Prolog till en festival

Pianot. En paradox, en tulipanaros! Svaghet gift med styrka och en tystnad, som kan vara virtuos.

Flügel –din svarta svanvinge höjs! Men du är också en arena, en rink som vackert böjs…

Ditt inre rymmer en potentialitet, där grundtoner och övertoner drabbar samman, tangodansar fram sin särskildhet.

Ett kraftverk –du djupa, mörka damm. Händer nuddar vid dig, och tonfallet bryter plötsligt fram!

Men: i begynnelsen är Barnet som försöker greppa en oktav. Frökens röst är lugnande men händerna går nästan av!

Pianolampan bländar ögonen. Noterna? De lever sitt eget liv. Din utmaning är att tämja dem till ett klingande narrativ.

Titta inte på händerna! Känn! Varje lillfinger är så mycket mera än du tror: den yttersta periferins antenn…

I Florens, nådens år 1709 innoveras det intrikata instrument som med på en gång slag och smekning ackompanjerar våra liv con brio.

Månskensfabrik, regndroppsbassäng!

Allt du härbärgerar innanför ditt blanka lack… drömmerier, sjunkna katedraler, gymnopedier. Frösöblomster och – en motorsågsattack.

Piano: nedstörtade harpa, harmonisk och atonal!

Vi är här för att återgälda –nu ger vi dig din egen festival!

Niklas Törnlund är känd för många som rocksångare, värd för litteraturbaren på Grand i Lund, men framför allt som poet. Han har en unik sträng på sin poetiska lyra som handlar om musik. Under årens lopp, i arbetet med MalmöSymfoniOrkesters program, har jag samarbetat med Niklas. Resultatet går att läsa i den diktsamling som Niklas gav ut med titeln Ad Lib. Därför var det naturligtför mig att be honom skriva en dikt speciellt för Helsingborgs pianofestival, i synnerhet som han har ett intimt förhållande med den ”svarta svanen”.

Lennart Stenkvist