MINDRE ASIENS MÖNSTRADE MATTOR LANDSKRONA MUSEUM
Kelim
Vävskolan i Van, sydöstra Turkiet. Foto: Etnografiska museet, Stockholm
Kelim – Mindre Asiens mönstrade mattor Här visas en mångfald av färger och mönster i ett hantverk som är antikt men fortfarande levande. Kelimmattor har vävts i Mindre Asien i över tvåtusen år och har spridits över världen och fascinerat och förfört i århundraden. Kelimvävnaderna vi visar kommer från en privat samling och är vävda under 1800-talet. De flesta har sitt ursprung i olika delar av Turkiet, men även vävnader från Syrien, Georgien, Ryssland, Armenien och Azerbajdzjan är representerade. Kelimer är en naturlig del av vardagen i Mindre Asien, där de används som såväl bruksföremål som utsmyckning. De vävs på samma sätt idag som de alltid har gjort och med mönster som har ärvts i generationer. En levande historia. Att väva en kelim Kelimer vävs på två olika typer av vävstolar. Nomaderna använder oftast en enkel variant som spänns upp liggande på marken. Fyra hörnpinnar slås ner, två bommar kilas fast och mellan dem spänns varpen upp. Väverskan sitter på väven och flyttar sig allteftersom arbetet fortskrider. Denna typ av vävstol är portabel och kan lätt rullas ihop och tas med på lastdjuren när man flyttar till nästa ställe. Den andra typen har en stående varp och används oftare i byar och städer. I kelimvävnader packas inslaget (garnet som går på tvären över den vertikala varpen) så tätt att varpen döljs helt. Kelimer vävs nedifrån och upp, och mönstren kommer till genom att väverskan arbetar med ett litet stycke i taget istället för att väva över hela varpens bredd varv för varv. En kelim känns igen genom att vertikala slitsar bildas där mönstret byter färg, som små knapphål. För hållbarhetens skull får inte slitsarna bli för långa, vilket är ett skäl till att mönstren ofta är diagonala. Kelimer i vardagslivet Många nomadstammar i Turkiet och Kaukasusområdet är bofasta på vinterhalvåret, men på somrarna vandrar de. Då lever de i stora gethårstält där i stort sett allt nödvändigt är gjort av kelimvävnader. Stora kelimer skapar rumsindelning och täcker golven, bekväma kuddar och dynor är klädda med kelim, och kelimvävda säckar används till förvaring av allt från mat och husgeråd till kläder. Men inte nog med det: kamelernas, åsnornas och hästarnas sadelväskor är kelimvävda, herdarnas axelväskor är kelimer och även babyvaggor är, såklart, kelimvävda. Extra vackra kelimer används till bröllop och begravningar, som utsmyckningar och bönemattor. Dessa kan också skänkas till moskéer till minne av viktiga händelser eller som böner om barn. Det är kvinnornas uppgift att tillverka kelimer. Kunskapen förs vidare genom generationerna, och unga flickor väver ofta till sin hemgift. Att äga många kelimer ses traditionellt som ett mått på välstånd. Ull och färger Kelimer är vävda nästan uteslutande av ull från får och getter, men även bomull, silke och metalltrådar förekommer. Många områden i Turkiet där nomaderna lever ligger på hög höjd och lämpar sig bättre för fårskötsel än för jordbruk. Ull är också hållbart, naturligt smutsavstötande och ger värme. Ullens struktur och färg varierar beroende på vilken får- eller getras den kommer från och var djuren har levt. Till viss del kan man ursprungsbestämma kelimer genom att titta på ullens struktur: vissa raser trivs exempelvis bättre på högre höjd och får tåligare ull. Ullen spanns för hand och färgades med lokala växter och mineraler. Exempelvis kunde man från de vanligt förekommande valnötsträden utnyttja såväl frukt som bark och löv för att få fram olika färger. Tack vare Sidenvägen kunde man också köpa och byta till sig både färger och garner och tidigt komma åt den exotiska indigon. Under 1800-talets senare del tillkom även syntetfärger som idag används tillsammans med naturfärgerna. Ett av världens äldsta levande bildspråk Vad betyder mönstren i kelimvävnader? Tolkningarna är många, men ingen vet säkert. Vad man däremot vet är att mönster som än idag används har hittats i 9 000 år gamla grottmålningar i Turkiet, och att vissa mönster är specifika för vissa nomadklaner. Det gjorde att andra kunde se på långt håll vilken klan som var ute på vandring. Många mönster är allmängods och används överallt där kelimer vävs. Några av dem kan man anta har uppstått av en så enkel anledning att det är lätt att väva med just kelimtekniken. Andra mönster är troligen symboler för fruktsamhet (exempelvis elibelinde/modergudinnan, trekanter och växter) och beskydd (som händer, ögon, drakar, skorpioner och den urgamla svastikan). Idag tolkas en del symboler religiöst, men många av mönstren är äldre än våra världsreligioner. Frågar man en väverska får man kanske också bara svaret ”Så har vi alltid gjort”.
1. Bönematta, Konya-området, Turkiet. Första hälften 1800-tal.
3. Kouba, Azerbajdzjan. Daterad 1937.
2. Daghestan, Ryssland. Mitten av 1800-talet.
4. Afyon, Turkiet. Mitten-sent 1800-tal.
5. Aydin, Turkiet. Sent 1800-tal.
7. Adana, Turkiet. Sent 1800-tal.
6. Konya, Turkiet. Sent 1800-tal.
8. Daghestan, Ryssland. Sent 1800-tal.
9. Daghestan, Ryssland. Sent 1800-tal.
10. Sadelväska, Armenien. Sent 1800-tal.
12. Aksaray, Turkiet. Mitten-sent 1800-tal.
11. Nordvästra Iran / södra Azerbajdzjan. Sent 1800-tal.
13. Aksaray, Turkiet. Mitten-sent 1800-tal.
14. Sivas, Turkiet. Sent 1800-tal.
15. Kappadokien, Turkiet. Sent 1700-tal.
16. Aydin, Bergama, Turkiet. Sent 1800-tal.
18. Sydvästra Anatolien, Turkiet. Mitten av 1800-talet.
17. Aydin, Turkiet. Mitten av 1800-talet.
19. Denizli, Turkiet. Första hälften 1800-tal.
20. Eskisehir, Turkiet. Mitten av 1800-talet.
22. Aydin, Manisa, Turkiet. Tidigt-mitten 1800-tal.
21. Konya, Afyon, Turkiet. Mitten av 1800-talet.
23. Aleppo, Syrien. Sent 1800-tal.
24. Aleppo, Syrien. Sent 1800-tal.
25. Nigde, Turkiet. Mitten-sent 1800-tal.
26. Yahyali, Turkiet. Sent 1800-tal.
27. Sydvästra Anatolien, Turkiet. Tidigt 1800-tal.
28. Tbilisi, Georgien. Sent 1800-tal.
29. Daghestan, Ryssland. Sent 1800-tal.
30. Konya, Turkiet. Sent 1800-tal.
31. Sydöstra Turkiet 1800 / 1900-tal.
32. Bönematta, Anatoliska högplatån, Turkiet. Andra hälften 1700-tal.
33. Förvaringssäck, Malatya-området, Turkiet. 1800/1900-tal.