INTERVJU: Nanna Olasdotter Hallberg, Clara Cronhielm och Anna

FLER FOTON PÅ @BILDKYRKAN

Vi träffar Nanna Olasdotter Hallberg utanför skolans entre i mitten av maj för fotograferingen i bildsalen vi kallar fotostudion. Efteråt sätter vi oss ner och börjar prata om hennes pjäs. När vi frågar hur det går med den lyser hon upp och säger att hon inte intervjuats om den förut.

“Det går jättebra! Om jag får säga det själv är jag jättebra och jättesnabb på alla vis, men Riksteatern är supersöliga, de har ju framförhållning. De vill liksom sätta upp den 2023 och jag blir så matt av hur lång tid det är.”

Vi kommer in på vad den handlar om. “Den handlar om paradiset, tackar som frågar. Bra tema till den här fotograferingen. Själva handlingen är som ett Black Mirror-avsnitt men jag vill egentligen undersöka paradiset och utopier.”

Hon säger att premissen är en framtid med fler pandemier, så man skapar ett mötesverktyg som heter Famnen. Där har man ingen kropp eller behov, så människor låter kroppen dö och fastnar i molnet för evigt; alla flyttar in på Internet. Huvudkaraktären, Carlos, attraheras mer av den kroppsliga världen. Han älskar förundran och sin kropp för han är drag queen och “så fucking snygg”. Men i molnet finns inte förundran, det finns ingen värld att hämta information ifrån. Famnen blir en förhöjd version av det vi håller på med nu, wokesamtalet. och förhåller sig till varandra. Det kom till för att jag var väldigt intresserad av att tänka på hur det blir när man flyttar över så mycket av våra liv på Internet. En verklighet som saknar mer och mer förankring, att det finns så mycket bra med det men också många nackdelar.”

I pjäsen är de väldigt kort in i den här processen. Men de har precis gjort en marxistisk revolution i molnet och tycker att de är i paradiset. Till skillnad från huvudkaraktären Carlos, som känner att jorden är paradiset. De i molnet känner dock att jorden bara är lidande och att kroppen är omodernt, att molnet är himmelriket. “Men de kan inte skada någon fysiskt, så revolutionen blir bara relationell påtryckning och typ mobbning. När ingenting kroppsligt är viktigt blir samtalet det enda som finns. Det känner jag att vi är påväg mot lite nu.”

Hon uppmärksammar att mycket som för tjugo år sedan var akademiska termer, ett svårt, postmodernt tänkande, idag är termer som Therése Lindgren slänger sig med. Exempelvis kulturell appropriering. “Jättemycket sånt är ju säkert bra att vi kan men det blir som att det som finns kvar inte är analysen, utan kritiken. Alla tar till sig kritiken för att kunna påpassa varandra istället för att lära sig analysen och hur man kan använda den. Jag vet inte om det som håller på att hända är bra eller dåligt, men det är intressant.” till Edvin Törnblom. Han ba ‘nej, nej, nej, man säger inte så längre. Man ska säga könsbekräftande behandling.’ Jag trodde att jag var en person som hade koll, men det går så snabbt och saker blir liksom ‘no-no’ att säga.”

Nanna undrar ifall det är så riktig förändring skapas, genom språk. Hon säger att det skulle kunna vara så att vi håller på med språket istället för att komma åt den riktiga kärnan av problemet. “Jag tänker typ på kolonialism. Att man inser hur vidrigt det varit, hur hemskt, och det enda man gör är att typ byta namn på gator i Belgien från typ Kung Leopold-gatan. Istället för de som på 90-talet diskuterade hur man kunde omfördela pengar, lägga ner tobinskatt, skuldavskrivning för fattiga länder osv. Allt det diskuteras inte på en mer folklig nivå, bara i politikerrum typ. Man är mer fokuserad på att ändra språket. Men man kan ju fråga sig hur mycket en barnsoldat i Kongo bryr sig om vad en gata i Belgien heter. Eller så är det bra, jag vet faktiskt inte.”

Nanna tyckte att självförverkligande var så intressant att skriva om på grund av hur den driften formar oss idag. “Det känns som att man driver mycket om självförverkligande med 80-talet och Operagenerationen, men det känns som att det är nästa nivå av det nu. Att psykoanalys och astrologi är så inne nu känner jag är ett exempel på det.”

Hon menar att hon ofta ser ambitionen att prata om struktur när det kommer till feminism,

antirasism, HBTQ-frågor och så vidare. Men att det ofta stannar i en själv. Hon tar upp psykisk ohälsa som ett exempel. “Det är så tydligt att det samtalet får föras så länge vissa personer tjänar jättemycket på det ekonomiskt. De personerna är också ofta unga tjejer och vi har fått lära oss att man aldrig får kritisera en ung tjej när hon försöker tjäna pengar. Men det blir också lite problematiskt för hon når ju ut till andra unga tjejer, vilket är kassakon, samtidigt som hennes publik kanske fastnar i ångestproblematik. Det kanske hade varit bättre om det samtalet fördes av någon som faktiskt kunde något om frågan och inte bara haft ångest själv. Även om det såklart också ska få finnas.”

Vi kommer efter ett litet tag in på samtiden och ifall vi är i vår kulturs slutskede. “Jag kommer ihåg att jag för några år sen hittade en liten notis i Metro. Då stod det typ att ‘nu har 125 forskare på en konferens kommit fram till att det förmodligen är kört med miljön’. Jag tyckte bara det var så jävla sjukt. Alltså fatta vad roligt det kommer vara om några överlever och bläddrar i arkivet och dom ba ‘vafan sysslade dom med?’.”

Vi frågar hur hon ser på slutet. I P3 Klubben har hon tagit upp att människan kanske bara är som en sedvanlig vulkan, eller asteroid, gjord för att förstöra. “Jag tror att antingen kommer vi vända det här och hitta en lösning och då är man ju på riktigt jätteimponerad av oss som art. Vi är ju bara en avancerad primat. Men om vi inte klarar det är vi ju bara en sån myrstam som äter upp hela björken de bor i tills det är kört. Då är vi ju bara en art som är en parasit som har samma funktion som en vulkan eller en asteroid som bara förstör hela skiten. Då var ju det bara vår evolutionära lott. Jag tänker med min animism att det är så tryggt. Säg typ att det är evolutionens fel, att det är evolutionen som gjort oss så här, att den bara fortgår planlöst utan mål. Det är ju ganska fint, att vi bara är en avkomma av evolutionen och att det inte egentligen är vårt fel. Men det är ju också ganska destruktivt att bara gå runt och tänka att ingenting är någons fel. Jag brukar tänka att jag ju aldrig träffat en ond person, bara personer som agerar utefter den miljö och de förutsättningar de haft. Men man kan ju inte bygga ett samhälle på det, för då kan ingen ställas tills svars.”

“Det är ju också bra att inte vara för förlåtande, det är bra med lite gränser. Jag brukar säga att man ska ha olika ideologier mot olika människor. Man ska vara jätteliberal mot sig själv. Typ Opera, så ‘Jag kan bättre!’, ‘The sky is the limit!’, man ska inte känna att det finns några gränser. Mot sin omgivning och vänner ska man vara socialistisk. Man ska tänka att alla gör sitt bästa och att det är strukturer. Familjen ska man vara konservativ mot. Sen ska man vara fascist när det kommer till hur man behandlar hundar men samtidigt vara vegetarian. Då har man alla ideologier i sitt liv. Jag tycker också man ska vara väldigt liberal när det kommer till fest!”

Vi inser hur tunga ämnen som bearbetats och passar på att prata om hennes och Christoffer Anderssons fantastiska kulturprogram: P3 Klubben. Vi frågar hur hennes process ser ut.

“Det som är så jobbigt nu är att de alltid tycker att jag gör för svåra ämnen för mitt eget intellekt. Jag ska börja ta upp mer dags- eller veckopuckar, tills jag blir lite bättre.” Vi invänder. “Gud vad bra, jag ska säga att på Södra uppskattar man faktiskt när jag anstränger mig och läser svåra böcker.” Hon berättar att förut var hon mer lustdriven i ämnesval, men att hon nu försöker välja saker som ligger närmre i tid, “veckopuckar” som hon kallar dem. “Nu har jag mycket mer panik inför varje avsnitt. Jag vill liksom inte ta upp saker som folk redan vet om. Jag tycker det är så svårt att ta upp saker som redan sagts utan att bara älta samma sak. Jag har lite dåligt självförtroende i min process just nu.”

Vi undrar hur hon gör när hon känner så. Hur hon hanterar att det känns som att hennes ämnen eller spaningar är ointressanta.

“Ja! Typ så ‘varför är min lilla tanke intressant för någon annan?’. Jag tror typ att det hör till att jobba med kultur. Mitt första riktiga jobb inom media var på Stil i P1 och då gick jag kvar på Dramatiska Institutet på 50%. Då var jag så dålig, alltså så dålig. Jag bara slet, jobbade alla kvällar och helger, typ samtidigt som jag gjorde Punani. Då undrade jag varje dag mer och mer om jag bara skulle gå och säga upp mig, för att det var så pinsamt att de råkat anställa mig som var så dålig. Då sa jag det till Shang, min nuvarande producent, som jobbade på Verkligheten. Då sa hon att ‘du får känna så, men säg det inte till någon, du får bara fortsätta. Låtsas inte om det, bra att du sa det till mig, men säg det inte till någon annan.’ Det var så bra. För det gick två månader av absolut skräck. Sen gjorde jag det jag förberett och då insåg jag att det inte var så farligt.”

“Svaret är nog, att när man känner så ska man bara göra det, bara fortsätta. Sen måste man anförtro den känslan till nära människor och bara försöka se utifrån att det känns så och det känns alltid så. För sen börjar man på ett nytt jobb och då känns det likadant igen fast man trodde att man kommit över det. Bara gör det, fortsätt.”

Clara Cronhielm Anna Hellers