FLER FOTON PÅ @BILDKYRKAN
V
i träffar Nanna Olasdotter Hallberg utanför skolans entre i mitten av maj för fotograferingen i bildsalen vi kallar fotostudion. Efteråt sätter vi oss ner och börjar prata om hennes pjäs. När vi frågar hur det går med den lyser hon upp och säger att hon inte intervjuats om den förut. “Det går jättebra! Om jag får säga det själv är jag jättebra och jättesnabb på alla vis, men Riksteatern är supersöliga, de har ju framförhållning. De vill liksom sätta upp den 2023 och jag blir så matt av hur lång tid det är.” Vi kommer in på vad den handlar om. “Den handlar om paradiset, tackar som frågar. Bra tema till den här fotograferingen. Själva handlingen är som ett Black Mirror-avsnitt men jag vill egentligen undersöka paradiset och utopier.” Hon säger att premissen är en framtid med fler pandemier, så man skapar ett mötesverktyg som heter Famnen. Där har man ingen kropp eller behov, så människor låter kroppen dö och fastnar i molnet för evigt; alla flyttar in på Internet. Huvudkaraktären, Carlos, attraheras mer av den kroppsliga världen. Han älskar förundran och sin kropp för han är drag queen och “så fucking snygg”. Men i molnet finns inte förundran, det finns ingen värld att hämta information ifrån. Famnen blir en förhöjd version av det vi håller på med nu, wokesamtalet. “Det finns bara psykologi, språk, relationer och hur man pratar
och förhåller sig till varandra. Det kom till för att jag var väldigt intresserad av att tänka på hur det blir när man flyttar över så mycket av våra liv på Internet. En verklighet som saknar mer och mer förankring, att det finns så mycket bra med det men också många nackdelar.” I pjäsen är de väldigt kort in i den här processen. Men de har precis gjort en marxistisk revolution i molnet och tycker att de är i paradiset. Till skillnad från huvudkaraktären Carlos, som känner att jorden är paradiset. De i molnet känner dock att jorden bara är lidande och att kroppen är omodernt, att molnet är himmelriket. “Men de kan inte skada någon fysiskt, så revolutionen blir bara relationell påtryckning och typ mobbning. När ingenting kroppsligt är viktigt blir samtalet det enda som finns. Det känner jag att vi är påväg mot lite nu.” Hon uppmärksammar att mycket som för tjugo år sedan var akademiska termer, ett svårt, postmodernt tänkande, idag är termer som Therése Lindgren slänger sig med. Exempelvis kulturell appropriering. “Jättemycket sånt är ju säkert bra att vi kan men det blir som att det som finns kvar inte är analysen, utan kritiken. Alla tar till sig kritiken för att kunna påpassa varandra istället för att lära sig analysen och hur man kan använda den. Jag vet inte om det som håller på att hända är bra eller dåligt, men det är intressant.” “Jag tänker på typ när jag lärde mig ordet könskorrigering och sa det
till Edvin Törnblom. Han ba ‘nej, nej, nej, man säger inte så längre. Man ska säga könsbekräftande behandling.’ Jag trodde att jag var en person som hade koll, men det går så snabbt och saker blir liksom ‘no-no’ att säga.” Nanna undrar ifall det är så riktig förändring skapas, genom språk. Hon säger att det skulle kunna vara så att vi håller på med språket istället för att komma åt den riktiga kärnan av problemet. “Jag tänker typ på kolonialism. Att man inser hur vidrigt det varit, hur hemskt, och det enda man gör är att typ byta namn på gator i Belgien från typ Kung Leopold-gatan. Istället för de som på 90-talet diskuterade hur man kunde omfördela pengar, lägga ner tobinskatt, skuldavskrivning för fattiga länder osv. Allt det diskuteras inte på en mer folklig nivå, bara i politikerrum typ. Man är mer fokuserad på att ändra språket. Men man kan ju fråga sig hur mycket en barnsoldat i Kongo bryr sig om vad en gata i Belgien heter. Eller så är det bra, jag vet faktiskt inte.” Nanna tyckte att självförverkligande var så intressant att skriva om på grund av hur den driften formar oss idag. “Det känns som att man driver mycket om självförverkligande med 80-talet och Operagenerationen, men det känns som att det är nästa nivå av det nu. Att psykoanalys och astrologi är så inne nu känner jag är ett exempel på det.” Hon menar att hon ofta ser ambitionen att prata om struktur när det kommer till feminism,
25
