Latin Lover #60 RÖRA by Latin Lover

INNEHÅLL #60: 3 4 6 8 10 12 14 16 18 20 22 24 26 28 30 31

CHEFREDAKTÖR Lilly Avelin, MU15A

Ledare Lilly Avelin Vi svarar Hudens hunger och det oönskade Esther Arndtzén Vi har alla tagit del av dansen Hannah Green Vi måste prata om matsalen Essy Klingberg Recept röror Lydia Ericson-Dahl Svar till rektorerna Nilo Khamani Illustration Nora Carlsson Barrios Kropp och Knopp Adeline Arvidsson Latin Lovers helt egna Fuck/Marry/Kill Ordning och reda Hannah Green

ANSVARIG UTGIVARE Essy Klingberg, SA15C SKRIBENTER Adeline Arvidsson, MU15B Esther Arndtzén, HU15A Hannah Green, ES16B GRAFISK DESIGNER Sonia Engström, ES15B ILLUSTRATÖR Josefin Ahlenius, ES15B PR-ANSVARIG Hubert Vikström, SA16C EKONOMIANSVARIG Bodil Keisu, SA15E

Ingvars bokhörna Med dig. Lydia Ericson-Dahl Horoskop

SKICKA IN DIN TEXT TILL LATIN LOVER:

Playlist: Röra Nästa nummer

Omslag: Sonia Engström

VICE CHEFREDAKTÖR Lydia Ericson Dahl, SA16C

Latin Lover är elevernas tidning. Därför längtar vi efter att få publicera just din text, dikt eller illustration. Ta tillfället i akt – utnyttja den demokratiska plattform du just nu håller i din hand!

VÅGA VARA VERKLIG

Lilly Avelin, chefredaktör

Många skulle säga att Internet för oss närmre. Rent geografiskt - ja. Rent emotionellt - kanske inte. Alla vet att öppenhet på sociala medier kan ha en otrolig påverkan - se bara #metoo som ett briljant exempel - men är det något vi själva praktiserar när vi väljer att posta intetsägande frukostbilder över något som verkligen berör oss i det verkliga livet? Hur långt når vi egentligen varandra via Internet på en känslomässig nivå, kan vi nå längre?

Jag gillar när inte passar ihop, när det är lite fult och inkonsekvent. Jag gillar långa captions, genuinitet och charm. Jag gillar när någon inte är rädd för att dela med sig, när jag tas bakom ytan och glömmer skärmen emellan. Jag tvivlar på att jag är den enda som känner på det här sättet, så varför är vi så rädda för att visa lite oretuscherad öppenhet, sårbarhet och ärlighet? Det är ju då en verkligen når ut, det är äkta beröring och äkta kontakt, även fast den inte är fysisk.

Vi är en generation som är beroende av kontakt. Vi swipar, likear, surfar och scrollar på ytan av en touchscreen som i många fall skärmar av oss från varandra mer än vad det för oss tillsammans. Nyckelordet här: ytan. För det är bara ytan vi får se. Våra liv och personligheter reduceras till 1:or och 0:or för att kunna förhålla sig till dessa fyrkantiga feeds, 140-teckens tweets och virala videos, och vad som blir kvar är bara en digitaliserad skugga av vilka vi egentligen är i verkligheten. Riktiga berättelser och känslor tystas ner och utelämnas för att vi tror att ingen vill se. Jag vill se! Men främst vill jag känna.

Jag säger inte att allt behöver delas på sociala medier, privatlivet är trots allt privat, men jag tror att det finns mycket att vinna på att våga vara verklig. Det virtuella och det verkliga livet behöver inte motsättas, snarare tvärtom; de borde samexistera och reflektera varandra. Ibland kan den ena sidan dock upplevas lite kallare än den andra, så sprid lite av den värme du upplever i vardagen och dela med dig av den i dina flöden. Det är genom känslorna som vi verkligen kan komma varandra nära, både i det verkliga livet eller det virtuella. Vi är trots allt inte gjorda av 1:or och 0:or, utan av kött och blod.

VI SVARAR:

VAD BERÖR DIG? BODIL, ekonomiansvarig: Almstriden i Kungsträdgården

LILLY, chefredaktör: Gamla bilder från min bitterljuva tid som Directioner

JOSEFIN, illustratör: Djur som tar hand om föräldralösa djurungar av annan art :’(

SONIA, grafisk designer: Peter Hellmans glada humör nuförtiden

ESTHER, skribent: När folk beter sig som folk mot varandra, rätt så ovanligt.

HANNAH, skribent: #metoo berör oss alla.

ADELINE, skribent: Ce-rör

HUBERT, PR-ansvarig: När någon säger att de gillar min skrubb på kpwebben!

ESSY, ansvarig utgivare: Att googla Nagaro island dolls :/

LYDIA, vice-chefredaktör: Att det i Sverige dödas omkring 100 miljoner djur i livsmedelsindustrin varje år. Bara för att bli mat på våra tallrikar.

HUDENS HUNGER OCH DET OÖNSKADE Est her én

dtz

Arn

Hudens hunger. På nätet kan man läsa om “skin hunger” och hur vi lever i teknologisk värld där vi rör varandra mindre och mindre. Jag tänker på de som får livstids fängelse, eller de äldre. Att leva utan beröringen gör människor helt galna, det finns det forskning på. Det är hudens föda, vissa kanske skulle säga meningen med livet. Det där asexuella, eller sexuella, behovet av ren beröring. Öppenheten, kramarna, beröringen. Vi har svårt att hålla oss borta från varandra, det är inget nutida fenomen, inte kopplat till kultur eller tradition. En universell hunger, ett universellt behov. Boys will be boys. Ett välkänt uttryck? Det finns en beröring vi aldrig kommer att hungra efter. Den oönskade, den ovälkomna. Hur lätt framförallt män får för sig att det man vill ha kan man få. Utan konsekvenser. Under den föreställningen blir det oönskade en epidemi, där vår frihet och säkerhet står på spel. Hudens hunger lämnar spår och ärr. Hudens hunger blir ett bortförklaring, en ursäkt.

Boys will be boys. Så är det med det. Mellan 2010 och 2016 anmäldes det drygt 51 sexualbrott om dagen i Sverige. En femtedel av alla världens kvinnor utsätts för sexuella övergrepp innan de fyllt 15 år. Världen över har kvinnor de senaste veckorna skrivit under #metoo. Sedan skammen och tystnadskulturen. Den svenska kulturvärldens förbiseende, cheferna på arbetsplatserna som vänder bort blicken. De sexuella trakasserierna i skolan, och ingen som vågar säga något. Så varför ska de drabbade behöva skämmas? Varför känns det så medfött, så ärvt? Jag slogs snabbt av att det positiva med #metoo handlade om uppmaningar till att inte skämmas. Även om skamkänslor så klart är djupt mänskliga, känns de ofta i detta fall så konstruerade. För vi är inte skamliga varelser, det är inget som finns i våra gener. Men vi matas med det, generation efter generation. Men skammen är inte oåterkallelig, och det kanske är just det kampanjen visar på. En vän berättade en gång för mig hur hon upprepat blivit tafsad på av en kille i hennes klass, och att när hon berättade för sin lärare behövde hon i stället be om ursäkt till killen för den “starka anklagelsen”. Hon var 12 eller 13. Jag trodde aldrig att min kropp tillhörde någon annan, men jag trodde länge att det oönskade var normalt. Men det är det inte, det är inte normalt. Skammen borde aldrig bli en del av ekvationen. Jag har alltid känt ett motstånd mot det som är rosa och gulligt med feminismen. Kvinnokampen borde aldrig reduceras till en gullig estetik. Min kropp mitt val, en mening så axoimatisk att det inte borde behöva stå i rosa text på ett instagramkonto eller på en skylt i en demonstration. Jag hoppas att skammens uppbyggda fäste en dag får ett slut. Så att inga mer offer beskylls, inga förövare skyddas och inga samtal tystas. Jag vet inte om en hashtag kan göra detta, men kanske är det en bit på vägen.

Vi har alla tagit del av dansen Text: Hannah Green

När jag var liten var jag ganska tjock. Eller kanske inte tjock, jag hade inga hälsoproblem, men jag var definitivt knubbig. Detta var nog resultatet av en övermogen benstruktur (höfter på en åttaåring) gömd bakom bebisfett och min amerikanska uppfostran (fadern min är från New York). Jag var överdrivet medveten om det, förmodligen på ett psykiskt onyttigt sätt för en åttaåring. Redan då visste jag att det inte var så en flicka skulle se ut, och pojkarna i klassen var mycket noga med att se till att jag hade den kunskapen. Jag var åtta år när pojkar, också åtta år, bestämde att det var dags för dem att börja bestämma och tycka saker om min kropp, bestämde att de hade auktoriteten att göra så. Det var så tidigt det började, och jag kan inte påstå att det har slutat. Brösten utvecklades tidigt, och redan som elvaåring hade mitt bebisfett smält bort och kvar

stod en långsmal figur med höfter och bröst. Jag var mycket längre än alla killarna, och mycket mer fysiskt mogen än de flesta tjejerna. Mycket snabbt gick jag från att ha varit en oönskad tönt till en sexualiserad kvinna, sexualiserad främst av äldre killar. Jag såg verkligen inte ut som en elvaåring, vilket medförde att jag även mentalt behövde utvecklas snabbare än alla andra för att hantera de nästan dagliga interaktionerna. När jag som trettonåring först började uppleva sexuella trakasserier var jag nästan stolt– jag var snygg nog för att vara eftersträvansvärd! Mentalt såg jag mig själv fortfarande som en knubbig åttaåring, och antog att ingen man någonsin skulle vilja lägga ögonen på mig. I mitt huvud tänkte jag att jag äntligen var en kvinna, någon som kunnat få en mans sexuella bekräftelse genom hans blick på mina bröst, och hans hand på min

ländrygg. Men när blicken rörde sig till mina läppar och handen slank längre ner kunde jag inte säga nej, för att jag visste att jag då skulle vägra vägen till femininitet. Hösten 2016 visste jag intellektuellt att en man inte var det som definierade min femininitet, och att min sexualitet inte var något för alla att konstant ta sig till, utan något som jag själv skulle bestämma vem som skulle få ta del av. Intellektuellt visste jag att jag borde vara sedd för mer, för min person, men min åttaåriga syn levde fortfarande kvar. Jag hade precis kommit ut ur en tvåårig relation där jag blivit van vid att vara definierad baserad på min sexualitet, och jag fortsatte tro på att det var det jag var värd. Därför lät jag killar göra saker med mig som jag inte ville, och därför satt jag inte gränser. Jag blev sviken, särskilt när en kille som jag låg med som varit min vän i flera år förlorade

intresset av att vara min vän när jag sa att jag inte ville fortsätta ligga med honom. Jag förklarade för honom att anledningen var att en annan kille tvingat sin kropp på min, trots att jag sa att jag inte ville det. Men denna anledning var inte tillräcklig för att få min vän att fortsätta bry sig, eftersom han inte längre hade tillgång till min kropp. Jag känner mig nästan smutsig, smutsig som gjort det jag berättar om i texten och smutsig för att jag ens berättar det. Men denna text skulle kunna ha varit skriven av vem som helst. Jaget kunde lika gärna ha varit du som läser detta, och han-et med. Den kunde ha varit skriven av många av mina bästa vänner, och läst av alla mina ex. Jag berättar om dessa upplevelser, mycket kortfattat, för att ja, det är inte bara du som har gått igenom dem, utan #metoo.

Vi måste prata om matsalen

Kylan och hösten är sedan länge ett faktum, och med det också trängseln i matsalen. När möjligheten att sitta utomhus inte längre finns ökar konkurrensen om de redan alldeles för få platserna inomhus, och i sin blinda strävan efter ett bord förlorar många elever all uppfattning om moral och etik. Konsekvensen blir en obehaglig lunchupplevelse för många, och en del av oss har nog vid det här laget gett upp allt hopp om förändring. Men frukta icke, Södra Latin: Latin Lovers Essy Klingberg är här för att visa hur alla kan bidra till att göra lunchen mindre otrevlig.

Ta av dig ryggsäcken: Vet inte varför du behöver en ryggsäck över huvud taget, men kan säga säkert att den inte kommer komma till användning i matsalen. Till alla ryggsäcksinnehavare som har falska vänner: Alla normala människor hatar er. Respektera maten: Ingen tycker om skolmat, mer än man kanske tycker om att t.ex. städa. Ändå känner många sig manade att, i ett högre okänt syfte, tillskriva den diverse negativa attribut. Verkligen ledsen att informera dig som bygger ett lunchsamtal på att maten inte är god att du inte kommer bygga några positiva relationer, och att det till stor del är såna som du som bör ställas till svars för alla världens problem. Maten är lagad av någon och du är lyckligt lottad att utan krav på motprestation får ta del av den. Du har ett eget ansvar att komponera en lunch som ser estetiskt tilltalande ut. Nu är vi inne på detaljnivå, men denna punkt knyter an till punkt 2. Du som vårdslöst lassar upp typ potatismos och sedan klagar över att det inte ser gott ut: Det är ditt eget fel! Du är vad du äter, äckel.

Illustration: Sonia

Ta inte två glas mjölk på en gång (grabben). Det är inte alls normalt! Alls! Och ja, det är mestadels killar som gör sig skyldiga till detta. En grundläggande premiss för att över huvud taget tillåta något så infantilt som mjölk i en matsal är att konsumenterna kan hantera det snyggt. Om du älskar mjölk och verkligen inte kan få nog kan du gå och hämta mer sen. Du ser också dum ut när du balanserar allt. Hela världen kretsar inte kring dig och din dunjacka: Ta. Av. Dig. Den. Det enda acceptabla tillfället att äta med ytterkläder på är på en NO-utflykt i lågstadiet. Annars inte. Vill inte ha din luva i min gulaschsoppa. Ta undan din tallrik.

Essy Klingberg

RECEPT RÖROR TEXT: Lydia Ericson-Dahl

Äta är något vi alla måste göra för att överleva men allt för ofta bortprioriteras det på grund av tidsbrist. Därför kommer här två snabba recept på mina favoritröror som kan rädda alla situationer, dag som natt. Läs, rör ihop, ät och njut!

Bönröra på vita bönor och soltorkade tomater Hummus i all ära, men den här röran på vita bönor och soltorkade tomater är nästan ännu bättre… Ett paket stora vita bönor 5 soltorkade tomater 1 vitlöksklyfta 1 msk citronsaft Salt och peppar Finhacka vitlöken och tomaterna, släng sedan ihop allt i en matberedare och mixa. Färdigt!

Supernyttig frukoströra Till de dagarna du inte riktigt hinner med frukost, gör denna varianten på overnight-oats och släng ner i väskan. 1,5 dl havregryn 1 dl växtbaserad mjölk (tex. havre eller mandelmjölk) Valfria frukter och bär Toppings såsom frön, torkad frukt, agavesirap osv. Goda kombinationer är bland annat hallon och kokos, jordnötter och choklad eller russin och solroskärnor! Släng ihop allt i en burk, skaka om. Kan göras både natten innan och samma morgon, beroende på hur man vill ha havregrynen, samt när man har tid.

SVAR TILL REKTORERNA Text: Nilo Khamani

Kära rektorer, I en värld med händerna runt våra halsar behöver vi andas. Vi behöver rum där vi inte ifrågasätts eller problematiseras, utan bara får vara oss själva. Vi behöver kunna andas ut och tala om rasismen på våra egna villkor, utan att behöva anpassa oss till förtryckaren. Det handlar inte om att vi inte känner oss trygga på själva skolan, utan att det i skolan och samhället finns en rådande vithetsnorm som vi inte alltid ska behöva förhålla oss till. Låt oss andas. När ni säger att föreningen skapar otrygghet säger ni det utan grunder. Vi har kontinuerligt haft möten i ett halvår, och har varken förstört lokaler eller

stört undervisningen. Vi har inte startat några bråk, smutsat ner, eller på något annat sätt förstört skolan. Ni har däremot kontinuerligt tagit ner och bokstavligen rivit bort affischer, utan att först berätta för mig eller rakt framför mina ögon. Vi har blivit utskällda på föreningsmässan, för att jag inte skulle ha respekt för de mänskliga rättigheterna, när vår grundlagsskyddade föreningsfrihet, mötesfrihet och tryckfrihet står bakom mig. Att få affischer nedrivna är ingenting som är unikt för just oss, utan det är något ni gjort tidigare med andra och det är ett oacceptabelt agerande. Jag vill ha en ursäkt riktad mot föreningen för det som hände på föreningsmässan. Jag har personligen fått en, men jag stod inte ensam

och alla som var på plats förtjänar en ursäkt för det som skedde. Jag vet om medlemmar som är oroliga för vad som kan ske om lärare och ledning får veta att de är medlemmar. Ingen elev på skolan ska behöva vara rädd för att gå med i en förening, tycker inte ni också det? Föreningsutskottets policy säger: En förening måste vara öppen för alla. Ingen skall tillåtas att skapa en förening med exkluderande syfte eller aktiviteter Om vi inte hade följt detta hade vi inte fått existera. Detta är något som diskuterats mellan mig och kåren, det råder inga oklarheter kring detta och är ingenting som ska behöva tas upp kontinuerligt när jag, med kåren bakom mig, kan säga att vi är en öppen förening som välkomnar alla. Jag sa det i reportaget och jag säger det igen: om ni inte vill ha en förening som jobbar antirasistiskt- börja jobba antirasistiskt själva. Att säga att ni förstår föreningens behov för att sedan ta ner affischer, skälla ut oss, kalla mig till korta möten där jag inte har någon talan och inte ens försöka förstå varför trygga rum be-

hövs för oss utan istället använda ordet med citationstecken när vi talar gör det väldigt svårt för mig och andra i föreningen att tro att ni faktiskt tar det här seriöst. ”Vi jobbar ju egentligen för samma saker”, har jag fått höra från er. Men att vi skulle jobba för samma saker blir tomma ord när ni agerar som ni gör när vi försöker ta diskussionen med er. I våras kom flera elever till er och berättade om hur någon på skolan ritat en bild på Hitler bredvid ett antirasistiskt uttalande gjort av en icke-vit elev på skolan. Vi bad er tala om händelsen, men möttes av tystnad. Vi bad er ta upp det med lärare, och att lärare senare skulle ta upp det med elever. Låt eleverna veta att det finns konsekvenser för rasistiska ställningstaganden, sa vi. Det finns inga konsekvenser för rasistiska ställningstaganden på skolan, däremot finns det konsekvenser för antirasistiska ställningstaganden. När er reaktion på en antirasistisk förening blir att hota mig juridiskt medan ni sveper rasistiska händelser under mattan visar ni tydligt var ni står. Vad är viktigast för er, egentligen? Elevernas trygghet eller att skolan ska ha en ren bild för utomstående?

16 14

Illustration: Nora Carlsson Barrios

Kära Södra Latinare. Rörans tid är här. Strumporna matchar inte, frukost äts vid lunchtid och matteprovet har förmodligen redan ägt rum. Ditt klädgame hänger inte med årstiden och du vacklar ständigt mellan dunjacka och magtröja och din halsduk är så hösten 2016. Men Röran är inte höstens enda gäst, utan fröken Beröring hälsar också på. Med henne kommer inte bara lärarens stela handslag när ni, av någon outgrundlig anledning, båda bestämt er för att kultivera er på Moderna Muséet, eller naturarens armbåge i matsalen när det är krig om potatismoset, utan också pussen-på-pannan av mamman, lillebroderns hand på väg över gatan och din älskades famn efter en kväll av gemensamt glospluggande (om någon ens har glosor 2017). Visserligen är inte fysisk beröring bunden till hösten, men visst är en varm kram mer värdefull nu än på en sommarstrand i det 25-gradiga Sverige för tre månader sen? Faktum är att fysisk beröring är viktig året om, livet ut. När en människa rörs av en annan människa, hud mot hud, frigörs ett hormon vid namn oxytocin. Oxytocin gör att man mår bra, och ens stressnivå minskar avsevärt (som en caffiz-kaffe innan måndagens sista lektion, alltså). Vid brist av oxytocin kan man drabbas av Skin Hunger, vilket är precis vad det låter som – ett tillstånd där huden hungrar efter beröring. Har man Skin Hunger drabbas man av starka känslor av ensamhet, meningslöshet, oro och man får svårt att koncentrera sig (som när Caffiz är stängt).

FUCK FACTS · Människans fingeravtryck skapas i livmodern och påverkas av fostervätskan, utrymmet och vår rörelse. · Fittbärare har bättre känsel än icke-fittbärare. · Ju större biceps han-kängurur har, desto större chans har de att få para sig. · Könsorganen och njurarna är nära besläktade, därför känns det i magen om du blir knäad. · I genomsnitt har otrogna kukbärare lägre IQ än de trogna.

Har du frågor ell er tips till Kropp och Knop p? Skriv en lapp och lägg i Latin Lov ers blå b revlåda, Ens behov av oxytocin kan påverkas av allt är välkomm funktionsvariationer eller kroppens mängd testosteron, et! men alla behöver fysisk beröring, mer eller mindre. Att krama någon kan alltså vara både din och deras räddning, men se till att all beröring sker på lika villkor och med samtycke.

Visst är det härligt att röra vid varandra, men när man rört varandra lite för mycket kan det få ödesdigra konsekvenser. Här är en lista över de vanligaste könssjukdomarna: Klamydia – bakteriesjukdom som smittar via sex och samlag och behandlas med antibiotika. Det vanligaste symptomet är sveda när man kissar. Genital herpes – virussjukdom som smittar via sex och behandlas med receptfria smärtstillande läkemedel. Har du väl fått viruset, något var tredje människa har, blir du inte av med det, endast symptomen kan lindras. Kondylom – virussjukdom som smittar via sex och samlag och behandlas med receptbelagd medicin mot könsvårtor, men brukar försvinna av sig självt efter ett tag. Symptomen är vårtor på eller runt könsorganen. Kondom skyddar inte helt mot kondylom, för fullgott skydd krävs vaccination. Gonnoré – bakteriesjukdom som kan ge infektioner i könsorgan, svalg och ändtarm och behandlas med antibiotika. Symptomen är gulaktig illaluktande flytning och sveda när man kissar. Utebliven behandling kan resultera i sterilitet för livmoderbärare. HIV –smittar via kroppsvätskor, blod och samlag. Symptomen är feber, ont i halsen, svullna lymfkörtlar, olika hudutslag och svampinfektion i munnen. Att bota HIV/Aids till 100% är idag inte möjligt, men bromsmediciner finns. I Sverige råder Smittkyddslagen, vilken innebär att du är skyldig att testa dig om du löper risk för allmänfarlig sjukdom (finns ca 60st). Om du testar dig och bär en sjukdom görs en smittspårning, vilket innebär att du (eller sjuksköterska/doktor) kontaktar samtliga du haft sex med inom en viss period och meddelar dem om riskerna samt att de måste testa sig. Vägrar du samarbeta eller testa dig kan polisen blandas in.

- F U C K / M A R R Y/ K I L L -

Rond 1: Babes A. Ung Angelina Jolie B. Ung Johnny Depp C. Ung Leonardo DiCaprio

Rond 2: Actionskådisar A. Chuck Norris B. Dolph Lundgren C. Jackie Chan

Rond 3: Skurkar A. Darth Vader B. Sauron C. Ursula

Rond 4: Världshärskare A. Kim Jong Un B. Donald Trump C. Vladimir Putin

Rond 5: Memes A. Most interesting man in the world B. Condescending Wonka C. Pepe the frog

Rond 6: AnsiktsbehĂĽring A. Hagrid B. Nikolaj II C. Leonardo da Vinci

Rond 7: Harrys A. Harry Potter B. Harry Styles C. Prins Harry

Bonusrond: DjĂ¤kne A. Naturaren B. Sammaren C.Hummaren

Jag tycker att ordning är sexigt. Det finns inget som gör mig mer tillfredsställd än ett rent rum eller en välorganiserad kalender, fylld med postit lappar och fin handstil artikulerad med hjälp av en fine-liner. Varje gång jag känner effekten av ett välordnat rum, eller en vägg där alla affischerna är perfekt upphängda i 90 graders vinklar, eller en resväska som är omsorgsfullt packad, slappnar hela kroppen av och jag kan tänka andra tankar än ”gud, jag måste städa”. Detta finurliga sätt att leva har egentligen alltid varit med mig, men det förstärktes efter att jag läste The Life-Changing Magic of Tidying Up av japanske Marie Kondo. I denna bok inte större än ett A5 ark och inte tjockare än en hopvikt DN lyckades Kondo totalt ändra min syn på mina konstiga vanor. I boken beskriver hon, som titeln avslöjar, hur underbart uppfriskande det är att städa och göra sig av med saker. Hon skildrar en minimalistisk värld av bekvämlighet och harmoni, en som jag egentligen alltid har levt i eller i alla fall strävat efter, men inte riktigt accepterat. Men efter att ha läst boken blev mina pedantiska vanor plötsligt mindre galna. I boken berättar hon om sitt jobb som går ut på att hjälpa folk leva mer minimalistiska liv– med andra ord så städar och organiserar hon andras hem (drömjobbet?). Processen är väldigt cathartisk, där hon med sina kunder går

och reda

Ordning

Text: Hannah Green

igenom deras ägodelar och uppmanar dem att fråga sig själva: ”väcker det här föremålet glädje?”. Flummigt? Ja, kanske, men det funkar. Om man tillämpar denna teknik på sitt eget liv märker man snabbt hur lite av det man äger är sådant som man faktiskt har användning av eller som medför lycka. Boken är som ett antimaterialistiskt manifest, och får personer som mig själv att känna sig mindre som Monica i Friends. I en artikel i the New York Times beskrivs studier där man funnit en korrelation mellan ordning och moralisk rättfärdighet. Till och med lukten av citrus (som finns i många städprodukter) har visats vara tillräckligt för att höja personers etiska normer och främja förtroende. Studier har dock även påvisat en korrelation mellan oordning och kreativitet, något som jag som bildelev personligen måste reagera på genom att artigt ifrågasätta. Jag kan inte koncentrera mig i ett stökigt rum, än mindre tycker jag att det fostrar min kreativitet. När jag ser röra är min instinktiva reaktion att städa, och det kommer alltid i vägen för mitt skapande, eftersom jag inte kan börja med ett projekt om min arbetsplats inte är oklanderligt ren. (Om det finns några andra kreativa som håller med mig, Facebook:a mig så startar vi ett stödforum.) Så, innan du dömer mig eller någon annan för våra pedantiska livsval, läs The Life-Changing Magic of Tidying Up. Den kanske inte är lika tilltalande för personer som inte redan är organiserade innan de läst boken, men den ger en inblick i ordningens skönhet, och den bekväma harmonin hos minimalismen. Och, om någon vill eller behöver det, städar jag gärna era hem. Gratis. (Ni skulle egentligen göra mig en tjänst.)

Ingvars bokhörna1 I fortsättningen av romanen så blir vartannat kapitel en del av Naos dagbok alternerat med kapitel som behandlar Ruths läsning av dagboken och hennes stigande engagemang och oro för Naos livssituation.

Detta nummer av ”Latin Lover” har temat ”röra” och onekligen är 16-åriga Nao Yasutanis liv en enda röra. När berättelsen börjar sitter Nao på ett café i Tokyo där hon just har börjat skriva en dagbok i vilken hon funderar på den vändning hennes liv tagit men också över tiden och tillvarons mysterium Hon har mycket att fundera över eftersom hennes liv kollapsat fullständigt sedan familjen tvingades flytta från Kalifornien tillbaka till Japan. I nästa kapitel möter vi Ruth som är en medelålders kvinna med japanskt ursprung som bor i ett litet samhälle på den kanadensiska västkusten. Av en slump hittar hon i en plastpåse Naos ilandflutna dagbok som uppenbarligen är en del av det vrakgods som då och då flyter i land efter att ha förts med havsströmmarna från Japan till Kanada.

Det finns all anledning för Ruth att känna oro eftersom Naos liv helt enkelt är ett helvete. Personligen tycker jag att denna skildring av Naos lidande och dagliga vedermödor i det moderna Tokyo är bokens stora behållning. Naos far blev ruinerade när han avskedades från sitt välbetalda arbete i USA samtidigt som han förlorade alla sina sparpengar på aktiemarknaden. Nu lever familjen i ett av Tokyos fattigaste områden där trångboddheten är akut och där prostitution inte är ett ovanligt yrke. Själv får Nao utstå en fullständigt hårresande mobbning i skolan eftersom hon är född i USA och därför inte anses som en ”riktig” japan. Naos enda tröst är hennes gammelfarmor Jiko. Hon är när Nao träffar henne för första gången 104 år gammal och lever i ett litet kloster där Nao får spendera ett sommarlov.

Först tror Nao att hon kommer att ledas ihjäl i klostret men tvärtom så blir hon vän med sin gammelfarmor och får av henne lära sig att bättre förstå sig själv och sin livssituation.

Dagbokens pärmar har från början innehållit första delen av Marcel Prousts roman ” À la recherche du temps perdu” (På spaning efter den tid som flytt),

Jiko var en gång på 1920-talet anarkist och feminist men efter att Japan förvandlades till en diktatur under mellankrigstiden så fick hon hålla sina åsikter hemliga. När hennes ende son sedan valde att dö som självmordsbombare under andra världskriget så beslöt sig Jiko för att bli nunna och dra sig bort från världen i ett buddhistkloster.

Nao ”nu” skriver alltså in vad som just nu händer i hennes liv i en dagbok som enligt bokryggen handlar om det förflutna.

I takt med att Ruth tar del av Naos dagbok börjar hon fundera över sin egen situation. Precis som Nao har Ruth på grund av familjeskäl flyttat från en plats där hon hade vänner och kände sig uppskattad och hemmastadd till den isolerade glesbygden i Kanada. Historien är inte bara spännande eftersom läsaren snart blir lika orolig för hur det skall gå för Nao som Ruth. Romanen är fylld av eleganta tankelekar som överraskar och roar läsaren trots den i grunden mycket allvarliga historien. Ett bra exempel är den dagbok som Nao (uttalas som det engelska now) skriver ner sin tragiska historia i.

Längre fram i romanen får vi ta del av Jikos sons dagbok som han förde innan han valde att störta sitt flygplan mot ett amerikanskt krigsfartyg. Den dagboken är skriven på franska men gömd bland brev skrivna på japanska. De båda dagböckerna skrivna på olika språk ackompanjerar varandra på ett sätt som närmast kan liknas vid en elegant spegeleffekt. Mot slutet blir historien svagare men jag tycker inte att det egentligen gör boken mindre läsvärd. Själva skildringen av hur det kan vara att vara ung, fattig och utsatt i det moderna Japans och de historiska tillbakablickarna på landets mörka historia är i sig är så rik och fascinerande att åtminstone jag kan köpa att författaren i de sista kapitlen så uppenbart tvekar vilken väg hennes saga om tidens väsen skall ta.

Med dig. Lydia Ericson-Dahl

gör nästan du vill ha

”

Det att

ont mig.

Jag förlorar mig själv men snälla snälla du släpp inte taget, för dina armar runt min kropp gör att min hud smälter samman med din och våra hjärtan slår i takt. Jag behöver dig. Jag vill inte behöva dig men ditt andetag blir som mitt elixir och din beröring som min luft. Jag försvinner in i oss. Vem var jag utan dig? En fråga utan ett riktigt svar. Men, vem är jag egentligen med dig?

D E T TA N U M M E R S H O R O S KO P : VÄDUREN – 21/3-19/4

Du känner dig som en blomma i början av våren, bladen vecklas ut och du kan äntligen visa ditt riktiga jag. Det här är din tid! Ta alla chanser som kommer din väg och stay true to who you are <3 Kärlekslivet går lite segt, men håll humöret uppe och inse att dig själv är det enda du behöver för att vara lycklig!

OXEN – 20/4-20/5

Mörkret har blivit ett faktum och du känner att det reflekterar ditt inre. Misströsta ej, det är okej att inte alltid må tipptopp. Försök vara öppen med dina känslor så kommer allt ordna sig. Lite fransk jazz i lurarna kommer göra dig gott.

TVILLINGARNA – 21/5-20/6

Ditt engagemang ger äntligen utdelning och du känner dig stolt och självsäker. Försök bry dig ännu mindre om vad andra tycker om dig och vårda självkänslan, det ger alltid utdelning! En positiv förändring väntar på dig precis runt hörnet.

KRÄFTAN – 21/6-22/7

Det är fullt upp med det sociala livet nu. Kör på! Men på dina egna villkor. En konflikt kan komma att uppstå, men det kommer lösa sig. Omge dig med gott sällskap så kommer det här bli en bra tid. Kanske till och med den bästa!

LEJONET – 23/7-23/8

Du kommer snart ha stor nytta av din självklarhet på scen och i centrum och de kommer ge goda effekter. Låt bara inte dina tävlingsinstinkter förstöra för dig! Kom ihåg att det är mänskligt att ha fel och att du kan lära dig av att lyssna på andra.

JUNGFRUN – 24/8-22/9

Länge har tiden tuffat på i maklig takt och du har bara hängt med. Det är dock dags för en reality check nu. Som den gamla klyschan lyder ska man inte fylla livet med dagar, utan dagarna med liv. Det är dags att se över de konflikter du undvikit, valen du inte tagit och vänskapsrelationerna du försummat, för snart kan det vara för sent.

VÅGEN – 23/9-22/10

Låt inte hösten och mörkret vinna. Om du känt dig tom och orklös på sistone är det dags att prioritera dig själv. Börja med att t.ex. köpa kosttillskott med vitamin D och ställa in planer..

SKORPIONEN – 23/10-21/11

Du upplever att en person i din närhet undviker dig: Det har mer med personen i fråga att göra än dig. Öva på att ta ett steg tillbaka och ge utrymme.

SKYTTEN – 22/11-21/12

Höstmörkret drabbar oss alla, inte minst dig, Skytt. Det kan verka lockande att fly verkligheten, och det är faktiskt helt okej att göra ibland. En weekend till Sydeuropa kanske inte alla bankkonton tillåter, men en bok eller ny serie kan vara en minst lika bra flykt! Ägna lite tid och energi på att ta hand om dig själv, det är du värd!

STENBOCKEN –22/12-19/1

Låt ingenting stoppa dig nu! Planeternas samspel står till din fördel. Våga ta risker, de kommer löna sig. Den där personen du spanat på lite extra på sistone, fråga om hen vill ses! En enkel promenad kan ge det bästa samtalsflytet, en film på en tisdagskväll kan leda till fler träffar. Det här är din tid, Stenbock! (Eller er tid om du försöker lite.)

VATTUMANNEN –20/1-18/2

Du har jobbat hårt på sistone på något du bryr dig om, vare sig din passion ligger i välgörenhetsarbete eller grytlappsvirkning, och äntligen kan du börja se påtagliga förbättringar. Om du fortsätter med din passion kommer du inspirera andra, och folk kommer börja följa ditt exempel, där du kanske kommer att bli som en slags ledare.

FISKARNA –19/2-20/3

Vanligtvis är du bra på att hålla skenet uppe, men just nu märks det att det är något som upptar ditt fokus. För alla inblandade är det bättre om du öppnar upp dig och är beredd att kommunicera. Stjärnorna är på din sida! Prata om det så kommer det lösa sig.

Sex with me - Rihanna Ta Av Dig - Silvana Imam Hotter than hell - Dua Lipa Touch - Kehlani Moving Mountains - Syd Feels like - NAO Take A Slice - Glass Animals Partition - beyonce Don’t touch my hair - Solange

Scanna QR-koden med din telefon!

26 30

SPOTIFYLÄNK

Touch - Shura

V I S E S I N Ä S TA N U M M E R AV

Nästa tema är:

UPPLYST Hallå! Du har väl inte missat att vi också släpper ett specialnummer inför Project Mental Health? Vi vill ha DINA texter, bilder, illustrationer och tankar in i tidningen! Skicka in dina texter till latinlover@live.se DEADLINE 15 DECEMBER

En inskickad text ska vara mellan 1480-2850 tecken och bör ha anknytning till temat. Självklart kan du också skicka in serier, illustrationer, dikter, eller precis vad som helst! latinlover@live.se Latin Lover Södra Latin @latin.lover @sodralatinlover

KRAM, REDAKTIONEN!