Latin Lover #8 FRAMTID by Latin Lover

Vilken framtid vill vi ha?

Foto av: Moa Sjöborg

Ungdomsarbetslöshet, finanskris, klimatkris, sluta skolan-ångest, jordens undergång, krig mot terrorismen, brist på engagemang, ingen bryr sig. Det skulle kunna vara en lista på saker vi inte gillar, vilket det ju på ett sätt faktiskt är. Men det är inte bara det. Vi gick igenom gamla nummer av tidningen för ett par dagar sen och detta kära vänner är de ämnen som tagits upp i våra tidigare ledare under året.

Det enda vi kan förändra är oss själva. Vi måste se till att vara bäst, positivast och framgångsrikast för att vara den som faktiskt får det där åtråvärda jobbet (med halv lön) och som lyckas i en hård värld. Men måste världen vara hård och måste framtiden vara mörk? Tillåt oss vara dumma och naiva men är det inte så att framtiden är ett resultat av valen vi gör idag? Framtiden är inte en utstakad väg mot helvetet om vi inte gör den till det. Att ändra framtiden är självklart inte enkelt och inte heller är det något som kan göras av en enda person eller ens en hel nations befolkning, men det är bara en omöjlighet om vi tror att det är det.

Vi har inte gjort det med flit. Det bara råkade bli så att alla våra ledare (förutom kärleksnumrets) handlade om fett jobbiga grejer. Vi valde inte ämnena för att verka svåra och deppiga utan för att det var ämnen som var aktuella och som påverkade vår vardag och verklighet. Och vad säger det egentligen om den verklighet vi lever i? Är det så att vi lever i en tid då allt håller på att gå åt helvete?

Det har varit ett fint år det här, vårt allra sista på Södra, men nu är vår tid som chefredaktörer för Latin Lover över och vi ska gå ut i den bistra verkligheten. Vår första ledare handlade om folk som inte bryr sig och vår frustration över detta faktum och det återknyter vi till nu, i den allra sista ledaren. Framtiden följer på nutiden, men hur den faktiskt kommer att se ut är vår sak att påverka och avgöra. Så för allas vår skull, tänk lite på världen och hur vi vill att den ska se ut bortom alla kriser och agera därefter. Framtidshopp är ju faktiskt inte ens cancerframkallande.

Det brukar sägas att vi är den första generationen som får det sämre än våra föräldrar. Den första generationen som inte längre lever i ett samhälle där allt går spikrakt uppåt och oj, vad vi är medvetna om det. Vi vet att samhället inte har något att erbjuda oss förutom kris och elände och ser det därför som bäst att göra vad vi kan för att skapa en bra värld för oss själva. Vi håller oss till positivt tänkande och nyttomaximering av våra karaktärer, köper lite rättvisemärkt ibland för att då kanske jordklotet klarar sig ett par år extra. Att framtiden är mörk verkar vara ett faktum som inte går att förändra.

En allra sista hälsning från edra chefredaktörer, Ebba Ringborg och Moa Sjöborg

Innehåll Ledare ................................................................................................................1 Maskinen är Gud .............................................................................................. 2 Jenny Wrangborg vågar prata om socialismen ............................................... 3 Kulturkrönikan: Lokkos ord, min lag .............................................................. 4 Debatt: Caspian vs. Felix & Sofia ..................................................................5-6 Indian visitors at Södra Latin........................................................................... 7 Humanisterna: Ett sekulärt och demokratiskt samhälle ................................ 8 Novell: A Well Respected Man ....................................................................9-10 Intervju: Religionslärarna spekulerar ........................................................ 11-12 Vad händer efter Södra Latin? ........................................................................13 Ångesten över föreningarna som vi saknar ....................................................14 Jobbguiden: Att få jobb ...................................................................................15 Head Banger’s Corner: Encore ........................................................................16 Shit! & När slutar Kalla Kriget?.......................................................................17

Rättning I föregående nummer av Latin Lover stod det ”Leni Hillburg” som påverkansgeneral i artiekln om den nya kårstyrelsen. Detta är felaktigt, påverkansgeneralens riktiga namn är: Leni Hillström Ellburg. LL ber om ursäkt.

Maskinen är Gud Science fiction har i flera hundra år varit en stor genre som väckt förundran och fått folk att fascineras över framtiden. Men vad är det egentligen med denna genre som fascinerar så? Från 1800-talets fantastiska berättelser av Jules Vernes, om hur man tar sig till jordens medelpunkt, åker jorden runt under vattnet, eller tar sig ända till månen, till de klassiska dystopierna – George Orwells 1984, Aldous Huxleys Du sköna nya värld, Ray Bradbruys Fahrenheit 451 – och moderna historier som hur människor styrs av maskinerna i The Matrix. Science fiction handlar om framtidens tekniska framsteg. Vad människor kommer kunna göra med maskiner, eller vad maskiner kommer kunna Chefredaktörer: Moa Sjöborg Framtidsdröm: Att få flyga runt jorden med hjälp av heliumballonger Ebba Ringborg Framtidsdröm: Internationell solidaritet Skribenter: Amanda Bjernestedt Framtidsdröm: Att flytta till England och aldrig komma tillbaka Anna Magnusson Axel Purwin Framtidsdröm: Att driva en husvagnscamping

göra med människor. Varför människor vill ha denna typ av litteratur är inte svårt att lista ut. Den tekniska utvecklingen har varit enormt viktig för samhället genom tiderna, men framför allt sedan den industriella revolutionen – då science fiction slog igenom. Det handlar om en typ av undergivenhet. Att på ett eller annat sätt stå maktlös inför det stora, omänskliga. Maskinen är Gud. På samma sätt som man enligt Luthers katekes ska frukta och älska Gud, det stora omänskliga och oförklarliga, ska man här acceptera att man är underlägsen maskinen – det stora och omänskliga. Frukta och älska maskinen. Skillnaden är här att maskinen går att förklara. Handlar det om att människan behöver något att frukta och älska? Dyrka,

Caspian Rehbinder Eira Ranung Framtidsdröm: Att skriva en jävligt bra låt och leva på royaltyn i resten av sitt liv. Elin Lindström Framtidsdröm: Att plugga i New York Elis Burrau Framtidsdröm: Bli Andres Lokko Felix Antman Debels Framtidsdröm: En livskraftig socialistiskreformistisk diskussion och metod och att sluta mina dagar som stensparkande gubbe på en gotlandsstrand

så som man tidigare dyrkat Gud? Det är inte alls en konstig tanke. I och med liberalismens framväxt och förnuftets frammarsch mot teokratin och kyrkan, undergrävdes tron på Gud som vår gud. Människan behövde en ny gud. Man kan självklart ställa frågan: Varför inte bara sluta tro på en gud? Då bortser man dock från människors irrationalitet. Det går inte att bara sluta med någonting så djupt rotat – en tro på någonting övermänskligt är svårare att bli av med än någonsin ett nikotinberoende. Om man inte kan vända sig till en gud, då det vore för oförnuftigt och skulle gå alltför mycket emot samhällets normer, men ändå inte kan sluta tro på en gud – är det då inte givet att välja ett förnuftigt alternativ? Caspian Rehbinder

Karin Wetterberg Framtidsdröm: Att kunna spela munspel. Martin Johansson Framtidsdröm: Att ha en bananplantage med undersåtar och äga en emufarm. Niklas Clarkson Framtidsdröm: Att bli frälsare, det vore coolt! Pontus Wiberg Siri Helle Framtidsdröm: Att finna sig själv och alla andra. Sofia Iaffa Framtidsdröm: Att resa runt i Sydamerika.

Illustratörer: Amanda Muren Cederstrand Pelerin Brodrej Molly Svensson Framtidsdröm: Att bli sotare. Man får bli smutsig, klättra, möta människor och posera snyggt med tuffa kläder på svartvita foton.

Jenny Wrangborg vågar prata om socialismen

Bild av: Joakim Mathiasson

skrivs ut svart på vitt, även om det till en början sker med visst förbehåll. Just ordet socialism skrivs inte ut många gånger, men det som slår mig efter en halvtimmes läsning och till slut får mig att kapitulera helt är att socialismen är närvarande i varenda dikt, den bara döljer sig bakom andra ord ibland. Jenny Wrangborg får mig att inse att socialism inte bara är ett ord som mina vänsterintellektuella vänner slänger sig med mellan klubbandet och hejaramsorna om att Josef Stalin håller på Södra. Det betyder något i verkligheten också - och att det är något som faktiskt förvånar mig är jobbigt att erkänna.

Jag befinner mig i en politisk kris. Den har väntat runt hörnet ett tag nu men den riktigt utlösande faktorn kom att bli en diktsamling av Jenny Wrangborg. Kallskänken, utgiven på Kata förlag, är en politisk diktsamling, realistisk i såväl språk som innehåll. Wrangborgs raka, realistiska språk är en lättnad att läsa i en tid då poesi för ofta handlar för mycket om oväntade radbyten. Och för ofta dessutom tappar sitt innehåll mellan de där raderna. Kallskänken vill lyssnas på och vill förändring. Det är också en lättnad i en tid då kultur alltför sällan vågar vara politisk.

Att skriva politisk poesi är dock komplicerat. Risken att det hela slutar som en pamflett som lätt kan avfärdas av den läsare som inte ställer sig bakom det politiska budskapet är ständigt närvarande. Men Wrangborg balanserar stadigt på gränsen mellan politik och berättande utan att någon gång vara riktigt nära att kliva över den. Hennes ord tränger igenom det försvar jag byggt upp mot allt med socialistiska förtecken och infiltrerar mitt politiska medvetande. Jag kommer mig inte för att avfärda utan tar istället till mig till och med de dikter där orden socialism och klasskamp

Den där socialismen känns fruktansvärt ute i Sverige för tillfället. Den är otymplig och otidsenlig, har en bitter eftersmak av Sovjet och kallt krig, men mitt i denna förtroendekris ger Jenny Wrangborg den ett nytt ansikte. Det är egentligen ingen hoppfull berättelse hon ger oss. Snarare den om ett samhälle som glömt bort allt som inte stavas effektivisering och som inte längre ser människorna bakom samhällsfunktionerna. Samtidigt blir jag ändå hoppfull när jag läser Kallskänken. Visst blir jag arg, rädd och ledsen också men den känsla som stannar kvar längst är trots allt ett litet hopp om att det här är ord som kan göra skillnad. Jenny Wrangborg lyckas få mig att känna. Känna tröttheten efter tolv timmars arbetsdag, känna den kärlek till arbetet som finns där trots allt och känna maktlösheten i att vara ständigt utbytbar. Men framför allt lyckas hon få mig att tänka och omdefiniera. Hon har en poäng den där Jenny, “vi måste prata om socialismen”. Ebba Ringborg Redaktionen tipsar: Kallskänken finns på skolbiblioteket eller kan beställas från www. kataforlag.se. Eller så haffar du Felix (i NV3a) i korridoren och köper den av honom.

Kulturkrönikan: Lokkos ord, min lag Jag läser Andres Lokkos två antologier som äntligen släppts. Lika efterlängtade som någonsin Chinese Democracy (albumet Roger, inte stadsskicket), fast på intet vis samma monumentala besvikelse. Andres och Lokko heter de (helcrazy, jag vet). Och nej, denna krönika ska inte handla om honom, var inte oroliga. Jag har förpestat min omgivning tillräckligt med tjat om Lokko senaste tiden. En känsla jag har bara. Jag tänkte istället skriva om hans tes och då inte om den som säger att Ulf Lundell är en hemsk människa, även om det är en smått fantastisk tes, utan om teorin som går ut på att en bra musikskribent måste avstå från två saker livet igenom för att behålla sin relevans och skärpa som kritiker. Det faktum att en musikskribent aldrig får skaffa körkort eller barn. När jag såg den gode ironikern förklara detta för den alltid lika busige Daniel Sjölin i det underskattade Babel för någon månad sedan så brast jag först ut i skratt. Min spontana reaktion var att finna denna småprovokativa och lite löjliga principfastheten komisk – vilken den ju också är (att Lokko dagen till ära sparat till en lustig liten mustasch kan ha adderat en viss komik bör tilläggas). Att påstå att man som förälder förlorar merparten av sitt bett som recensent, att man som pappa per automatik blir ett sentimentalt fån och Missa, för guds skull, inte i sommar: Jens lekman, Beach House, LCD Soundsystem och Real Estate på Way Out West. Wavves och Radio Dept. på Emmaboda. Belle & Sebastian på Popaganda! Herregud, vilken sensommarfestivalfest. Missa gärna i sommar: Allt som har med det kungliga bröllopet att göra. Att läsa Aftonbladet. Reklamradio och alla hiskeliga låtar från eurovisionsschlagerfestivalen som kommer spelas där tills ni spyr (bättre då att äta fett och socker, om man vill spy alltså, tack Jocke Berg för den). Att få sand i din iPad. Med andra ord: köp ingen jävla iPad.

tappar mycket av sin förmåga till god smak och kritisk granskning, är roligt. Att hävda att säkerheten som kommer med ett körkort transformerar människan till en ointressant rödbrusig man som gillar Lars Winnerbäck och Tomas Ledin är också det humor. Vad som dock sedan gick upp för mig, och som gjorde att jag svalde mitt eget skratt, var insikten om att det Lokko sa inte bara var roligt utan att det nog också var sant. Vilket i förlängningen betyder att jag måste avstå från barn och bil för att ens ha chansen att uppfylla min pretentiösa, smått löjliga yrkesdröm. Det vill säga den som manlig vit (väldigt vit) kulturskribent. Gällande det första, körkortet. Det är egentligen bara skönt. Helt ärligt, pressen att övningsköra och fixa den där satans plastbiten har legat som ett ok på mina axlar det senaste året. Omgivningen tar för givet att bara man kan så ska man ta körkort, och tro mig, jag har försökt! Men sanningen är den att jag är totalt värdelös på att köra bil. Jag är ett nervrak, en jävla livsfara bakom ratten. De få gånger jag testkört har slutat med att pappa skriker, jag gråter och det lilla söta barnet på trottoaren fått uppleva sin första näradöden-upplevelse. Att säga att jag tyvärr inte kan ta körkort för att det spolar mina framtida journalistdrömmar till min morfar som lovat att finansiera Läs i sommar: Easter Parade av Richard Yates, Invisible av Paul Auster och Darling River av Sara Stridsberg. Och varför inte lite Slas? Det skulle du nog må bra av. Se på tv i sommar: Kanal 9 gör ytterligare en kulturgärning och visar David Lynchs fantastiska Twin Peaks två dagar i veckan från och med den 30:e juni. Om du inte sett denna serie och om du inte har koll på vem Audrey Horne är så rekommenderar jag starkt att du ignorerar kvällssolen för lite suggestiv tv-historia. Att gå på Södra och inte ha sett Twin Peaks är patetiskt.

kalaset känns bra mycket enklare än att säga att jag är för dålig. Och om han inte köper den ursäkten så säger jag nog snarare att jag inte kan köra bil av rent politiska skäl, att jag gått med i planka.nu och inte vill främja den förkastliga automobiliteten, än erkänner att det är mig det är fel på. Barnen då? Nu blev det genast lite jobbigare. Jag älskar barn. Bara tanken på att aldrig kunna bli pappa gör mig deprimerad. Att få döpa det, köpa små jeans till det, ta ut ledighet, chilla runt SoFo med barnvagn och beställa en fräsch Caesar till lunch medan en surdeg väntar på en stringhylla i närheten: vill jag välja bort allt detta bara för att kunna bli som Chuck Klosterman? Jag har grubblat och grubblat, vägt för- och nackdelar, och svaret är nej. Det vill jag inte. Och vid närmare eftertanke: Fredrik Strage har en liten dotter som älskar Kraftwerk. Elis Burrau

Se på bio i sommar: Noah Baumbachs nya film Greenberg kan mycket väl bli ett vardagsgrått, dysfunktionellt och tragikomiskt mästerverk. Med all säkerhet kommer den i vilket fall som helst ge Ben Stiller ytterligare lite välbehövlig hipsterkredd. Och James Murphy står för soundtracket! Lyssna på i sommar: Tallest Man on Earth, Avi Buffalo, ceo. Samt Dylans Ballad In Plain D och Sunkissed med Popsicle på repeat. Sommarens lilla paj-lista: Rabarberpaj Blåbärspaj Krusbärspaj

Debatt Att jämställdhet är något eftersträvansvärt håller de flesta i Sverige med om idag. Det är helt enkelt inte rätt att personer i vårt moderna samhälle ska förtryckas på grund av att de tillhör ett visst kön. I och med att det faktiskt är halva befolkningen (eller kanske till och med hela?) som drabbas av ett icke jämställt samhälle har jämställdhetsfrågan fått ett visst politiskt värde, vilket nu senast visade sig i debatten om kvotering

till bolagsstyrelser. Att jämställdhet är bra och att vi måste jobba för att förbättra den råder det alltså någorlunda konsensus kring men i frågan om hur detta ska ske tvistar de lärde och skillnaderna i angreppsmetoder har ofta ideologiska förtecken. De olika tankegångarna finns även representerade i Latin Lovers redaktion där åsikterna går brett isär om hur vi egentligen bör uppnå det där jämställda samhället…

Liberalismen: Frihet på lika villkor Jämställdhetskampen har genom historien handlat om att män och kvinnor ska behandlas lika, och få samma rättigheter. Dagens feministiska ikoner har dock övergett detta, och istället valt att jobba för samma utfall. Detta innebär en inskränkning i jämställdhetens grundideal, och ett institutionellt bekräftande av att kvinnor är det svagare könet. Det är en mycket olycklig utveckling. En kamp för lika rättigheter mellan män och kvinnor har alltid förts i någon form. Första gången den tog ett ordentligt lyft var i samband med liberalismens och förnuftsidealets framväxt på 1700-talet, med ideal som frihet, jämlikhet, broderskap, och framför allt – alla människors lika värde. Feminismen har historiskt handlat om att se till att även kvinnor räknas som människor. Att göra kvinnor lika mycket värda som män, och att rasera det patriarkala system som gav män andra rättigheter: att se till att även kvinnor fick rösträtt, själväganderätt, och så vidare. Idag handlar mycket av den feministiska debatten om att befästa och förklara att kvinnor är offer för yttre omständigheter, och inte förmögna att göra självständiga val. Att kvinnor måste hjälpas, och inte kan klara sig själva. Vad var det som gick fel? Jämställdhetsdebattens utgångspunkt är idag ofta att kvinnans underlägsen-

het motiverar särbehandling. Att kvinnor är så förtryckta att de behöver särskilda rättigheter som kollektiv. Detta är ett avsteg från principen om allas lika värde. Oavsett vilka intentioner man har går det inte att komma ifrån att det innebär att man definierar och diskriminerar personer utifrån könstillhörighet. En grupp människor får andra förutsättningar, för att de tillhör det drabbade, svagare könet. Förutom det uppenbart orimliga i att ge vissa människor andra förutsättningar utifrån sitt kön, och alltså frångå principen om alla människors lika värde, leder det dessutom till en institutionalisering av kvinnor som det svagare könet. Det finns feministiska debattörer som menar att historieböcker ska skrivas om för att bättre passa våra värderingar, en jämn uppdelning mellan män och kvinnor, vilket jag tror att många fler än bara liberaler ser det anmärkningsvärda i. Att ändra historien för att passa dagens politiska system är generellt någonting vi förknippar med totalitarism, och inte ser som önskvärt. När det inte längre handlar om individers prestationer, eller varje människas val, utan istället om ett noggrant mätande och bedömande utifrån en persons kön, har vi frångått de viktiga principer som feminister och medborgarrättskämpar slagits för i hundratals år – rätten att betraktas

som en individ, likvärdig andra individer – och bytt ut denna princip mot en socialkonstruktivistisk syn på människan som endast ytterligare en pusselbit, utbytbar om hon inte passar. Självklart finns ett patriarkat i våra sociala normer, som är per definition konserverande och inskränkande. Sociala normer begränsar oss, och har alltid gjort det. Att försöka bekämpa patriarkatet genom kvotering eller liknande reformer är dock inte att ta bort sociala normer, utan att med lagstiftning som medel ändra dem. Det är en väg man kan gå endast om man tror på statens godhet och ofelbarhet. Varje historiekunnig person bör dock se problematiken i detta, och ställa sig tveksam till att ge alla maktmedel och normbildande egenskaper till staten. Stater gör inte alltid rätt, och man bör hålla normbildning på civil nivå. Jämställdhet är möjligheten att göra val oberoende av sitt kön. Att inte hindras från någonting för att man är född med en viss kromosomuppsättning. Att kunna se bortom kön. Jämställdhet kan inte uppnås om man konsekvent behandlar kvinnor som underordnade män och offer för yttre omständigheter. Jämställdhet är frihet på lika villkor. Caspian Rehbinder

Socialismen och feminismen – en kärlekshistoria

Bild av: Felix Antman Debels

”Ropen skalla - daghem åt alla.” ”Vi vill ha sex, vi vill ha sex, vi vill ha sex timmars arbetsdag.” ”Vi vill ha barn vi, vill ha barn, vi vill ha barnomsorgen kvar.” ”Ingen klasskamp utan kvinnokamp, ingen kvinnokamp utan klasskamp.” Lyssnar man till vänsterns slagord på första maj märker man snabbt att feminismen är en lika självklar del av socialismen som demokratin idag är. Emancipationsrörelserna har alltid varit delaktiga i vänsterns samhällsbygge, även om det har tagit lite tid innan deras frihetskamp inkluderats i socialismen. Ur ett historiskt perspektiv är det den socialdemokratiska välfärdsstaten som gjort kvinnans befrielse möjlig i Sverige - genom att bygga ut den offentliga sektorn och genom en kraftig resursomfördelning. Därför är den socialistiska feminismen mer självklar och effektiv än exempelvis den liberala feminismen. Den socialistiska feminismen kan förbättra situationen för kvinnorna i samhället på ett mycket mer konkret och framgångsrikt sätt. Kvinnokampen var från början inte en given del av socialismen. Marx analys av marknaden saknade ett kvinnoperspektiv och det var sent som teorierna kring det sociala strukturella förtrycket, det som kallas genus eller

intersektionalitet, infogades i socialismen. Men trots detta innehåller den materialistiska analysen flera verktyg som är viktiga för att förstå varför kvinnans ställning har varit så tillbakatryckt i samhället. För det första värderar kapitalismen det obetalbara arbetet till noll – trots att det är nödvändigt för att reproducera arbetskraften. Det är med en sådan kapitalistisk världssyn som den offentliga sektorn kan tolkas som olönsam och kvinnans historiska roll så totalt kan ignoreras. Det arbete som idag sker inom den offentliga sektorn är det arbete som förr brukade genomföras av kvinnor - då obetalt, idag betalt. För det andra är marknadens, kapitalismens verktyg, syfte att skapa mervärde åt kapitalägaren, alltså vinst åt de som äger kapitalet. Kvinnor äger inte mer än 1 procent av världens alla tillgångar, vilket medför att kvinnans makt inte blir stor i en värld där makt till stor dels mäts i pengar. Socialismens vilja och krav på omfördelning är nödvändig för att kvinnans status ska uppvärderas och makt stärkas. Ekonomisk jämlikhet är en nödvändig del av feminismen. Ägandet och makten kan aldrig jämnas ut i en kapitalistisk värld där de med kapital alltid kommer får mer av samhällets vinster än de utan. I boken Jämlikhetsanden visar epidemiologerna Kate Pickett och Richard Wilkinson att i länder med högre ekonomisk jämlikhet, med undantag för Italien och Japan, är kvinnans ställning också högre.

Välfärdsstaten var ett inte bara ett sätt att skapa ett humanare samhälle, den gav också många kvinnor möjlighet till jobb och frihet genom försörjning. En utbyggd och offentlig sektor med högre löner och sänkt arbetstid är en förutsättning för att minska kvinnors obetalda arbete och bryta den onda spiral av sjukskrivningar som finns i många kvinnodominerade sektorer. En individualiserad föräldraförsäkring skulle bryta den systematiska diskriminering som finns av kvinnor på arbetsmarknaden. En diskriminering som sker på grund av den merkostnad det innebär för arbetsgivaren med en föräldraledig kvinna. Kvotering är det enda sättet att bryta de strukturer som hindrar kvinnor att komma in på ledande poster i samhället. Bara genom praktisk handling kan vi ändra samhällets värderingar. Socialismens inställning att frihet endast kan uppnås gemensamt möjliggör en förståelse för hur det strukturella förtrycket uppstår, hur majoriteten definierar ut minoriteten. Frihet kan inte uppnås genom att varje individ frånkopplas kollektivet, det är en omöjlig utopi. Istället kan vi endast befrias ifrån kvinnoförtrycket genom att vi kollektivt förändrar våra normer för manligt och kvinnligt beteende, och i förlängningen upplöser hela begreppet manligt och kvinnligt. Felix Antman Debels & Sofia Iaffa

Indian visitors at Södra Latin During the last two weeks Södra Latin has been freed from its top position as the most ethnical homogeneous place in Stockholm. All thanks to a group of visitors from a school in Goa, India. It is a recycling project between students from the “tematrea” and students from Chowgule College in Goa that has brought the guests to this faraway Nordic country. (Redaktionen gissar att vår käre Lenny K hade ett finger med i spelet också.) Here they enjoy the Swedish spring, the free school lunch and of course the wonderful and environmentally friendly district Hammarby Sjöstad. We had them answer a few questions about life at Södra Latin… What was your first impression of Södra Latin? Anushree: It was beautiful, it was brown. HA HA HA… It was very easy to find your way around, and that you have internet connection everywhere is great! And to see the teachers act so free with the students made me react. Michelle: I actually like the weather and the campus, especially the indoor sports room I like that you can drink tea in the classroom. [temas. anm. Only in TEMA!] Everyone seems so artistic and they’re encouraged by the school to express themselves. Delancey: It’s very difficult to describe Södra Latin in only a few words. I found it less of a school and more of a hang out! The school really gives importance to the student’s creativity. There is music in the air all the time. I can hear the piano wherever I go.

Then everyone at once say: You never see people MAKING OUT in Chowgules!

What are your views about the Hammarby Sjöstad?

Michelle: But also the smoking, you would never see that at our campus! And we need to wear ID-cards. In our campus we have a shop where you can buy anything! T-shirts, pens, candy!

Delancey: Well it’s really a very nice eco-friendly way of living. The architecture is really well built. I think people should avoid using cars there so that it could in real sense be an eco-friendly place.

Delancey: As you hear there are many differences, another big one is that we don’t call our teachers by their first names, that would be disrespectful of us. Actually at Södra Latin you can’t really distinguish between a teacher and a student. Rycilia: The dress code, here it seems like you can wear shorts and mini skirts. In our school we have a compulsory dress code. And of course I also reacted on the smoking. The library is really different too! In our school you ask staff for books, you can’t borrow them yourself! What are the similarities? Michelle: The very friendly environment and the eagerness to be friends with people around. Anushree: All the people we’ve met are really friendly. The people we are working with are very welcoming with answers to almost all our questions.

Whats the biggest contrast to your school, Chowgule College? The group is quiet for a while and then speak to each other in Hindi and start to laugh.

Rycilia: The architecture is nice. They have very well preserved the old trees. It was very pleasant to visit the place. Anushree: It was beautiful. The water was so clean and it’s amazing to see how people maintain and take care of the environment. I think it’s a very wonderful family oriented place. The playgrounds for the children are so “söta” and the waste management is well planned. Some last words to Södra? We will really miss Södra Latin. It has become like a daily routine for us to wake up and run to the school. We’re really glad for visiting such a beautiful place and we’ll really miss our friends, the families we lived with and the ones we spent our evenings with. HA HA HA, Anushree thinks she will miss the funny horse in the library with the hilarious eyes! Hope we get to come back to Sweden once again!

Humanisterna: Ett sekulärt och demokratiskt samhälle Aggressiva religionsmotståndare eller öppensinnade demokratikämpar? Mycket har sagts om Humanisterna sedan föreningens bildande för mer än 30 år sedan. Staffan Gunnarsson, aktiv medlem i Humanisterna sedan 1987, reder ut missförstånd kring sitt förbund och har samtidigt en hel del att säga om kristendomen. Kan även troende personer vara med i Humanisterna? – Ja, vi har faktiskt folk som tror på Gud. När Sverige hade statskyrka var det folk som var medlemmar både där och hos oss, för att demokratiskt kunna påverka kyrkan genom val och sådär. Jag vet flera som har en gudstro men som är med eftersom de stödjer vår politik. Vad går då Humanisternas politik ut på? Staffan svarar bestämt: – Vi vill se ett samhälle som är sekulärt och demokratiskt. I alla delar av samhället ska man slippa ovälkommen religiös påverkan. En riksdagsledamot som är troende eller ateist har rätt att verka i politiken, men man kan inte komma med sin heliga bok eller med sina egna program och hävda att de har någon särställning. Man kan inte respektera något bara för att det är tradition.

Sedan tar han itu med ett vanligt missförstånd kring Humanisterna:

menar att den inte hade kunnat existera utan den kristna historien.

– Ateister ska inte heller ha något privilegium. Det ska ju inte vara som i Sovjet, att man river kyrkor och dödar präster så som var ideal i de värsta kommunistiska grupperingarna. Alla ska ha rätt att utöva sin religion.

– De flesta kristna idag, och säkert väldigt många även när nazismen växte fram, är emot nazismen. Men Luther var, i alla fall i det han skrev, minst lika antisemitisk som Hitler var. Den tvåtusenåriga konflikten mellan judar och kristna har ju vuxit fram under lång tid, och det har funnits hårt förtryck mot judar tidigare. Man kan inte säga att nazismen är kristen eller att de kristna har skulden för den, men det visar hur problematiskt det är. Man måste vara kritisk och lära sig så mycket som möjligt.

Religionen ska enligt honom inte blandas in i skolan eller forskningen. Konfessionell undervisning bör absolut vara förbjudet. Sådan undervisning kan ge en felaktig syn på fakta och det kan vara farligt, säger han. Och kristendomen ska inte ha någon starkare ställning än de andra religionerna i religionskunskapen. – Alla möjliga rörelser och religioner har påverkat Sverige, och kristendomen har spelat en viss roll. Men man ska varken över- eller undervärdera den. Det finns inslag i kristendomen som är både bra och dåliga, men att generellt säga att Sverige är ett kristet land, det är verkligen en sanning med modifikation. Vi måste ju veta något om kristendomen för att förstå Europas och Sveriges utveckling, men det är oproblematiskt att säga att vi har kristendomen att tacka för allt. Så enkelt är det inte. Staffan Gunnarsson tar upp nazismen som ett drastiskt exempel, och

Slutligen vill han säga att man måste kunna tåla kritik mot det man själv anser vara heligt. – Det kan vara väldigt lätt att känna sig sårad eller kränkt. Men deltar man i den offentliga debatten så gör man ju det på lika villkor, och då har det faktiskt ingen relevans att säga ”jag tror på det här” eller ”jag blir ledsen för det här”. En socialdemokrat kan också bli ledsen för att någon kritiserar Olof Palme, men det har i det sammanhanget ingen mening egentligen. Amanda Bjernestedt

A Well respected man Av Molly Svensson Väckarklockan ringer som vanligt klockan 6.00 på morgonen. Han har god tid på sig, han behöver inte stressa. Han ställer alltid klockan lite tidigare än nödvändigt, så att risken att bli försenad till kontoret minimeras och nästan försvinner. Han kommer aldrig för sent. Aldrig någonsin. Han är bara en sån som inte gör det. En gäsp slinker ut mellan de vita och perfekta tänderna, och han kliver ur sängen och börjar sin morgon. Hans namn är Klas, och Klas morgnar är nästan identiska. Han rör sig som i ett mönster. Dusch, dagens kläder, rakningen, hårtorken, borsta tänderna, kaffet, fullkornsmackan och så en gång till med tandborsten. Man vill ju, måste ju, vara fräsch. Innan Klas lämnar sin snyggt stylade lägenhet studerar han sig själv i hallspegeln. Inspekterar den designade kostymen, den exklusiva portföljen, den perfekt raka benan och tandkrämreklams leendet. Han är nöjd, visst är han det. Men är det inte något med ögonen? Något vekt och otillräckligt? Han studerar noga sitt ljusbruna ögonpar och bestämmer sig för att skaffa stålbågade glasögon med oslipat glas. Det kommer att se bättre ut. Han lämnar våningen för att bege sig till sitt egentliga hem. Kontoret. Här är det alltid mycket folk, här rör det sig alltid. Här kryllar det av framgångs-

rika män och kvinnor som han själv. Här är han någon, här har han gjort karriär. Här sitter han i möten och rådfrågas i viktiga beslut. Han vet hur spelet spelas, och han spelar det bra. När arbetsdagen är över återvänder han motvilligt till sitt officiella hem. Om han skulle stanna kvar och arbeta vidare så kunde hans kollegor tro att han var olycklig, att han begravde sig i arbete. Och så är det ju verkligen inte, nä, för Klas han är inte olycklig, han är lycklig. Ytterst lycklig. Efter jobbet just den här dagen tar Klas, av någon för honom outgrundlig anledning, vägen förbi skolan som han annars alltid undviker. (Kanske var det ögonen i spegeln i morse som fick honom att ta den väg som han gått omvägar för att slippa i åratal?) När han kommer närmare skolgården och hör barnens skrik och skratt känner han hur kallsvetten bryter fram i pannan. Med en isande känsla i bröstet undrar han varför de fortfarande är kvar i skolan. Borde inte deras föräldrar hämtat sina barn så här dags? Borde inte ungarna äta middag, eller kolla på TV, eller rita eller vad fan som helst bara inte vara just, här just nu?! Klas pressar fram ett av sina annars så bländande leenden och uppmanar sig själv att nu får det vara nog, och nu får han faktiskt skärpa sig och inte vara så hysterisk.

Han har bestämt sig för att målinriktat och självsäkert gå rask förbi skolgården precis som den raska och självsäkra man han egentligen är. Men när han har klarat sig förbi halva skolgården och känner att det här klarar ju han alldeles galant, tar han sig vatten över huvudet och kastar en blick åt höger, in över skolans territorium. Han blir stående, som om batteriet plötsligt tagit slut eller någon just dragit ur sladden. Ångest fyller honom och minnen som han ägnat hela sitt vuxna liv åt att förtränga gör sig påminda igen. Minnen om att knappt finnas till, minnen om att vara ensam, minnen om att inte ha en enda vän. Klas har ofta tänkt att det hade varit lättare om han hade blivit retad, mobbad, slagen. Då kunde han på något sätt vunnit styrka ur sitt hat. Nu var det bara ingen som brydde sig om honom, han var den man varken såg eller hörde. Den som gamla klasskamrater konfunderat granskar på klassfoton och säger: ”Han där kommer jag inte alls ihåg. Vem var han?” Han stirrar som paralyserad på skolgårdens lilla hop av lekande barn. Han börjar känna igen de olika rollerna. Där slåss klassens tuffa killar, som vill bevisa allt för alla. Och där borta letar klassens populära tjej efter vackra stenar, hon som kommer att bli den snygga och vara den första som skaffar pojkvän.

Den första som gifter sig, den först som skaffar barn. Allt detta äcklar honom, alla dessa förstörande roller som i klass efter klass, generation efter generation alltid kommer vara de samma. Han börjar tycka synd om dem. Sedan ruskar han på sig, och inser plötsligt att han inte längre är rädd. Inser att han kan titta på dem och känna att det är långt borta, att han är en annan nu. Han har kämpat, han har flyttat, han har gjort allt, och han har lyckats. Och nu, först nu har han lämnat det bakom sig. Han behövde en sista konfrontation. Innan Klas styr sina steg mot lägenheten skummar han igenom skolbarnen i jakt på sig själv. Han vill ge ett leende, berätta att det kommer gå bra, att det inte alltid kommer var så här och att ungdomen inte alls är livets bästa år, men hittar inte sig själv. När han kommer hem möts han i spegeln av ett ljusbrunt ögonpar som inte längre behöver att par stålbågade glasögon med oslipat glas. På skolgården sitter det en pojke, ensam på en bänk. Ingen lägger märke till honom, inte ens den stilige mannen som så noggrant granskade skolgårdens barn. Pojken följer honom med blicken när han går sin väg och tänker att han aldrig någonsin kommer att bli som honom, så verklig och synlig. Att han kommer förbli sittandes i skuggan, för alltid.

Religionslärarna spekulerar Är naturare mer religiösa än sammare? Vad ska man ha religion till egentligen? Och finns kyrkan kvar om tio år? Latin Lover har pratat med de som har svaren: Tomas Engström och Börge Ring. För Börge var det självklart att han skulle bli religionslärare: han tycker helt enkelt att det är ett oerhört spännande ämne. Tomas tycker om att diskutera livsfrågor med eleverna. Men hur spirituella är egentligen Södraeleverna? Börge: Vi brukar ibland åka ut med klasser till Tensta eller Botkyrka. Alla elever man träffar där vet precis: ”jag är syrisk-ortodox, jag är muslim” – det är en självklarhet för dem, medan de som kommer från Södra Latin säger: ”jaa… jag vet inte riktigt…”.

Varför är folk så osäkra på sin religiositet på Södra? Börge: Det speglar säkert de sammanhang man har vuxit upp i. Det är ofta föräldrar ifrån kultursfären, politiker och kulturarbetare. Väldigt mycket kulturarbetare. Tomas kan jämföra med åren han arbetade på Sankt Görans gymnasium och ser andra skillnader. – Här är det, om jag får uttrycka mig så, mer etniskt homogent tycker jag. Det skulle kunna vara lite mer blandat, från olika kulturer och religioner. Det finns inte bara olikheter mot andra skolor, utan även inom skolan. Båda lärarna upplever att elever från samhällsprogrammet är mer skeptiska mot religion.

Tomas Engström t. vänster och Börje Ring t. höger Bild av: Amanda Bjernestedt

Tomas: Nu har jag ju varit här så kort tid [ett och ett halvt år, reds anm.], men det känns lite grann som att samsam har de här glasögonen som är lite politiskt färgade. Naturarna är – som jag upplever det – mer öppna för argument hitan och ditan. Men hur är det med de andra programmen? Tomas fortsätter: – Jag är inte själv bekant med musikklasserna, men jag har talat med andra lärare och ganska många där verkar ha en frikyrklig bakgrund. Tittar man på aktiva musiker idag så är det en väldigt stor andel som har kyrklig bakgrund. I kyrkans värld får man lära sig att framträda, att repetera, att sjunga... det är rena plantskolan för sångare och musiker.

Bild av: Karin Wetterberg

Tror ni att den kristna föreningen Credo kan förändra attityden till religion på skolan? Tomas: Jag skulle vilja att det fanns någon förening där man kunde mötas från olika religioner och samtala. Jag tror att det finns mycket som förenar. Sedan tycker jag att det kan vara spännande med en kristen, muslimsk och exempelvis buddhistisk förening där man får mötas över gränserna för att upptäcka varandras gemensamma behov. Men jag tror att man som elev också behöver komma samman inom sin egen gemenskap. Föreningen Humanisterna säger att de inte vill att kristendomen ska ha en särställning inom den svenska religionsundervisningen. Hur ser ni på det? Tomas: Ett argument för att kristendomen ska den starka ställning den har är att det är den största världsreligionen. Ett annat argument skulle kunna vara att i vår del av världen så har kristendomen spelat en väldigt stor roll för samhällsutvecklingen, för

kultur, etik och värderingar. Utifrån humanisternas synpunkt så skulle man i så fall även ifrågasätta att det i till exempel samhällsläromedlen ges prioritet till svenskt statsskick och svenska samhällsförhållanden.

att vi inte skulle ha någon kyrka i Sverige runt år 2000, eller att den skulle vara mycket marginell. Så fel han hade! För egentligen är det ju tvärtom, intresset för religion och religiöst utövande är idag större än någonsin.

Börge: Hur man än vänder och vrider på det så är det ju en judisk-kristen identitet som Sverige har. Vi har kyrkan, och vi har helgdagar, matvanor och traditioner som är knutna till den kristna traditionen – och andra traditioner. Men att låtsas som att vi inte har det här som en del av vår identitet, det är jättetokigt. Då blir man vilsen. Samtidigt håller inte Börge med om att kristendomen tar för stor plats i religionsundervisningen idag.

Tomas: Jag tror att behovet av försoning är väldigt viktigt. Jag tror att människor känner en stor brustenhet, vem ska man gå till för att uppleva förlåtelse? Och det är ett av de viktigaste budskapen i just den kristna tron, att vi kan få en förlåtelse bortom alla gränser. Så jag tror att om kyrkorna betonar det: ”kom hit, här finns det rum för värme, förlåtelse, upprättelse”, då kan även de locka till sig flera. Människan är också en andlig varelse och har därför även andra behov än de rent fysiska och psykiska.

Börge: I läroböckerna för gymnasiet är det marginella skillnader mellan religionerna. Man tittar kanske lite mer på kristendomen, men det är inte mycket. Hur ser lärarna då på kristendomens framtid? Börge: Kommer du ihåg, Tomas, när det var en sociolog på 70-talet som sa

Karin Wetterberg & Amanda Bjernestedt

Vad händer efter Södra Latin? Du går på Södra Latin. Förmodligen är det också just så du beskriver ditt liv om någon frågar. Till skolan kommer du varje morgon. En bra dag lämnar du den också på eftermiddagen, men ack, inte på långa vägar lämnar du Södra, världen, livsstilen. Du går hem, sätter dig framför Facebook och fortsätter dagens skvaller från rökrutan, du går på en södrafest eller kanske, om du är så funtad, integrerar med någon långväga fiende från Kungsholmen och fnissar lite överlägset, belåten över att de aldrig hört talas om sådana självklarheter som Caradhras eller samlingar. Jag tror nog att de flesta, om de rannsakar sina upptagna själar, kan komma överens om att Södra utgör en ganska magnifikt stor del av deras liv. Men alla sagor har sitt slut och en gång måste också du och jag lämna den här världen. Så hur hanterar man en sådan sak? Vad händer med alla de stackars själar som varje år i juni skrikandes springer ut på trappen, kanske flyendes undan ångesten över att allt är slut? Hur upptäcker man före detta södraelever ute i den grymma verkligheten, uppblandade med löst folk från såväl norr som öst och väst?

före detta musikare får man akta sig för att, likt tillexempel Salem al Fakir och Peter Jöback, trilla ned i Melodifestivalsträsket. Eller varför inte göra som en tredje sådan, Danny Saucedo och se till att skaffa sig prefixet ”Idol” framför sitt namn, vilket kanske får en att glömma att man en gång hade den mer åtråvärda titeln södraelev. För att få en lite mer verklighetsanpassad bild av vad som faktiskt händer efter studenten bestämde jag mig för att prata med Catrine Lundell, temaelev som sedan år 2006 levt (nästan) helt utanför Södras djupa korridorer... – Det är klart att det var jätteroligt att ta studenten, det var ju startskottet för det nya livet. Men samtidigt var det väldigt skrämmande att lämna alla rutiner, otäckt. Visste du vad du ville göra när du gått ut? Direkt efter studenten åkte jag iväg med några kompisar på tågluff. Sedan så hade jag redan bestämt mig för att plugga engelska på universitetet till hösten. Jag tror att det är bra att ha en idé om vad man ska göra - även om jag gillar att göra oplanerade saker - det gör omställningen lättare. Jag hade inte tröttnat på att plugga efter Södra och sen så var det ju faktiskt en helt ny grej med nytt folk.

I vissa fall är det tydligt, någon tar på sig uppgiften att fortsätta den eviga maktkampen som en gång startat här, till exempel i den högaktuella fejden mellan den gamla södraeleven Mona Sahlin och fienden Carl Bildt (som gick var? Östra såklart.) Andra behöver lite utrymme för att bearbeta sin tid här och ägnar stora delar av sina liv åt att reflektera över saken i sina litterära verk. Här har vi till exempel Klas Östergren och Peter Pohl vilka båda kontemplerar över saken i väl lästa böcker. Dessa sätt att hantera den enorma förlust studenten måste inneburit, skulle man ju ändå kunna hävda vara relativt lyckade. Men ibland får den stora katastrofen oanade följder. Är man en ouppmärksam

Vet du hur det gått för dina klasskamrater? De flesta gick direkt till universitetet och läste till exempel statsvetenskap, kultur eller filosofi och sen är det flera som läser på juristlinjen. En del bor utomlands, i London och Berlin. Hur har det påverkat dig att gå på Södra? Främst har jag fått många vänner därifrån som jag hoppas behålla hela livet. Sedan lärde jag mig att bli mer öppen och tänka större. Det är lätt att tro att man på något sätt är ”färdig” när man går i nian men så är det ju inte, lär man sig. Men man får akta sig för att tro att man är förmer ute i stora världen bara för att man gått på Södra. Har du kanske saknat Södra något? Ja, självklart har jag det, att gå på Södra var min bästa skoltid. Jag har varit där och hälsat på någon gång, men jag har lite motstridiga känslor inför att komma tillbaka. Man måste kanske bli ännu äldre och få mer distans för att det ska kännas riktigt bra. Anna Magnusson

Mannen med kartongerna Långt efter det att datumet, klockslaget och sammanhanget försvunnit ur våra minnen så kommer vi fortfarande att minnas episoden med kartongmannen. Han som kom som ett yrväder en majeftermiddag och hade Ångesten i ett krus i en svångrem runt halsen. Det var den sista av de tre vårarna, en av de sista fredagarna, och vi hade avslutat ett rejält träningspass på skolans förstklassiga gym. Bäst som vi stod och bytte om, fåfängt speglandes oss själva i toalettdörrsspegeln, kommer en man bärandes på ett par kartonger. Kartongerna såg ut att innehålla en rad tyger av det mer speciella, nästintill ockulta slaget. Det var ockrafärgade klänningar, det var munkkåpor i franciskanerstil, och skrudar i de mest häpnadsväckande och vördnadsvärda färger. Vi kunde inte slita ögonen ifrån dem. När vi återfått fattningen frågade vi mannen vad det var frågan om. Och han för-

klarade för oss att de höll på att rensa ur föreningslokalen, att det var därifrån tygerna kom. Sen vände han om för att hämta nya tyger. Föreningslokalen. Hemvist för skolans föreningar, rummet där alla de samfund och konglomerat vi aldrig varit medlemmar i höll sina ”möten”. Om en månad lämnar vi det rummet för alltid bakom oss. Vi ska kasta ett öga på dess smutsiga fönster ifrån våra flak någon sekund innan vi passerar ut genom Ragvaldsgatans grindar en sista gång. Sedan är föreningslokalen borta. Sedan är Södra Latin borta. Detta har vi vetat om länge, men det var först när mannen med tygerna dök upp som den fulla innebörden av att Sluta Södra stod klar för oss. Som om det vore den naturligaste saken i världen bar han in en kartong med skumma tyger till ett hemligt skåp i killarnas omklädningsrum. Denna händelse skulle ansetts bisarr

och otänkbar på de flesta andra ställen. Om någon överhuvudtaget vågat sig in i killarnas omklädningsrum med en låda mysko tyger hade det förmodligen belönats med ett gatlopp av handdukssnärtar. För att inte tala om hur excentriskt det är att placera ett kostymförråd i ett rum som bara får användas av en tiondel av skolans elever. Men här får man göra så. Här är det så. Atmosfären, platserna och människorna som möjliggör episoder som denna kommer att lämna ett tomrum efter sig. Därför är den elfte juni 2010 ett datum vars glädjefyllda begivenheter också kommer att blandas med en hel del ångest. Mannen med tygerna visade oss vilken magisk värld vi har vistats i sedan uppropet i aulan i ettan. Den värld vi nu slungas ut till ser inte magisk ut för fem öre. Martin Johansson & Axel Purvin

Att få jobb Ska du på festival i sommar? Resa någonstans kanske? Vad kul! Men hur ska du bekosta det? Föräldrarnas välvilja kanske? CSN? Nä, trodde inte det heller. Dags att jobba. Flera av oss tar studenten i juni. Efter det slungas vi ut i arbetslivet som vilka vuxna som helst. En stor del av oss ska inte plugga i höst. Vi ska jobba istället. Vad fantastiskt det låter, en höst utan skolstress och betygsångest. Men det är svårt att stänga ute känslan av panik. Hur får man egentligen jobb? Jag har en kompis, låt oss kalla henne för Anna. Anna har varit arbetslös i över ett år nu. Arbetslös på heltid; arbetssökande på heltid.

Hon har bra betyg, är socialt kompetent, driven. Allt en arbetsgivare letar efter. Men hon får inga jobb. Jag kan verka lite dramatisk nu men jag erkänner att hennes situation skrämmer mig. Om inte Anna kan få jobb, hur ska vi vanliga människor med mediokra betyg och bristfällig social kompetens då klara oss? Det är först när jag vänder mig till en annan vän som jag får tröst. Nu bestämmer vi att hon heter Maria. Maria tog studenten 2008. Hon flyttade till London samma höst. Där överröstes hon med jobb. Alla ville ha en bit av Maria. Hon fick tacka nej till flera jobb för att hon inte hann med alla. Drömscenariot. Nu har Maria flyttat hem igen. Pluggar i Stockholm. Har tre jobb. Dessa tre jobb har hon fått inom loppet av ett halvår. Dessutom, för att göra det hela ännu värre, har hon fått samtliga

Faktaruta: Elins seriösa tips 1. Var kort och koncis! Dina framtida arbetsgivare vill inte läsa ett personligt brev som mer liknar en terminsuppsats. Nej, var tydlig med vad du vill få fram, sväva inte bort i krusiduller. Du vill verka strukturerad och effektiv! 2. Var inte rädd för att verka för självsäker! Jag har en kompis som, på fullt allvar, skrev ”Jag passar för det här jobbet för att jag är världsbäst”. Behöver jag säga att hon fick jobbet på direkten? 3. Var inte snobbig! Det kan inte sägas tillräckligt mycket. McDonald's, telemarketing, jobb på din gamla praoplats. Allt ger pengar, allt ska sökas. 4. Använd dina kontakter! Vilka principer du än har angående jobbsökande så ska de brytas. Alla kontakter ska användas. Äger din kusin ett café? Är din bästis anställd på Burger King? Asbra! Använd det. 5. Låt andra hjälpa dig! Låt dina kompisar korrläsa ditt CV, låt bekanta tipsa om platser som nyanställer. Låt dina föräldrar hjälpa dig att leta upp jobb och ge dig tips om hur du gör för att få jobben. De har trots allt med största sannolikhet själva sökt jobb.

jobb utan att söka ett enda av dem. Jag vet inte vad det är som gör Maria till en sådan jobbmagnet. Hon har knappt några kontakter, är inte särskilt utåtriktad. Hon har inte det professionella utseendet med kavaj och datorväskor. Nej, hon är en rätt normal 20-årig tjej som råkar fånga arbetsgivarnas intresse. Jag försökte fråga henne vad hon tror att det kan bero på. Hon ryckte på axlarna. ”Antar att jag ser självsäker ut.” Mitt jobbtips till er blir alltså: Flytta till London. Bli självsäker. Kom hem. Sök inte ett enda jobb. Låt jobben söka er.

Head Banger’s Corner Encore I två år har vi fått äran att skriva i denna fantastiska skoltidning, och här har vi haft möjligheten att dela med oss av våra tankar om världen. Två hårdrockare har alltså erbjudits att skriva om hårdrockens syn på verkligheten i en tidning som går ut till hela skolan. Är inte det otroligt? Södra Latin – platsen för sossar, pluggisar och hårdrockare! Men det konstiga är att det finns väldigt få hårdrockare på skolan! Hur kommer det sig då att vi får det här erbjudandet om och om igen? Detta är självklart svårt att besvara, men vi tror att det har att göra med att folk vill läsa om något som inte har med plugget eller samhällsproblem att göra och slippa allt som är så förbannat pretto! Läsaren får en chans att sluta tänka på liv och död, framtid och dåtid av att läsa om två personer som skriver att de skiter i allt. För vad spelar sådant egentligen för roll? Ge oss liv och vi skyndar vidare. Ge oss framtid och vi går bakåt. Ge oss nuet och vi stannar så länge som vi kan! Men i dag kan vi inte stanna längre. Vi måste ta oss vidare till nästa del i livet och ansvaret ligger på kommande årskullar att föra Head Banger’s ord vidare. Finns det några potentiella efterträdare som skulle kunna föra arvet vidare? Även om det inte gör det och Head Banger’s Corner försvinner med oss, så är det viktigt

att veta att hårdrocken kommer att leva kvar. Den har klarat av mer än vad många andra musikgenrer pallat, och det är verkligen ingen underdrift. ”The glorious 80’s” är sedan länge över, men det är fortfarande hennes barn som idag briljerar på scen. Vi hoppas innerligt på att rockens nya avkommor skärper sig, och ser denna musik som mer än bara musik. Det är en livsstil, och det spelar ingen roll hur många veckor man legat på top-listan eller hur många t-shirtar i Carlings kollektion som bär ens motiv. Det som ligger bakom ett lyckat

skulle räcka för att ge en elev en hel gymnasieutbildning. (Förutsatt att varje elev loggar in 4ggr/

Nästa årskull, för ordet vidare! Vi säger adjö till er nu, och hoppas att våra ord här i Latin Lover har gett er perspektiv på hur två dedikerade rockare upplever detta runtomkring oss som vi kallar världen. Sick Kickz & Cat Sleazy

Länge leve konungen

Visste du att.. Den tid som Södra Latins elever under en termin tillbringar med att vänta på att logga in på datorerna,

rockband är det som kan mätas i blod, svett och öl. Att se hur rocken skall definieras genom mjukisarna Takida (må de brinna!) får den tuffaste långhåriga huvudskakaren att fälla en tår.

veckan och att varje inloggning tar 5 min.) Eira Ranung

Inför det stundande kungabröllopet i sommar har hovleverantörerna låtit producera ett flertal olika produkter som det svenska folket ska få möjlig-

het att köpa såsom tallrikar, frimärken och chokladaskar. Nya källor bekräftar dock att chokladen innehåller härdade vegetabiliska fetter, delvis trans-

fetter, något som bevisat skadar hälsan och som är allmänt motbjudande. För Sverige i tiden. Eira Ranung

Shit! 94:orna skriker ”Jag vill vara södra”. Jag vill också ha upprullade kläder och låna poesisamlingar av Daniel Boyacioglu och Frans Kafka på biblioteket. Jag vill också gå om kring i stora ylletröjor och sockor, färga håret rött och mongo:a mig i korridorerna eller ha såna där svarta eller bruna kängor utan snörning (eller med snörning) på mig. Jag vill också kunna skriva extremt pretentiösa och svåraord-artiklar i skoltidningen som ingen egentligen förstår. Men jag vill vara med i den lilla gruppen som skriver dem och sitter och bekräftar varandras artiklar och gottar sig i att de är så sjukt pretto.

Kanske, säger de, kanske ska de provbörja röka också. Hänga i caféet, lyssna på Jazz när de helst vill byta till Tonight’s gonna be a good night. 94:orna säger att de vill starta en blogg och aktivt gå in på sthlmstreetstyle.någonting. Gå på samlingar, starta föreningar, läsa recensioner i DN, kritisera, aldrig stava fel och sluta vara barn. Och framför allt skriker de ”jag vill sluta vara mig själv”. Jag vill gå på Södra.

94:orna skriker ”jag vill också vara pretto”. De viskar och säger att de tänker börja intressera sig för politik och vara emot alla (bara för att).

Gustaf Wennlund, Top Floor

Snälla du nittiofyra, gå på Södra, men var dig själv. Bli inte som mig och alla andra. Kramar Tomten.

När slutar Kalla Kriget? Nu är det inte långt kvar till studenten, då fåglarna kvittrar, solen skiner och lastbilsflaken fylls av öl och dansande ungdomar. Det är inte långt kvar till den dag vi lämnar denna skola bakom oss. Visst känns det lite vemodigt och sorgligt, tiden här på Södra Latin har varit fantastiskt givande. Vi har lärt oss mycket, inte bara om akademiska ämnen utan även om skolan i sig. Vi har med andra ord kommit till insikt om vad som rör sig innanför skolans röda tegelfasad. I det förra numret av Latin Lover (nr.7) publicerades en bild på den nya elevkåren: en bunt glada och vackra elever klädda i rött och spexiga kommunistattiraljer. En rolig grej kan man ju tycka. För visst kan det vara kul att skämtsamt driva med skolans röda stämpel under läroverksfejden och att skoja med de elaka (och korkade) alliansledarna i djäknespelet. Men att applicera detta tydliga politiska ställningstagande på en elevkår känns

irrationellt, ansvarslöst och oseriöst. En grupp som ska representera skolans elever ska väl vara just representativ? Oavsett vad många verkar tro på den här skolan: att vi alla skulle vara Lenins lydande legosoldater, finns det fler än en åsikt på Röda Södra. Något som den nya elevkåren verkar ha missat. Kan man kalla det representativt? Kanske har vi missuppfattat det hela? Kanske menar elevkåren, med sitt tydliga ställningstagande, att kommunismens röda fana är något vi alla stolt kan ställa oss bakom. Denna typ av ledarskap har ju visat sig framgångsrik genom historens gång. Eller? Dock handlar det här inte om något personligt agg mot elevkåren. Det här är en fråga som berör hela skolan. Ända från dag ett har den som uttryckt sina, från normen avvikande, åsikter bemötts med en förvånad blick. En blick som säger: ”Vad gör du här?”. När man en gång fått den här blicken så drar man sig nog för

att fortsätta yttra sig på ett avvikande sätt. Och när de åsikterna tystnar, när de perspektiven tunnas ut, så blir Södras sammanhållning blott ett sken. De röda idealen som många på skolan vill främja: yttrandefrihet, sammanhållning och respekt, de kommer helt bort sig i det subtila förtrycket av de opponerandes åsikter. Trots allt snack om normbrytande socialism och om ”alla-ska-med-filosofi” slutar det hela i en dubbelmoralisk sörja. Till den långa raden fina egenskaper som tillskrivs de här eleverna kanske det borde adderas ”insikt”? Den ryska vintern är över. Glad sommar Södra! Herr Clarkson & Herr Duhlin

Korsord

Stenbocken Dina investeringar kommer inte att bli så lyckade som du förutspått, det kanske är dags att hålla i pengarna lite bättre? Satsa på kvalité framför kvantitet.

Kräftan Att sitta i Tanto och picknicka är ingen bra idé för dig i sommar. Jättemyggorna där har nämligen dig som sitt främsta offer. Tänk på det nästa gång du köper potatissallad.

Vattumannen Om det är något du borde göra den här sommaren så är det att släppa loss lite. Lev ut alla dina vildaste fantasier och släpp alla hämningar. Vad sägs om lite gäddfiske?

Lejonet Allt gott du någonsin hoppats på kommer hända dig, särskilt om du har en käresta i en samsam-klass. Vi vet ju alla att de är fantastiska partners.

Fiskarna Att skiljas från skolan gör dig ledsnare än du vill erkänna, men att tälta på skolgården är faktiskt att gå över gränsen. Ta dig i kragen och ät lite bullar så ska du se att alla bekymmer löser sig.

Jungfrun Om det är soligt den 1 1 juni kan du räkna med en lycklig och avslappnad ledighet. Tar du dessutom vara på möjligheten du erbjuds i mitten av juli kommer resten av året också bli fenomenalt.

Väduren Det där du tänkte ha på dig på skolavslutningen är inte ett så bra val när det väl kommer till kritan. Du kommer nämligen träffa en väldigt betydelsefull person samma kväll, och då måste du göra ett bra första intryck..

Vågen Du kanske hoppades på att du skulle slippa bada i fontänen i år, men ack så fel du hade. Tänk bara på att ljusa kläder blir genomskinliga dränkta i vatten och det finns alltför många kameror, överallt.

Oxen Sommaren kommer erbjuda dig många möjligheter till personlig utveckling. Ta dessa och du ska se att pizzorna blir bra mycket godare än tidigare.

Skorpionen Att sitta uppe på nätterna och spela Facebook-spel ger dig ingen snygg bränna. Skärp till dig om du ska få ut något av de närmaste månaderna - kanske händer i så fall något livsförändrande.

Tvillingarna Varför ha en när man kan ha två? Säg inte nej till några val alls den här sommaren, du kommer kunna både ha kakan och äta den, jag lovar. Det finns inget bättre än turkosa badlakan.

Skytten Du kommer ha en del problem med beslutsfattande de närmaste veckorna, men ta det lugnt! Allt kommer att lösa sig. Även om Latin Lover inte kommer ut under sommarlovet så finns det andra tidningar att läsa.

Ansvarig utgivare: Moa Sjöborg