Latin Lover #13 REINKARNATION

LATIN13 LOVER

LATIN LOVER 13 REDAKTION

Fotograf: Astrid Grelz Andersson

Chefredaktör: Elis Burrau

Layout:

Eira Ranung

Hugo Hedberg

Skribenter:

INNEHÅLL

Ellen Axenborg Marco Poblete Hanna Trolle

Ledare............................................................................3 Röda armen- En mördande dödsmaskin...................4-5 Magkatharsis..............................................................6-8 Facebook-reaktioner på förra numrer..........................8

Sofia von Schmalensee Disa Persson Markus Rainerson

Kulturkrönikan.........................................................9-11 Dikt...............................................................................11 God Morgon Södra Latin.............................................12

Caspian Rehbidner

Läroverksfejden......................................................14-15

Sleazy Lily

Inlägg i skoldebatten..............................................16-17

Anna Magnusson

Jag ångrar att jag slackat............................................17

Manne Wahlström

Fina grejer på gång i Juni...........................................18

Emma Tönnes Emma Ringqvist

Student........................................................................19 Månadens Ord...........................................................20 Headbanger’s Corner................................................21

Illustratör: Josefine Thuresson Emma Tönnes Sara Jernberg

Horoskop..................................................................22

LEDARE På webben kom det upp en smärre debatt om huruvida förra Latin Lover hade en alltför politiskt färgad ledare. Sista Latin Lover skriver jag ledaren, så ni behöver inte vara oroliga, för jag vågar inte skriva politiskt och håller mig således till mer simpla ämnen som jag behärskar. Detta fick mig ändå att begrunda hur en skoltidning egentligen ska vara.

Vad ska den innehålla? Vad ska den stå för? Vad betyder skoltidningen för eleven? En pappersbunt som råkar ligga framme i korridoren av en tillfällighet, eller en alltid uppskattad skatt samlad i en pärm i biblioteket?

Att göra tidning är lite som att köra bil med förbundna ögon. Man kan ha tur, eller exceptionell begåvning, men det är lättare om man vet varför man gör saker och ting och vem man gör dem för och det är min fasta övertygelse att alla framgångsrika tidningsmakare innerst inne måste vara förvissad om vem man gör tidningen för och varför.

Denna fråga ställdes jag inför för nästan exakt ett år sedan när jag fick förfrågan om jag ville bli chefredaktör.

Alla vitala organisationer har en själ. Det måste en tidning också ha. Vad tyckte jag var själen?

Kanske är det blandningen av olika typer av material som gör just Latin Lover levande. Debatten i kontrast till Headbangers Corner. Det är vad som gör tidningen spännande. Att det finns något för alla. Och det är detta som är själen. Inte att den är vidare politiskt färgad eller att den används i syfte att hävda sin egen suveränitet, utan att alla som läser tidningen känner sig delaktiga och att det inte blir en scen för några få. Det är en tidning för alla.

Skoltidningen är något jag har stor respekt för och jag ser den som ett arv som förs vidare, från generation till generation. Det var vad jag kom fram till. Tidningen ska representera eleven på södra som i sitt dagliga slit behöver lite rehabilitering i form av rätt mix av av nyheter, kunskap och underhållning. Hur själen än sett ut har jag vårdat den som min egen. För visst har Latin Lover en själ. En alldeles egen själ, och just därför känns det så svårt att detta nummer också är det sista numret. Mitt kärleksbarn ska flyga ur boet. Lämna mig bakom.

Tas över av någon annan.

Nu kommer förhoppningsvis tidningen att ärvas av nästa maktgalna hybris. Kanske blir kampen hård om platsen. Kanske kommer någon förbarmas över den stackars tidningen som blev lämnad åt sitt öde och med motvilja tar upp arbetet igen. Vad vet jag?

Min dröm är dock att tidningen ska återuppstå från det döda och reinkarnera in i nästa liv som något exceptionellt som fortsätter att utvecklas mot sin fulla potential. Ännu än tid som gått förbi, utan att man sett vart den tagit vägen. Och visst har det hänt mycket. Den röda korrigeringspennan är nu undanstoppad, tavlan utsuddad, det provisoriska redaktionsrummet nedsläckt. Kopiatorn har tystnat i sitt anskrämliga tuggande och redaktionen har samlats en sista gången i sitt kreativa kaos. Det sista numret är tryckt.

För nästan exakt ett år sedan, då jag fick frågan om jag ville ta över tidningen, hade jag inte trott mina ögon om jag hade sett mig idag, förnöjt höja detta nummer mot ansiktet och med belåten blick plöja igenom sida efter sida med exemplariska artiklar.

Jag som inte ens trodde att det skulle bli möjligt att få ihop en redaktion. Jag skulle bli tvungen att stå och florera för mig själv framför ett bord med tomma stolar, sitta uppe hela nätterna och skriva betungande texter för att lyckas fylla ut de sidorna och gråtandes försöka få liv i skrivaren igen för tionde gången under en tryckning allena. Men jag var inte ensam.. En redaktion bildades. Och från den dagen har vi skapat tillsammans och gett er, kära latinare, journalistik när den är som bäst.

Visst gick det fort, alldeles för fort. Även om det ibland kändes som en evighet. Men vilket gnistrande jobb vi gjort tillsammans!

I sista Latin Lover för detta läsår med tema reinkarnation föreslår jag att du slänger ett öga på Ellens inte så subtila text som färgar det annars så röda södra lila, Markus reportage om läroverksfejden, eller varför inte Elis kulturkrönika om Lukas Moodysson, eller var det om kött? Döden? Låt oss säga att den handlar om allt.

Det är en ny tid nu.

Edra hängivna chefredaktörer: Elis Liam Burrau Eira Ranung

RÖDA ARMÉN EN MÖRDANDE DÖDSMASKIN av Ellen Axenborg

Tycker du att du får uttrycka din politiska åsikt på Södra Latin?

ördomarna fullkomligen haglar utanför vår skolbyggnad: ”På Södra Latin är väl alla emo och typ skär sig”, ”Alla är dryga kulturmänniskor med hybris” och ”Alla är vänster på Södra, röda södra!”. Utöver detta hör man talas om den öppna atmosfär som finns, högt till tak kanske vissa samhällslärare skulle utrycka det, och att Södra är skolan där allt och alla är välkomna idéer som människor. Det var det senare jag lockades av när jag valde skola för tre år sedan.

Jag ville ha ombyte och blandning, träffa människor som kom från hela Stockholm och allt vad det innebär.

F

Ack så fel både jag och den där samhällsläraren hade, för taket är så lågt att en småväxt pygmé skulle få ryggskott av det eviga böjandet och den öppna atmosfären är stängd för det mesta. Jag hade ingen aning om var jag stod politiskt mitt första år men kände ändå att jag att sympatiserade med partierna på vänsterskalan innan jag följande år, efter att ha börjat intressera mig och läsa på, blev säker på att jag var höger. Det var då jag insåg att det på Södra Latin inte finns

Tycker du att alla politiska åsikter är respekterade på Södra Latin?

någon åsiktsfrihet. På Södra Latin ses politiska åsikter i singular, det finns bara en och den är som fördomen lyder, röd. Traditionen förvaltas slaviskt av den ström södermänniskor som varje år fyller skolan, ivrigt påhejad av de som sökt sig till skolan på grund av dess röda rykte. Att vara vänster är naturligtvis inget brott men att anse att det är mer okej att vara kommunist än centerpartist är direkt absurt. Det är bara på den här skolan som elevkåren kan komma undan med att sälja tröjor som inte bara kallar eleverna för massmördare utan dessutom ser en ära i att göra det. Man kan ju tänka sig vilket ramaskri det skulle bli om Norra Real i samma anda som ”Röda Armén - ett vinnande koncept” använde slagord som ”Vitmakt” på sina tröjor till läroverksfejden.

I skolan jämställs högertanker inte sällan med främlingsfientlighet, och att räcka upp handen på lektioner för att uttrycka en åsikt som inte följer normen kan leda till grova påhopp. Innan valet 2010 gjorde jag och två andra sam-elever en undersökning för att se hur Södra ser på hur politiska åsikter respekteras och hur fria eleverna känner

sig att uttrycka dessa. Vi bad även folk att svara på vilket parti de bekände sig till. Oberoende av partitillhörighet ansåg 61 % att alla åsikter inte respekteras och bland de som sa sig vilja rösta på något av allianspartierna var en majoritet obekväma med eller rädda för att uttrycka sina åsikter.

Detta är ohälsosamma siffror och en skamfläck på en skola med ett rykte om att vara tillåtande. Ännu mer skrämmande var att vissa av de som skulle rösta rött tyckte det var bra att högerväljare diskrimineras: ”Främlingsfientliga och borgliga åsikter är inte accepterade, och det tycker jag är bra”, ”Här ska man vara röd annars är man ett jävla borgarsvin” är bara några av många liknande kommentarer.

Genom att eleverna fick svara på vad de tyckte i ett antal bärande politiska frågor kunde vi utröna, på en något förenklad men ändå talande väg, vilka partier de samtyckte med. 36 % av vänsterväljarna svarade blått på frågorna. Dessa siffror ger till viss del en inblick i den tabu och det krav som ligger på elever att vara vänster och som kan leda till att man ”köper” en åsikt som passar normen.

Den springande punkten är att det aldrig kan hållas en öppen, schysst diskussion om politik eftersom högern helt enkelt inte ses som en värdig motståndare. Det är inget att snacka om, det behöver inte diskuteras, för på Södra Latin verkar den eviga sanningen om den rätta politiken och de riktiga åsikterna dimpt ner mitt bland eleverna och den är röd. Skulle någon våga ifrågasätta denna sanning är det bara att förpassa, förneka och ignorera.

Så här tre år senare känner jag mig lite som Pippi som letade efter en spunk i hela staden och till slut hittade den på sin egen gårdsplan – gå över ån efter vatten är ett annat populärt uttryck som beskriver känslan. För hade jag velat ha blandning och träffa människor från hela Stockholm så hade jag kunnat cykla en enstaka kilometer till Brommagymnasium. There, I said it! JAG KOMMER FRÅN BROMMA! Denna förhatliga stadsdel från vilken endast onda människor kan häröra. Döm mig, hata mig, reta mig till leda, spotta på mitt ursprung, fördöm den dag den första stockholmaren vågade sig väster ut eller varför inte en annan dag då det fria skolvalet infördes. Redan första dagen då klasslistorna delades ut insåg jag

att det skulle vara ett handikapp att komma från Bromma. Detta ger en ännu mindre rätt till egen åsikt för alla har en förutfattad mening som gör det onödigt att lyssna. Tacka vet jag gymnasieskolorna i västerort där det mitt bland dessa förhatliga kapitalister råder mångfald, men framförallt politisk åsiktsfrihet.

Denna inte så subtila text är till för er som fortfarande tror att ni är de enda borgerliga på hela skolan men också för er som har fnyst ända sedan första ordet. Det är dags att den här frågan lyfts upp på dagordningen så att alla en dag kan känna sig lika välkomna som de borde på Sveriges bästa skola.

MAGKATHARSIS Av Eira Ranung

av Eira Ranung

Den knipande känslan som förlamar sinnet och inte skonar något i sin väg. Avnjutande kaffet och cigaretten i solen blir till plötslig smärta. Magkatarren bemästrar den mest målmedvetna och härdade eleven på Södra Latin, och allt fler elever på skolan får symtomen.

För evolutionen tog det flera miljoner år för att från våra förfäder utvecklas till dagens Homo Sapiens.

Det moderna samhället ställer dock helt nya krav på vår kropp och vårt psyke som inte har hunnit anpassa sig efter de krav och förändringar som dagens stressade tillvaro och samhälle ställer oss inför. Den biologiska förändringsprocessen gick långsamt och därför blir den nya påfrestande tillvaron för mycket för människan. Frågan är om vi verkligen är så stressade. Vi lever trots allt i den rika delen av världen där tillvaron ständigt går mot mer bekvämligheter och effektivare livsstil. Vår tid kommer med nya problem, nya ställningstagande och lämnar inte ens de unga, gymnasieeleverna, oberörda. Därför ökar pressen i ett samhälle med oändliga valmöjligheter inför framtiden och att lyckas balansera att nå toppbetyg, vara attraktiv, röra sig i de rätta kretsarna och samtidigt vara social har brett ut sig, inte allra minst bland ungdomar på Södra Latin.

Många elever har höga krav på sig själva avseende sina skolresultat, sitt utseende och sitt sociala liv och de vill inte sällan vara bäst i allt. Flera elever har också svårt att hantera sin stress på ett konstruktivt sätt. Men kanske är kraven orealistisk höga?

En annan viktig del av problemet är hur den nya teknologin som skulle underlätta vår vardag möjligen har skapat mer problem än den löst. Det konstanta informationsflödet från att ständigt vara uppkopplade och nåbara har gjort möjligheten till reflektion och återhämtning omöjlig och gränserna mellan fritid och arbetstid suddas sakta men säkert bort.

Med ökade krav skapas extra energi i kroppen, energi som utlöser stress. En helt normal biologisk process när kroppen ställer in sig på flykt och arbete. Problemet är att den energin sällan får utlösas och att den lagras i kroppen istället för att få den nödvändiga avkoppling som behövs. Magkatarr uppstår till följd av stress, men också kombinerat med dåliga vanor som kaffedrickande, rökning och oregelbundna måltider. Har man väl fått magkatarr är det svårt att bli av med det, och symtomen är stickande smärtor i magen, ofta relaterat till stressiga situationer. Det man kan göra åt problemet är att ändra sina vanor, men utomstående stress är ofta svår att påverka.

Jonas Hansson, gymnastiklärare vid Södra Latins Gymnasium, sitter inne på sitt kontor och är just i färd med att rätta de sista hälsostjärnan-rapporterna, med tillhörande betygssamtal. Elev efter elev går in i rummet för att några minuter senare komma ut med panik i blicken. Förståelseplusen står som spön i backen, men det åtråvärda MVG:et är det inte alla som får. Tillslut har Jonas äntligen tid för intervjun, och när han får första frågan om hur Södra Latins elever egentligen mår drar han händerna över ansiktet och suckar djupt.

lika offensiv rökkampanj som innan driver han inte längre, eftersom att skolan inte visat det stöd som han velat ha, därför har han lagt det på is för tillfället.

- Rökning är bara ett symptom på stress och beror på att det är kulturell status att röka på Södra. Det har blivit en del av identiteten ”Södra-Latinaren”, något som är svårt att vända men som är otroligt viktigt att lyfta fram och förändra. Vi måste tänka på varandra, där är ni elever svaga. Det enda man gör är att trigga igång belöningssystemet för stunden.

- Generellt, alldeles för dåligt. Jag är helt övertygad om att det handlar om stress. Vad det beror på handlar om olika orsaker. Skolmiljön är en stor faktor, men det kan handla om andra saker också. Vad man själv ställer för krav på sig och vad familjen och vännerna kräver.

Ni måste inte få MVG i allt!

Kanske är det ändå inte så enkelt. Med få belöningar och lite beröm för de beundransvärda insatser eleven gör på skolan, kan det lilla belöningen cigarretten ger vara tillräcklig för att det ska vara värt bieffekterna.

Rökkampanjen på skolan var en åtgärd i raden för att komma underfund med problem rörande stress och ohälsa på skolan. Men förutom detta finns också stora planer inför nästa år att anlägga en livsstilsstuga på skolans område dit eleverna kan komma för extra stöd, tips mot bättre hälsa och på olika sätt lära sig att hantera sin stress. En oas av lugn dit eleven kan söka sig när kraven blir en övermäktigt.

Men skolans jobb mot bättre elevhälsa kanske inte alltid når hela vägen fram. Mentorprogrammet Stella, en verksamhet som riktar sig mot tjejer mellan 16 och 20 år, erbjuder därför personliga mentorer för att förebygga stress och dålig självkänsla hos unga tjejer.

Mentorprogrammet som grundades 2006 är politiskt och religiöst obundet och verksamheten finansieras bland annat av Stockholms stad. Den personliga mentorn som erbjuds är kostnadsfri och är främst till för att ta sig tiden att lyssna och stötta de som känner sig i behov av hjälpen.

Under sin tid på Södra har Jonas märkt att stressen ökar hos eleverna under särskilda perioder. Han urskiljer genast att det just är under andra året som det byggs upp till det extrema. Jonas beskriver hur eleverna under första året fortfarande stenhårt tror på skolan och har kvar idén om de fina betygen från grundskolan.

Då kommer det i slutet av första året som en smäll när man förstår att striden om betygen måste utkämpas med andra elever och insikten om att man omöjligen kan vara bäst hela tiden sjunker in. Detta till trots att man fortfarande är duktig. Det leder ofta till ångest, stress och i sin tur om man har otur, till magkatarr.

Någon gång kliver man över gränsen, efter ett eller två år tar bufferten ut sig. Kroppen kan ta mycket, men inte allt.

Jonas Hansson leder in ämnet på skolans problem med rökning. Engagerat förklarar han hur rökningen är ett av många symtom på stress. Tillslut, förklarar han, utmynnar det i en ond cirkel där sömnlöshet, stress, rökning och magkatarr är symptom som går in i varandra och stimulerar fram varandra.

Om vi fick göra om våra liv och se vad som händer om vi släpper pressen och kraven byggda på att vi måste göra allt bäst ständigt, så vågar jag lova. Ja, jag lovar faktiskt att ni skulle klara det lika bra. Allting handlar om en skev målbild.

Rökning har varit något av en hjärtefråga för Jonas sedan länge på skolan och han har själv engagerat sig i rökkampanjen som drivs på skolan. Han själv brukar ofta vara ute på skolgården och påminna eleverna om att visa respekt för andra som inte röker, och att göra det utanför skolgårdens område. Helst inte alls. Men

Nästa dag träffar Latin Lover Ellen (namnet är påhittat), en elev vid Södra Latins Gymnasium som går sitt tredje år. Hon har själv lidit av magkatarr i snart tre års tid och symtomen börjande en bit in under hennes första år på skolan.

Jag hatar magkatarr eftersom det har börjat definiera hela mitt liv. När jag är ute med vänner på helgen kan jag ibland tvingas gå hem för att det gör så ont att jag tror att jag ska svimma. Enkla saker som att dricka juice eller alkohol, äta fet mat eller röka blir plötsligt ett dilemma. Är det värt det? Känslan av magkatarren är som knivar i magen, att någon drar med en rakhyvel över magen. Konstant känner jag att jag vill vika sig dubbelt och spy, bara lägga sig i sängen och gny. Hela kroppen blir liksom påverkad.

Ellen grimaserar när hon tänker på sin allt mer återkommande katarr och när hon får frågan om varför hon

inte bara bryter sina gamla vanor och försöker lindra magkatarren väntar sig svaret inte länge. Att vara duktig är något som Ellen alltid satt före det mesta och att magen får ta stryk är något hon inte ens hinner reflektera över, ännu mindre göra något åt. Hon förklarar att det aldrig skulle fungera för henne att bryta vanorna eftersom duktighetssyndromet sitter så djupt rotat.

- För att klara allting, all stress och alla krav inför framtiden, så gör det att jag får magkatarr. Men det finns inte så mycket att göra. Jag måste klara skolan liksom och jag får väl också skylla mig själv för att jag fortsätter med dåliga vanor som att röka och halsa kaffe. Men på något sätt är de dåliga vanorna också det enda som får mig att orka med stressen. Bara för att jag slutar röka och dricka kaffe försvinner inte kraven utifrån liksom.

En ny bild växer fram genom intervjuer med fler elever som lider av magkatarr på skolan. När flera av de intervjuade avslöjar att de sedan länge haft problem med magkatarr till följd av stress kan man inte låta bli att ana en viss stolthet i rösten. Kan det vara så att magkatarr är något man gärna har? Något att vara stolt över? För även om det sticker och bränner i magsäcken blir smärtan något som befriar. Det blir ett kvitto på att man har ansträngt sig. Kanske är detta Södra Latins egen skönhetsfläck? För genom smärtan renas man.

-REAKTIONER PÅ FÖRRA NUMRET Axel Purvin Har läst nummer 12 nu! Fantastiskt bra nummer (med undantag för ledaren, såklart)!!! 12 April at 17:26 · Like · Niklas Clarkson:Läste Latin Lover 12 och var stolt. Läste ledaren och kände att jag aldrig mer tänker läsa denna tidning. Skriva någonting med ett så klart politiskt budskap i en ledare till en skoltidning är helt fel. Alla på Södra är inte röda, respektera det. Förra året tilläts politisk propaganda i Latin Lover, nu skriver chefredaktörerna den själva. Pinsamt.02 May at 00:15 · Like Elis Burrau: Det var min sista ledare i Latin Lover Niklas, så du kan andas ut. Jag gjorde ett litet statement. Hårda ord där. Jag har slitit med tidningen hela året. Om du tycker jag överskred min befogenhet så behöver du aldrig mer läsa tidningen, tror dock inte Eira kommer våga vara lika “pinsam” och politisk i nästa nr, även om det är upp till henne och något jag uppmuntrar. Själv ska jag hädanefter ägna mig åt att skriva små manifest på post-it lappar som jag ska sätta upp ute på stan. Kul att HC lever vidare förresten, eller hur! Alla på Södra är inte röda, men dom älskar hårdrock. 02 May at 12:56 · Like

Niklas Clarkson : Ja, och det är med dunder och brak som Latin Lover upphör för sommarlovet. Ett riktigt fantastiskt nummer, mycket bra jobbat allesammans!

Jag tycker själv att ARTIKLAR i skoltidningen kan vara lite mer politiska och provocerande, det är kul med debatt! (hade jag valt mindre hårda ord i min förra kommentar hade du antagligen inte svarat!).

LUKAS, JONATHAN, MINA ÄNGSLIGA DEMONER & CO

(& DU?) Nej, men Lukas Moodysson. Läser hans nya bok, Döden & Co och tänker: vem vill inte vara Lars Norén (räck upp handen)? Läser hans nya bok och tänker: lova dig själv att aldrig skriva en skildring av din döda pappas liv (när han är död, det vill säga). Lova dig själv att aldrig skriva om en trasig far- och sonrelation i jagform. Lova dig själv att aldrig skriva om Marilyn Monroe eller barnprostitution eller schack.

Lova.

D

et här ska handla om Lukas Moodysson. När jag bestämt mig så är det en lättnad. Min sista krönika i Latin Lover ska handla om Lukas Moodysson. Om döden och om framtiden och om att sluta äta kött och om att skriva så många och som bara möjligt i en och samma mening. Sen ska jag också ge ett löfte, ett löfte som jag vet att jag inte kommer kunna hålla. Jag tycker om såna. Hycklaren i mig älskar såna. Vid närmare eftertanke: det blir nog två löften. Hallelujah. Läs långsamt. Läs långsamt och läs snabbt. Ha överseende och låt mig hållas. ”Njut”.

Bokens omslag är som taget från Nationalmuseums pågående utställning Lust och Last (senare förstår jag att det är Tomas Tvivlaren som sticker ett finger i Kristi sår, men man måste bejaka det första intrycket, eller måste och måste, men jag gör det nu). Det är det första som slår mig. Blir lite sugen på att skriva något nedlåtande om den utställningen nu, men inser direkt att det vore dumt. Jag kanske ska besöka den först. IRL, och inte bara basera alla mina tankar och åsikter på debattinlägg jag läst i DN Kultur, även om det funkat rätt bra hittills. Mitt liv har ju funkat rätt bra hittills. Märks det att det är min sista text här? Jag vill skriva om allt.

Till exempel om att jag åt middag på Pelikan för några veckor sedan och tjuvlyssnade på Håkan Steen och Markus Larsson när de diskuterade Paul Simons nya, enligt dem överskattade, skiva. Varför inte ägna en krönika åt det tänker jag nu… eller ägna en krönika åt Ola Lindholm som ÄNTLIGEN åkt dit för kokain… fast nej, Lukas Moodyssons pretentiösa Kent-roman var det ja…

Missförstå mig rätt, det är en väldigt fin, bra, liten och läsvärd roman han har skrivit. Lukas Moodysson. Cynisk så att det förslår, men samtidigt extremt livsbejakande. Han kan antagligen bara göra bra saker, verkar det som, den gode Lukas. Mer eller mindre skruvade,

obegripliga, konventionella eller äckliga – dock alltid av hög kvalité. Har tänkt ett flertal gånger att Fucking Åmål är världens bästa film. På riktigt. Det jag har problem med när det kommer till Döden & Co är temat (ett annat problem jag har är hur jag ska böja ordet tema i plural).

DÖDEN (titta, lite versaler à la Bengt Ohlsson) & FADERN & HORAN/MADONNAN. Det är självklara teman, ämnen som kanske aldrig kan tjatas ut, men ändå. Det är så gjort, så gjort, så gjort.

Han skriver om en hemsida. Och hur han liksom dras till den. En, av allt att döma, moraliskt förkastlig hemsida. En där man kan se döda människor. Tänker: jag kan gå in på den och skriva om det. Bangar ur. Är för mesig. Ingen lust att titta på lik. Ingen lust att klicka på lik. Måste finnas annat intressant i romanen jag kan peka på (”peka på”… ibland undrar jag vem jag är).

VM i populärkulturella referenser, då? Skulle kunna vara en rubrik. Jag älskar skönlitteratur kryddad med referenser, men samtidigt: det är en svår balansgång. Ett sånt upplägg.

Skulle kunna funka. Moodysson namedroppar sig igenom boken som en besatt, som Filip och Fredrik på speed. Fast nej. Känns inte heller helt rätt att skriva om. Ser inte skogen för alla referen… jag menar, ser inte skogen för alla träden.

Den ska handla om Lukas Moodysson. Krönikan, den du läser just nu. Det är ju vattentätt.

Alla har en relation till honom, eller i alla fall till något han gjort. Och om du mot förmodan inte har det, ja då skulle du inte våga erkänna det. Jag har bestämt mig och jag har börjat skriva. En krönika. Min sista i Latin Lover (om inte Samuel Lorent, efter sin stundande, som vi lite skämtsamt säger, ”kapitalistiska makeover” skulle få för sig att betala för mina texter till skoltidningen nästa år). Jag börjar skriva och tycker att det går helt okej. Resultatet ser ni ovanför. Jag börjar skriva, så som jag så ofta gör, utan att riktigt veta vart det barkar, men fortfarande inte orolig: jag brukar ju ro det i hamn. Intalar mig själv det. Börja skriv. Moodysson. Döden. Fadern. Horan/Madonnan. Det

kommer komma av sig själv, lagom många parenteser fyllda med ironi och självdistans, lagom många populärkulturella referenser, lite allvar och sen en schysst twist på slutet (gärna en där du ger dig själv en känga). Börjar skriva, ser inget slut men tänker naivt att det där, det gör jag i sömnen.

Kör dock fast. Kommer ingen vart. Tänker på allt förutom Moodysson. Börjar rangordna mina favoritgrönsaker istället. Inte ens det lyckas jag med. Ska jag sätta sparris eller palsternacka på förstaplats? Ångest är bara förnamnet. Behöver inspiration. Läser en intervju med Moodysson i Situation Stockholm. Jaha, han gillar inte kritiker, kanske kan vara nåt? Fast nej. Han är gift med en serietecknare, finns det en möjlig vinkel där då? Fast, vad skulle det vara för vinkel, va?

Fan. Ska jag skriva om det faktumet att ju längre in i boken jag kommer desto mer panik får jag för att det känns som att han skriver sånt som jag har tänkt och sånt som jag har velat skriva med exakt, eller nästan i alla fall, de orden som jag tänkt och nu kan jag omöjligt göra det för att han hann först? Nej. Det vore bara löjligt och patetiskt. Det skulle avslöja de där författardrömmarna som jag går omkring med och som jag helst inte vill visa upp för någon annan, de som jag, om någon frågar, officiellt inte har. Men: vad återstår? Det här är en krönika, kan inte hålla på såhär. Boken blir bara bättre och bättre, mer förvirrad och mer förvirrad och Lukas upprepar allt och Lukas upprepar allt och jag vet inte hur jag ska fortsätta, men jag vet att jag inte kan sätta punkt, inte än. Det räcker inte att skriva att du borde läsa hans roman (du borde läsa hans roman), efter det kan jag sätta ännu kommatecken, på sin höjd, men var är slutet?

Sen ser jag om mitt favoritprogram på SVT, Babel (annars ser jag mest på Project Runway och Pluras kök). Det där han är med. Fast programmet handlar mest om köttindustrin och den nyutkomna boken Äta Djur. Och det fascinerar mig mer (lögn: det är en enkel utväg). Varför inte låta krönikan avslutas med det spåret istället? Lukas Moodysson var ju faktiskt vegetarian en gång i tiden! Löfte nr. 1 har jag redan gett (aldrig skriva om pappa), efter Babel kommer

löfte nr. 2 till mig som ”en skänk från ovan”: jag ska sluta äta kött. Det blir inte det grandiosa slut som jag tänkt mig kanske, men låt gå, så får det bli. Jag ska sluta äta kött.

Jonathan Saffran Foer gör ju inte det. Och han tycker att jag ska sluta. Ni behöver inte säga något. Jag vet vad ni tänker. Det är djupt tragiskt att det ska krävas att en ung, hipp, begåvad och modigt experimentell författare som bor granne med Paul Auster i New York iklädd tweed och hornbågade glasögon skriver att jag ska sluta äta djur för att jag ens ska tänka över min köttkonsumtion. För att jag ens ska överväga att successivt bli vegetarian och sluta stödja den förkastliga industrin som ligger ba-

kom det vi äter när vi äter kött. Djurfabrikerna.

Eller som Lukas Moodysson skulle sagt: jag tycker det känns som att tugga på en muskel.

Jag lyder minsta vink från mina idoler, dagen Martin Luuk skriver ett manifest mot vårpromenader ska jag sluta ägna mig åt sådana. Är det där jag ska sätta punkt? Eller ska jag kanske sätta frågetecken? Ett till löfte som jag inte kommer kunna hålla. Ja. Så får det bli. Den ängsliga hycklaren tackar för sig. Adjö. Eller som Lukas Moodysson skulle sagt: jag var vegetarian än gång i tiden, men nu äter jag kött.

Dikt: En tråkig dikt jonas thente jonas thente jonas thente Av: Elis Burrau

Av Elis Burrau

GOD MORGON SÖDRA LATINARE av Emma Ringvist

Filip Ahlborn, SP3D

Gabriel Nylander, naturtvåa

Gör en typisk tisdagskväll: Spelar biljard Dansar helst till: Snabb 90-tals hiphop Favoritförort: Östberga Död person jag vill träffa: Charlie Mingus Snyggast på Södra: August Maniette (för att hans haff på estetskivan sa det) Favorithäng: Trekanten är ett fint ställe Det här hade jag gjort om jag inte kommit in på Södra: Seglat jorden runt Detta plockar jag från salladsbuffén: Morötter, sallad, allt som inte är svamp Favoritlärare: Lars Nordgren [Grekiska red.

Anm.] Hemsida jag gärna besöker: okayplayer. com Detta vill jag göra efter gymnasiet: Oj, det jobbiga samtalsämnet. Bo ett tag hos varje person jag känner i andra länder kanske?

Gör en typisk tisdagskväll: Spelar fotboll, träffar kompisar och umgås med familjen Dansar helst till: Dansmusik, techno Favoritförort: Fittja Död person jag vill träffa: Marilyn Monroe Snyggast på Södra: Erik Appelgren i Nv2B Favorithäng: E.M.D. [internt] Det här hade jag gjort om jag inte kommit in på Södra: Kommit in på en annan skola, Kungsholmens gymnasium Det här plockar jag från salladsbuffén: Pizzasallad och morötter Favoritlärare: Jonas Klingberg [Mattelärare red. anm.]

Tidskrift jag helst läser: Dagens Nyheter

HUR MAN VINNER EN OSCAR Av Hanna Trolle

I alla former av uttryckssätt, vare sig det handlar om sport, konst, litteratur, tv eller musik så har de flesta kategorierna någon form av pris som delas ut varje år, för att kora de bästa inom det området. Sporten har sina idrottsgalor och bragdmedaljer, litteratur sitt Nobelpris och musik sina Grammys. Filmbranschen vill inte vara sämre: Varje gång någon av de där ”fantastiska”, ”omskakande”, ”oerhört realistiska” och ”fabulösa” filmernas trailers visas på bio, dränks man i olika festivalers namn med en olivkrans runt, som tydligen har höjt filmen i fråga till K2-skyarna.

Men inga av dessa olivblad kan slå det största filmpriset. The Academy Awards och den rätt tunga guldmannen med svärdet i hand som heter Oscar. Den mest inflytelserika statyetten i filmvärlden. Alla vill ha den (förutom de som inte tycker att man kan tävla i film). Om vi ska fokusera på skådespelarna så brukar de oftast tacka Gud, leka ödmjuka och understryka vilken otrolig tur de har haft som blivit tilldelade denna fantastiska roll. Men under Oscarns historia har man kunnat ana olika strategier för att få ett eget exemplar av den åtråvärda guldgubben.

En del gör medvetna val och väljer roller som har haft stor chans till Oscars tidigare. Till exempel roller med en annan sexualitet än det annars så i Hollywood dominerande heterosexualiteten, eller en roll som lider av någon form av handikapp eller sjukdom (gärna någon som är på väg att lämna denna jord), eller om man har blivit nominerad flera gånger utan att ha vunnit, då återstår inte mycket annat än att bita ihop och vänta tills man blir tilldelad en heders-Oscar, eller att spela någon roll som har med Förintelsen att göra (se ”Extras”-avsnittet med Kate Winslet).

Det finns ett säkert kort till man kan plocka fram på sin väg mot

The Kodak Theatre där galan hålls varje år i februari-mars: förvandling. Flera skådisar har provat detta genom åren med ofta goda resultat. Du söker eller blir tilldelad en roll som filmmakarna tror att du kan spela bra. Det är bara en liten detalj som saknas – du måste förvandla hela din kropp, hela ditt väsen och verkligen bli rollen. Då menar jag inte bara att du ska ge dig hän åt karaktären, nej du måste fixa och dona med din kropp så att den blir helt trovärdig och därmed perfekt för rollen i fråga. Några exempel: Robert de Niro la på sig 30 kilo för att bli Jake LaMotta i ”Tjuren från Bronx”; Natalie Portman tränade en herrans massa balett för att bli prima ballerina Nina Sayers i ”Black Swan”; Charlize Theron fick gå upp 15 kilo och lägga på några kilo smink för att bli mördaren Aileen Wuornos i ”Monster”. Alla tre fick en Oscar.

Så om någon sitter och gråter för att denne inte är tillräckligt begåvad för att spela sig till en Oscar, så hoppas jag att vi har lärt oss något av detta. Det behöver inte alltid bero på ens skådespelartalang om man får en Oscar eller inte, det finns ju en del strategier man kan ta hjälp av. Och nog är väl det väldigt skönt att veta, för vem vill inte ha en egen guldgubbe med svärd att ställa i sin bokhylla (ja, förutom de som inte

GRYMMA FÖRVANDLINGAR PÅ FILM

1Robert de Niro – Tjuren från Bronx (1980) 2Charlize Theron – Monster (2004) 3Natalie Portman – Black Swan (2010) 4Tom Hardy – Bronson (2008) 5Christian Bale – The Machinist (2004)

LÄROVERKSFEJDEN

TÄVLINGEN MELLAN STOCKHOLMS ELITSKOLOR Text: Markus Rainerson Foto: Astrid Grelz Andersson

Det har nog inte förbigått någon – speciellt med tanke på kårens intensiva uppsättning av lappar på alla skolans väggar – att den så kallade läroverksfejden tog plats denna vår, från slutet av april till början av maj 2011. Det är lätt att tro att fejden härstammar från legender lika uråldriga som Djäknus och den senromantiska orgeln i aulan, men icke. Faktum är att den inte är mer än ett par år gammal.

Hösten 2008 sammanfördes de fyra elevkårerna från fyra av Stockholms innerstadsskolor: Södra Latin, Östra Real, Kungsholmens gymnasium och Norra Real. I början var syftet enär att se om man kunde få ut något av ett möte mellan stormogulerna. Redan under det första mötet (som för många var väldigt roande då det infriade skolornas olika stereotyper) började man planera en turnering mellan de olika skolorna. Efter omkring 30 möten under perioden november-april nådde man fram till det vi idag kallar Läroverksfejden. Arbetsnamnet var NÖSK (efter de olika skolornas begynnelsebokstäver).

Ambitionen var att instifta en tradition, i form av en återkommande turnering som för eleverna på de olika skolorna skulle ses som en självklarhet. Av detta själ strävade man också redan omkring tiden vid skapelsen att ge ett intryck av att fejden skulle ha funnits i urminnes tider. Syftet var delvis att stärka skolkänslan och gemenskapen på de olika skolorna, men även att på ett lekfullt sätt stärka banden mellan dem.

De huvudsakliga som var med och kreerade Läroverksfejden var Kungsholmens gymnasium: Felix Schartner, Manne Bergström Norra Real: Ludvig Stålberg, Axel Walin Södra Latin: Sonia Ericstam, Amanda Liljegren, Sandra Wahlström Östra real: Andre Dyrenäs, David Zivanic, Kolan Engellau

Upplägget var att man skulle spela på de olika skolornas rivalitet, och genom att tävla i fyra olika grenar kröna Stockholms absolut bästa skola. De fyra olika grenarna emanerade från det område respektive skola betraktade som sitt gebit: sport, estetik, utstrålning, och allmänbildning.

Fejden fick redan från början ett positivt mottagande, och kom att engagera flera tusen elever i form av antingen tävlingsdeltagare, funktionärer eller åskådare. Under det första året mötte man dock en del motstånd från skolledningen på grund av oroligheterna som bröt ut i samband med de olika deltävlingarna (under fotbollsmatchen tändes t.ex. bengaler, och rykten gick om att folk var nära på att tända eld på varandras skola).

INLÄGG I SKOLDEBATTEN: HIERARKINS PROBLEMATIK av Emma Svensson

Mitt i vårt svenska samhälle finns en institution där helt egna lagar lyder. Tänk på högstadiet. Korridorer, uppbrutna skåp, blyertskladd på borden och “pappersinsamlingarna” som mest liknar kartonger fyllda med skräp och läroböcker. Tänk på lektionerna. Tuggummin som smäller, musik som sipprar ut ur hörlurar och målbrottsbröl från korridoren utanför som blandas med lärarens malande röst.Ja, tänk på lärarna. Uppgivna, frustrerade och irriterade med ett minspel som över tid reducerats till två möjliga uttryck - sorg och ilska.

Skolan är på tapeten. Helt plötsligt vill alla delta i debatten, åsikt står mot åsikt där vissa menar att vi måste backa bandet medan andra hävdar att skolan knappast kan hänga med bättre i samhällsutvecklingen genom att gå tillbaka till hur det var för två generationer sedan.

Det som nästan glöms bort mitt i denna debatt, och som kanske kan vara en väg till lösningen, är att fråga eleverna hur de tycker att det är att gå i skolan.

Det är ingen hemlighet att skolan är en hierarkiskt ordnad institution som kollapsar när de förutbestämda rollerna inte fungerar som de ska. Många lärare är idag beroende av att eleverna hjälper till att genomföra en lektion genom att visa sig engagerade eller kanske till och med i värsta fall låtsas förstå. Men idag lyssnar inte högstadieeleverna på lektionerna. Efter ett antal lektionsbesök på en skola i Stockholm under hösten 2010 kan jag konstatera att det är så enkelt. Den förut så kontrollerbara (dock kanske inte den mest pedagogiskt givande, det går att diskutera) klassrumssituationen har bytts ut mot något som snarare kan liknas vid ett lekrum.

Lärare över hela Sverige sliter sitt hår, bränner ut sig och får nervösa sammanbrott. Många tycker att res-

pektlösheten hos eleverna är ofattbar och diskuterar med största sannolikhet i fikarummen “dagens ungdom” som om vi vore en annan sort. Dessa lärare har nog inte reflekterat över den klyschiga frasen som säger att respekt ska förtjänas på ett tag. Efter att ha hört mig för bland elever kan jag nämligen slå vad om att du inte kan hitta en enda elev som inte skulle vilja gå ut med fullständiga betyg. Du kan inte heller hitta en enda elev som inte skulle vilja känna att lektionerna hade mening och mål.

Problemet ligger alltså inte egentligen i elevernas inställning, utan i lärarnas elevsyn.

Frågar du högstadieelever om varför lektionerna ser ut som de gör skyller de sig själva. Många ser sig själva som grunden i problemet och de tycker till och med synd om lärarna som måste hantera dem. (Bara här ser man ju tydligt hur mycket de faktiskt lyssnar på sina lärare.) Undrar man sedan vidare vad som känns jobbigt för eleverna på lektionerna svarar i princip alla uteslutande något av dessa två: “det känns som om läraren redan bestämt vilket betyg jag ska få eller hur det ska gå för mig innan jag gör något” eller “jag hatar när läraren skäller på mig framför klassen och jag vet aldrig när det ska hända”. Det som eleverna berättar borde vara en lärarens värsta misstag. Att bedöma elever olika utifrån sina egna förväntningar bryter direkt mot Skolverkets “Handlingsplan för en rättssäker och likvärdig bedömning” (Dnr 00-2004:556, 1.3)*. Trots detta är det enligt många elever inte helt ovanligt. Att eleverna inte heller vill bli utskällda framför sin klass, ofta utan att riktigt veta varför det blev för mycket just den gången, är inte heller särskilt förvånande. Det man kan undra är vad respekten återfinns i detta.

Ser man skolan främst som en plats där kunskap ska

förmedlas och inte främst som en plats där man förvarar sina barn när man är på jobbet har man ett problem. Den internationella undersökningen PISA 2009 prövade för ett och ett halvt år sedan hur den svenska skolan står sig internationellt. Den visade klart och tydligt att kunskapsnivån bland eleverna hade dalat de senaste åren. Under samma period som resultaten dalat tycker jag mig kunna se att skolverkets betygskrav blivit allt lägre, luddigare och lättare att töja på.

De elever som visats sig falla offer för den otydliga betygsmallen är de som får betyg utan att förtjäna det. Många lärare tror kanske att man gör eleven en tjänst genom att godkänna en undermålig prestation, men detta är inte fallet. Förutom att eleven kommer att få handskas med dessa brister i framtiden så gör de missvisande betygen att allt fler halkar efter i gymnasiet.Sen kan jag inte heller hjälpa att tänka tanken att ett sådant godkännande måste vara ett sätt för läraren att godkänna sig själv snarare än något annat.

Får inte dina elever godkänt har du ju misslyckats med din arbetsuppgift.

Jag har inget direkt svar på vad som bör göras, men jag tycker att vi tagit oss närmare kärnan av det verkliga problemet. Jag ser det som nödvändigt för en positiv förändring att debattens fokus riktas åt diskussionen kring hur skolans hierarkiska struktur ser ut och hur lärare bör hantera denna. Ändrar vi fokus ditåt tror jag att vi tar oss närmare både verkligheten och slutsatsen. *Denna ska förändras till hösten 2011

JAG ÅNGRAR ATT JAG SLACKAT av Axel Catasús Gymnasiet. Tre års utbildning och tusen kronor i månaden. Det behöver inte vara mer komplicerat än så. Kunde inte någon ha berättat det för mig i ettan?

Det är förstås lätt att vara efterklok. Nu är det ju ändå försent att göra något åt det. Ju närmare jag kommer studenten desto jobbigare är det. Frågorna ekar i mitt huvud: Vad har jag egentligen lärt mig? Vad sysslade jag med när jag inte pluggade?

Jag ångrar att jag har slackat. Jag har svårt att förlåta mig själv för att jag inte tog chansen att lära mig så mycket jag kunde. Min inställning har sedan ettan varit att inte bli ledsen när jag får G. Varken för att jag var skoltrött eller för att jag hade speciellt tidskrävande fritidsaktiviteter. Det var rädslan för att misslyckas som låg bakom min brist på motivation.

För tänk vad fruktansvärt: Att plugga till ett prov och inte få MVG! Egentligen handlar inte det här om betyg. Det finns redan för många högskoleutbildningar – ett större urval är egentligen det sista jag behöver. Dessutom finns ju alltid högskoleprovet. Det jag ångrar är att jag inte gjorde mitt bästa. Istället för att sätta mig ner och läsa till prov för att faktiskt lära mig har jag nöjt mig med

att jag “borde fått MVG om jag hade ansträngt mig lite”.

Fan vad dumt.

Ettor och tvåor. Ta vara på den här möjligheten och för er egen skull: Gör ert bästa! Ni får betalt för att bli bättre personer.

FINA GREJER PÅ GÅNG I JUNI. Av Marco Antonio Poblete

1 juni - Baba Sonic fyller 10 år 10 år! Över 500 onsdagar med indiehits, kända och okända DJs, kärlek, Lasse i baren, stammisar, fyllehångel, glädje och sist men inte minst det allra viktigaste: ett hundratal euforiska människor på ett packat dansgolv som alltid bjuder upp till Stockholms bästa dans!

Så beskriver Peter Rückert, mannen bakom södralatinkidsens onsdagshäng klubbens förflutna.

Och efter ett decennium på Stockholms klubbkarta menar han att man bör fira med en sjukt stor fest. Och jag kan inget annat än hålla med.

2 juni – C.P. – Nada Common People blir Cat People för en kväll, och planerar en David Bowie - kväll på Nada som ska få alla som kommer att få se Elis + inbjudna Nisse i sina finaste Bowie - skjortor, och de lovar att bjuda på sin svängigaste rymdboogie, plastigaste soul, rivigaste britpop och berlinmurigaste elektroniska experiment.

Och just det, det är på Kristi himmelfärdsdag, vilket betyder ledighet dagen efter. Bi – winning!

3 juni - F.O.O.L – Slakthuset F.O.O.L (Fuck Our Ordinary Lives) är den senaste svenska sensationen från Eskilstuna. Duon består utav Rasmus och Oliver som under väldigt kort tid har fått ge ut tre EPs via bland annat de gigantiska bolagen Kiez Beats samt CRUX Records. Senaste EPn “Reborn” har bland annat fått massivt stöd utav självaste Armand Van Helden och alla andra giganter inom den elektroniska scenen.

Då grabbarna inte alltför längesen fyllde 18 år, har de även börjat spela ute på klubbar och de har redan hunnit avverka spelningar i Schweiz, Portugal & Tyskland samt runt om hela Sverige. Och nu får vi se dem kötta (hehe) på Slakthuset tillsammans med residentgänget och Gimme Indie-grundaren Tommy Ericsson.

7 juni - Armand Mirpour – Gröna Lund Det ryktas om både en grammis och P3-Guld som årets nykomling, och visst ligger det något i en i stort sett enad press har basunerat ut sen slutet på 2009.

Snart har en kvart miljon människor sett den mangainspirerade videon till singeln på debut-EPn ”I am a Volcano EP” på youtube, som även roterat flitigt på MTV i hela Europa och legat på topplistorna över mest spelade musikvideo.

STUDENTEN av Camilla Hamid

Där låg jag som ett fån med uppbänd mun och en smal salivlinje snirklandes längs kinden i den tätt vadderade tandläkarstolen. Efter några minuter av integritetskränkande tandköttspillande vände tandläkaren sig likgiltigt bort och bad mig skölja munnen. Ett oformligt stycke olust fyllde mina andningsvägar. Inte nog med att pensionsmyndigheten tydligen förutspått en kommande död då de mitt sitt orangefärgade kuvert fick det att framstå som valet av fond bör ske nu med detsamma, men tandläkaren tyckte uppenbarligen att de mysiga dagarna då hon påminde mig om hur duktig jag var som kunde gapa stort var över. Snopet lämnade jag rummet med en ny tandborste, tandtråd och en trestegsguide till bättre munhygien.

Trots mina nyss fyllda nitton och en glänsande studentmössa liggandes bland programkataloger och ryggbelastande läroböcker så ser jag mig alltid som den tafatta sexåringen som började skolan en vecka efter alla andra i en klass där man gärna gjorde mig medveten om mitt krusiga hår och mina begagnade jeans. Om två månader är skrivbordet tömt på alla dessa papper och mössan sitter på mitt numera rakfönade hår. Likt flyttnycklarna i “Harry Potter” transporteras jag, tillsammans med hundratals andra tidiga nittiotalister, genom påklädnaden av denna huvudbonad från ett liv anpassat eft-

er skolans schema till ett liv där vi måste skapa våra egna. Misstro mig inte, studenten har jag sett fram emot sedan läxorna introducerades i undervisningen. Det är som om jag hårdbantat på livet under hela min skolgång och att när den nu kommer att få utrymme så vill den passa på och ta igen för den missade tiden, och det med råge. Ibland slås jag den absurda oron över att mitt liv kanske inte räcker för allt det jag vill göra innan jag blir vuxen, vuxen på riktigt.

Jag vill bygga mitt eget, självständiga liv på mina villkor samtidigt som någon gärna får följa upp med utvecklingssamtal två gånger per år, säga att jag är duktig som har lyckats skaffa ett jobb och hinner diska emellanåt. Som när jag lärde mig cykla och pappa lurade mig att han höll i pakethållaren under hela den tid som jag trampade frenetiskt med mina små fötter med god balans tills dess att jag insåg att han släppt för länge sen och jag föll. Så länge vi fortfarande går i gymnasiet, de få månader som återstår fram till studenten, så verkar tanken om ett fritt liv fullt med resor och andra upplevelser hur rimlig som helst. Kalla mig lillgammal, men när vi efter vårt sista riktiga sommarlov står där och inser att skolan inte längre håller i vår pakethållare, vem kommer då och blåser på våra skrubbsår när vi faller?

MÅNADENS ORD: RALLA Av Markus Rainerson

Att ralla är att prata väldigt mycket eller skvallra om någonting. Det är ett onomatopoetiskt ord precis som babbla, och användes ofta på 1600-talet i dylika situationer. Motsvarande finns ”raller” precis som ”babbel” eller ”pladder”. Det används fortfarande i lantliga trakter i Sverige i vardagligt tal.

HEADBANGER’S CORNER: WHO WANTS TO LIVE FOREVER Den 23e december 1987 blev Nikki Sixx, basisten i Mötley Crüe dödförklarad. I sällskap med Slash och Steven Adler hade han på ett hotell tagit en överdos och bytt hudfärg till en aning festligare, blå. Ambulansen kom och han dödförklarades några minuter senare.

När trummisen Tommy Lee blev uppringd var det ända han fick ur sig: ”Oh shit!”, sångaren Vince Neil grät och gitarristen Mick Mars tänkte bara: ”I knew that fucking prick was going to do something like that!” Reaktionerna varierade sig men de flesta som hört nyheten på radion följde Vince’s exemplar. Tänk er då Nikki’s reaktion.

Först ser han sig själv ovanifrån bli inkörd i en ambulans, ivägkörd i full fart till sjukhuset där han bollades emellan operationssalar tills hans hjärta slutligen slutar slå, för att sedan återvända från de döda. Det han då gjorde var att slita sig loss från alla slangar, lämna sjukhuset och få lift av två flickor som suttit och sörjt hans död över ett tänt ljus, och när han kom hem och bytte han sin telefonsvarare till något i stil med ”Hej, du har kommit till Nikki Sixx. Jag kan tyvärr inte svara just nu för jag är död”, sedan tog han en till överdos. Jag kan med glädje meddela att han har ändrat sig sen dess, trots att det tog ett tag, men man kan ändå inte låta bli att undra lite över händelsen. Var hans tid helt enkelt inte kommen?

Eller var han så vidrig att Satan själv tröttnat på honom efter två minuter? Det Nikki själv har sagt om händelsen var att han såg sin kropp ovanifrån och konstaterade att det inte tillhörde det normala. Jag håller med, livet är tungt som hårdrockare.

I’ve never been to Eden, But it’s nice I hear tell.

When I die I’ll go to heaven, Cause I’ve done my time in hell. /Unused lyric by Nikki Sixx Slutligen sitter man här och ska skriva sina sista rader i denna spalt. Det känns lite sorgligt men ändå så jävla rätt, jag måste gå vidare: världen väntar på mig där ute. I tre fina år har den här spalten funnits och gjort revolt mot skolans indie och jazzkultur så nu är frågan om kommer dö eller återuppstå efter sommaren. Jag säger som mina föregångare: oavsett vad som händer så vet vi att hårdrocken kommer att leva vidare, det är det viktigaste. /Sleazy Lily

HOROSKOP

Ansvarig utgivare: Eira Ranung

Av Sofia von Schmalensee & Disa Persson

Väduren (20/3 - 19/4) I början av Juni kommer din kommunikation till dina närmaste att förbättras avsevärd, eftersom Merkurius återhämtar sig från förra månadens retrograd rörelse. Det kan löna sig att prata om dina framtidsmål tillsammans med de som står dig nära. Den 15 kommer Merkurius tillsammans med Vens, Mars och Solen att befinna sig i ditt hus för arbete och hälsa. Du kan nu tillämpa din intelligens och kunskap i ditt jobb. All form av kommunikation kommer att löna sig nu, men det handlar om att prata med rätt människor.

Vågen (23/9 - 22/10) Den 17e kommer Fullmånen att äga rum i ditt hus för djupt tänkande. Ditt sinne bör nu rensas upp liksom känslomässiga bördor. Snart nog kommer du att fullborda dina projekt. Den 21a kommer solen att gå in i Tvillingarna, ditt hus för dina signifikanta andra. Det här huset handlar om din relation till dina nära och kära och dina värsta fiender. Var försiktig. Den 1a juni sker en solförmörkelse som kan innebära både tur och otur, beroende på din livssituation.

Tvillingarna (21/5 - 20/6) Den 21:a maj, lämnar solen oxen och går in i tvillingarnas tecken, ditt hus för kommunikation och korta resor. I samma område äger en förmörkelse rum i samma hus och du bör helst vara försiktig medan du kör: om du nu har köpt en ny bil.

Mardrömmarna som du har haft, kommer aldrig igen att jaga dig. Kedjan av otursamma händelser sedan början på 2011 får nu äntligen ett slut.

Vattumannen (21/1 - 18/2)v De skorpioner som funderar över att förlova sig, bör helst vänta fram till den 15 innan de ställer den stora frågan, eftersom den 15 går Venus och Merkurius in i huset för signifikanta andra. Den 17e kommer en Fullmåne att skina över ditt eget tecken. Du bör nu få en klar idé angående var någonstans allt leder. Vad är det rätta sättet för att hantera dina problem? Kommer allt som du har gjort hittills att ge resultat? Finns det andra sätt också?

Skorpionen (23/10 - 21/11) Den 21 går solen in i ditt hus för hem och familj för att påminna dig om det ansvar som du har för din familj och ditt hushåll. Du bör vara vaken och försiktig angående händelser som äger rum i ditt hus under månadens sista 7 dagar. Solförmörkelsen den 1 juni kan betyda att något som i första början verkar trivialt till ett stort problem.

Lejonet (22/7 - 22/8) Solen går sedan in I ditt hus för delade resurser.

Fokus kommer att skifta till pengar som du delar med andra människor, och här ingår dina affärspartners och sambo, make eller maka. En kris kan uppstå i det här området, eftersom en solförmörkelse kommer att äga rum i det här huset.

Kommer du och en partner att hamna i konflikt på grund av pengar? Kommer någon att stjäla något från dig? Får du ekonomiska problem? Var stark!

Oxen (20/4 - 20/5) I juli månad börjar med fem planeter i konjunktion i Vädren: Mars, Jupiter, Uranus, Merkurius och Venus. Alla de här planeterna gör dig mycket attraktiv och lycklig. Du har också turen med dig.

Du är också utgående, ambitiös och attraktiv. Du har turen med dig även om Saturnus och Pluto opponerar din sol. Mot alla odds, kommer de här kraftfulla energierna att förbättra din vitalitet och hälsa. Oavsett vilka problem och hinder du möter, bör du inte ge upp dina rättigheter.

Jungfrun (23/8 - 22/9) En nymåne äger rum den 3e i ditt hus för resor och högre utbildning. Många jungfrun kommer att känna sig dragna till filosofiska studier. Du kan nu studera juridik, mänskliga rättigheter, rätt och moral eller etik. Vissa av er, kan också tänka er att studera religion eller om främmande kulturer. De här studierna kommer att vidga dina horisonter, något som är positivt.

Fiskarna (19/2 - 19/3) Din tur och lycka kommer att förändras under den här månaden, och du får turen med dig i allt som du gör. Detta beror på att solen skiner över ditt hus för vänskap i början av månaden. Detta betyder att du, i synnerhet efter nymånen den 3:e maj, får stor stöd från vänner och från auktoriteter. Den 11e mars kommer Mars att förenas med Solen i Oxen, ditt 11:e hus för vänskap och framgångar för att betona hur viktigt den här sektorn i ditt liv är just nu.

Kräftan(22/6-22/7) Den 11 juni går Mars in I ditt andra hus för att signalera att din personliga krigsföring kommer att ge resultat och att du kommer att segra. Detta understryks även av konjunkturen mellan Venus och Jupiter i ditt tecken. Mars i ditt andra hus kommer att förbättra din ekonomiska och/eller fysiska förmågor. Allt kommer att bli bättre i fortsättningen

Skytten (22/11 - 21/12) Saturnus i Vågen opponerar Jupiter i ditt tecken; Jupiter och Pluto bildar en kvadratur. Titanernas krock (Jupiter-Saturnus oppositionen) är över.

Fortfarande bör du däremot vara försiktig, eftersom Saturnus är retrograd i ditt motsatta tecken (vågen). Saturnus försöker fortfarande lära dig några läxor om relationer, partnerskap och din relation till den yttre världen.

Stenbocken (22/12 - 20/1) Den 17e juni, kommer fullmånen i skorpionen att lysa över ditt hus för arbete och hälsa. Börjar du må bättre redan? Går det allt bättre på jobbet?

Den 21a kommer solen I ditt eget tecken att innebära att perioden för inre rensning är over och du kan nu fira din födelsedag.