Latin Lover #14 NYA TIDER

THE

LATIN LOVER 14 #

1

REDAKTIONEN

ILLUSTRATION/FOTO

Vad är nya tider för dig?

Meliss Korkmaz Amada Effio Annika Pålsson Katya Gurova Emma Ringqvist

Emma Ringqvist Chefredaktör -När man hittar en gammal glödlampa och upptäcker att hur bra de var.

Simon Thelaus Chefredaktör

LAYOUT

- När man hittar gamla Ken Ring-plattor i reaboxen på Statoil.

Emma Ringqvist

My Ahlkvist

OMSLAG

Redaktionschef -Att gå ned på Willys och upptäcka att chokladkakorna kostar SEX KRONOR. På den gamla goda tiden kostade de tre.

Oliver Miilus

OMSLAGSBILD

Oskar Tilliander Redaktionschef -Rödlöken på kaffismackorna.

Frida Frödeberg Agnes Mührer

Annika Pålsson Redaktionssekreterare

INNEHÅLL

-När nan inser att man precis haft sitt sista sommarlov.

3 4 6 7 8 10 12 14 16 17 18 22 24 26 27 28

SKRIBENTER Elsa Österlund -Att min mamma har gått om mig med antal vänner på facebook. (När blev det coolare att vara 47 än att vara 18?)

Felix Lundin -Att imorgon blir lite bättre än idag.

Oliver Miilus -När Urban Ears-hörlurar ersätter slips som accessoar runt nacken.

Meliss Korkmaz -Att börja ettan på Södra.

Johanna Bungerfeldt -Nya tider för mig, det är att äntligen fylla arton!

Eller att vakna upp på morgonen utan att vara trött och känna att idag blir en spännade dag!

Joel Valois -Nollning!

Ledare Redaktionen presenterar Redaktionen tipsar Överlevnadsguide Intervju med latinlärarna Krönika Movie battle Kretareportage Spel Sport Intervju med Slavs Ett (jävligt långt) kåseri Hip hopers corner Novell Södra i mitt hjärta Reportage om veteraner

Ansvarig utgivare: Emma Ringqvist 2

LEDARE Efter en underbar sommar har vi återigen samlats på Skaraborgsgatan 14, adressen som har vår skola Södra Latin till hyresgäst. Cykelställen är inte längre tomma och korridorerna är fyllda av nyblivna ettor som just lärt sig hitta bland kaffekoppar i caféet, uppstoppade djur på 3:an och växtligheten i Naturreservatet (som tydligen bytt namn till något häftigt på engelska).

Högstadietiden är en svunnen tid, kära ettor. Nya tider väntar på oss.

Något jag lade märke till när jag själv började på Södra Latin var att diverse svordomar och könsord på väggarna hade ersatts med ”Jag älskar design” och din mamma -på kinesiska.

Mitt största klotterirritationsmoment var inte längre ”Emoslakt, fjortismakt” utan att klottraren glömt bokstaven ”s” i slutet på Crystal Castles [På toaletten längst bort på första våningen reds.

Anm.]. Jag kunde skratta mig lycklig över att mina klasskamrater nu visste något om musik utöver den som spelades på The Voice.

I matsalen, i Mac-salen, i biblioteket, i hallen.

Jag kan inte längre räkna på mina fingrar hur många före detta elever jag har sett smyga omkring i skolan. För att ni inte ska få för er att det fortfarande är 2010/2011, vill jag upplysa om att det trots detta är nya tider vilket passande nog är temat för Latin Lovers första nummer. Nya tider. Det är inte bara ett nytt läsår och en ny redaktion utan vi har även fått en ny skolreform som har gjort att Södra Latins genomsnittliga elev inte längre bor på Götgatan/Åsögatan osv. Någon som har tänkt mer på detta är Felix Lundin vars krönika du finner på sida 10.

Latin Lover har varit Södra Latins skoltidning sedan hösten 2008 och vi följer tradition att fortsätta döpa numren där det slutade året innan.

Detta är Latin Lover #14. Läs och njut.

Edra hängivna chefredaktörer, Emma Ringqvist och Simon Thelaus

3

Text & bild: Emma Ringqvist

REDAKTIONEN PRESENTERAR REDAKTIONEN Simon Thelaus

Chefredaktör

Simon Thelaus, eller MC Thelaus är en glad prick på arton år med stora hiphopdrömmar. Han njuter av rysk litteratur och kan tillbringa långa kvällar endast i sällskap av sin hammondorgel. Hans största och enda svaghet är kärleken till hans mormors kroppkakor.

Emma Ringqvist Chefredaktör

Låt er inte luras av namnet, Emma Ringqvist är ingen ordinär svensk dalkulla. Hon har sitt ursprung i Skottland, landet där man antingen målar ansiktet blått och klär i kilt eller bär Dr.Martens och lyssnar på melankoliska Glasgow-band. Huruvida hon identifierar sig med filmatiseringen av den generaliserade skotten i Mel Gibson’s Braveheart eller den alternativa indiepop-skotten är än idag okänt, men att hon däremot gärna åtnjuter en ordentlig portion av nationalrätten Haggis är det inget tvivel om. Så länge den är sojaproducerad d.v.s. Omvårdnaden av naturen ligger nämligen Emma väldigt varmt om hjärtat. Hon skulle inte tveka en sekund på att mörda alla jordens nötkreatur, eller att skicka mänskligheten straight back to stenåldern, om det skulle vara vad som krävs för att rädda vår planet.

Om du vill utforska mer av Emmas kreativa sida ska du bege dig till hennes fotoblogg som du hittar på www.linjetio.blogg.se.

4

My Ahlkvist Redaktionschef

My Ahlkvist har sitt ursprung i de småländska skogarna.

Uppbrottet och flytten till huvudstaden kom som följd på bristen av politiskt engagemang i bibelbältet. För My gillar kampen, det spelar inte så stor roll för vad man kämpar, så länge man kan stå på barrikaderna och ropa slagord. Förra året läste My tyska då hon hade planer på att flytta till Berlin efter studenten, kanske slänga ihop en roman och dansa lagom tufft på någon hipsterklubb. Efter ett besök i den tyska huvudstaden insåg hon dock att hälften av människorna där talar svenska och resten behärskar engelska. I år har hon hoppat av tyskan till förmån för den brännande kursen Samhällskunskap B. Inget kan få My att må så bra som att lyssna på Håkan Hellström och drömma sig bort till soldoftande asfalt. Hennes bästa mellanmål är burkmajs med smör, helst avnjutet halvliggandes på vardagsrumssoffan.

Annika Pålsson Redaktionssekreterare

Med knivsöder som hood är det lätt att tro att Annika är någon man inte vill möta sent en lördagskväll men hon är faktiskt riktigt snäll. Som den forna Adolf Fredriks-eleven hon är, hittar man ofta henne bakom hörlurarna och om du vill möta denna mytomspunna varelse ska du infinna dig på Explosions In The Sky’s spelning på Debaser i november. Annika står för nördigheten i Latin Lover.

Utan hennes skarpa iakttagelser skulle tidningen till månt och mycket bestå av franska dikter och krönikor på ämnet ”Kafkas tidiga ungdom – och hur det påverkade hans litteratur”. Detta är helt enkelt en sådan där mysig människa som gärna tittar på serier och kryper upp i fåtöljen med en god Tove Jansson-bok när höstrusket närmar sig.

Oskar Tilliander Redaktionssereterare

Oskar Tilliander eller Oskar D’Albert som han kallar sig i den stora cyberrymden är en kul frankofil med båda fötterna på jorden. Han är killen som röker egenrullade cigaretter i rökrutan om rasten och läser wikipediaartiklar om latinsk grammatik när han kommer hem om natten istället för att fyllekäka på Donken. Inget lyser upp så mycket som en ordvits sprungen från Oskars munden unge mannen vet vad han skämtar om. För att inte tala om mustaschen; ack en sådan skönhet! Oskar är helt enkelt en hyvens kille, så låt oss alla ge honom ett leende i korridoren- han förtjänar det.

5

REDAKTIONEN TIPSAR Du förtjänar bättre än att inleda din dag med att få en färgspya i ditt morgontrötta ansikte.

Snooza lite extra, ta ett fotbad, eller kolla på Malou von Sivers i nyhetsmorgon. Gör vad du vill, men skippa för Guds skull nya katastrofala DN. Var fan är ”Rocky” ens liksom?!

Läs hellre en tidning som inte förstört sig själv med desperata ”skönhetsingrepp, utan har åldrats med värdighet, såsom nya Latin Lover.

-Simon Thelaus

Jonathan Johansson släpper sitt tredje album Klagomuren den 31 oktober.

Om det är ”Blommorna” och omslaget vi har att gå efter så är jag redan frälst.

-Emma Ringqvist

Jag rekommenderar er alla att se Submarine, en tragikomisk historia om ungdomens förfall.

-Oskar Tilliander

Jag säger fyra ord: VARM CHOKLAD PÅ TUNNELBANAN. En sådan glädje man kan sprida med ett så banalt men vackert ting som en take away-mugg från 7eleven som man inte fyllt med en stinkande espresso eller något äckligt påste, utan med en riktigt välgjord varm choklad. Tänk dig en höstmorgon där kylan och det beska kaffet är utbytt mot en stor varm tröja från indiskas nya höstkollektion tillsammans med en varm kopp choklad. Låter det inte fantastiskt?

-My Ahlkvist

6

Överlevnadsguide för en nybakad gymnasist Oliver Miilus & Oskar Tilliander

Nytt år, nya människor, nya möjligheter! Det nya läsåret för med sig mycket nya förväntningar, men också mycket nya krav. Det här är guiden som får dig att klara det nya läsåret på södra latin: • RÖKRUTAN: The place to be för en osäker etta som både vill ha ett meningsfullt tidsfördriv och samtidigt klättra uppåt i den prestigefyllda sociala hierarkin. Du rekommenderas framförallt att vistas här under samlingstimmen, eftersom de coolaste katterna aldrig sätter kollektiv rekreation framför en uppfriskande LM Mentol. Om du ännu alltså inte har fattat grejen så är det nog dags att börja överväga möjligheterna! Ingenting går upp emot lite tjära i lungorna och en regelbundet sinande plånbok!

• KLÄDERNA: En riktig södra latinare vet förstås själv att klä sig rätt och behöver inga stilråd! Men här är i alla fall några riktlinjer för den osäkre: Allt du bär på din kropp bör redan vara använt av någon annan, upphittat i en container och såld för flera gånger priset under betäckningen ’retro’. Om du ändå, mot konventionerna, har på dig en nyköpt tröja så bör du under alla omständigheter ändå låtsas som du hittade den på din mormors vind.

• STUDIERNA: Ingen framförhållning- i alla fall inte så att det märks. En riktig södra latinare snittar alltid över 19, men pluggar aldrig. Läs alltid kapitlet före alla andra i hemlighet, så att du kan glänsa inför läraren under introduktionen av det nya momentet. Du bör förstås dock aldrig skämmas över att du tillbringar din fritid med Kafka och Proust.

7

SKOLANS STÖRSTA LATIN LOVERS Tillsammans utgör de ett radarpar; skolans störta latin lovers. Anna Raab och Per-Axel Andrén har under lång och trogen tjänst insett både vilka fördelar och nackdelar yrket har, och bestämt sig för att tala ut i månades nummer.

Oskar och jag möts på den vita bänken utanför Annas arbetsrum på fyran och har just börjat förbereda oss när Anna kommer skyndade från en lektion. Hon har en kundkorg med grejer med sig, som hon ställer in på sin bänk innan vi slår oss ned vid bordet utanför och börjar prata.

Anna undervisar i år i latin, italienska och människans språk, en ny kurs som infördes på den humanistiska linjen i samband med gymnasiereformen. Ämnet har många likheter med allmän språkkunskap, som tidigare fanns i gymnasieskolan, och som Anna undervisat i. Hon är säker på att det kommer gå bra för eleverna i årskurs 1, även om de får agera lite försökskaniner.

det vara grammatiskt korrekt. Jag kan nästan kalla mig tatueringskonsult!

Efter skolan brukar Anna gå hem och fixa mat, prata med barnen och hjälpa dem med läxorna. De har dock inte ärvt hennes fallenhet för språk.

– Haha! Nej, verkligen inte. Det finns inte ett uns av intresse där, så det är nog ingen idé att ens försöka få dem att satsa på det.

En kvart senare går vi ned till trean där vi möter Per-Axel som pustar ut efter att ha gått upp för trapporna. Vi tar ett bord och han börjar berätta.

– Jag började med franskan egentligen, men det var mycket lättare att komma in på universitet om man läste latin också så då började jag läsa det. Jag har alltid tyckt om språk. Man kan väl säga att jag har en viss påverkan hemifrån, eftersom min pappa var latin- och grekisklärare.

När det gäller latinet berättar Anna att hennes största inspirationskälla var hennes egen latinlärare.

– Jag tänkte att jag också ville kunna säga ”tredje person indikativ aktivum” så snabbt som min lärare kunde. Så efter humanistlinjen på gymnasiet, där vi läste sju timmar latin per vecka i tvåan och åtta i trean, fortsatte jag plugga språk.

(Här flikar Oskar in att ”Åh, Anna, jag vill också bli latinlärare nu, precis som du!”)

Att Anna Raab verkligen älskar språk råder det ingen tvekan om. Det betyder dock inte att hon efter skolan läser skrifter eller gamla pergamentrullar på latin.

– Men däremot tyder jag gärna inskriptioner på hus, både i Sverige och utomlands, tillägger hon och ler.

Anna får även uppgifter utöver jobbet, på grund av sin udda kunskap.

– Det ringer eller mejlar ofta ungdomar som ska tatuera in ordspråk på latin och säger att om de ska ha ett citat på sin kropp för resten av sitt liv måste

8

I år firar Per-Axel 30-årsjubileum på Södra och det framgår tydligt att han trivs med sitt jobb.

– Jag tror att man måste älska sina ämnen för att kunna undervisa i dem. Dessutom är det ju såklart en stor ära att få arbeta på en skola med anor från 1600-talet, särskilt eftersom den är uppkallad efter mitt ämne! säger han och skrattar.

Det enda Per-Axel inte gillar med Södra är betygshetsen. Han träffar ofta elever som är ledsna och stressade för att de tycker att de inte presterar tillräckligt.

Per-Axels latinfavvis: Nihil humani a me alienum puto (=intet mänskligt är mig främmande) Annas latinfavvisar: Quamquam (=fastän, dock) och ”latet anguis in herba” (=det ligger en orm gömd i gräset)

Innan Per-Axel började på Södra jobbade han en kort tid på Brännkyrka gymnasium och Whitelockska gymnasiet, en halvprivat, nu nedlagd skola, vid Humlegården. Men han har inte bara vistats i Sverige under sin levnadstid. Under lång tid bodde han i Rom, som han benämner som sin andra hemstad. Han har fortfarande kontakt med flera vänner därifrån och åker ofta dit. Överhuvudtaget giller han är resa i Medelhavsområdet, att läsa böcker och gå på konstutställningar och bio. På fritiden brukar han läsa och översätta svåra texterbara för att utmana sig själv.

Oskars latinfavvis: Oculi caeci sunt, cur anima alias res agit (ögonen är blinda när själen sysslar med annat) Mys latinfavvisar: Senex semper diu dormit (gamla män sover alltid länge)

I nästa nummer kommer vi att ha en insändarsida. Skicka in dina dikter, citat och åsikter till oss!

9

KRÖNIKA

Felix Lundin

”Alla kan inte bli akademiker” I början av det här numret får redaktionen svara på vad ”nya tider” innebär för oss. Jag svarar något diffust, typ att det känns positivt, men ärligt talat kanske det inte alltid stämmer. Gymnasiereformen innebär ”nya tider” för gymnasiet, och innehåller några positiva förändringar, exempelvis att alla friskoleutbildningar nu måste godkännas av Skolinspektionen. Tyvärr vägs reformen som helhet ner av en rad tveksamma beslut.

Bland annat införs skolk i betyget (detta finns sedan tidigare i Stockholm, gymnasiereformen inför det nationellt), något Jan Björklund motiverar med att ”det är inte okej att vuxna på en arbetsplats kommer och går precis som de vill. Då ska det inte vara det i skolan heller.” Inte nog med att skillnaderna mellan arbetsplats och gymnasieskola är ganska påtagliga (lön för arbete i motsats till frivillig skolform med kunskapsmål), hans argumentation handlar dessutom om skolk generellt, inte om varför det ska synas i betygen. Det är ingen som har argumenterat för eller uppmuntrat till skolk i ren allmänhet, ändå är det detta han bemöter. Säga vad man vill om majorens politik, men han är i alla fall duktig på att plocka givna poäng.

En del av problematiken är att begreppet skolk i sig är väldigt luddigt (lite som Jans egen argumentation). När den ogiltiga frånvaron står med i betyget behöver det råda en konsensus vad begreppet faktiskt innebär. Genom att införa skolket i betygen antar Björklund indirekt att skolk alltid, per definition, innebär någonting negativt som eleven själv valt framför det positivare alternativet att gå till skolan. Men det är en förenklad och felaktig bild, faktum är att det finns en lång rad anledningar till varför elever skolkar, vissa av dem rättfärdigade. När en skola misslyckats med att skydda en elev från mobbning, gör eleven fel genom att stanna hemma då alternativet är att gå

till skolan och få på käften? Försenade bussar, sociala problem, skoltrötthet, inlärningssvårigheter - i terminsbetyget à la Björklund syns bara frånvarotimmar, där finns det inte plats för anledningar.

Missförstå mig inte, det är självklart att skolan måste se skolk som ett problem, för det är det.

I vissa fall tecken på betydligt större problem.

Genom dialog mellan skolans personal, föräldrar och eleven kan man ta reda på anledningen till att någon skolkar, och med den insikten göra det bästa för att förbättra elevens situation och öka närvaron.

Gymnasiereformen reglerar att vårdnadshavare ska kontaktas samma dag som frånvaron sker, och i grunden är det en positiv tanke, även om det är lite väl att ta i med föräldrasamtal för tio minuters försening. Dessa åtgärder är tillräckliga i sig om de fungerar som tänkt, att därtill notera frånvaron i betygen är bara en brännmärkning.

Egentligen är det ganska klassiskt, Björklund tycker att man inte vågar ställa tillräckliga krav på eleverna. När barnombudsmannen, Skolverket, Lärarförbundet, Skolinspektionen och Sveriges elevråd kritiserar förslaget och betonar hur skolk i betyget för över skolans ansvar på enskilda elever, hur rättssäkerheten i frånvaronoteringen är väldigt tveksam och att betyg trots allt ska bedöma kunskaper, inte förmåga till att närvara vid lektioner (om man lär sig mindre när man skolkar kommer detta gå ut över betygen ändå), så tycker Björklund att de har ”fel attityd.” Samma Björklund som spiller galla på den svenska ”flumskolan” kör alltså över den expertis som uttalat sig i frågan. De har fel för att de inte tycker som honom, och det är en helt okej slutsats, för när man är batongliberal så bestämmer man vad som är flummigt och inte flummigt.

10

En annan del i gymnasiereformen är att skillnaden mellan högskoleförberedande och yrkesförberedande program blir större. De yrkesförberedande programmen ger inte längre grundläggande behörighet till högskolan om man inte väljer att lägga till detta som utökat program under tiden, alternativt läsa upp efteråt på komvux (då pratar vi alltså samma komvux som regeringen frikostigt skär ner på). Minskandet på teorin skulle få fler skoltrötta att söka sig till yrkesprogrammen, istället har antalet ansökande minskat kraftigt, i Stockholm med en tredjedel.

Hela reformen känns mer som en oklar omstrukturering än någon slags förbättring.

Som ett steg i fel riktning till och med, för när Jan Björklund vräker ur sig att ”alla kan inte bli akademiker” och en viktig del av gymnasiereformen på allvar går ut på att sänka utbildningsnivån i Sverige ter sig ”skolans uppgift är som sig bör att skola arbetskraften” allt mer verklighetsbeskrivande. Och då är jag ändå inte den som brukar citera personliga klasskampsfavoriter från Staten & Kapitalet.

Ett hett tips kopplat till artikeln är det lilla bandet Mankinds julklapp till Janne som lämnades i hans brevlåda lagom till Kalle Anka. http://soundcloud.com/ musicofmankind/grove-of-birches

11

Movie battle Det har kommit oberäkneliga mängder kultur från Södra Latin genom åren i alla möjliga konstformer och sammanhang. Kulturen som istället handlat om Södra Latin eller där skolan medverkat har däremot varit mer begränsad. Att räkna upp den fiktion som utspelat sig på Södra Latin brukar gå ganska fort, till och med för den mest inbitna Södra Latinaren. De två verk som oftast brukar nämnas är Ingemar Bergmans film ”Hets” och den stilbildande 80-talsrullen ”G som i gemenskap”. Dessa har det diskuterats och skrivits om allt för mycket, vilket jag har tröttnat på detta. Det är mitt ansvar som chefsredaktör att göra någonting åt saken. Därför kommer jag nu introducera ”Moviebattlen” för er läsare. Ett tillvägagångssätt när man en gång för alla av olika anledningar vill göra upp med två filmer. Reglerna är enkla. Du kollar på båda filmerna samtidigt och refererar under tiden hur de kämpar för att överträffa varandra i slaget om din uppmärksamhet. Vinnaren blir ärad och ihågkommen, förloraren evigt bortglömd. En gång för alla ska jag så axla ansvaret att avgöra vilken, om någon, Södra Latinfilm som officiellt är värd för er att identifiera er med. Matchen kan börja: I den högra ringhörnan: Bergmans best, en film vars storhet träffar som en slägga i huvudet på sina motståndare, den fasade, den fruktade ”Hets”!

I den vänstra ringhörnan: 80-talets flaggskepp, en film som aldrig tar några fångar, den hänsynslösa den överraskande ”G som i gemenskap”!

Domaren ringer i klockan och sätter igång de båda filmerna.

Rond 1: Båda filmerna inleder med musikaliska introduktioner. ”Hets” drar till med ett hårt slag och brakar igång med ett dramatiskt stråkstycke vilket lite fumligt pareras av G genom lite lallande och trallade i en trappa. ”G” var uppenbarligen på tårna, men vaknar nu upp omgående och kontrar. ”Den blomstertid nu kommer” börjar spelas på Södra Latins storslagna orgel under sommaravslutning i aulan.

12

Simon Thelaus

Med färgstarka klädval och Niklas Wahlgrens blonderade hår visar G sig vara taggad till tänderna. Men Hets faller inte in i detta övertända beteende, utan väljer istället varje steg behärskat. Här sjungs inga glada psalmer under morgonbönen och det sprudlar inte av regnbågsinspirerad scenografi, det är gotiskt och mörkt. Här vill man absolut inte hålla ett sexårskalas. Ett sexårskalas kanske filmen G däremot önskade att den var på istället för att stå i ringen med denna Bergmans best. G försöker att brösta upp sig genom att slänga in lite brudar, droger och motorcyklar i handlingen. Men det blir bara en liten aptitretare för besten Hets, innan den öppnar sina mäktiga käftar på riktigt. I den stund Caligula, latinläraren från helvetet, kliver in i lektionssalen stannar klockorna. Caligula avfyrar sina latinska sentenser snabbare, precisare, och dödligare än ett maskingevär. Ordet nåd existerar inte i hans vokabulär.

Grabbarna i G retirerar in i vad de tror är deras säkra ringhörna, replokalen i Bredäng, och börjar sjunga i självömkan sjunga sin klagosång ”Tretusen meter under marken lever vi”. Kanske är det för att Caligula med sin smattrande pekpinne bankar ner dem till sådana nivåer.

När Caligula slutligen i fullkomligt raseri krossar en fuskande elevs latinbok med sina bara händer, tystnar sången. Hets vinner första ronden.

Rond 2: Efter att ”Hets” våldfört sig på ”G som i gemenskap” under första ronden återvänder den nu i ringen med huvudet högt. Det ”Hets” dock inte tänkt på är att det starkaste kortet på handen, Caligula, redan har spelats ut. G som i gemenskap däremot har ännu inte visat sina riktiga styrkor. När ”Hets” i all sin nonchalans redan tror sig ha håvat hem titeln, utnyttjar ”G” stunden till att slänga in det tunga artilleriet. 80-tals montage. En Niklas Wahlgren som vandrar omkring i ett himmelslandskap fyllt med kvinnliga skyltdockor, vilka han smeker brösten på till drömsk musik.

Och grabbarnas syntpopband gör en musikvideo om kärleksfulla barn och spelar oskyldigt på plastspadar till gitarrer i en sandlåda. Denna moralkaka blir ett hårt slag under bältet mot ”Hets”. ”Hets” starke man Caligula blir förvirrad över att spelreglerna har ändrats och försöker snabbt ändra sin spelstil. I en tillsynes varm scen berättar han om sin kärlek till kattungar.

Men han är trots allt en man av galenskap, och det avspeglas i allt han säger och gör. Tillslut spelar han sina pjäser fel och beskriver hur de där satans kattungarna alltid ska bita sig tag och med alla 20 klor klamra sig fast i hans hand. Då brukar han med nöje dränka dem i en hink med riktigt kallt vatten. Ett agerande som absolut inte vinner några sympatiröster. I desperationen av att matchövertaget örjar rinna honom ur händerna börjar han sedan under en kort sekvens smeka sina bröstvårtor under en examination (Ja, det händer faktiskt). Han går mot en ovärdig förlust av den andra ronden. Allra helst när Niklas Wahlgren delar ut dödsstöten med ett ytterligare ett 80-tals montage. Nu innehållande tajta byxor och färgglatt linne, hårdrocksriff, samt oprovocerat pumpande på ett svettigt gym. G som i gemenskap vinner andra ronden.

Rond 3: Allt är ovisst. Det är ett dödläge, våra kämpar är som två ökenfarare vilka varit utan vatten allt för länge, eller två boxare som i slutet

13

av matchen mest står och kramas. Men det är ändå bara lugnet före stormen. Båda läger laddar för nådastöten. När de väl samlat krafterna och gör sig redo för attack blir det en kamp mellan filmernas två slutgiltiga budskapen. Ensamhet och förtvivlan kontra gemenskap och glädje. Den en gång så brutala Caligula använder sig nu av helt andra metoder för att fälla sin motståndare. I ett fantastiskt välriktat slag levererar han filmens mest fantastiska repliker med den tragiska tyngdpunkten i att hans enda sällskap är de fyra väggar i hans boning. Inte ens av sin av sin mest hatade elev, Wigren, vill han bli lämnad. ”Tänd ljuset herr Wigren, ni får inte gå ifrån mig!”, vrålar han ut i all sin bittra ångerfullhet och visar sig samtidigt för första, och kanske sista, gången öppet sårbar i filmen. I samma ögonblick svingar ”G” som i gemenskap till på vinst eller förlust. Detta är stunden.

Nu bär det eller brister för hela 80-talet och allt vad det innebar. Det blir en final där vi badar i skrikiga färger och tonsatt moraliskt ordbajs. Och när hela gänget tillslut återförenas i något så oförutsägbart som gemenskap stiger klichévolymerna innehåll till dödliga nivåer. Vad som nu faktiskt sker är ett fysikaliskt mysterium. I stridens hetta lyckas de båda parterna på något sätt träffa varandra med varsitt slag av apokalyptisk kraft i precis samma ögonblick.

Det hela blir till ett enda stort fyrverkeri, i det Södra Latinska kulturarvets ära, på den tidigare omnämnda filmiska himlen, när de förgör varandra. De båda filmerna ligger nu för evigt begravda av den här tidningen. Legenden om deras kamp kommer berättas i generationer, men här i denna spalt slutade den. Och det finns därmed inte heller någonting annat som är värt att tilläggas, kära efterlevande. Striden om titeln; Bästa film som utspelar sig på Södra Latin, slutar oavgjort.

Åter till getternas ö Långa vandringar genom öde raviner på dagarna, saltstänkta dopp på eftermiddagarna och middag i solnedgången på kvällarna. Naturarnas resa till Kreta är enligt tradition fullspäckad från morgon till kväll. Årets besök var inget undantag.

Text & bild: Johanna Bungerfeldt

saltare och saltare, försvinner långsamt alla tankar på skolans krav. Overklighetskänslan som omgärdat oss avtar sakta, och vi börjar inse att vi är på Kreta på riktigt och inte kommer vakna upp på morgonen och inse att vi har lektioner som väntar. Så blir drömmen om Kreta till verklighet och alla klasskamrater till vänner även utanför skolan.

Flygplanets hjul slår i landningsbanan med en smäll. Äntligen är ögonblicket här. Ögonblicket som inleder det vi naturare väntat på i två långa år- veckan på Kreta! Varje år får naturtreorna på Södra Latin åka på en veckas kombinerad idrotts- och biologiresa på Kreta. En vecka full av långa vandringar i djupa raviner, paddling i små kajaker, bad, solsken och grekisk sallad i solnedgången. Efter att ha hört så mycket om allt som väntar oss, är förväntningarna skyhöga och spänningen på topp.

Kretavistelsen inleds traditionsenligt med ett besök i Kretas gamla huvudstad, Chania. Historia, kultur och matos hänger i luften när man plöjer sig fram genom de små gränderna. När man smakat den grekiska maten, vänt och vridit på lite souvenirer och pliktskyldigt betraktat några sevärdheter är det svårt att hålla sig borta från det turkosblå havet. Det första doppet i Medelhavets vågor är svårslaget, och med ett förnöjt leende kan man sedan fortsätta färden upp mot de höga bergen i bakgrunden - Lefka Ori. Det är från Lefka Ori som den första av de vandringar som karaktäriserar resan kommer att utgå.

Så truppen av gäspande och rödögda elever lämnar nästa morgon hotellet för att bege sig ner genom den långa Samariaravinen. Trots att denna vandring känns nästan obehagligt turistig och tillrättalagd (med en kvarts miljon besökare varje år) kan man inte undgå att se dramatiken runt omkring stigen och oss. Bergen, stupen och de orädda Kri- kri getterna fascinerar, och det är inte förrän eftermiddagen nalkas som man känner hur axlar och höfter värker.

Och när de andra turisterna hoppar på båtar för att färdas hem till sina resorter och All- inclusive hotell, då kryper vi backpackers ner i sovsäckar under tamarisker och stjärnor och vaknar inte förrän solen kikar upp bakom horisonten.

Resten av veckan blir en blandning av vandringar, stränder och kvällar på terrassen på vårt hotell i den lilla byn Finikas. Och medan fötterna blir ömmare och ömmare, blåsorna större och större och håret

Visst tröttnar man ibland på att det aldrig verkar finnas någon dusch ledig, att man alltid vaknar upp för att man glidit av liggunderlaget när sandstranden lutade mer än man trodde, att solen aldrig slutar lysa och träden aldrig finns där man vill ha dem trots att vattnet håller på att ta slut. Men allt det där uppvägs i alla fall det ögonblick man får se havssköldpaddan som bor i viken, som trots att den enligt sägnen är aggressiv lämnade mina redan ömma tår ifred.

Men när vi inte vandrar eller badar och lattjar, då är det faktiskt meningen att vi ska lära oss något av resan (den är ju ändå anordnad av älskade Södra Latin). Så har vi bland annat små föredrag och en hel ”studera biologin i viken- dag”, när vi diskuterar varför Medelhavet egentligen är så fint att bada i.

Men snabbt inser vi att inte ens naturvetenskap kan bli riktigt tråkig på Kreta. Kanske beror detta på det faktum att Kreta är så långt ifrån skolans röda tegelväggar man någonsin kan komma. Att få en liten paus och uppleva något nytt tror jag att många längtar efter under sista året. På det sättet är det nog bra att man åker då. Det ger en sliten och trött naturare något att se fram emot, en liten belöning efter snart tre års råplugg.

Flygplanet accelererar och hjulen lyfter från startbanan. Havet och bergen försvinner under oss.

Kreta - havssköldpaddans, getternas och Södra Latins ö får vänta ytterligare ett år på nya elever och nya tider. Men då kommer vi tillbaka, som vi alltid gjort.

Saker du inte visste du behövde på Kreta •

• •

14

Den största, onödigaste prylen du hittar när du packar. (för att vinna tävlingen om vem som tar med den onödigaste prylen och därmed även en pott pengar) Cyklop Plastpåsar

15

SPEL

Annika Pålsson

Vet du hur det känns att rädda världen?

Jag var tolv år och mitt liv hade precis tagit en ny riktning. Solen hade för länge sedan gått ned, fredag kväll hade sakta blivit fredag natt hade sakta blivit lördag morgon, men ingen hade brytt sig om att tända lampan. Sånär som på den lysande skärmen framför oss var rummet helt svart. Det var jag och två av mina bästa vänner, vi var sådär bästa som vänner bara var på mellanstadiet. Vanligtvis brukade vi gå och hyra en film, men den här veckan hade storebror i familjen lämnat ett dataspel framme åt oss.

Ett spel som, enligt honom, var så läskigt att vi skulle drömma mardrömmar i flera veckor.

Och det hade 16 år som åldersgräns. En tease alltför stark för att tre tolvåriga tjejer skulle kunna motstå. Det blev ingen film den kvällen.

Jag hade spelat, och uppskattat, dataspel förut, men det här var något helt nytt. Vi satt som klistrade vid skärmen, lämnade den endast ytterst motvilligt när det var dags för middag. För att det skulle vara rättvist turades vi om att klicka med muspekaren och styra med piltangenterna. Så här i efterhand har jag bara minnesfragment av vad som faktiskt utspelade sig där på skärmen. Jag minns en uråldrig trollkarlssekt, jätteinsekter som långsamt krälar sig fram i en steril kontorsmiljö, en fruktansvärd simulerad sexscen, ett New York täckt av snö. Måhända var det inte ett spel som gick till historien, men för mig förändrade det allt. På några timmar hade jag förvandlats från en vanlig mellanstadietjej till en hjälte. Jag hade levererat perfekta karatesparkar i magen på några riktigt skuraktiga figurer, jag hade räddat världen. Det var stort. När solen visade sig bakom hustaken kröp vi till sängs och när jag slöt mina ögon svor jag dyrt och heligt att aldrig mer inreda ett hus i The Sims.

Och nu mina kära vänner, nu vill jag att ni ska få uppleva samma sak. Jag är nämligen övertygad om att alla kan få ut något av spelmediet. Om zombieslakt inte faller dig i smaken kanske du gillar att lägga ord för högsta möjliga poäng.

Om du inte tycker om att spela spelen kanske du kan uppskatta att lyssna på musiken. I varje nummer ska jag försöka att skriva om spel ur en ny infallsvinkel. Jag lovar att ge dig så många inkörsportar jag kan, så lovar du att ge spelen en chans. Bara en. Okej? För att du också ska få veta hur det känns att rädda världen. Och ni som redan är med på tåget, ja ni kan väl hjälpa till att sprida kärleken.

16

SPORT Kan Lokomotiv Södra upprepa fjolårets succésäsong?

Det är svårt att inte nämna Lokomotiv Södra och succé i samma mening. Den stora frågan i år är dock om laget kommer att kunna upprepa fjolårssäsongens bragd när stjärnor som Stefan Reppen och Christoffer Klavdianos valt att lämna under sommarens transferfönster.

Laget dras dessutom med skador på stjärnor som Samuel Seger och Teo Koolen vilka hade en betydande roll i fjolårets succélag. ”Samuel har en lättare skada i framsida lår som han ådrog sig i somras i samband med ett gympass och Teo har skadat foten, men både förväntas vara tillbaka i spel inom en snar framtid ” säger lagets spelande naprapat, Jacob Andersson. ”Behöver mer tid” Lagets viktigaste spelare Sebastian Fältström som denna säsong ska försöka axla rollerna både målskytt och spelmotor vädjar nu till supportrarna om mer tid från deras sida, vilka tidigare uttryckt sitt missnöje. Lagets försäsong är under all kritik och motsättningar inom de olika supportergrupperna börjar nu att bli allt mer märkbara. ”Borde avgå” Amar Jarasevic är Södra Ultras ordförande och han har tidigare uttryckt sitt missnöje och menar att laget borde prestera annars kan hela laget avgå.

Samuel Seger som agerade back under läroverksfejden väljer att svara på kritiken: ”Det känns inte helt professionellt att Södra Ultras styrs av någon som hejar på Djurgården, och som därmed inte har någon inblick i vad supporterkultur egentligen handlar om”. Samuel inflikar också att Amar själv kan komma ner och spela för laget om han har några synpunkter, men

17

avråder samtidigt då han anser att Amar är en värdelös fotbollsspelare. ”Prekär Situation” Det har varit blåsigt kring klubben en längre tid och Sebastian Fältström beskriver situationen så här: ”Det är klart att det är en prekär situation.

Både vi och fansen vet att vi har fått jobba i motvind hela tiden, men läget är stabilt som det ser ut just nu” Till sist frågas Fältström om vad han har att säga till supportrarna som tycker att han och styrelsen borde avgå? ”De kan ta sig i brasan!” /King Curtis.

Södra Ultras på frammarsch.

BAKOM KULISSERNA MED SLAVS

Text & teckning: Meliss Korkmaz Bild: Katya Gurova

SLAVS – Södra Latins AudioVisuella Sällskap, anordnar samlingarna varje fredag och har varit verksamma ett långt tag nu. Varje år byts gruppens medlemmar ut mot nya ambitiösa estetare redo att inta scenen och fylla sitt obotliga behov efter uppmärksamhet. I år tänkte vi ta steget närmare och ta reda på vilka de där överpretentiösa estetarna egentligen är. ”Vi är i estetkorridoren plan 3”. Mobilen ringer till igen. ”Kom nu :)”. Det är onsdag eftermiddag och resurstiden har just dragit igång. Medan de flesta passar på att dra hem skyndar vi oss vidare mot tredje våningen i B-huset. Bestämda och med kameran i beredskap har vi bara ett mål: att fånga nya SLAVS på bild!

FAKTA

Medlemmarna i SLAVS är följande: Dante Stolt, ES3a Linnea Berg, ES3a Karin Johansson, ES3a Lovisa Thedéen, ES3a Tina Pourdavoy, ES3a Benjamin Black, ES3a Otis Ingelstam, ES3b Viktor Spasov, MU3b Leopold Lukapööl MU3b

När vi kommer fram ser vi dem direkt. Hopklämda i hörnet sitter ett gäng esteter som skrattar, skriker, hoppar runt och pratar i munnen på varandra.

Stämningen är på topp och som berusad av deras närvaro dras man med i det flum som omger gruppen. Exalterade basröster fyller bakgrunden.

– Killarna är fler, och låter kanske mer, men alla gör lika mycket, säger Linnea Berg (ES3a, dans).

Vid första anblicken är det svårt att tro att det är såhär SLAVS spånar fram samlingarna, men efter den inledande succén finns det ingen tvekan om att det trots allt varit ett effektivt arbetssätt. Vi beslutar att först ta en seriös bild med hela gruppen, och SLAVS agerar direkt. Inom loppet av några sekunder har alla intagit en pose, dock allt annat än seriös.

Men eftersom det är estetare det rör sig om är det okej. Det är inte meningen att de ska bli förstådda, eller förstå.

– Man vill ju leva upp till estet. Man vill vara lite konstig, lite mörk, gärna sticka ut, förklarar Linnea och ler. Dante Stolt (ES3a, teater) ger sin version av estetare/teatrare; – Man är ju flummig, lite sådär halväcklig, går runt bara.

18

Förra SLAVS var lite av en nystart och kom med mycket nytt som har kommit till användning, t.ex. samlingsbloggen. Men eftersom man alltid kan förbättra har årets SLAVS lite andra idéer.

– Vi vill skapa en seriös grej också. Folk ska gå för att det är intressant och inte bara för att se oss flumma omkring, för ni kommer tröttna på oss för eller senare, förklarar Dante. Jag får senare veta av Linnea att årets SLAVS dessutom har ett eget band (”och en bildare, Otis!” lägger någon till).

Det märks att gruppen har bra sammanhållning och trivs med varandra, likt en familj. Att ha den där ”familjekänslan” är något som verkar typiskt för estetarna. Linnea instämmer.

– Jo, vi estetare måste vara som en familj, speciellt i dansen eftersom vi är så mycket på varandra. Man har verkligen tagit överallt på alla, men det är bra. Annars blir det stelt, vilket det inte får bli när man dansar. Ettan var lite så, men man lär sig. Dante uttrycker sin kärlek gentemot SLAVS tydligt.

– De andra i SLAVS är väldigt, väldigt trevliga. Dansare, teatrare, bildare, alla är väldigt öppna. Vi är helt enkelt ett väldigt bra utvalt lag.

När jag frågar vad han menar med ”utvalt lag” förklarar Dante:

– När vi i SLAVS avgår väljer vi själva vilka efterträdarna kommer att bli. Vi går efter regeln att vill du bli SLAVS nästa år så ska du vara på samlingarna, vara intresserad, hjälpa till och uppträda. På frågan om det var så han blev vald svarar Dante dock lite motsägelsefullt nej.

Men han tillägger snabbt att han nog visade sina färdigheter för dem andra teatrarna istället.

Varje vecka har SLAVS ett speciellt tema som genomsyrar hela samlingen. När jag undrar om det finns någon röd tråd genom temavalen får jag snabbt ett nej från både Linnea och Dante.

– Teman finns för att vi ska ha någonting att klä ut oss till, säger Dante glatt. Sedan frågar jag hur SLAVS ska göra för att inte tappa publik under terminen.

– Vi går ut så hårt vi kan, och sedan satsar vi på att ha samma höga nivå på varje samling. I början är SLAVS asballt och roligt men det faller snabbt. Så det är eleverna som gör samlingarna, det måste alla veta, säger Dante allvarligt.

Som avslutande fråga undrar jag om de kanske inte bör efterlikna bloggerskan Kissies effektiva trick, att börja provocera en hel del?

– Det kanske kommer sen...

Forstättning nästa sida...

19

DANTE STOLT ES3A

LINNEA BERG ES3A

Trevlig leende danstjej som ser relaxad ut men egentligen har många bollar i luften, likt en sann dansare!

Trevlig speedad teaterkille med utstickande stil (hur man nu lyckas med det i Södra) och en otrolig talang för potatisrace.

Vilken linje på Södra skulle du gå om du inte fick gå din egen?

Egentligen sökte jag natur men eftersom jag bor i Huddinge kom jag inte in. Dans var mitt andraval så annars hade jag börjat natur.

Vilken linje på Södra skulle du gå om du inte fick gå din egen?

Musik, sen är det frågan om man är tillräckligt duktig…

Var hittar man dig under rasten?

Antingen hittar man mig nere i Kaffiz, här ligger jag alltid och sover. Eller i estetkorridoren.

Var hittar man dig under rasten?

I estetkorridorren. Jag hänger inte i Kaffiz, det är mycket mysigare här! Vi har ju kök, och egna soffor i omklädningsrummen.

Vilka är estetarnas värsta fiender?

Enligt oss teatrare är det på Södra Latin överhuvudtaget teoretiker, och hela djäknegrejen.

Vilka är estetarnas värsta fiender?

För dansarna är det nog teatrarna. Vi älskar dem, men de tar alltid så mycket mer plats och är mest uppmärksamhetsberoende.

Udda vanor?

Försöker vaxa mustaschen för att få till de där knorrarna (mustaschen rök dock vid Beatlessamlingen). Jag tycker det är kul. Det är en udda vana jag kan berätta om, som inte är helt sjuk.

Udda vanor?

Kammar luggen hela tiden, har typ fem kammar…

Ibland när jag orkar brukar jag sätta post-it lappar på tidningar i tunnelbanan, där det står typ ”ha en bra dag”.

Berätta om din stilförändring sen du började här.

Innan var jag mer åt punkhållet, hade tuppkam (han erkänner halvt skamset att han rakpermanentade håret för att kunna ha tuppkam). Men man märker inte riktigt hur man förändras, sen helt plötsligt har du på dig... (tittar på sina egna kläder) en stickad bringa...

Berätta om din stilförändring sen du började här.

I slutet av nian började jag ändra stil, sen förstärktes det när man kom hit. I början skulle jag revoltera, gå barfota och i mjukisar, då tittar naturarna konstigt på en. Nu i trean försöker jag vara fin, är väl lite ”second-hand tjejen”, har mycket kläder från min mamma.

Slutligen, vad tycker du om de nya ettorna?

De flesta ettor nu är ganska kaxiga, har stark attityd.

Men vissa är väldigt trevliga. Många ettor erbjuder sig redan att uppträda, det är bra!

Slutligen, vad tycker du om de nya ettorna?

De är ännu mer ”fashion”. Och lite mer smådryga.

Men har inte träffat alla...

20

MÅNADENS CITAT ”Varför blev det Sverigedemokraterna?

– Jag tycker att partiet behövs. Ännu mer nu när man hör vad som hände den 11 september i USA. Är det detta vi ska acceptera? Vad är det för värld vi lever i?

Hur menar du?

– Det vill jag inte svara på. Jag vill inte kommentera det.”

-Hasse Bengtsson (SD)

21

En dagdrömmares funderingar Simon Thelaus

-Jean-Paul Sarte och Obi-Wan Kenobis meningsskiljaktigheter, samt grisfester och dödsångest på Götgatsbacken Vinden från en förbirusande tunnelbanvagn sveper häftigt genom mitt redan rufsiga hår, men mitt ansiktsuttryck är oförändrat. Det har det förmodligen varit enda sedan jag vaknade. Jag tränger mig oberört ombord på tåget, det som ännu en morgon tar mig till Slussen. Utan att vidare reflektera över saken stirrar jag in i fönsterrutans reflektion. Någonstans i djupet av samma reflektion ser jag en tidningsrubrik från en av alla de tusentals upplagor av Metro som är i omlopp denna morgon. Det är en mamma som sitter med tidningen i sina händer, och mitt emot henne sitter hennes dotter. Flickan, som är någonstans i mellanstadieåldern, läser storögt rubriken och frågar sedan sin mamma: ”Vad hände den 11:e september för 10 år sedan?” Rutan jag blickar in i blir med ens en spegel bakåt i tiden.

Den elfte september 2001 är ett av mina mest tydliga minnen från barndomen. Kanske mest för att jag just den dagen skulle åka och köpa en ny cykel. En röd mountainbike, med flera växlar och stötdämpare.

Jag skulle göra gatorna i Hässelby farliga tänkte jag, samtidigt som jag satte min freestyle på repeat.

Markoolio, Petter, och Fattaru, deras feta beats inspelade på kasettband. Hip-hop, musiken som morsan och farsan, och alla de andra vuxna inte förstod. Men det fanns saker som vi barn inte heller förstod, utöver att hip-hop inte handlade om röda mountainbikes. Som att de där tvillingtornen, vilka jag bara sett på ett vykort från en stor stad på andra sidan av en blå pöl någonstans till vänster om Mäster Karls-väg 11 i Hässelby på den färglada världskarta, vilken samma pappa som skickat kortet hade satt upp på mitt rum, att just de där två tornen skulle gjuta den värld jag lever i till dess nuvarande form. Efter att de rasade ner i södra Manhattans djupa avgrunder blev det bara ännu en av livets självklarheter för mig att USA var världssamfundets storebror och att de kunde starta anfallskrig varhelst de ville i världen utan att så mycket som blinka. Lika självklart som det var att hip-hop var ”cooler than ice-cool” under min uppväxt, blev det att alla muslimer kunde

22

vara terrorister eller talibaner. Lika självklart som kassettband och pokémonkort. Ja, för vem fan hade egentligen tid att ställa sina föräldrar kritiska eller upplysande frågor när man hade fullt upp med att smida sluga planer över hur man skulle kunna roffa åt sig den totalt okunnige killen i parallellklassens finaste pokémonkort? Inte jag iallafall.

Inte flickan i tunnelbanevagnen heller. När hennes Mamma svarar henne att det var: ”Två flygplan som kraschade in i två skyskrapor” räcker ett ”Jaha” innan hon återgår till sånt som är viktigt. Hon stoppar i sina vita iPhone-hörlurar i öronen och fortsätter lyssna till Katy Perrys elektroniska upptempo, samtidigt som hon med ett par lätta fingertryck på sin smartphone glider in på facebook och sedan läser ett par av sina kompisars bloggar. Egentligen vet jag faktiskt inte om detta stämmer, för elektronisk musik, produkter från Apple, och bloggosfären är sådant som jag endast gissar mig till kan vara hennes livs självklarheter. Det kanske finns andra mycket mer tongivande inslag i hennes liv, men vem är jag att känna till dessa, de är ju inte min uppväxts självklarheter. Bortblåst europeisk välfärd och diktaturen Kinas ekonomiska världsherravälde. Det låter helt otänkbart för mig, men kanske kommer det bli framtida generationers självklarheter.

Tunnelbanan stannar vid Slussen och jag kliver av.

Samtidigt slås jag av tanken att det den där flickan lika gärna kunde ha frågat sin mamma vad ett kassettband är för att väcka de här känslorna i mig.

Det är inte sakerna som har hänt utan tiden som har gått. Jag har snart levt dubbelt så länge som jag hade levt när jag köpte den röda mountainbiken, och om ytterligare dubbelt så lång tid har jag kanske redan hunnit med äktenskap, barn, skilsmässa, nytt äktenskap, rynkor, plastbarn, gubbfetma, och medelålderskris.

För att inte tala om helikopterplatta och tunnhårighet, tänker jag samtidigt som jag drar min hand genom min nu tjocka kalufs. Och om man då dubblerar mitt liv igen, då har jag ta mig fan trillat av pinnen.

Dödsångest på Götgatsbacken. Är det så min självbiografi kommer heta? Kommer jag ens vara värd att skriva en självbiografi om?

Jag stegar upp för de oräkneliga antal anrika trappsteg man måste sätta sina egna små obetydliga skosulor på för att nå Södra Latins övre våningar.

Jag går sedan in i samma klassrum som jag en gång gick in i för första gången, och ännu en gång möter jag samma bekanta blickar och ser denna samling av ansikten som jag i snart tre år kallat min klass.

Sätter mig på en plats jag vet att jag suttit på många gånger tidigare, då jag känner igen klottret på vägen bredvid mig. Det är inte jag själv som klottrat, jag har nog aldrig lämnat efter mig något bestående klotter. Vad har jag egentligen någonsin lämnat efter mig som varit bestående? På de tio år som har gått sedan den elfte september är det enda jag har skapat som någonsin kommer finnas kvar min facebookprofil. Den går ju trots allt inte att radera. Vad talar för att jag kommer ha åstadkommit något mer om ytterligare valfritt antal år?

Jag behöver rådfråga mitt inre om råd, och när jag rådfrågar mitt inre om råd, rådfrågar jag alltid mitt inre råd. Någonstans djupt inom mig föreställer jag mig att mina hjältar har sammankomster i ett mörkt rum, med bordet de sitter runt som enda möblemang.

Denna grupp av speciellt utvalda människor har i uppdrag att vägleda mig genom livets djupa dalar och balansera mig när jag vinglar uppe på topparna.

Rockstjärnefilosofen Jean-Paul Sartre är en av de mest framstående figurerna i rådet, framförallt när det kommer till existentiella funderingar som de jag har nu. Han säger att ångesten jag känner bara är en del av att vara människa, och att den framkallas av att jag är orolig för att inte välja rätt väg i livet. ”Men det är oerhört viktigt att du väljer Simon!”, säger han. ”Om du aldrig väljer och bara flyter med den beslutslösa strömmen tills du dör kommer din existens aldrig bli rättfärdigad. Och då kommer det absolut inte skrivas någon biografi om dig!”. Men hur ska jag veta att jag väljer rätt då?, tänker jag.

Sartre får plötsligt invändningar från en gråskäggig man klädd i munkkåpa. Det är den gamle räven till jediriddare, Obi-Wan Kenobi, som yttrar sig. ”Oavsett vad Jean-Paul säger så kan du aldrig undanfly ditt öde Simon. Det är förutbestämt och det är den enda vägen du kan gå”. Den vise gamle mannens ord hinner knappt sjunka in, och jag hinner knappt fråga mig ”Tänk om mitt öde är ett dåligt öde

23

då?”, förrän nästa besserwisser ska häva ur sig den absoluta sanningen.

Det är en bitter man, vilken rökt alltför många cigaretter i sitt liv, som nu kommer till tals. Min historielärare från högstadiet, spanjoren Pedro. ”Amigos, ni har alla fel. Det finns bara en sak som formar våra liv och det är slumpen. För flera hundra år sedan var det spanska kungariket på väg att erövra de brittiska öarna och uppnå världsherravälde. Men just den dagen den spanska armadan skulle attackera blåste vindarna åt fel håll, hela vår flotta blev sänkt av ett par brinnande brittiska skepp som gled med i vinden. Numer håller de där tjocka bleka britterna hov med vulgära grisfester i mitt hemland och besudlar våra en gång så vackra kustområden. Allt på grund av att vinden blåste fel en dag för flera hundra år sedan. Det är den där jävla slumpens fel hur livet går åt helvete!”

Diskussionen börjar fullkomligt spåra ur, och när den ständige sekreteraren Quentin Tarantino dessutom skriver in några katana-svärd och självaste ”Björnjuden” på dagordningen kokar grytan genast över. Helt plötsligt får jag en fråga från läraren i det rum som är verkligt och inte bara påhittat. Frågan har något med böjningsstammar att göra men i all min förvirring avfärdar jag den med ett ”Jag vet inte”.

I en stund av tomhet slår det mig. Kanske är det egentligen inte värre än så. Jag vet inte. Jag har faktiskt ingen aning. Och det hjälper mig inte ett dugg att fundera över historiska händelseförlopp ur mitt liv eller filosofiska resonemang när det kommer till att hitta ett syfte med eller en överblick över min existens. Frågor som ”varför finns jag här?” och ”varför har mitt liv blivit som det blivit? känns ganska meningslösa. Att vara ovetande är kanske är att vara lyckligt ovetande. Att ägna sig åt röda mountainbikes och pokémonkort kanske på något sätt mer fruktsamt än filosofiska resonemang. Att ha självklarheter i livet kan vara skönare än att leva i ovisshet. Jag vet som sagt inte, och om det nu någonsin skrivs en biografi om mig så är det väl i den det kommer stå om jag någonsin löste livets stora gåta.

Hip Hoper’s Street Corner

t Old Kickin’ i

School

Eazy-E

Den här spalten har precis som resten av tidningen vuxit till sig och blivit en termin äldre. Tidigare var den ett tillhåll för head bangers och metal-heads, men från och med nu kommer den husera för alla er G:s, MC:s, och B-Boys, därute. Så som gäng homies of the projects vilka roar sig med att lira craps mot en graffitidränkt tegelvägg för att under en stund glömma vardagens hustle & bustle, hoppas jag verkligen att du kommer kunna hitta din tillflykt hit från ditt stundtals tuffa och hårda liv i den vita-övre-medelklassen.

Det är faktiskt rent kronologiskt väldigt passande att hip-hopen tar över den här spalten från hårdrocken. Tro det eller ej, men det var i ett tillstånd av total symbios precis under 1980-talets mitt som hårdrocken först delade med sig av tronen på den stora musikscenen, för att sedan komma att överlåta den helt och hållet till Hip-Hopen. De tre killarna i Run-DMC fick tillsammans med den legendariske rockproducenten Rick Rubin idén att sampla, eller damma av om du så vill, det avdankade hårdrockbandet Aerosmiths gamla dänga ”Walk this Way”. Det gick så långt att bandets sångare, den evigt unge (eller var det plastikopererade?) Steven Tyler och gitarristen Joe Perry reste till den studio där Run-DMC höll till för att spela in en fullfjädrad cover. Med denna än idag bevingade version av låten flög Run-DMC inte bara upp till en topp 5 placering på Billboards Hot 100, utan också ut genom mängder av radiooch tv-apparater, upp mot skyarna till den moderna musikhimlen ”Rock’n’roll Hall of Fame”, mot oändligheten och så vidare.

Gud sade Hip-Hop och det varde Kool Herc. I Södra Bronx under tidigt 70-tal släppte den allsmäktige skaparen ner en gåva för att uträtta underverk åt mänskligheten, eller framförallt dåtidens Afro-amerika, i form av denna jamaicanska estradör. Gudagåvan var dock inte Kool Hercs musik, han var inget annat än en enkel skivspelare, hans underverk låg i vad han gjorde med de förfallna gatorna i det mytomspunna New York-ghettot Bronx. Många har liknat Bronx vid en krigsskådeplats under den här tiden. Folk bodde i ruiner till hus, och det var mer regel än undantag att frustrerade ungdomar hamnade i kriminella gäng där droger bokstavligen var vardagsmat. Så uppenbarade sig DJ Kool Herc på Bronx gator med ljudanläggningar och turntables, och de kriminella gängen började battla genom dans och improviserade rim istället för med automatvapen och knytnävar.

Run-DMC öppnade på detta revolutionerande sätt en ny bok för Hip-Hophistoria att skrivas i.

Vi kan jämföra Hip-Hopen med Bibeln och i så fall påbörjade Run-DMC författandet av det nya testamentet, new school Hip-Hop. Men för att ni ännu ofrälsta ska få en ärlig chans att förstå Hip-Hopens skapelseberättelse måste vi ju bläddra tillbaka ett par kapitel till början av denna heliga bok, till the Old School of hip-hop.

24

Gud sade Hip-Hop och det varde en enda stor fet fest, skulle vi också kunna säga. Punkens självutnämnde fader Malcolm McLearen blev en gång tipsad under en ganska dyster New Yorkvistelse att han skulle besöka Södra Bronx en lördagkväll om han ville se något mer spektakulärt än hans ögon någonsin tidigare skådat. Det ska tilläggas att McLearen är en blek, rödhårig britt, och att han måste känt sig ungefär lika utomjordlig i denna expedition till betongdjungeln som när hans landsman Dr.Livingstone begav sig iväg för att kartlägga Afrikas inre drygt 150 år tidigare. Malcolm återvände till sitt och tweedkostymens förlovade hemland, där han i en synnerligen exotisk scen, omgiven av hängivna åhörare, vittnar om sina upptäckter i västerled.

Om Hip-Hophistorien skulle jämföras med en del av Bibeln skulle nog Old School Hip-Hop ändå passa bättre in som nya testamentet. Kärleksbudskapet, Jazzy Dj Jesus and the Hip-Hopapostles, alla fick vara med, och vatten blev till vin. Det samplades dansant disco, eller det samplades inte ens alltid, ibland var det live-musik och riktiga instrument, det var en gnutta mirakel, och den innebar början på afrokulturens slutliga återuppståndelse, upprättelse, odödlighetsgörande. Vi ska inte överdriva, men back in the days när man kickade det Old School var det i alla fall soft. Inget öga för öga, en tand för en tand, eller en 2Pac för en Biggie.

The Old School var Hip-Hopens oskyldiga och skojfriska barndom, men Hip-Hopen har sedan länge växt upp. Kvar finns bara minnen av en svunnen tid.

Men kvar finns också nostalgin över allt det goda som då upplevdes. Såsom ett gammalt dammigt fotoalbum man plötsligt hittar, plockar fram, och försvinner bort en stund i. För ibland är det inte helt fel i livet att drömma sig tillbaka lite, och få vara lite barn igen. Ibland är det inte fel att omfamna tiden som gått och kicka något Old School igen.

”Fullständigt besinningslösa ungdomar vilka kastade sig omkring i de enorma folkmassorna.

Runt somliga av ungdomarna bildades ringar.

I ringarna utmanade man varandra i dans, och dansen bestod av häpnadsväckande rörelser i from av att bl.a. snurra på sina bara huvuden. Allt detta till rytmpartier på skivor som tordes ha hakat upp sig, dessutom ett sorl av så svårdefinierat oväsen att till och med jag som mycket erfaren punkkännare undrade om mitt sinnesintryck var att lita på. Det visade sig vara Dj:s som drog och snurrade på sina plattor, och på så sätt skapade musik av musik.” Hip Hop var en gång Old School, och Hip Hop var en gång en fest som gjorde en man som levt i både Woodstock’s och punkheroinismens tidevarv helt förbluffad. På den tiden var Hip-Hop en kultur i sin livliga begynnelse. Den hade musiken i form av Discjockeyarnas scratching och breakbeats, den hade poesin i form av alla MC:s rimmande toasts, den hade visuell konst i form av färgsprakande och livsdokumenterande grafittimålningarna, och en alldeles egen dans, breakdance, som blev glasyren på Hip-Hoptårtan tack vare sina akrobatiska B-Boys och B-girls.

25

NOVELL Jag vaknade. Jag frös och kisade. Jag mådde så jävla dåligt. Jag hade gråtit och var röd och svullen och jag hade ont i huvudet. Jag skallrade tänder och höll hårt i täcket.

Jag blev tvingad att gå upp.

– Du måste, sa de, det blir bättre imorgon, det löser sig, men du måste äta frukost och skynda, skynda snart går tåget!

Och jag försökte vara snäll. Jag tittade på dig och log och älskade dig för att du köpt resgodis och för att du kokat ägg och jag tänkte ”hur kommer jag någonsin överleva?”

Någon sa att det var kallt ute och ”du måste ta på dig för annars kommer du frysa och det kommer bli värre och skynda dig, tiden är knapp!”

Text: My Ahlkvist Bild: Amada Effio

och så gick det. jag såg vattnet och jag grät. jag grät när jag tänkte på dig lägenhet.

Jag grät när jag såg köpcentret jag hatade rulla förbi.

Jag grät när jag tänkte att ”nu går tiden, nu förändras mitt liv”. Nu förändras det.

Så kom konduktören och tog min biljett och sa

”

Tiden är knapp. Tiden är en knapp.

Fyra hål; ett, två, tre, fyra.

Jag hade valt ett.

Nu kan jag aldrig välja om.

Nu kan jag aldrig ångra mig.

” ingenting mer.

Jag föll

Och jag skyndade. Jag sprang och regnet föll i små, irriterande skurar. Föll på mina kinder, och föll i gräset där vi gått.

Jag grät inte. Min huvudvärk gick över och vi skyndade till en dålig restaurang på stationen.

Jag åt sallad och en tjej i bordet bredvid pratade alldeles för högt.

Ni skrattade.

Sen gick ni hem och vi gick ned till spåren. Det var kallt och vi kallpratade och jag sa att ”jag kommer vara framme klockan 20:15. Tåget rullar klockan 20:15 in på spår 18 och då är jag framme.” Någon frågade om de mötte mig där. ”De möter mig, sa jag. De möter mig. ”

26

SÖDRA I MITT

Elsa Österlund

Aulan kl. 11:10 ”Vi ser er. Vi hör er. Vi kommer. Vi ses imorgon. NOLLOR.” Det har kommit nya ettor till Södra Latin. Hej hej på er.

Ni ska såklart bli nollade (eller kanske har ni redan blivit det), precis som alla andra har blivit.

Genom alla år.

Jag blev också nollad.

Såklart.

Jag tror aldrig att jag har varit så rädd som när vi efter en helt vanlig Matte A-lektion kom tillbaka till våra skåp (där vi för övrigt prydligt hade ställt in våra böcker med post-it-lappar och anteckningar, fullt medvetna om att nu har vi faktiskt börjat gymnasiet. Nu ska man ha ordning och reda och det är nu man får betygen som spelar roll i framtiden. Var sak ska minsann ha sin plats i skåpet! Den första grundläggande förutsättningen för bra betyg… Eller?) och såg de uppsatta lapparna med en enda symbol på: 0. Jag dog.

Sen fick vi ju en nollningsvideo också.

Såklart.

På filmen sa de: ”Ni ska lida. Ni ska plågas. Och ni ska få lära er hur det är att vara språkare på Södra Latin”. Jag blev rädd.

Men som tur var överlevde jag nollningen! Det var ju skönt.

Och om ni nu redan har blivit nollade, så vet ni. Man överlever.

Faktiskt.

Och nu har det slagit mig, att det är två år sedan. Hörrni, treor.

Vi är inne på det sista året nu. Vilket ju är helt stört egentligen.

Nu är det vi som är coola och vuxna. Det är vi som ska prova studentmössor och planera skiva och flak. Det är vi som måste börja fundera över vad fan som ska hända nästa år. Men innan jag vill börja tänka på det, så vill jag se till att ha ett så jävla najs sista år här på Södra. Kom igen nu då. Nu kör vi!

27

Tiden går men Södra Latinare består

Text: Simon Thelaus Bild: Emma Ringqvist

Per Furusjö trivs som fisken i vattnet när han går genom korridorerna på Södra Latin. När jag träffar honom i skolan känns det nästan som att det är han som visar mig vart vi ska gå och sätta oss, trots att det har gått cirka femtio år sedan han gick på skolan. 1961 började han här och det var en mycket speciell årskull han var en del av, den första på Södra Latin som även flickor var en del av.

Idag är det väldigt konstigt att tänka sig att vår skola som på könsvågen väger betydligt tyngre åt det kvinnliga hållet, en gång i tiden var en pojkskola.

Att vår skola som idag är full av estetisk livlighet en gång var en plats där man kunde få rapp med pekpinnen på fingrarna om man inte läst på matematikläxan. Per Furusjö är sekreterare i föreningen Södra Latinare, en kamratförening för Södra Latins tidigare studenter med syfte att bibehålla kontaken med skolan och gamla klasskamrater. Han kan betrakta vår skola i ett mycket längre tidsperspektiv än de flesta berättar: -Då var Södra Latin mycket annorlunda. Det var under realskolans tid. Det var ett annat betygssystem och andra linjer. De gamla stofilerna till lärare spatserade fortfarande runt med käpp i de här korridorerna som förövrigt har renoverats om ett antal gånger sedan dess.

Jag frågar honom om det påminde mycket om Bergmans film ”Hets”: -Ja, Caligula (den onde latinläraren i filmen) är faktiskt ett porträtt av Svarta Satan, en hemsk lärare som fanns på skolan. Det var innan min tid här dock.

Men Södra Latin var lite gammaldags av sig. ”Högre allmänna läroverk å gossar” lät omodernt redan då.

var tufft. Framförallt på reallinjen (motsvarigheten till naturlinjen) som jag gick.

Per flikar in: -Och jag minns censorsförhören. Det kom censorer på examensdagen som utfrågade oss om kunskaperna man hade i de olika ämnena. Klarade man inte utfrågningen fick man inte ta studenten. Jag minns att jag fick frågor om engelska högtider och teodlingar på södra Kaukasus sluttningar. Det var hemskt, men på något sätt svamlade man sig igenom det och klarade sig.

Olle Wessberg fortsätter: -Men det lönade sig att studera även om det var hårt.

För som kemilektor Holmberg sade ”Säg att ni gått på Södra Latin så får ni förtur på jobb”. Södra Latin hade på många sätt hög status redan då.

När jag undrar vad som utöver skolans höga status mer kännetecknade Södra Latin, angående stil, kultur, och politik, och hur trendkänsligt det då var svarar Per: -Det var inte alls lika mycket sånt då som nu. Sverige var inte ett särskilt välmående land i efter kriget.

Förändringens vindar hade förvisso börjat blåsa upp men Södermalm var fortfarande så pass fattigt att det fanns utedass i innerstan. Det fanns bara två radiokanaler, vilka mest var pratradio, och på så vis blev det svårt för amerikansk musik att få riktigt stort genomslag. Det där kom ett par år senare i och med Beatles och Stones. Och uttrycket Röda Södra myntades inte förrän 1968 när antikrigsvågarna svallade hit från Vietnam.

Det gör mig förundrad. Vad kretsade fritiden då om inte att klä sig rätt, lyssna på rätt musik, och hänga på de rätta ställena frågar jag:

Det framgår att klimatet på Södra Latin var ett helt annat i början på 60-talet. Olle Wessberg, en annan av föreningen Södra Latinares medlemmar slår sig ner med oss och fyller i.

-Till att börja med gick vi i skolan även på lördagar, så det var inte alls lika mycket fritid då. Men vi brukade låna gympasalen och spela handboll. Södra Latins handbollslag var mycket framgångsrikt

-Det var morgonbön varje morgon, vilken man absolut inte kunde undkomma. Och studieklimatet

28

och nådde final i Skol-SM ett antal gånger.

Annars brukade vi gå på jazzklubbar, och skoldanser. Det var alltid trevligt att dansa med lite tjejer.

könsfördelningen mellan linjerna (fler tjejer i språkklasserna och fler killar i i real/natur), den fina Södra-andan, och rökrutan:

Vi kommer in på hur det var när flickor fick börja på skolan och Per kommenterar: -Egentligen var det inget underligt, det var mer konstigt att skolan inte hade tillåtit blandklasser förrän då. Men en del av de manliga lärarna kunde inte riktigt hantera att flickor hade börjat på skolan. Framförallt när det fanns flickor som använde sin kvinnliga sida för att höja sina betyg.

Eva Runestam, en annan medlem i föreningen Södra Latinare håller dock inte med helt och hållet.

-Jag upplevde mer att vissa killar varken ville se på eller prata med oss tjejer. Framför allt realarna i de äldre årskurserna, de var väldigt konservativa.

Man skulle kunna tro att detta fick Eva att inte känna sig särskilt hemma på skolan men så var inte fallet.

-Jag klev in här den första dagen kvinnliga elever tilläts sätta sin fot på skolan i mina högklackade skor och det kändes rätt direkt. Min farfar, min pappa, och min bror hade tidigare gått här, så jag kände mig hemma redan innan jag började på skolan.

På frågan om det kanske finns en ärftlig Södragen svarar hon: -Nja, men när man berättar om att man gått på Södra Latin brukar folk bli lite tysta och återhållsamma på något sätt.

Jag resonerar över huruvida man kanske kan se skolan som något av en sekt, och Per svarar: -Det skulle väl i så fall vara för att det alltid funnits en unik kamratskap på den här skolan.

Och där någonstans börjar vi inse att det var väldigt mycket centrala saker som ändå bestått genom åren. Såsom skolans höga status,

29

-Rökrutan var givetvis häftig att hänga i. Man var tvungen att ha ett rökkort, ett tillstånd från föräldrarna på att man fick röka. Men om man inte hade fick man smyga dit och smaka lite ändå.

Det var en av de saker Södra Latin gav mig, som hängt med mig hela livet. Att jag började röka.

Jag frågar om Per avslutningsvis vill skicka en hälsning till skolans nuvarande elever, och han svarar: -Ta vara på och uppskatta den goda gemenskapen och Södra-andan! Och gå gärna med i föreningen Södra Latinare när ni slutar skolan, om inte annat för att hålla kontakten med era gamla skolkamrater, det kommer ni att få ut mycket glädje av!

Horoskop Stenbocken 22/12-19/1 Hösten är här och du kommer drabbas av snuva. Är du hipster?

Zebrarandiga neonnäsdukar från Sniff är svaret. Är du ett popsnöre? Mormors gamla broderade bomullsduk är rätt hipp. Är du naturare? Hushållspapper är det rätta. Är du fashion? Använd förra årets Acnesjal, nu är det dags för en ny (fast du förtjänar fan att vara förkyld).

Väduren 21/3-19/4 Trots att det är långt från din födelsedag, hav förtröstan! Hösten har ju så vackra färger. Akta dig för Jonas Jordell, han ser allt.

Kräftan 22/6-22/7 Du har sett vänner, familj och kollegor krypa omkring i en plasthink. Du har sett skräcken i deras pepparkornsögon och desperationen i deras knipsande med klorna. Du har med sällan skådad skräck känt doften av skal som färgas blodröda i hettan från helvetets kastrull. Dillen är dig övermäktig. Men nu är framtiden här, kräftsäsongen är slut för i år.

Vågen 23/9-22/10 Hälsosamt BMI är mellan 18-25.

Såhär räknar du ut BMI: Kroppsvikt/ (Längden*Längden)

Text: SpråKVinnan Bild: Annika Pålsson

Vattumannen 20/1-18/2 Lilla vän, minns det att blod är tjockare än vatten. Och det är allt kristallkulan förtäljer för din del den här månaden.

Vänner kommer och går men släkten består, så att säga.

Oxen 20/4-21/5 Allt kretsar inte kring dig. Torka upp dina egna rödvinsspyor.

Fiskarna 19/2-20/3 Veckorna flyter fram och du en död fisk i strömmen. Ryck upp dig nu och starta krig mot oxen- men kom ihåg att man inte får sikta med soft-air guns på någon levande varelse.

Tvillingarna 22/5-21/6 Dark times väntar. Snart måste vi alla känna efter vad som egentligen är right och what is easy.

Lejonet 23/7-22/8 Rosévinet är slut och pojknackarna bortvända. De frasiga marängfluffiga lakanen är smutsiga och festivalerna över. Den romantiska 3,5an säljs inte längre på minimarket och 90sängen har blivit för liten. Vad att göra?

Jungfrun 23/8-22/9 Jag har läst i tebladen att du har bokstäverna ONASFHI i Word Feud. Skriv Fashion.

Jag har sett i min kristallkula att dina studiebidragspengar är slut. Carlings på Götgatsbacken söker extrapersonal.

Skopionen 23/10-21/11 Du utstrålar massor av värme den här månaden (icke att förväxla med en kräfta då du fortfarande har liv i dina små pepparkornsögon) och alla som ser dig vill älska med dig.

Du bestämmer själv vad du vill göra med den här informationen.

Skytten 22/11-21/12 Sötis, jag ser i stjärnorna att du är uttråkad, men frukta icke ty jag har bot: godafton.tumblr.com, sparvunge.tumblr.com, causesensation.tumblr.com, klaraembla. tumblr.com, dinosauriedisco. blogg.se och så vidare i all oändlighet. I övrigt får du en lugn och trevlig månad.

30