Latin Lover #26 NOSTALGI by Latin Lover

LATIN#26 LOVER

TEMA: NOSTALGI

LATIN #26 LOVER REDAKTIONEN:

LAYOUT:

Klara Hjorth, SP3B Chefredaktör

FOTO & ILLUSTRATIONER:

Moa Ström

Greta Thurfjell, SP3B Chefredaktör

Klara Hjorth Ellen Wetterholm Erica Lindberg

Erica Lindberg, SP3C Skribent

OMSLAGSBILD: Klara Hjorth

Felicia Karlahag, SP3B Skribent Moa Ström, SP3B Skribent/Formgivare

INNEHÅLL:

Felix Lundin, NV3A Skribent

LEDARE 3 REDAKTIONENS NOSTALGITRIPPAR 4 VI ÄR INTE VI FÖR ATT VI GÅR PÅ SÖDRA LATIN. ELLER? 6 intervju: FREDRIK STRAGE OM NOSTALGI 8 FINT 17 CHARLIE’S TIMELINE 18 OM SPUNG 20 NOSTALGIQUIZ 22 JAG SER PÅ ER OCH NI ÄR SÅ GLADA 24 EVIGA GYMNASISTER OCH HEDAR 28 KROPP & KNOPP 31

Felicia Högnelid, ES3A Skribent Hamilton Lublin, SP3E Skribent Helena Eriksson, SP3A Kropp & Knopp-expert

LEDARE

ag hade kanske velat att den här sidan skulle vara mer av en åsiktsmässig motpol till en ledarsida som Dagens Nyheters. Jag har aldrig varit ens i närheten av ”oberoende liberal” men ändå fanns det en tid för länge, länge sen då jag beundrade ledarskribenterna där, då jag drömde om att en dag ha deras ställning. För att förändra och påverka, visserligen, men jag är Gandalf och DNs ledarsida är ringen när han säger ”I would use this ring from a desire to do good – but through me, it would wield a power too great and terrible to imagine.” Jag vill nog inte bli Hanne Kjöllers nickedocka men jag kan längta tillbaka till den tiden då jag slukade de ledarna, inte åsikterna men formen, makten. Fredrik Strage pratar, i en intervju ni hittar om ni bläddrar fram några sidor, om att det är farligt att bli för politiskt nostalgisk. De flesta av oss faller nog dit ibland – vi inbillar oss kanske att vi saknar Palme fast vi alla har rätt vattentäta alibin för var vi befann oss natten mot första mars 1986, eller så suckar vi drömskt när vi tänker på tiden innan Moderaterna började kalla sig ”det nya arbetarpartiet”. Några idioter blir nostalgiska av att fantisera kring hur det här landet såg ut ”pre-Eurabien”. Samtidigt har transpersoner tvingats

sterilisera sig vid könskorrigering fram tills för några månader sen. Samtidigt har vi fortfarande aldrig haft en kvinnlig statsminister i Sverige. Samtidigt har vi en poliskår som, med statsministern och ovan nämnda morgontidning i ryggen, försöker slå ner ett upplopp som grundar sig i utanförskap – ett de varit med om att skapa – med batonger. Det finns mycket kvar att göra, vi har ingen tid att sitta och drömma, vi måste resa oss nu. Journalisten Rouzbeh Djalaie skrev på twitter om ”engagerade unga som kastar ord för att de tycker att det är farligare än stenar”. Vi kastar ord nu. Den här tidningen har aldrig varit Dagens Nyheter ändå och det är jag glad för. Latin Lover har haft andra kvaliteter det här året: ett blodrött hjärta, ett brinnande engagemang för vi-vet-inte-vad, och framför allt: en pretto fabulous redaktion. Jag är så stolt över det här, jag kommer minnas det alltid och jag vill aldrig släppa det men nu gör jag det ändå – det här är det sista jag skriver och det sista råd jag vill ge er: glöm aldrig era pretentioner, för de tog er hit. Var det nu är. GRETA THURFJELL

REDAKTIONENS NOSTALGITRIPPAR: PORTRÄTT: ELLEN WETTERHOLM

FELICIA H

HELENA

Innan vi flyttade till lägenheten så hade jag den finaste stora trädgården med äppelträd, och så hade vi en vattenspridare. Och när det blev maj, solen sken och Samhälle-B-Sebastian-Silvander-ångesten var som värst så brukade jag gå ut till garaget, plocka fram den där vattenspridaren och springa naken genom den (om inte grannarna var hemma). Då försvann allt som heter skoltrötthet. Fan, jag saknar mitt 168 och den där fina vattenspridaren.

Nostalgi. Musik som minner om vrår lika obrydda för som utrymmet bakom tidningsoch kartonghögarna bakom tröjhögen i garderoben. En påminnelse om att minnen också lever på. Och att det ibland är de vi lever på. Sophie Zelmani på en bibliotekslånad skiva i plastficka som sjunger ”Nostalgia – you’re good for one day”.

FELICIA K

MOA

Jag blir nostalgisk när jag läser mina gamla dagböcker. En klassiker är från en julidag 2005 där jag ritat en ganska ful mangabrud och skrivit: “Kolla dagboken! Jag har lärt mig rita manga! Lagom till hösten :)” (gick i bildklass)

Under dagistiden gjorde jag och min partner in crime allt som stod i vår makt för att rymma, oftast hann vi inte så långt men en gång lyckades vi få dom yngre kidsen att göra myteri och medan dom fungerade som avledningsmanöver så tog vi vår chans och kutade till skogs, tog flera timmar innan någon hittade oss igen (det tål att nämnas att staketen höjdes avsevärt efter det)

HAMILTON

ERICA

Jag är ingen nostalgisk person. Jag antar att jag kan längta tillbaka lite till hela äventyret kring Wild Kids. Jag var en sån stark person, så säker på min plats. Ibland kan jag undra var Wild Kids-Erica tog vägen.

Spela fotboll i Reymers eller när jag klagade på min nyfödda lillasyster för att hon var för färglös eller alla minnen från att bo på Tantogatan eller när mormor knuffade i mitt elvaåriga jag i poolen på resa eller må dåligt över att jag var så kort och trodde att jag aldrig skulle växa eller jag och Kalle mulade oss själva för att få stanna inne på mellis-rasten och skyllde på niorna eller gå genom ett tyst gamla stan när AIK vunnit SM-guld fast nej allra jävla gladast är jag över att jag gick på ett dagis där vi sjöng Staten och Kapitalet på samlingarna.

GRETA

KLARA

Mitt första minne är detta: jag står på en bro, Sankt Eriksbron tror jag, och jag håller min pappa i handen. Jag är kanske tre och når inte upp över staketet utan tittar ut över vattnet genom spjälorna. Jag hade ljusblont hår då, det tovar sig i vinden, men min pappa håller mig handen så jag blåser inte bort. Det är det tryggaste minnet jag har.

Min första kärlek hette Albin, vi var tillsammans hela trean och fyran, han var blond och hade fräknar. Vi åt isglass i smyg i deras källare, cyklade på våra mountainbikes i parken och spelade fotboll med hans kompisar. Han hade gett mig ett halsband med våra initialer och hjärtan i silver som jag hade varje dag. Vi lyssnade på Pugh Rogefeldt i bilen på väg till hans farmor och farfar, han bodde hos mig på Gotland på somrarna och han förklarade varför han var vegeterian och vi spelade Star Wars-tv-spel, byggde kojor och slog rekord i långtradare. Sen gjorde han slut en dag i korridoren och jag grät på skolgården men sen var det bra och jag har fortfarande kvar halsbandet i en byrålåda.

FELIX “Om mamma hämtar mig först också vill jag stanna hemma för jag vill inte gå till dagis då kan jag vara ensam tills de kommer.. och då brukar jag ta godis, det är nästan den enda chans jag får” - Jag i Bolibompa år 2000

V I Ä R I N T E V I F Ö R AT T V I G Å R P Å S Ö D R A L AT I N . E L L E R ? TEXT: ERICA LINDBERG

kunna göra djupgående analyser? Att förstå vår samhällsstruktur? Vi, elever på Södra Latin, vi är en del av systemet. Vi tillhör kanske till och med dem som anses bäst avlade. Vi gör vad vi blir tillsagda, för att det är sagt så.

u och jag, som delar av vad Södra Latin är just nu, blir tillsammans ett vi. Vi:et bakom Södra Latin. Eleverna. Vi, som valde Södra Latin. Vi som kom in. Vi som var studiemotiverade, vi som kanske inte var det men som klarade oss bra ändå. Vi som fick bra betyg. Vi som gjorde som en ska.

i gör våra röster hörda, vi säger vad vi tycker och vi kämpar för det vi tror på. Det är fantastiskt att vi gör det. När jag diskuterade vårt nyligen invigda omklädningsrum med icke-latinare fick jag höra att det var ”löjligt” och tron på vår generations förmåga sjönk där och då för mig. Det handlade inte bara om denna fråga utan om samhällets utveckling i stort. Bortom rökrutan finns något så mycket större. Vi är instängda här, och motståndet utanför är så himla stort. Det är lätt att glömma det ibland. När en går på Södra Latin. Här är vi ju medvetna.

ag är stolt över min skola. Det finns en njutning i när frågan ”Vilken skola går du på?” riktas mot mig, eftersom jag vet att det finns en slagkraftig laddning när jag formar orden ”Södra Latin”. Det finns en förutfattad mening om att en är smart för att ens skola heter Södra Latin. Jag kan skydda mig bakom dessa tegelväggar, så länge som jag är en del av denna byggnad är jag smart helt utan att behöva bevisa det. ”Södra Latin” är allt jag behöver säga och sedan är saken klar. Det ger en orättvis bild av hur det faktiskt är och det skrämmer mig. Vem är jag utan alla andra i vi:et? Och vad är det som definierar smart egentligen? Är det en uppfattning eller bygger det på faktiska bevis? Vad är ens intelligens? Att vara allmänbildad? Att

ch det är det som är problemet. Vilka är vi? Vi har tagit oss till den här skolan för att vi har hört vad den står för, när det egentligen bara handlar om vad vi gör den till. ”På Södra Latin får alla vara sig själva”. Det

beror ju på hur vi väljer att se på det. Det känns så himla självklart när jag skriver det nu och jag vill sluta här och nu, för jag avskyr den här texten mer än jag någonsin avskytt något jag skrivit hittills. MEN. Det finns normer på skolan och med normerna värderas vissa värderingar högre än andra. Vi vet allt det här redan innan vi besökt skolan under öppet hus. Det är vi som väljer Södra Latin. Det är vi som väljer varandra. Och påståendet stämmer så långt som våra åsikter är lika. Södra Latin har ingen enande kraft. Skolan är inte medveten eller värderande. Den är enbart en mötesplats för likasinnade.

jag att jag inte tagit större del i vi:et. Det finns så många intressanta människor här som jag vet att jag förbigått, människor som jag kanske hälsar på i all hast i korridoren eller kanske inte ens det. Människor som har så mycket mer kapacitet än att för mig enbart agera utfyllnad av skolans lokaler. Det finns så många jag hade velat komma närmare men som jag nu lämnar bakom mig för att aldrig möta igen.

ag är rädd för att jag har formulerat skolan till någonting den inte är. Något större. Jag är rädd för att det nu är min tur att slussas ut. Rädd för att behöva bevisa att jag är smart och att jag snarare skulle ses som dum om jag fortsatte referera till Skaraborgsgatan 14. Rädd för att min röst kommer vara så svag i vimlet av andras. Jag är rädd för att vara jag och inte vi. Jag är rädd för att inte längre göra det en ska. Men det är dags, det min tur att zona ut från det ståtliga teglet och jag är redo. Utanför väntar en nyanserad verklighet och trots att jag kliver ut från vi:et så vet jag att ni finns kvar. Ni som går på Södra Latin. Vi ses på andra sidan. Kamrater.

“Jag är rädd för att det nu är min tur att slussas ut”

i som just nu går på Södra Latin har anammat vårt åsiktfria samhälle. Vi har dykt ned i strömmen och drar den möjligtvis framåt. Vi är fortfarande en del av samma ström. För vad hade vi gjort om vi fötts in i ett samhälle utan rätten till yttrandefrihet? Hade våra röster fortfarande synts i DN och hörts i SR? Allt är bara en tillfällighet.

et är lätt för mig att vara bitter nu. Mina betyg motsvarar inte mina krav och jag är färdig med Södra nu. Efter tre år är en färdig. Men för tre år sedan var Södra Latin det bästa som kunde hända. Ett startskott för en ny era. En ny Erica. Jag ångrar inte mitt skolval även om jag många gånger påstått det. Däremot ångrar

ERICA LINDBERG

INTERVJU:

fredrik strage OM NOSTALGI TEXT: GRETA THURFJELL FOTO: ERICA LINDBERG GT: Precis! Och om relationen till det nya. Men jag börjar med att fråga: tycker du att du är en nostalgisk person?

Fredrik Strage har varit min idol sen jag var liten. På riktigt, alltså; jag läste hans texter religiöst innan jag kunde förstå en enda av alla hans referenser, jag önskade mig hans böcker i present, jag ville så innerligt bli som han när jag blev stor. Och plötsligt blev jag stor och plötsligt hade jag en tidning med sidor att fylla och plötsligt visste jag att jag ville fylla dem med ett samtal om nostalgi, med min idol sen barnsben, Fredrik Strage. Så då gjorde jag det. Hemma hos honom. Här är samtalet.

FS: Jag vill nog intala mig själv att jag inte är det, men jag är nog nostalgisk i väldigt många avseenden. Jag var väldigt rädd för att vara det under nittiotalet. Jag har märkt att väldigt många av mina vänner blev extremt nostalgiska när de var ungefär i er ålder, faktiskt, strax efter gymnasiet. De började intressera sig för saker de hade gjort när de var små – det var väldigt mycket prat om gamla barnprogram, och folk började lyssna på kassetterna de spelade in med Trackslistan, i mitten av åttiotalet. Och det gjorde de när jag tyckte att popmusik och popkultur i övrigt var som absolut mest spännande! Då skulle de gräva ner sig, sitta hemma och titta på Flashdance eller Dirty Dancing, lyssna på Bon Jovi eller Modern Talking… Det tyckte jag var så trist, ingen av dem brydde sig om Björk, till exempel. Så jag blev väldigt, väldigt mån om att bara lyssna på nya saker under nittiotalet, och möjligtvis gamla saker som jag inte hade någon relation till själv. Jag kunde sitta och förbanna mig själv för att jag inte hade fått uppleva 70-talet i New York eller

GT: Jag tänkte att jag ville prata med dig eftersom jag har läst mycket av det du skrivit under en lång tid, och tycker att du har en intressant syn på det förgångna. Därför så tänkte jag att jag skulle ställa några frågor om… FS: Om det gamla?

80-talet i Berlin…

70-talet… Eller, jo, vad pratar jag om, det var förmodligen det absolut mest briljanta man kunde vara med om. Men…

GT: Ja, det känner en ju igen. FS: Ja, jag förstår det! Och jag tror att alla människor har någon sån era som de hade velat uppleva, som man inbillar sig var den främsta eran som mänskligheten någonsin upplevt. Problemet är att bara om man skulle hoppa in i en tidsmaskin och åka tillbaka dit så skulle nån där bara säga ”näe, alltså, New York 1973, det är helt värdelöst, hela stan är död, allt det här kreativa, hela scenen, den är försvunnen, nu är det bara kommers, det finns ingen glöd längre”. Ibland skapas såna eror lite i efterhand. Och så tror jag att det har varit med ganska många epoker. Det var kanske inte så himla kul i New York på

[Här ringer dörrklockan – någon kommer med högar av papper som Fredrik ska skriva på. När jag efteråt frågar vad det rörde sig om fnissar han och säger ”ett hemligt uppdrag”.] FS: Jo, men ganska många av mina vänner blev väldigt nostalgiska, och jag blev lite rädd för det. Jag började skriva om musik precis då, och inom musikjournalistik har det alltid varit en stor synd att vara för nostalgisk, man ska alltid omfamna allt det nya. Så jag var rädd för att vara nostalgisk i massa år. Sen blev

det där lite svårt på 00-talet, för mycket av den musiken som jag är uppväxt med blev cool. Att prata om att man gillade Depeche Mode i coola kretsar i slutet av 90-talet, det gjorde man bara inte. Då skulle alla influenser komma från 70-talet, soulmusik och 70-talshiphop… Hiphopen på 90-talet var jättenostalgisk, alla tjatade om att ”hiphopen nuförtiden är bara kommers och Puff Daddy, annat var det i slutet av 70-talet i Bronx, det var där den äkta hiphopen fanns”. Jag minns att alla snackade om -86 också. Och nu läste jag en artikel där det stod att ”-94, bästa hiphopåret någonsin, det blir aldrig bättre än 94”, men då satt ju alla och gnällde om att det var bättre förr! Men i alla fall, under 00-talet var det som att många av de banden jag gillade när jag var liten blev coola, det var okej att säga att man gillade Depeche Mode, så då började jag lyssna igen på en hel del av den musiken. Men det blev lite… [tystnar] GT: Det blev ett annat klimat för nostalgin att växa i, kanske. FS: Ja! Jag blev motvilligt mer nostalgisk. Men jag är inte säker på att det behöver vara så farligt, egentligen. Det är farligt om man helt slutar upptäcka nya saker, då tror jag att man förr eller senare hamnar i ett vakuum och då slutar man intressera sig för litteratur eller musik eller konst. Jag tror att det är svårt att leva helt i en era – nej, i alla fall om det är en era man själv har upplevt. Däremot att vara inne på historiska saker, och bara lyssna på gammal musik som man tidigare inte har hört… En uråldrig låt kan ju betyda precis lika mycket som en ny låt

INTERVJU: FREDRIK STRAGE OM NOSTALGI man aldrig hört. Så man ska inte förakta de människorna som… åker till Medeltidsveckan… Eller ta alla rockabillys som drömmer om 50-talet - deras bild av 50-talet har ju ingenting att göra med hur det faktiskt var då! Alla de här jättetjusiga rockabillybrudarna med tatueringar över hela armarna, jag menar, det fanns ju inga tjejer som såg ut så då, det fanns inte ens killar som såg ut så då i Sverige. Deras idé om 50-talet är ju att det var en fantastisk, estetisk era, men de värderingar som fanns då skulle man ju inte stå ut med i fem minuter. Så… Jag tror inte att nostalgi behöver vara så farligt som jag inbillade mig, men man måste hela tiden hitta nya saker inom ramarna för sin nostalgi. Men jag läste i en ordbok vad ordet nostalgi egentligen betyder, och det hade jag inte heller koll på! Att nostos betyder hem eller hemfärd, och algos betyder lidande, så det handlar om hemlängtan. Det är alltså något geografiskt, inte någonting som spänner över tiden! Det antyder ju att man har sitt hem i en viss tidsera, att man längtar hem till sin barndom.

just nostalgi. FS: Som en sjukdom? GT: Ja! Men då var sjukdomen just hemlängtan. Symptomen var ångest, ätstörningar, sinnesförvirring… FS: Det låter ju inte riktigt som nån som bara är rockabilly.

“Jag tror inte att nostalgi behöver vara så farligt”

GT: Nä, då var det att de bara längtade hem så innerligt, nostalgi i den geografiska meningen. Så pratar vi ju inte om nostalgi idag.

FS: Jag har fortfarande blandade känslor för att se Depeche Mode live idag, till exempel, just för att det bandet är så mycket en speciell era för mig. Och de är så mycket en speciell generation också. Uppenbarligen intresserar de ju även unga människor, men för mig är det det bandet som alla i gymnasiet gillade. Hur säger man det här utan att låta hemsk? Jag vill inte identifiera mig som en person som bara har slagit mig till ro i livet och inte bryr mig om något nytt som händer överhuvudtaget. Jag vill inte bli som alla de här människorna som går och ser Rolling Stones och tycker att ”ja, det var rätt bra för han bröt i alla fall inte lårbenshalsen”. Problemet är att jag tänker så, men jag inser också att det är lite problematiskt, för det innebär ju också att man missar en del grejer. Min pappa ringde mig en gång på

GT: Jag läste på wikipedia om nostalgi, och där stod det att på 1600- och 1700-talet var det många soldater som låg i krig långt från sina hem som blev diagnosticerade med

90-talet och föreslog att vi skulle gå och se Rolling Stones tillsammans på stadion, och jag blev genast en sur snobb och sa ”vadå, kom igen, du bodde i Stockholm 1972 när de var världens bästa rockband och spelade i Kungliga Tennishallen, du hade kunnat gå då, varför gick du inte då, varför vill du gå och se dem nu på den här jättetramsiga superkommersiella idiotturnén, när de är jättedåliga! Varför vill du göra det?” och pappa sa ”jaha, då går vi väl inte på konsert då…”. Nu i efterhand, 17 år senare, inser jag att Rolling Stones, som fortfarande turnerar, var förmodligen rätt jävla bra den där kvällen. Det var ju idiotiskt att inte gå på det!

jag inte att jag hade hyrt dem. Vi trodde ju på fullt allvar att man blev psykiskt sjuk av att se våldsamma videofilmer, det var vad vi fick lära oss i skolan. Så det är också lite nostalgi över det… Eller det kanske inte ens är nostalgi; jag gillar de bara för att de dokumenterar en era, fast jag mest levde med effekten av den eran – alltså förbudet och moralpaniken, mer än att jag faktiskt såg filmerna eller att jag minns hur de såg ut. Det är inte nostalgiska prylar på det viset för mig. GT: Vad gör dig nostalgisk då? FS: [lång tystnad] Jag tänker rätt mycket på att ”i år har det gått tio år sen det och det hände”, och jag minns ganska tydligt vilken månad saker och ting har hänt. Det i kombination med att jag har ganska bra minne för var jag har varit vid olika tillfällen gör att när jag går runt här i stan så tänker jag ganska ofta på att ”här hände det” och ”åh vad mysigt livet var på den tiden”. Eller, näe, så tänker jag kanske inte. Men svunna tider får någon sorts gyllene skimmer med åren, även om man mådde katastrof. Jag gick förbi korsningen Kocksgatan-Renstiernas gata för ett par veckor sen, ett gathörn där Petter spelade in videon till ”Saker & Ting” som jag var med i. Det var i september -99. Jag mindes den inspelningen när jag gick förbi, och jag tänkte att ”just det, det var den tiden, det var dramatiskt men himla kul”. Men sen insåg jag att det var samma kväll som tjejen jag hade varit ihop med i fem år, jag fick reda på att hon hade förlovat sig med en annan snubbe så jag var helt förstörd, jag var fullständigt knäckt under hela inspelningen. Men till och med sån dramatik blir efter 14 år, när man ser tillbaka på det… Man förstår att man mådde dåligt, men det blir lite, inte gulligt men lite

GT: Ja, det är svårt om motsatsen till nostalgi blir elitism. FS: Precis! Jag har börjat samla en del gamla hyrvideokassetter, för jag har skrivit så mycket om de här dårarna som samlar på dem, och jag tycker den samlarkulturen är så fascinerande. När jag började skriva om dem sa de att ”du kommer lätt att fastna i det här”, och jag sa ”nej, inte alls”. Men så var det en som såldes på Tradera och jag tänkte att ”vafan, det vore ju coolt att ha en i alla fall…”. Så köpte jag den, sen köpte jag en till och en till, så nu har jag 10 stycken ungefär. Jag gillar bara hur de ser ut, det är så illa skrivna baksidestexter och så billigt och spekulativt, det är på en så låg konstnärlig nivå att man kan föreställa sig hur upprörda hem & skola-föreningarna blev när de såg de här kassetterna. De ser verkligen ut att vara skräp. Men anledningen till att jag nämner det är att jag aldrig såg de här filmerna när jag var liten. Jag såg dem inte ens i videobutiken för jag är lite för ung för att ha upplevt det. Jag var också så rädd för videovåld så även om jag hade sett dem tror

“Svunna tider får en sorts gyllene skimmer med åren, även om man mådde katastrof”

vackert på något vis. Men jag vill inte tillbaka till den tiden, jag gillar nog mest att jag blir lite lugn av att tänka att hur jävliga saker man än är med om så läker tiden ganska många sår, och mycket av det man oroar sig för eller tycker är så dramatiskt och viktigt blir kanske inte så viktigt sen. Samtidigt kan det vara mysigt att tänka på hur viktigt det var då. Jag antar att jag blir lite glad när jag tänker på att man kanske utvecklas litegrann, trots att jag ofta inbillar mig själv att jag inte gör det. Som när jag träffar vänner som är överläkare på Karolinska, som jag gick i skolan med, och de säger ”sist vi träffades i gymnasiet skrev du för nåt fanzine och recenserade skivor, vad gör du nu för tiden?” GT: Jag tänkte på något du sa tidigare

om värderingar. Tror du att samhället i stort är nostalgiskt? Om du inte utgår ifrån dig personligen? FS: Inte minst inom politiken finns det ju mycket nostalgi. Sverigedemokraterna är ett parti som definitivt lanserar en nostalgisk bild av hur Sverige var förr i tiden, och inom socialdemokratin finns ju den idén i allra högsta grad. Idén om det här folkhemmet där alla människor hade det bra, och där allt var tryggt. Men vad man glömmer då är ju att folkhemmet bygger på en extrem likformighet: alla människor skulle vara stöpta i samma mall och avvikande tendenser tolererades inte alls. Det var inte okej att vara gay, det var inte okej att vara lösdrivare eller att vara konstig… Om man bara backar tiden trettio år ansågs man ju vara någon konstig

INTERVJU: FREDRIK STRAGE OM NOSTALGI främling om man kom från Grekland. Jag tänkte på det häromdagen, om hur idén om vad som är ”utländskt” har förändrats så. Men ja, nostalgi är ju definitivt ett vapen, nästan. En av mina favoritscener är en ur Råttatouille, då kommer den här restaurangkritikern Anton Ego som är världens suraste recensent, han skriver ner allt, han ser ut som en uppstekt mumie, och den lilla råttan gör ratatouille och man ser i recensentens hjärna att han minns när han var liten, att han hade ramlat på sin cykel och han gråter och kommer hem till mamma, och mamma lagar ratatouille. Och nu får han precis den maträtten, så alla de här synapserna kickar igång i huvudet på honom, och han tycker att det är underbart och ler för första gången i hela filmen.

äppelmos. När jag äter den minns jag bra saker. Den är kanske min ratatouille. FS: Jag känner viss nostalgi för eror jag inte upplevt själv, som när jag såg The Great Gatsby. 20-talsmiljöerna är fantastiska. GT: Midnight In Paris är väl en annan sån film som handlar extremt mycket om just nostalgi. FS: Ja, det delar väl nästan alla de sena Woody Allen-filmerna, att de målar upp en ganska bisarr bild av ett Europa som inte längre finns. Jag är inte så förtjust i dem, faktiskt. Jag älskar Woody Allen, jättemycket! Men Rom-filmen, Barcelona-filmen, Paris-filmen, jag tycker de är sådär. Han är en sån där regissör som jag upptäckte jättesent, jag såg inte hans filmer när jag gick i gymnasiet, för jag tyckte att det bara var massa jobbiga människor som pratade hela tiden.

GT: En fin scen! FS: Ja, det är en underbar scen. Men det är också lite sorgligt, de antyder ju också att de enda riktigt stora konst- eller matupplevelserna är saker som på något vis anknyter till vår barndom. Och om det är så så är frågan om man kommer någonstans själv. Ska man bara sitta och käka saker man åt… Nä, när jag var liten var maten verkligen äcklig. Nu när man tänker efter? Inga kryddor överhuvudtaget! Jag minns när kebab kom till Linköping, vi skulle käka kebab för första gången och alla sa att det var så starkt, jag minns att vi satt där och… det var ju nån mild tomatsås, och sen peperoni i och för sig, men peperoni nu är ju inte så starkt. Och det var ändå en grej, ”vågar du käka hela peperonin?” För att maten smakade ingenting förr. Så den känner jag ingen nostalgi för, precis. Inte som min mammas

[Efter en kort tystnad erkänner Erica att hon måste springa till jobbet. På det följer en lång diskussion om huruvida hon jobbar på den vintageaffär som Nina Persson öppnade i PUB för några år sen eller ej. Jag övertalar Erica att stanna och fotografera några av de samlarobjekt Fredrik pratat om – han springer iväg, och kommer tillbaka med famnen full av vhs-band och vinyler.] FS: Grejen med de här är ju att de är de faktiskta hyrexemplaren som var ute i butikerna, därför är det ju ganska bra kvalitet, de går fortfarande att titta på trots att de är mer än trettio år gamla. Men det är ju också det att baksidestexterna är…

Här [läser från ett omslag]: ”Ej lämplig för minderåriga. Rekommenderad från 20 år och uppåt. Om en amerikansk kvinna som kommer till det ogästvänligaste stället på jorden, Nya Guinea, för att leta efter sin försvunna syster. Hon råkar ut för kannibaler och rövare, hittar sin syster, men: då börjar den omänskliga flykten. Filmen har även verklighetsbakgrund om de fruktansvärda självmorden och morden på 900 människor.”

det åt vi varje söndag.

GT: Jag tänker ställa fyra snabba frågor. Nämn en låt eller skiva som du blir nostalgisk av.

FS: Men jag märker det också, att min mamma kan bli väldigt nostalgisk när hon kommer till sin hemstad Gnarp, även om hon själv kanske aldrig riktigt passade i den miljön. Och det är rätt kul att när Bianca växer upp kan hon läsa om hur det var i Gnarp på 1940talet, för det är ju en helt annan värld! Det är ju det gamla bondesamhället. Och samtidigt känner man igen vissa saker. Jag hittade min mammas fasters dagbok, och hon skriver om sin storebror som gjorde en tjej på smällen i Gnarp på 1910-talet, och det var en sån skam att han flydde till USA. Han hoppade på en atlantångare och flydde till USA för att han stod inte ut med skammen! Och då kan man inte ens föreställa sig hur den stackars tjejen kände sig. Det visar ju bara att hela det här hederstänkandet som man pratar om nu när det gäller invandrare, fanns ju här också för inte alls länge sen. Det här sociala trycket… Man ska passa sig för att vara alltför nostalgisk när det gäller sånt där.

GT: Slutligen: nämn en plats. FS: Det är Poppelvägen i Linköping, där jag bodde från att jag var nio tills jag var tolv. Det är ju bara tre år, men det känns som en evighet. Sen flyttade vi till vårt nuvarande hus i Linköping, men just de åren där var väldigt speciella, och formade mig i väldigt hög grad.

FS: Madonnas True Blue, det albumet, och i synnerhet Live To Tell. Den får mig att tänka på en väninna som dog. Vi var ute på hennes landställe och lyssnade på den skivan i flera dygn, och det var första kyssen och allt sånt där… GT: Nämn en film. FS: Det får bli Indiana Jones och de fördömdas tempel. Det var min första barnförbjudna film, den såg jag när jag var elva i Sundsvall. Jag minns att folk kom fram och bara ”wow, jag måste röra dig, du har varit på barnförbjuden film”, sen när jag kom hem och började sexan i Linköping. GT: Nämn en maträtt. Du får säga din mammas äppelmos.

[Tyckte du den här intervjun tog mycket plats? Den hela, oklippta versionen finns på vår facebooksida, Latin Lover Södra Latin. Den är dubbelt så lång.]

FS: Ja, det också, men den maträtt jag blir gladast av är amerikanska frukostpannkakor med lönnsirap. Min pappa var FN-soldat i Gaza i början av 60-talet. Där träffade han sikher från Indien som varje morgon gjorde frukostpannkakor med lönnsirap, och till slut hittade han receptet hemma i Sverige. Han gjorde någon sorts fejk-lönnsirap genom att röra ihop brunt farin, socker och vatten, och

GRETA THURFJELL

Fint. [fɛ:̃ nt]

Frasande underskonkrasande undersköna överlagda tankar nedplockade, hopsatta TEXT: FELICIA HÖGNELID FOTO: KLARA HJORTH

ch plötsligt vet jag inte riktigt hur jag ska frasera det. Så att det inte blir för knastrigt och hårt som en bortglömd sårskorpa. För beskt som den hetsade shoten ReaLemon i matsalen. För mjukt och mysigt som Maria Montazamis tassles. Fastän jag är en sucker för farväl. Fastän jag alltid vill låta det ligga i munnen längst möjligast, suga ut det bitterljuva, den skräckblandade förtjusningen, som det sprakande pulvret ur en karamell. Jag vill göra dig så himla mycket rättvisa. Dig som går ut nu. Du som aldrig blev stammis på Charlies. Du som aldrig hade en uppsättning vänner som var som en familj fast snyggare, vackrare, roligare och bättre, självklarare. Du som aldrig läste Kafka eller löste ut ekvationen Live fast die young bad girls do it well + omdömessamtal - sömn + han - hon + hon + hen + hen + hen^10 i en eskalerande exponentialkurva ända upp till de sirliga järnspetten på Prettoborgens tak. Ännu oklart om vi ska klättra upp dit för att sniffa på vårskyar, om det ska åskleda ner våra högtflygande drömmar i marken eller spetta våra flaxande kappor en gång för alla medan röststyrkan falnar i vårt "I don't caare... I love it" tills utropet blir ett krökt frågetecken, en metafor för vår dåliga hållning. Nu ska jag säga något om teglet. Om

Charlies. Om kaffe. Om cigg och de röda läpparna de, och sedan mina läppar, föll emot. Om Slaktis och för sena upprepade kvällar på Baba. Ingenting om hur de som inte var letdowns förblev okända. Det som inte hände. Hur jag alltid var mer trollbunden av körsbärsträdet på Ragvaldsgatan än de coola kidsen nedan dess grenar. Nog har jag burit min fair share av svart och svårt och fashionabelt. Både plagg och prettotankar. Men. Alltså. Jag har hoppat på andra tåg nu. Ser trädstammarna, plötsligt klädda i frasande gröna löv, prydda med popcornblomster. Jag har mer spring i bena nu. Allt jag vill är att vara i precis det här ögonblicket. Det är fortfarande Håkan som allegoriskt får stå för den lyckade fusionen av musik som sprätter bort gruset ur ryggraden, lånade drömmar hållna mot bröstet såpass länge att de känns närmare än vengrenarna, och poesi. Så. Tack alla. Speciellt tack till dig. Ja, just dig. Kära du. Kom ihåg: "There are far better things ahead than any we leave behind." C.S. Lewis PS. Se till att ni inte blir systematiskt utnyttjade. FELICIA HÖGNELID

Charlie’s juli 2012 1. Juli 2012

6. 16 oktober

Ett gäng nyblivna artonåringar upptäcker Hornsgatans pärla.

2000-talets största svenska fotbollsbragd upplevdes bäst på Charlies Bar & Kök (läs mer i Hamiltons utförliga återgivning, Latin Lover #20).

2. 4 augusti

Glada (gay) i hågen styrde vi kosan mot oasen på Hornsgatan enbart för att till vår förskräckelse finna att ölen pridekvällen till ära kostade 45 kr och därmed blivit dyrare än en falafel på folkets (39 kronor) folkets

7. Oktober

Ack den saga som varar för evigt. Den tidigare nämnda så muntra och vältaliga säkerhetsvakten fick tyvärr inte längre vara kvar, av en anledning som fortfarande debatteras bland Charlies intellektuella, och istället anställdes en ovanligt barsk och surmulen dito.

3. 7 september

Ölen höjs permanent till 40 kronor och en ofrivillig Charliesfasta, i folkmun kallad Hornsgatans Holodomor, inleds.

8. 26 okt-2nov

Ett antal individer tillbringar varje dag under höstlovsveckan på Charlies, till fröjd för ägarna vars kassamaskin än idag kan höras plinga. En radikal ”Charlies änglar”-falang har tagit på sig ansvaret för inkomsthöjningen.

4. 14 september

Katastrofen kommer till ända efter en veckas misär, folkjubel i klass med en mickelsmäss-söndag ekar över västra Södermalm.

9. 14 nov

Den största svenska fotbollsbragden sedan 16 oktober upplevdes bäst på Charlies Bar & Kök vars TV-apparater framställde Zlatans magnifika bicicleta som inga andra TV-apparater kan.

5. September

Charlies anställer en ovanligt munter och vältalig säkerhetsvakt.

timeline TEXT: FELIX LUNDIN & HAMILTON LUBLIN censur

maj 2013 10. 25 dec

kortgränsens uttåg men våndas och oroas samtidigt över att Charlies nu får nya ägare. Mitt i allt dyker Swingfly upp och spelar bort ca 250 SEK på Jack Vegas-maskinerna.

En ännu outredd konflikt kulminerar i nakenbråk strax utanför Charlies och den i vanliga fall så trygga baren får besök utav Farbror Blå.

11. 6 jan

16. Mars

Charlies har stängt två kvällar och har inte hört av sig till någon, likt oroliga fäder väntade vi på minsta livstecken.

De nya ägarna visar sig vara trevliga och öppna för diverse småprat. I en akt som nästan kan beskrivas som ”kaka på kaka” sänker de dessutom priserna på sprit och som den absoluta grädden på moset tågar den numera klassiska shotbrickan in.

12. 1 feb

Rykte: Charlies byter ägare och blir restaurang, uppger en informatör.

17. Maj

Även solen har sina fläckar fick vi erfara när ägarna bestämde att endast fatöl skulle säljas sista timmen.

13. 2 feb

På självaste Kyndelsmässodagen uppdagas det: ryktet var inte sant, Ahmet hade fel.

14. 15 feb

18. Nu

Kortgränsen, känd för att vara mer hit och dit-slinkande än Prästens lilla kråka, gör till allas förtret åter entré på Hornsgatan 90.

Våren står i blom, studenten nalkas och Charlies portar är öppna.

15. 5 mars

En ovanligt turbulent tisdagskväll, insisterar de som brukar tillbringa sina sådana på Charlies Bar & Kök. I en Gesslesk känslostorm gläds vi över

HAMILTON LUBLIN & FELIX LUNDIN

OM SPUNG (och lite obligatorisk studentångest) TEXT: GRETA THURFJELL FOTO: KLARA HJORTH

et bästa med SVTs öppna arkiv (jag vet, jag vet, jag är ljusår efter som vanligt) är att ungdomsserien Spung finns att se igen. Jag må vara för ung för att ha följt det när det gick 2002, men inte för ung för att ha hört otaliga lovord om det sen dess; om musikens betydelse för berättandet, äktheten, det helt oförskönande sättet att skildra övergången från tonårsliv till vuxenskap. Och om hur det aldrig skulle gå att se igen. Det frikostiga användandet av musik i serien gjorde nämligen att rättighetsproblemen blev för många – det gick inte att ge ut på dvd, det gick inte att sända i repris, och myten om Spung växte. Tills SVT öppnade de imaginära portarna till sitt – förvisso ännu ganska tomma – arkiv. Och jag stannade hemma från skolan för att maratontitta på första säsongen.

pung handlar om ett kompisgäng under gymnasiets allra sista termin. Det är Petra, idealisten med skådespelardrömmar, den duktiga Ana Maria, musiknörden Pelle, clownen och casanovan Kim, och prettot Melas som bara inte kan sluta prata om Camus. Alla har bandanas och på alla fik får de röka inomhus, men annars är allting obehagligt likt min egen gymnasieupplevelse, tio år senare. Såklart. Alla blir kära i fel personer och hånglar med varandras kärleksintressen och bråkar med sina bästisar och drömmer om att flytta hemifrån och blir påkomna av sina föräldrar när de runkar och har långtgående planer på att roadtrippa i USA och låter bli att lämna in betygsgrundande skoluppgifter och skvallrar och ligger och knarkar och gråter. Ni hör ju. Inspirationen till varje scen känns som

hämtad ur någon av våra hjärnor och därför gör varje scen ont. Det är för nära. Och när de tar studenten i sista avsnittet känns det för långt bort fast det nästan rör sig om dagar tills jag själv står där vitklädd och tårögd och småfull med släkten. Jag kan inte förstå att det kommer hända mig, precis som de inte kan förstå att det tar slut där. Såhär säger Pelle: ”Konstigt, egentligen. Man har liksom gått runt och väntat på den här dagen jävligt länge. Det är som att man skulle vara en annan människa idag än igår. Det är man ju inte riktigt. Fast… Det är nån känsla. Frihet.” Det är töntigt när han säger så men det är så sant, så sant. Tror jag.

livet ut, inte för alla, men för dem och för oss. Om ni vill bli drabbade på samma sätt så ta för er, arkivet är öppet, run, don’t walk, alla licensbetalare.

et finns en andra säsong av Spung också. Den handlar om vad som hände med gänget efter att de gått ut gymnasiet. Men jag har inte vågat se den än, för om första säsongen handlar om exakt mig och exakt mitt kompisgäng och exakt min sista termin på gymnasiet, betyder det kanske att andra säsongen handlar om vad som händer mig sen. Och jag vill inte veta.

en här serien berör något djupt, djupt inom mig, just för att den är så oförfalskad. Exakt såhär ser tonårs-

GRETA THURFJELL

NOSTALGI QUIZ

Hur nostalgisk är du? Här är ett quiz för att testa dina kunskaper om din egen barndom! TEXT: MOA STRÖM & FELICIA KARLAHAG

1. Vad är det Ron Weasley spyr upp i Harry Potter och Hemligheternas Kammare?

x. Leverfläck. 2. Ärr.

1. Honungsölen från kvällen innan, kanske skulle struntat i den där sista? x. Pumpapaj. 2. Livslevande och oerhört slemmiga sniglar. 2. Vad tankar Skalman sin skumma bil med?

4. Med vad styr den balla lilla killen i musikvideon ”Freestyler” av Boomfunk MC människor med?

1. Morotsjuicen som blir över från Lille Skutts HB. x. Hallonsaft, duh. 2. Bensin, vafan troru att en bil kan gå på något annat eller?

1. Med sin pedagogiska övertalningsförmåga. x. Med sin övernaturliga tankeförmåga. 2. Med sin asfeta MP3-spelare.

3. Vad för kroppsrelaterat ting är Simbas farbror döpt efter i Lejonkungen?

5. I filmen Sunes Sommar försöker en flicka köpa en kexchoklad från en automat,

1. Pubeshår.

Sune ska hjälpa och trycker på knappen men vad är det som kommer ut i stället för kexchokladen? Var det kondomer Sune knappade fram...?

1. Ett 6-pack kondomer, även tjejtjusare måste tänka på säkerhet! x. En dosa General, lös såklart . 2. ”Ett äpple om dagen håller doktorn borta från magen”.

7. Vilket klädmärke hade, tidigt 2000-tal, en reklamfilm vars jingel gick något i stil med: “aaah, CHINGA CHINGA CHINGA, CHINGA CHINGA CHINGA, bleng, bleng, bloh pi do pang dang, bleng bleng, blablablablablaaa, aah cha deng deng dong donkey kooong...” ?

6. Hur mycket kostade en Piggelin år 1999? 1. 5 kr x. 6 kr 2. 8 kr

1. MQ x. Lindex 2. JC

8. Vilken pokémon är Ash’s motståndare Gary’s startpokémon i serien? 1. Squirtle x. Charmander 2. Bulbasaur 9. Vilket år försvann pariserhjulet från Gröna Lund? 1. 2004 x. 2009 2. 2006 De rätta svaren finner du på sidan 30! :)))))

GB’S GLASSKARTA 1999

GÄSTSKRIBENT:

F.D. CHEFREDAKTÖR AV LATIN LOVER

ELIS BURRAU:

Jag ser på er och ni är så glada 1

Jag ser på er och ni är så glada. Så börjar texten. Jag läser från pappret jag klistrat upp på den semivita väggen. Tejpat. Jag står mitt på mattan, säger det högt rakt ut i rummet: jag ser på er och ni är så glada.

inne, early adopters. Roliga på Youtube. Undantagen som bekräftar regeln om den förlorade generationen. Undantagen som bekräftar regeln om den krisande ungdomen. Undantagen som bekräftar regeln: att kunna kategorisera undantag som bekräftar regler. Ni är på alla Charlies sittplatser. Massa läppar sjunger ”JA MÅ HAN LEVA!” Ni krisar jämt och ständigt. Förlorar. Små paradoxer. Stora. Jag ser på er och ni är så glada.

IJag ser på er och ni är så glada. Ni vet inte vad som väntar och det är ju fullkomligt självklart. Ni är på en fest nu. En skiva. Ett jävla party. Jag är också här. Jag stirrar på en kort man med blont backslick och onda ögon. Han står vid sidan av dansgolvet och lyser på er med en ficklampa. Han är klädd i kostym. Han vill slänga ut varenda en. Så fortsätter texten. Ni är på Instagram nu. Utklädda till olika teman. Ni är på Facebook. Ni är på Twitter. Ni är överallt. Ni är före,

Jag ser på er och ni är så glada. Ni vet inte vad som väntar. Och ändå vet ni precis. Såklart. Exakt. IN I MINSTA DETALJ. Jag läser från pappret på väggen, och än så länge ingen oväntad vändning. Hyfsat logisk dramaturgi. Vissa drag av trånande avundsjuka eventuellt,

absolut. Signerat berättaren. Om man envisas med att läsa mellan förutsägbara rader. Jag minns att jag skrev i Kryckboken. Att jag skrev om Ken. Tänker det, säger inte lika högt. Ni vet inte vad som väntar. Jag vet inte, visste inte. Men, Elis. Haha. Egentligen. Ni vet inte vad som väntar? Är du på riktigt nu, Elis? Ni vet ju visst. Jag vet visst, visste visst. Det blir ungefär som en tänkt sig. Alltid. Jag tänker ofta tillbaks. Och på konsekvens. Ska man vara konsekvent, eller jag menar: måste en vara konsekvent? Skulle jag varit konsekvent? Ska man skriva en? Ska en skriva man? Om jag ser tillbaks… NEJ. Börjar om. Jag är på en studentskiva och jag ser på er och ni är så glada. NEJ. Jag är hemma, på Instagram, någon annanstans och jag ser på er och ni är så glada. NEJ. Jag är 19 år, går i SP3d, det är min skiva nu, Göta Källare, ser på mig själv i smutsiga toalettspegeln och jag är så ledsen. Klädd i nopprig, limegrön bomullspullover. Alldeles för tight. En tafatt tolkning av temat ”preppy vs. ghetto”, en grinande martyrkarikatyr. Det förstnämnda med flit det andra inte. NEJ. Ser er nu. Jag är 21. Ni är 19, 18, nån är 17. I en lokal som tjänar så mycket pengar på er vackra lycka men ändå vill slänga ut er. Slänga ut er på gatan. ”Gå ett varv runt kvarteret.” ”Det här är din bästa tid och vi ska förvandla den till ett dyrt helvete.” ”Du är för full av euphoooria.” Ni är utklädda till barnprogram nu. Batman, Pokémon, Mulan, Shrek. Moderna referenser, ingen är vilse i pannkakan. En som spelar skivor (tyvärr en man) ger sken av att han mixat ihop Journey med Swedish House Mafia. Det

“Jag är 19 år, går i Sp3d,

det är min skiva nu”

FOTO: KLARA HJORTH

gör inget att det är dåligt, ni är ju så glada! Och jag är också glad. Och varför skulle ni inte vara glada? Och varför skulle jag inte vara glad? Ni kommer att ta studenten snart. Smörgåstårtan i matsalen. Fuskchampagnen på innergården klockan åtta på morgonen. Skrivkrampen när du ska formulera med tusch i studentmössans innertyg varför just den här personen betytt så himla mycket för dig, varför du aldrig ska glömma just den här personen som du pratat kanske tre gånger med under lika många år för att ni tvingades göra en plansch om México tillsammans. Ni pratade tre gånger. Du skriver ”Viva México!”, glömmer det första uppochnedvända utropstecknet, lägger till nåt om enchiladas. Du tar studenten snart. Gymnasietiden är internskämtens glittrande era. Skoja inte. Allt är så relativt. Jag gjorde samma sak för två år sedan. Samma saker. Exakt samma saker. IN I MINSTA DETALJ. Det är helt sjukt och det är helt löjligt och det är en hel paradox (liten, stor) för ni ser framemot det så mycket och jag såg framemot det så mycket och jag vill aldrig tillbaka men JAG VILL ALLTID TILLBAKA. Jag ångrar inte en sekund av min gymnasietid. Jag ångrar allting. Jag ångrar en del. Jag är inte konsekvent men… NEJ. Det här ska handla om dig. Er. Utan stycken. I ett stycke. Flera stycken. Om just du. Jag pratar snabbt nu. Numrerar och stammar. Det här ska

handla om att se Khemiri smaka på ordet ”driva” i en aula, om att sitta hemma varje kväll med ostbågsfingrar och drömma om analoga bilder bakom stängda dörrar på treors hemmafester, om att vara så jävla trött på treors hemmafester (och analoga bilder) att man vill spy, om att inte vilja spy men göra det ändå, om att spela Lou Reed i kafeterian efter nyheten: att hon året över tog sitt liv, om att bli vegetarian, om att iklädd sopsäck med chokladsås i ansiktet tvingas gå fram till Mange Schmidt på en uteservering och uttrycka ”kärlek” istället för ”borgarsvin”, om att knyta vänskapsband i omklädningsrum över identiska Embassy-tröjor, om att bli hotad med spö av en hjärndöd snubbe på Baba Sonic för att man sitter ner på golvet ”som en jude”, om att under påsklovsresan till Glasgow upptäcka att den bästa medicinen mot krossat hjärta stavas White Russian, om att vara Latin Lover-redaktör och sitta på knä och be bredvid trasiga kopiatorer sena kvällar i öde korridorer, om juvenila fatwor riktade mot Göteborgsbaserade skivetiketter, om att bli utslängd från sin egen skiva och sin slutskiva. Ut på gatan. Om den totala lyckan inför faktumet: jag kan skapa en helt ny identitet. Jag kan träffa människor som jag faktiskt tycker om. Jag kan bli den jag vill bli. Det här ska handla om mig. NEJ. Jag ser ju på er! Och ni är så glada. Ni glittrar.

“... den tota-

la lyckan inför faktumet: jag kan skapa en helt ny

identitet”

4 5

Det är er era. Alla stycken är era. The people formerly known as the audience.

Jag ser på er och ni är så glada. Så fulla. Av tillförsikt, av dyr sprit, av projektarbetsignorans, AV ATTITYD HAHA and there is no tomorrow. Jag tänker på i somras. Jag och Axel och Axel satt på Fåglarö och läste upp hela Djäknemanuset från 2010. Från Axels iPhone. Solen som gick ner. Flaskan med äcklig Tequila som var tom. Allt salt överallt på bordet. Hela manuset. Från A till Ö. Olika röster. Jag ser på er nu, just precis nu. Ni är så glada. Jag vill att ni ska vara så glada hela livet. Jag vill att ni ska minnas den där glädjen. Samma kommer aldrig igen, men annan, en ny. Alltid. Säger det högt. Så slutar texten? Tiden fastnade eller frös eller vadfan man säger och det är alltid den där kvällen exakt i saliga sekunden innan tårarna och snefyllan och ner på golvet och ficklampsmannen i kostymblontbackslick och hur mår du och skrik och mera tårarna och besvikelsen och dåligtsamvetesticket och utslängd på trottoaren och raklång på parkbänken och inte ens kunna gå runt kvarteret och vad gick snett och det skulle va den bästa dagen nånsin ju. Tänker det tyst så att det ekar i skallen. Pappret ramlar ner från väggen. Så slutar texten. Dom vill slänga ut er på gatan. Varenda en. Dom fattar inte att ni redan sprungit.

ELIS BURRAU

EVIGA GYMNASISTER OCH HEDAR

TEXT: KLARA HJORTH

”Om några år skulle plantorna vaja långsamt av och an som höga och susande granar där ute på heden. Och då skulle inte heden finnas mer. Den skulle inte vara hed längre då. Men han tyckte att det låg något sorgset också i detta. Han ville gråta också för detta. Utan att han visste det stod han där och kände barnets sorg inför förevändningarnas död; barn älska ingenting så högt som förevändningar: den eviga heden som vill vara hed för att få klaga över hedens ödslighet.” – Harry Martinson, Nässlorna blomma

ag vet inte och vad yrar jag ens om, vart försöker jag komma. Naturmetaforer för ett ödsligt tonårsliv och min ungdom som en hed som planteras om till granskog och min barnasorg inför åldrandet och döden?? Ja kanske jag vet inte. Osäkerheten växer, chefredaktörsjaget suckar (oj gud vad tror jag om mig själv, att jag ens har ett chefredaktörsjag?), separationsångesten tilltar. Vet. Inte. Ens. Vad. Min. Sista. Text. Ska. Handla. Om. Suck. Nostalgi var det.

ostalgi betyder att längta hem eller tillbaka, trånsjuka och melankoli (förknippas dock ofta uteslutande med Spice Girls, Pokémon och magtröjor). Men jag tycker att nostalgi också är ångest och sorg över att veta att en kommer förlora något som en tillfälligt har, längtan efter det en är mitt uppe i. Typ en mild dödsångest i vackrare filter, visst är nostalgi det också? Men, och här kommer kanske min texts huvudfråga; hur kan en längta till och känna nostalgi inför något som en för tillfället har? För jag tror att jag längtar tillbaka till och känner nostalgi inför något som pågår nu men jag vet inte ens om det går. Så som ett försök till att svara, och eftersom min text tappade sin röda tråd redan i första stycket, tänker jag lansera; Min

ag tänker att ungdomen kanske är som en hed, för som en hed är ett mellanting mellan kalhygge och skog är ju ungdomen som ett mellanting mellan barn och vuxen. Och visst är ungdomen ödslig ändå? Eller är det bara jag som tycker? Samtidigt som den ligger längst bort från Ödsligheten och är så nära och intim och snarare en skog med täta slingrande träd än en hed. Tätt sammanflätad med sina trädkompisar och jag kan inte se någon hed i gruppchatterna och dygnet-runt-smsen eller i sena nätterna, bakishänget och intensiteten som Alex & Sigge säger att de saknar i sina vuxenliv. Är det; den eviga ungdomen som vill vara ungdom för att få klaga över ungdomens ödslighet eller vill den jubla över ungdomens samhörighet?

Teori om Eskapism & Nostalgi, alt. Sambandet Mellan Eskapism och Nostalgi.

let för att hänföras. Idiotiskt! Slut på teori.

art var det jag skulle ens, heden, tonåren & nostalgi, fast jag vill helst skriva om Södra. Märks det att jag har separationsångest eller, att jag snart ska lämna en tidning jag håller kär och helst skulle fortsätta pyssla om. Stånk och suck. Jag vill hinna skriva om hatkärleken till fjärde våningen och människorna och vanorna och helgerna och normerna och om att jag saknar den här tiden redan nu och att jag längtar efter, varning för klyscha, ungdomens frihet fastän jag är mitt uppe i den och snart har tappat alla vanor och måsten och på många sätt nog är friare än… någonsin?? Nej det vågar jag inte ens säga! Ta i trä! Jag vill skriva om hur fina mina år här varit och om rädslan för att sluta och om möjligheter och framtiden och blablabla. Ni fattar nog ni känner kanske samma. Samtidigt vill jag bara härifrån för jag är ju klar med det här nu, jag har blivit rastlös och är färdigjäst vill kastas ut ur tegelboet. Plantera gran på mig turn my hed into a skog!

ag är inte en eskapist (eller jag tror mig i alla fall inte vara det). Jag menar inte på det sättet att jag aldrig ljuger, men verklighetsflykt eller flykt från nuet är min största skräck, men jag har kommit på att jag kanske är så mycket oeskapist att det ändå övergår i någon slags ofrivillig eskapism. För när jag blir så upptagen med att inte fly eller missa nuet eller att missa att dokumentera dagarna precis som de varit, så glömmer jag ju att vara där jag faktiskt är. Jag blir så koncentrerad på att det som pågår inte ska gå mig förlorat, att jag just missar det. Liksom, det finns ju ingen gång som en tänker så mycket som när en anstränger sig för att inte tänka alls.

“Jag vill hin-

na skriva om hatkärleken till fjärde våningen”

å, därför tror jag att jag kan längta efter en tid jag är mitt uppe i (gymnasietiden, ungdomen osv) för stundtals/ibland/för det mesta/valfri tidsangivelse känns det som att jag inte upplever den på riktigt utan betraktar på avstånd och längtar dit. Idiotiskt! Mamma berättade om när hon och hennes kompis hade varit vid havet och det hade varit sådär vackert som ett hav är ibland och hennes kompis hade gråtit men det var inte för att det var så fint som hon grät sa hon, utan för att hon visste att hon aldrig skulle få uppleva den stunden igen. Typ så känner jag, och jag får bara mer ångest av att jag står här och tänker på hur jag inte kommer få vara med om det här igen istäl-

ag tänker på det Ulf på Kaffe sa en eftermiddag i mars när jag och Elina fortfarande hade ork att plugga (vi drack nog mest kaffe och skvallrade men ändå). Han sa att de som säger att gymnasiet var de bästa åren i livet har missförstått något, ”Ska en leva sjuttio år till sen som aldrig når upp till gymnasiet? Nej en får försöka se till att det inte blir så, att det fortsätter att bli bättre sen” och så visade

han med handen snett uppåt i luften, det var nog en uppåtgående kurva fast jag tänkte på en uppförsbacke. Jaja halvtomt eller halvfullt glas hur var det nu.

å. Den eviga gymnasisten som vill vara gymnasist för att få klaga över gymnasistens ödslighet/jubla över gymnasistens frihet och samhörighet? Jag kan inte bestämma mig. Men i vilket fall, om det nu någonsin kommer växa gran på mig och om jag nu någonsin blir en skog/vuxen, så tror jag ändå att en alltid kommer ha en hed/gymnasist kvar i sig. Tack och hejdå!

KLARA HJORTH

NOSTALGI-QUIZ 1: 2

RÄTTA SVAREN!

1-3 rätt: Alltså, vad håller du på med. Detta är allmänbildning. Läs på för fan!!

2: x 3: 2 4: 2 5: x

4-7 rätt: Ja jo okej. Visst. Liksom. Bra.

6: x 7: 2

7-9 rätt: Hallå! Sluta älta det förflutna! Du är ju sorglig! Lev i nuet!!

8: 1 9: 2 30

KROPP & KNOPP

MED HELENA ERIKSSON

den och hämmar ens liv (alkohol, nikotin, dataspel, nätpoker, socker). 8. Om du inte vill, och folk inte respekterar det så kan de dra åt helvete.

Alla mina vänner röker på, jag vågar inte riktigt. Vad ska jag göra??? HELENA: Åh först och främst: gör aldrig något på grund av grupptryck, lova mig det allesammans. Att ni tänker efter varför ni gör det ni gör. Är det för att jag vill? Eller för att mina vänner vill? Eller för att samhället vill? Och om det är så att ni inte vill, så gör det inte då. Gör ingenting ni inte själva vill. Här kommer lista på tips om hur en kan undvika grupptryck gällande att röka på: 1. Det är så 2009. 2. Det är en lätt grej för att fly ifrån sina problem, men i slutändan löser det inget av dem. Ångesten är kvar när trippen är slut. 3. En kan snea vilket inte är ett dugg soft utan skitläskigt. 4. En blir långsam i huvudet. 5. En stödjer en illegal svart marknad som i sin tur innebär keffa villkor för de som jobbar med det. 6. En stödjer en illegal svart marknad som kostar samhället en massa pengar, pengar som skulle kunna gå till massa annat bra. 7. Genom att bruka cannabis normaliserar en det hela, och samhället har tillräckligt med socialt accepterade beroendeframkallande och berusande medel som sätter folk i skulder, skapar destruktiva beteen-

Vågar inte vara den som säger “jag är kär i dig” först, tänk om jag skrämmer bort honom… men samtidigt så vill jag ju säga det! Jag är ju liksom jättekär. Hur? HELENA: Ja du skulle ju kunna säga ”jag vågar inte vara den som säger jag är kär i dig först för jag är rädd att skrämma bort dig, men nu säger jag det för jag vill säga det för jag är jättekär i dig”. Eller så struntar du fullständigt i vad han kommer tänka och berättar det just eftersom att du vill berätta det. Även om det är hur läskigt som helst (så där läskigt att magen vänder sig ut och in av nervositet), så måste en våga lite mer än i vanliga fall ibland. Om en inte vågar göra sånt som gör en nervös eller rädd eller annat än en brukar, då blir det svårt att vara lycklig. Kanske drar han sig undan, säger ”jag är inte kär i dig” och så gör det så jävla ont i hela kroppen men går över efter ett tag. Eller så säger han ”jag är kär i dig med”, och just precis därför är det alldeles värt det att berätta.

KLARA HJORTH

FELICIA KARLAHAG

GRETA THURFJELL

FELICIA HÖGNELID

FELIX LUNDIN ERICA LINDBERG

HELENA ERIKSSON

HAMILTON LUBLIN MOA STRÖM

LATIN LOVER