PROJECT MENTAL HEALTH 2021 by Latin Lover

UTANFÖRSKAP

Innehåll Project Mental Health! Utanför ett samhälle

4-5

Sjukdomens utanförskap

Utanför

Den arga blattetjejen

8-9

Fotomontage

10 - 11

Sociala medier, hyperrealitet och förändringsångest

12 - 13

Hur mår du på riktigt?

Gemenskap, gymnasiet, samhörighet, vänner, PANIK

Dikt

Att ha något gemensamt

FOJI, MOMO, JOMO - FOMO:s lika otrevliga kusiner

Program PMH

Project Mental Health!

ad du just nu håller i handen, eller läser online, är resultatet av ett flera månader långt samarbete mellan Södra Latins skoltidning Latin Lover, Södra Latins Elevkår, Kungsholmens gymnasiums tidning Kzine, Kungsholmens Gymnasiums Elevkår, Viktor Rydberg Odenplans Elevkår samt Viktor Rydberg Odenplans tidning The Rydberg Tribune. Project Mental Health (PMH) har varit ett samarbete mellan kårerna och skoltidningarna på

Södra Latin och Kungsholmens gymnasium sedan 2015 och i år är även Viktor Rydberg Odenplan med! Syftet med projektet är att främja mental hälsa hos eleverna och bidra till att minska ohälsa, med fokus på psykisk sådan och främst det som är inom ramarna får årets tema. I år är temat UTANFÖRSKAP och målet är att visa på olika former av utanförskap som finns hos gymnasieelever samt hos samhället i stort, starta diskussion kring det och tillåta eleverna att dela med sig av sina erfarenheter Traditionellt består PMH av en släppt tidning,

workshops, föreläsningar, poddar och dylikt. I år är vi glada att presentera denna tidning som Latin Lover, Kzine och The Rydberg Tribune framställt tillsammans med elever på skolorna. Utöver tidningen har tre olika poddar samt fem olika filmer släppts, eller kommer släppas inom en snar framtid. Kolla våra instagrammar för mer information: @elevkaren @latin.lover @styrelsen @kzine @vroelevkar @therydbergtribune Jag vill tacka alla som varit med och arbetat med det här projektet. Nu önskar jag dig en riktigt god lässtund!

Adina Edfelt Projektledare för Project Mental Health 2021 och sekreterare i Latin Lover

UTANFÖR ett samhälle

På Södermalms oändligt ändliga gator med stora trapphus och små små hissar finns Stockholm och åttiotalets sista husmoder. Min mamma berättar om sin mor. -Hon hamnade utanför… Mamma ser ner på sina händer i tiden som dröjer. Hon harklar sig i tiden som dröjer. -Samhället? -Ja, precis… 2 februari, 1980 Grannarna passerade i trappan och mellan deras tomma steg ekandes mot marmorn kröp små vassa ord fram och stack mig mellan revbenen. Mörka blickar tryckte mot nacken och jag ville så gärna vända mig om, då. Bort från Sonja som i vredesmod över galonbyxor hade lagt sig ned på marken och slog med knytnävar över mina smalben. Jag ville kasta bläcksvarta ord nedför trappan och se de rinna längs väggarna. Det gick ju inte, förstås, och såklart höll jag bara käften och var söt medan jag hörde deras viskningar och ögonkast krypa upp längs trappstegen, men jag kände hur det byggdes upp i lungorna, orden. Och jag blundade 4

hela vägen ned tills Sonja drog i min arm och jag i en smutsig hisspegel stirrade tillbaka på en kvinna jag inte längre kände igen. -Kan vi leka ett skepp kommer lastat? Hon frågade snörvligt när vi gick över djurgårdsbron och det låg snö i hela luften. Jag nickade tyst. Började. -Ett skepp kommer lastat med glass. Hon gick tigande ett långt tag och jag antog att hon hade struntat i leken när det hade gått minuter. Så svarade hon plötsligt och jag saktade ned och såg på hennes små fötter över den gråslaskiga isen.

betalat för oss. Vi satt där, stilla, och plötsligt fanns inte längre någonting annat än parken och genomskinliga andetag. Det gick på ett hjärtslag men det klättrade upp som ett slags molande längs strupen, och jag nöp mig själv i skinnet precis vid handleden tills smärtan ilade ut i fingrarna för att kunna svälja ned det långsamt. Begrava det djupt nere i magen. När jag sedan drog Sonja i handen, hemåt, blödde mina andetag och lämnade ett spår efter sig på en väg jag gått i hela mitt liv.

Allting som finns för henne just nu är honom och jag står bredvid henne i evigheter och betraktar hennes längtan utan ett ord. För allting som finns för mig är ju henne.

Jag slår på köksfläkten nu och tänder en cigarett, Commerce utan filter, under det gamla matoset och ser röken måla en lina i luften. Långa bloss och så försiktigt ut så att de sugs upp i rören. Förbi de hatade grannarna genom innertaket och ut i en skorsten, ut i en hel värld. Och jag sitter på en köksstol på ett schackrutigt köksgolv och askar i vasken.

Himlen låg som blöta lakan över parken och damerna satt där de alltid satt och talade om de saker vi alltid talar om. Vi satt på samma nedklottrade bänk och såg på barn som för varje litet steg på en lerig lekplats lösgjorde sig ännu mer ur våra krampaktiga grepp och sprang ut i världen. Vi i våra kappor som våra män köpt oss och vi i frisyrer våra män

Jag drar upp alla fönster i vardagsrummet. Snöflingor rusar genom luften och smälter på den mörka mattan. Det måste bli kallt, bli någonting. Sedan står jag mitt på golvet och andas in stadsluft och gatlyktsmörker. Snön har vadderat varje järnhård asfaltgata och det är totalt tyst, isolerat. Jag undrar hur den väg jag gått ledde fram till just detta

-Ett skepp kommer lastat med glass och pappa…

ögonblick av total likgiltighet. Jag undrar om det var det när jag intalade mig själv att detta var det enda rätta som mor och som kvinna. Eller om det var innan det, kanske helt enkelt när någon valde att svepa in mig i en rosa filt på BB och överlämna en flicka till min mor. Jag står där tills jag hör tunga steg i hallen och tills någon tyst och metodiskt går igenom raden av fönster och stänger de mödosamt. Tills någon sakta går ut igen med all sin ilska inlåst i ett litet fack i själen och stänger dörren efter sig sakta. Då, när det inte finns någon eller någonting kvar längre, sjunker jag tillslut ihop på en blöt matta och rinner ut i en oändlig pöl av svarta ord och rosa täcken. Detta har ju trots allt aldrig varit min värld. Text: Lykke Eder-Ekman Södra Latins Gymnasium

Illustration:Elvin Odelholm Södra Latins Gymnasium

Sjukdomens utanforskap Jag har haft en ätstörning sedan tre år tillbaka. Innan jag själv drabbades hade jag ingen aning om vad en ätstörning var. Jag tänkte mig ungefär att ätstörda var personer vars utseendefixering gått överstyr. Jag minns särskilt en fras från en konversation jag hade under högstadiet “Jag skulle aldrig kunna ha en ätstörning, jag gillar mat alldeles för mycket!”. Jag lyckades definitivt motbevisa mig själv i mitt påstående (som var av ren okunskap), och inte för det bättre. Men att jag, av alla, blev sjuk blev ett bevis för mig själv, att ätstörningar kan drabba vem som helst och att det inte är beroende av kön, ålder, etnicitet eller värderingar för den delen. När jag först började insjukna kom allt smygande. Först genom små beteenden, som sedan blev rutin, till slut lag. Allt jag brytt mig om började successivt förlora sin mening. Sjukdomen, som kontrollerade mig påverkade alla mina val. Mina ätstörda beteenden, som minskade mina negativa känslor kortsiktigt, ökade

ökade allt eftersom. Men ingenting jag gjorde var tillräckligt bra för ätstörningen, och beteendena blev bara mer och mer krävande. I förlängningen kretsade mitt liv kring mat, jag hade inte tankekraft för mycket mer. Mina vänner, som betytt så mycket för mig innan, förlorade jag kontakten med. Jag drog mig undan, och hade bara tid för ätstörningen. Min familj drabbades också, och oroade sig mycket för mig. Det var något som jag kände skuld för, men inte heller det betydde särskilt mycket ju mer tiden gick. Jag blev helt isolerad i mina ätstörda tankar, ständigt på flykt från allt det jobbiga. Men någonstans i eländet, hände någonting som fick mig att skifta fokus. Kanske var det mina föräldrar, eller vården som fick mig att börja ta hand om mig själv. Kanske förstod jag att det var värt att kämpa emot ätstörningen oavsett den ångest som skulle uppstå, den som sjukdomen maskerat så enkelt innan. Inledningsvis var jag inte säker på om jag ens ville bli helt

livet som sjuk verkade enklare. Men det “enkla” sjuka livet var också miserabelt och ohållbart, och gjorde att jag så småningom ändrade mig. Jag började känna en vilja att ha ett normalt liv igen med skola och vänner. Jag kände en lust för det ätstörningen hindrat mig från tidigare. Sakta men säkert började jag ta tag i saker som jag tidigare inte haft varken fysisk, eller psykisk ork till. Jag, och de omkring mig började känna igen den personen som jag var innan jag blev sjuk. Nu kan jag leva ett normalt liv. Den ständiga oron jag tidigare känt dominerar inte längre. Jag är inte fullt frisk än, men på god väg. Att satsa på att bli frisk är det viktigaste jag gjort för mig själv. Och det går att bli frisk. Ätstörningar har uppskattats drabba ungefär 200 000 personer i Sverige (2017, Kunskapscentrum för ätstörningar). Det är alldeles för många. Jag hoppas att jag med min historia kan sprida mer kunskap om min sjukdom, och visa att man inte är ensam med sina problem. Ätstörningar är inte hållbara i längden, de är livshotande. De går att bota och de går att få hjälp för. Frisk & Fri - Riksföreningen mot ätstörningar Stödtelefon 020 – 20 80 18 Skribenten vill vara anonym

Utanför Det kalla regnet faller kring mig och blandas med tårarna. Framför mig en dörr, Bakom den ligger värme och ljus. Allt jag önskar, som räddar mig. Men hur mycket jag än försöker kan jag inte komma in.

Jag knackar och knackar Men ändå händer ingenting. Hur mycket jag än försöker, hur mycket jag än vill så får jag inte komma in. Vad gjorde jag för att förtjäna detta, Skadade jag dig utan att veta? I sådana fall är jag ledsen, Det var inget jag menat. Men snälla släpp in mig i värmen, för kylan sväljer mig hel. Tår efter tår ned för mina kinder. Dag efter dag i regnet, Det sväljer mig och dränker mig i dess grå—

Jag vet inte om jag någonsin kommer härifrån. Under dörren ser jag ljus som strömmar ut, jag hör skratt och känner värmen som sipprar ut. Jag knackar och knackar, men hör du inte mig. Eller vill du inte höra? Jag går kring huset för att se, men ser bara bilder där jag inte är med. Vad är det med mig som har sårat dig? Droppe efter droppe faller regnet. Med varje dag blir fötterna tyngre. Mörkare och mörkare blir världen kring mig, Jag orkar inte stormen mer. Varför, varför just jag? Vad gjorde jag som sårade dig? Vad är fel med mig? Snälla släpp bara in mig Valentina Holm SA20A, Södra Latins gymnasium

Den arga blattetjejen Utanförskap eller mellanförskap? Är jag utanför eller är jag fast mellan två delar av mig själv jag tvingas hålla separata?

ör så ofta att

utanföskap egentligen handlar om att man hör hemma på flera platser. Jag hör inte hemma någonstans för hela min identitet har byggts kring att bevisa att jag minsann är lika svensk som er andra. Men är man verkligen något man måste bevisa sig vara? Jag har tvingats hitta ett hem i mig själv och det är inte hemtrevligt. Varenda del av ens liv infiltreras av påminnelsen att man inte är svensk.

Frågan: ”var kommer du ifrån egentligen?” har blivit vardagsmat och du tittar ner på bordet under hela religionslektionen för att undvika dina klasskamraters blickar. I kärleken är man antingen något spännande eller något äckligt. Första scenariot ser ut såhär: Du har hår, mörkt hår på delar av kroppen de andra svenska flickorna inte hunnit få det än.

Det är inte lite heller utan du blir kal�lad mustaschtjej och hör ”euw” när du drar upp ärmarna på din tröja. Du tycker en svensk pojke är lite gullig tills han skriker ALLAHU AKBAR och hans äckliga saliv hamnar i ditt ansikte.Det händer 10 gånger till, och tillslut är du bestämd. Inga vita pojkar, inga vita flickor för den delen heller. Du kanske börjar bära hijab. Tar du av den för att du vill eller för att du är trött på all skit eller för att du faktiskt vill?

Den arga blattetjejen - Selma Anaya

Troligtvis mer trött på dina vänners antydan att du är ful än den gången någon kärring skrek terrorist efter dig när du var påväg till tåget. Andra scenariot: Gillar du mig eller är jag ett exotiskt vidunder du ska skriva på din lista av alla (blattar) du legat med? Utländska brudar har så mycket attityd ju, vi kommer sätta dig på plats. Dessutom kan du ju omöjligen vara rasist om du träffar en blatte men det finns INGEN chans att det är den typen av tjej du tar hem till dina föräldrar. Kärlek och förhållanden har blivit ett koncept för mig. Något vita människor håller på med. I skolan är det inte mycket bättre. Men du, går inte du sprint? Jaja, Berit eller vad du nu heter; fortsätt kolla på mig som att jag inte snackar svenska. Fortsätt anta att jag är korkad. Hemma glömmer man vilket språk man ska tala.

Svenskan börjar ta över och mamma stirrar besviket tillbaka på en och skakar huvudet. Min dotter har blivit svensk. Med kompisar får du bita dig i tungan varje gång du är påväg att säga wallah eller något annat du lärt dig säga innan du ens kunde säga hej. Förvänta dig inte att bli försvarad heller, om någon drar ett rassigt skämt om folk som ser ut som dig får du lära dig skratta med. Nicka när läraren kläcker ur sig att invandrare är överrepresenterade i brottstatisitken, vänja dig vid att dina vänner är livrädda för din farsa, bara bli en skön brud helt enkelt. När du börjar på Södra är det bara att acceptera att du är blatten i vängruppen, mångfalden som ser bra ut på bilder men ett helvete att ha och göra med utanför Instagram. Hur länge kan man låtsas att man inte är arg innan man tappar det helt?

Selma Anaya - Den arga blattetjejen

Att uppfattas och ANTAS vara aggressiv bara jag öppnar käften utan att använda den silkeslena rösten, blir jag en tickande bomb som bevisar teorin blattetjejer kan liknas vid djur, vi kan inte hantera våra känslor. Traumat ni väljer att kalla rasism har klätt oss i ett hårt skal. Antingen blir man så assimilerad att man förstår att i det vackra landet Svea pratar man försiktigt och håller inte med om något, ser till att hålla en tio minuter lång utläggning och säga ”jag håller med, fast...”. Eller så blir du som mig. Förbannad. Jag lyfter handen får att plocka upp en penna och du tror att jag är påväg att slå dig. Vet du vad, at this point förmodligen. Får kanske ta SD:s råd och återvandra till Danderyds sjukhus och be dem lägga mig i morsans mage igen. För annars kommer jag alltid vara och förbli, en arg blattetjej. Iallafall i dina ögon.

Fotograf- Indra Bernhold Arnborg

Utanförskap är ett brett begrepp som kan appliceras på många områden. Ekonomiskt och socialt utanförskap, utanförskap på grund av en tillhörighet till marginaliserade grupper eller utanförskap på grund av mobbning. Alla har känt sig utanför vid någon tidpunkt i sitt liv och vissa gör det nästan konstant. Utanförskap är en känsla starkt förknippad med ensamhet, men kanske även skam, ilska eller obekvämhet.

r ett historiskt perspektiv känns det som att fler rimligen måste känna sig utanför idag än under exempelvis 1700-talet - men samtidigt verkar det lättare idag att hitta sitt “community”, att bli sin egen lyckas smed. Internet är både omtalad bov och helig räddare i nöden. Sociala medier ses som möjligheten till att hitta likasinnade, finna gemenskap och ta sig ur känslan av utanförskap. Nästan allt går att få information om och nästan alla går att kontakta via internet, det finns inga landsgränser. Samtidigt anser vissa att sociala medier är orsaken till problemen från första början. Aldrig tidigare har man känt sig så nära men ändå så långt ifrån - att veta att miljoner människor är några knapptryck bort, men att ändå inte ha någon att ringa ger stora ensamhetskänslor. Att se alla andras lyckade liv på Instagram gör att man kän-

ner sig misslyckad och att se vännerna umgås i smyg via snapmap gör att man känner sig utanför.

ihopkopplat med vilken verklighetsbild man tror på, vilka sanningar man köper.

Dessutom isoleras unga män, hamnar utanför samhället och radikaliseras, vissa står bakom hela massakrer och andra begår självmord. I The New York Times podcast Rabbit Hole beskrivs hur en kille under några år på youtube först blir högerradikal för att sedan bli vänsterradikal. Genom att börja titta på debatter mellan höger- och vänsteryoutubers hamnade helt plötsligt den unga killen på vänster sida av politiska youtube. Algoritmerna verkar styra våra liv och våra åsikter. Trump säger sig ha vunnit ett presidentval han förlorat och miljoner människor tror honom trots att tydliga motbevis finns - på internet verkar det inte finnas några sanningar längre. Tillhörighet till en viss grupp verkar nuförtiden vara starkt

I en artikel av Jonna Bornemark (“Både Greta och Trump drivs av ångest inför världens förändring”, 17/1 2021, Dagens Nyheter) framförs en tes om att både rörelser för mänskliga rättigheter, klimatet och alt-right-rörelsen drivs av en kollektiv kulturell ångest som kan dateras tillbaka till den franska revolutionen. Enligt Bornemark beror den kulturella ångesten på rädslan för samhällsförändring. En samhällsförändring som fick sin början i upplysningens kritik mot Gud som ledde till idéer om frihet, jämlikhet och broderskap, uppror och senare grunden till alla stora ideologier. 1800-talet födde marxismen och konservatismen och senare även feminismen.

Människan har ett värde, de förtryckta började systematiskt göra uppror mot de privilegierade och samhället förändrades. Förändringen gav ångest enligt Bornemark. Rimligen har urbanisering, globalisering och sedan kosmopolitismen samt samtidigt polariseringen som internet tillåter bidragit till denna förändringsångest. Är det den ångesten som spätt på känslorna av utanförskap? Ju komplexare världsbilden blivit, ju längre vi kommit från tron om att livet styrs av Tors ilska och Iduns kärlek, desto svårare tycks det vara att känna samhörighet. Livet utanför bygemenskapen verkar göra det svårare att hitta sin plats. Om man läser om den postmoderne filosofen Jean Baudrillards tankar kan man kanske dra kopplingen mellan konsekvenserna av livets ökade komplexitet och hans tankar om hyperrealitet. Baudrillard menade nämligen, som förklarat i hans bok Simulacra and Simulation (1981) att vi gått igenom en process han kallade simulering. Världen har gått igenom

tre stadier av simulacra. Första stadiet av simulacra var i pre-modern tid då bilden och produktionen var en illusion eller avbild av verkligheten, en förfalskning. Andra stadiet av simulacra skedde under den industriella revolutionen då bilden blev en produkt av verkligheten, så verklighetstrogen att den skulle kunna ersätta den, på grund av massproduktion. Det sista stadiet av simulacra sker i postmodern tid och innebär att bilden inte bara ersatt verkligheten utan dessutom är modellen för verkligheten. Detta gör att vi inte kan skilja på verklighet och fiktion. Vi lever i ständig hyperrealitet. Baudrillard verkar ha förutspått samtiden redan på 80-talet. Han pratade nämligen om “mediatisation”, vilket innebär att media försöker återskapa verkligheten ännu mer verkligt än verkligheten vilket gör att vår bild av verkligheten baseras på något artificiellt – den sanna verkligheten blir omöjlig att nå. Detta är ett led i processen simulering och leder slutligen till hyperrealiteten. Denna

glitch mellan verklighet och verklighetsbild som Baudrillard framhåller tycks vara en anledning till förändringsångesten Bornemark diskuterar. Att upplevelsen av att verkligheten inte passar ihop med verklighetsbilden genererar ångest är inte konstigt. Rimligen leder det också till en känsla av utanförskap. Så vad ska vi göra med detta? I en värld där innanförskap bestäms av liknande världsbild och utanförskap är att se världen annorlunda, i en värld där polariseringen bara ökar eftersom polariserade grupper aldrig kan förstå varandra. Om man inte ens kan enas om vad som är sant blir det omöjligt att sammanfoga samhället och skapa en enhetlig världsbild. Utanförskapet ökar när grupper inte kan enas, varken om sanningen, hur världen ska vara eller vilka beslut som ska tas. Kanske är utvecklingen oundviklig, som Baudrillard menade. Baudrillard kallades dock obotlig pessimist och Bornemark avslutar i alla fall sin artikel något mer muntert, genom att hävda att coronakrisen visat att om man enas är inget omöjligt, frågan är bara i vilken grad det är möjligt? Adina Edfelt, Södra Latins Gymnasium

Hur mår du, på riktigt? ”H

ur mår du?” är frågan som vi alla ställer varandra. Man frågar det mest bara för att vara trevlig och lyssnar varken på svaret eller förväntar sig nå

got annat svar än bra. Svaret är som inprogrammerat, man behöver inte ens tänka efter. Svaret är alltid detsamma, oavsett hur man mår den dagen. Det är riktigt synd att denna fråga förlorat sin mening samt att det känns som om det bara finns ett enda sätt att svara på. Det tär på en att klistra på ett leende och att alltid låtsas som om allting är bra, även om det inte är det. Man kanske känner sig ledsen, orolig, arg, besviken eller något helt annat och ändå förväntas man bara svara bra. Samtidigt vill man inte heller tynga andra med sina bekymmer. Hur ska man hitta balansen? Kanske berättar man inte hur man verkligen mår för någon man möter för första gången, men vi borde i alla fall svara uppriktigt när vi pratar med personer som vi känner. Tänk hur mycket bättre man skulle må om man fick prata ut, även om det bara är något litet som bekymrar en. Framförallt, tänk hur mycket bättre personen som blir frågad skulle må om vi faktiskt tog oss tiden att verkligen lyssna på deras svar. Ibland är någon som lyssnar allt man behöver. Vi måste bli av med nonchalansen i denna fråga, vi måste få tillbaka dess sanna innebörd. Så nästa gång du frågar någon hur de mår, lyssna ordentligt på svaret, de kanske har något mer de vill säga. Victoria Pietilä, Kungsholmens Gymnasium

Gemenskap, gymnasiet, samhörighet, vänner, PANIK A

tt finna gemenskap och samhörighet kan vara svårt. I synnerhet på gymnasiet. Att navigera rätt på en plats där upp till 2000 outvecklade och hormonellt skadade in divider vistas var dag är inte alls lätt. Svårigheten i det hela gör dessvärre inte vänner, gemenskap och samhörighet mindre viktigt. Detta har nämligen stor betydelse för lärandet, det vill säga själva syftet med att gå i skolan. Att känna någon form av grupptillhörighet och gemenskap skapar trygghet som gör att du slappnar av, vilket i sin tur underlättar för inlärningsprocessen. På gymnasiet möts du av obekanta ansikten, högre krav på prestation och nya oskrivna förhållningsregler i en alldeles främmande miljö. Hur skall detta hanteras? Man kanske tror att människor på 16 jordsnurr borde skaffat sig lite lärdomar lämpliga att bruka under de tre åren på gymnasiet. Men ack nej. Hela 16 jordsnurr bör snarare betraktas som ynka 16 jordsnurr. Vid gymnasiestarten är de flesta tyvärr småttingar som tror sig veta, men som egentligen inte har en aning om vad som väntar dem på andra sidan skolporten. Varje gång ett nytt läsår börjar intar en unik årskull av elever skolans korridorer. Pirriga och förväntansfulla ska dessa småttingar börja första ring för att på valfri skola och inriktning spendera de kommande tre åren tillsammans. När din klass blir sammansatt sker en hopgyttring av individer där de flesta förmodligen är av helt olika bakgrund. Med andra ord, olika individers bristande erfarenheter av livet sammansätts till en enda klump, och bildar följaktligen en fet röra. Och hur gör man egentligen för att hitta in och hitta rätt i denna röra? Helt ärligt så vet jag faktiskt inte. MEN GE FÖR GUDS SKULL INTE UPP HOPPET!! Jag är nämligen här för att påminna dig om att det är svårt för de flesta att hitta rätt på gymnasiet. Med vetskap om detta kan du förhoppningsvis känna dig lite mindre ensam och bli mer ödmjuk gentemot dig själv. Det kanske helt enkelt inte är meningen att man ska hitta den sanna gemenskapen och samhörigheten på gymnasiet. Istället kanske gymnasiet kan få vara ett försök till början på en lång väg av lärdomar, och inte utgöra lärdomarna för hur hela livet skall levas. För FAN så sorgligt det hade varit, åtminstone för mig och precis alla jag känner. Innan gymnasiet börjar kan du omöjligen, med minsta lilla förutsägelse, veta hur dina tre sista år i skolkorridorerna kommer att bli. Börja därför inte gymnasiet, eller gå inte på gymnasiet för den delen, med inställningen att du vet hur allt är och hur allt kommer bli, för det gör du inte. Att umgås kring människor med den attityden kommer enbart skapa en hetsig och asjobbig stämning. En utstrålning som talar om att du, likt alla andra, inte vet ett skit om livet men är villig att ta reda på mer, kommer göra att du uppfattas som mycket mer ödmjuk. Med inställningen att du inte vet någonting skapar du rum att lära dig massor och blir kanske framförallt lite mer öppensinnad inför att lära känna många slags folk. Något som möjligen gör det lättare att i slutändan hitta din rätta clique. För det verkar ju vara det som alla vill trots allt. Med rätt människor omkring sig finner kanske många slutligen en viss gemenskap och samhörighet. Om du är fast besluten att detta skall ske nu gäller bara att navigera rätt i röran som är gymnasiet. Då är mitt främsta tips till dig att bara vara öppen för alla och inte ta gymnasiet på för stort allvar. Din livstid efter studenten kommer förhoppningsvis vara bra mycket längre än din treåriga gymnasietid och då finns massvis med tid att finna både vänner, gemenskap och samhörighet. Lea Abigail Mann, SA18b, Södra Latins gymnasium

Att ha

ör ful, för kort, för fet för ledsen, för dålig, för sen för konstig, för spinkig, för klen för kall, för arg, allting är fel för fattig, för snål, för liten bor på två ställen, och är alldeles för sliten aldrig perfekt, inte ens acceptabel för sorgligt, för starkt, för riskabelt att visa vem jag är vem jag vill va jag har bara mig själv kvar vara ensam i stormens öga på en öde ö gör inte mig något längre jag kommer aldrig bli som dem hur mycket jag än försöker - Johanna Fröde, Södra Latins Gymnasium

ag råkar identifiera Jag råkar identifiera mig som tjej, tycker migoch som jag tjej, och om killar.jagAlltså enkillar. väntyckerpåom skaplig Alltså nivå, så tycker jag på en vänskaplig att killar är bra. Många kilnivå, så tycker jag att killar lar är roliga, trevliga och är bra. Många killar är roliga, snälla. inget emot trevligaJag och har snälla. Jag har ingkillar. Jag har vänner som et emot killar. Jag har vänner råkar vara vara killar,killar, och och de är som råkar de fina vänner. Ja, ni förstår är fina vänner. Ja, ni förstår poängen. Det finns finnsmånga många poängen. Det bra bra människor här i värlmänniskor här i världen, och den, ochavmånga dem är många dem är av killar. killar. Men ändå kan jag inte hjälpa Men ändåmigkan jag inte att känna lite utanför hjälpa att känna mig lite ibland. När jag råkar hamna utanför ibland. När jag ensam med en grupp vänner råkar hamna ensam med där alla utom jag är killar, en grupp vänner där alla när jag är i en gruppuppgift i utom jag är killar, när jag är skolan där jag är enda tjejen i en gruppuppgift i skolan ellerjag närärjag sittertjejen ensam där enda eller med grabbarna i klassen på när jag sitter ensam med lunchen. Alla killar som jag grabbarna i klassen på väljer att umgås med i mitt lunchen. Alla killar som liv tycker jag om. Menmed ändå i jag väljer att umgås blir liv dettycker en speciell stämning mitt jag om. Men ibland, grupp får det blir när somkillar att ijag missar vara just det. Det blir liksom, något grundläggande, att oavsett grupp av ikillar, en jarjag automatiskt, en grupp gong killar, jag intesaknar riktigt kan mäta med något. mig blir med.mindre Sen är jag kanske Jag rolig, mer inte den kaxigaste krävande, jobbig personen och, ja, som finns, men jag skulle säga tjejig. att jag ändå kan ta lite plats.

något gemensamt Detta är ju inget någon någonsin sagt till mig, men det är en känsla som inte försvinner när jag väl hamnar i den där gruppen av killar på lunchen. De är trevliga, och de gör ingenting som jag tycker är fel. Men jag känner mig ändå utanför.

Så det är ju tur att det finns tjejer då. En grupp som jag faktiskt tillhör, som är min grupp. En samling människor som jag har något gemensamt med, och alltså automatiskt borde känna gemenskap med. Det pratas så mycket om att man ska vara lojal tjejer emellan, gentemot sina systrar och allt det där. Missförstå mig rätt, det är ju fantastiskt att kvinnor kan hitta kraft i varandra och enas och allt sånt. Men det känns inte rätt heller. Det känns konstigt att vara mer lojal mot en grupp bara för att man har en sak gemensamt. Jag känner mig nog mindre utanför när jag är med en grupp tjejer än med en grupp killar, för vi har ju faktiskt en stor sak gemensamt.

Något man kan utgå ifrån, något man vet att alla har liknande erfarenheter av. Men det är bara en sak. Visserligen en viktig sak som ofta styr en ganska stor del av ens identitet, men ändå bara en sak.

Och ibland känns det nästan påtvingat, att kvinnor som grupp förväntas ge så mycket stöd åt varandra bara för att de är kvinnor. Det känns så genomskinligt, att jag förväntas vara mycket mer lojal mot någon bara för att personen råkar identifiera sig med samma kön som mig. Det är fantastiskt att kvinnor stödjer varandra. Men jag kan känna att stödjer man någon bara för att personen är av samma kön som en själv, skapar man bara ännu mer uppdelningar mellan könen. En ännu större känsla av ett vi och dem. Och en ännu större känsla av utanförskap, om man inte har något annat gemensamt förutom att man är kvinnor eller män. Ens kön är ju ofta en stor del av ens identitet, men

det skapar också en förväntning på att jag som kvinna ska identifiera mig med andra kvinnor, även fast vi kanske inte alls har något gemensamt förutom vilket kön vi identifierar oss med. Så jag kan inte hjälpa att ibland känna mig utanför när jag umgås med grupper som råkar vara tjejer också. Det känns så konstigt ibland, att det finns en påtvingad gemenskap och en förväntning på att man ska ha massor av saker gemensamt, bara för att man är tjejer. Jag har massor gemensamt med många tjejer. Och det är fantastiskt. Jag tror också att jag har mycket gemensamt med många killar. Men eftersom jag inte är med i deras dem, så känns det ändå som att jag är utanför. Ens kön är ofta en stor del av den man är, men det är inte allt. Siri Martinsson Berg, Na21b, Viktor Rydberg Gymnasium Odenplan

FOJI, MOMO, JOMO FOMO:s lika otrevliga kusiner

”Fear of missing out” eller ”FOMO” har kallats vår generations största anledning till social ångest och utanförskap. Begreppet gjorde inträde i allas vårt kollektiva medvetande år 2011 och beskriver den överhängande och ofta helt orättfärdigade känslan av att andra har sååå mycket roligare än en själv, och att man av någon anledning lämnas utanför. Som vanligt är det sociala medier vi har att tacka för detta ungdomens ok som forskning visat har kopplingar till depression och alkoholism. Nu är dock FOMO bara så 2010-talet, och självklart måste vi prata om alla dess avarter som har minst lika stor inverkan på våra psyken. Det finns en hel radda pseudo-diagnoser som orsakas av allt det där roliga som dina vänner visar att de har på Insta, Snap och Twitter (inte FB, vem använder liksom ens det längre, ugh). Om du har en telefon som kan göra mer än bara ringa är chansen stor att du lider av någon av dessa! FOMOMO: Fear of the mystery of missing out En mer extrem form av FOMO som bara uppstår när din telefon är trasig eller har slut på batteri. Här är du rädd för att du missar nåt, men inte på grund av att du ser något som du missar – det

är vad du INTE ser som gör dig rädd. Så fort du inte kan se dina vänners stories, inlägg och statusuppdateringar antar du automatiskt att alla du följer har organiserat en maffig fest tillsammans (på Zoom såklart), och du är inte bjuden. MOMO: Mystery of missing out Det här är paranoian som uppstår när dina vänner inte lägger upp nåt alls. Istället tvingas du i affekt skrolla igenom din Twitter- och kanske tillochmed (gasp!) Facebooktidslinje i jakt på ledtrådar. Självklart antar du det värsta, och att anledningen till att ingen lägger upp nåt är att de har alldeles för kul (utan dig) för att ha tid att ens tänka på att dokumentera upplevelsen. FOJI: Fear of joining in Den raka motsatsen till MOMO; om du lider av FOJI håller du antagligen inte dina egna vänner uppdaterade eftersom att du inte vet riktigt vad du ska lägga upp (är det här filtret kul eller too much? Hur många selfies är för många selfies? Borde jag vänta till #goldenhour?) och du oroar dig för att ingen kommer likea eller kommentera dina bilder. Faktum är att du kanske skippar sociala medier helt och hållet för att du är så rädd att ingen kommer vilja följa dig.

BROMO: När dina ”bros” skyddar dig från ”missing out” När dina vänner aktivt låter bli att lägga upp något, kanske efter en utekväll (okej fine ett socialt distanserat innekrök är kanske mer sannolikt nu då), eftersom att de är rädda att få dig att känna dig utanför. Det här kan ses som en solidaritetsgrej, men ska vi vara ärliga så vet vi ju att de kommer snacka om kvällen och dra alla insidejokes som uppstod då nästa gång du är med iallafall. Med andra ord finns det alltså en stor risk att din MOMO beror på andras BROMO. SLOMO: Sleeping on missing out I det här fallet är din ångest antagligen inte helt ogrundad. Alla andra har faktiskt mycket roligare än du, men du sover och får inte reda på det förrän nästa morgon när du loggar in och ditt feed är helt packat med alla bilder. JOMO: The joy of missing out Fastän det här egentligen är något positivt fick det vara med ändå. JOMO är när du skiter fullständigt i att ”miss out” och du är helt nöjd med att bara chilla i sängen med en kopp te och den senaste Netflix-sensationen. Nicholas Nilsson, SB21, Viktor Rydberg Gymnasium Odenplan

Pogram för Project Mental Health 2021 Program för Project Mental Health 2021 Måndag den 22/2 släpps podden Att ej va straight på Spotify. En härlig blandning av allvar och skratt där deltagarna djupdyker i utanförskap som tillkommer när man inte är straight. Foucault och att runka bulle diskuteras också. Sök på Kzine Podcasts på Spotify så kommer det upp! Måndag den 22/2 publiceras filmen Södra Latin vs VRG Odenplan: utanförskap på gymnasiet. En intervjufilm där elever på Södra Latins gymnasium och Viktor Rydberg Odenplans gymnasium intervjuats om utanförskap. Filmen släpps på instagramkontona @latin.lover och @therydbergtribune. Tisdag den 23/2 kommer filmen Ta ställning till: utanförskap upp på instagramkontot @latin.lover - södra-latinare har fått ta ställning till påståenden om utanförskap och motivera sina åsikter. Onsdag den 24/2 släpps podden Carola och kulturellt kapital. En viktig diskussion om rasism och utanförskap. Podden finns att hitta på Kzine Podcasts på Spotify. Torsdag den 25/2 släpps filmen Fråga psykologen på instagramkontot @styrelsen där psykologen Nahid blir intervjuad om mental hälsa och hur mental ohälsa kan förbättras. Fredag den 26/2 publiceras podden Könsbehåring och sterilisering där de medverkande diskuterar könsroller kopplat till sex, utanförskap och genusnormer. Det blir en del analys och en del flabb. Ni hittar den på Kzine Podcasts på Spotify! Fredag den 26/2 kommer kortfilmen Den första mobbaren ut på instagramkonton @kzine. Filmen är en satirisk tolkning av mobbning och vad som egentligen händer i huvudet på mobbare och dess offer. Ett perfekt exempel på hur man inte ska bete sig! Fredag den 26/2 släpps slutligen tidningen, PMH UTANFÖRSKAP - både i skolan och på nätet! Tack till alla som har medverkat i projektet; i poddar, filmer och tidningen! <3

Redaktion PMH 2021 SKRIBENTER: Lea Mann Valentina Holm Nicholas Nilsson Siri Martinsson-Berg Lykke Eder-Ekman Adina Edfelt Victoria Pietilä Johanna Fröde Selma Anaya

Södra Latins Gymnasium Södra Latins gymnasium Viktor Rydberg Odenplan Viktor Rydberg Odenplan Södra Latins Gymnasium Södra Latins Gymnasium Kungsholmens Gymnasium Södra Latins Gymnasium Södra Latins Gymnasium

LAYOUT & ILLUSTRATION: Hilda Johansson Anna Bergling Felicia Gullman-Strand Sandra Kåhre Elin Karlsson Elvin Odelholm

Viktor Rydberg Odenplan Viktor Rydberg Odenplan Viktor Rydberg Odenplan Viktor Rydberg Odenplan Viktor Rydberg Odenplan Södra Latins Gymnasium

FOTO: Indra Bernhold Arnborg

Viktor Rydberg Odenplan