PROJECT MENTAL H E A L T H
1
INNEHÅLL 3 4 5 7 8 12 16 18 21 24 29 30 31
2
Vad är Project Mental Health? Alva // Nelly Kronstrand Ätstörningens mörker // Anonym G // Kamron Rozaev Hitta Tillbaka // En novell Stress i det okända // Hannah Green Personlighetsstörning // Alexander Härndahl Gomez Om att vara anhörig till psykisk ohälsa Inuti en duktig flicka // Inez Sigvardson When You Become Everyone’s Enemy Vem ska trösta Knyttet? Illustration // Hannah Green Medverkande i Project Mental Health
MEDVERKANDE PÅ TIDNINGEN Lilly Avelin Lydia Ericson Dahl Adeline Arvidsson Esther Arndtzén Hannah Green Josefin Ahlenius
DESIGNER Sonia Engström
introduktion om pmh
Att psykisk ohälsa ökar är inte längre något vi kan blunda för. Det existerar runt omkring oss, och ibland även inom oss. Därför vill vi, genom det här projektet, belysa problemet ur ett elevperspektiv. Av elever, för elever. Project Mental Health är ett samarbete mellan Södra Latins elevkår, Kungsholmens Gymnasiums elevkår och skolornas båda tidningar, Latin Lover och Kzine. I projektet har vi släppt fyra poddar, hållit föreläsningar på bägge skolor och producerat tidningen du just nu håller i din hand. Allt för att uppmuntra, synliggöra och öppna upp för diskussion kring psykisk hälsa.
3
ALVA TEXT: Nelly Kronstrand
Ibland vill jag dö. Eller inte dö, jag vill bara inte leva viskade hon. Jag rynkade pannan och kollade henne i ögonen. Jag sa vad är skillnaden? Då brast för henne. Hela kroppen började vibrera i skakningar, hennes pupiller blev större och andningen tätare. Hon klängde fast sina armar runt min hals och hulkade. Vi satt bara där ett tag. Hennes taniga kropp var förstörd av ärr på armarna. Jag kollade på henne. Hon var min bästa vän. Jag trodde att jag kände henne bättre än vad hon kände sig själv. Denna lilla vackra varelse med kolsvart hår och blek hy. Jag visste inte hur jag skulle ta hand om henne. Jag kunde inte ens ta hand om mig själv under den här perioden. Tillslut torkade hon tårarna och log. Hon log på sättet som hon alltid gjorde när hon ville agera. Hon ville låtsas att allt var okej och att orden hon precis sagt inte var hennes egna. Hon försökte glömma vad som hade hänt. Hon visste att hon inte kunde bli räddad idag och att det var meningslöst att idissla. Genom fönstret kedjerökte hon cigarett efter cigarett. Hon försökte bara dämpa ångesten. Hon ville bara vagga monstret i botten av hennes mage. Hon ville glömma allt som hade hänt och låtsas att hon för en gångs skull var någon annan. Jag kunde inte klandra henne, emellanåt var det exakt vad jag också ville.
4
Ätstörningens mörker Allt fler blir medvetna om att en ätstörning är en allvarlig sjukdom och vad begreppet anorexi innebär. Däremot har jag fått uppfattningen om att det är många som missuppfattat hur en ätstörd person resonerar. Jag har otaliga gånger fått höra ”men det är väl bara att äta, hur svårt kan det egentligen vara?” eller ”När du klarar att äta mat från McDonalds, då är du väl frisk”. Jag förstår att det är lätt att undra varför en person med farliga fysiska symptom börjar gråta om mjölkglaset inte fylls till exakt två deciliter eller varför hen till synes inte försöker bli frisk. En person lidandes av en fysisk sjukdom är ofta beredd att pröva alla de mediciner som finns men problemet är att för personer med en ätstörning så är medicinen den största fienden. Mat är medicin och hur mycket man än vill bli frisk och fri så är varje måltid en ny kamp man måste vinna. Varje måltid måste man möta sin värsta rädsla och det finns inga som helst genvägar. Det pågår ett fasansfullt krig i hjärnan och tappar man fokus för ett ögonblick så blir man nedslagen av odjuret. Jag skulle ju aldrig få en ätstörning. Jag hade sett hur min kusin sett ut och mått, vilket inte var något jag ville sträva efter. Jag älskade mat, tränade visserligen mycket men var i balans och tackade inte nej till lite glass efter maten. Vid mataffärerna möts vi av löpsedlar som fastslår hur länge vi måste träna för att kunna äta ett äpple eller vilken motionsform som är mest fettförbrännande. Hur skulle omgivningen må om vi istället möttes av rubriker som ”Så här mår du bäst i dig själv” eller ”Lär dig acceptera din kropp, 10 enkla tips”. För att förändra idealen hos framför allt unga tjejer måste vår bild av vad som är hälsosamt förändras. Jag själv har anammat mottot ”Ät för att träna, träna inte
55
för att äta.” I min utopi skulle begrepp som ångest, bantning och träningshets vara lika främmande som kinesiska är för en svensk. Eftersom dessa ord redan blivit så pass rotade i dagens samhälle måste vi istället prata om problemen. Prata om hur allvarligt psykisk ohälsa är och att det finns hjälp att få. Upplys allmänheten om tidiga symtom och fånga upp de som är i riskzonen. Tona ner kroppshetsen och sträva efter att öka självkänslan hos utsatta grupper. Det är inte lätt att förändra innehållet i sociala medier, tidningar och på tv och jag är medveten om att det faktiskt är många som vill läsa om bantningstips och lågkalorimat. Gör vi en gemensam ansträngning och tillsammans inser vilket bagatell det är om man har storlek 36 eller 38 på jeansen så tror jag att medierna istället kan börja fokusera på det som är viktigt på riktigt. Jag är ett sandkorn på en milslång sandstrand och min enskilda insats räcker inte långt men jag försöker använda mina erfarenheter genom att prata, skriva och informera om psykisk ohälsa. Någonstans måste man börja. Jag läste en gång en text där två tjejer satt på bussen och pratade om anorexi, hur enkelt allt skulle vara då. Hur snygga de skulle vara på stranden i sommar. Vi måste våga prata om hur verkligheten ser ut, hur fruktansvärt hemskt det är att vara sjuk. Samhället framställer viktnedgång som något enkelt, något som kommer göra dig till en lyckligare person. Och visst får man en kick när vågen visar att vikten går neråt likt sekunderna när man har bråttom. Men det som tidningarna glömmer att skriva är att för varje kilo som försvinner, så försvinner också någons lycka. Vänner och familj blir fiender, träning går från att vara lustfyllt till ett tvång, hårtestar faller av och lägger sig som en liten hög på duschgolvet. Missförstå mig inte, det är självklart att folk som lider av fetma eller övervikt kan må bra av att gå ner i vikt och att alla som bantar inte får en ätstörning. Det som oroar mig är att ungdomar hela tiden blir mötta av idealen att man ska se ut på ett visst sätt för att passa in i samhällets mall. Att tjejen på bussen tror att allt kommer vara så bra sedan, sedan när hon är smal, visar på den skeva uppfattningen angående hälsa som råder i dagens Sverige. Att sitta i väntrummet på SCÄ, Stockholms centrum för ätstörningar tillsammans med tolvåringar, tjejer som går i sexan gör mig skräckslagen. Även om ätstörningar kan uttrycka sig olika hos olika individer så har man mycket gemensamt. Jag vet vilken smärta tjejen mitt emot mig genomlider. Jag vet hur förtvivlade hennes närstående är. Jag vet att hon är på botten av en ruin med väggar som känns omöjliga att ta sig upp för. Men jag vet också att det blir bättre.
6
Du gör mig galen För när jag är med dig, då är jag inte mig själv Du får mig att vara uppmärksam på mina handlingar - mina rörelser mina ord Och jag hatar mig själv för det. För när vi inte är nära När du och jag inte är i samma rum, i samma byggnad - då bryr jag ju mig inte då finns du inte i mina tankar, du tar inte mina känslor som gisslan och vad jag känner mot dig känns bara obeskrivligt men det tycker jag bara för stunden för egentligen så älskar jag ju inte dig, och det vet jag djupt inne Jag säger inte det här för att vara taskig eller för att framhäva mig själv som någon som inte bryr sig Utan för att jag förmodligen älskar det du visualiserar det du representerar Du representerar en värld som jag kommer att vara en del av och sen lämna för ngt bättre, och finna ro Jag är rätt så säker att när jag börjar det nya kapitlet i mitt liv så kommer du att tyna bort I havet av alla andra Och jag hoppas att det är sant och att det kommer att ske för jag pallar verkligen inte längre att bli varm och sen kall När jag sa att jag inte älskar dig, dig som person, din personlighet Då ljög jag inte För jag vet ju inte ens vem du är Jag vet ej vad du står för Hur du är egentligen Jag känner inte dig och jag vill hellre inte det Allt det du nog kommer ifrån, det som ingår i den kulturpåsen, det som omger dig - det är nog det som jag finner en dragning mot - och hur väl du lyckas att personifiera det
G - Kamron Rozaev
7 7
a t Hit ove en n
ll
”Det minsta man kan förvänta sig av Sveriges bästa gymnasium är att man ska slippa frysa ihjäl”, klagar Emelie. ”Alltså på riktigt, hur svårt kan det vara att åtminstone sätta på elementen?” Jo, det är ganska kallt känner jag nu. Jag går från att svettas hysteriskt till att huttra, sedan svettas jag igen. Undrar om svett kan frysa fast på kroppen, som is, om man svettats och sedan går ut när det är minusgrader? ”Nej men det är väl klart att svett inte kan frysa”, skrattar Bella när jag berättar om tankegången. ”Om ditt svett skulle frysa betyder det att du är död.” Jag rodnar häftigt. Såklart, vad dum jag är. De andra pratar och skrattar vidare, men jag säger inget mer. I mitt huvud snurrar tankarna som allt mer blivit en del av min vardag. Jag kommer glömma bort vad jag ska säga på redovisning. Jag kommer skämma ut mig så grovt. Jag hör inte hemma här. Emellanåt hinner jag fundera över hur mycket mina svettfläckar syns. Kanske är det så distraherande att de inte lägger märke till hur jävla dålig jag är? Fast nej, nej, det är inte möjligt. Som om min totala inkompetens skulle undslippa de här människorna som klarar av att träna, plugga, ha ett socialt liv och jobba samtidigt? Bra försök. Det är dags. Läraren har öppnat klassrummet och vi går in. Konversationerna och skratten följer med in tills läraren ber alla att vara tysta. Det är dags att inleda föredragen. Jag försöker lyssna på mina klasskamrater, försöker le, nicka och applådera entusiastiskt, men det är lönlöst. Det enda jag kan tänka på är att jag själv snart ska upp och på vilken katastrof det kommer bli. Min puls är för snabb, min panna är för varm. Det känns som om jag vilken sekund som helst kommer explodera.
8
a k a b l til
”Tack så mycket Sanna, då är det Fridas tur”, säger läraren, varpå jag inte reagerar. ”Frida?” försöker han igen. Jag hoppar till, mumlar ett ”ursäkta” och reser mig från min stol. Vägen fram till talarstolen, som dagen till ära rullats in i klassrummet och står framför tavlan, känns evighetslång. Mina händer skakar så mycket att jag tror jag ska tappa stödordslapparna. Det är bara fem minuter av ditt liv. Du klarar det, försöker jag intala mig själv, men jag kan inte fokusera. Kan inte. Efter några djupa andetag tar jag i alla fall sats och börjar. ”Jorden blir allt varmare och eh… det är, som ni alla vet, öh… inte så bra.” Mina kinder blir heta och antar en rosaaktig nyans. Mitt hjärta bankar hårt, för hårt. Så hårt att jag tror det ska flyga ut ur min kropp och landa någonstans längst bak i klassrummet. Hur det går till vet jag inte, men plötsligt är den galna tanken en mörk sanning, och ju längre tid som går, desto säkrare blir jag på saken; jag kommer dö. ”Fenomenet kallas för global uppvärmning och orsakas av… eh… utsläpp av växthusgaser.” Jag pratar för fort. Jag har ingen kontroll. Jag vet inte vad jag håller på med. Jag vet inte vad som händer. Jag håller på att dö. Men jag vet vad jag måste göra. Faktum är att det bara finns en sak att göra. Jag måste härifrån, fort, nu! Inte en sekund till kan jag stanna här. ”Ursäkta, jag måste gå”, hostar jag fram innan jag droppar stödordslapparna på golvet och rusar ut ur klassrummet, ner för alla trapporna och ut på skolgården. Pulsen är skyhög, svetten dryper och jag har svårt att syresätta musklerna. Det är adrenalinet som bär mig, hela vägen ut till skolgården. Väl ute stannar jag, känner hur pulsen saktar ner och min andning återgår
9 9
till det normala. Jag sätter mig ner på en bänk, lutar mig tillbaka och ser ut över den tomma fotbollsplanen. I takt med att jag återhämtar mig kommer förnuftet tillbaka och med förnuftet kommer skammen. Så pinsamt. Så ofattbart, fruktansvärt, otroligt pinsamt. Jag kan inte sluta tänka på hur det måste sett ut och hur konstig, dum och svag alla måste tycka att jag är nu. För att inte tala om betyget som måste ha störtat mot sin avgrund i samma stund som jag började prata. Vad ska jag göra? Kan någon snälla säga mig vad fan jag ska göra? Ska jag gå tillbaka till klassrummet, säga något i stil med ”här är jag! Jag försvann visst ett litet tag, men nu är jag tillbaka och tänkte fortsätta med mitt tal!”? Åh herre gud vilken hemsk bild jag fick upp i huvudet nu. Okej, jag menar allvar. Vad ska jag göra? Kommer jag någonsin kunna visa mig på den här skolan igen? Kommer de kunna glömma? Kommer jag kunna glömma? Antagligen inte, så ska jag byta skola? Ska jag kanske flytta från stan? Ett utbytesår kanske skulle funka? Jag vet inte. Jag har ingen jävla aning. När jag inte längre står ut med att se på den grå skolgården och den beigea fasaden lämnar jag skolans område och åker hem. Det är andra gången i mitt liv jag skolkar, men jag kan inte förmå mig att bry mig om konsekvenser just nu. Vad spelar det för roll? Vem bryr sig? Inte jag i alla fall. Jag bryr mig inte om någonting. Och ändå växer klumpen i magen när jag ser på min tomma mobildisplay. Inget missat samtal, inget sms, inte ens en notis från Snapchat. Jag vet inte vad jag hade hoppats på, ett ”hur mår du?” kanske? Inte vet jag, men jag bryr mig inte. Så fort jag kommer hem sätter jag på datorn och börjar leta efter
/// 10 10
/////////////
flyktvägar. Jag kollar runt på olika skolor i närheten och på företag som jobbar med utbytesresor. Ingenting lockar mig. Jag ger upp sökandet och börjar istället tänka på hur mitt liv var innan gymnasiet, innan självförtroendet började sjunka, innan ångesten. Vad gjorde jag då? Hur tänkte jag då? Vem var jag då? Jag funderar länge och börjar bläddra igenom mina dagboksanteckningar. Dagboken avslöjar att livet visst inte var så problemfritt då heller, men det jag med hjälp av dagboken och mina minnen kommer ihåg är att jag körde mitt race. Jag lät inget dåligt självförtroende hindra mig från att göra det jag ville göra. Jag oroade mig inte så mycket om vad folk skulle tycka eller tro om mig. Jag såg framåt, inte bakåt eller ängsligt åt sidan i ett försök att få medhåll och bekräftelse. Kanske kan jag på något sätt hitta tillbaka? Ja, det kan jag. Inte på en dag eller en vecka, men börja, det kan jag göra idag. Så jag tar ett steg tillbaka till mitt gamla intresse, intresset som alltid funnits där i mörka och ljusa tider, men som jag dessvärre inte prioriterat under året som gått. Skrivandet, där jag kan uttrycka mina tankar och känslor, frigöra min kreativitet och skapa nya världar. Skrivandet, som i det fria skrivandet, det jag själv bestämmer över. Skrivandet, det riktiga skrivandet, utan färdiga mallar och bedömningsmatriser. Jag öppnar upp ett dokument, skriver ingen rubrik, funderar inte över var jag ska börja eller när jag ska sluta. Jag skiter i om det jag skriver är bra, jag bara skriver. Jag skriver en novell, tror jag, eller vad spelar det för roll vad det kallas? Jag bara skriver och skriver och skriver… Och jag tror att jag känner mig levande igen.
//////////// 11 11
STRESS I DET OKÄNDA TEXT: Hannah Green
12 12
M
itt namn måste vara ett av namnen som viskas mest över kaffemaskinslatte i lärarrummet. Jag kan visualisera en korktavla som hänger i lärarrummets kök med rubriken ”Skolans topp 10 jobbiga elever” och en bild på mig någonstans i topp 3. När en ny lärare börjar på skolan visas hen denna tavla: ”Ja, lärarrummet är bra när man vill komma undan hetsen i resten av skolan. Här är det vi kallar för ’vardagsrummet’, där kan man sitta och jobba. Bra WiFi! Här är köket. I köket har vi det gamla vanliga, en kaffebryggare, spis, och, ja, juste såklart! Här är de jobbigaste eleverna på skolan. Malcolm i MU15A är en jävla sybarit, men hon Hannah från ES16B förstör alltid min dag. Hon är så jädrans betygsfixerad. Vad hände med elever som faktiskt bryr sig om vad de lär sig?” Jag tycker att vi inte får tillräckligt med läxor eller skolarbete. Jag tycker våra lärare ska behandlas med mer respekt än vad som sker, och att de ska behandla oss elever med mer respekt än vad de gör. Jag tycker att vi inte blir pressade nog i skolan, och jag känner att jag inte lär mig så mycket. Jag vet även att detta är ovanligt för en elev som går på Södra Latin att känna, men ni ska veta en sak: jag är så oerhört, obeskrivligt, illamående stressad, och jag tror att ni kommer att känna igen denna stress. I en studie från 2015 undersöktes stressen som upplevdes av så mycket som 40% av eleverna i Sverige. Varför är svenska tonåringar så stressade? Har de för mycket att göra? Kanske lärarna borde kräva mindre av dem och ge dem mer frihet? Det är så många resonerar idag. Hjärnforskning visar att stress inte orsakas av hur mycket arbete vi har, utan av att vi inte veta hur mycket arbete vi har. Detta kan även visas i saker orelaterat skolan, som t.ex. i ett förhör där det bästa sättet att bryta ned en person är att ingjuta genuin osäkerhet. Detta är inte den enda studien som visar på detta, utan ett antal har utförts och fått samma resultat. Problemet är därför knappast att att svenska elever har för stora krav på sig. I Sverige handlar det inte så mycket om kunskapskrav. Själv tycker jag gärna att vi kunde få mer läxor och prov. Problemet är att det är för lite krav, för lite struktur.
13 13
Utanför skolan sysslar jag med en del saker, bl.a. skoltidningen, kåren och ett ideellt projekt som jag själv startat. Dessa engagemang är minst lika tidskrävande som plugget är, och slår man ihop de med skolan är det som att jag jobbar två heltidsjobb. Det är något jag inte har några problem med, utan tvärtom, jag tycker bara att det är kul. Jag har en ändlös motivation som hjälper mig ta mig igenom dessa tidskrävande element (men även rikliga mängder koffein och stöd från nära och kära). Trots detta smyger stressen fram med inte så jämna mellanrum, och det har helt att göra med avsaknaden av struktur och tydliga instruktioner. Innan jag började på Södra Latin gick jag ett år på Kungsholmens Gymnasium. Det var det värsta året av mitt liv av olika skäl, men guldkanten var att lärarna var strukturerade. Det var dubbelt så mycket läxor och inlämningar som det är på Södra, men jag pluggade hälften så mycket och fick lika bra betyg. Detta tack vare lärarna som sa exakt vad som skulle göras för att få ett F, E, C eller A och när det skulle vara färdigt. På Södra får man ”gissa sig fram lite”, så får det ”bli lite som det blir” –En Lärare i Tvåan (2017). Och när jag på lektionerna bara får beröm och applåder och sedan frågar vad som jag måste göra för att uppnå målen och de svarar att jag ”gjort allt du kan göra” med ett leende och sedan presenteras med ett C blir jag grundligt stressad. Dessa stunder är de enda stunderna jag saknar Kungsholmen. Jag vet att detta inte verkar så farligt. Ett C är ett bra betyg, det kan ingen förneka. Det betyder att man kan mer än vad man måste, och att man därmed har kunskaper som kan räknas som ett litet bonus. Jag skulle vara nöjd med ett C om jag visste att den nivån jag presterade på skulle resultera i ett C. Men när jag varje dag sitter tills Stadsbiblioteket stänger och läraren uttryckt en oerhört positiv attityd som skulle på Kungsholmens Gymnasium betyda att jag skulle få ett A och jag sedan får ett C, blir jag oundvikligen frustrerad. När jag sedan frågar varför jag inte fick ett A och det enda svaret läraren kan komma med är ”men Hannah var inte så betygsfixerad, du måste njuta av din gymnasietid!” blir jag ännu mer agiterad. Hur ska jag kunna njuta av min gymnasietid när jag jobbar ett heltidsjobb i en okänd bransch?
14 14
Jag gillar att lära mig nya saker, och det har jag alltid gjort. Lärare tänker alltid att den enda anledningen till att jag frågar om vad jag kan göra för att uppnå målen och utvecklas är för att jag är en självupptagen person som bara bryr sig om att vara framgångsrik. Det verkar aldrig någonsin ha varit möjligt för dem att jag vill få bra betyg så att jag sedan kan komma in på ett universitet där jag kan lära mig mer. Ibland funderar jag kring vad motiveringen bakom att lärare inte kan strukturera sina lektioner och kurser är, och jag kommer alltid fram till samma svar: de tror att det är bra för oss. De tror att vi bara blir stressade av en massa prat om betyg och krav. Men i själva verket är det, som all forskning visar, tvärtom. Tydligare krav på oss skulle förstås kräva mer av lärarna. Det är klart att det är jobbigt att ha betygssamtal mer än en gång om året för att stilla en elevs stressnivåer, och det är klart att det är svårt att göra betygskriterier som tydligt är anknutna till en viss uppgift eller ett prov. Men förtjänar inte elever den hjälpen? Vi går inte i skolan för att tolka alla lärares mycket individuella sätt att betygssätta, utan vi går i skolan för att lära oss. Tillbaka till att jag inte tycker att vi får tillräcklig med läxor och skolarbete. Om vi hade en bra struktur på det vi lärde oss skulle vi aldrig ha något skolarbete eller några läxor. Vi skulle inte behöva ägna hälften av vår tid åt att tolka och analysera lärarens individuella intentioner. Därmed skulle tydligheten ge oss mer lust och kraft att lära oss nya saker. Jag gillar trots allt att lära mig nya saker. Mitt ord till lärarna är det här: låt folk själva få bedöma vad för betyg de vill uppnå, men ge dem förutsättningarna att kunna göra det. Lärare har inte rätten att bestämma åt mig hur min framtid ska se ut, och helt minimera min stress till ”jobbig elev som bara bryr sig om betyg.” Nej, jag älskar att lära mig saker, det är därför jag vill ha bra betyg, så att jag i fortsättningen ska kunna lära mig saker på det sätt som passar bäst för mig, vilket råkar vara på universitet som kräver att man har höga betyg för att komma in på. Vi elever behöver en tydlig struktur, inte mindre att göra. Det vore det allra bästa sättet att minska stressen bland svenska tonåringar.
15 15
Person hetsst ning. TEXT: Alexander Härndahl Gomez
16 16
nligtör-
alla fall inte som dem. Kommer du kolla snett på mig om du vet detta om mig? När du vet att jag ibland vaknar upp och inte vet vem jag är eller vart jag är? Gör inte det. Tror du inte jag varit med om tillräckligt? Ha lite hänsyn. Jag är en människa som varit med om hemska saker och detta är min hjärnas sätt att hantera det. Det är inte jag som gör mig till som många vill tro. Det var min hjärnas sätt att avlägsna sig från en situation inget barn ska behöva uppleva.
Jag lider av en personlighetsstörning. Oj, det lät allvarligt. Jo, det är allvarligt. Jag kan titta mig själv i spegeln och inte veta att det är jag. Jag kan gå miste om timmar av mitt liv för det var inte “jag” som var framme. Jag kan bli förvirrad av det som pågår i mitt egna huvud. Jag brukade höra prat där inne, delar av mig som pratade. En pratar ofta om depression och ångest, det är fantastiskt! Men låt oss inte i processen demonisera oss andra, vi med personlighetsstörningar, genom att peka på oss och säga vi är i
När jag får den dimmiga blicken och inte är där så kunde jag inte hjälpa det. Jag är faktiskt okej, jag lovar! Jag försvinner bara ibland. Ibland försvinner jag för det kom något som påminde mig om det som gjorde mig såhär, ibland rädsla, ibland är jag bara borta. Det är okej att inte vara “vanlig” psykiskt sjuk, okej att vara förändrad till personligheten. Ingen är trasig. Till och med vi med personlighetsstörningar. Vi finns också, och vi är precis som ni.
17 17
Om att vara anhörig till psykisk ohälsa
A
tt ibland må dåligt är en del av att vara människa. Det har vi nog alla förstått vid det här laget. Dagar som känns lika upplyftande som Stockholms snöslask en decembermorgon och det verkar som om en skugga faller över hela ens tillvaro har vi nog alla upplevt. Det drabbar mig, dig och alla runt omkring oss. Att veta hur man ska ta sig ur det kan ofta vara en svår gåta att lösa, men vad som nästan är ännu svårare är att veta hur man på bästa sätt kan hjälpa sina nära och kära i stunder av totalt mörker. Jag har flera vänner i min närhet som i perioder känt denna avgrundslösa upplevelse, så som psykisk ohälsa ofta upplevs som när den är som värst. De berättar för mig hur de inte längre kan äta för att ångesten förstör deras aptit eller att de inte förmår sig göra något annat än att stirra in i taket, men att de ändå är totalt utmattade i slutet av dagen. Jag känner att jag skulle göra precis vad som helst för att få dem att må bättre, men ändå står jag helt och hållet handlingsförlamad inför uppgiften. Hur hjälper man egentligen någon som mår psykiskt dåligt? Hur kan man hjälpa någon som inte själv vill bli hjälpt? Och hur kan man värna om sin egen psykiska hälsa samtidigt som man finns där för sina nära? För att få svar på dessa frågor samt diskutera ämnet har jag bokat ett samtal med Södra Latins kurator, Lars Grevald.
18 18
Utanför fönstret blåser vintervinden bistert, en stark kontrast till värmen inne i C-huset. Lars mottagningsrum är spartanskt inrett med en liten blå soffa, några mönstrade fotöljer och ett skrivbord. Trots enkelheten lyckas utrymmet förmedla ett slags lugn, en trygghet. En kanna kaffe håller sakta på att bryggas i köket intill när vi sätter oss ner för att inleda vårt samtal. Med tanke på att vi försöker upplysa och främja psykisk hälsa och välmående börjar jag med den viktigaste frågan av alla. Hur mår du Lars? Jag mår bra, för det mesta. Men inte alltid, och det är helt okej! Det talas väldigt mycket om psykisk ohälsa bland ungdomar och att den ökat under de senaste åren, är det något du märkt av under de 14 åren du jobbat här på skolan? Både ja och nej. Jag är själv tveksam till att all psykisk ohälsa har ökat i allmänhet men när vi talar om stressrelaterad psykisk ohälsa hos ungdomar och rädsla inför framtiden märker jag absolut en ökning. Detta tror jag har mycket att göra mycket med strukturella problem inom skolvärlden med alla kurser och många deadlines vilket kan leda till katastroftankar hos många. Att psykisk ohälsa ökar leder ju även till att många har anhöriga som drabbats, vilket kan sätta stor press på omgivningen. Man kan kännas en viss
maktlöshet och oförmåga när det kommer till hur man ska agera. Är det en uppfattning du delar? Ja, absolut. Det är många elever som kommer hit och är oroliga för en vän eller familjemedlem och funderar över hur de ska agera. Vad tycker du man kan tänka på i sådana situationer? Först och främst ska du aldrig gå in i en så kallad “behandlarroll” och agera psykolog. Det bästa du kan göra själv är att
3 råd vid psykisk ohälsa i nära relationer Gå aldrig in i en “behandlarroll” Det är inte ditt ansvar att göra en person som lider av psykisk ohälsa frisk, förstå att du inte alltid kan fixa allt och försök vara ett så bra stöd som möjligt istället. Sitt aldrig ensam med din egen oro Att du också påverkas när en anhörig lider av psykisk ohälsa är ett faktum. För att du ska kunna vara ett så bra stöd som möjligt är det viktigt att få prata med andra om hur du själv mår och hanterar situationen. Ta hjälp Det finns många resurser du kan ta hjälp av i den här typen av situationer. Det kan handla om hjälp till din anhörig eller hjälp till dig, se förslag i slutet av artikeln.
19 19
helt enkelt finnas där och visa ditt stöd. Dessa situationer kan vara väldigt knepiga att hantera och ofta hjälper det att ta hjälp utifrån. Det finns tex anhöriggrupper runt om i Stockholm där man får tala med andra anhöriga samt professionella inom området. Och hur kan man då gå till väga för att värna om sitt eget välmående? När det kommer till det här är det jätteviktigt att acceptera och ta hjälp utifrån. Även här kan anhöriggrupper vara väldigt hjälpsamt, ibland i även privata samtal med en kurator. Det är viktigt att förstå att du aldrig själv har ansvar för någon annans psykiska hälsa och att du kan bara göra ditt bästa för att finnas till hands. I situationer där man märker att en anhörig mår väldigt dåligt och skulle behöva hjälp men inte vill inse det själv, vad kan man då göra själv? Det kan vara bra att berätta för personen hur man känner och tala om att man är orolig (utan att skuldbelägga personen). Om man tar hjälp utifrån kan det vara bra att berätta det och att man gjort det för att man själv inte klarar av att sitta med den här oron ensam. Det kan hända att man blir avvisad, men det får man försöka stå ut med. Det kan ju vara så att personen i fråga har tagit in lite av det man sa men att det tar ett tag att bearbeta. Ibland kan man känna att en relation endast bygger på att man agerar stöd
20
åt någon, men att man inte har någon vidare relation egentligen. Hur ska man hantera när någon endast kommer till en när den mår dåligt, och att man själv inte känner att man räcker till eller har ork att hjälpa till? Försök att undvika att bli någons ständiga kurator och var öppen och ärlig i din kommunikation. “Jag hör vad du säger och jag vill att du tar emot hjälp, men jag kan inte ge dig den hjälpen.” Du kan även ge förslag på var hen kan söka hjälp. Försök vara tydlig utan att skuldbelägga personen. Har du några avslutande ord? Det finns alltid anledningar att njuta av livet. Gör det! Efter mitt samtal med Lars har jag fått lite klarhet i denna otroligt komplexa fråga. Jag har insett att det är viktigt att komma ihåg att det är väldigt svårt att veta hur man ska agera, och att ingen egentligen har de rätta svaren. Det bästa man kan göra är att finnas där och erbjuda stöd, utan att glömma bort sitt eget välmående. Och viktigast av allt är att veta att det finns så otroligt många människor som kan hjälpa till. Om du känner att du vill prata med någon om en närståendes psykiska hälsa kan du vända dig till din skolkurator, ungdomsmottagning, ideella organisationer med anhöriggrupper samt skolhälsovården.
Inuti en duktig flicka Elin loggade ut och stängde ned laptopen. Klockan på nattygsbordet visade 01.17. Ännu en sen kväll. Oron att inte kunna somna sköljde över henne som en flodvåg. Detta var resultatet av sena pluggkvällar och denna kväll hade hon hållit på längre än vanligt. Men det hade inte kunnat hjälpas, presentationen var imorgon och att inte göra den var inget alternativ. Elin var ingen slarver. Hennes andning ökade och hon kände hur paniken steg inom henne. Hon hade lovat sig själv att stressa mindre, men precis som med mycket annat hade hon även misslyckats med det. Ännu en natt somnade hon med tårarna rinnande nedför kinderna. Morgonen därpå var Elin tvungen att skippa frukosten. Hon hade försovit sig och med ett huvud fullt av gelé smällde hon igen ytterdörren efter sig. Ljudet var i samma liga som en åskknall. Tårarna försökte tränga sig ut från ögonen redan på tunnelbanan, men Elin tvingade bort dem. Ingen här skulle få se henne som hon verkligen var. Ett vrak. Nej, hon skulle bita ihop. Det var bara ett år kvar av gymnasiet och hon skulle banne mig klara av det. Elin var så trött på släktingar och vänner som ifrågasatte hennes gymnasieval. En flumlinje hade de kallat den, men Elin skulle bevisa för alla att det inte var så. Att hon hade precis samma valmöjlighet som alla andra och att hon var precis lika högpresterande som någon annan. Om hon så skulle ha en klump i magen hela året, så fick det vara så.
21 21
Runt omkring Elin verkade alla ljud högre än vanligt. Dörrar som slog igen kändes som åskväder, människor pratade på konsertvolym och när en ambulans åkte förbi utanför trodde Elin att det var krigslarmet. Hon orkade inte ta del av klassens vanliga småprat innan lektionen, utan ställde sig åt sidan och tittade ut genom ett fönster. Ute var det regnigt och mörkt och Elin önskade att hon kunde öppna fönstret och bara flyga iväg. Fly från allt. Men hur skulle det se ut. ”De måste se mig som ett freak”, tänkte Elin. Hon kunde nästan känna sina påsar under ögonen. Innerst inne visste Elin att det var hennes eget fel. Ingen hade tvingat henne att sitta uppe hela natten och skriva klart. Men om hon inte gjort det hade hon behövt gå till läraren och avslöja sig. Visa att hon var en bluff. Att hon inte var någon duktig elev. Att hon alltid lämnade allt till sista sekunden, men ändå alltid kom undan med bra resultat. En klasskompis kom fram och frågade Elin om hon var okej. ”Du ser inte ut att må så bra”, sa hen. ”Du kanske borde gå hem, eller i alla fall till skolsyster”. Elin skakade på huvudet. Hon kunde inte gå hem och skippa presentationerna, då hade ju hela nattens arbete varit förgäves. Men det sa hon inte, istället sa hon bara ”Det är okej tack. Jag mår bra”. Klumpen i magen bara växte sig större och större och Elin kände det som om hon snart inte skulle ha plats för alla matsäckar och tarmar och allt var det var. Under första lektionen kom illamåendet. Det överrumplade Elin som om någon plötsligt stoppat ned något i hennes hals och lämnat det där. Hon kände sig spyfärdig. Framme vid whiteboarden stod läraren och pratade på om svensk litteraturhistoria. Ingen märkte hur Elin kämpade. Tårarna gjorde ett nytt försök att
22 22
tränga igenom barriären, en lyckades till sist och hon snyftade till. Elin tittade sig oroligt runt omkring, men som tur var verkade ingen ha märkt något. Hon var tvungen att samla sig annars skulle hon aldrig ta sig igenom resten av dagen. Matsalens höga ljudnivå fick Elins huvud att kännas som en bomb. När som helst skulle det bli för mycket och huvudet skulle sprängas. Örat på väggen visade rött, som så många gånger tidigare. Hon undrade varför skolan ens ansträngt sig med att sätta upp det, för så vitt Elin visste hade det aldrig gjort någon skillnad. Efter tio minuter blev paniken för stor och hon var tvungen att fly. På ett gymnasium med tolvhundra elever är det svårt att hitta en avskild plats där man kan vara själv, men Elin hade tur. I en avskild korridor utanför idrottssalen kunde hon äntligen andas ut. In genom näsan och ut genom munnen, som hon hade fått lära sig. Hon skulle inte bryta ihop. Under den kommande lektionen fortsatte Elin att andas. In genom näsan och ut genom munnen, in genom näsan och ut genom munnen. Men andetagen hade slutat vara lugna. Istället gick det bara snabbare och snabbare mellan varje andetag, in genom näsan och ut genom munnen, tills Elin trodde att hon skulle kvävas. Hon kände en hand på sin axel, någon som frågade hur det var. Elin vände bort huvudet, hon ville inte att någon skulle se henne så sårbar. Ångesten bubblade över och när hon lämnade klassrummet kändes det som om hon kastade sig undan en flodvåg. Utanför sjönk hon ned med ryggen mot en vägg och lät tårarna forsa. Någon kom ut ur klassrummet och sjönk ned bredvid henne mot väggen. Elin vågade inte titta på personen. Hen tog hennes hand och sa med en mjuk röst ”det är okej. Det händer mig med”.
TEXT: Inez Sigvardson
23 23
I
’ve had this second voice inside my head for as long as I can remember. The voice which told me to eat less and work out more, the voice that told me to harm myself, the voice that made me suffer for years, the voice that nearly killed me. At times the voice and I became the same person, we merged into one and I couldn’t see a difference and neither could the people around me. To them and myself I became the wicked villain who only destroyed everyone around me. First it was my eating disorder that developed into severe anorexia, then it was my very severe anxiety and lastly the deep depression. This second person had a lot of sides and showed itself in a lot of ways. However one thing that never changed about it was that it was constantly present, it was always by my side. I remember a cold and very dark November morning about a year ago, my dad coming down the stairs saying “This is destroying me and mom, tearing apart our family, it has to stop” as if I had a fucking choice. That comment will hurt and stick with me forever. Imagine your father whom you’re very close to, maybe the person you know the best telling you that you are destroying his life and tearing his family apart. Imagine what that feels like, and how shocked you are when the person who loves you the most says that. You
24
WHEN YOU BECOME EVERYONE’S ENEMY can say that a part of me kind of died there and I that’s when I started hating and blaming myself for everything. I never left my room since I was afraid of destroying or intruding on my family. I didn’t look anyone in the eye for several weeks. At this time I had been in treatment for anorexia nervosa for about 6 weeks. I knew then that the treatment wasn’t going to be the worst part of the whole journey. I knew that even though people kept telling me “oh it will get better” “don’t worry, you’ll be fine” it wasn’t really true. Eventually these comments came to bother me a lot, because it’s total bullshit. You can’t predict that everything’s going to be fine, although that’s often the case. It doesn’t help because who wants to live through hell just because it might end sometime? The only person who gave me comfort and trust was the person on my shoulder “the devil” as most people call it. We all have one to a certain extent. I still have a hard time seeing mine as a devil since it was my best friend through everything. Except for the fact that it made me starve myself until I collapsed and had to be treated for anorexia, anxiety and a deep depression which almost ended in the absolute worst case scenario for everyone around me. But I didn’t care, it understood what I was going through, it came with all these great solutions. When I was eleven this voice or person or whatever you want to call it, made me award myself with a gold star each day that I didn’t eat any sugar. “It”
25 25
made me feel good when I didn’t finish my meal and when I ate vegetables instead of meat. When I was twelve everything was still the same. At thirteen it kind of faded when I started spending more time in the stable, was put on the regional team and became in charge of the youth section. However when I was fourteen it came back even stronger. I wasn’t on the team anymore and “it” told me that if I ate less and exercised more I might get back on the team. So that’s what I did, I didn’t dare to disobey it, cause that would be worse than not eating and exercising. My coach kept putting me back on the team before taking me off just a day before which trigged me even more. At fifteen, I stopped eating a fruit for breakfast, three cucumbers or a piece of cracker bread for lunch and a small dinner. Instead I skipped breakfast and lunch and skipped dinner as often as I could only eating a tiny amount if I had to eat with my family. I exercised even more, broke my personal records every time I tried, not because I was getting stronger but because my body was reaching its peak before collapsing. That’s what happens when you starve yourself and push your body to its extreme, the body starts feeding on your excess fat which the body stores for emergencies around your most important organs, then it starts weakening your bones and lastly it starts feeding on your muscles. That’s where the body gets all this extra energy from, but I thought it was because I wasn’t eating and somehow that was making me great. Actually though my body was trying to help me until it had to collapse. At fifteen, I collapsed for the first time and was put into treatment for anorexia nervosa at Stockholm’s Center for Eating Disorders. I was terrified and equally confused since I wasn’t seeing what everyone else was seeing. I couldn’t this teenage girl who was dangerously underweight losing weight everyday. I saw myself as a very healthy person who certainly wasn’t psychologically ill. However, my opinion didn’t really matter and I was forced to quit school during the fall semester of ninth grade. I stayed in my bed, barely saying hi to anyone else then my treater, my parents and my brother for 6 months. During this time I turned in on myself and all of a sudden food wasn’t my only problem. After overhearing my parents fighting about me and how difficult I was being as well as being told by them face to face that you are destroying them and their family I became the most dangerous person in my life. I lied to my parents daily, to take the burden of the truth away from them, I forced myself to sleep on the floor and not meet anyone else because according to me I didn’t deserve anything better. That’s also when I realized why I had starved myself for so long, it wasn’t only because I thought it made me a better person but also because I wanted to see
26 26
myself suffer. When I was watched over and forced to eat I immediately found new ways to make myself suffer although I wasn’t realizing that was what I was doing. At this time I thought I was crazy, I had lost all my senses, that’s what happens when you are anorexic, you lose your senses because you’ve been exhausted for so long. At this point, any 15 years is confused and in desperate need for someone who’d hug one without letting go. Instead of saying it’s going to be ok, showing that everything is going to be okay. If that someone had come to me perhaps I wouldn’t have gone so deep down into my destructive self as I did. To me and several others in the same situation there is only one possible solution eventually. A solution which kills about 1500 Swedes each year. During this time I felt very lost and lonely but mostly nothing. I felt nothing, like a walking ghost. I think that’s the most common misconception, we aren’t crazy, constantly sad or tired actually we’re mostly just lost, lonely and empty because we are often just as confused as everyone around us. Telling someone who is depressed, anorexic, bulimic or affected by any eating disorder what they are feeling, how they came to this point and what will work best for them isn’t helpful. If YOU don’t know what you are feeling or what catalyzed it all, how can then someone who just meet be so sure? It’s nearly impossible and even suffocating when you can’t correct them because you are “too sick” and your brain isn’t functioning so you’re not “reliable”. I can say that I am pretty sure that I am speaking for everyone who has been through something similar when I say the following - We are still just as human as before, we still deserve respect and someone listening to us because we are not stupid just broken. It is usually said that your recovery time or your medical recovery time is at least half of the time prior to when you started your treatment. Considering the fact that the people where I was hospitalized said that you could see that I had been broken and sad for a longer timer than I might realize and my dad remembers when I starting becoming quiet, more isolated and stressed as several years ago I still have a long way to go. Today, as sixteen years old, I have something that I haven’t had the last year, or even two years ago or maybe even ever. I have something that I value highly, something I enjoy truly, something that fits me and something that I can work towards and that is school at KG. KG is the first school which doesn’t
27 27
make me feel miserably lonely, it has given me something instead of the anorexia, depression or panic attacks, something else which I can strive towards. I didn’t have such a thing last year. Instead I was forced to stay home for 9 months and finally I just gave up. I couldn’t find something to strive towards because everything had been taken away from me. After being away from all civilization for nearly a year some wonder how I managed to get into KG, one of Stockholm most prestigious and difficult schools. The answer is, I managed through my determination from previous years which led to great grades in 7th and 8th grade that I could use in 9th grade. Getting into Kungsholmen’s Gymnasium had been my goal entire junior high, it disappeared for a while but when I got accepted it showed me that nothing is impossible. However that doesn’t mean that everything is solved and I have been declared as healthy, I still go to my doctors and psychiatric appointments twice a week to prevent me from falling back on old habits. I still have days where I have a severe panic attack and can’t talk or move, days where everything feels unbearable and days where I wish I didn’t exist, but then I remember everything I have managed to accomplish, a whole semester at KG keeping my facade up not letting anyone treat me differently. Lastly, to you who don’t see yourself in all of this, stop telling me that I am the perfect kid without any troubles and issues. Please stop saying that I should go ahead and live my trouble less life instead of caring for you, because the truth is you don’t know me, you might think you do but you don’t. You have no idea what my life behind my facade is like. It’s partly your comments that make me and probably several other keep everything to ourselves. We have enough to deal with, our devil on our shoulder, our demons in our minds and our will to hold our facade up to live normally, your comments aren’t needed.
28 28
Utdrag ur: Vem ska trösta Knyttet? av Tove Jansson ”Det var en gång ett litet knytt som bodde alldeles ensam i ett ensamt hus. Han var nog långt mer ensam än han trodde på kvällen när han tände alla ljus och kröp inunder täcket i sin bädd och gnällde för sig själv, för han var rädd. Därute gick hemulerna med stora tunga steg, långt borta hördes mårrans tjut på nattens mörka väg och dörrar stängdes överallt och alla lampor brann hos alla stackars skrämda kryp som tröstade varann. Men vem ska trösta knyttet med att säga ungefär: på natten blir det hemska mycket värre än det är.”
29 29
30 30
MEDVERKANDE
Demokratiska utskottet Södra Latin
Medverkande på poddar: Ebba Lagerkvist Pettersson Dagmar Grinneby Jennifer Gyan Katja Åman Siri Mörén Josefin Dahlberg Linnea Engelbrektsson Marvin Kouassi Sara Enegren Klippning av poddar: Viktor Elsnitz
Lobbyingutskottet Kungsholmens gymnasium
Föreläsare: Vi Vågar Tilia Freja Lindberg Storm Dunder
LÄNK TILL PODD
PMH-podden, Hour of the Wolf, ligger ute på podcast-appen och K-Zines hemsida!
31
32