PROJECT MENTAL HEALTH 2019 by Latin Lover

PROJECT M E N TA L H E A LT H

INNEHÅLL 3 Vad är PMH? 4 När tycker du om din kropp som bäst? Sara Enegren, Lydia Ericson Dahl

6 Vila Casper Berling

8 Min kropp Anton 10 Om jag inte var min kropp Anonym 12 Vaken Anita 14 Ensam är inte stark Anonym 16 Du är mer än din kroppsform Nilo Khamani 18 Porr – dess plats och fara i samhället Mina Asp Romefors

22 Kroppar Gustav Hedenberg

23 Till min kropp Ellen 26 Illustration Mika Sundell 27 Medverkande i PMH

M EDV ERKA ND E

Mina Asp Romefors Reem Muhallab Clara Popenoe Thor David Gmelin Einar Norberg Jacob Ohlsén Lydia Ericson Dahl Maja Rosell Vincent Olofsson Lewalski G RA FIS K D ES IG NER

Alva Warnström Mårsén O M S LAG

Esmeralda Struwe

? ÄR

VAD

PMH

Kära Södra Latinare och KG:are, välkomna till årets upplaga av Project Mental Health! Projektet är ett samarbete mellan våra skolors respektive elevkårer, medieproducenter och Er! Projektet jobbar för att öppna upp till diskussion om det rådande folkhälsoproblemmet, psykisk ohälsa, och ta saken i egna händer –våga prata!

Vi har tillsammans med er producerat poddar, anordnat föreläsningar, workshop och den tidning du håller i nu. Årets tema är kropp och i tidningen finner du berättelser och hyllningar om kroppen samt ens egen relation med kroppen.

Tack för ni tar del av och lyssnar på andras berättelser, erfarenheter och ett särskilt tack till Påverkansutskottet och KZINE på Kungsholmens Gymnasium, demokratiska utskottet och Latin Lover på Södra Latins gymnasium, Målsmännens Förening Södra Latin, Namik och Ung Media. Tack för att ni hjälp oss främja psykisk hälsa i våra korridorer.

När tycker du om din kropp som bäst? Vi lär oss redan som barn att tycka att våra kroppar inte är tillräckligt bra som de är, vilket leder till att de flesta av oss spenderar timvis av energi genom livets gång på att trycka ner den kropp som bär oss genom livet. För att motverka detta beslutade vi oss för att fråga elever och lärare på både Södra Latin och Kungsholmens gymnasium om när de tycker om sina kroppar som bäst. - När jag dansar eller spelar teater, för då tänker jag inte på min kropp så mycket. Då tycker jag att den är sexig och fin, och jag kan fokusera på allt jag kan använda den till. - När jag simmar, då använder jag kroppen mer än vad jag gör till vardags då jag oftast ser den som ett sätt att transportera min hjärna. - I situationer där jag är tacksam för att ha en kropp som kan göra saker, till exempel när jag tränar. Då uppskattar jag att jag har en kropp som fungerar och kan göra det jag

vill, ett privilegium som inte är alla förunnat. - I badhus, då känner jag mig fri. Då ser man så mycket olika kroppsformer som annars inte syns så mycket. Det känns förlösande på något sätt. - När jag mår som bäst psykiskt och faktiskt är glad är det lättare att uppskatta den fysiska kroppen. Hur man ser på sig själv är baserat på ens egna tankar, så hur jag ser på min kropp speglas av hur jag mår. - Jag tycker om min kropp mest på sommaren eftersom jag då lägger ner mer tid på min kropp och inga stressfaktorer är inblandade. Tycker också om den extra mycket när jag inte jämför mig själv med andra utan uppskattar min kropp precis som den är. - När jag tänker på hur kroppen är uppbyggd, hur avancerad den faktiskt är med olika muskler, organ, celler och transportsystem. Det känns nästan otacksamt att inte vara nöjd med den yttre vävnaden, huden, och de former som egentligen bara är en bråkdel av allt det som är min kropp. TEXT: Sara Enegren och Lydia Ericson Dahl

A L I V

07.53. Min väckarklocka går av och jag, som redan legat vaken och väntat på just det här klockslaget, reser mig mekaniskt ur sängen. Aldrig vila. Klockslaget är exakt rätt kalkylerat för att jag på sju minuter ska hinna med exakt allt jag måste hinna med innan mitt dagsverke börjar. Jag går på toaletten, borstar tänderna, sätter på mina svettstinkande strumpor, snör på mig mina skor som börjar gå sönder i kanterna. Applicerar läppbalsam på mina nariga läppar, blöter händerna i iskallt vatten, tvålar in dem exakt elva gånger, exakt, för annars blir det fel, och prick på slaget klockan noll åtta noll noll är jag redo. Jag tar mina första steg i min tolv timmars långa marsch. Aldrig vila. En oändlig trötthet ligger och gnager långt där inne någonstans, men den bekommer mig inte. Mina ben går som på automatik. Aldrig vila. Från prick åtta på morgonen till prick åtta på kvällen rör sig mina ben som i trans. Mekaniskt, nästan rytmiskt, går jag. ”Jag vet inte hur jag gör”, skriver jag i min dagbok som jag för i anteckningarna på min telefon. ”Jag tänker bara att jag inte får ge upp. Och då gör jag det inte”. På tolv timmar hinner jag gå ganska långt. I samma rum, på BUP’s heldygnsavdelning, går jag runt och runt i en cirkel i över sju mil. Om dagen. ... Hur hamnade jag här? Jag torterar min kropp, tvingar den att gå flera mil om dagen, aldrig vila, avstår från vatten för att jag hoppas att jag ska dö av törst, tvättar mina händer så mycket att de blöder av uttorkning, biter ner naglarna tills jag inte ens har några naglar kvar att klia på mina torra händer med, går utomhus utan ytterkläder för att frysa så mycket att det gör ont, svälter min kropp tills den nästan inte finns kvar, slår mig själv blå, river upp mitt eget skinn, sparkar, skär. Aldrig vila. Maten är djävulen, nej, min kropp är djävulen, nej, omvärlden som vill göra mig mjuk mullig mesig är djävulen. Jag famlar i panik efter något att lägga skulden på men i

slutet av dagen landar min ilska, mitt hat, på mig själv. Jag svälter, jag skriker, jag slåss, jag biter. Men för vad? För vad? För vad? Hur hamnade vi här? Hur kan hatet för den egna kroppen gå så långt? Hur kan vi tycka att vårt värde som människa ligger i hur mycket vi kan tortera våra kroppar? Vi går på hemska dieter, vi tränar tills vi mår illa, vi spyr upp det vi nyss tryckt i oss, och vi får komplimanger? För vad? För att siffran på vågen gått ner lite, och ju lägre siffra vi har, desto bättre personer är vi? För att vi blivit lite smalare i en värld där fetma anses vara det farligaste som finns? För att självkontroll värderas högre än självkärlek? Det var inte förrän jag insåg att min kropp kan vara mer än ett utlopp för all smärta jag känner på insidan som jag faktiskt började min marsch mot det friska. Det var en helt annan sorts marsch än den jag gjort i heldygnsvården. Det var en passiv, vilande marsch som bestod av att jag försökte tänka att det är bättre att förändra världen än att förändra min kropp. Det var och är svårt, det känns ofta så mycket lättare att svälta min kropp, att aldrig vila, att känna mig stolt över någonting jag åstadkommit genom kroppstortyr. Men jag kämpade på. Jag skrev. Jag skapade. Jag sjöng. Och någonstans på vägen insåg jag att jag är värd mer än min kropp. Och om jag kan få en enda person att också inse att den är värd mer än sin kropp. Om jag kan beröra en enda person med något som inte är min kropp, utan något jag skapat, skrivit, sjungit. Då har allt varit värt det. Då kan jag vila. TEXT: Casper Berling

MIN KROPP Det där ansiktet jag är så bekant med. Det som stirrar tillbaka på mig när jag kollar i spegeln. Hur kan jag känna till alla dess drag samtidigt som det känns som om jag stirrar en främling i ögonen när jag ser på det? Jag känner inte längre igen det. Jag har tappat förståelsen för vad ett ansikte är; vad en kropp är. Saken i spegeln är endast en reflektion av något som står på samma plats som jag. Något annat kan den inte vara. Men hur är det möjligt för två skilda saker att samtidigt existera på samma plats? Två saker som aldrig kan vara samma. Jag är något annat än den där äckliga saken i spegeln, det måste jag vara. Men jag vet inte vad jag är. Det är i alla fall en kropp jag existerar i. En kropp uppbyggd av blod, muskler, skelett, nerver, armar, ben. Är jag blodet som pulserar genom mina ådror? mina ådror. mitt blod. Om jag gör mig illa och blod droppar ner på marken, kan jag då peka på de dropparna och säga: ‘det där blodet är jag’? Finns det en gräns till hur mycket av mig själv jag kan förlora innan jag slutar existera?

Kroppen i sig är inte den som skrämmer mig; det är kännedomen att en kropp inte är mer än en klump organisk massa som aldrig kan vara något annat än just det. Jag är inte en själ eller ett medvetande. Jaget finns inte; bara kroppen. Om det är sant att ögonen är själens fönster, vill jag riva ner det hus fönstrena sitter i så min blick inte längre är begränsad till dem. Jag vill kunna se åt alla håll, hela himlen och hela marken samtidigt; utan fönsterramar och väggar som stänger mig inne. Men hur ska man riva ner huset utan att själv rivas ner med det? Hur ska man leva utan kroppen när det är med den man lärt sig leva? Jag vill skilja på mig själv och min kropp, men blotta tanken att kroppen och jaget är två skilda saker känns avlägsen och långsökt. Jag vill ändå kunna existera utan den, jag vill kunna slänga bort den, bryta varje ben, dra ut varje hårstrå och dislokera varje led. Jag vill slänga bort kroppen med dess medkommande patetiska existens och dess oundvikliga öde att en dag bli det lik den redan är. Men jag kan inte överleva utan den, inte heller den utan mig. Om det är existera jag vill göra, måste jag göra det tillsammans med kroppen, annars inte alls. Att existera måste trots allt vara värt det; alla andra människor kan tydligen leva med plågan. TEXT: Anton

VAKEN vaken. ännu en dag min kropp fortsätter vakna trots att jag inte längre vill leva

kallt. badrumsgolvet mot mina nakna fotsulor jag tittar upp undrar hur jag fortfarande kan ha en spegelbild det är konstigt att jag fortfarande har konturer varmt. vattnet ur duschen bränner mitt skal, mitt skal som fortfarande är så fint och oförstört vattnet gör ont, men jag känner äntligen någonting och sedan undrar jag, varför jag inte löses upp och rinner ner i golvbrunnen, hur det är möjligt att jag fortfarande är vid liv när jag är så död inuti att göra det, att döda mig själv, är det ett svek mot min kropp? Är det ett svek mot mitt hjärta, som pumpar och pumpar och aldrig vilar, som jobbar och jobbar för min skull?

Jag har börjat förfalla nu. Jag är en sladdrig, färglös massa. Varje morgon bygger jag murar, när jag klär på mig och gömmer det färglösa under lager av tröjor. Jag rör mig i koordinatsystemet, min invanda rutt. Långt ifrån koordinataxlarna. Tangerar nästan ett leende, ett skratt. Jag lyssnar inte på musik längre. Musiken, som en gång var det som omfamnade mig och höll mörkret borta, gör tomheten i mig ännu mer påtaglig. Jag kommer på mig själv med att sakna mörkret, för då fanns i alla fall någonting. Nu är jag bara tom. Det ekar. Om och om igen vaknar min kropp, den blir hungrig, den känner kyla och den känner värme, och den är trött, hela tiden trött. Och jag, jag som är förvaltare över denna slitna köttiga färglösa massa, jag vet inte, jag har ingen röst längre. TEXT: Anita

K R O P P

OM JAG INTE VAR MIN

Varje dag matas jag med blogginlägg och bilder på bajssmala modeller. De är ju lyckliga på bilderna. Då borde jag också bli det om jag bara blev lika fin som dem. Det låter extremt töntigt och otroligt konstigt att tänka på det här sättet. Men är det verkligen så konstigt? När du tänker dig din perfekta tjej är hon 170 cm lång, väger 65 kilo och bär storlek S. Har jag fel? När du tänker dig din perfekta kille är han 190 cm lång, knuttig som fan och gymmar minst tre gånger i veckan. Återigen, har jag fel?

Men är det fel att ha ett ideal då? Vem kan det egentligen skada? Om man blir sårad av dessa bilder har man väl redan en förstörd självbild? Ja. Så är det ju, tycker jag. Om jag accepterade mig själv till 100 % hade jag inte störts av dessa kroppsideal. Jag hade inte då och då ältat över att jag kanske är för stor, har för stor storlek och tar för mycket plats. Men människor är inte på det här sättet. Det finns ingen människa som aldrig ältat och aldrig undrat om livet bara varit det lilla extra om man var en gnutta närmare idealet. Det är det som är töntigt, idealet. För har du någonsin träffat någon som är helt perfekt?

Vår kropp ska definiera vem vi är. Är du tajt så är du en utåtriktad sportperson, har du mage är du en lugn soffpotatis. För vore det inte konstigt om en tjock ”mysig” person hetsade loss i skolkorridorerna? Nej, den rollen är till för de små tajta personerna. Detta skapar ett dilemma för folk som jag, för knubbisar som inte riktigt kan bestämma sig för vad man vill vara för person. Som inte riktigt hittat sig själva än. Ska jag vara normbrytare, prata högt och ta plats. JAG ÄR ARG. Jag är arg som fan på att inte få vara den där spralliga personen. Att inte ens ha alternativet att vara en utåtriktad kramig person som alla vill vara med. Jag känner mig aldrig helt bekväm. Ibland vill jag bara försvinna, men det går inte för jag är lång. Kanske hade jag aldrig blivit den där spralliga personen även om alternativet gavs till mig. Kanske hade jag ändå blivit den lugna introvert som jag är idag. Men oj vad en högtänkande person som jag kan fundera över vad jag hade kunnat bli för person om jag var smal. Om idealet inte fanns, om hetsen inte fanns, om min mamma aldrig sagt till mig att inte ta så mycket plats. Om, om, om… Aja, det är nog bara något vi knubbisar får stå ut med. Den oron är kanske värd en delicatoboll i skolkaféet lite då och då. Men tänk, hur hade jag varit om jag inte var min kropp? TEXT: En (stor) liten etta som du antagligen inte skulle känna igen även om vi gick i samma skola. ILLUSTRATION: Gustav Hedenberg

ENSAM ÄR Att ensamhet är ett utbrett och allvarligt samhällsproblem är något forskare, skribenter och psykologer blivit alltmer överens om. Det talas om den ensamma åldrande människan vars partner och vänner börjat gå bort och vars släktingar är för upptagna för att orka besöka sin äldre släkting regelbundet. Nu har dock frågan kring ungas ensamhet fått visst uppsving. Studier visar överraskande nog att människor i åldrarna 20 till 30 år känner sig ensamma i högre grad än äldre. Hur är det möjligt? Varför känner sig så många ensamma trots att de befinner sig i början av livet, den tid som ofta beskrivs som livets höjdpunkt? Det finns olika former av ensamhet, och den traditionella synen på ensamhet där den en-

INTE STARK samma är en mer eller mindre socialt isolerad person är en av dem. Andra former av ensamhet är inte lika konkreta och lätta att definiera. Många beskriver det som att de har vänner och familj, men ändå känner de sig ensamma. De saknar djupa relationer, känner att de måste ändra sig själva för att passa in och bli omtyckta eller har svårt att ta för sig i sociala sammanhang, till exempel på grund av social fobi. Men varför skriver jag ”de”? Jag själv känner mig ensam ibland. Med största sannolikhet gör du också det. Vi gymnasieungdomar faller visserligen inte inom åldersgruppen 20 till 30 år, men som ungdomar på väg in i vuxenlivet möter vi ungefär samma utmaningar, förväntningar och krav som de

som är några år äldre än oss. Hur många gånger har vi inte hört någon säga, eller själva sagt, att det är helt omöjligt att hinna med att gå i skolan, plugga, träna, sova ordentligt, vara ledig och upprätthålla ett socialt liv på samma gång? För det sociala livet kan absolut vara kravfyllt och skolan är en social miljö. Vi pratar sällan om vår ensamhet på grund av stigma och skam. Att vara ensam ses som något mycket tragiskt. Det är lättare att lägga på ett filter, fokusera på att förmedla hur roligt man har det hela tiden och hur upptagen man är. Resultatet av det är att vi bara ser ljuspunkterna i varandras liv och när alla andra verkar träffa intressanta människor konstant och gå på roliga fester sitter man själv hemma. Man känner sig tragisk och så smärtsamt ensam, utan att reflektera över att en massa andra personer inte heller var på den där festen. Ofrivillig ensamhet är skadligt. Människan är ett flockdjur och evolutionärt sett är ensamhet ett direkt hot. Känslor av ensamhet, oavsett om de grundar sig i en faktiskt social isolering eller inte, leder inte

sällan till försämrad självkänsla som i sin tur kan göra det ännu svårare att ta sociala initiativ. Ensamhet aktiverar även stressystem och kan på den vägen orsaka både psykiska och fysiska besvär, däribland nedstämdhet, missbruk, depression och ökad risk för hjärtoch kärlsjukdomar, demens och stroke. Det är en negativ spiral som kan vara svår att ta sig ur. Vad kan vi då göra åt problemet? Som med alla komplexa problem finns det ingen enkel lösning, men det som är viktigast av allt är att vi börjar prata. Bryt skammen kring ensamhet! Vi är så många som känner oss ensamma i olika utsträckning och det är så onödigt att det inte räcker med att vara ensam, utan att vi dessutom ska behöva känna oss ensamma i vår ensamhet. Säg som det är, att just nu känner du dig lite ensam. Säkert kommer någon svara med att den känner samma sak som du. TEXT: Anonym

DU ÄR ÄN DI KROP FORM “Jag vill att du ritar en cirkel” sa min behandlare och la fram ett vitt papper och en bläckpenna på bordet. Det var mitt första riktiga möte, de två tidigare var för att säkerställa en diagnos. Nu var diagnosen satt, och jag skulle rita en cirkel. “Dela upp cirkeln som en tårta. I varje bit ska du skriva något som är viktigt för vem du är, och ju större tårtbitarna är, desto viktigare är det för dig.” Lätt uppgift, right? Jag skrev en liten lista bredvid först: min familj, mina vänner, mina betyg och min kropp. Jag är lite skakig när jag ritar upp tårtbitarna, nästan rädd att min behandlare ska döma mig. Ritar fyra tårtbitar. Tre av dem täcker ungefär 1/3 av cirkeln, familjen, vänner och betyg. Resterande 2/3 av cirkeln går till min kroppsbild. Jag tittar på min behandlare, sedan ner på pappret igen. Får fram ett “Jag är klar”, som är den första hela meningen jag sagt under vårt möte. Jag hade svårt att prata under de två första mötena med, blandningen av icke-existerande energi och det faktum att jag var livrädd för all form av terapi gjorde början av min behandling otroligt svår att utföra.

Det var inte bara det som var svårt: ätstörningen var uppenbarligen en stor del av mig. För när du hoppar över fredagskvällar med vänner som sedan blir all fritid med vänner som till slut blir att hoppa över skolan med syftet att kontrollera sin kropp blir det svårt att vara något annat än din ätstörning. Det var egentligen inte konstigt alls att 2/3 av min cirkel var för min kropp, den var allt jag tänkte på. Och nu när jag ska bli av med ätstörningen gapar 2/3 av mig tomt. Jag har ingen hobby. Jag har inga fritidsaktiviteter. Jag är isolerad. Isolerad från vänner, och rädd att alla har tröttnat på mig för vem vill vara med en som inte har energi till annat än att stirra in i sitt tak medan hon ligger i sin säng? Varför ska jag ta mig ur det här när jag inte ens vet om det kommer att leda till något bättre? Jag lever bekvämt med en ätstörning. Jag är inte genuint glad, jag tycker inte om mig själv, men jag är bekväm. Jag behöver inte använda den lilla energin jag har till något.

R MER IN PPSM Alla dagar såg likadana ut.

Men nu gör de inte det längre.

För rösten inom mig som säger du är mer än din kroppsform hur mycket jag än vill tro motsatsen vrålar och välter omkull allt inom mig för att jag ska få bli en annan person. Jag umgås med min familj. Jag är ute med vänner. Hur ledsen och obekväm jag än är gör jag mitt yttersta för att aldrig ställa in, för vi måste lära oss leva med det obekväma för att det inte ska styra oss.

Jag tillåter mig själv att växa som person, och den 2/3 som gapade tomt fylls sakta med annat. Jag tycker om att skriva jag tycker om att måla NI MÅSTE SMAKA PÅ MINA HÖSTSOPPOR jag älskar filmer och serier jag är rolig och politisk och vågar ta plats jag kan skratta och gråta och vara arg och sitta framför solen i timmar men också plaska i regnet för himlen är det finaste jag vet jag är mer än en arm. En mage. Ett lår. Två lår. Nyckelben. Revben. Ben. Ska skyddas, av mig. Jag är min kropps beskyddare, precis som den gör allt för att skydda mig. Jag är livrädd. Obekväm. Vet att jag har en sak att vinna med en ätstörning: bekvämlighet. Men förlorar jag ätstörningen- eller snarare: förlorar ätstörningen mig- vinner jag allt. Jag vinner allt. Jag kan vara allt. Jag kommer vara allt. Nu, om en vecka, om en månad, om ett år, om tio år. För jag är mer än min kroppsform. Du är mer än din kroppsform. Du är allt. TEXT: Nilo Khamani

PORR - DESS PLATS OCH FARA .. I SAMHALLET orr har sedan länge varit på tapeten, med hetsiga diskussioner och omstridda åsikter, men vad innebär porrkonsumtionen för samhället och för individen? Jag har pratat med Maria Ahlin, som har skrivit om och jobbar med frågor kring porr och sexköp i samhället.

Jag sitter på det bruna sätet i den skrikande tunnelbanan och sliter mig från boken jag läser, Visuell drog, som jag nyligen skyndat mig att låna på Hornstulls bibliotek. Runt omkring mig sitter mängder av människor och värmer upp tunnelbanan som pingviner, men den här gången ser jag dem på ett annat sätt, i en ny vinkel. I boken redogörs för hur många som faktiskt konsumerar och exponeras för porr och hur individen och samhället i stort påverkas. De historier jag får ta del av och den bild boken målar upp sår ett frö i mig som förgrenas ut i tankar kring porr, för ingen har ju någonsin pratat om det med mig. Två veckor senare intervjuar jag en av bokens två författare, Maria Ahlin. Maria är 29 år och arbetar med ungdomsorganisationen Changing attitudes (CA), som finns för

att eliminera de attityder som leder till sexköp. Hon föreläser även om sexköp och porr och hon har framför allt författat boken Visuell Drog, tillsammans med Ulrica Stigberg. Det är tisdag och jag når Maria när hon sitter på ett tåg. Varför valde du att skriva om just porr? ”Jag har jobbat med CA sen 2008, och till en början fokuserade vi enbart på sexköp, men började sen så småningom att ställa oss frågan vad är det som leder till sexköp? I den forskning som finns så har man kunnat konstatera att porrkonsumtion spär på den typen av attityder som kan leda till sexköp.” Maria menar att om man vill förebygga sexköp måste man prata om pornografi och hon har själv sett att många unga saknar vuxna

som lyfter den här frågan. Det är en maktfaktor i samhället och bidrar till att forma ungas hälsa på olika sätt. Hon menar att när man har sett detta problem måste man jobba för ett samhälle där unga mår bra. När jag frågar Maria vad definitionen av pornografi är, är hon tydlig med att man kan se det på två sätt. Man kan se det som material vars syfte är att skapa sexuell upphetsning, vilket är en bred definition, men man kan också se det utifrån dess ursprungsbetydelse. Ordet pornografi kommer från grekiskan, där ‘porne’ betyder ’person i prostitution’ och ‘graphein’ betyder ’att rita/framställa’, vilket visar vad pornografi egentligen är; att dokumentera och framställa prostitution och sexköp. Enda skillnaden mellan klassisk prostitution och dokumenterad prostitution är att det pornografin dokumenterar sedan konsumeras av otaliga personer. Hur skulle du säga att porrkonsumtionen och porren påverkar oss unga? ”För individen kan det få enorma hälsokonsekvenser, det kan påverka relationer, förväntningar i relationer, framför allt i den sexuella relationen. Man kan få förväntningar på att ens partner ska se ut på ett visst sätt eller ställa upp på vissa saker som man har sett i pornografin, eller också så lägger man den bördan på sig själv och tycker

att man inte ser ut som man bör man jämför sig med porren. Och sen så kan det också få konsekvenser för våra attityder, att det kan förändra vår inställning till våldtäkt och sexualbrott, vår empati till sexualbrottsutsatta och vår attityd och inställning till straffskalan när det gäller våldtäkt. Det finns också samband mellan att ha konsumerat pornografi och i högre grad ha sexuellt aggressiva attityder, vilket i sin tur är en riskfaktor för sexualbrott.” Andra konsekvenser för individen som Maria lyfter är ett beroendeperspektiv, att många barn och unga fastnar i ett beroende eftersom porren är så pass belönande för hjärnan. Hon menar även att det som påverkar en individ också påverkar samhället. ”Konsekvenserna är så omfattande att vi inte ännu förstår vidden av dem. Det är ett socialt experiment som pågår, där barn och unga får bära konsekvenserna utan att samhället backar upp - många tar ännu inte tag i frågan ordentligt.” Normaliseringen av sexuella övergrepp som en följd av porr får mig att tänka på P3-dokumentären om Örebromannen, som konsumerade stora mängder porr innan han begick sexuella övergrepp. Finns det ett samband mellan porren och sexuella övergrepp? ”Ja, i allra högsta grad. Det är som att vara klimatförnekare om man inte ser det sambandet som forskningen i femtio års tid vi-

sat. Människor som kollar porr löper större risk att begå sexköp och begår i högre grad sexuella övergrepp. Alla som kollar porr kommer inte sluta som Örebromannen, men då tänker jag att vi måste på något sätt kunna ha två tankar i huvudet samtidigt - vi vet ju att det har en påverkan, varför skulle han annars kolla just porr precis innan?” Efter att ha läst om alla de unga som i boken vittnat om ett porrberoende, som liknar många andra beroenden, såsom alkoholism, måste jag fråga om man verkligen kan utveckla ett beroende kring porr. Maria svarar att det absolut finns porrberoende, däremot berättar hon att porrberoende lyftes till vetenskaplig diskussion först 2013 - om man ska erkänna porrberoende som en diagnos. Svaret var då att det krävdes mer forskning innan man kunde kalla det en diagnos. Hon lyfter även fram andra studier som visar på vad som händer i hjärnan när man exponeras för porr, studier som visat att porr fungerar som ett stimulerande ämne i hjärnan och ger ungefär dubbelt så stor utsöndring av dopamin som att äta mat.

En annan konsekvens av porrkonsumtion är impotens, hur kan det komma sig? ”Vi ser att fler unga vill ha viagra utskrivet, alltså potenshöjande medel. Det som händer vid hög porrkonsumtion är att hjärnans tändningsmönster bygger om sig, vilket gör att när man har konsumerat mycket pornografi så har hjärnan vant sig vid de höga nivåerna av dopamin och tycker inte att något annat känns lika spännande. Det innebär rent kemiskt att man inte kan tända på en annan människa, för att det man tänder på är det man sett i porren. Man är van vid det man kan kalla för direkt belöning istället för uppskjuten belöning.” Jag funderar på att porren måste ha påverkat hur samhället ser ut, vilket Maria håller med om. Hon menar att man förväntar sig saker av ens partner och till och med kan begå ett övergrepp utan att man ens är medveten om det, för att man utifrån porren har lärt sig att man tänder på vissa saker. För 13 år sedan visade en rapport att 9 av 10 porrscener innehöll fysisk aggression, som strypgrepp och att dra någon i håret. Det finns gott om exempel där aggressivi-

tet påverkar sexlivet, ett av exemplen som Maria nämner är när en 15-årig tjej dog under strypsex i ett hotellrum i Stockholm. Mycket sker bakom stängda dörrar, och allt kommer inte till ytan, men det som väl kommer dit är oroväckande berättelser. Maria tillägger att porr har mer träffar än Netflix, Amazon och Twitter sammanlagt och att porrindustrin även lagt beslag på vissa felstavningar, vilket ger upphov till att fler lättare exponeras för porr i en yngre ålder än tidigare. Men hur ska vi då förebygga detta rådande problem i samhället? ”Dels så måste vi se över tillgängligheten, vi behöver filter på samtliga skolor i landet. Och sen också att samtliga operatörer erbjuder filter, och de här filtren behöver vara påslagna när man köper sin pryl och vill man stänga av filtret måste man dels ringa sin operatör, dels vara över 18 år. På så sätt fungerar det som en åldersgräns - det är inget förbud, ingen censur, utan en åldersgräns.” Maria tillägger att det bör införas en åldersverifikation på porrsajter; vill man kolla porr måste man verifiera sin ålder genom sitt bank-ID. ” Vi behöver också se över hur vi ska tillämpa eventuella lagstiftningar, vi har en lagstiftning som gör det förbjudet att betala för andra människors prostitution och den bör också tillämpas på porrproduktion. Det är ju inte lagligt för

en 28-åring att sälja en porrtidning till ett barn idag, samtidigt kan ett barn ha tillgång till porr 24/7, via nätet. Vi måste på något sätt uppdatera vår tillämpning av lagstiftningen.” Hon menar också att sexualundervisningen har en ledande roll i detta, att det bör bli ett eget ämne från åk 1, men då åldersanpassat. När vi lägger på rullar Maria vidare med sitt tåg och jag kommer tillbaka till mitt rum, med mitt bortglömda och nu kalla te, och ännu fler tankar än innan. Tänk att så mycket negativa konsekvenser finns till följd av porren, men ändå är det ett tabubelagt ämne. Jag tänker att så många som möjligt bör och måste ta del av detta viktiga. Maria, såväl som hennes organisation, är en inspirationskälla för den förändring vi i framtiden kommer att möta. Vill du veta mer? Du kan gå in på Changingattitudes.co, Visuelldrog.se och Porrfribarndom.se. Vill du ha hjälp för ett beroende kan du också gå in på Visuelldrog.se, där du får tips på vart du kan vända dig. Det finns även jourenheter, som Maria ungdom samt stödfunktioner och beroendebehandlingar online. TEXT: Mina Asp Romefors FOTO: Abraham Engelmark

M TK ILL

ROPP

Kroppen min. Den dagen vi skiljs åt hoppas jag att vi kommer skiljas åt som vänner. Jag hoppas att jag har lyckats gottgöra dig för allt jag utsatt dig för, alla hemska saker jag sagt om dig, alla substanser jag förgiftat dig med, alla tårar jag fått dig att fälla, alla smällar du tagit, och alla gånger jag tvingat dig att fortsätta, när du egentligen inte orkat. När vi skiljs åt hoppas jag att jag inte längre förhåller mig till dig som ett verktyg, ett vapen, disciplinerat att föra en kamp instuderad ut i minsta detalj med mål att charmera, konkurrera, förföra och hantera, ständigt hårt bunden och tvingad att tyst lyda och

förverkliga de krav jag ställer, att aldrig klaga, tröttna eller brista. Jag hoppas att jag kommer lära mig att lyssna på dig, låta dig vila när du är trött, låta dig äta när du är hungrig, låta dig skratta när du är glad och gråta när du är ledsen, utan att tänka på alla sätt du kunnat vara annorlunda, alla ställen du kunde gjort annorlunda, alla tillfällen du kunde varit bättre, snällare, starkare, vackrare, lyckligare. Jag hoppas att jag insett att du räcker, utan substanser, gifter, som bedövar dig och tystar dina rop på hjälp, som får mig att inte lyssna på dig.

Jag hoppas att jag lärt mig att armar finns till för att omfamna och kinder för att smekas, såsom en kropp finns till för att uppleva, röra och beröra, inte för att bedömas och kritiseras. Min kropp, likt himlakroppar, existerar inte i syfte av att bekräfta påhittade normer och strukturer, jag är inte ett levande cv fyllt av meriter och passande egenskaper, ständigt redovisade. En människokropp består inte av flyktig materia, redo att omformas utefter andras behag, en kropp består av kött och blod, kött och blod som är levande och i behov av att hållas vid liv. Jag vill hålla dig vid liv, jag vill vårda dig, älska dig. Jag vill att min hud ska leva så att jag får känna hur solen känns mot den, jag vill att mina händer ska få hålla andras händer i sina, jag vill att min mage ska få fyllas av fjärilar och jag vill orka bära andra när deras kroppar sviker.

Jag hoppas att jag kommer lära mig att känna tacksamhet för varje dag jag vaknar och du fortfarande är med mig, för varenda dag jag har fått uppleva tack vare dig. Jag har hatat dig, baktalat dig, skadat dig, försökt göra mig av med dig, jag har kastat dig i smutsen och lämnat dig ute i kylan. Men du har aldrig gett upp på mig, jag tar och du ger, du bär där jag brister, om och om igen. Du ger mig värmen av någon annans läppar, kittlande gräs mot fotsulorna, vinden i håret, smakerna på min tunga, dofterna i min näsa. Du avfyrar skratt ur min strupe, får mig att hetta av ilska och svämma över av kärlek. Du förvandlar cheeseburgare till energi och alkohol till självförtroende, du anpassar dig efter mina misstag. Du kan värma, beröra, trösta och passa ihop med en annans kropp som en pusselbit, skapa nytt liv, som i sin tur får

chansen att känna, uppleva, beröra, förlåta. Du är mitt liv, min existens, du ger mig livet varenda dag. Du bär genom mörkret, även när bussarna slutat gå och Stockholm blåser kallt och allt brustit. Du klamrar dig fast när jag ger upp, får mitt hjärta att slå och mina lungor att andas, du reser mig upp och läker alla de sår jag orsakat. Du förlåter mig om och om igen, villkorslöst. Så, kroppen min,

hylla dig, hela dig, läka och vårda dig. Jag lovar att låta dig uppleva alla känslor som går att känna, ge dig hetta, nervositet, upprymdhet, sorg, saknad, glädje och allt däremellan och utöver. Jag ska låta dig vara svag och jag ska låta dig vara stark. Jag lovar att stötta dig när du vacklar, pusha dig när du tvekar och trösta dig när du har ont. Kroppen min, från och med idag är vi vänner. TEXT: Ellen

Jag lovar dig, att den dagen vi skiljs åt, så gör vi det som vänner. Jag lovar att förlåta mig själv, såsom du alltid förlåter mig. Jag lovar att på alla sätt jag förmår

MedvERKANDE