Utan titel: Daniel Yousseff

Konstnär och Beirut Café-själ

Det första Daniel Youssef ber om inför vårt samtal är att det inte får bli någon ”kändis-intervju” fylld av namndroppande. Lycka till med det säger artikelförfattaren till sig själv när han läser igenom sina anteckningar. Omöjligt att lösa när celebra genier som Picasso, Marcel Duchamp, Selma Lagerlöf, James Joyce, en världsberömd amerikansk singer/songwriter, Andy Warhol, Max Martin, Jesus Kristus och August Strindberg poppar upp i skrivblocket.

TEXT: CLAES KANOLD FOTO: SEAN MCLATCHIE LEWTHWAITE

F¨å som varit på Beirut Café under det tredje millenniet har kunnat missa Mister Social Genius – Daniel Youssef.

– Jag började jobba här av en slump för snart tjugo år sedan. Min bästa kompis tog med mig för att äta libanesiskt, vi träffade Elias (Karroum, Beirut Cafés ägare) som frågade ifall jag kunde jobba bar. Jag hoppade in en helg och sedan dess har jag varit här.

Daniels roll på restaurangen är lite luddig, medger han.

– Både Elias, som blivit en av mina bästa vänner, och jag avskyr titlar. Men det som kommer efter så här många år är någon form av respekt. Vi brukar säga att Beirut Café inte står och faller med någon enskild person, men OM det skulle vara det så är Elias och jag potentiella kandidater. Vi har ett kontaktnät som heter duga, våra stamgäster ringer inte till Beirut Café utan till mig eller Elias. Jag har varit här så länge och kan varenda gäst. Det ger självförtroende. Jag vet att jag kan få varje sällskap att känna att den här kvällen är bara för er. Det har kommit med tiden, man bygger inte upp ett kärleksförhållande på en dag. Jag vill betona att jag inte går till jobbet utan till mitt andra hem. Jag älskar att vara här.

Men du är konstnär!

– Det är mitt yrke, Beirut Café är min hobby. Men det är tufft att etablera sig i konstvärlden. Elias har alltid uppmuntrat mig att kombinera. Och de tjugo åren jag jobbat har tillåtit mig att mejsla fram mitt eget konstnärskap utan en massa strålkastare. Man skulle kunna säga att jag planerat min ”börsintroduktion” hela den här tiden.

Hur är det att vara autodidakt?

– Både bra och dåligt. Det negativa med att vara självlärd är att allt tar mycket längre tid, man måste bevisa hur grym man är och att man inte bara lyckats med en enstaka tavla. Det positiva är att jag inte behöver förhålla mig till några regler, utan skapar mina egna. Jag är min egen professor.

Du är här nästan varje kväll, du är sambo och småbarnsfarsa – hur hinner du vara konstnär också? –

Det är inget jag hinner, det är något jag bara är. Om du älskar något så gör du det bara, du finner tid. Så jag jobbar med min konst konstant hela tiden.

KOMPISEN FRÅGADE "VARFÖR MÅLAR DU JERUSALEM OCH MELLANÖSTERN? DU ÄR FÖDD I SVERIGE OCH UPPVUXEN MED KALLES KAVIAR”. DET VAR SOM ATT FÅ ETT SLAG I MAGEN.

Finns det något du vill förmedla med din konst?

– Jag tänker inte i de termerna, men jag jobbar mycket med identitet. Man bygger upp ett konstnärskap och med tiden ser du vad budskapet är, hur din uppväxt speglas i din konst. Utan att därför behöva ha något budskap. Jag är ju ingen Messias som ska predika för folk. Sådant blir lätt skitnödigt. Men oundvikligt speglar du din samtid. Alla konstnärer är frukten av sin tid.

Den 23 september gör Daniel entré på Ståhl Collection i Norrköping. Det är privatpersonen Mikael Ståhl som ligger bakom denna en av Nordens absolut främsta konstsamlingar. Daniel planerar en presentation i form av ett performance, en installation och en föreläsning. Om allt går enligt planerna hoppas Daniel att detta blir hans stora genombrott. Det råkar dessutom också vara precis en vecka efter han gift sig.

På Ståhl Collection introducerar du ditt fenomenala projekt ”Inferno” – berätta allt!

– Jag jobbar som sagt med identitet. För sex år sedan visade jag mina tavlor för en god vän. Hans reaktion var att ”det där är inte du. Varför målar du Jerusalem och Mellanöstern? Du är född i Sverige och uppvuxen med Kalles Kaviar”. Det var som att få ett slag i magen. Jag förstörde allt mitt arbete fram tills dess, fyllde tio svarta sopsäckar som jag slängde. Jag var tvungen, för jag var så förbannad å mig själv.

– Ungefär samtidigt gick min moster Aida bort och då skrev mina släktingar i Jerusalem ett långt inlägg till min mamma på Facebook. När jag läste den automatiskt översatta texten så garvade jag och frågade mamma om det verkligen stod så i original. Nej, det gjorde det ju inte alls.

– Så jag gick en hel sommar och grubblade på det där. I samma veva skrev jag texter till kockarna på restaurangen på engelska och svenska och bad dem översätta till arabiska. Det blev också tokigt, det var något som saknades för att det skulle bli bra. En dag sitter jag på tunnelbanan från Bredäng in till stan och så bara YES! Jag blev så överväldigad att jag fick hoppa av vid Hornstull och samla mig. Infallet var att jag hade romanen Inferno av August Strindberg i ryggsäcken och ville se vad som hände om jag tankade ner Itranslate-appen i mobilen, la in bokens första mening och lät översätta den automatiskt till arabiska och från arabiska till engelska och sedan tillbaka till svenska igen.

– Jag bad för mig själv ”Snälla Gud hoppas det blir bra” och tog bort handen jag hållit för mobilskärmen. Det är så roligt, jag börjar både skratta och gråta, för det var helt genialiskt.

Daniel tar upp sin Iphone och läser hur Strindberg skrev:

– Det var med en känsla av vild glädje jag återvände från Nordbanans station, sedan jag där avlämnat min lilla hustru, vilken skulle fara till vårt barn som insjuknat i fjärran land.

Sedan den trefaldigt processade översättningen:

– Det har varit en känsla av vild glädje tillbaka från Northbay station sedan jag födde min fru som var på väg till vårt barn som var sjuk i avlägset mark.

– Det är som att man tar boken Inferno och lägger den i ett Quentin Tarantino-filter.

Blir det något sammanhang i texten efter det?

– Tiden gör sitt. Efter sju-åtta kapitel skönjer jag ändå en röd tråd, vissa saker kommer tillbaka även om det blir helt surrealistiskt.

– Den text som jag skriver, om man nu kan säga att jag skriver den, är full av mänskliga och maskinella fel, så som livet är. Livet är inte en fulländad text, det ramlar, det snubblar, det reser sig upp, skäms, blir arg.

Daniel har ett par kapitel kvar att bearbeta. Han tycker att det vore kul om Bonniers tar sig an projektet efter att han presenterat det i Norrköping i höst. Eftersom det var de som släppte den första utgåvan 1897. Det vore att knyta ihop säcken väldigt elegant, menar Daniel och fortsätter filosofera:

– Det är så många frågor som tas upp här. Först och främst: är jag författare? Nej. Jag har skrivit en bok men ändå inte. En som måste le i sin grav är Marcel Duchamp, jag tar ju Ready Mades ännu ett steg. Och Andy Warhol som sa ”I would rather be a machine”. Nu är det maskinen som gör jobbet åt mig. Så jag tar avstamp i det citatet också.

– Det blir en jäkligt rolig och skruvad roman. I samma anda som James Joyce med Finnegans Wake. Han skrev Ulysses som en vaken bok, medan Finnegans Wake var drömboken och det som skiljer dem åt är att en drömmare aldrig försöker berätta sanningen, utan försöker gömma den, men så skymtar den ändå till här och var. Man vet aldrig vad som händer i en dröm. Och min version av Inferno är en vaken dröm. Den är mitt magnum opus, och det blir bara den.

Daniels lilla konstrunda

ANTIKVARIAT: Alltid Rönnells, min favoritplats på jorden, min oas.

UNG SVENSK KONSTNÄR ATT HÅLLA ÖGONEN PÅ: Sixten Sandra Österberg. Fantastisk. Grym. Går på Mejan (Kungliga Konsthögskolan).

Och Elle Azhdari, aka ElleisUnbelievable, Hon är den nya generationens konstnär. Hennes media är ”pastry design” och uttryck är ”opulent pop”. Hon är übercool.

VÄRLDENS FRÄMSTE NU LEVANDE KONSTNÄR: Gerhard Richter. En tysk konstnär som dessutom för mycket betalt för sina tavlor.

MEST BETYDANDE KONSTNÄR GENOM TIDERNA: Picasso, alla dagar i veckan.

SVERIGES FRÄMSTA GALLERIST: Svår fråga. Det finns så många grymma, talangfulla och kreativa människor här. Men visst jag kan nämna ett gäng jag tycker gör ett fantastiskt jobb. Saskia Neuman, Anna Persson, Ebba Bozorgnia, Anna Bohman, Andréhn-Schiptjenko, CF Hill, Jenny Danielsson, Tessa Praun samt den fantastiskt trevliga Olga Krzeszowiec.

MÄSTERVERK: Sonen Stig-Allan, ett och ett halvt. Det bästa som hänt mig. Ljuset i mitt liv.

HISTORIEN OM SEMLA LAGERLÖFS RING

Daniels ursprung är diffust och något han helst undviker prata om. Men en liten ledtråd är att släkten äger en fastighet utmed Via Dolorosa i Gamla Stan i Jerusalem, där hans kusiner nu huserar. Via Dolorosa är latin och betyder Smärtans väg. Det är det stråk på vilket Jesus Kristus enligt Nya Testamentet bar sitt kors till avrättningsplatsen Golgata. ”Vi har haft det hur länge som helst, det är ett skithäftigt hus”. Som att bo på Kristendomens motsvarighet till Fifth Avenue i New York eller Croisetten i Cannes.

Kopplat till bostaden finns, förtäljer Daniel, en helt sjuk historia: ”min mormor har så länge jag kan minnas haft en guldring med sex stora diamanter och en smaragd. Hon har berättat om den massa gånger. Att hon fått den av sin mamma, som i sin tur fått den av en Miss Wester, som var föreståndarinna på American Colony (ett mytomspunnet hotell i Östra Jerusalem) . Den berättelsen har vi vuxit upp med, idag är ringen i min mammas ägo. När jag av nyfikenhet frågade henne om hon visste något mer visade det sig att Miss Wester umgåtts och varit kompis med två kvinnor som var långtidsgäster på hotellet. En av dessa damer hette Selma Lagerlöf och den andra var hennes väninna Sophie Elkan, även hon författare och en mycket intressant person. Sophie kom från en förmögen Göteborgsfamilj och det verkar vara så att det var hon som gav Miss Wester ringen, vilken hon sedan gav vidare till min gammelmormor, som då jobbade arbetade som biträde på hotellet. Det är inte alls omöjligt att den här (Daniel visar upp ett fotot där det syns att ringen har svenska stämplar) har suttit på Selma Lagerlöfs finger.”

”BRÖLLOPSMIDDAGEN” MED MAX MARTIN OCH TAYLOR SWIFT...

Ett av Daniels konstigaste minnen från tiden innan Beirut Café flyttade in i Hallen är när hans storebror skulle gifta sig och festen skulle hållas i Hallonbergen: ”Elias och jag sitter och röker vattenpipa på Engelbrektsgatan så ringer hans telefon. Det är ett amerikanskt nummer, han slår på högtalaren: ´Ja det är Martin här, vi är i stan, jag är här med en tjej, kan inte nämna hennes namn hon blir så nojig, men vi vill gärna komma och äta sen, är ni på plats du och Daniel? Ja, svarar Elias, när kommer ni? Vid niosnåret”.

Så lägger de på. Jag frågar Elias ´Vad f-n säger, du vi ska ju på bröllop. Han svarar: Jaja, vi får köra en tvåfotsdribbling. Så vi går i kyrkan. Som du vet är arabiska bröllop ett spektakel, massor av folk, vilket var flyt för oss. För när klockan är åtta på kvällen, dans och fullt ös, får jag ett SMS från Elias som sitter vid bordet bredvid: ´Är det nån gång vi ska göra en tvåfotsdribbling är det nu, ingen märker om vi sticker´. Så vi tar bilen och blåser in till Beirut Café, samtidigt har de låtit slussa in Martin, dvs Max Martin och den där tjejen via bakvägen på restaurangen så ingen vet att hon är där. När vi slirar in i våra smokings är det första hon säger ´Oh, you look handsome in your tuxedos´. Och jag bara tänker: du vet inte vad vi gjort – det är inte på grund av dig vi är klädda så här. Så vi sitter ner, äter middag, dricker goda viner och har det trevligt. Men när de föreslår att vi ska gå ner på stan lite svarar Elias nej, det blir inget jäkla festande. Så han och jag sätter oss i bilen efter två timmar och åker tillbaka till Hallonbergen. Ingen märkte att vi varit borta. Så gick det till när vi duckade min brorsas bröllop för att käka middag med Taylor Swift. Den storyn är svår att toppa.”

SALUHALLEN MAGASIN / N01 2022