Jan Guillou: hjärnan, jägaren, stamgästen

Om man likt Jan Guillou varit Östermalmshallen trogen drygt ett halvt sekel har man med råge gjort sig förtjänt av epitetet ”Stammis i Hallen”. Magasinet fick en pratstund med den allom bekante författaren, journalisten och programledaren.

”No Introduction” hade nyligen premiär för sin tredje säsong på streamingtjänsten Netflix. I en svensk version av programmet vore Jan Guillou given att ta plats i den utfrågades fåtölj. Ändå: tycker han att det finns något som missats i alla de introduktioner han begåvats med under årens lopp?

– Haha. Nej. Det är fullt möjligt att presentera mig på rätt många olika sätt utan att det avviker från någon sorts högre sanning.

HJÄRNAN

Då så. Det har hunnits en bit in på hösten när vårt samtal äger rum. Jan Guillous 2020 har halvvägs sett ut exakt som de senaste tjugofem åren, det vill säga skriva bok i total isolering. Andra hälften avviker dock, av kända skäl, rejält mot det för författaren normala.

– Vanligtvis ägnar jag mig då åt att prata om mig själv, på bokmässan, i bokhandlar och när och fjärran belägna bibliotek. Det är kul de första månaderna, men sedan blir man lite trött på det hela, kan jag meddela. I år är allt förändrat och jag kommer inte att gå upp den där 10–15 kilona jag annars brukar!

Boken Guillou satte punkt i sistlidna halvårsskifte bär titeln ”Slutet på historien” och är den tionde och avslutande delen i sviten ”Det stora århundradet”.

Ponera att du fått leva hundra år till – vad hade motsvarande epos om det 21:a århundradet beskrivit?

– Den kommande undergången. Frågan är om vi befinner oss där nu eller om mänskligheten kan ta sig samman. Det absurda läget är att alla vet att världen håller på att förstöras och exakt varför. Problemet är att den ekonomiska makten säger att det inte är lönsamt att rädda jorden, så därför kan vi tyvärr inte tillhandahålla de resurserna just nu eftersom det skulle påverka våra bokslut negativt. Inte är jag man att svara på hur det slutar.

Men om du tillåter dig att spekulera?

– Det kan inte komma någon vändpunkt förrän vi är i början på en faktisk katastrof och gör uppror. Finns vi kvar om hundra år är saken avgjord, men det är inte säkert att det är så.

Många har haft mycket att tycka om Jan Guillou, få har dock ifrågasatt han skarpa intellekt. Funderar han någonsin över det och känner sig tacksam över sin hjärnas kapacitet?

– Jag säger som en god vän i musikbranschen: om man fått sig tillskänks en ovanlig förmåga har man en skyldighet att använda den på bästa sätt. Det försöker jag göra.

JÄGAREN

När man ändå är inne på ämnet hjärna är steget inte långt till att dryfta fenomenet instinkter. Som reptilhjärnans jaktinstinkt.

– Den finns i oss alla. Om man tänker mänsklighetens historia som en meter lång, med homo sapiens i ena ändan så har vi sysslat med jakt i 999 mm. Nu, under den sista millimetern är vi inte längre beroende av jakt, men fortfarande konstruerade för det; syn för att bedöma avstånd, språk för att meddela varandra och agera kollektivt. Trots att vi är mindre och svagare kan vi som flock hitta metoder för att nedlägga till exempel en mammut.

– Eftersom nutidsmänniskan är präglad av samhällsmoral och politik har jakt kommit att framstå som ett underligt och eventuellt omoraliskt tidsfördriv. Jägaren inom oss bekämpas med sociala argument, men när man börjar jaga vill jag påstå att man starkt känner av den där ursprungsinstinkten.

Jaktintresset är stort bland fler av Östermalmshallens kunder så låt oss hänga kvar vid ämnet ett tag, vilken jaktsäsong uppskattar du mest?

– Det växlar genom ålder, konjunktur och annat. För 30 år sedan skulle jag säga att råbocksjakten i början på säsongen är det häftigaste. Idag när alla råbockar är skjutna söker jag mig till ovanligare upplevelser, framför allt i Afrika de senaste tjugo åren.

Har du en bucketlist?

– Det finns inte så mycket kvar på den. Det finns åtta varianter av en antilop som heter bushbuck. Jag har skjutit sju av dem. I Kamerun, Etiopien, Uganda, Tanzania, Zambia och Sydafrika. Egentligen skulle jag varit i Sydafrika i oktober, men det blev inställt av kända skäl.

– Jag hade ett favoritställe jag regelbundet återvände till, men nu gör jag det inte gärna. Sibirien. Ett oändligt stort område, att rida ut där i sex veckor är att lämna all civilisation bakom sig. Men i takt med att demokrati infördes förvandlades det till ett tjyvsamhälle. Så jag bytte till Afrika, som är en promenad i parken i jämförelse.

Om man pratar utrustning?

– Det viktiga är att man är tillfreds med sina grejer. Tekniken har gått framåt och jag hade kunnat vara utrustad med mer komplicerad sådan. Men jag är inkörd på det jag haft i trettio år och känner inget behov att byta till modernare. Ju mer teknik desto större risk att man trasslar in sig i avgörande ögonblick.

Något råd till den relativt gröne jägaren?

– Man får nalka sig jakten med viss ödmjukhet. Jag vill minnas att det dröjde tio år innan jag kom hem från en jakt och kunde konstatera att idag lärde jag mig inte något nytt.

STAMGÄSTEN

I den utmärkta dokumentären ”Den överlägsne journalisten” (finns på SVT Play tom 2 mars 2021) sitter du i en av de första sekvenserna – lite förvånande för oss som uppfattat dig som en livsnjutande finsmakare – och käkar tonfisk direkt ur konservburken med en banan à part. Det ter sig inte signifikant för en stamkund i Hallen!

– Haha. Det är ett representativt exempel på den kost jag intar i veckorna under perioden januari fram till midsommar. Men inte på helgerna! För då kommer min förläggare, som praktiskt nog också är min hustru (Ann-Marie Skarp, reds anm.), ut till skrivarstugan lastad med påsar från Östermalmshallen. Varvid jag inspekterar innehållet och tar min vinkorg och går ut till vinkällaren och förser mig med det som den senaste saluhallsfångsten kommer att kräva. Sedan lagar vi middagen tillsammans.

Dina färdigheter vid skrivmaskinen jämfört med dem vid spisen?

– Bättre vid skrivmaskinen.

Skulle du vilja vara duktigare på att laga mat?

– Jag är rätt nöjd med vad jag presterar. Den riktigt ekvilibristiska matkonsten är jag inte så förtjust i längre. Det är rätt påfrestande när man blir en del av installationen på en två- eller tre-stjärnig restaurang där det tar längre tid att berätta om ingredienserna som ligger tillkrånglade på tallriken än det tar att äta upp dem. Utan det man ska sträva efter är den perfekta råvaran.

Vilken är din favorit?

– Grillat rött kött blir det barbariska svaret. Men naturligtvis också viltkött eftersom jag kan hantera det från skottet fram till serveringen, bättre än någon restauratör kan åstadkomma med sina trix. Vilken årstid man sköt djuret och hur gammalt det var bestämmer mycket mer än såsen. Ungt kvinnligt rådjur i november är något helt annat än en gammal brunstbock i augusti. Den tonvikt jag lägger på råvarans kvalitet slår igenom starkt när det gäller all min kötthantering.

Paradrätt?

– Ju mer åren går desto enklare gör jag det, bortskämd med mannens naturliga lättja. Det är sakligt sett enkelt att köpa piggvarsfiléer och utan att behöva krydda särskilt mycket eller grubbla över såserna bara lägga på grillen en kort stund. Det slår det mesta.

Hur ser din relation till Östermalmshallen ut?

– Jag har handlat där regelbundet sedan 1968! Och är nu inne på tredje generationen hos Lisa Elmqvist till exempel. Min fru är i Hallen en gång i veckan under första halvåret, garanterat för att resa ut till mig i skrivarstugan. Själv är jag nu under hösten också där en gång i veckan. Inte bara för att handla, man kan ju även äta. I regel spontanhandlar vi. Därför att jag vill se vad som står till buds. Om man vill ha till exempel entrecote är det bara att välja mellan de handfull olika som presenteras, men när det gäller fisk kan det ligga någonting i disken man inte väntat sig och då kan man ju göra mer eller mindre lyckade experiment. Jag kan avslöja att grillad näbbgädda inte är någon höjdare, haha.

Har du någon speciell runda?

– Den första stationen är alltid Lisa Elmqvist, där bestämmer man förrätten. Beroende på vad stoppet där resulterar i bestäms fortsättningen. I undantagsfall kan det också bli någon efterrätt, bara om vi har något barnbarn med oss!

Vad tycker du om den nygamla saluhallen?

– Den är väldigt stilig. Man hade otur och hade varit förtjänt av en mer lyckosam start. Men det är en stolthet för Stockholm.

AV: Claes Kanold FOTO: Anna-Lena Ahlström

ÖSTERMALMS SALUHALL MAGASIN NO.2 2020