27 minute read
The High Society - Karl Dyall, Rennie Mirro och Joachim Bergström.
I elva år har Karl Dyall, Joachim Bergström och Rennie Mirro, som artistgruppen The High Society, bjudit på musik från tiden då de legendariska sångarna Frank Sinatra, Dean Martin och Sammy Davis Jr underhöll och ägde världen. Den svenska trion har uppträtt på SVT:s nyårsfirande, Stadshusets 100-årsfirande och med egna föreställningar. Nu är siktet inställt på att ta Las Vegas till Stockholm, med dinnershows som förmedlar samma glädje, klass och musikalitet. Saluhallens magasin träffar tre herrar som vill återskapa Rat Pack-eran, klädda i ”good guys”-kostymer.
TEXT: LINA BIELSTEN. FOTO: SEAN LEWTHWAITE.
På 1950- och 60-talen gjorde Frank Sinatra och Rat Packkollegorna Dean Martin och Sammy Davis Jr succé med utsålda scenshower i Las Vegas. Dean Martin sjöng ballader och drog skämt, Frank Sinatra levererade sånger i världsklass och Sammy Davis Jr kastade in kvicka repliker samtidigt som han visade sin bredd som sångare och entertainer. The Rat Pack var en grupp entertainers och artister som uppträdde tillsammans, ofta i just Las Vegas. Men framför allt var de vänner som höll varandra om ryggen när diskrimineringen florerade och deras sammansättning inte sågs med blida ögon av omgivningen. Vänskapen mellan Sinatra och Davis var banbrytande. Frank Sinatra var en av få som öppet stödde den svarta medborgarrättsrörelsen och ställde upp för afroamerikanska musiker. När flera etablissemang försökte hindra Davis och afroamerikanska bandmedlemmar i Sinatras band från att uppträda meddelade han bestämt: ”Om de inte får spela, vägrar jag sjunga”. Sinatra sa upp sitt kontrakt och avslutade sina framträdanden. Han fick till slut nöjeschefer att se förbi segregationspolicyn som förbjöd svarta och vita att framträda på samma scen, eller ens äta i samma restaurang. Arrangörerna vek sig och resten är historia. En historia som The High Society nu vill väcka liv i genom att återskapa musiken och magin från en tidsera när liveunderhållningen hade en självklar plats.
Hey, everybody, let's have some fun You only live but once, and when you're dead you're done
So let the good times roll, let the good times roll I don't care if you're young or old, get together, let the good times roll
Don't sit there mumblin', talkin' trash If you wanna have some fun, you gotta spend some cash
Let the Good Times Roll är skriven av Sam Theard och Fleecie Moore, med originalinspelning av bluessångaren Louis Jordan och hans Tympany Five i juni 1946. Femton år senare vinner Ray Charles en Grammy för sin version av låten, klassad som en av tidernas mest kända blueslåtar.
Men låt oss återvända till Sverige. Närmare bestämt till en sval novemberdag 2023. Saluhallens magasin ser ut över folkmassan i Kungsträdgården som kommit för att fira ”Stockholmsjul”, då julbelysningen tänds samtidigt på över 40 centrala gator och torg i stan. Innan trafikborgarrådet Lars Strömgren officiellt ska inviga julen presenterar Gry Forssell artisterna i The High Society till publikens jubel. In på den stora scenen dansar tre män med ett stort leende på läpparna och i färgglada smokingar, ackompanjerat av de glada tonerna från orkestern; Karl Dyall, Rennie Mirro och Joachim Bergström. Deras öppningslåt? Let the good times roll.
ATT SATSA PÅ SITT DRÖMPROJEKT
Karl, Rennie och Joachim är några av Sveriges främsta musikalartister. I över tio år har de stått på scen tillsammans som grupp och bjudit på musik från en era när The Rat Pack trollband publiken i hela världen. Men The High Societymedlemmarnas enskilda karriärer och deras vänskap sträcker sig längre än så, vi måste backa bandet lite.
Det är tidigt 1990-tal och Wallmans Salonger har ett nytt krogkoncept med sjungande servitörer. Joachim Bergström är en av artisterna i Wallmans första Stockholmsensemble, tillsammans med bland andra Andreas Lundstedt och Tess Merkel. Ett stenkast därifrån uppträder Karl Dyall och Rennie Mirro i musikalen Fame på Chinateatern.
Efter föreställningarna kilar Karl och Rennie över till Wallmans ”late night shows” för att äta och varva ner. När unge herr Bergström har sjungit klart slår han sig ner och börjar prata med branschkollegorna Dyall och Mirro. Det blir starten på en djup vänskap.
Ur dessa nattliga samtal såddes fröet till en showtrio med en gemensam önskan att göra livespelningar i samma anda, klass och musikalitet som tidigare nämnda tidsepoker. Idén kom till Rennie under tiden han uppträdde med Karl Dyall i Singin´ in the Rain (2006).
– När Kalle och jag repade klev vi alltmer in i den tidseran, allt från kläderna till stilen, dansen och framför allt musiken. Vi började spåna med Jocke som redan kört spelningar med ett jazzband på Berns, under sitt koncept Sköna Söndag. Det var mycket livemusik där just då, så vi sa till varandra: ”Vore det inte kul med livemusik till dansande publik i den stora salen?” Och vi fick igenom det, så vi hade vårt första gig I Afton Dans på Berns – på den vägen är det!
I deras allra första konsertinbjudan utlovades en fantastisk afton fylld av god mat och dryck och dans till livslevande orkester; trions första spelning blev en stor succé.
– I Afton Dans gick hur bra som helst och arrangören ville gärna fortsätta, men det gick inte runt, för det var ingen som drack! Alla bara dansade i timmar, skrattar Rennie åt minnet.
Vännerna lät sig däremot inte nedslås och släppte aldrig själva idén om storband i miniformat och att få fortsätta uppträda tillsammans.
Karl Dyall beskriver glädjen de känner över att återskapa musiken från en tid när Vegasshowerna var som störst.
– Med The High Society vill vi göra något liknande. Där du har både den levande musiken, drinkarna, möjligheten för folk att klä upp sig och dansa. Det är ju så härligt!
Namnet The High Society kom däremot inte till dem förrän senare, efter flera års giggande tillsammans.
– Från början hade vi mest dessa spelningar som en rolig härlig grej, vid sidan av våra andra jobb. Då stod bara mitt, Jocke och Kalles namn utskrivet, berättar Rennie.
Karl flikar in:
– Ja, fast sedan landade vi i att detta är ju vad vi tycker är roligast. Så varför lägger vi inte mer tid på att få göra det?
Parallellt med de första gemensamma spelningarna grundade vännerna och artistkollegorna ett crossfitgym, Crossfit Solid, i Stockholm 2010. Idag har varken Joachim, Rennie och Karl kvar ägarskapet, däremot tränar de fortfarande i lokalerna. Framför allt känner alla tre att lärdomarna av att driva bolag i flera år har lagt grunden till hur bra de jobbar tillsammans idag.
Men nu är det alltså The High Society trion satsar på, i princip till hundra procent. De har några egna sidoprojekt, från skådespeleri och dubbning av tecknad film, hälsopensionat och äventyrsresor. Men frågar du killarna vad som är absolut roligast, svarar de tveklöst att det är att stå på scen och möta publiken ihop.
– Liveunderhållning behöver premieras, säger de unisont.
När det gäller bästa tipset för att uppleva livemusik i vår huvudstad väljer Joachim Bergström att gå till Fasching om det gäller konserter.
– Annars är det en härlig musikupplevelse på teaterscenerna, till exempel Oscarsteatern och Hamburger Börs. Och på de fåtal restauranger som vågar satsa på livemusik, som exempelvis nyöppnade Gondolen som har live-jazz flera kvällar i veckan.
Rennie Mirro vill slå ett slag för Stampen.
– Nu när min son lirar mycket i sitt bluesband har jag varit på Stampen i Gamla Stan och det är så fantastiskt att det fortfarande funkar. Stället drivs med en enorm vilja, det är grymt. Sedan kanske Stampen inte är ”min värld” helt och hållet, men det är så häftigt att de har sådan drivkraft för livemusik och att de överlevt. En stor eloge till dem!
DET ÄR JU HÄFTIGT ATT SPELA EN MUSIK SOM ALDRIG DÖR
Joachim upplever att det finns en vilja och en nyfikenhet att ta in mer livemusik på krogen, men det är svårt att få ekonomi i det, om det inte är ett stort ställe.
– Det måste vara win-win. Både för oss och arrangören, inflikar Rennie.
– Och eftersom vi alltid använder livemusiker får man den där extra kontakten med publiken. Och möjligheten att improvisera som får allt att leva lite extra, tillägger Kalle.
– Så vi vill ge en stor eloge till alla krögare som satsar på livemusik, avslutar Joachim.
Rennie Mirro har tillsammans med kollegan Karl Dyall haft ledande roller i musikaler, däribland A Chorus Line, Fame, Grease, West Side Story och Singin in the Rain. Han reflekterar över hur kroppen tagit stryk som dansare efter alla år. Men än kastar han inte in handduken.
– Idag kostar det mycket rent fysiskt att kliva upp på scen, så det måste vara värt det. Att spela med Kalle och Jocke handlar inte om pengarna, det handlar om lusten och att det är så fruktansvärt kul. Vi får någonting tillbaka när vi står där. Då orkar man fastän man är trött, det ger en otrolig energikick. Och det är först nu i livet som det känns riktigt, riktigt roligt, berättar han.
The High Societys bejublade och alltid lika fullsatta framträdanden i Vitabergsparken tillsammans med Blåsarsymfonikerna, Vegas i Vitan, är sedan många år en uppskattad sommartradition i Stockholm. Det var här vännernas kemi på scen och deras samspel med musikerna fick dem att inse att konceptet The High Society uppskattades av andra. Publiken återvände gång på gång och längtade efter nästa spelning, de sjöng med och dansade.
– Vi fick dessutom en väldigt blandad publik. Man tänker att det bara är en viss åldersgrupp som kan uppskatta den här typen av musik. Men när vi tittade ut bland alla människor fanns flera generationer representerade, allt från barn till äldre. Men det är någonting specifikt med livemusiken, tidseran vi representerar och den stora musikaliteten som får komma fram hos alla i bandet, och orkestrarna, som vi uppträder med. Och som vi gärna skojar och pratar med på scen, så de också lyfts fram. Det är ett samspel, menar Karl.
TIDLÖS MUSIK
I efterkrigstiden fanns ett behov av att få tillbaka glädjen i vardagen, något som Rennie menar är orsaken till att den typen av musik fick så pass stort genomslag i slutet av 1940-talet och början av 1950-talet. Den höga kvaliteten på musiken gör att vi lyssnar på låtarna än idag.
– Det är ju häftigt att spela en musik som aldrig dör, säger Rennie drömskt.
I skrivande stund är det turbulent på flera platser i världen och återigen har det uppstått ett behov av ”feelgood” i vardagslivet. Karl, Joachim och Rennie ser musiken som ett sätt att ge människor hopp, mod och energi.
– Det känns som folk just nu uppskattar att klä upp sig, socialisera med andra och uppleva livemusik. Musik som får dig att må bra. Dansa, skratta, äta gott och fly lite från det verkliga livet, men till det som är socialt. Inte bara en flykt in i TV:n, datorn eller telefonen, förmanar Rennie.
De är rörande överens om hur mysigt det är att få sprida den glädjen till andra genom musiken. Men framför allt vill trion förmedla ett annat budskap; vikten att vara bra manliga förebilder. Rennie märker hur toxisk maskulinitet är ett aktuellt ämne och han tycker att diskussionen behövs.
– Utan att klappa oss själva för mycket på axeln vill vi ändå presentera tre killar som sprider något positivt och med bra musik, men det måste inte nödvändigtvis kommuniceras utåt.
– Det bara är så, förklarar han.
Han vill dessutom uppmana fler män att kliva fram.
– Jag söker själv efter bra manliga förebilder som jag kan ta mig an. Det behövs fler bra män! Inte bara i syfte att visa resten att de finns. Snarare för att visa de män som inte får till det att det finns andra sätt att vara. För vår del är det extra kul att göra det i uppklätt format, med bra musik och i ett schysst sällskap.
Joachim instämmer:
– Vi visar att vi tycker om varandra, njuter av det vi gör, pushar och peppar varandra. Och vågar vara sårbara.
Karl nickar.
– Vi vill förmedla en positiv maskulinitet.
Vilka är era musikaliska förebilder?
– Det finns flera. Till exempel Bobby Darin och Dean Martin är fantastiska. Framför allt dåtidens entertainers, de var så kompletta. Ta Fred Astaire; han var en av världens främsta dansare, skådespelare, pianist, listan kan göras lång… I nutid och på hemmaplan; Loa Falkman. Han är en förebild som vi haft förmånen att jobba med, säger Karl, Joachim och Rennie i mun på varandra.
Vad kan man förvänta sig av en show med The High Society?
– Ingen show är den andra lik, även om gruppen har ett grundmanus att förhålla sig till, svarar Joachim.
Killarna har hämtat inspiration från bland annat The Rat Pack till sina spelningar. Det blandas friskt mellan låtar, mellansnack och en del spontana infall. Karl skrattar när han berättar om ett tillfälle när Rennie avbröt honom mitt i en låt med en anekdot.
– Men det kan vara någon i publiken också som vi interagerar med. Och det är ju så vi vill att våra spelningar ska vara. Öppna och inbjudande!
The Rat Packs gamla Hollywood-charm, skandalösa beteende och festande livsstil gjorde Frank Sinatra, Sammy Davis och Dean Martin till ”bad boys” på sin tid. Skandalerna och festandet är inget som Karl, Rennie eller Joachim vill ta efter, men kärleken till musiken under den här eran går däremot inte att ta miste på. Med mottot ”Be nice and keep swingin’!” charmar de hellre svenskarna som ”the good boys”.
Har ni ett roligt minne från något gig?
– Vi har uppträtt flera gånger med Blåsarsymfonikerna på Musikaliska Akademin. En vinter kunde Kalle inte vara med eftersom han spelade på Chinateatern, så vi tog in min syster Sarah (Dawn Finer, reds.anm) för att ändå vara en trio på scen. Men på en av våra spelningar fick vi till det så att Kalle kunde springa mellan Chinateatern och Musikaliska, något vi inte berättade för vare sig dirigenten eller någon annan. Så det blev otroligt kul att överraska publiken som blev helt exalterad när Kalle plötsligt dök upp på scen och musikerna tyckte det var fruktansvärt roligt också. Det blev en så häftig start på kvällen, han sprang upp i sina musikalkläder och efter att ha sjungit klart sprang han tillbaka. Vi vinkade till honom och sa till publiken: ”Hej då och vill ni se mer av Kalle spelar han just nu på Chinateatern …”, minns Rennie och skrattar.
Killarna litar på varandra till fullo såväl på som av scen. Det skapar en trygghet som möjliggör att kunna spexa på just det sättet som Rennie berättar om. De kan snabbt kasta om när chansen dyker upp. Joachim menar vidare att ingenting kan bli ”fel” heller när de uppträder ihop.
– Det spelar ingen roll om en av oss skulle tappa en textrad eller sjunga fel. Du får kanske en gliring eller att någon skrattar, men sedan kör vi vidare.
Rennie instämmer:
– Det är en ynnest att kunna vara så tokigt spontana som vi är på scen tillsammans, eftersom det är lätt att annars känna sig osäker däruppe.
Karl minns en av deras spelningar i Vitabergsparken. De hade bestämt sig för att vara duktiga och inte ha sina låttexter utskrivna, eller körschemat framme på stativ.
– Vi kanske hade någon enstaka fusklapp bakom en monitor bara. Men Rennie såg inte vad det stod på lappen, fastän det var HAN som skrivit den och printat ut ganska stort … Så då gjorde vi lite narr av honom och höll upp lappen: ”Förlåt, ska vi hjälpa herrn att läsa kanske …?”, skrattar Karl. Rennie förklarar att tack vare vänskapen och deras sammanlagda erfarenhet som musikalartister finns fri lejd att skoja med varandra inom ramen för det professionella utförandet.
– Ju mer vi vågar desto roligare har vi. Och det blir roligare för publiken!
Deras vänskap räddade även Karl Dyall när han drabbades av scenskräck. Han beskriver en tid i sin karriär när han upplevde fullkomlig panik på scen.
– Men tack vare de här två killarna övervann jag min scenskräck. Jocke och Rennie är två killar man vill hänga med helt enkelt. De gör en bättre. När man har sina låga perioder, det är då man framför allt märker vänskapens betydelse, Idag är det just våra spelningar med The High Society som jag uppskattar att göra mest. Det är anledningen att jag fortfarande står på scen och kan göra andra jobb.
Joachim håller med. Han säger att han ibland får nypa sig i armen. Det är inte alla som kan leva ut sin dröm och dessutom stå med sina favoritpersoner vid sin sida.
– Jag tror att vi alla tre skulle vilja uppträdda tillsammans varje kväll om vi fick.
I december genomför The High Society adventskonserter i flera städer och saluhallsmagasinets redaktion är givetvis på plats i Stockholm. Trions ambition till nästa år är att sätta upp fler middagsshower och projektet ligger redan i startgroparna. Förhoppningen är även att fortsätta med parkspelningarna och det blir fler andra gigs också förstås. Redaktionens bästa insidertips är att hålla utkik efter The High Society. Dem vill ni inte missa.
Dessutom har de tre vännerna siktet inställt på att göra en föreställning, likt musikalen From Sammy With Love som Karl Dyall och Rennie Mirro satt upp på Stadsteatern och Apollo Theatre. Den nya föreställningen ska handla om The Rat Pack och den tidseran.
– Det finns ett färdigt manus av Rickard Bergkvist som är klart att börja repa, så det är bara en producent som återstår och rätt teaterscen, berättar Joachim. Rennie utbrister glatt: – Ja, kom igen nu, alla producenter!
KARL DYALL
Karl Dyalls pappa var en jazz- och funkmusiker från Guyana i Sydamerika, mamman är född i Sverige. I slutet av 50-talet hoppar Colin Dyall på en bananbåt och hamnar i London som sjuttonåring. Han finner en annons: saxofonist sökes till kubanskt band för Skandinavienturné. Två veckor senare spelar Colin på en jazzklubb i Norrköping där Karls mamma sitter längst fram. Efter spelningen ramlar noterna ner mitt framför Christina och resten är historia ... Paret börjar brevväxla och därefter trotsar Christina sin familj genom att bli tillsammans med en mörkhyad man och skaffa barn med honom, gifta sig och flytta till London där Karl föds.
Som barn var jag: Ganska ensam först. I England lekte jag med mina syskon, först när vi flyttade till Barbados fick jag vänner utanför skolan. Där kände jag mig också trygg att leka utomhus, precis som här. Men som engelsktalande barn blev det viss språkförbistring, så min nyckel till att passa in blev dansen och musiken. Alla dansar ju i Barbados, så jag stack ut direkt. Det var tacksamt att den afrikanska och karibiska kulturen var populär. Michael Jackson och Bob Marley var heta, så jag blev kung på dansgolvet. I Västindien är löpning stort också och många ville ha en snabb kille i skollaget – och det var jag. Idrotten och musiken dikterade vem jag blev, vad jag sysslade med och hur jag interagerade med andra.
Min skolning: Blåsinstrument lärde jag mig av pappa. Jag har gått i kommunal musikskola, på dansskola i London och flera hobbykurser i Stockholm. Men skolorna här imponerade inte på mig, så jag blev mer eller mindre självlärd. Jag tydde mig till de jag såg upp till, varav flera tog mig under sina vingar trots min unga ålder, bland andra Herman Howell och bröderna Ingrosso. 1984 blev jag svensk mästare i Breakdance och två år senare i Freestyle. På den tiden jobbade jag även med bröderna Tainton, Cherno Jarr som är Titiyos lillebror, Ayodele (Kayos lillebror, reds.anm) och Quincy Jones III. Jag och Quincy Jr. hade ju ett gemensamt musikintresse så vi började lira tillsammans. Jag hade alltid med min trummaskin till Kungsträdgården, jag satt och programmerade och gjorde ”beats” till mina dansframträdanden. Och där snubblade vi på varandra. Quincy hade en synt och hans mamma öppnade upp sitt hem för oss så vi kunde musicera ihop. Vi skapade svensk hip hop, fast på engelska.
Yrkesmässig förebild: Dansmässigt var det Herman Howell, en av Sveriges mest kända jazzdanslärare på 60- och 70-talet. Men sedan kom ju ”street dance” och där fanns inga riktiga förebilder, vi var så tidiga i Sverige (Karl är en av grundmedlemmarna i streetdansgruppen Bounce, reds.anm).
Roligt minne i karriären: Filmmusiken som vi gjorde till Stockholmsnatt (titelspåret fick en guldskiva, reds.anm). Alla i vårt team var så oerfarna, men vi lyckades få till det. Vi var kaxiga och drev igenom våra projekt. Skivbolaget hade först gett förslag på förändringar men då backade vi: ”Om vi inte får göra det här på vårt sätt, då drar vi”. Vi hade precis fått ett kontrakt för att göra musik för film och ett skivkontrakt. Där stod 17-åringarna och sa nej till cheferna, det är jag rätt stolt över. Att vi stod på oss och hade vår stolthet, en tro på vår kreativitet och koncept. Vi ville inte att arbetet skulle bli urvattnat, dessutom hade ingen annan bättre koll på just det vi skulle skapa. Producenten gav med sig och sa till skivbolaget: ”De här killarna vet vad de håller på med”. Sedan fick vi fria händer.
Vardagshjälte: Vår granne Steve i Barbados spelade basket i högsta serien, han tog hand om oss yngre killar. I brist på fritidsgårdar följde han med oss ut, stampade ner en leråker och satte upp en basketkorg. Steve blev som en storebror. Han lärde mig att skapa mina egna förutsättningar, vilket jag har anammat. Jag väntar inte på att andra ska ordna saker åt mig, jag sätter i gång och gör det själv.
Livsmotto: Att leva det liv jag vill leva imorgon redan idag.
När jag inte giggar med The High Society: Driver min fru Josefin och jag hälsopensionatet Lyckhem med retreats, och jag ordnar även äventyrsresor till Sälen med en kollega. Annars är uppträdanden med The High Society min huvudsyssla.
Något om Joakim som andra inte vet: Jag beundrar Jocke för hans sång och att han är så sympatisk och ödmjuk, han vill inte ta plats. Nästan så att det blir för mycket.
Något om Rennie som andra inte vet: Han plöjer fram och är orädd, vilket också är en egenskap jag beundrar.
Ett råd jag skulle ge mig själv som ung: ”Stanna upp emellanåt och känn in”. Det är lätt att åka med av bara farten och när egot får gensvar kanske man far i väg i en riktning som inte är sann. Det krävs mod att våga hoppa av eller byta riktning i livet.
RENNIE MIRRO
Rennie Mirro har musiken i blodet. Farfar Leon Bibb var en av de mer framstående afroamerikanska folksångarna på 1950- och tidigt 60-tal, han var dessutom skådespelare och aktivist. Leon tog med hela sin familj på besök i Sverige och några år senare återvände sonen Eric Bibb, låtskrivare och bluesartist. Han mötte kärleken i psyko- och dansterapeuten Francine Lee Mirro-Finer, romans uppstod och så även kärleksbarnet; Rennie Mirro.
Min uppväxt: Genom mina amerikanska föräldrar blev jag ganska amerikansk själv, även om jag är född i Stockholm. Vi flyttade tidigt till USA, jag och mamma, och återvände när jag var sex år gammal så jag gick hela min skolgång i Sverige. Jag är så svensk man kan bli, men New York-mentaliteten sitter kvar. Det är som ett eget sätt att andas och att vara, när man är en ”Newyorker”, det är inte samma sak som att vara amerikan. Den mentaliteten har jag fått från mina föräldrar och speciellt mamma, så allt det som hon är har jag också blivit, vare sig jag vill eller inte, haha. Mamma däremot tycker att jag är alldeles för svensk vilket är jätteroligt. Samtidigt var det knepigt att hamna mitt emellan. Jag blev inte tillräckligt amerikansk för att vara amerikan, inte tillräckligt svensk heller. Det har jag fått lära mig att hantera och jag har ju sett svårigheterna som mina föräldrar gick igenom under deras tidiga år i livet. Min pappa var bara arton år när han lämnade USA och har knappt, förutom enstaka tillfällen, velat vara där. Jag har sett hur mamma och pappa handskas med att inte bo i sitt hemland. Själv har jag svårt att föreställa mig att bo någon annanstans än i Sverige där jag växt upp, så jag kan förstå och känna vilken trygghet det skänker en.
Som barn var jag: En fullständig clown. Jag hade ett enormt fysiskt behov. I dagens samhälle skulle jag klassas som hyperaktivt barn. Men tack vare mamma fick jag utlopp för allt jag behövde få ur mig, hon såg till att jag alltid aktiverades. Därför kände jag aldrig att jag led av det som ung. Jag gick däremot igenom en tuff period när jag kom till Stockholm som sexåring och fick lämna allt jag älskade med New York, det var ju en smältdegel av olika kulturer, kreativitet och musik. Men så här i efterhand är jag tacksam för den trygga tillvaron jag fick i Sverige. Det är en fantastisk kombination jag fått uppleva från båda världar – och jag är så glad att jag fick göra det.
Min skolning: Jag gick på Kungliga Svenska Balettskolan. Vi var första klassen när de öppnade balettskolan och gick igenom hela utbildningen där, från fjärde klass till gymnasiet.
Roligt minne i karriären: Om jag låtsas att jag är mycket äldre än jag är idag och tänker tillbaka på mitt liv, är det vår föreställning From Sammy With Love som Kalle och jag spelade på Apollo Theatre (vi satte upp den i Sverige först). Att vi fick uppträda med den på engelska i New York, det var så stort!
Vardagshjälte: Min mamma. Och mina närmsta vänner betyder mycket för mig, som jag haft sedan balettskolan från att jag var åtta år. Det är häftigt att ha personer omkring sig som man känt hela livet. De har gjort att jag vågar mycket mer också, för att man har en trygg bas.
Yrkesmässiga förebilder: Mikhail Baryshnikov (känd balettdansare, koreograf och skådespelare, reds.anm.), är min största husgud. Hans dans drev mig som ung. På hemmaplan fick jag jobba med otroliga dansare jag såg upp till, bland andra Göran Svalberg, Anders Nordström och Johannes Öman. Att få dela loge och dansa med dem var outstanding!
Ett motto jag lever efter: Att det innersta drivet måste komma från dig själv. Och finns det inte, släpp taget och byt väg. Gör inte saker ”bara för att”… Jag hörde en så bra låttitel You've got to stand for something or you'll fall for anything. Det är inte lätt att stå upp för saker, speciellt som ung. Men du hamnar på en bättre plats, än om du följer något som inte är autentiskt för dig själv. Det har jag lärt mig. Och jag är tacksam att jag haft det i dansen, som lett mig in på scenen. Jag kan inte förklara varför jag älskar det eller vad jag vill med det, men dansen har drivit mig i allt jag gör.
När jag inte giggar med The High Society: Har jag tråkigt, haha! Nej, men jag är på Stadsteatern och ska vara där några år. Det ska bli kul och spännande att se vad det kan ge. Min ambition är att inte enbart göra musikaler, jag vill även göra ”vanlig” teater. Sedan har jag börjat med roller inom tv och film, det vill jag gärna fortsätta med.
Något om Karl som andra inte vet: Kalle slår alltid alla i allt. Han är ju en tävlingsmänniska men skulle aldrig erkänna det. Han vill gärna vara bäst, vilket han oftast är också.
Något om Joachim som andra inte vet: Jocke hade det största krulliga håret som fanns. Och han brukade fiska efter golfbollar… Han dök ner i dammarna på golfbanorna och fiskade upp kilovis med golfbollar, haha.
Ett råd jag skulle ge mig själv som ung: Till mitt 6-åriga jag som ovilligt lämnade New York skulle jag säga: ”Det kommer att bli bra, det känns inte så nu men Sverige och Stockholm är det bästa som hänt dig”.
JOACHIM BERGSTRÖM
Joachim Bergström växte upp med ena foten i teatern, som både dagis och nattdagis, och med den andra foten på krogen. Pappa Jonas Bergström var skådespelare på Dramaten under hela hans verksamma liv och mamma Ann-Sofie Wretman arbetade inom restaurang, som krögare och matskribent för flera stora mattidningar. Farföräldrarna Anita Björk och Olof Bergström var båda framgångsrika skådespelare medan i gastronomins värld är Joachims morfar ett välkänt namn; Tore Wretman grundade bland annat Teatergrillen och har drivit flera kända krogar. Joachim träffade sällan sin morfar, som bodde i Frankrike, och fick därför ingen nära relation med honom. Men han är stolt över allt morfadern uträttade i restaurangbranschen, precis som över hans släktingars framgångar i skådespelarbranschen. Det är ett arv som får Joachim att tänka till lite extra innan han gör något själv, ribban har satts högt.
Som barn var jag: Nog både en grubblare och alltid klassens clown. Jag skapade många saker i skolan, vi hade ett band och man gjorde spex och föreställningar. Det fanns en kulturklubb på Franska skolan som jag var med i också. Eftersom det var en liten skola var det lätt att driva igenom projekt om man visade framfötterna. Jag har inte gått någon formell musikutbildning utan min utbildning har varit att jobba. Mitt första professionella sångjobb var sju månader som artist på Hotell 33 på Mallorca 1992. Där lärde jag känna Wallmans nöjeschef Mikael Gordon Solfors (son till jazzikonen Dexter Gordon, reds.anm) som gav mig jobb i deras första ensemblé i Stockholm. Då var showkonceptet på krogen helt nytt så vi var med och formade det. Detta var ju före talangtävlingarna på TV fanns, sedan dess har Wallmans varit en grogrund för många kända artister som Andreas Lundstedt, Martin Stenmarck, Tess Merkel med flera. Det var dessutom på Wallmans tidigt 90-tal som jag träffade Karl och Rennie, de spelade i musikalen Fame på Chinateatern. När föreställningarna var slut gick de förbi och åt ”nattamat” hos oss, när vi hade late night shows. Jag sjöng solo i showerna och efteråt snackade vi lite, började umgås och jobbade tillsammans i olika sammanhang. Så det var ödet som förde oss samman!
Roligt minne i karriären: När jag gjorde huvudrollen i första svenska uppsättningen av Skönheten och Odjuret på Göteborgsoperan. Men annars är det vad vi just nu skapar – jag, Kalle och Rennie – med The High Society, det är så roligt att vara på scen och göra det tillsammans.
Vardagshjälte: Min lillasyster. Vi hade inte så god kontakt när vi var barn men nu har vi blivit bästa polare och hon har förändrat hela sitt liv. Hon har sålt sin lägenhet och flyttat till Bali för att starta ett nytt liv där med sin man. Hon är väldigt modig.
Ett motto jag lever efter: Att vara här och nu.
Något om Karl som andra inte vet: Kalle har svenskt rekord i 4x100 meter stafett.
Något om Rennie som andra inte vet: Rennie hatar kaffe och banan, haha. Jag vet inte hur många gånger när vi tränar och jag frågar ”vill du ha en banan” och han svarar alltid ”NEJ”! Eller efter ett pass, ”Ska vi ta en kaffe, Rennie”. ”NEJ”.
När jag inte giggar med The High Society: Läser jag ljudböcker, dubbar tecknad film och gör andra artistuppdrag, så jag jobbar hela tiden med min röst.
Ett råd jag skulle ge mig själv som ung: Tro på dig själv! ”Go slow to go fast”.
Mitt musiktips: Jag lyssnar mest på soul och jazz. Favoriter är Bobby Darin och Donny Hathaway. Det finns så fantastiskt mycket bra musik, det svåra är nästan att välja.
