MOT EN NY HORISONT
LOUISE BETSHOLTZ 2015 / 2016
Alla dessa små arrangerade uppställningar. Stileben. Omtanke. Det är som om någon vill att jag skall sätta mig ner och se det som är Nordhavn. Och medan resten av världen jäktar förbi mot sitt nästa mål ser jag så mycket mer än en industrihamn i förfall. Det kanske inte behövs tillföras så mycket, och i varje fall inte rivas ned. För när jag tittar efter noga i det som redan finns, ser jag en ny horisont.
VILKEN TID LEVER VI I?
Atlas (eller; introduktion till Nordhavn) Topografisk Anatomi (eller; Nordhavns innehåll och relationer) Horisont Mellan stängsel Typer i övergång Entropiska spår Skulpturella landskap Urbana artefakter (eller; stolen och jag)
14 rum i Nordhavn (eller; register) Fyllda rum Stängda rum Mellan rum Tomma rum Sociala rum
“The bastard form of mass culture is humiliated repetition ... always new books, new programs, new films, news items, but always the same meaning� Roland Barthes
VILKEN TID Att tala om den tid vi lever i är inte ständigt utvidgar sin potential, upprepar helt enkelt då tid har många betydelser. Talar vi om årtionde eller århundrade? Eller är det detta ögonblick, det liv som levs varje sekund, som karakteriserar vår nutid? Kan man tala om världen i stort idag och på så sätt beskriva de tendenser jag ser i mina kvarter? Och i sådana fall, Hur kommer man att beskriva tiden vi lever i idag om femtio år?
historien sig gång på gång. Till exempel lade kraschen på Wall Street börsen i New York 1929 grunden till den enorma ekonomiska kris som kom att kallas den stora depressionen. När Europa, och inte minst Tyskland desperat försökta ta sig ur situationen lockade de högerextremistiska krafterna. Inte undra på att dagens instabila läge känns bekant.
Hur jag än vänder och vrider på frågan vilken tid lever vi i? hamnar jag varje gång i en återvändsgränd. Eller snarare fastnar jag i spår, där varje tankevarv på ett eller annat sätt leder tillbaka till min utgångspunkt. Kanske är det just därför jag känner en sådan osäkerhet kring att försöka svara på frågan, för att jag upplever att allt går i cykler. Varje gång jag kommer att tänka på vad som kan beskriva tidens anda är det en upprepning av något som redan har hänt.
Hur kan det komma sig, att Romariket som under sin storhetstid för mer än 1000 år sedan var ett så fullt utvecklat imperium, med välfungerande infrastruktur, utbildning, rättssystem och kultur på nivå med dagens, efter sitt fall låg flera hundra år i ruiner innan det hämtade sig? Hur hade Rom sett ut idag om de 800 åren istället lagts på att vidareutveckla staden och kulturen?
Med några få undantag för till exempel den tekniska utvecklingen och internet som
Vi vet mer idag än någonsin, men frågan är om vi har blivit klokare? Vad kommer människan i framtiden att säga när de ser
LEVER VI I? tillbaka på oss? Kanske kommer vår tid att definieras som ”kommunikationssamhället”, men även i det ligger en paradox. För trots att dagens kommunikation är extremt välutvecklad sker den till stor del bakom skärmar, vilket isolerar oss. För bara några år sedan fanns inte begreppet ”sociala medier”. I och med den ökade kommunikationen har den idealiserade bilden av hur man ska leva sitt liv flyttat till just de sociala medierna. Hur vi ska leva det lyckliga livet, till största delar genom konsumtion målas ständigt upp av skickliga reklamkampanjer. Det syns även på arkitekturen. Arkitekturen har i mångt och mycket kommit att handla om reklam och hur man med några få poänger kan förklara hela grunden till det byggda och dess existens. Antingen vill vi bo i de moderna städernas sprudlande kärnor, eller i en vacker villa med prunkande trädgård lagom långt ifrån samhällets hets. I det senare fallet ska det dock enbart vara vårat eget val, för att bli tvingad till att bo avsides är inte heller eftersträvansvärt.
I det stora hela visar tendensen att fler och fler människor flyttar till storstäderna. Här finns jobben och pengarna. Begreppet kallas gentrifiering. Städerna växer. Husen blir högre och stadsgränserna flyttas längre och längre ut. Produktion, konsumtion, repetition. Information flyter obehindrat till och från världens alla hörn, och på många ställen smälter kulturer mer och mer samman. I städerna går människan mot en mer homogen massa, där våra isolerade rum staplas på varandra. Genom min bubbla kan jag se ut mot din. På andra ställen gör långvariga oroligheter i världen att stora folkgrupper lever i exil. De måste lämna sina hem och allt de äger, och leta efter nya trygga rum för att överleva. Även det är inget nytt i det historiska perspektivet. Det var egentligen inte lång tid sedan Skandinaverna själva var offer för en ohållbar levnadssituation och flydde länderna på jakt efter bättre liv.
Ändå skiljer vi på människa och människa, och genom våra stora stadsgränser släpps bara vissa in, helst de som redan från början passar in i den homogena mallen. Min tid skiljer sig kanske från din tid, men de kan förenas av att vi lever inom samma ram, i samma trappuppgång eller samma stad. Förlorar städerna sin identitet i takt med att vi själva gör det? Det verkar svårt för människan att lära av sin historia. Beteendet kan på sätt och vis avfärdas genom vår, i perspektivet, korta existens. Vi hinner genomleva ungefär tre generationer, och om vi inte varit snabba nog att bevara våra erfarenheter för framtiden, går första- och andrahandsinformation snabbt i graven. Å andra sidan verkar det som om det kollektiva minnet ändå inte får spela någon roll, då jag ofta får känslan av att människan måste få känna att hon förnyar sig. Varje generation har en lust att upptäcka och skapa. Kanske bryta med sin bakgrund, riva ner det gamla och bygga upp något nytt. Staden besitter en enorm kraft, i all den historia och de minnen som finns bevarade. I varje fasad, i varje gatunät finns en historia om den tid vi lever i, och efter hand också det liv som har levts. Bebyggelsen kommer så länge den står att berätta om tid, att vi lever i en tid. Det gamla och det nya skapar relationer. Men om vi alltid river ner vår historia i tron om att vi kan bygga något bättre, kommer vi alltid att fortsätta upprepa oss själva. Hur Köpenhamnarna identifierar sig med sin tid kommer att vara avgörande för Nordhavns öde.s framtid.
ATLAS Det är ur dessa tankar jag tar avstamp när jag nu skall fördjupa mig i utveckligen av den nya stadsdelen Nordhavn. Området har under det senaste århundradet varit Köpenhamns största hamn, det är en genomfart som förbundit havet med landet och staden med omvärlden. Långsamt avvecklas nu industrihamnen för att ge plats åt helt nya bostadsområden, som enligt den tidiga lokalplanen står i stark kontrast till hela den anda som finns där idag. Nordhavn har sitt eget liv, området har under åren blivit synonymt med en frihamn, ett urbant industriområde på stadens kant som människor har kunnat intaga och göra till sin egen plats. Nordhavn står inför en enorm förändring. Och det är nu det börjar. Det är en pågående studie i utvecklingsprocess, av samma slag som många andra hamnar världen över har genomgått. En process av ekonomisk, arkitektonisk, kulturell och social transformation. Status skall ändras, den “nya” stadsdelen skall exponeras i bästa ljus. Det är mycket viktigt för Köpenhamn som modern huvudstad att visa att man ser potentialen i dessa postindustriella hamnar, och arbetar aktivt med att utveckla dem till attraktiva stadsrum.
Helene Schytter skriver i Kultur og Klasse nr 109 (2010);
“Hamnen uppfattas som stadens nya ansikte utåt, och platsen där diskussionen om det goda stadsrummet utvecklas. I denna debatt hörs ofta argument om det mångfacetterade ett begrepp som både framhävs i planläggningsförloppet, men lika ofta utgör kärnan i kritiken när det färdiga stadsrummet beskylls för att sakna omedelbara, oförutsägliga och oavslutade berättelser, något som kännetecknar ett vitalt och värdefullt stadsrum”.
Detta pekar på att man i stigande grad försöker integrera det främmande och oplanerade, ett paradigmskifte som i relation till dagens utveckling av hamnfronter fokuserar på kvaliteter och potential med den industriella hamnen, så som den sett ut från början. Köpenhamn utvidgas och det skall göras plats för tidens behov - bostäder. När Nordhavn är färdigutvecklat kommer området att vara lika stort som de övriga distrikt i staden, till exempel Østerbro eller Nørrebro, med flera nya metrostationer. Nordhavn är ett område som många Köpenhamnare aldrig besökt eller har en direkt uppfattning om, och vad många inte vet är att Nordhavn har en enorm betydelse för staden och dess omgivningar. Just nu bygger Köpenhamn ut sin metro, det mest omfattande bygget sedan Christian IV anlade Christianshavn på 1600-talet. Den jord som grävs upp från de kilometerlånga tunnlarna under staden forslas ut till Nordhavn och står för expanderingen av den nya ön. De betongelement som skall bli till meterotunnlarnas innersida produceras i Nordhavn och ligger uppradade i ett böljande mönster längs Færgehavnsvej. Längst ut på Oceankaj radar ruiner av betongkanaler upp sig ut i vattnet, det är resterna från när fundamenten till Öresundsbron skulle stöpas. Nordhavn är en del av stadens kretslopp.
Hur många vet om att inte bara en stor andel av de varor vi brukar dagligen passerar via Nordhavn, utan även fundamenten till staden i sig själv? I Köpenhamns kommuns publikation över värdefulla kulturmiljöer i staden finns Nordhavn med. Grunden till det skrives att Nordhavns kulturhistoria berättar om industrihamnens skiftande areal- och transportmässiga behov och byggskick genom det senaste århundradet. Nordhavns karaktär har präglats av de stora hamnanläggningarna, den etappvisa tillblivelsen och behovet av olika användningsområden för de enorma horisontella ytorna. Byggnaderna har blandade uttryck, både stora och fritt liggande volymer, t.ex silos, industrioch lagerhallar, tillsammans med låga hus, containrar, skjul och mindre, tätt packade enklaver, samt kranar, järnvägsspår etc. Områden som kallas Fiskerihamnen, Århusgadeområdet, flera markanta byggnader och element på Sandkaj, Sundmolen, Fortkaj, Stubkaj, och Sundkrogsgade (se karta) anses ha stort bevaringsvärlde, tillsammans med många av kranarna, kajkanter, järnvägsspår, med mera. Hela Nordhavn pekas ut som en kulturmiljö eftersom att områdena tillsammans berättar en övergripande historia om hamnen och dess utveckling.
De övriga områden som nämns i publikationen är bland annat Nyhavn, Christianshavn och Langeliniekaj, platser som alla är mycket kända och har ett stort värde för staden, både nationellt och internationellt. Kommunen avslutar med att trycka på vikten av att de väsentliga kulturhistoriska byggnaderna, elementen och miljöerna bevaras så att den nya stadsdelen föräras med sin historiska förankring och identitet.
Hur Nordhavn kommer att utformas påverkas i hög grad av den bild som Köpenhamn har av området idag, och som i sin tur handlar om hur staden identifierar sig med sin tid. Frågan är om den mentala bilden av Nordhavn stämmer överens med den som planläggs? Går det att bygga in ett kollektivt minne i det nybyggda, eller kräver det alltid en bevaring av det existerande?
ANATOMI Bilden av Nordhavn är den utav en stereotyp industri och skeppshamn. Både välkänd och främmande, storskaligt modern och laglös på kanten av samhället. Nordhavn är ett terrain vague. Litteraturhistorikern Hans Hyllested beskriver uttrycket som “ett område mellan ett landskap (som inte längre är) och en stad (som inte ännu är), och fram till det stadsrum där alla spår börjar och slutar. När urbaniseringen ökar uppstår ett ingenmansland, ett terrain vague, omkring storstadens uppbrutna industrikulisser.” (Guttormsen, 2005). Ett tillstånd mellan ingenting och allting, en plats för reflektion. Nordhavn är vid första intrycket tomt och övergivet. Här händer ingenting särskilt. Här finns bara händelselösa, vardagliga platser, som statiskt befinner sig i världen. Samtidigt, ju mer man ser sig om, och ju djupare in i landskapet man rör sig, syns överallt spår från den aktivitet som försiggår. Händelser som sker under tid, långsamt, ibland knappt möjliga att registrera. Det kan krävas att man står på samma plats en stund för att upptäcka och förstå de mekanismer som ligger bakom platsens tillblivelse. I Nordhavn syns referenserna som länkar transporten mellan havet, hamnen och staden.
Allting har kommit dit, men inte allting transporteras vidare. Vissa delar stannar kvar i platsens enorma maskineri, som följer helt egna logiker och lagar. Helene Schytter bygger sin läsning av Nordhavn på den franska filosofen Georges Batailles begrepp om det heterogena (K&K nr109, 2010). Trots att Batailles heterologi inte skapats med diskussionen om stadskulturen i åtanke, ser hon den som användbar i relation till den postindustriella stadens förnyelsesprocesser, och diskussionen om vikten av det främmande för en stads diversitet. Enligt Batailles kan det homogena och det heterogena förstås som i ett kompletterande förhållande, där det homogena representerar samhällets produktiva del, medans det heterogena kort kan beskrivas som det som faller utanför det rationella samhällets mätbara ideal. Den homogena sfären försöker försvara sin odifferentierade enhet med att exkludera de onyttiga elementen, och förbjuda den heterogena sfären. Det homogena kan tänkas som ett likartat område i Köpenhamn, och det heterogena
är Nordhamn (Schytter 2010). Nordhavns industribyggnader representerade en gång något homogent, eftersom dessa strukturer byggdes med tanke på produktion och ekonomisk tillväxt. Numera berättar den funktionstömda industri om att hamnens homogena epok är över. Det heterogena betecknar något marginellt och på gränsen, som konkret befinner sig i stadsrummet men samtidigt urskiljer sig från det etablerade samhället. En laddad plats som påminner om något orent och främmande. En exkluderad plats. Där staden återges nyancerat och mångfaldigt framstår hamnen som ett okartlagt område med ett minimum av hänvisningar och förklaringar. Nordhavn är på många sätt exkluderat från resten av Köpenhamn, bland annat genom hur pendeltågsens järnvägsspår avskärmar området och gör det till ett utstickande appendix till staden. Det är som om det har präglat hela Nordhavns självbild. Det blir till en anlagd ö i staden, som byggts upp likt öarna Middelfort och Flakfort i sundets inlopp.
De flesta områden i Nordhavn är avskärmade bakom stängsel, och nästan alla byggnader är exkluderande i sin arkitektur. Många former är monstruösa eller oproportioneliga i allmänhetens mått mätt. Vissa byggnader är bara facader, utan varken dörrar eller förnster och som tyst står som främmande inslag i världen. Nordhavn är fyllt av dem, de skeva, säregna, ensamma kropparna. Industribyggnaden kan beskrivas som “chockestetisk”, ett unikt formspråk i enorm skala med bland annat skorstenar och rör och avsaknaden av ornament. Ett främmande element som formats av den tekniska utvecklingen under nittonhundratalet. Men trots den enorma betydelse som industribyggnaden har haft, och den kommande uppmärksamheten på dets kulturmiljömässiga kvaliteter, har dessa byggnader alltid haft en lägre status i stadens hierarki.
“Det är den självnedbrytande vägen mot oordning, smuts och formlöshet som varje material drabbas av, med mindre det upprätthålls en konstant energitillförsel. Entropins rumsliga skred möjliggör samtidigt till att varje plats kan bli till fundament för något nytt. Entropin river ut formerna från deras egentliga, tilltänkta funktion, och möjliggör därmed grunden för att kunna skapa något nytt”. (Schytter, 2010)
Nordhavn är ett område som är under uppbyggning och nedbrytning på samma gång. Begreppet entropi kommer ursprungligen från fysiken och beskriver ett materials energiförlust.
Tiden har påverkat de övergivna platsena och tingen i Nordhavn. Det är svårt att inte fascineras av hur alla dessa rester och spår från det som en gång varit tas i bruk av något nytt.
HORISONT
I Nordhavn råder det stora kontraster. Lägre bebyggelse står som undervegetation runt de ensamma, volymösa magasinsbyggnaderna. Övergången i skala är definitiv, när man kommit under viadukten med tågspåren mellan Vordingborggade och Sundkrogsgade är det endast de gamla transformerade siloerna som relaterar till den vertikala staden. Den händelsemättade tätheten upplöses och rymden verkar oändlig. Horisonten blir lägre, färgerna bleknar och det luktar annorlunda. Plötsligt ser man himlen. Och i motsats till de vertikala ytorna innan viadukten, breder enorma ytor ut sig. Ur marken reser sig lyktstolpar som ensamma vasstrån genom fälten.
MELLAN STÄNGSEL
På kanten mellan det horisontala och vertikala, utanför stängslet, innanför gränsen.
Till en början verkar Nordhavn öde, så när som på de bussar och tunga lastbilar som dånar förbi på de små vägarna, till och från de olika industrierna. Från vägen upplevs området först anonymt och ogästvänligt. Varje fält har sin inhängnad, stängsel eller staket som definierar gränsen och styr landskapet. Även om man kan se genom de flesta stängsel är det ändå svårt att genomskåda det bakomliggande. Staketet definierar det område som omges, medan stängslet signalerar otillgänglighet. Ett område som ger intryck av att vara omöjligt att utforska för den utifrånkommande.
TYPER I ÖVERGÅNG Improviserade skjul, uppbyggda av containrar och andra rester från industrin återupplivas i Nordhavns komplexa kretslopp. Den med frakt och magasinering så starkt förknippade containern blir på flera platser en genomgående rumskapande princip. I likhet med industribyggnaden har inte heller skjul och containerhus någon status att tala om i samhället. Containern har standardstorlekar framtagna för att kunna optimera för innehåll och transport. Den kan staplas och enkelt flyttas. I Nordhavn är containern en del av ett gigantiskt maskineri, med sitt egna system. Men, containern har med tiden blivit mer än en mobil lagringsstation. I Nordhavn sker en övergång - från den enskilda containern i sitt ursprungliga sammanhang, till att den tas i bruk av en eller flera individer som gör den till sin egen. I det att den går från att vara en i mängden till en avgörande ägodel som inreds med nya funktioner går containern från att vara en lagringsplats till en byggnad.
Ibland är det flera containrar som tillsammans med andra material samlas under ett tak, en symbol för att de har gått från att vara delar till en ny helhet. I Fiskerihavnens ojämnheter finns ett brokigt stadsrum, som förvisso inte kommer från en samlad arkitektonisk vision, men som berättar om en mångsidig historia. De oändliga variationerna utifrån den gemensamma utgångspunkten i containern visar på en flexibel och öppen struktur, som i sitt heterogena uttryck får ett sammanhang och identitet. Det finns en frihet, lekfullhet och spontanitet som präglas av att människor använder det material som finns till rådighet. Att utbudet är begränsande bidrar till uppfinningsrikedom och unika lösningar.
Det sista steget, av transformationen från del till helhet, är att skapa en homogen kropp av den heterogena samlingen. Kanske är det ett försök att tillge den status som faktisk byggnad, och inget “ruckel”. Likt ett täcke som sveper in byggnaden, omsluts huset av en mörkt grå färg, som utjämnar skevheter och berättar om en ny, solid kropp. Här syns fortfarande spåren efter byggmaterialen och tillblivelsen. Historien om Nordhavn. Det är ett dåvarande vi fortfarande erfar.
ENTROPISKA SPÅR Spåren av Nordhavns historia visar sig på många platser. I hörnet mellan lagerlokalerna syns resterna av en byggnad. Taklinjen, en dörr och ett fönster. Det går inte att avgöra om den byggnad som en gång var har utfyllt tomrummet mellan väggarna, eller om den byggts in i de väggar som omger resterna. Precis som på så många andra ställen är denna plats fylld av entropiska spår. Bleknande färger, gamla skyltar och logos, smuts och slitage ger uttryck av något som desperat försöker hålla fast vid ett minne, samtidigt som tiden oundvikligt suddar dem ut.
“Man blir en åskådare till en historisk och arkitektonisk frånvaro som utvecklar sig på fasaderna, som ett sorgligt drama på en tom filmduk”. (Schytter 2010) Containern är placerad, som förbindelsen mellan de byggnader som är, och dem som har varit. Den refererar till funktioner och skala. Utifrån den imaginära byggnaden som existerat och containern ligger rör staplade och utspridda. Förvarade innanför osynliga väggar skjuter de ut från väggen och befäster den tredje dimensionen.
SKULPTURELLA LANDSKAP Nordhamns landskap karaktäriseras av de stora ytorna som fylls av uppsamlat material. Allt från staplade containrar till sand och skrot i klungor. Det kan vara svårt att förstå sammanhanget när man står mitt i den enorma skalan, men ur fågelperspektiv skulle det kunna liknas med en uppradad samling föremål på ett bord till beskådning. Det är helt tydligt att det finns system som inte går att genomskåda ur människans perspektiv. De till synes tomma fälten är i själva verket tätpackade, skulpturella landskap. Industrihamnens spår uttrycker en kulturhistoria som är på väg att glömmas bort. Kvarblivna rester ligger utspridda och liknar underliga pjäser, där den förvridna skalan talar om en tillhörighet från en annan värld än den vi är vana vid. Allt från sporadiskt utströdd drivved till genomtänkt placerade ankarbojar förstärker känslan av att gå i en skulpturpark.
Dessa strandade, främmande objekt blir till monument över Nordhavn, som väver samman historien om Fiskerihamnen, industrin, siloerna och landskapet. En utflykt till Nordhavn kan associeras till Robert Smithsons fotokonstverk “A Tour Of the Monuments in Passaic, New Jersey” från 1967. Där dokumenterar Smithson skulpturella element som han passerar längs en promenad, och förtolkar till en serie entropiska monument. Till exempel en bro, pontoner, gamla rör och en sandlåda. Han kallar det för “a destroying postcard world of failed immortality”, där det fallfärdiga, tomma och ofullständiga vittnar om elementernas upplösning och fragmentering. I och med detta konstverk, lyckas han med att ta konsten ut från institutionen. Han utvidgar skulpturbegreppet och pekar just på potentialen i stadens utkanter.
URBANA ARTEFAKTER (stolen och jag) Artefakt (wikipedia): Produkt av mänsklig verksamhet som har ett bestämt inflytande på beteende och sociala relationer.
Vid ett av mina besök i Nordhavn följer jag en stig genom en lummig bakgård som jag hittat. Stigen delar sig och plötsligt öppnar sig ett tomt fält. Redan på avstånd ser jag en plaststol vid fältets kant. Att stolen står där vittnar om att någon har placerat den, kanske med något specifikt i åtanke eller helt spontant. Stolens form är gjord efter en människas mått, med största sannolikhet har samma person som placerade stolen där också suttit i den. Det är inte en själ i närheten när fotografiet tas. Ändå är personen närvarande eftersom jag kan se spåren av dens handling. Närvarande och frånvarande på samma gång. Jag kan inte sluta tänka på hur symbolisk stolen blir där den står vid kanten av stigen, till synes ensam i världen. Den bjuder in till att blicka ut över tomheten. Är den tomma stolen en bild på att försöka hålla fast i något när allt annat är i upplösning? Precis som att former och uppställningar i Nordhavn förändras konstant utgör stolens mobilitet en möjlighet för förbipasserande att interagera med området, skapa nya kombinationer och vara en del av den entropiska processen. En inbjudande och tillåtande miljö som öppnar upp för det oväntade, eftersom aktören kan göra området till sin egen upplevelse och i och med det bli en del av det. I motsats till andra stora institutioner som, hur öppna för allmänheten de än vill vara, skapar distans och ofta bidrar till att skilja människor med olika klassbakgrund.
Stolen står som ett monument över platsen, men stolen i sin standardstorlek, form och färg är egentligen bara en del, som blir synliggjord i sin ensamhet. En enkel stol, massproducerad. Den kan inte berätta något om sin tid, när eller var den blev köpt, om den blev tillverkad före en stol, eller efter en annan. Den är anonym, men någon har tagit fram just den. Stolen blir min nyckel till Nordhavn. Från ett oreglmässigt tillstånd till en funktion. På en annan plats med utsikt över hamnen fångas eftermiddagssolen i väst. En mötesplats. De sporadiskt travade pallarna får en ny fynktion och förbinder magasinets yttervägg med kajkanten. Eller platsen där en skinnsoffa placerats framför några containrar, bakom ett staket. Det väcker en otrolig nyfikenhet i mig! Jag vill bara sätta mig där, och som i en biograf med spänning vänta på vad som finns bakom metalldörrarna. En stund senare hittar jag ytterligare en plats, vars läge mellan vattenkanten och grönskan uppmanar till att slå sig ner. Denna plats känns mer permanent, jag föreställer mig att människor återkommer hit. Det är fyra, likadana vita plaststolar placerade runt ett bord. Någon har lutat dem in mot bordskanten för att undvika ansamling av regnvatten på plastsitsen, en gest som visar att de snart skall tas ibruk igen. Hade det inte varit för de enorma kranarna längs horisontlinjen hade detta kunnat vara en plats långt ifrån stadens kant. Vid sjön uppstår ett andrum, himlen speglar sig ner i vattnet och förbinder ett uppe och nere på båda sidor om industriremsan. Alla dessa små arrangerade uppställningar. Stileben. Omtanke. Det är som om någon vill att jag skall sätta mig ner och se det som är Nordhavn. Och medan resten av världen jäktar förbi mot sitt nästa mål ser jag så mycket mer än en industrihamn i förfall. Det kanske inte behövs tillföras så mycket, och i varje fall inte rivas ned. För när jag tittar efter noga i det som redan finns, ser jag en ny horisont.
Ett tillstĂĽnd mellan ingenting och allting, en plats fĂśr reflektion.
Källor: Guttormsen Niels, 2005 Fotografiske notater Forlag:Aristo ISBN-13: 9788798930372 Schytter Helene, 2010 Havnen og det heterogene byrum - Nordhavn betragtet gennem Georges Batailles heterologi Kultur&Klasse no 109, s. 85-102 Smithson Robert, 1967 A Tour of the Monuments of Passaic, New Jersey Site Specific, Designskolens tryckeri Værdifulde Kulturmiljøer i København, publikation från Københavns Kommune, Teknik- og Miljøforvaltningen.