Meddelanden Sankt Ansgar 2010

Sankt ansgar MedDelanden Fr책n sankt ansgars stiftelse

Den som har sett mig har sett fadern

Verksamheten herrens 책r 2010

LÄNGTAN EFTER Att FÅ SE GUD Utanför Universitet står vi från Sankt Ansgar och fryser. Det är reccemottagning och vi hör till de oräkneliga som delar ut inbjudningar. Vi har en enkel vacker folder, vikt som en port in till själva budskapet. ”Ingen har någonsin sett Gud”, står det på pappersdörrarna. Öppnar man möter Sankt Ansgars kyrkas underbara Kristusikon – och orden: ”men du möter honom i gudstjänsten”.

Längtan efter att se Gud finns hos alla människor. Men ofta är den så överlagrad och förvriden att vi inte vet att vi bär den som vår starkaste längtan. Vi längtar efter lycka, karriär, kärlek, pengar, upplevelser och många andra saker. Men det är ytan under vilken den djupa och oftast bortglömda längtan lever. Att få se Gud. I Bibeln finns det strängt taget bara två tillfällen där människor känner att nu är det verkligen läge att ställa tillvarons djupaste fråga: Låt mig få se dig Gud! Det första är när Mose är ensam med Gud på berget. 2 Mos. 33:18 Gud svarar med att ställa Mose i en klyfta i berget och lägger sin beskyddande hand över Mose och går förbi. Mose ser en glimt av den outsägliga härligheten.

Sankt Ansgars kyrka är mitt i Studentstaden en sådan klyfta. Betongväggarna är klyftans sidor och det sneda brädtaket handen. Här får vi dag för dag något av Guds härlighet. Här gör Gud samma proklamation som han gjorde över Mose: Herren, Herren är barmhärtig och nådig, sen till vrede och rik på kärlek och trofasthet. Handen som skyddade Mose såg de tidiga kristna fäderna inte bara som en gudshand utan som Jesus. Gud håller sin hand Jesus över oss, så att inte härligheten skall förinta oss bristfulla varelser.

Det andra tillfället, när människor kände att nu var situationen så laddad och heligheten så stark att det var läge att ställa frågan om att få se Gud, är när Jesus inledde firandet av den heliga mässan på jorden. Det blev aposteln Filippos som fick formulera lärjungaskarans och alla mässfirares längtan. Visa oss Fadern! Jesus svarar: Den som har sett mig har sett fadern. Joh. 14:8-9 Ingenstans blir Gud så synlig som i mässan. Där kommer han till oss i Jesus Kristus. Hans kropp ryms i det brutna brödet och hans blod räcks i den skimrande kalkens vin. Den som verkligen vill se Gud bör gå in under Jesu hand i kyrkans klyfta och öppna ögon och hjärta och mun och ta emot Kristus i sakramentet.

Måtte Sankt Ansgars kyrka få förbli en sådan plats där Gud blir synlig, närvarande och livgivande. Och där människor blir förvandlade upprättade och allt mer levande på djupet.

Bo Brander, studentpräst och föreståndare

Psaltarsång i församlingens gudstjänst Idag är det runt om i landet vanligt att man sjunger en psaltarpsalm i högmässan.

Ordningen finns numera i kyrkohandboken och evangelieboken har en psalm för varje söndag. Som mycket av det senare 1900-talets liturgiska förnyelse i Svenska kyrkan började den här traditionen i S:t Ansgars kyrka. På 1960-talet var Anders Ekenberg kantor här. Han berättar i den här artikeln hur psaltarsjungandet började. Anders Ekenberg är idag docent i kyrkovetenskap och studierektor vid Newmaninstitutet i Uppsala.

Psaltaren hade tidigare under 1900-talet kommit att sjungas och läsas i Svenska kyrkans gudstjänstliv först och främst i tideböner; dessutom ingick korta psaltarutdrag i högmässans introitus. Det första regelbundna sjungandet av längre avsnitt ur psaltarpsalmer, ibland hela psalmer, i högmässan började hösten 1964 i S:t Ansgar. Det hela startade på mitt initiativ, med stöd av dåvarande föreståndaren Carl Henrik Lyttkens.

Jag kom som student till Uppsala i augusti 1964 och övertog ansvaret som kantor (dåförtiden utan orgel) från Ragnar Holte. Min inflyttning som ung student på Studentvägen 34 och starten på praxis att sjunga ur Psaltaren i högmässan skilde sig på sin höjd några veckor åt i tiden.

Inspiration från Frankrike Bakgrunden var att jag i slutet av min gymnasietid genom en grupp studenter från Lund och Uppsala som rest på studieresor till Paris med pastor Sven Kroon 1962 och 1963 hade kommit i kontakt med det sjungande av psaltarpsalmer med omkväden på franska i katolsk liturgi som under 1950-talet hade lanserats och utvecklats framför allt av pater Joseph Gelineau SJ. Jag hörde medförda EP-skivor från Frankrike och skaffade fram utgåvor (lösblad och häften). Jag slogs av vilken bra idé det var: att sjunga direkt ur Psaltaren, Bibelns egen psalmbok, med enkla omkväden som lät församlingen delta aktivt och därmed ta till sig Psaltarens egna ord. Under 1960-talet hade diskussionen om hur man kunde ersätta de ofta nattståndna psalmer som fanns i 1937 års psalmbok börjat. Den hade fått skjuts genom publiceringen av Kyrkovisor för barn 1957 (kyrkovisor som visade sig inte bara lämpa sig för barn). Här erbjöd sig ett alternativ: att utan stora praktiska och musikaliska svårigheter sjunga direkt ur bibeln.

Mitt eget första försök i genren var ett omkväde med texten ”Ett tecken i himmelen: en kvinna med solen till sin klädnad och med en krona av stjärnor” (jfr Upp 12) plus verser ur Ps 45 med psalmton av Gelineau, som sjöngs som ingångssång vid en mässa vid Kristliga Gymnasistförbundets sommarmöte på Julita skans i Sörmland den 15 augusti 1964.

Det började som kommunionsång Under sensommaren och hösten 1964 och under de följande åren fortsatte jag att komponera nya omkväden, först med Gelineau-psalmodi till psalmverserna, så småningom med andra psalmtonsvarianter. (Jag trodde dåförtiden inte nämnvärt på gregoriansk sång på svenska.) De kom till användning som kommunionsånger i S:t Ansgar, dvs. medan församlingen gick fram till kommunionen. Till en början var det i regel jag själv som sjöng före; församlingen sjöng omkvädet, som övades en kort stund före högmässans början. Efterhand lärde sig ytterligare några att fungera som försångare. Troligen finns inga av dessa tidiga melodier kvar på papper. De mångfaldigades på spritduplikatorn på Ansgarsgårdens expedition på söndagsmorgnarna (normalt med duplikatorvätska, i någon nödsituation med rakvatten till duplikatorn). Jag kommer särskilt ihåg vissa omkväden: ”Smaka och se att Herren är god” (med melodi av Gelineau), ”Jorden är full av Herrens nåd …”, ”Allt vad I bedjen om och begären …” (dåförtiden gällde 1917 års bibelöversättning). Med tiden blev det ett ganska stort antal som införlivades i församlingens repertoar.

När jag hade upptäckt att idén togs väl emot, gjorde jag en första sammanställning av textförslag till psalmer och omkväden för olika delar av kyrkoåret. De trycktes 1965 i den av Hugo Blennow utgivna Kyrklig Förnyelse – Tidskrift för kyrkliga förnyelsesträvanden. Som respons på den artikeln, som jag skickade till några musiker, eller på något annat utskick i ämnet fick jag bland annat några enkla, välskrivna och välfungerande omkväden, komponerade av kantor Erhard Wikfeldt i Gimo, som införlivades i repertoaren. Bland annat fanns där en fin, visartad melodi med texten ”Hjärtligen kär har jag dig, Herre, min starkhet” (Ps 18); den håller fortfarande, även om den i dag nog bör få språkformen ”Innerligt kär …”

Psaltarsjungandet sprider sig 1966 eller 1967 tog jag också kontakt med domkyrkoorganisten Henry Weman, som inte minst genom sina resor till Afrika och insatser för inhemsk kyrkosång där hade visat intresse för nya gudstjänstmusikaliska perspektiv. Jag besökte honom i hans bostad hemma i Kåbo, bjöds på te med skorpor och kanske kanelbullar och resonerade en stund om mina idéer. Han var positiv, och han kom senare att själv komponera ett par psalmer och omkväden; de sjöngs i domkyrkan och publicerades i Glädjens mässa (1968). En av hans mest lättsjungna psaltarpsalmer med omkväde är fortfarande användbar: ”Kom, låt oss höja glädjerop till Herren” (Ps 100). Så sent som för något år sedan var jag med och sjöng hans vackra fritonala version av Ps 42, ”Som hjorten trängtar till vattenbäckar …” (En av 1950- och 1960-talets viktiga kyrkomusikaliska idéer, med många anhängare, var att kyrkans sång och musik måste anknyta till samtidens konstmusikspråk. I många sammanhang i dag

finns inte någon annan rest av den insikten än att man sjunger Sven-Erik Bäcks oöverträffade psalm ”Du som gick före oss”.) År 1967, när Örjan Lundqvist kom som föreståndare till S:t Ansgar, infördes en gammaltestamentlig läsning åtföljd av en psaltarpsalm med omkväde före episteltexten i högmässan. Dessa gammaltestamentliga läsningar – som på den tiden inte fanns med bland högmässotexterna – hämtades från helgsmålsbönen för innevarande söndag. Därmed fick psaltarpsalmen en ännu mera framskjuten ställning. Seden att sjunga psaltarpsalmer med enkla omkväden blev också bekant för lite vidare kretsar genom mässorna vid Kyrklig Förnyelses kyrkodagar, där jag under en följd av år fungerade som kantor. Christer Pahlmblad tog upp samma praxis, och komponerade för den, vid Laurentiistiftelsen i Lund, och åtminstone från tidigt 1970-tal bör det ha varit fast sed även där. Ett annat ställe där den här sångformen tidigt togs upp var i församlingen i Barkarö utanför Västerås. Jag var där några gånger och övade tillsammans med kantorn, den kommunitet som fanns där – senare grunden till Östanbäcks kloster – och ytterligare några. Broder Ingmar Svanteson, församlingens präst, propagerade ivrigt för det responsoriala psaltarsjungandet och var själv en bra försångare när det behövdes. År 1971 gav jag ut lösbladssamlingen Ge mig svar: Psaltarsånger för högmässan och andra sånger på förlaget Pro Veritate. Den bestod av ett fylligt urval psaltarpsalmer med omkväden av det slag som jag hade prövat mig fram till under 1960-talet och en hel del som komponerades direkt för samlingen. Ge mig svar kom att användas på sina håll och bidrog därmed ytterligare till att psaltarsjungande av den här sorten slog rot i Svenska kyrkan – och dessutom inom katolska kyrkan i Sverige. (Den som flitigast använt Ge mig svar – långt flitigare än jag själv någonsin gjorde – är säkert Anders Piltz, som under 1970-talet var lektor och kantor i S:t Lars katolska kapell i Uppsala och satte i system att använda sångerna i samlingen.) En viss betydelse fick det att Harald Göransson fick Ge mig svar och recenserade den positivt i Kyrkomusikernas Tidning. Någon gång under 1970-talets första hälft fick Harald och jag kontakt; jag minns bland annat vagt någon sammankomst i Visby en sommar då vi satte och resonerade om saken.

Psaltaren i psalmboken Harald Göransson övertalade ungefär år 1975 psalmkommittén – den som till sist kom att lämna det förslag som blev 1986 års psalmbok – att ett urval psaltarpsalmer med omkväden skulle ingå i den kommande psalmboken. Arbetet med att få fram urvalet anförtroddes åt honom och mig. Det ledde i sin tur till kontakter med Bibelkommissionen. Arbetet med den nya översättningen av Gamla testamentet hade just påbörjats, och kommissionen ombads att i sitt arbete med Psaltaren börja med ett urval som kunde lämpa sig för sång i församlingsgudstjänsten. Resultatet blev 21 psalmer som ingick i utgåvan Fem

bibelböcker, 1979. Översättarna var inställda på att i översättningsarbetet försöka ta hänsyn till psalmernas sångbarhet. Ett gemensamt arbetssammanträde med Bibelkommissionens översättningsenhet för Gamla testamentet och en grupp musiker hölls 1977 (tror jag) i Tällberg. Medverkande musiker var Harald Göransson, jag, Roland Forsberg, Trond Kverno, Curt Lindström och Karl-Olof Robertson, kanske också Egil Hovland. (Hovland hade tidigare blivit ombedd av Harald Göransson att komponera ett antal introitus med församlingsomkväde för den svenska kyrkohandbokens musikdel.) Jag kom sedan att kontinuerligt med vid den gammaltestamentliga översättningsenhetens sammanträden om Psaltaren, fram till år 2000. Harald Göranssons och mitt gemensamma arbete utmynnade i den samling psaltarpsalmer som ingick i Psalmer och visor 82. Jag minns att veckotidningen Vår kyrka skrev en bildförsedd artikel om vad vi höll på med ungefär är 1980.

Ett fast inslag i liturgin Under 1960–1980-talen komponerade jag psalmodier och omkväden främst i lätt visartad stil. Jag försökte också följa den internationella utvecklingen på området. I och med Missale Romanum 1970 blev responsorial psaltarsång efter första läsningen ett reguljärt inslag i den romersk-katolska mässan. Det som tidigare varit försöksverksamhet – i Frankrike men också på många andra håll – blev nu ett fast inslag i liturgin. Det utlöste en stor kreativitet världen runt som Harald Göransson delvis har dokumenterat i sin utredning om musiken i handbokskommitténs betänkande Gudstjänst i dag: Liturgiska utvecklingslinjer (SOU 1974). Delar av detta arbete försökte jag följa, bland annat genom att medarbeta i den internationella arbetsgruppen Universa Laus och delta i dess sammankomster på olika håll i Europa.

Efter 1980-talet har jag dock för egen del främst inriktat mig på att få fram lättsjungna och med det svenska språket kongeniala melodier till psaltarsången som står i gregoriansk tradition. (Om man bör kalla dem gregorianska eller inte kan diskuteras.) Ett litet urval exempel på sådana finns i den katolska psalmboken Cecilia 1987. I viss utsträckning har jag även efter 1980-talet fortsatt att komponera psalmer i ungefär samma stil som under 1960–1970-talen, men bara vid sidan om det huvudsakligen gregorianskt inriktade komponerandet.

Anders Ekenberg

Ansgarstinget 2010 Den apostoliske nuntien Emil Paul Tscherrig höll vid Ansgarstinget föredrag över ämnet ”Reevangelisation in Sweden and Europe”. Det börjar i våra egna hjärtan, sa nuntien, och slutade med att säga att en reevangelisation av Europa mycket väl kan börja i Sverige, just därför att vårt sekulariserade land är så snustorrt att en brand som sprider sig över Europa mycket väl kan börja här.

Per Mases predikade i högmässan.

Tv-gudstjänsterna Sista helgen i oktober 2010 spelade SVT in fyra gudstjänster i S:t Ansgars kyrka.

De sändes i januari och februari 2011.

Den fjärde gudstjänsten som fullständig mässa på Kyndelsmässodagen.

S:t Ansgars kyrka 50 år Mariebebådelsedag 1961 invigdes S:t Ansgars kyrka. Mariebebådelsehelgen 2011 firas i stor tacksamhet mot Gud 50 års jubileum. Lördag 26 mars kl. 18 firas vesper med predikan av Bo Brander. Sen fest i församlingssalen med underhållning av studenter. Söndag 27 mars kl. 10 högmässa med Oloph Bexell, celebrant och predikan av Hans Sjöström, som var den förste att predika i en högmässa i kyrkan.

Därefter kyrkfrukost med föredrag av docent Bengt Stolt om kyrkans tillblivelse.

Sankt Ansgars stiftelse Studentvägen 34, 752 34 UPPSALA Bankgiro 5377-5334 Plusgiro 34 04 88-6 Expeditionen: tel. 018 - 52 15 70 expeditionen@ansgar.nu Studentpräst: Bo Brander tel. 018-52 15 80 studentprast@ansgar.nu Telefon: 018-521580, 070-6483733 (Mobil) Intendent: Anders Simonsson tel. 018 - 52 15 75 intendent@ansgar.nu Kantor: Fredrik Tobin tel. 0707-458768 kantor@ansgar.nu

Gåvovädjan Sankt Ansgars stiftelse i Uppsala erbjuder en kristen gemenskap och miljö. Den vill vara Svenska Kyrkans utsträckta hand till mer än unga människor från hela landet som studerar vid Uppsala Universitet. Varje vecka deltar cirka 300 människor i gudstjänstlivet. Arbetet bygger helt på frivilligt insamlade medel och frivilliga insatser. Vi som arbetar på Sankt Ansgars stiftelse vädjar om kollekter och gåvor till en verksamhet som vi vet betyder mycket i studentstaden Uppsala.

Bli gärna autogirogivare. Information på vår webbsida. Bistå oss med gåvor och ta gärna upp kollekt till Sankt Ansgar. Att många stöder oss med 100 kr eller mer varje månad betyder mycket för vår kyrka och våra gudstjänster.

Vi är inte minst tacksamma om ni vill komma ihåg oss i era förböner.

SANKT ANSGAR •

Kyrkan i studentstaden Uppsala.

•

Högmässa varje söndag

•

Veckomässor

•

Dagliga tideböner

•

Studentboende i korridorrum

WWW.ANSGAR.NU Kom ihåg, att var du än bor i landet kan du varje vecka vara med om gudstjänsten i Sankt Ansgars kyrka via podradion på Sankt Ansgars webbplats.