Roberto San skapar sagor i glas Det var när Robert Oldergaarden hittade magin och tredi mensionaliteten i glaset som allt föll på plats. Nu har hans glaskonst som är sprungen ur minnen och inspiration från södra Öland erövrat världen

Roberto San berättar sagor i glas

Med sin släktgård i Triberga som bas och det öländska landskapet och historien som inspiration skapar glasmästaren Robert Oldergaarden sagolik glaskonst. En konst som tagit honom från södra Öland hela vägen till Japan.

text och foto: jonas henningsson

Jag är lite tidig och Robert är lite sen, så vi slår oss först ner i köket med en kopp kaffe, flickvännen och konstnären Tina Andreasson och jag. Katterna Lakrits, Randy och Flower är också med. Tinas första möte med södra Öland kom när hon bodde inackorderad i Segerstad fyr under några månader. Sen träffade hon Robert på Skördefesten och nu är hon mer här än på Kungsholmen i Stockholm där hon bor och verkar, också.

Snart dyker Robert Oldegaarden upp, han undrar om jag träffat Lakrits, a k a The Cat from Hell, och det har jag ju, han har skött sig fint under kaffestunden säger jag. Robert bor i sin släktgård som stammar tillbaka till sjuttonhundratalet och är äldsta huset i byn, de andra äldsta husen försvann i bränder. Men Roberts gård låg lite avsides och klarade sig. Det är här med Alvaret och havet som granne som han skapar sin glaskonst.

Han växte upp här, flyttade till Glasriket på fastlandet i tjugoårsåldern och lärde sig materialet. Så flyttade han tillbaka till ön och tog med sig ugnarna från Orrefors Glasbruk när de gick i graven – och startade upp hemma på gården. Började med ateljé och galleri. De senaste fem åren har han också haft hyttan igång.

Men Robert började med ett helt annat material, keramik, och jobbade på Paradisverkstaden. –Vi var tre bröder och alla målade fram tills dess att vi förstod vad keramik var. Eller egentligen var vi tre som slogs, sen hittade jag papper och penna, då var det bara två som slogs, rättar han sig.

Sen matade familjen unge Robert med penna och papper och olika material och han skapade konst till hela släkten, han märkte att han hade talang för det. Robert tjatade på sin mamma att han ville gå en keramikkurs och till slut orkade hon inte med hans tjat så han fick gå kvällskurser tillsammans med gamla damer från ön. –Jag gick hos Lotta och Mary. Sen jobbade jag gratis på Paradisverkstan, fick ta hem allt jag gjorde. När alla andra körde moped gick jag sommarkurser på Capella-

Hyttan är het, se men inte röra!

gården och lärde mig dreja.

Därefter höll han kurser på Medborgarskolan i Kalmar och så kom lumpen emellan. Efter det skulle Robert ta ett beslut om framtiden och han tänkte att han kanske borde prova nånting annat innan han blev keramiker som var grejen just då. Han fick nys om glasskolan. Det visade sig att glaset passade Robert perfekt. –Jag hade det i kroppen på något sätt. Det var tredimensionellt och tillförde något mer. Sen dess har jag aldrig hållit på med keramik.

Orrefors

Robert gick ut med högsta betyg från skolan i Orrefors och när han var klar ville sex glasbruk anställa honom. Han valde Orrefors, dels var det närmare Öland och stora släkten, dels var det bättre betalt och det var ju också det finaste glasbruket vid den tiden. Det var inget glidarjobb om nu någon trodde det. Han började som vanlig arbetare och jobbade i produktionen i tio år.

–Det var inte snack först om att komma med egna idéer, då blev man nertryckt ordentligt. Men alla de idéerna jag lever på nu gav jag faktiskt först till glasbruket, berättar han.

Där höll han på tills han en dag fick ett samtal från rektorn på skolan han tidigare gått på, denne ville att Robert skulle komma tillbaka, nu som lärare. Så följde tio år i skolvärlden. Parallellt gjorde han utställningar för drömmen var alltid att kunna leva som konstnär.

Oldegaard och Papa Grandpa

Så var han lärare i Nybro på fastlandet ett par dagar i veckan och resten av tiden satsade han på släktgården. Och så träffade han förstås Tina som är bildkonstnär. Hon kom på besök under skördefesten. Skördefesten är stor på gården, man bjuder in femton utställare, man har band och burgare. Man har massor av folk. Sen förra sommaren kör Tina och Robert konserter på innegården. Man fick en hyfsad start med ett av sina favoritband

Sinnrikt skepp.

på den lilla innegården. –Papa Grandpa är härifrån, han är så musikalisk, han är grym. Han åkte runt med sina döttrar och lärde dem spela musik, de hade band tillsammans. Sen åkte de till Nashville och slog igenom som Baskery. Ibland är de här på ön. Jag frågade honom om inte hans döttrar kunde komma och spela här, jag gillar ju dem. Så ringde jag deras manager och han »no, no, de är upptagna men du kan få dem här superbanden«. Jag hade ju inte råd med dem han räknade upp. Men en dag kom Papa Grandpa hit, med sig hade han ena dottern. De hade sett bilder på farsan som spelade och visste det var mysigt här, så de kom och spelade i somras. Vilket ös det var!

Roberto San

Ödets vägar är outgrundliga och för Robert hände något märkligt på en skördefest för några år sedan. –Det dök upp fem välklädda japaner i hyttan, de var lite misplace bland alla bönderna och turisterna. De frågade efter mig och jag började presentera mig och vad jag gjorde. De avbröt mig och sa »du behöver inte berätta något om dig, vi vet allt om dig«, och så berättade de. De visste verkligen mer om mig än vad jag själv gör.

Japanerna var från organisationen Swedish Foundation i Hokkaido uppe i norra Japan, en region som har samma klimat som här, fyra årstider, det är väldigt likt, miljöerna också, förklarar Robert vidare. Allting började med att en arkitekt därifrån åkte till Dalarna på femtiotalet, han älskade Sverige. Snart påbörjade man ett stort samarbete med Sverige, man byggde Sweden Hills uppe i bergen. Där läser man svenska, bygger svenska hus med faluröda hus och vita knutar. De har byggt upp allting ungefär som Capellagården.

De förklarade att de bjuder in en konstnär om året och nu ville de att Robert skulle få stipendiet. Det täckte boende, resa, mat – precis allting. –Du får pocket money också, sa de, och jag tänkte

Tina och Robert hänger gärna i Tinas ateljé.

Som flytande sirap i konsistens.

Att vara eller inte vara glaskonstnär var aldrig en fråga för Robert. Från första gången han provade på var han fast.

Verktygen hänger prydligt på parad.

wow de menar verkligen allvar. Så jag åkte dit på våren 2019 och det var helt fantastiskt. Jag ville verkligen göra någonting tillbaka och lyckades sälja mer än någon annan. Jag fick till och med heta San, som de högsta bossarna.

Det blev sådan succé att Robert åkte tillbaka i början av 2020. Japanerna fascineras mycket av vår svenska kultur och historia, med vikingar och sånt. Så Robert gjorde en vikingakollektion. –När jag höll mina föreläsningar satt de där i uniformer och var knäpptysta. Man kunde höra en knappnål falla. Sen frågade de om Öland och jag visade bilder och berättade om ön.

Sagoberättaren

Robert har inga problem med kreativiteten, han behöver inte söka inspiration, det finns så mycket saker i hans huvud förklarar han när vi traskar runt i hyttan. Han har berättat så många sagor för sina barn så han har hur mycket som helst – istället måste han sortera bort saker. –Ja jag hittade på en saga för mina barn, det var egentligen så det började med mina stora utställningar, alla de pjäserna som såldes då hette Kaptensserien. Varje kväll när mina barn skulle somna tog jag fram en bok. De viftade bort den, glöm det farsan, och ville istället höra mig berätta mina egna sagor. Då släckte jag lampan och började hitta på.

Först la han sin dotter och sen sin son och då fick de ju höra två sagor, de var ju inte dumma. Robert kom på runt 250 sagor under den tiden. Han skrev ner många av dem och nu har han skapat ett femtiotal av dem i glas. –Det handlade exempelvis om en ung kille som hade en dröm om att bli flygkapten och flyga ut i världen. Efter att han jobbat några år som kapten var mystiken borta och han körde mest omkring stressade affärsmän med portfölj. Det var inget äventyr. Så han sa upp sig och köpte ett enkelt propellerplan och gav sig ut på egna äventyr. När han åkte upp i molnen fungerade de som en tidsmaskin och när han kom ut ur dem kom han till en annan tid. Där var pyramiderna eller vikingatiden eller inkatiden. Det var skatter och söka efter och nycklar och faror.

Robert har gjort många av sagorna i glas, det är väldigt avancerat och väldigt kul säger han. Så samlar folk på de här kaptenshistorierna. –Jag vet en tandläkare i Stockholm, han har fyra stycken olika, de kostar ju en hel del. Till slut frågade jag, vad gör du med dem? Han berättade att han har dem i sin klinik, när folk sitter och väntar på sina avancerade operationer är de så nervösa, men då har jag satt dina verk där i rummet med historierna kring, då glömmer de tiden och blir lugna.

Silverskatten

Vill Robert ha fler historier än sina egna påhittade räcker det att gå ut på gården. Exempelvis den om när hans pappas farbröder plöjde upp Ölands största silverskatt på 50-talet. Man fick den snillrika idén om att man ett år skulle sätta plogen lite djupare för att få upp mer ny mylla vilket skulle ge bättre skörd. Istället stötte man

Glasblåsarpipor i givakt.

på någonting hårt där i marken. Det visade sig vara en vikingakista med sjutton hundra arabiska silvermynt från 800-talet. Utgrävningar följde förstås och mynten åkte direkt till Stockholm men nu är de tillbaka på Kalmar Läns Museum. Sen fick familjen inte använda åkern på några år, så det blev en stor förlust, idag hade de fått 150 000 kronor, skrattar Robert.

Det tidigare hönshuset och stallet är nu Roberts hytta och fabriksbutik får också plats i den kringbyggda gården. På övervåningen har Tina sin ateljé, komplett med piano och utsikt över ön. Robert och Tina gör numera flera utställningar tillsammans. Tina tar väggytan och han tar golvytan, det funkar utmärkt.

Hjärtat i hyttan, den stora ugnen är hela tiden igång och mullrar, elva hundra grader varm. Här är hjärtat i Roberts skapande, här håller han också glasblåsarkurser för de som vill prova på. –Så blåser man glaset och fortsätter i mindre ugnar, där är det fjorton hundra grader. Där håller man på tills man är färdig. Sen går man över till den sista ugnen, avkylningsugnen. När du är färdig med pjäsen är den ungefär fem hundra grader och då går den in där, visar Robert.

Glasmästarna Jon Beijer och Mikael Axenbrant kommer och hjälper Robert mot slutet av processen, förklarar han. – Du ska han en mästare när du graverar ett mönster, då behöver du någon som kan allt. Och de gamla mästarna har någonting i sig, med temperaturen och allt.

Med tanke på alla unga nya förmågor som Robert Oldergaarden lärt konsten i sin roll som lärare dröjer det nog inte länge förrän han själv hamnar i den rollen, tänker jag när jag lämnar konstnärsparet och katterna där på gården.

Triberga Oldergaard.se

Roberts ringar.

Väderkvarnarna har vakat över Öland sedan Medeltiden.