Åsa & Mikael - del 6

Åsas och Mickes sabbatsår är fullbordat

Den svenska sommaren har varit glad och god mot Åsa och Micke, fylld av positiva upplevelser. Som att åter få krama om föräldrar och barn. Äntligen få träffa barnbarnet Oskar, som då hade hunnit bli ett halvår gammal, och mitt i sommaren berikas med ännu ett barnbarn. - Fantastiskt, en liten Gabriel, säger Åsa med ett skratt.

Detta har hänt:

För tre år sedan köpte Åsa Hederstedt och Mikael Eriksson en Sunlight T69L. Känslan av frihet infann sig direkt och de började planera för ett sabbatsår. Ett komplett husbilsår runt om i Europa. I fjol, den 9:e september, lämnade de Stockholm. Med ombord finns också hunden Jason. Vintern tillbringade de i södra Spanien. I februari började de sakta leta sig norrut, följande våren. Först vid Medelhavet och sedan längre norrut i Europa. Mot slutet av maj avverkade de Öresundsbron och satte åter fötterna på svensk mark. Men äventyret i husbil slutade inte där och blir dessutom längre än de hade tänkt sig.

Ännu ett fönster i husbilen – ett tips till Sunlight Men vi tar det i rätt ordning. I juni lämnade de den fasta husbilsplatsen i Vaxholm och körde norrut mot Dalarna. Det var dags för den årliga servicen hos Pecuna i Mora. Inte helt fel kan tyckas, med tanke på vad deras Sunlight har varit med om under året. Dessutom ville de sätta in ännu ett fönster i husbilen samt reparera en skada i stripningen, orsakad av en liten olycka med förtältet under vintermånaderna i Spanien. - Vi saknade ett fönster mellan bodelsdörren och passagerarsätet. Till skillnad från många andra husbilar har vår inget fönster i bodelsdörren och jag upplevde passagerarsätet som mörkt och instängt, förklarar Åsa.

Det skulle ju kosta en slant, naturligtvis, men det var det var de båda husbilsglobetrotterna eniga om att husbilen var värd.

Hos Pecuna i Mora möttes de av ett riktigt bra besked. Fönstret placerades just där stripningen var trasig! - Att laga stripningen hade kostat ungefär lika mycket som att sätta in ett fönster, så det blev ”halva priset” och nu har vi fint och ljust i hela husbilen, konstaterar Åsa.

Kanske ett tips till producenten inför nästa års modell av Sunlight T69L, vem vet?

Vid den klarblåa Siljan Dalarna, detta ursvenska landskap, kan inte bara passeras. Åsa och Micke passade på att stanna några nätter på Leksand Strand Camping, precis vid den klarblå Siljan. - En jättemysig camping med fina promenad- och cykelvägar in till Leksand. Ibland cyklade vi, men ofta gick vi, så att Jason kunde hänga med.

Under alla månader i Europa har paret valt att inte göra alltför långa dagsetapper. Inte mer än 30 mil på en dag och

Klarblåa Siljan i Dalarna.

Snäck Camping - 20 minuter på cykel från Visby.

Sandhamn i solnedgång. Slite stranbad.

ofta kortare sträckor. Men efter tre avkopplande dagar i Leksand gick de mot sina principer och drog raka vägen från Siljan ner till Nynäshamn, en sträcka på 45 mil. - Vi hade bokat en tidig Gotlandsfärja och ville inte riskera att hamna i Stockholmstrafiken morgonrusning. Fast lite roligt är det att den längsta sträckan blev på hemmaplan, resonerar Åsa.

Hemma på Gotland Strax innan midsommar landade de på Gotland, där Åsa är uppvuxen. I Visby blev det stort kramkalas när de fick återse Åsas föräldrar och gamla vänner som bor kvar på ön. - Jag hade ju inte sett dem sedan midsommar i fjol. Men min mamma sade att det inte kändes som om vi hade varit borta ett år. Hon har följt min reseblogg och menade att hon hade fått vara med mer i mitt dagliga liv under månaderna i Europa än under ett normalt år, då man kanske bara ses två eller tre gånger, berättar Åsa.

Fröjel och Visby Strandby Som född och uppvuxen på ön, och efter nära två månaders semestrande där i husbil, måste vi ju be Åsa dela med sig av sina smultronställen. Det gör hon gärna!

I Fröjel, vid Sandhamn, finns en privat liten camping. Den sköts helt av medlemmarna och ingår inte i någon kedja. Riktigt trevlig och familjär atmosfär och dessutom med en fantastisk utrikt över Stora och Lilla Karlsön.

En camping som Åsa och Micke varmt rekommenderar är Visby Strandby, precis vid vattnet och på gångavstånd in till Visby. Mycket fräscha utrymmen för hygien, tvätt och disk.

Vill man lite längre iväg, men ändå på cykelavstånd från Visby, rekommenderar Åsa Snäcks Camping. Cykelturen in till rosornas stad tar högst 20 minuter och går på fina cykelvägar alldeles intill vattnet. Det är en av få terrasscampingar på Gotland, som annars är ganska flackt. Att välja en plats lite högre upp, ger en riktigt fin havsutsikt att njuta av. Pool och restaurang finns på campingen. Dessutom ligger en italiensk restaurang bara 500 meter därifrån. En fin och badvänlig liten sandvik finns också vid Snäcks Camping.

Lickershamn och Slite Strandby Norr om Visby tipsar Åsa om båtklubbens ställplats i Lickershamn. Dusch, toalett och vatten enas man med båtfolket om. Utsikten över rauken Jungfrun är naturligtvis ett plus i kanten, liksom restaurangen nära ställplatsen och det lilla rökeriet som också säljer färsk fisk. - Väldigt mysigt och med fantastiska solnedgångar, lovar Åsa, det ligger på västkusten, rakt norr om Visby.

Korsar man ön, ut till ostkusten, är Slite Strandby ett fint tips. Avståndet in till Slite är bara en promenad på fem minuter. Badvik med sandstrand, flera badbryggor och många aktiviteter för dem som vill ha en aktiv semester, som uthyrning av cyklar och stand up paddle. Sistnämnda valde Micke att testa.

Smöjen Norr om Slite ligger Smöjen med fricamping, berättar Åsa:

Vackra Lickershamn.

Klintehamn bjuder på utmärkt fiskgryta... Ställplatsen i Vaxholm - nu med färdigbyggt trädäck!

- Det består av flera gamla kalkbrott längst ut på en udde. Vi var där med ett par kompisar och deras barn. Ute på udden är det klapperstensstrand innan havet tar vid. 150 meter åt andra hållet finns kalkbrotten som nu är sötvattenfyllda och förträffliga att bada i. Mycket varmare än i havet och ingen risk för giftiga alger. Vattnet är klart och blått mot de vita klipporna. Det är gratis att stå här och kommunen har satt ordnat med en toalett och möjlighet att slänga sopor.

Klintehamn I början av 2000-talet drev Åsa restaurang i Klintehamn. I somras återvände de med husbilen till ställplatsen nere i hamnen: - Det var lite nostalgiskt att gå förbi villan som vi bodde i då och restaurangen som jag drev. Nuvarande krögare driver också en restaurang ute vid hamnen. Där åt vi en fantastiskt god fiskgryta! Pensionatet på andra sidan hamnen har dessutom livemusik. Sitter man vid sin husbil får man gratis konsert.

Har man varit ute i vida Europa, är Gotland litet, fortsätter Åsa: - Avstånden mellan camping- och ställplatser är korta och när vi slamrade in på ställplatsen mötte vi våra grannar från campingen i Vaxholm. Då känner man verkligen att världen inte är så stor.

Husbilen förblir deras hem i höst Inför sabbatsåret i husbil sålde Åsa och Micke både sina bilar och sin bostad. Parallellt tecknade de sig för en splitterny lägenhet i Åkersberga. Den skulle vara färdig i oktober, hette det. Som så ofta med nybyggnationer har saker och ting dragit ut på tiden. Åsa och Micke tar det med ro: - Slutet november heter det nu. Det ger oss ett utmärkt tillfälle att testa vår Sunlight i vinterklimat. Sen november i Stockholm kan vara ganska tuff…

Sista veckorna på deras sabbatsår vigs åt projektet att bygga ett trädäck för förtältet vid husbilsplatsen i Vaxholm.

Vågade inte vänta I början av september startar deras vardag igen. Jobb, pendlarresor, allt efter ett inrutat mönster. - Det är dubbla känslor, erkänner Åsa utan omsvep, att passa tider från måndag till fredag. En instängdhet som vi inte har upplevt på ett helt år. Men vi har redan bestämt att nu ska vi jobba och tjäna pengar så att vi kan göra detta igen!

Micke är tio år äldre än Åsa och närmar sig de 60. De menar att det rätta

Micke, Åsa och tre av barnbarnen.

tillfället att göra den långa resan var nu: - Ska vi vänta tills vi går i pension? Då är jag 67 och Micke är 77. Kan vi rent fysiskt göra en sådan resa då? Vill vi? Sådana frågor ställde vi oss. Vi kom fram till att vi inte vågade vänta. Möjligheten hade kunnat gå oss förbi. Många är pigga och friska långt upp i åldrarna, men det finns faktiskt ingen garanti för att man får uppleva sin pensionsdag, eller att man har hälsan i behåll den dagen. Då står man där och säger ”varför gjorde vi inte detta när vi pratade om det?”.

Gemensamma minnen för resten av livet Det handlar också om alla minnen som Åsa och Micke gemensamt har samlat på sig under året:

- Tänk så mycket vi har att dela, minnas och njuta av för resten av våra liv. Därtill kommer alla nya vänner i Sverige och utomlands. På Facebook uppmanar de oss att komma och hälsa på. I Danmark, i Storbritannien. Vi gjorde vår resa så tidigt i våra liv, att vi faktiskt skulle kunna komma och hälsa på. Olle och Anita i Järfälla har vi redan hälsat på. Dem sprang vi på uppe i bergen i Portugal.

Men en sak måste Åsa och Micke svara på: Var det inte svårt att vara från barnen så länge? - Vi har inte känt någon hemlängtan på det sättet. Vi har ju hela tiden vetat att de skulle finnas där när vi kom tillbaka. Börjar man sno in sig i saker som ”nu saknar vi ditt och nu saknar vi datt”, förstör man för sig själv.

Det roligaste vi någonsin gjort Vad var då det svåraste? - Det svåraste genomlever vi nu, slår Åsa fast, att inse att nu är slutet nått. Året har gått. Det är som att skiljas från en god vän. Ett år kändes oändligt långt. Det gick fort, men ändå tillräckligt sakta för att känna att ”två dagar hit eller tre dagar dit spelar ingen roll”. Tillräckligt lång tid för att på kvällen bestämma att morgondagens resa går norrut, men till frukosten ändra sig och köra söderut. - Detta är det absolut roligaste vi någonsin har gjort. Hade någon sagt ”ta ett år till, här har ni pengarna”, hade vi redan varit ombord på färjan från Nynäshamn till Polen. Rakt söderut!