Årsskrift för Murmestare Embetet 2021

© Murmestare Embetet i Stockholm, 2022

ISSN 1402-8107

Årsskriftsredaktör: Peggy Häggqvist

Produktion och tryck: BrandFactory – 236463

Murmestare Embetets årsskrift med matrikel för år 2021, det 535:e verksamhetsåret efter stadfästelsen av Embetets första kända skrå, presenteras härmed.

I Embetets stadgar fastställs i första kapitlet § 1 att Embetets ändamål bland annat är:

”Att slå vakt om och sprida kännedom om byggnadsyrkets historia och traditioner samt att från senare tid insamla och bevara upplevelser och erfarenheter som inte i annan form väntas bliva sparade åt eftervärlden.”

Genom att i sin årsskrift dokumentera såväl historiska händelser som dagsaktuella företeelser inom byggbranschen i Stockholm fullgör Embetet ett av sina stadgeenliga ändamål.

Embetets årsskrift har utkommit sedan 1961.

2021-års skrift:

Embetets verksamhet 2021

Embetets skrivare Lars Ihse redogör för den verksamhet som bedrivits inom Embetet under 2021, det 535:e verksamhetsåret. Ett verksamhetsår som även det präglats av corona-epidemin och dess verkningar samt de restriktioner som denna medfört.

In Memoriam

Den under 2021 bortgångne brodern i Embetet Jan Jeppsson porträtteras.

Den varma röda stenen

Andreas Pemer berättar teglets historia. Från Babylons Ishtarport, uppförd på 600-talet före Kristus, till 1800-talets Stockholm. Med litterära hänvisningar till såväl Ovidius som Harry Martinson.

För att möta byggboomen i Stockholm mellan 1875 – 1885 fanns c:a 250 tegelbruk i Mälardalen. Dessa levererade under toppåret 1885 c:a 45 miljoner tegel till huvudstaden.

Pemer ger också ett antal ögonvittnesskildringar från 1800-talets byggarbetsplatser. Mustiga, talande berättelser som ger en aning om att varje enskilt hus

i staden innehåller hundratals tysta berättelser från tegelbärare, mursmäckor, murare och byggmästare.

Uppmärksammat stipendium för traditionellt hantverk

Roger Blomqvist ger en rapport från Reinhold Gustafssons Stiftelses utdelning av stipendier till sex nya murargesäller.

Årets mästerstycken

Årsskriften avslutas med Årets mästerstycken vilka utgör exempel på de aktiva embetsbrödernas verksamhet. Här visas exempel på Embetets ledamöters projekt som är under projektering eller uppförande under 2021 och som utgör deras bidrag till stadens förnyande och förskönande.

Jerker Wallin

Årsskriftskommitté: Lennart S. Ericsson, Per Kallstenius, Jan Kruhsberg och

Jerker Wallin

Årsskriftsredaktör: Peggy Häggqvist

ÅLDERMÄN

JOHAN SKOGLUND Ålderman

SVANTE HAGMAN

BISITTARE

JAN HENRIKSSON

Andre ålderman

LARS IHSE Skrivare

ANDERS LARSSON Gärdeman och stamhusvärd

ELISABETH MARTIN

JESPER WALLIN

FÖRUT ÅLDERMAN

SVEN-HARRY KARLSSON

LENNART G. ERICSON

LENNART S. ERICSSON

CARL-GUSTAV STÅHLBERG

REVISORER

Ordinarie

MAGNUS KEY

ANDERS BODIN

Suppleant

RISTJAN RÄNK

Lådföreståndare

STAMHUSET von der Lindeska huset

Västerlånggatan 68, Stockholm

www.murmestare.se

2021 av Embetets skrivare

Murmestare Embetet i Stockholm med Reinhold Gustafssons stiftelse.

Styrelsen för Murmestare Embetet i Stockholm får härmed avge sin berättelse över Embetets verksamhet under 2021, det 535:e verksamhetsåret efter stadfästandet av Embetets först kända skrå år 1487. Embetet räknar sin ålder från detta år. Även styrelsen i Reinhold Gustafssons stiftelse avger nedan under särskild rubrik sin årsberättelse genom Kristin Andersson, sekreterare och Jan Henriksson, ordförande.

Bland det som hänt under året märks särskilt

Covid-19 och pandemin har satt sin prägel även på detta års verksamhet. Smittorisken med åtföljande mötesrestriktioner innebar att strategimötet den 25 augusti kom att inleda den normala mötesverksamheten bröderna emellan. Dessförinnan har styrelsemöten och sammankomster under året fått hållas genom digital närvaro eller fått ställas in. Under hösten när smittan var på låg nivå genomfördes styrelsemötena och sammankomsterna åter till stor glädje i fysisk form även om signaler om ny smittofara kom när luciafirandet närmade sig. Embetets kommersiella hyresgäster, som driver restaurang respektive presentaffär, har lidit stora ekonomiska avbräck under året genom kraftigt minskade omsättningar, varför de periodvis beviljats hyresrabatter av olika storlek. Under hösten upphörde dock hyresrabatterna.

Akifa har framgångsrikt fortsatt arbetet som förvaltare av stamhuset. Sedvanligt planerat underhåll har utförts. Akifa har från årsskiftet 2021 även succesivt övertagit den ekonomiska förvaltningen av Embetet och Reinhold Gustafssons stiftelse.

Alexandra Laurén invaldes på höstsammankomsten som ny ledamot i Embetet, men har på grund av förhinder att närvara på luciasammankomsten ännu inte intagits.

Reinholds Gustafssons stiftelse, som sorterar direkt under Embetet, har fortsatt haft kontakter med sina samarbetspartners i Kulturhantverksstipendier samt även under året kunnat utdela ett antal stipendier, vilket närmare framgår av stiftelsens årsberättelse nedan.

Bland Embetets aktiviteter kan följande noteras

En skrift av Jan Jörnmark om hyresregleringen trycktes upp och distribuerades till ett stort antal mottagare. Avsikten var att ge värdefull information till dessa och till den av regeringen tillsatta utredningen för översyn av hyresregleringen. Frågan om förändringar i hyresregleringen blev dock hastigt inaktuell sedan utredningen dragits tillbaka efter en dramatisk politisk strid.

Planerad studieresa för samtliga bröder till Stralsund med omnejd har fått skjutas på framtiden och planeras nu med alla reservationer att äga rum i slutet av april 2022.

Styrelsen har beslutat att lägga fram det vid årssammankomsten 2021 antagna förslaget till revidering av Embetets stadgar för en andra läsning vid årssammankosten 2022. Antages stadgarna även denna gång blir de därefter gällande.

Filmprojektet har slutförts med samtliga bröder individuellt filmade samt har även en ”trailer” framtagits där samtliga bröder förekommer i korta sekvenser.

Sammankomster

Embetet höll årsstämma i digital form den 23 mars, varvid Jan Henriksson och Kristin Andersson invaldes i styrelsen i Reinhold Gustafssons stiftelse. Jan Henriksson valdes dessutom till styrelsens ordförande. Åldermannen Johan Skoglund kvarstår dock som styrelseledamot. Inga förändringar skedde i Embetets styrelse.

Vintersammankomsten i februari fick ställas in och vårutflykten ersattes av en sommarutflykt till Furusund den 31 augusti, där embetsbrodern StenÅke Rygh bjöd på kaffe i sitt hem och guidade runt innan middag intogs på Furusunds värdshus.

Höstsammankomsten avhölls i fysisk form den 12 oktober. Efter omröstning bland bröderna beslöts att välja in Alexandra Laurén, vice VD i Skanska som ny ledamot i Embetet. Hon kommer att tas in vid närmast kommande fysisk sammankomst. Skaldjursbuffén var som vanligt riklig och utsökt. Detta uppskattades mycket och gärdeman erhöll stort beröm.

Embetsbrodern och stamhusvärden Svante Hagman var årets enda föredragshållare vid sammankomsterna. Vid höstsammankomsten höll han ett mycket initierat och uppskattat föredrag under rubriken ”Mitt liv som entre-

prenör” där han beskrev sin uppväxt och studier innan han började på byggföretaget NCC. Där arbetade han sedan i olika roller under 32 år. Idag driver han egen konsultverksamhet med ett tiotal uppdrag i bland annat Byggnadsfirman Erik Wallin, Ramböll, AIX arkitekter, BIM alliance med flera. Avslutningsvis framförde han att trots ett intressant yrkesliv så är det ändå alltid familjen som är det viktigaste för honom.

Innan smittspridningen av covid ökade i december och åter började hota genomförandet av brödernas fysiska sammankomster kunde luciasammankomsten den 14 december avhållas med fysisk närvaro i stamhuset, dock utan sedvanligt luciatåg.

Embetets styrelsesammanträden

Embetets styrelse har sammanträtt genom digital uppkoppling den 26 januari, 9 mars, 23 mars (konstituerande möte) och 4 maj samt genom fysisk närvaro den 28 september och 23 november. Därutöver hölls ett styrelsesammanträde den 25 augusti vid en träff på Anders Larssons lantställe i samband med att strategifrågor diskuterades i friare former. Sammanlagt har således sju styrelsemöten hållits under året.

Styrelsen har vid sina sammanträden behandlat frågor angående stamhusets skötsel, underhåll och förvaltning samt även hanterat aktuella hyresgästfrågor.

En viktig fråga har varit vilka hyresrabatter som måste beviljas våra kommersiella hyresgäster för att lindra följderna av pandemin och därmed följande bortfall av kunder och restauranggäster. Under första halvåret har detta resulterat i rabatt på utgående hyror. Dessa har dock upphört under hösten.

Vid varje styrelsemöte har styrelsen, med lådföreståndaren som föredragande, gjort en genomgång och uppföljning av Embetets ekonomi. Denna har utvecklats i enlighet med den av styrelsen antagna årsbudgeten sedan hänsyn tagits till det intäktsbortfall som orsakats av hyresnedsättningarna. Styrelsen har beslutat föreslå att en del av Embetets nuvarande likviditet skall placeras i aktiefonder, vilket bröderna ställt sig bakom. Därefter har succesiva insättningar i fonderna Sverige index och Global index påbörjats.

Bidrag till fattigbössan har på grund av att kontanter inte längre används i större utsträckning nu också kunnat ges genom Swish.

Beslut har tagits att uppdatera Embetets hemsida.

Styrelsen har förberett Embetets sammankomster och i förekommande fall arbetat fram programinnehållet vid dessa.

Nya idéer till stödjande verksamheter i enlighet med ändamålsparagraferna har fortlöpande diskuterats.

Styrelsen har även fortlöpande följt arbetet i styrelsen för Reinhold Gustafssons Stiftelse.

Årsberättelse och styrelsesammanträden i Reinhold Gustafssons Stiftelse

Styrelsen i Reinhold Gustafssons stiftelse har under året haft digitala möten med anledning av den rådande pandemin. Styrelsen träffades vid fem tillfällen under året, den 15 februari, 26 april då även konstituerande möte skedde, 24 augusti, 12 oktober och den 16 november.

I augusti genomfördes en digital strategikonferens där målbilder på kortoch lång sikt diskuterades. Styrelsen eftersträvar att värna om hantverket, utveckla kontakterna med andra hantverksyrken än mureri såsom måleri, plåt och trä samt att verka för att Kulturhantverksstipendiet (KHS) tar rollen som ”paraplyorganisation” för värnande om hantverksyrken.

Under året har namnet Kulturhantverksstipendiet (KHS) varumärkesskyddats hos Patent- och registreringsverket.

I arbetet med projektet ”Främja hantverksyrket” inom ramen för Kulturhantverksstipendiet har en projektledare, styrgrupp och referensgrupp tillsatts. Extern finansiering är beslutad av olika intressenter och en projektplan är framtagen.

Trots pandemin kunde sex murargesäller i november tilldelas stipendium och ett nytt framtaget diplom. Utdelningen skedde den 17 november i Murmestare Embetets lokaler i närvaro av 24 personer.

Styrelsen beslutade om en höjning av stipendierna till 15 000 kr för Gesäller och 40 000 kr för Mästare från och med i år.

Ekonomin i stiftelsen är, som framgår av årsredovisningen, fortsatt god och stiftelsens placeringar genomgås vid varje styrelsesammanträde.

Stamhuset

Förvaltningen av stamhuset har under året gått planenligt och inga större oförutsedda händelser har inträffat frånsett den ekonomiska nedgång som drabbat våra kommersiella hyresgäster och därmed Embetet genom pandemin. Förhållandet till hyresgästerna är trots de ekonomiska påfrestningarna mycket gott och fastighetsekonomin trots minskade hyresintäkter genom beviljade hyresrabatter förhållandevis god. Underhåll har utförts i normal utsträckning.

Embetets årsskrift

Årsskriftskommittén, Jerker Wallin, Jan Kruhsberg, Lennart S Ericsson och Per Kallstenius, har varit ansvariga för framtagandet av Embetets årsskrift för år 2020. Årsskriften som har ett både historiskt och nutida innehåll har rönt ett mycket gott mottagande.

Embetsbröder

Embetsbrödernas antal var vid årets ingång 32 st. Under året har Embetsbrodern Jan Jeppsson avlidit och en ny Embetsbroder invalts men ännu inte intagits, varför Embetsbrödernas antal således vid årets slut var 31 stycken.

Embetets ekonomi

Som framgår av årsredovisningen för år 2021 är Embetets ekonomi fortsatt god.

Stockholm 2022-02-03

Lars Ihse Skrivare

Av Jan Henriksson och Jerker Wallin Brodern i Embetet, mästaren nr. 299, Jan Jeppsson avled den 25 juni 2021. Han blev ledamot av Embetet 1993.

Jan var född i Vollsjö den 18 september 1935. Han var son till lantbrukaren Svante Jeppsson och hans maka Johanna. Gift 1960 med Ann-Lis, fil.dr. Hustrun avled 2009. Deras dotter Charlotte är civ.ek. från Handelshögskolan i Stockholm. Jan efterlämnar förutom dottern de tre barnbarnen Alexandra, Fredrika och Wendela.

Efter civilingenjörsexamen från Chalmers i Göteborg 1960 anställdes Jan som projektör inom Svenska Industribyggen AB, (senare namnändrat till SIAB) ett företag inom vilket Jan arbetade i 35 år. Under åren 1962 – 1966 som chef för företagets verksamhet i Malmfälten, 1966 – 1968 arbetschef i Sundsvall/Gävle samt under åren 1968 – 1970 avdelningschef och överingenjör i Uppsala och Gävleborg.

1970 – 1982 var Jan medlem i företagsledningen som VD-assistent, teknisk direktör, produktionsdirektör och utlandschef.

I samband med att SIAB börsintroducerades 1983 utsågs Jan till VD. Han lämnade företaget i samband med sin 60-årsdag 1995.

Under sin tid i bolaget var Jan involverad i många intressanta projekt inom och utom Sverige. Globen i Stockholm, Arlandabanan, Vasaterminalen, Sollentuna Centrum, kärnkraftverk i Finland, hotell i S:t Petersburg och ett flertal projekt i Östtyskland. När muren föll i Berlin 1989 öppnades möjligheter till förvärv av byggverksamhet i Berlinområdet. 1991 förvärvade SIAB det östtyska bolaget Industribau Fürstenwalde som kom att, under namnet Siab Bau, bli det ledande bostadsbyggnadsbolaget i Tyskland.

Jan var även aktivt i byggbranschens organisationer. Han var styrelseledamot i Byggnadsindustriförbundet (nuvarande Byggföretagen) under åren 1980 – 1995 och var där såväl vice ordförande som ordförande under

1990-talets första hälft. Med ordförandeskapet följde en även en styrelsepost i SAF:s (nuvarande Svenskt Näringsliv) styrelse.

Efter SIAB-tiden var Jan verksam i Newsec, först som Senior Advisor och sedan som delägare, styrelsemedlem och styrelseordförande i flera av dotterbolagen. Bl.a. i NIAM och de första NIAM-fonderna där han även var VD under ett par år. Jan Jeppsson hade även styrelseuppdrag i ett 20-tal såväl börsnoterade fastighetsbolag såsom Tornet och SIFAB (ordförande) som statliga bolag. Akademiska Hus i Uppsala och Fortifikationsverket och andra icke börsnoterade bolag t.ex. Nordisk Renting, FFNS, VBB Samhällsbyggnad och dotterbolag till ABB inom installationssektorn.

I Embetets sammankomster deltog Jan ofta. Han gjorde det med stor glädje och engagemang och lät gärna övriga bröder få del av de många erfarenheter och de stora kunskaper som ett långt arbetsliv i byggbranschen gett honom. Under åren 1994 -2003 var Jan även bisittare i Embetets styrelse.

Den varma röda stenen

Andreas Pemer

”Innan det fanns något land eller hav, någon himmel där ovan, tedde sig hela vår värld överallt ensartad, en massa, formlös, förvirrad och rå.” Ovidius, Metamorfoser

”När människorna flyttade österut fann de en dal i Shinar där de bosatte sig. ’Nu skall vi slå tegel och bränna det,’ sade de till varandra. De använde tegel som byggsten, och som murbruk använde de beck. De sade: ’Låt oss bygga en stad, med ett torn som når ända upp i himlen. Vårt namn blir känt, och vi slipper vara skingrade över hela jorden.’”

1 Mos 11: 2-4

Teglet tycks finnas överallt. Tegel är byggstenar i de mest skilda byggnadsverk; allt från kyrkor till kommunalhus. Teglet är en vardaglig beståndsdel, överallt närvarande, ibland osynlig och dold av puts, inte sällan framhävd, lysande röd och glittrande i solskenet, murad i vackra förband och spelande med jordfärger.

Teglet är hårt. Tegelstenens hårdhet är sprungen ur den organiska, oformliga och mjuka leran. Lera och sol. Torkande lera i sol var för tusentals år sedan den första inledningen, tegelstenens födelse. Ur lera och sol uppstod ett byggnadsmaterial. När lerkakor torkade i sol stelnade de till byggnadsblock.

Människan byggde hus och städer av den stelnade leran. Murarna står kvar som ett bevis för människans strävan och vilja.

Teglet är en byggsten för de mest skiftande skapelser, men i sig själv oansenlig. Likt en målares färg är den enkel, men från enkla färger kan målaren få fram de mest skiftande nyanser och konstverk. Ur denna rudimentära form, upprepad och massproducerad, kan en oändlig rad sammansatta former uppstå.

Den enskilda tegelstenen kan ses ligga i muren. Varje sten är ett spår av förflutna generationers hårda arbete. Människor har rört vid dessa tegel, burit dem, murat dem. Leran grävdes upp, formades och brändes. Teglet fraktades in till staden, staplades på kajer och vid byggarbetsplatser, för att sedan

långsamt och metodiskt ordnas till nya byggnader. Till slut hade en hel stad växt fram.

Under några decennier i slutet på 1800-talet och i början av 1900-talet, tycktes Stockholms törst efter tegelstenar vara nära osläckbar, mängder av stenar, miljontals stenar, massproducerades av Mälardalens alla tegelbruk och forslades, ofta med båt och pråm in till storstadens alla byggnadsprojekt. Siffrorna över produktionen av tegel följer, för att inte säga speglar, byggnadskonjunkturen i Stockholm. Under några decennier dominerar teglet helt som byggnadsmaterial, för att sedan långsamt lämna mark åt nya material som betong. Kanske är blomman av teglets tid, dess främsta uttryck, byggandet av Stockholms Stadshus. Teglet nådde sitt största uttryck i dess tegelfyrverkeri. När Stadshuset stod klart 1923 hade teglet börjat mista sin dominerande plats till fördel för mer rationella byggnadsmaterial. Idag har teglet fortfarande en roll, men sällan som bärande material.

Hovstallets tegelfasad en dag i maj.

Ishtars portar i Babylon

Av flodens lera, belyst och torkad av solen byggde människan hus och byggnader för tusentals år sedan. Av denna oformliga massa skapade hon pyramider och tempel. Av slätternas lera, tung och formbar, strilande genom fingrarna, skapade människan städer. Utgrävningar i urstäder som Jeriko har visat att människor byggde hus av obrända lerstenar för 10 000 år sedan. Flodens slam användes långt före Kristi födelse till bostäder, palats och gravar. Nilens slam torkade i ljuset av den heta solen. Den soltorkade stenen och teglet spred sig från Mesopotamiens slätter, till öster och väster, till Egypten, Jemen och Assyrien, Babylonien, Persien, och vidare in i Europa. Vid floderna Eufrat och Tigris växte liknande tegelkulturer fram. Babyloniens folk reste höga ”himmelsberg”, eller Ziggurat, enorma terrasserade tegel- och stenmassiv, planterade och konstbevattnade berg av soltorkat och bränt tegel för dyrkan av bortglömda gudar.

Människan lärde sig bränna leran vilket gjorde stenarna hållbarare och vattentåliga. Babylonierna kunde konsten att slå tegelvalv. Nebukadnessars palats var 65 meter långt och 27 meter brett, och överspänt med ett enda gigantiskt tegelvalv. Teglet glaserades i sprakande färger, gult, blått och grönt, och tegelmålningar föreställande mytiska djur och krigare skapades, bland annat för att smycka gudinnan Ishtars portar i Babylon. Till Pantheon i Rom använde romarna tegel och sten, och här byggde Hadrianus sin villa vid Tivoli. År 310 uppförde kejsare Konstantin en kyrka i den tyska staden Trier.

För den som ville tillverka tegel var processen relativt enkel. Den formlösa massans förvandling, från mjuk lera till hård sten. Leran bearbetas och blandas upp med sand, sågspån, grus av bränd lera m.m. Leran formas, genom att slås ner i en form. Stenen torkas. Stenen bränns i 900–1150 grader Celsius. Partiklarna i leran smälter i hop, sintringen. Teglet svalnar. Genom årtusendena lärde sig människan att effektivisera den i grunden enkla processen.

Troligtvis var det munkarna som förde kunskapen om tegel upp till Norden, vilket termer som ”munkförband” skvallrar om. Gumlösa kyrka rest 1192 med murar av mörkrött tegel är den äldsta daterade tegelbyggnaden i Norden. I Stockholm upprättade gråbröderna, franciskanermunkarna, ett kloster på Riddarholmen på 1270-talet. På den lilla holmen byggde de också en kyrka och delar av originalmurverket finns kvar i Riddarholmskyrkan. Vissa källor hävdar att munkarna bedrev tegelbruk på holmen på 1300- och 1400-talet.

Stockholms kärlekshistoria med teglet började tidigt, och här bildades Murmestare Embetet 1487. Staden byggdes tät och teglet var ett brandsäkert material. En mantalsförteckning från 1582 berättar att det fanns 429 stenhus, 83 korsvirkesbyggnader, 82 trähus och 64 småhus i trä (magasin- och ekonomibyggnader) i Staden mellan broarna. Under lång tid trodde man att Stockholms medeltida hus var byggda helt i trä, men vid senare utgrävningar och vid renoveringar av husen i Gamla Stan upptäcktes medeltida tegelmurar. Många av tidens borgarhus hade vackert murade och dekorerade fasader. Och inget skyddade bättre mot elden än det röda brända teglet.

Ett av de först omnämnda tegelbruken i staden var Rörstrand som låg vid Klara sjö vid nuvarande Sabbatsberg. År 1290 donerades det av Magnus Ladulås till gråbrödramunkarna på Riddarholmen. Här tillverkades tegel och leran togs upp ur marken. Bruket fanns kvar på 1700-talet då skrifter visar att vinskänken Valentin Sabbath köpte området. Gissningsvis är det teglet från Sabbatsberg som vi nu kan se i murarna till bland annat Riddarholmskyrkan.

Bruk fanns även på Stockholms andra öar. Vid Horns bruk på Södermalm slogs tegel på medeltiden, liksom vid Grinds bruk nära Skanstull.

När arkeologer år 1978 grävde ut Riksplan på Helgeandsholmen inför ett planerat garagebygge uppdagades tegelmurar från det äldre Stockholm. Det mest uppseendeväckande fyndet kanske var rester av stadens gamla stadsmur vilken var murad i tegel och kalkbruk, lagt i munkförband. Teglet var tillverkat av Stockholms lera.

Under 1800-talet gavs en serie handböcker ut vilka spred kunskapen om tegeltillverkning i Sverige. Dessa publikationer gav råd om byggnadstekniker, murningstekniker, olika förband och valvslagning.

På 1920-talet hade tillverkning av byggnadstegel blivit industriell. Leran blandades med sand och arbetades med vatten i en ”förältare” tills blandningen blev likformig och lagom fast. Den blandade leran föll ner i ett valsverk som rensade bort småsten och andra rester. Lermassan pressades sedan in i en ”snäckpress” med en utloppsmynning i samma dimension som teglets längd och bredd. Den på det sättet erhållna lersträngen passerade över ett rullband och skars i stycken, i tegelstenar. Stenarna torkades sedan, i fria luften eller i särskilda torklador. De torra stenarna brändes på fält eller i ugnar. Vanligast var bränning i ringugn vilken var uppdelad i olika ugnsrum med gemensam

skorsten. I ett intrikat system av luftkanaler togs ugnens varmluft tillvara och utnyttjades för att torka det råa teglet.

Den största kostnaden vid tillverkning av tegel var bränslekostnad och arbetslöner. Leran var en billig råvara.

Stadshusets murar.

Från Mälarens leriga stränder

De leror som vilar i våra marker bildades under och efter den sista istiden när den tunga inlandsisen gled fram över landskapet och krossade berg till grus och sand. Lerorna i Stockholmstrakten är relativt unga mätt i lerår och har beräknats vara 8000-9000 år. Dessa geologiskt sett mycket unga leror är, till skillnad från de äldre, ofta mättade med vatten. Att skapa en lagom blandning har alltid varit ett bekymmer för Mälardalens tegeltillverkare. Vid en temperatur av 900-1000 grader Celsius sintrar leran. Kalciumhalten i leran påverkar brännfärgen: ju högre kalciumhalt desto ljusare färg.

Mälardalen med dess vattenleder som knyter Stockholm till sig kom att ha en stor betydelse för tegelbrukens framväxt. Här fanns råmaterialet, leran och här fanns vattenvägarna, Mälaren med alla dess farbara leder. Här låg inlandsisen tjock och därefter skvalpade under tusentals år ett hav över dalen. Mälardalens marker var fyllda av lera. Över vattnet forslades den tunga varan in till stadens kajer där den lastades av för att sedan forslas vidare till olika byggplatser. Så sent som under mitten av 1920-talet forslades teglet på pråm. Under stora delar av 1800-talet var detta ett helt manuellt arbete, arbetarna bar stenarna från pråm till kaj. Fortfarande i dag minner flera av stadens namn om teglets storhetstid: Tegelbacken, Hornstull, Sabbatsberg är alla platser i stockholmsteglets historia.

Under 1800-talet och fram till början av 1900-talet skedde en explosiv tillväxt i Stockholm och tegelbruken följde efter stadens konjunktur. I takt med att behovet av tegel ökade uppkom fler och fler tegelbruk i Mälardalen. De gynnsamma förhållandena speglade förekomsten av bruk. Under det sena 1800-talet var en fjärdedel av alla svenska tegelbruk lokaliserade i Mälardalen. Ungefär en fjärdedel av landets produktion murtegel härrörde härifrån.

I de gamla hamnavgiftsjournalerna, uppförda av stadens hamnfogdar, finns spåren efter den stora införseln. Här går att läsa fartygens namn, varifrån det kommit, skepparnas namn, tid och plats och antal lossade tegel.

Stockholms stad var en förnämlig marknad för tegelproducenter då stadens byggnadsbestämmelser förbjöd uppförande av hus i trä. Här har Stockholm en särställning i landet. Import av utländskt tegel var obetydlig och få material kunde konkurrera med teglet. Bestämmelserna om förbud mot trähus i Stockholm sträckte sig lång tillbaka i tiden, ända till 1500-talet. Under 1800-talet gällde först 1763 års byggnadsordning och senare 1842 års

byggnadsordning. I 1700-talets byggnadsordning kan vi läsa ”alla hus, som hädanefter å nya anläggas i staden och på malmarna, skola byggas i sten; Och begripes jämväl därunder allehanda uthus, såsom vagnshus, redskapshus, lider, drivhus och lusthus i trädgårdar, bodar, skjul och alla annan byggnad, under vad namn den vara må, antingen grunden är fast eller lös.”

I den nyare byggnadsordningen från 1843 var bestämmelserna lika hårda: ”förbjudna äro i allmänhet icke allenast alla slags träbyggnader, evad de äro av timmer, plank, resvirke eller tjockare stenpelare mellan portarna, men det övriga av bräder, eller sådana vilka tvärtom hava ytterväggar, till större eller mindre del, bestående av trä, fastän det övriga var stenmur.”

Bakom de stränga texterna låg rädslan för eldsvådor i den tätt bebyggda staden. Andra städer i landet tillät byggen av trä men till exempel eldsvådorna i Uppsala 1859 och 1860 gjorde att det snart blev förbud för trähus även där. Men Stockholm var länge den dominerande ”avsättningsorten” för mälarbrukens tegel.

Statistiken över produktionen av tegel i Mälardalen skvallrar om att något stort hände under åren i slutet på 1800-talet. Under år 1869 levererades ca 5 miljoner mur- och taktegel till staden. Under år 1885 ökade leveranserna till 58 miljoner mur- och taktegel. En ström av tegel forslades till staden. Mälarbruken stod för ca 96% av produktionen. Stadens kajer tog emot lasterna: Slottsbacken, Munkbrohamnen, Nybrohamnen för att nämna några.

Överallt lera, var du än gräver finner du lera. Mälardalen erbjöd råvaran och staden törstade efter byggnadsmaterial. Den lilla del sand som behövdes för uppblandningen av leran togs från rullstensåsarna i trakten. Ingen lera är den andra lik och den så kallade lerhalten, dess kemiska sammansättning och halten av vatten, spelar stor roll vid tillverkningen. Den påverkar lerans elasticitet, den färdiga varans hållfasthet men också färgen som tegelstenen får efter bränning. Lerans vattenhalt kan regleras efter hur djupt du gräver i lertaget. Även lerans kornfördelning, om den är finkornig eller grovkornig, påverkar resultatet. En fet lera med fina korn måste magras om den ska passa till murtegel och en alltför grovkornig lera ger en spröd sten. Taktegel kräver en mer finkornig lera än murtegel.

Bränningen ger leran dess färg. Genom att reglera lufttillgången vid bränning blir en rödbrännande lera ljusröd till mörkröd. Men andra leror, så kalllade märgelleror innehåller en stor mängd kalk och får en gul eller gulvit färg

vid bränning. Även här kan färg och resultat regleras med hjälp av temperatur och tillgång på luft. Rödbrännande leror bränns vid 900-960 grader, medan märgellerorna kräver en högre temperatur ca 1100 grader.

Att finna rätt konsistens på leran var en konst i sig. Schaktningen av leran påverkades dess vattenhalt och lergroparnas djup styrdes av markens konsistens. I de översta skikten var leran för torr, stel och skör medan ett alltför djupt tag blottlade en alltför lös och uppblandad lera, den så kallade Såpleran vilken var helt oanvändbar för tegeltillverkning. Beroende på plats och lertag kunde såpleran dyka upp redan efter ett par meters grävning. Den gyllene medelvägen, den lera med rätt konsistens gick ofta att finna på omkring 2,5 meters djup. Så grävdes dessa postglaciala leror upp i dagern, genom årtusendens lager av sediment.

Det gällde att gräva då förbrukningen av lera vid tegeltillverkning var stor. För att framställa ett ton murtegel (i formatet 10” x 5” x 3”) krävdes minst

1,2 ton lera. Tegelbruken exploaterade stora arealer. I sin avhandling "Tegelindustrien i Mälarprovinserna" räknar William Bruno ut att ett tegelbruk med en årsproduktion på 3-4 miljoner murtegel förbrukade ca 10-12 tusen kubikmeter lera om året, och ett större bruk med en produktion på 9 miljoner murtegel förbrukade 25–30 tusen kubikmeter. Senare utveckling av håltegel minskade förbrukningen av lera.

Bruken anlades ofta i närheten av råvaran, och Mälardalen med sin gamla sjöbotten gav många möjligheter. Eftersom leran var så allmän i Mälardalen blev närheten till vattenvägar kanske mer utslagsgivande vid upprättande av ett bruk. Närheten till vattnet erbjöd goda kommunikationsleder för de sjöbruk som växte fram under 1800-talet.

Den gula kalkrika märgelleran var däremot inte lika vanligt förekommande som de rödbrännande glaciala och postglaciala lerorna. Här visade sig Uppsalaslätten erbjuda just denna variant i stora mängder och blev betydande för de bruk som växte fram där. Även bruken vid Heby, Sala och Vittinge vilka specialiserade sig på taktegel, anlades i närhet till denna speciella lera.

För att nå rätt blandning magrades ofta lerorna med sand och sågspån, kalk och vatten. En lera som inte magrades kunde spricka vid bränningen. Bruken tillsatte också krossat bränt tegel, så kallat ”torrmjöl”, och ibland sand eller sågspån. En alltför blöt lera kunde bli svårhanterlig vid strängpressen varför släckt kalk tillsattes, medan en alltför torr lera krävde mera vatten. Vid ält-

ningen, eller blandningen av leran användes lerkranen också kallad lerbråkan, vilken drogs runt av hästar eller oxar. Hästarna ersattes så småningom med ångkraft och vid förra sekelskiftet drevs de flesta av bruken med ånga. Under 1900-talet infördes elektrisk drift. De första eldrivna bruken var Ralsta och Sala, 1906 och 1908.

Innan bruken uppstod brändes leran på öppna fält, så kallad fältbränning. Teglet staplades på marken. Ett system av kanaler skapades i stapeln och eldningen skedde underifrån och från sidorna. Stapeln kunde täckas före bränningen, men var oskyddad under bränningen. Cirka 15–20 tusen stenar kunde brännas åt gången. I vissa fall byggdes mer permanenta kvadratiska ugnar vilka successivt fylldes av det obrända teglet. Den fyllda ugnen murades igen och eldningen skedde genom gluggar i sidorna.

Denna mer primitiva bränning krävde mycket bränsle och år 1858 konstruerade en tysk vid namn P. Hoffman en ny effektivare brännugn, ringugnen. I den större ringugnen kunde bränningen ske kontinuerligt då ugnen delades upp i zoner vilka eldades i tur och ordning. Det obrända teglet staplades i en zon, i en andra förvärmdes det, i en tredje del av ugnen brändes teglet, allt medan avsvalning och uttagning av det färdigbrända teglet kunde ske i ugnens svalare delar. Elden brann kontinuerligt och flyttades mellan de olika delarna i ugnen. Sveriges första ringugn uppfördes i Lomma år 1873. I närheten av Stockholm var bruket i Kilholm antagligen först med ringugn i början av 1870-talet. Även i Ekerö och vid Slagsta i Botkyrka var de snabba att bygga ringugnar.

En ringugn kunde bespara bränsle med upp till 70% jämfört med den äldre fältbränningen. Dessutom behövde kvaliteten på bränslet inte vara speciellt hög, stenkolstybb, sågspån, torv, sågverksavfall kunde användas. Svedalasystemet fick störst spridning, vilket innebar att ugnen låg på bottenvåningen medan en eller flera torkrum anordnades ovanför.

Taktegel krävde en annorlunda ugn då en mer jämn bränning önskades. Denna typ av ugn kallades flamugn i vilken eldningen skedde från sidorna och teglet var skilt från elden. Den eldades med ved, då kolet missfärgade teglet.

Ringugnen brukades under nära hundra år. Inte förrän på 1940-talet började den än mer effektiva tunnelugnen att ersätta den.

Vid slutet av 1850-talet introducerades ångdrivna tegelpressar. Strängte-

gelpressen ersatte handkraften. Tre arbetare kunde på 1860-talet forma 150–200 tegel i timmen. Maskinerna ökade produktionen avsevärt. Ett valsverk och en ångtegelpress kunde tillverka 3000–4000 tegel i timmen. Men den mänskliga arbetskraften hade länge stor betydelse och var svår att ersätta på grund av lerans olikhet i vattenhalt.

Arbetet vid bruket var säsongsbundet eftersom torkningen av teglet var omöjlig vid temperaturer under noll grader. Frostnätterna satte stopp för produktionen i september eller oktober. Arbetsstyrkan reducerades och sysslade med bränning och lastning av sommarens tegel. Under maj månad drog så tillverkningen igång igen och bruken nyanställde arbetare medan vissa återkom efter att ha arbetat i skogen under vintern. På andra platser drevs bruken nära gårdar med jordbruk vilket möjliggjorde en omfördelning av arbetskraften. Många säsongsdrivna bruk hade svårigheter att finna folk till det ofta hårda och dåligt betalda arbetet. Med åren lärde man sig att förlänga säsongen bland annat genom att bygga ugnarna i våningar där de övre delarna användes som torkrum. Från 40-talet byggdes särskilda tunneletorkar vilka tillvaratog ungens värme. Under 1940 och 50-talet var hälften av Mälardalens bruk åretruntdrivna.

Tegelbärare lastar av en pråm vid Kungsbron 1926. Foto: E. Landergren. Stockholms Stadsmuseum.

Stockholms tillväxt, tegelbrukens tillväxt

I mitten av 1840-talet börjar Stockholms invånarantal att växa. Fram till 1840 producerade bruken i Mälardalen runt 100 000 tegel per år. Vissa större bruk kunde leverera 300 till 400 000 tegel till staden. Många av bruken var på den här tiden knutna till järnbruk och gods. Många drevs i liten skala för att tillgodose behovet på plats. Cirka 90 % av bruken var godsbruk i anknytning till herrgårdar.

William Bruno och Georg Hesselman har olika uppfattning om tegelbrukens tillkomst. Hesselman menar att bruken anlades i närheten av staden och när lera och ved tagit slut förlades de senare längre inåt Mälaren. Bruno å sin sida anser att bruken funnits sedan länge vid godsen runt Mälaren och pekar på det faktum att många av dem omnämns i femårsberättelser från 1700-talet. Kanske har de båda rätt. Den ena sanningen utesluter inte den andra. Innan de stora bruken anlades, med stor produktion och leverans till Stockholm fanns små tegelbruk utspridda lite varstans, även inne i staden. De små bruken i 1800-talets Stockholm lämnade få spår efter sig.

Det förekom även tegelslagning utanför bruken. Bönder brände tegel ute i byarna. Så länge det fanns tillgång på lera var det relativt enkelt att bränna tegel till husbehov. Några stora byggnader krävdes inte då bränningen skedde ute på fälten, ofta på en äng med sämre jord. Byalaget drev tillverkningen som gav små mängder och ofta sämre kvalitet.

Tegelbruken vid Mälarens vatten växte när efterfrågan i storstaden tilltog. Närheten till vattnet gjorde dem konkurrenskraftiga och de små godsbruken växte från att vara en binäring till stora industrier. Bruno menar satt det fanns tre olika sorters bruk under tidigt 1800-tal. Sjöbruken, vilka var de största tillverkarna och inriktade på marknaden i Stockholm; Inlandsbruken, som drev tegelslagning i liten skala, ofta i närheten till herrgårdar och järnbruk; och Allmogeslagerierna, med tillfällig tillverkning av byalag.

Aldrig har tegelbruken kring Mälardalen varit så många som under 1860-talet. År 1863 kulminerar antalet bruk då det fanns 252 stycken. Stockholms tillväxt bidrog till en stor nyanläggning av tegelbruk.

Under sent 1800-tal och sekelskifte rationaliserades tillverkningen med hjälp av nya tekniska förbättringar. Järnvägen gav dessutom inlandsbruken möjlighet att konkurrera med sjöbruken. Antalet bruk minskade. Av 150 bruk i Mälardalen tillverkade 36 st murtegel. Mycket av produktionen hade blivit

specialiserad på taktegel, rörtillverkning och skorstenstegel. Brukens maxkapacitet ökade. På 1860-talet kunde ett av de största bruken producera 1,5 miljoner tegel. På 1880-talet var denna siffra uppe 5–6 miljoner.

Utvecklingen fortsatte i samma riktning: färre bruk men mångdubblad produktion. År 1950 fanns endast 69 bruk kvar, och lastbilstrafiken hade börjat konkurrera ut sjötransporterna.

Stockholm växte snabbt. År 1840 hade staden 84 000 invånare. År 1850 bodde 93 000 människor i staden. Och år 1875 hade invånarantalet ökat till 145 000. Befolkningsökningen möttes inte till en början inte av byggnadsverksamheten. Bostadsbrist blev ett problem. Från 1840 och framåt anlades många nya tegelbruk. Under 1840–1864 sexdubblades införseln av tegel till staden. Under åren 1875–1885 upplevde staden dock en byggboom av sällan skådat slag. Denna byggnadsiver speglades i tillförseln av tegel. Teglet strömmade in genom stadens tullar, och framför allt vid Blockhusudden och Långholmen. Produktionen av tegel ökade våldsamt. År 1885 transporterades 45 miljoner tegel till Stockholm. Under 1890-talet skedde en tillbakagång och många bruk lades ned.

Trenden var att färre bruk producerade mer tegel, rationaliseringen och koncentrationen av produktionen präglar åren efter 1861–1865 då ca 250 bruk verkade i Mälardalen. Vid sekelskiftet var 150 bruk verksamma, och år 1950 hade antalet reducerats till ett 69 bruk. Ett genomsnittligt bruk vid sekelskiftet producerade ca 580 000 tegel. År 1950 hade effektivisering drivit upp siffran till ca 2 100 000 tegel.

Det första bruket som moderniserades var Haga Tegelbruk söder om Enköping år 1942. Likaså var Lina tegelbruk vid Södertälje, det bruk som en gång levererade tegel till Stadshusbygget, tidiga med att modernisera verksamheten.

Det skedde också tegeltillverkning inom staden. Under åren 1840 till 1864 inkom 17 ansökningar till staden om att få bedriva tegeltillverkning. År 1848 ansöker E Tholander om tillstånd att få uppföra en ugn för takttegel på Pilgatan 20. Senare brände också Kapten H. Hjärne tegel på Grev Turegatan 19. Bränningen skedde med stenkol utan ugn, med teglet i staplar på tomten. Leran togs på plats. På 1860-talet brände mångsysslaren och kompositören Franz Berwald tegel på en tomt i kvarteret Jungfrun vid Sibyllegatan och Jungfrugatan. Även här togs leran från tomten. Alla dessa är exempel på små

och provisoriska bruk ämnade att tillverka tegel för enskilda byggen. Många varade inte längre än ett par år.

De första åren på det nya seklet bjöd även de på en livlig byggnadsverksamhet och god konjunktur för bruken, med toppåren 1903–1906. Under krigsåren minskade bostadsproduktionen betydligt för att nå en bottennivå 1918 till 1920. Efter 1923, när Stadshuset stod färdigbyggt, skedde ett nytt uppsving. Byggnadstekniska framsteg och nya byggnadsmaterial som betong medförde däremot en minskning av tegelförbrukningen.

Tegelbärare i Centrumhusets fasad på Kungsgatan. Husets arkitekt Cyrillus Johansson vurmade för teglet. ”Vita hus kunna se bra frusna ut, särskilt i vintersnö. Hur vackra och varma däremot kunna inte våra färgglada tegelfasader stå i alla årstider.”

Lagoma dammets valv

I Vägen till Klockrike beskriver Harry Martinson luffarnas liv och vandringar. Där spelar tegelbruken en viktig roll. På sin vandring genom Sverige möter huvudpersonen Bolle tegelbruksfilosofen Sandemar, en luffare som samlat en slags sekt av likasinnade omkring sig. Luffarna samlas kring tegelbruken för att finna varma sovplatser i närheten, eller i, de avsvalnande ugnarna i ”lagoma dammets valv”.

”Där satt en hel klunga luffare före dem, inne i Lagoma dammens valv. Där var det inte för hett och inte för kallt. Och inga luffare trängde på ur det heta eller kalla såsom ibland när kölden klämde till och bruket blev fullbelagt. Då brukade det vara som panik, och ett motvallsträngande mellan värmeplågade luffare som trängde på ur de heta valven, där tegelbränning nyligen hade varit igång, och köldhuttrande luffare som trängde på ur de iskalla valven som hunnit bli utkylda efter bränningarna. Alla ville in i det ljumma, in i de uthärdliga delarna av tegellabyrinten. Därför bar denna mellan gång på alla tegelbruk namnet Lagoma dammets valv.

Vid köldperioder och hårda bränningar blev det alltid kalabaliken i Bender där inne i lagoma dammet.

De som redan lyckats få en plats i ett lagom varmt damm fick då trångt och besvärligt, klämda mellan de två motsatta temperaturklasserna av luffare som kom släpande med sina träflak och lade dem vid sidan om de andras. Träflaken tillhörde bruket och användes vid tegelarbetet. Av luffarna kallades de ’sofflock’ eller ’dörrar’. Dem låg de på. De lades i tegeldammet, som ofta var tumstjockt och som brände hett, var lagom varmt eller kylde iskallt alltefter hur pass nyligen valvet hade varit upptaget av bränningarna.”

Det Martinson beskriver måste vara en typ av ringugn, där eldhärden förflyttas och vissa valv svalnar medan andra brinner för fullt. Sandemar håller sina mässor i ugnens salar. Där samlas åhörarna i tegeldammet. Vägen till Klockrike innehåller många beskrivningar av Tegelbruken och luffarnas förhållanden. I Martinsons skildring är luffaren, den vandrande vagabonden, något av ett barn av den industriella tiden, men också ett offer för den. Snart skulle rationaliseringen innebära att de gamla tegelbruken revs, och modernismens dammiga apostlar skingrades. I en passage i boken guidar Sandemar ett par

sociologer som är på besök för att ”besöka luffarna i deras egna hålor”:

”De gick först in i stora lusugnen där luffarna låg utsträckta på gamla dörrar och flämtade i den dammtorra hettan.

De inbjudna började också flämta.

– Fy fan, sa de. Det här är ju helvetiskt att ligga så här.

– Ja, visst är det helvetiskt, sade Sandemar.

Han förde dem in i ett annat tegelvalv som var ännu hetare. Det låg fullt med luffare också där inne.

– Här är ju outhärdligt, sade en av de inbjudna och störtade ut i en annan gång där hettan inte var fullt så olidlig.

– Bränn er inte mot valvstenarna, varnade Sandemar.

– Dammet under fötterna är också hett. Tumstjockt och tungt ligger det. Och brännhett.

– Ja, tala om brännande ökensand. Det här är värre. – Brännande ökensand och mörker på en gång, sade Sandemar.

– Man kan inte stå stilla i det här dammet i en halv minut ens, förrän hettan känns rakt igenom skosulorna. Olidligt.

– Det är därför man ligger på träluckor. Eller ’dörrar’ som luffarna säger.

– Man kan inte säga vilket som är mest outhärdligt här – dammet, hettan eller mörkret. Men luffarna ligger här. Hur kan de?

– Och ändå finns det folk som tror att de luffar för ro skull. Ja, det finns tusenden som tror att luffarna går på luffen av njutningslystnad.

/…/

– Nu skulle jag vilja komma till ett iskallt valv. Annars svimmar jag, sade en av samhällsmännen.

– Det finns sådana också, sade Sandemar. Kom.

De gick in i en valvgång som löpte vinkelrätt mot den de varit i, och kom ut i en hall där en man lyfte på ett slags mortlar och petade med en järnkäpp ner i djupa hål ur vilka eld slog fram.

Vi går igenom här. Det här är ugnarna för västra avdelningen.

De följde honom in i en labyrint av valv. I de flesta var det mörkt och deras dialoger flätades med varandra till ett virrvarr av röster. Vem det var som sade så eller så, kunde man inte se. En del kände varandras röster, andra inte.

– Har ni tänkt på hur mycket här på jorden som liknar helvetet.

Tja, det är ju från jorden modellerna är hämtade. Sedan har man bara hakat på föreställningen ’det tar aldrig slut’.

– Nu kommer vi till de iskalla valven i stället, sade Sandemar. Där eldas inte i år därför att man håller på att öppna ännu ett sidovalv som sedan skall lyda under en annan ugn. En modernare. En kammarugn. Med automatisk eldning.”

Bruket i Harry Martinsons berättelse står inför en modernisering. Snart skulle luffarna bli tvungna att söka nya tillhåll, i takt med att automatisk eldning och maskiner tog plats i bruken.

Sala, Haga och 1940-talets tegeltillverkning

Under 1930- och 1940-talen utvecklades, rationaliserades och effektiviserades de svenska tegelbruken. Maskinerna ersatte gradvis den mänskliga arbetskraften. Teglet massproducerades i stora likformiga upplagor, maskinerna tryckte ut sten efter sten i exakt samma mått och format i en oändlig serie, vilket vissa arkitekter, till exempel Alvar Aalto beklagade.

Leran är en sammansättning av jordarter, oxider, sulfater, karbonater och salter av kalcium och magnesium. Alla dessa ämnen spelar roll för det färdigbrända teglets färg och hållbarhet. Leran i en lertäkt är sällan homogen, utan skiftar i konsistens. Leran är ett ojämnt råmaterial och måste hela tiden bearbetas, anpassas och uppblandas. På 40-talet användes grävmaskiner för att ta upp teglets råvara. Leran upparbetades i blandare där lerklumpar krossas och rätt vattenhalt uppnås. Från blandaren leddes leran in i två valsverk; det första avlägsnade grova stenar, i det andra ”finalvalsverket” med ett valsavstånd på 4 mm, krossades resterande partiklar.

Nästa station var snäckpressen i vilken en lång lersträng skapades för att underlätta tillsats av sågspån. Denna sträng leddes ner i ännu en blandare. Efter upparbetning och blandning fick teglet form i tegelpressen.

Snäckpress användes vid murtegeltillverkning. Leran pressades genom en cylinder och ut genom ett munstycke. Valspressen användes för det tunnare takteglet. I de moderna tegelbruken var den följande avskärningen automatiserad. Takteglet skars dock fortfarande för hand. Vagnar förde råteglet in i torkfack för snabb torkning. Konsttorkar fanns i olika typer, ibland i flera våningar. Ugnarnas gaser och värmen från svalnande tegel togs om hand och

leddes genom ett fläktsystem in i torkarna. Bränningen skedde i ringugn eller flamugn (för taktegel).

Den moderna ringugnen var mycket olik den ugn luffarna en gång sökte sig till. Den bestod av ett antal sammankopplade kanaler, där brännkanalen var ca 100 meter lång. Runt ugnen fanns en rad luckor eller portar. Den så kallade brännzonen förflyttades under dygnets timmar och råtegel insattes i en del samtidigt som färdigbränt tegel togs ut i en annan. Flamugnen fylldes med tegel och murades igen. Bränslet fördes in i fickor längs ugnens väggar. Denna typ av ugn måste svalna innan den kan användas igen.

Grävmaskiner arbetade nu ute på fälten utanför Sala tegelbruk för att gräva upp leran, men fortfarande förekom grävning för hand. Den formlösa råvaran transporterades med tippvagn och lok in mot bruket. Spåren ledde in på övervåningen där leran tippades ner i en lerältare, en lång och smal behållare fylld med roterande knivar vilka skar sönder lerklumparna till en fin massa. Samtidigt undersöktes vattenhalt och konsistens, och beroende på resultat tillsattes antigen vatten eller lermjöl. I en alltför fet lera tillsattes avmagringsmedel i form av tegelmjöl. Om leran skulle användas till taktegel magrades den med sand. Valsverket valsade bort föroreningar. Om leran skulle användas för murtegel tillsattes ofta sågspån vilket gav bättre värmeisolering.

Efter valsverk och enkelpress och ny vända i en lerältare pressades leran med hjälp av en stor skruv ner i tegelpressen. Ut genom munstycket i andra änden kom så en lersträng med en höjd och bredd som motsvarade teglets. Denna sträng for ut på avskärningsbordet där en maskin skar av stycken i en konstant tjocklek vilken motsvarade teglets tjocklek. Efter skärning fick råteglet vila och fördes med elektriska vagnar in i torkkamrarna. En murtegeltork rymde 5000 tegel. Ugnarnas avgaser utnyttjades och varmluft leddes upp i torkkamrarna, vilka kunde avlägsna 40 000 kg vatten per dygn. Detta var en avsevärd förbättring av produktionen. Vid äldre tegelbruk skedde torkningen i öppna lador och det kunde ta så lång tid som 3 veckor för vinden att driva ut vattnet.

Salas torkkamrar kunde verka året runt och torkade råteglet på mindre än en vecka. Två ringugnar och tre flamugnar brände teglet vid Sala. Det enda tillfället teglet berördes av en mänsklig hand var vid staplingen av teglet i ugnen och uttagandet av det brända teglet. Efter bränningen svalnade teglet från 925 grader Celsius och sorterades sedan efter färg och utseende.

Tegelbruket i Haga nära Enköping hade på 1940-talet en 205 meter lång och 12 meter hög jättetorka med plats för en miljon tegelstenar. Bredvid denna nybyggda torka stod fortfarande 1880-talets envåningstorka från brukets barndom kvar. Efter 1940-talets rationalisering stod nu en friluftstorka, kammartorka, presshus och två ugnar. Med en arbetsstyrka på 80 man kunde man nu tillverka 10 miljoner tegel per år, jämfört med det gamla bruket där 300 arbetare tillverkade ca 2,5 miljoner.

Även vid Haga grävdes leran upp med maskin vid den här tiden. Blåleran togs upp från 2,5 till 3 meters djup och lastades i järnvägsvagnar vilka förde in i brukets system av blandare, valsar, pressar och ugnar. Haga hade en ”Kellerautomat”, en med Tidskriften Tegels ord ”imponerande järnrobot som gör sex mäns och sju kvinnors arbete”. Leran hälldes i dess gap och ut kom prydliga utskurna tegelstenar som kördes direkt till torkan. Teglet fördelades med hjälp av eltruckar vilka for runt i 30 km/h mellan torkladans alla fack. Två stora ringugnar brände tegel i hundratusental. Den ena rymde 260.000 tegel, den andra 160.000. Men fortfarande var det arbetare som staplade teglet i ugnens kammare. De färdigbrända stenarna for iväg på motortruckar mot lager och byggarbetsplatser.

I takt med att bruken effektiviserades blev de färre. När Sveriges Tegelindustriförening bildades 1909 fanns det ca 400 tegelbruk. Tillsammans producerade de mindre än de 180 bruk som fanns kvar vid slutet av 1950-talet. Tegeltillverkarna försökte möta den nya konkurrensen från cement och betong med nya tegelvarianter. På 1950-talet hade tunnelugnen gjort sitt intåg och processen var nu i princip helt automatiserad med transportband, automatiska avskärningsbord, elevatorer, vagnar, tunneltorkar, tunnelugnar, gaffeltruckar och hisskorgar.

Viktor Nilssons minnen från Minnesberg

En man som sett tegelbrukens rationalisering och modernisering i verkligheten var tegelmästaren Viktor Nilsson. År 1984 intervjuades han av tidskriften Tegel och kunde då se tillbaka på ett arbetsliv vid Minnesbergs tegelbruk i Skåne. Under sina år där hade han sett brukets utveckling.

”Jag fick mitt första arbete på bruket sommaren 1924.”, berättar Viktor Nilsson. Han arbetade då som hästapåg och hjälpte till att transportera leran från en platå ovanför Minnesberg. Leran forslades med hjälp av hästar och tippvagn ner till bruket. ”Att vara hästapåg var ett trevligt. jobb.” Senare avancerade Viktor till tegelpressen och efter några år fick han jobb vid ugnen. Det var varmt på somrarna. ”Men på vintrarna hade vi det skönt.” Och Viktor mindes luffarna som kom till Minnesberg för att söka lite värme invid ugnarna. ”Man blev bekant med luffarna”, berättar han för Tegel, ”Jag minns speciellt en som hette Eliasson. Han var här stadigt varje vinter.” Viktor hjälpte luffarna att steka korv på ugnsluckan.

Arbetet vid ugnen sköttes av två man som arbetade 12 timmar om dagen med skiftgång. ”Det var nog mitt bästa jobb vid bruket. Man hade ansvar om sig själv. Vi eldade var tredje kvart, sedan var det bara att passa elden.”

Så småningom hade hästapågen avancerat till tegelmästare vid bruket. ”Det var inte lätt att vara driftledare. Det var svårt de sista åren, när det gällde att ta in folk till bruket. Ingen ville ha något hårt jobb. Men det gick.”

Viktor hade med egna ögon sett brukets rationalisering, en modernisering som många av de svenska bruken genomgick. Han förde anteckningar i en svart liten anteckningsbok. Det första rationaliseringarna började vid 1930-talet, berättar Viktor. Det tunga handarbetet ersattes successivt av maskiner. ”Den stora revolutionen var när man rev ringugnarna och byggde tunnelugnen. Det var 1962. Genom tunnelugnen gick Minnesberg in i automatiken på allvar. Och numera är allt maskinellt utom sorteringen.”

Viktor bläddrar i sin bok och minns tillbaka, och det är med stolthet han minns sitt tegelbruk. ”Jag kan se på hus, om de är byggda av Minnesbergstegel. Den varma röda färgen på vårt tegel är så speciellt.”

Tegelsjåare och tegelhajar

De människor som verkligen byggde 1800-talets stad, de som bar bruk och tegelstenar upp för rangliga byggnadsställningar, de som murade och baxade sten, är relativt om inte helt okända idag. Vi vet sällan namnen på dessa arbetare som möjliggjorde Stockholms stora expansion vid förra sekelskiftet.

Några av dem hette Adolf Boman, Mattias Ågren, Nils Rönnberg, Knut Otto Lindskog och Emil Andersson. Deras röster finns bevarade. På 1940-talet gjorde antropologen och folklivsforskaren Carl Hermann Tillhagen en serie intervjuer med människor som arbetat i staden på 1880- och 90-talet. Vid sekelskiftet var de unga, när Tillhagen mötte dem var de redan gamla. De berättade om sina liv i staden.

Tegelbärare vid Stadshusbygget den 4 juli 1916. Okänd fotograf. Stockholms Stadsmuseum.

Adolf Boman och tegelbäraren Gustaf

Grundläggningsarbetaren Adolf Boman berättade om 1880- och 90-talets tegelbärare. ”Det fanns en sorts arbetare här i stan, dom var det smutsigaste och schlasigaste som tänkas kunde. Det var tegelbärarna. Dom varken tvättade sej eller rakade sej. Dom gick röda som dom var dan i ände, dag ut och dag in. Sov gjorde de ombord på tegelpråmarna.”

Adolf berättar att tegelbärarna hade många namn: tegelhajar, tegelsnitsare och tegelbusar. De höll till vid stadens kajer, Klara Strand, Söder Mälarstrand och Nybroviken. De bar en skinnlapp för bröstet för att skydda kläderna när de bar det dammiga teglet. ”Dom jobbade i ett slags lag dom där. I pråmen stod två stycken ’lossare’ och lade upp tegel på lastrumskanten. Det lades därvid i travar om fem och fem tegel. ’Bärarna’ tog de fem stenarna, lyfte opp dem och höll dem tryckta mot bröstet med höger hand, medan de stödde bördan med den vänstra. Så sprang de i land med bördan. Där stod en ’kastare’ och ’tog emot 5:an’ och ’gjorde travar’. Stenarna kastades in i traven. Detta fordrade en viss skicklighet, i synnerhet då traven började bli hög.”

Adolf berättar att tegelbärarna hade en bas som hette Blom. ”Han hade nog ordentligt betalt. De andra satarna var väl inte överbetalda, kan jag tänka mig. För djävliga såg dom ut.”

Pråmarna låg i staden om somrarna, och tegelbärarna fann sitt jobb vid kajerna. Om vi ska tro Adolf spenderades en stor del av lönen, eller den lilla lön de fick på ”Nisses krog” vid Klara strand. Inne på Nisses höll tegelhajarna och tegelbusarna till. ”Krögarn levde nog bara på dom, för inga andra vill väl gå in där de där vilddjuren höll till, halvfulla och lusiga som dom var, skäggiga och trasiga och röda av tegeldamm.”

Tegelbäringen var ett säsongsbundet arbete, om vintern fick bärarna söka efter annan inkomst. Många gick och tiggde.

Adolf Boman berättar:

”För några år sedan träffade jag en gammal tegelbärare som hette Gustaf. Jag frågade honom hur han hade det. – Jo, nu har jag det bra, för nu har jag fått stadigt jobb!, sa han.

– Vad gör du då?, sa jag.

– Jag knackar dörr!, sa han.

Jo. dom där gamla tegelhajarna var ena roliga jäklar.”

Vi kan se Stockholms tegelbärare framför oss, där de lossar tegel vid Klara strand, i slitna kläder, röda av tegeldamm. En av dem hette Gustaf.

Tegelbärare lastar på vid Stadshusbygget den 4 juli 1916. Okänd fotograf. Stockholms Stadsmuseum.

Mattias Ågren, murare

Mattias började arbeta som dagtjuv 1894 hos byggmästare Flodin och fick då 22 öre i timmen. Dagsarbetare, eller dagtjuven, skulle utföra extraarbete vid byggarbetsplatsen, det var olika sysslor som de fastanställda inte utförde. År 1896 avancerade Mattias till murare. ”Och så blev jag murare. Det var 1896 på våren. Och på sommarn var jag uppe i 45 öre i timmen. Så fort gick det.” När han slagit ett valv ansågs han vara en fullgod murare.

Murarna var säsongsarbetare. ”I regel fanns det ju arbete på den tiden, så någon arbetslöshet i modern mening existerade ju inte. Ibland var man trött och då gick man en dag och firade. Då gick man från det ena bygget till det andra och pratade och dessemellan var man in på någon krog och drack bira eller tog sig en sup.” Mattias berättar att alla murare och byggmästare kände varandra på den tiden.

”– Nej, si tjänare på dej du! Är du ledig?

– Nej, jag går och firar.

– Kom till mej, Matts, så ska du få en 5-öring mer! Så där kunde dom säja. Dom försökte få med en i laget.”

Något särskilt tungt arbete tyckte inte Mattias att mureriet var. ”Men det frestar på ryggen och händerna. Passar man sej inte kan man få eksem, och det är ett sattyg. Händerna spricker sönder av kalken, och det gör ont av tusan. Jäkligt var det, när man spricker i tumgreppet på vänster hand. Man tog ju alltid sten med vänster hand, och förr hade dom stora stenar, som man måste ha ett rejält grepp för att kunna ta. Då gjorde det så förbaskat ont, om man fått en spricka.”

En murare förväntades mura 1000 sten om dagen. Bruket bars upp till muraren av så kallade brukssmäckor, kvinnor från alla delar av Sverige: Dalarna, Småland, Gotland och Öland. De bar bruket med ok och hinkar, så kallade rullar. De arbetade i lag och bar två våningar var. Mattias berättar: ”En smäcka skulle hinna med att bära bruk åt två tre murare. Och då fick hon gno. Ibland kunde man ta hela rullen och slå ut över muren och sen bara meka till med sleven. Men då var inte smäckorna glada: Då fick dom gno. Och fattades det bruk, så skrek man bara:

– Bruk i baljan!”

Muraren hade ett förskinn av ren- eller älghud. ”Dom hade sina företräden

båda. Renhudarna var ju smidigare, men samtidigt tunnare. Dom bar man därför alltid dubbelvikt. Men dom var ändå inte riskfria att ha. Kom det en vindil just då man högg till med hammaren, kunde förklädet blåsa undan, och om det ville sig illa, kunde man hugga sig rätt i benet.” En murare behövde en ordentlig hammare berättar Mattias. ”En murarhammare skall vara tung. Är den för lätt kan man inte arbeta som man ska. Dillströms-hamrarna var bra. Dom där hamrarna gjordes av Dillströmmare, som också gick omkring på byggena och sålde dom. Dom skulle ha 1 till 1:50 för dom. Då fick man skaffa dom själv förstås. Men det var bra hammare.”

Mattias mindes skämten mellan murarna på bygget. ”Skojigt var det att mura in hammarn för varann.” Det hände också att murarna ”sydde in” varandra. ”Då man murade, stod man ju vanligen flera bredvid varann. Man hade var sitt stycke att mura på. Nu kunde det hända, att den ena eller rent av båda två tog och murade ifrån en. Det kallades att ’sy in’ någon. Och det var ju en chikan förstås.” Det var oftast nybörjare eller äldre murare som blev insydda på detta sätt.

Någon osämja på bygget kunde Mattias inte minnas förutom den gången när Snickar-Kalle stack kniven i Svarta Anders. De två hade suttit och ”pokulerat” på ett kafé mitt emot Östermalms Saluhall. Ett annat arbetslag satt på samma kafé och Svarta Anders bjöd dem på en omgång, men Snickar-Anders fick ingenting. ”Då smet han iväg efter en kniv på Saluhallen och ställde sig att vänta bakom en dörr, och då Svarta Anders gick ut satte han kniven i ryggen på honom. Svarta Anders for efter honom, och han skulle just slå ner på honom, då han föll, och reste sig aldrig mer.” Snickar-Anders flydde från staden, men tillfångatogs en tid senare på en pråm i Sundsvall.

Nils Rönnberg, byggmästare

Nils mindes 1880-talets murare. Många av dem kom från Dalarna. ”De arbetade bara om somrarna eller så länge det var säsong inom byggnadsfacket. Sedan for de hem till sina gårdar i Dalarna igen. Men det var grova och stadiga karlar det där, och fanns det arbete, så nog fick dom. Hade man haft ett gäng, kom de vanligen och sökte arbete, när det var dags att börja byggenskapen igen i april.” Någon arbetsförmedling eller liknande fanns inte, utan murarna kom till byggena och sökte arbete.

I Stockholm på 1880-talet var en murares lön 30 öre i timmen och de hade högst betalt av alla arbetare. Murarhantlangare, timmermän och snickare fick klara sig på mindre. Murarna åt på stadens kaféer och matställen och hyrde rum hos någon av stadens familjer. Efterhand steg lönen, och på 90-talet fick muraren 45 öre i timmen. Arbetstiden varade från 6 på morgonen till 8 på kvällen med avbrott för frukost, middag och aftonvard. ”Men regnade det någon dag, så att de inte kunde arbeta fick de fortfarande som under 80-talet ingenting. Att gå ledig av dylika skäl, kallades att ’fira’.”

Nils beskrev murarbasens roll. Innan murningen satte igång upprättades ett

Murare arbetar vid Stadshusbygget den 9 juni 1916. Okänd fotograf. Stockholms Stadsmuseum.

muntligt avtal mellan murarbasen och byggmästaren. Byggmästare förband sig att ge murarna gängse löner medan murarbasen i sin tur förband sig att mura vart tusende tegel inom en viss tidsperiod. Basen fick ersättning utifrån hur lång tid murningen tog. När byggmästare och bas nått en överenskommelse togs murarna in och arbetet började. ”En våning murades vanligen upp på 3-4 dagar. Den därpå följande natten fick så timmermännen på sig för att lägga bjälklaget.” Varje lördag var det avlöning och basen lämnade en lista över murarnas utförda arbete till byggmästaren.

Om murarna var högst betalda var mursmäckorna de med sämst löner. Dalkullorna, som blandade bruket vid bygget och bar upp det till murarna, tjänade runt 12 öre i timmen. Deras dagar var lika långa som murarnas. ”Under arbetet hade de långa bomullsförkläden som gick ner till tårna. Vidare hade de träskor, och några skinnlappar till skydd för händerna. På huvudet bar de vanligtvis halsdukar.” De bar bruket i en slags stafett, där bruket växlade bärare vid varje våning. Bruket bars i träämbar vilka ofta tillverkades i Dalarna och såldes vid byggena av tillresta dalkarlar.

”Det var särskilt en jag minns. Han hette Eriksson och bodde vid Observatoriegatan. Han körde omkring med en kärra med höga grindar och sålde ok och bruksrullar. Man köpte dom där alltid dussinsvis. Det gick ju åt massor av dem. Fick dom stå över en het söndag utan vatten gistnade dom, och då sedan brukssmäckan slog dom i lavkanten blev det bara småbröd av dem.” Vid ett bygge kunde 10 brukssmäckor arbeta. De var inte rädda för sig, mindes Nils Rönnberg. ”I allmänhet var de kända för att skarpt kunna svara för sig. Vanligen var de gifta. Men duktiga att arbeta var de. Ingen drog sig för att anställa dem.”

Brukssmäckorna Amanda, Julia och Berta

Timmermannen Per Olausson född 1865 mindes sitt möte med brukssmäckorna på ett bygge. Enligt Per var de flesta från Småland, och inte alls från Dalarna. ”Och grov i mun var dom! Dom var sannerligen inte buskablyga. Men de måste ju också kunna freda sej mot murare och timmermän. De hade truten för sig minsann.” Per Olaussons möte med brukssmäckorna Amanda, Julia och Berta blev något av en chock då de rev sönder hans byxor ”för att se om jag hade något i dem!”. Byggets byggmästare kom till undsättning och smäckorna fick lov att köpa ett par nya byxor. ”Jag var bara 19 och blyg som

en flicka. Men byggmästarn blev arg och skrek:

Nu går ni genast och köper Västgöta-Pelle ett par nya byxor! Ni får inte ett öre i lön förrän han har ett par hela byxor på sej!”

Per vittnade också om smäckornas slitsamma arbete där de bar murbruket uppe på träställningarna. ”Ett jäkla arbete hade de. Inte skulle jag ha velat byta med dem. De fick också benen förstörda av det ständiga kånkandet på de tunga bruksrullarna.” Men om söndagarna klädde de upp sig och gick ut på stan. ”Då gick det inte att ta dem för smäckor!”

Gustaf Sandh, byggnadsarbetare

Gustaf mindes sommaren 1887 då han gick som hantlangare vid ett av Stockholms byggen. Svåra tider hade tvingat honom att lämna sin hembygd Sparlösa i Västergötland. ”Det var de onda tiderna som körde mig från min hembygd. Min bror var före mig här, och han skrev och bad mig komma efter.”

Gustaf fick jobb som hantlangare vid ett bygge. ”Jobbigt var det. Man skulle bära bruk, göra bruk, stå till tjänst än hit och än dit, röja upp och plocka fram. Bruksmäckor fanns det också. De bar bruk för samma lön som jag. Det var stadiga fruntimmer, men fula i munnen. Vi landsortspojkar var ju alldeles handfallna, när de började.”

Men de dåliga tiderna speglades även i Stockholms byggande. ”Särskilt 1888 var bedrövligt. Ingenting var i gång. Det enda som skedde på byggnadsfronten var att Staten byggde Svea och Göta kaserner och staden Sankt Görans sjukhus. Annars var det dött överallt.” Det var fattigt och eländigt. ”Alla var trasiga och lappade.”

Tegelbärare och murare vid Stadshusbygget den 13 juli 1916. Tornet växer i fonden. Okänd fotograf. Stockholms Stadsmuseum.

Axel Andersson, murare från Norrköping

Axel var 75 år gammal när han mötte Tillhagen 1947 och berättade om sin tid som murare i Norrköping och Stockholm. Han var nitton är gammal när han tog anställning som hantlangare åt två murarbasar i Norrköping. Han fick bära tegel för 16 öre i timmen från 6 på morgonen till 7 på kvällen. ”Ofta blev det mycket längre. Ibland gick jag dit klockan fyra på morgonen och bära, för att hinna med murarna.” Det var ett hårt jobb, och det tunga teglet slet på kroppen. ”De hårda tegelbördorna skavde och tryckte och ryggen blev som om den varit piskad, innan den vant sig vid det där, och skinnet hade blivit tjockt på rygg och axlar. Om morgnarna var det så att man kunde gråta blod.”

Arbetet blev tyngre ju högre huset blev. Till en början, när källarvåningen restes, kunde en tegelbärare förse hela bygget. Men vid tre våningar behövdes tre man för att göra jobbet. De hårda tegelstenarna slet inte bara på ryggen, de rev också upp händerna. Och några handskar använde Axel inte. ”Det var för klumpigt. Man måste vara rask för att hinna med och då var fingrarna bäst att använda.” Men skinnet på fingertopparna slets av på nybörjaren. ”Det var så man såg stjärnor för ögonen på morgnarna.” Men händerna blev snart grova av valkar och förhårdningar, liksom ryggen. ”Men det var bara att låta det gå. Bara arbeta vidare och vänta tills man vande sig och fick grovt skinn och härdat ryggbast.”

För att bära de röda stenarna hade Axel en sadelgjord som slogs runt teglet. Ryggen skyddades av en säck vilken fästes runt hakan. I varje vända tog man 13 stenar fördelade över ryggen i mönstret 5 + 2+ 6. Fem stenar staplade på varandra, två stenar liggande på tvärs över ryggen och ovanpå dessa sex stenar till. Stenarna arrangerades på en bock under vilken bäraren kröp för att sedan ta upp dem på ryggen. Att sedan lägga av sig teglet utan att stenarna slog mot benen var en konst i sig. ”Men jag trivdes med arbetet. Så tungt det var tyckte jag om det. Det var så fritt. Och kamratskapet var det bästa.”

Efter ett år som tegelbärare var Axel kvalificerad att börja mura och lära sig att lägga sten. Iklädd vita mollskinnsbyxor och rödrandig bomullsblus och förskinn av älghud tog han plats i laget. Sleven och mursleven fick muraren införskaffa själv. De kom i olika former. Det var murslevar och putsslevar och skärslevar. ”En slev som var bra, ville man inte skiljas vid. Efter en tids användning var den nött och skarp och man hade vant sig vid den så att den låg bra i handen.”

Till murarens redskap hörde också ett lod. Ofta tillverkades de av muraren själv, och det skulle vara tungt så att det hängde stadigt när vinden tog i. Ett meterlångt vattenpass hörde också till murarens utrustning. Men Axel mindes att murarna förr i tiden skrattade åt den som använde vattenpass. ”I stället skulle en riktig murare ha ’öga’ för lodet och kunna ’hålla flukten’. I detta var det olika medfödd skicklighet. Det fanns murare, som kunde få upp en hel våning bara med flukt.”

Det vanliga var att muraren använde vattenpass för att få muren i lod, men ”flukten” var viktig – det gällde att inte sinka och komma efter laget, då kunde man förlora sin plats i gänget. ”Det vanligaste felet vid murningen var, att man drog åt sig stenen. När väggen kom att luta utåt sade man, att den ’hängde över’, när den lutade inåt ’löpte den’.” Men måttliga överhäng och löp gick att korrigera och putsen kunde dölja många skavanker. Skift efter skift rättades felet. ”Murade man fasadtegel, som inte skulle putsas var det ju kinkigare. Men ’drog man så vackert’ syntes inte felet.”

Snören spändes för att muren skulle bli rak. Det svåraste jobbet hade ”hörnbasen” som ansvarade för att hörnet kom i lod och skötte snöret. ”Opp med snöret!” skrek murarna.

Bruket som höll stenarna på plats tillverkades vid bygget av särskilda hantlangare som blandade sand, vatten och kalk. ”Den som gjorde bruk, hade en särskild lave, i vilken han släckte kalken. I den ’gjorde han sedan opp’ kalken med vatten så att han fick en tjock välling. I en särskild lave skottade han sedan sand och bredde ut det jämnt och slätt. Sedan var det till att ösa kalkvälling över sanden, och sedan med hjälp av en stor järnkratta blanda sanden med kalkvällingen så att han fick en jämn fin massa.” Detta var innan bruket levererades färdigt till arbetsplatsen. Bruket gjordes på känn, berättade Axel, och det var ofta av dålig kvalitet. ”Det var ett ständigt gormande över att bruket var för magert.

– Vad är det här? Har ni ingen kalk? Jag har bara fått sand!”

Ofta tillsatte murarna själva vatten i bruket för att få rätt konsistens. En oriktig blandning och bruket kunde spricka.

Axel fick till en början mura mellan två äldre och mer erfarna murare, på ”raksträckorna” mellan hörnen. Det gällde att lära sig de rätta handgreppen; att ta stenen, slå på bruk… och när Axel sinkade en stund, manade de äldre på.

”– Dansa på där bara!”

En dag när Axel lärt sig handskas med sten och bruk, och murade i takt med de mer erfarna kom basen fram till honom och sade:

”–Nu ska du få något annat att göra! Du ska få hörna!”

I hörnet var det noga med murningen, och basarna kontrollerade. Slarv tolererades inte, och den som murade fel fick rätta till på sin egen fria tid, det vill säga på natten. Även valven murades av mer erfarna arbetare. En duktig murade förväntades mura tusen sten om dagen, om det inte gällde hörn och valv och mer noggrannare arbeten.

Murarna tuktade och klöv stenen för att passas till pelare och liknande. ”Förr var det starkare sten än nu. Förr var det bara sand och lera i stenen, och då var den hård och stark att hugga i, men numera är det sågspån i den och då blir den svagare, och spricker lättare sönder.”

Axel arbetade i lag tillsammans med tio andra murare. Murarbasen var både chef och arbetsgivare och ansvarade för lönerna. Den murare som inte skötte sig gav basen några ören i avdrag.

Murarbasen vara ofta en erfaren och skicklig äldre murare, han hade fullt ansvar för arbetet, skulle läsa ritningar och förde bok över arbetarnas löner. Basen sökte upp byggmästarna och skaffade jobb åt laget. Uppdragen fördelades i konkurrens med andra murarlag. Men en byggmästare kunde betala mer för en murarbas som var välkänd och erkänt duktig. ”Anbuden lämnades per tusen tegel. På sin inkomst av ackordet avlönade basen sina murare med en viss timpenning, och tog själv överskottet.” Basen drev upp tempot och de som inte kunde hålla takten fick sig en visa och mindre betalt i timpenning –”Ramla på för fan! Du hindrar oss.”

Efter tid knöts starka band i laget. Det var inte lätt att komma in som ny och den som lämnade ett lag för att söka upp ett annat ansågs suspekt. ”Varför lämnade du Lindals lag? Vad fan har du här att göra?”

Arbetet pågick under vår, sommar och tidig höst. Under vintermånaderna fick man hanka sig fram med extraarbetet och påhugg. ”Därför var det elände för murarna, och för många arbetare med för den delen. Man fick knappt mat för dagen.” Det var svårt att spara ihop pengar då lönerna var så små. Axel mindes en strof från förr:

”Bli murare du!

Och klitsch klatsch

3:50 om dagen tjänar du!

Det är pengar det!”

De låga lönerna i Norrköping drev Axel till Stockholm. ”Jag fann till slut, att det knappast gick att leva människovärdigt i Norrköping på de löner som betaltes. Jag måste på något sätt ordna med en ändring. Vi hade två barn, och hemmet krävde kontanter för att vi skulle kunna slå oss fram. Jag tog Gud i hågen och reste upp till Stockholm. Jag hade hört att där fanns arbete.”

Axel lämnade familjen och sökte upp en bostad i storstaden. ”Det var som nu nästan, det var nästan omöjligt att få bostad. Folk bodde inneboende överallt. De bodde på varann nästan. Jag och en kamrat fick till en början bo i en källare, för att åtminstone få tak över huvudet.”

Men i Stockholm fanns det arbete, och gott om det. Axel behövde inte gå arbetslös. Han fick sitt första jobb vi bygget av Riksdagshuset och en lön på 50 öre i timmen, vilket var bra betalt på den tiden. En privat byggare bjöd fem öre mer i timmen och Axel började mura vid ett bygge på Kungsholms torg.

Arbetet i Stockholm var organiserat i murarlag liksom i Norrköping. En skillnad var att timpenningen var lika för alla efter fackföreningarnas ingripanden. Och i Stockholm fanns mursmäckorna.

”Det var överfullt av brukssmäckor vid byggena, när jag kom hit till stan. Överallt gick de och släpade på sina tunga bruksrullar, trappa opp och trappa ner. Det var ju unga flickor de flesta, och det där arbetet var ju alldeles för tungt för de flesta. /…/ Jag minns jag var i ett bygge, där de hade en bland annat ung flicka på 21 år att bära bruk. Hon hade nyligen fått ett barn och ansåg sig väl nödsakad att arbeta. Men det var bedrövligt att se henne.” Axel berättar hur murarlaget samlade ihop pengar åt henne, och hur byggaren själv donerade 50 kronor, så att hon kunde resa hem. ”Nej, det blev allt mer genant att ha kvinnlig arbetskraft i byggena. Folk började förstå att det inte passade sig. Och efter hand blev det slut med det där människoplågeriet. Jag skulle tro, att omkring 1903 – 1904 var det slut med brukssmäckorna i Stockholm.”

Dessa röster från 1800-talets Stockholm är bara ett axplock av de tusentals öden som knöts till storstadens expansion. Genom Tillhagens arbete är de nu sparade till eftervärlden. Varje enskilt hus måste innehålla hundratals liknande öden, tysta berättelser från tegelbärare, mursmäckor, murare och byggmästare.

Istället för tegel: Betong

Men det tegel som forslades i pråm och bars uppför byggnadsställningarna skulle snart lämna plats åt andra material, och framförallt lättbetong. Under åren från slutet av 1800-talet och fram till mitten av 1900-talet skedde många byggnadstekniska förändringar. Naturstenen i grunderna ersattes av betong liksom senare träet i bjälklagen, och under 1900-talet kom lättbetongen att ersatta teglet.

Ett genomsnittligt hus på 1880-talet uppbyggdes på en så kallad kallmur byggd av sprängsten utan bruk. Stora stenblock lades i förband. Det tegel som användes till husen var i formatet 297 x 142 x 75 mm och oftast handslaget, men på 80-talet började det maskinslagna teglet ta plats. Kalkbruket till murarna blandades oftast på plats.

Metoderna för grundläggning utvecklades och under 1910-talet använde man sig av betongpålning när marken var osäker. Grundmurarna utfördes nu allmänt i betong medan husets murar uppfördes i tegel liksom på 1880-talet. Speciella betongbyggnadsfirmor övertog arbetet med grundläggningen. Maskinslaget tegel och färdigblandat bruk var nu allmänt förekommande. När man övergick till metersystemet ändrades tegelformatet till 300 x 145 x 75 mm. Hissanordningar började användas på arbetsplatserna och tegelbärare och mursmäckor blev allt mer sällsynta. År 1889 slöts byggnadsindustrins första kollektivavtal vilket medförde 10 timmars arbetsdag och fasta timlöner. Järnbalkar användes istället för bärande inre väggar vilket minskade husens vikt och möjliggjorde mer variation i planlösningarna.

År 1926 uppfanns lättbetongen vilken gav en mursten med god hållfasthet och värmeisolering. Cementindustrin rationaliserades under kommande åren och kunde nu konkurrera med trä och tegel. Under 1930-talet byggdes höghus med väggar av armerad betong, också våningsbjälklag och bärande innerväggar i betong. År 1939 gjordes våningsbjälklagen uteslutande i betong. Men även teglet utvecklades med nya typer som lättegel och högporöst tegel. I slutet av 1930-talet hade lättbetongen och det lättare tegelsorterna helt konkurrerat ut det tunga traditionella teglet.

En dröm i tegel

Stockholms stadshus har kallats ”en dröm i tegel”, och i få byggnadsverk har det rödbrända teglet en sådan framskjutande roll. Samtidigt som byggandet i övrigt rationaliserades och effektiviserades förverkligade Östberg sin nationalromantiska dröm i tegel. Detta fyrverkeri av tegel framstår som slutpunkten, eller finalen på en epok – den röda tegelstenens epok och det byggande som bars upp av handkraft, armkraft och muskler. Uråldriga hantverkstraditioner manifesterades. ”De mänskliga händernas arbete.” När Stadshuset stod klart i hela sin prakt, med torn och röda tegelmurar, hade stadens byggande börjat skifta riktning och för att alltmer omfamna betongen.

I juni 1923 när Stockholms nya stadshus stod klart, med dess torn och röda tegelmurar, blev husets byggmästare Frithiof Dahl intervjuad av Aftonbladet.

– Hur många tegelstenar har det gått åt för att bygga Stadshuset?

– I runt tal 7,000,000 stycken. Alltsammans har levererats av Mälardalens tegelbruk. Dessa tegelstenar äro emellertid större än vanligt.

Än stora tornet då, hur många stenar har det gått åt att bygga upp detta?

Stadshuset under uppförande 1918-19. Okänd fotograf. Stockholms Stadsmuseum.

Var god dröj ett ögonblick skall jag se efter. 1,600,000 stycken eller ungefär lika mycket som till tre ordinära bostadshus.

Sju miljoner tegelstenar är många pråmar och bördor, många stenar burna och murade.

Inför och under bygget utförde professor Henrik Kreuger en rad experiment av teglets hållfasthet. Han berättade om sin tid vid Stadshusbygget för tidskriften Tegel 1951. ”Man kan utan överdrift påstå, att när vi började bygga Stadshuset, så hade man mycket bristfälliga kunskaper om tegelväggar över huvud och så här luftiga konstruktioner i synnerhet. Så det viktigaste problemet var att undersöka hållfastheten för olika tegelmurverk. Av Stadshusets medel fick jag inköpa en press i vilken vi prövade både tegel och betong.”

Kreuger hade ett laboratorium vid bygget där han undersökte tegel och murbruk. Just materialets hållfasthet stod i centrum för undersökningarna. Östberg var en krävande arkitekt vilket tvingade Kreuger att pröva konstruktioner som aldrig tidigare använts.

Stadshustornet skulle till slut väga ca 24 000 ton och murverket fick inte muras för snabbt då bruket måste få tid att hårdna. Ett särskilt hårdbränt tegel användes vid punkter där trycket blev extra hårt.

Som assistent åt Kreuger arbetare den då unge Axel Eriksson. Han blev sedermera Murmästare och uppfann lättbetongen. Han berättade för tidskriften Tegel. ”Vi upprättade ett laboratorium för tryckprovning och materialundersökning på byggplatsen. Tegelleveranser kom från Lina tegelbruk vid Södertälje. I leveransberättelserna var det föreskrivet att 10 prov skulle tas ur varje pråm, som rymde kanske upp till 30 000 tegel.” Men det var sällan som en leverans kasserades. Axel Eriksson kunde bara minnas att en pråm blev tvingad att vända om med sin last. ”Pråmen med det numret kom snart tillbaka och nu efteråt funderar jag på om den inte bara gjorde en tur på Riddarfjärden, och att de nya 10 provstenarna gav ett bättre resultat.”

Teglet var enligt Axel av en enastående kvalitet. När pråmarna började anlända år 1914 härjade världskriget ute i Europa vilket skapade problem för leverantörerna som tvingades använda kristidsbränsle. Axel mindes att det sammanlagt levererades 7 miljoner maskinslaget tegel och 1 miljon handslaget. Ragnar Östberg ville ha ett handslaget tegel av medeltida förebild (27 x 13 x 9,5 cm) och efter visst bekymmer lyckades man hitta äldre arbetare som fortfarande kunde konsten att slå tegel. Det maskinslagna teglet kostade 45

kronor per tusen st och det handslagna 72 kronor.

”Jag känner mig på något särskilt sätt befryndad med stadshusteglet,” berättade Axel Eriksson. ”Det hör inte bara ihop med kontrollprövningarna, jag fick vara med om, utan också med de många undersökningar om tegelmurverkets bärighetsförmåga, som vi utförde.”

Axel mindes att han fick förtroende att mura den första provmuren. Den skulle vara 4 meter lång och 3 meter hög och avgöra Ragnar Östbergs val av förband. Axel murade, men fasadteglet var ojämnt, vissa stenar långa, andra korta, och det var svårt att få till ett jämnt förband. Arkitekten kom förbi och granskade och kritiserade resultatet. ”Jag skall skära en sticka åt dig, då du inte begriper dig på en tumstock.” sa Östberg till Axel. Men efter en tid kom han att uppskatta den mer levande ytan som det ojämna teglet skapade.

Östberg kunde vara spydig mindes Axel. Hans drapa om stickan kunde han smälta, men en episod gjorde honom verkligt ledsen. Det var när Östberg en morgon kom och ville låna ett spett av honom. ”Han tog spettet och vände omkull min fina mur. Tydligen ansåg han, att illdådet tarvade en förklaring och han berättade, att han nyss varit med om att göra upp kontrakt med entreprenören Frithiof Dahl. Det är mycket lättare, sade Östberg, att hålla efter honom i murningen, om han inte har något sådant här jämförelsematerial.”

I denna scen tycks två tidsperioder i Stockholms byggande sammanstråla, och lustigt är att två av Murmestare Embetets ledamöter är på plats. Axel Eriksson och Frithiof Dahl tillsammans med Ragnar Östberg. Arkitekten river ner den mur Axel Eriksson har rest med slev och lod, samme Axel Eriksson som på 1920-talet, efter många experiment på KTH:s tekniska laboratorier, skulle uppfinna lättbetongen, eller gasbetongen. Det nya lättare materialet som snart skulle konkurrera ut teglet och leda in Stockholms byggande i helt nya riktningar. Stadshuset och dess rödskimrande torn står som ett utropstecken vid Mälarens vatten och berättar teglets historia.

Stadshuset den 6 maj 2022.

Litteratur

William Bruno, Tegelindustrien i Mälarprovinserna 1815–1950 – Med särskild hänsyn till Stockholm som marknad, Uppsala 1954

G. W:son Cronquist, ”Tegel, cement och konstgjord sten.”, Officiell berättelse öfver Baltiska utställningen i Malmö 1914, Förlagsaktiebolaget 1919

Hans Harlén, Stockholm från A till Ö – Innerstaden, Brännkyrka hembygdsförening 1998

Ossian Håkansson, De som byggt Stockholm: ur mureriarbetets och murarnas historia, 1925

Mejse Jacobsson, Hilmer J. Danielsson, Byggnadssätt och byggnadskostnader 1883–1939, Statens kommitté för byggnadsforskning, 1948

Frida Johansson, Från slott till koja – en studie av det svenska murteglets historia, Uppsala Universitet 2017

Harry Martinson, Vägen till Klockrike, Bonniers 1948

Bertil Ohlin, Den Svenska Tegelindustrins Utveckling 1881–1913, Stockholm 1924

Ovidius, Metamorfoser, Ruin 2013

Ulf Sörenson, Nya vägvisaren till kulturen i Stockholms län, Prisma 1999

Ulf Sörenson, Vägvisare till Stockholm, Lind & Co 2009

Tidskriften Tegel, 1936–1984

Carl-Hermann Tillhagen, Stockholms folkminnen, https:dokument.nordiska-museet.se

Uppmärksammat stipendium för traditionellt hantverk

Av Roger Blomquist

Sex nya murargesäller. Under 2021 fick Stockholm ett fint bevis på att muraryrket både lever och har en ljusnande framtid. Reinhold Gustafssons stiftelse tog tillfället i akt och premierade de sex bevisligen skickliga hantverkarna med välförtjänta stipendier. Utdelningen skedde vid en ceremoni i Murmestare Embetets lokaler på Västerlånggatan 68 den 17 november. Med stipendierna hoppas stiftelsen inspirera fler till att förkovra sig inom de traditionella hantverksyrkena via den karriärmöjlighet som gesäll- och mästarbrev innebär.

Gesällbreven har en lång historia i Sverige och är en del av vår svenska hantverkartradition där breven visar att innehavaren har en väl dokumenterad yrkesskicklighet som förvärvats under lång yrkesverksamhet. Under 1900-talets senare del liksom inledningen på 2000-talet minskade betydelsen av gesällutbildningen. Fokus kom i stället att riktas mot andra värden utifrån allt tuffare krav på lönsamhet, framväxten av nya lösningar och material mm. Hantverkskunnandet hamnade i skymundan.

Tack och lov försvann inte intresset och behovet av hantverket helt och hållet. Fortfarande fanns behovet av att underhålla landets kulturbyggnader.

Idag har vi fått ett nytt läge där värdet av gediget hantverk återigen börjar få plats i Sverige. Detta som ett resultat av starkt engagemang från olika individer och organisationer vilket har gjort att utvecklingen kunnat vändas. Muraryrket har fått en renässans och marknaden för skickliga hantverkare ser ut att gå mot en ljusare framtid. Men behovet av fortsatt engagemang och stöd är alltjämt viktigt

Stipendietdelningen i Murmestare Embetets lokaler på Västerlånggatan.

Stiftelsen värdefull för kulturhantverkets utveckling

Därför var stipendieutdelningen till de nyblivna gesällerna ett mycket uppskattat evenemang. Givetvis för de sex gesällerna som med tydlig glädje och stolthet kunde ta emot sina stipendier och blommor från Reinhold Gustafssons stiftelse och Jan Kruhsberg, svärson till grundaren Reinhold Gustafsson. Men även de cirka 30 inbjudna gäster som fanns på plats och kunde ta del av både inspirerande berättelser om muraryrkets historia liksom de sex stipendiaternas syn på yrket och hantverkets framtid.

Under samtalen runt borden framgick det tydligt hur betydelsefullt stiftelsens arbete är för muraryrket som kulturhantverk.

– Insatserna som Reinhold Gustafssons stiftelse bidrar till är en viktig del i den här utvecklingen, menar Helene Hanes, antikvarie på Statens Fastighetsverk. Fastighetsverket och andra förvaltare av kulturbyggnader är beroende av skickliga murare och andra hantverkare som kan arbeta enligt gamla traditioner, material och tekniker. Reinhold Gustafssons stiftelse fungerar som en samlande kraft i arbetet att lyfta fram möjligheterna inom yrket.

Jan Kruhsberg berättar om lite om bakgrunden till varför Reinhold Gustafsson skapade stiftelsen.

– Reinhold insåg tidigt hur viktigt det är med skickliga hantverkare. Han

var stark anhängare av gediget hantverk och kvalitet. När Reinhold fick möjlighet att lägga grunden för stiftelsen i samband med sin 70-årsdag var det ett stort steg. Han skulle varit stolt över den utveckling hans egen stiftelse bidragit till liksom se de här sex skickliga hantverkarna stå här idag

Två stipendier för skickliga hantverkare

Behovet av kunniga murare som behärskar sitt hantverk intygades av flera i samband med stipendieutdelningen.

– Om vi ska kunna klara underhållet och i många fall återställandet av våra kulturbyggnader runt om i landet måste vi ha god tillgång till murare som behärskar yrket på samma nivå som våra nyblivna gesäller, menar PerAnders Johansson tidigare kollega till Helene Hanes och starkt engagerad i kulturhantverkets utveckling genom sin medverkan i ett annat av Reinhold Gustafssons stipendiestyrelses engagemang - Kulturhantverksstipendiet.

Kulturhantverksstipendiet är, till skillnad från gesällbrevsstipendiet, ett stöd till att ge fler möjlighet att lära sig mer av de traditionella teknikerna. Detta genom att komma ut på kulturbyggnader runt om i landet som genomgår renovering. Det som närmast i tur är renoveringen av Storkyrkan i Stockholm.

Roger Berg mottar diplom och blommor från Jan Kruhsberg.

– Man skulle kunna säga att Kulturhantverksstipendiet är tänkt att fungera som en dörröppnare till ett mer utvecklat hantverk där hantverkare får möjlighet att arbeta tillsammans med erfarna murare som till exempel våra sex nyblivna gesäller, förklarar Jan Kruhsberg.

De två stipendiedelarna blir därmed två delar länkar i en kedja som kan bidra till att fler kan ta steget och utvecklas inom sitt hantverk som murare.

Sex erfarna stipendiater

Årets gesäller tillika stipendiater heter Björn Jernebring, Mikael Eriksson, Olof Good, Petri Sulin, Roger Berg och Roger Kvisth. Av de sex kommer fem från Valvet Fasad och en från Puts och Plattsättning. Båda företagen har stor erfarenhet av renovering av kulturbyggnader och tillhör en exklusiv skara entreprenörer som ofta anlitas när det handlar om uppdrag som kräver hög skicklighet och insikt om de olika utmaningar som kan ställas i den här typen av projekt.

– Det gäller att både kunna de traditionella teknikerna och materialen och ha kunskap att kartlägga en byggnads historia ur ett byggnadstekniskt perspektiv, berättar Tomas Lööw, Murmästare på Puts & Plattsättning. Som regel läggs det åtskilliga timmar av studier, arkivsökande och undersökningar innan vi överhudtaget kan börja med själva jobbet på plats. Arbetet sker alltid

Från vänster: Roger Kvisth, Petri Sulin, Olof Good, Roger Berg, Björn Jernebring och Mikael Eriksson.

i nära samverkan med beställare, arkitekter och olika experter. Ett minst sagt spännande och kul jobb som man aldrig tröttnar på

Den uppfattningen delades också av de sex stipendiemottagarna.

– Det här är ett jobb som är roligt även efter, som i mitt fall, över 40 år i yrket, menar Mikael Eriksson från Valvet Fasad. Det är visserligen ett fysiskt krävande jobb men det känns väldigt tillfredsställande att se resultatet av det man gör. Gesällbrevet och stipendiet är ett fint bevis på att det vi gör är värdefullt.

Roger Kvisth från Puts & Plattsättning instämmer i den bilden.

– Det gör att man växer och får en bekräftelse på sin kompetens, menar Roger.

Idéer inför framtiden

Både Roger Kvisth och Mikael Eriksson ser gärna att fler utvecklar sig vidare inom hantverket och vill bidra med sina kunskaper. Båda har givetvis erfarenhet av att lära upp andra och skickar även med ett tips.

– Även om det kan verka smart att använda vår kompetens uppe på ställningen så skadar det inte att låta andra, mindre erfarna få göra jobbet så att vi kan vara med vid sidan av och handleda i stället, förklarar Mikael Eriksson.

Det är viktigt att fler får träna sig på de olika delarna som man ska kunna enligt de traditionella teknikerna.

Det finns flera idéer om hur murarhantverket ska kunna utvecklas framöver.

Helen Hanes, Per-Anders Johansson, Linda Lindblad från Hantverkslaboratoriet och Richard Isaksson från Svenska Kyrkan hade ett möte den26 oktober där man diskuterade möjligheten att samla tidigare stipendiater och skapa ett nätverk. Helene Hanes förklarar hur det skulle kunna fungera:

– Tanken är att murarna/stipendiaterna själva ska driva nätverket men med stöd initialt från oss i gruppen runt Kulturhantverksstipendiet. Nätverksträffarna skulle kunna kombineras med studiebesök. Närmast tittar vi på möjligheten att besöka Storkyrkan som genomgår en omfattande renovering. Efter studiebesöket kan man fortsätta till Murmestare Embetets lokaler på Västerlånggatan och få en dragning av Tomas Lööw om arbetena på Stockholms slott. Man kan även presentera Murmestare Embetet och dess historia. När det här skulle kunna genomföras är dock osäkert än så länge.

Om Reinhold Gustafssons stiftelse:

När

före detta Åldermannen Reinhold Gustafsson (1920-2013)

fyllde 70 år, insamlades en grundplåt till en stiftelse vars ändamål är att främja undervisning och utbildning av byggarbetsledare och hantverkare inom Stockholmsområdet. Stor vikt läggs vid vård av äldre byggnader och i gammalt byggnadshantverk, områden som låg Reinhold Gustafsson varmt om hjärtat. Stiftelsen stöder promoveringen av Mästare och Gesäller inom Stockholmsregionen.

Stiftelsens ambition är att fortsatt medverka till att gesäll- och mästarbrev fortsatt delas ut. Stipendiet till gesäller är 15 000 kronor. För mästare är stipendiebeloppet 40 000 kronor. Stipendier för mästarbrev har inte delats ut under de senaste åren. Två av stipendiaterna kommer att ingå i den nyligen tillsatta referensgruppen för projektet ”Främja hantverksyrkena”. Detta syftar till att i ett första steg kartlägga, underlätta och tydliggöra vilka verksamheter och stipendier som finns att söka för hantverkare, arbetsledare och andra verksamma inom mureri, sten, trä och plåt som vill vidareutveckla sig inom yrket.

Detta ska förhoppningsvis leda till ett ökat intresse och motverka kompetensutarmningen som sker av de traditionella hantverksyrkena som branschen lider av.

Årets ”Mästerstycken”, bilder från brödernas

yrkesutövning

Vi på Arvet är väldigt stolta över vår gåva till folket i en av världens största bosättningar, Kalobeyei i norra Kenya. Tillsammans med UN-Habitat har vi planerat och skapat en samlingslokal som har blivit ett landmärke på grund av sin form, sitt material och sin höjd på 8 meter i det låga landskapet. The Community Hall byggdes i september 2021 under ledning av våra medarbetare Ivan och Walter med hjälp av lokal arbetskraft tack vare speciellt konstruerade träskivor som var lätta nog att resa med mankraft. Vi är speciellt stolta över att byggnaden redan älskas och används av de boende. The Community Hall är ritad av Petra Gipp Studio, konstruerad av Ramböll och producerad av Setra.

TELEFONCENTRALEN

Nytt bostadskvarter på Telefonplan

Einar Mattsson utvecklar ett nytt bostadskvarter med 157 ljusa och välplanerade lägenheter centralt beläget nära Telefonplans tunnelbana.

De uttrycksfulla fasaderna, byggnadernas rundade hörn med tillhörande rundade balkonger och den tydliga sockelnvåningen med dubbel takhöjd i gatuplan ger husen en unik karaktär. Bottenplan får en takhöjd på fem meter med studiolägenheter i två etage och egen ingång.

Lägenheterna är effektivt planerade med stora och vackra fönster. På taken planeras för gemensamma umgängesytor med växthus och odlingslådor för de boende.

Lokalerna i bottenplan bidrar till liv och rörelse, inte minst ut mot det nya torget.

Arkitekt: Vera Arkitekter

einarmattsson.se

Frijo tillbaka på söder

Under 2021 grundlade Frijo kvarteren Persikan och Mangon med sammanlagt över 300 hyreslägenheter. Projektet innebar också företagets återkomst till östra Södermalm. Bara ett stenkast bort ligger Sofia kyrka som Frijo var med och byggde när det begav sig i början av 1900-talet.

Bolinder Entré; där hållbarheten hittat hem.

Hållbart byggande handlar inte bara om trivsamma hus och områden. Det handlar också om att ta vårt ansvar för den värld vi alla ska trivas i.

Bolinder Entré i Järfälla, är inget undantag. Med nya lösningar låter vi arkitektur harmonisera med omgivning, funktion med estetik och framtid med historia.

På höjden dessutom; när fler delar samma yta, minskas ju miljöpåverkan.

Läs gärna mer på jm.se.

Projekt: Bolinder Entré

Byggherre: JM AB

Totalentreprenör: JM AB

Arkitekt: Erséus Arkitekter

Antal lägenheter: 80

Inflyttning: 2022

Vi ä ls ka r S toc k hol m.

Sedan 1943 har vi varit en del av Stockholms utveckling. Nu arbetar vi vidare med omdaningen av Axelsberg Centrum.

Vi tar även hand om och utvecklar vårt äldre bestånd samt våra nybyggnationer på Södermalm och i Norra Djurgårdsstaden.

Axelsberg Centrum

Flerbostadshus på landsbygden; Från boskap till bostad!

Foto: Malin Kruhsberg

Ottebro Ladugård, Näshulta, Eskilstuna

Hjälp oss till sunda och trygga arbetsplatser

Tipsa Fair Play Bygg om brottslighet i byggbranschen

Till Fair Play Bygg kan du lämna tips om misstänkt brottslighet i byggbranschen. Under 2021 fick Fair Play Bygg in 440 tips varav 249 av dessa har lämnats över till olika myndigheter som Skatteverket, Ekobrottsmyndigheten, Arbetsmiljöverket och kriminalpolisen för vidare utredning. Det vanligaste tipset som kommer in rör skattebrott.

Projektet ägs och finansieras av Stockholms Byggmästareförening och Byggnads Stockholm-Gotland och startade i februari 2016.

Hög kvalitet i Hagastaden

Hög kvalitet i Hagastaden

Wallin uppför totalt 263 lägenheter i Hagastaden. Kvartetten 1, med två bostadshus, färdigställdes under 2021 och Kvartetten 2, med ytterligare två hus, har planerad inflytt under vintern 2022/2023. Kvarteret är ritat av Wingårdhs arkitekter. Både lägenheter, allmänna utrymmen och fasad utmärker sig genom exklusiva materialval som håller hög kvalitet.

Wallin uppför totalt 263 lägenheter i Hagastaden. Kvartetten 1, med två bostadshus, färdigställdes under 2021 och Kvartetten 2, med ytterligare två hus, har planerad inflytt under vintern 2022/2023. Kvarteret är ritat av Wingårdhs arkitekter. Både lägenheter, allmänna utrymmen och fasad utmärker sig genom exklusiva materialval som håller hög kvalitet.

Foto: Patrik Lindell

Foto: Patrik Lindell

Med känslan av Stockholm under fötterna

Med känslan av Stockholm under fötterna

Panorama –

Panorama –

Antal lägenheter: 199

Kvarter Panorama består av tre ståtliga hus i ett unikt, högt läge på randen av Sätraskogens naturreservat – Panorama Väst, Nord och Öst.

Kvarter Panorama består av tre ståtliga hus i ett unikt, högt läge på randen av Sätraskogens naturreservat – Panorama Väst, Nord och Öst.

Antal lägenheter: 199

Bostadstyp: Bostadsrätt

Bostadstyp: Bostadsrätt

Storlek: 1–5 RoK

Arkitekt: Södergruppen

Storlek: 1–5 RoK

Likt tre gestalter kikar husen åt olika håll och bildar tillsammans en enhet mot en gemensam gård. Alla tre hus är nära sammankopplade med naturen utanför och himlen, skogen och vattnet

Ort: Bredäng

Arkitekt: Södergruppen

Likt tre gestalter kikar husen åt olika håll och bildar tillsammans en enhet mot en gemensam gård. Alla tre hus är nära sammankopplade med naturen utanför och himlen, skogen och vattnet

Ort: Bredäng

Bild: Sightline

Bild: Sightline

är ständigt närvarande genom de stora panoramafönstren.

är ständigt närvarande genom de stora panoramafönstren.