Istur runt norra Åland

PÅ DRIFT

Runt om i Skandinavien finns riskfyllda långturer som bara är möjliga när isarna är som bäst. Turer som erfarna skridskoåkare drömmer om varje vinter – och sällan får uppleva. 365 bad isäventyraren Mårten Ajne se tillbaka på en av sina drömturer.

TEXT MÅRTEN AJNE FOTO HENRIK TRYGG

För Hangö udd och Getabergen bevare oss o milde Herre Gud.” Detta lär ha varit en bön som ryska galärbesättningar bad medan de rodde över Östersjön under 1700- och 1800-talet. I mitten av februari 2018 går mina tankar till samma bön. Ålands norra klippor, Getabergen, är ökända för vreda vågor och svår sjö, förhållanden som kan få galärer i kvav – eller skingra skrinnarens is.

Vintern har hittills varit bra, normalt kall och med god isutbredning. Skridskomöjligheterna har varit många och kunnat utnyttjas väl. Men för varje nyttjad möjlighet har min längtan efter isens frihet och nya upplevelser bara ökat. Klådan från vardagslivets gråa lunk kommer allt snabbare tillbaka efter varje skridskokick.

Nu biter sig envisa vindar fast med tröstlöst snöande över den svenska ostkusten. Åland har sitt på det torra, då rysskylan med hjälp av Skärgårdshavets isbrygga har sträckt ut sin järnnäve västerut. Det är mot norra Åland jag riktar blickarna i min eviga jakt på nya isupplevelser.

PLANERING, HOT OCH LÖFTEN

I takt med den växande havsisen blir jag alltmer upphetsad över skrinnarlivets rika möjligheter. Någonstans längs skären, innan vår och islossning, måste det finnas bedrifter, stordåd, visioner. Allting! Någonstans måste det finnas en guldstjärna att vinna. I en alltmer otålig jakt söker jag inspiration i satellitbilder för en färd runt norra Åland, från Vårdö i ost till Eckerö i väst. Distansen beror på vägvalet, men i runda tal är turen tio mil lång. Jag har aldrig åkt denna svåra sträcka sammanhängande tidigare.

Skärgårdshavet, alltså skärgårdarna mellan Åland och Finland, är istäckt sedan länge. Gränsen för fast is löper nu hela vägen från Finland via öarna Hullberga och Porsskär västerut för att efter Saggö fästa mot Åland.

Hotet finns i drivisen. I Bottenhavet norr om Åland flyter havsisen ännu omkring, även om den har börjat binda ihop till allt större ytor.

Den mest kritiska passagen är utmed Getabergen, längst upp i norr. Klipporna kan nå upp till toppar på strax under hundra meter. Längs Getabergens milslånga kuststräcka mot Bottenhavet sitter isen aldrig fast. Det var här de ryska roddarna bad för sina liv. Det är också här jag ska passera under min planerade skridskofärd. ”För Getabergen bevare mig o milde herre Gud.”

En skridskotur kan vara allt från korvgrillning efter några skär på en plogad bana till avancerade äventyr till havs. Med vemod har jag betraktat lovande skrinnare reduceras till liknöjdhet. För att

Hav, is, kyla och vind skapar ständigt nya former längs norra Åland. undvika att stelna redan före döden bevakar jag hänsynslöst mina egna möjligheter till skridskokickar. Tidigare under vintern stack jag ut näsan i havet och mötte drivisen när den kom farande i en villervalla av glidande isplattor och uppbrytande flak. Den gången gick äventyret över styr, jag blev liten och rädd, flydde i land. Nu har tuppkammen hunnit styvna. Varför på drift med umbäranden på Bottenhavets drivis norr om Åland istället för sovmorgon och korvgrillning vid Hellasgården? Kanske för att risken i sig är nödvändig för upplevelsen av att åstadkomma något, något mer och större, av tillvaron än blott senapskladdiga fingrar.

Det går förstås inte att göra en riskabel långtur ensam. Och det gäller att ha färdkamrater du kan lita på i alla väder – och som är redo att släppa allt för att ge sig ut på isjakt. När plötsligt alla variabler pekar åt rätt håll får jag med mig tre pålitliga och erfarna Stockholmsskrinnare – Jenny Rosenius, Jens Österlund och Erik Rönnby – samt min radarpartner sedan flera år, fotografen Henrik Trygg.

Om planeringen är svår, så är logistiken desto enklare. 24-timmarskryssning med tango och leopardtoppar med Viking Line från Stadsgården, kliva av i ottan i Mariehamn till väntande taxi för vidare transport till Vårdö. Klockan nio släpper taxin av vårt sällskap i det lilla samhället Sandösund.

Härifrån går den traditionella isbilvägen från Åland över de vida fjärdarna Delet och Skiftet mot Finland när isarna bär. Längs isvägen har många fordon plurrat. Den svenska veteranen Volvo Amazon lär vara särskilt eftertraktad bland öarnas bilförare, då den är lättstartad även med vattenfyllda cylindrar. Isvägen är ännu inte officiellt utstakad, men det finns ändå gott om spår efter diverse fordon.

Det gäller att ha färdkamrater som du kan lita på i alla väder.

ÄNTLIGEN PÅ VÄG

Vår utmaning är att finna en åkbar färdväg mellan snöfält, vrakisbälten och drivis. Den ostliga vinden betyder också en första mil med motvind.

Väl ute på mäktiga Delet går det bättre, vi svänger av från isbilvägen, faller av i halvvind mot norr och finner snart sammanhängande renblåsta stråk där blank is sticker fram. Efter pittoreska Kullskär vidtar de ödsliga isslätterna mellan Yxskär och Väderskär, med suggestiva önamn som Östersta

höga, De låga och Töckenlanden. Vi kan äntligen falla av på slör mot Sälö och sedan vidare till norra Boxöfjärden. Slutligen stångar vi oss igenom det norra vrakisbältet och når Bottenhavets oändliga vidder. Vi är extatiska, här lämnar vi den fasta isens trygghet bakom och anträder drivisens okända värld. Det är här äventyret börjar.

FRÅN FAST IS TILL DRIVIS

Is på sjöar och i täta skärgårdar ligger fast. Den är stabil och behaglig. Förvisso kan man trilla ner i ett överrumplande hål, men det är också lätt att klättra upp igen. Den fasta isen är förutsägbar.

Havsisen är däremot lös, även om den tillfälligt kan ligga still. Den är nyckfull och retlig, ibland till synes utan anledning. Vinden greppar tag i isens segel, strömmarna sliter i dess undersida och dyningen knäcker den i flak. På några minuter kan havsisen ha avvikit, dunstat, flytt och försvunnit. Från- eller pålandsvind är nästan lika illa. Den förra blåser isen till havs, den senare tar dyning till knäckande hjälp och låter returströmmar suga bort de sönderflakade resterna.

Inför de till synes oändliga isvidderna norr om Aspskär och Saggö ber jag tyst min roddarbön och tar sats ut i Bottenhavets tomhet. Upptornade breda packisbälten mot öarnas slipade granithällar tvingar oss ut till havs, fruktan för det mörka havet och en ängslig längtan mot land håller oss tillbaka. Isen är dock stilla och lugn. Just som jag hade hoppats så stillnar den växande ismassan havets vågor och skyddar så sig själv mot förstörande sjö.

STÄNDIG ANSPÄNNING

Efter Saggö upphör packisens hinder och den släta havsisen når ostörd ända in till land under Getabergens siluett. De lokala namnen Segelskär, Havsöra och Dånö talar alla havets arga språk. Här har vinterhavet stångat sig trött mot strand och klätt klippan i spektakulära isdraperier. Intill strandlinjen anas havets stilla andning i en långsam knappt märkbar hävning. En handbred

Under en paus firar Jenny Rosenius att hon nu åkt 300 mil samma vinter.

Ålands västra skärgård Ålands norra skärgård Östra stråket

På jakt efter den blankaste isen. Ibland ligger den precis intill land, där vatten trängt upp igenom sprickor. spricka med svart vatten utmed land avslöjar att isen inte sitter fast. Blir vinden kraftig eller strömmen stark, så är isen här snart ett minne blott. De ryska roddarna visste vad de bad om.

Kanske är det just planeringen av en osäker färd som är skrinnandets största konst – och den största tillfredsställelsen när den kan fullföljas. Samtidigt kräver osäkerheten så intensiv uppmärksamhet att den riskerar att skymma övriga upplevelser, som vinterlandskapet eller den lättsamma förflyttningen i medvind.

När reträttvägarna väl är nåbara släpper anspänningen och det blir åter möjligt att ta in omgivningen och njuta skrinnandets sköna balansrörelse.

Vi som rest hit från Stockholm är tillfälliga gäster här. Jag kan avundas ålänningarna under en sådan här period. I skrinnarnas subkultur sprids nyheter snabbare än isen försvinner. Åländska skrinnare utforskar själva de flyktiga arenorna, stora färder görs på Gullkrona, över Delet och Skiftet samt norrut till Rannörarna, Ålands sista utpost i Bottenhavet. Andra ålänningar kommer att följa i våra spår under Getabergen.

Jag avundas ålänningarna under en sådan här period.

BILARNA HÄMTADES MED HELIKOPTER

Ryktet om havsisarna når också utanför skrinnarkretsar. Föreningen Ålands Natur & Miljö vill gärna göra en exkursion med skidor över isen till de spektakulära klippgrottorna vid Jomalön, längs Getas kust, men erfarna ålänningar avråder på sitt lika tydliga som kärva vis. ”Jag skulle inte rekommendera att skida på isen där.” Ur det kollektiva minnet grävs händelser fram som förstärker kunskapen. ”Måste varit någon gång på 80-talet när isen vid Geta drev iväg med både bilar och människor som fiskade torsk. Bilarna hämtades med helikopter.”

Den som lyssnar till sådana råd är klok. Det är samma varning som i de ryska roddarnas böner. Bara någon dag efter att vi färdas över Bottenhavet glider några kvadratmil is iväg och försvinner. Plötsligt är den bara borta.

Väl förbi Getabergen lurar vi det norra packisbältet genom att smita innanför Dånö, betalning sker i promenader och trög is på innerfjärdar. Av äventyret återstår nu endast att knyta ihop färden via Finbo till målet vid färjeterminalen i Eckerö – en cirka femton kilometer slutspurt under tidspress, på trötta skridskoben.

Att sätta ihop ett fungerande och kunnigt sällskap är en utmaning i sig, och det sociala samspelet tillkommer. Det har fungerat bra för oss så här långt, men på samma sätt som att is kan spricka under belastning, så börjar även stämningen svikta. När landtungan vid Skag avtecknar sig mot solnedgången beställer vi en taxi som får ersätta återstående snö, vrak och promenader till färjeläget. Med en kvart till godo kliver vi ombord på M/S Eckerö som ska ta oss vidare till Grisslehamn.

Över färjans smörgåsbord enas vi om att Skag trots allt ligger på halvön Eckerö, och att vi därmed har nått målet med vår färd. Men redan under återresan börjar det klia inom mig, rastlösheten och längtan sätter in igen. Vad jag har åstadkommit genom att fara från Stockholm till Åland för att vara tillbaka bara dygnet senare vet jag inte längre.

10 SVENSKA ISÄVENTYR

1. Svenska Högarna Kronjuvelen i Stockholms skärgård, med den första dokumenterade turen 1948. Andra klassiker är Huvudskär, Söderarm, Landsort och Håkanskär. 2. Stockholm–Örebro Stockholmarnas – och örebroarnas – stora inlandstur, över Mälaren och Hjälmaren, via Hjälmare kanal. 3. Arkösund–Västervik. Cirka tretton mil igenom Östergötlands skärgårdar. Att kliva på/av i Fyrudden eller Loftahammar är kortare och ofta nödvändiga varianter. 4. Vättern Storvättern är ett av de mest eftertraktade skridskoområdena i Sverige. Färden mellan Jönköping i söder och Bastedalen är drömturen. 5. Vänern Sveriges största sjö lockar förstås. Framför allt Djuröarkipelagen i öster samt Dalbosjön och Lurö i väster. 6. Hisingen–Marstrand Detta är göteborgarnas stora havstur. Även Kosteröarna samt Strömstad–Sannäs räknas till favoriterna. 7. Gräfsnäs–Hindås Göteborgs stora inlandstur, över Nedsjöarna, Ömmern, Sävelången, Mjörn och Anten. 8. Frykensjöarna Mellan Kil i söder och Torsby i norr över de tre Frykensjöarna i Värmland. 9.Storsjön Även Norrlands största sjö kan vara åkbar. Att åka från Trångsviken till Bräcke, alternativt Svenstavik, smäller högt. 10. Bottenvikens skärgård Havsisarna i norr är eftertraktade, framför allt mellan Piteå och Luleå, och helst hela vägen till Töre längst i norr.

Även grannländerna har flera drömturer som lockar erfarna svenska åkare.

Åland är en stor favorit. Utöver Vårdö–Eckerö är etapper i ”Delet cup” mellan Vårdö och Brändö eftertraktade. Sälskär och Rannörarna är lika mytiska som exponerade färdmål.

Andra stora finska skärgårdsturer går mellan Åland och Åbo, Åbö och Hangö samt Borgå och Kotka. Jyväskylä - Lahti, 16 mil över sjön Päijänne, är den ikoniska inlandsturen. Längst i norr finns Enare träsk, Finlands tredje största sjö.

Oslobornas stora inlandstur går mellan Mylla och Skar i Nordmarka. Längre sträckor på Norges fjordar är dock sällan möjliga på grund av salthalt och tidvatten.