Händelsernas Vändningar

Då Bibeln kom ut blev kyrkans myndigheter förskräckta. Nu hade de en motståndare att kämpa med som var starkare än Wycliffe, en motståndare som deras vapen inte kunde göra mycket emot. Vid denna tid fanns det ingen lag i England som förbjöd någon att läsa Bibeln, eftersomden aldrig tidigare hade utgetts på engelska. Men vid den här tiden utfärdades sådana lagar och de blev strängt genomdrivna. Ändå hade reformatorerna under en viss tid tillfälle att sprida Bibeln trots att prästerna sökte att hindra dem.

Åter började de påvliga ledarnas intriger för att tysta reformatorn. Tre ånger i följd instämdes han till olika undersökningsdomstolar, men utan att de kunde åstadkomma något. Först förklarade en synod av biskopar hans skrifter som kätterska. De fick den unge konungen Rikard II på sin sida. De lyckades få ett kungligt dekret som dömde alla som höll fast vid de fördömliga lärorna, till fängelsestraff.

Wycliffe vädjade nu till parlamentet. Inför Nationsrådet lade han oförskräckt fram en anklagelse mot prästerskapet och krävde en reform ifråga om kyrkans enorma maktmissbruk. Med överbevisande kraft skildrade han påvestolens övergrepp och förfall. Hans fiender blev förvirrade. Wycliffes vänner och hjälpare hade blivit tvingade att ge efter, och man var nu övertygad om att reformatorn själv på sin ålderdom, ensam och utan vänner skulle böja sig för konungens och prästerskapets samlade myndighet. Men i stället insåg de påvliga att de hade besegrats. Parlamentet lät sig ledas av hans kraftfulla framställning. Dekretet om förföljelse återkallades. Reformatorn fick sin frihet tillbaka.

För tredje gången ställdes Wycliffe inför domstol och denna gång inför den högsta andliga domstolen i riket. Här skulle de inte komma att visa någon förskoning mot kättaren. Här skulle Rom sist och slutligen segra och reformatorns verk hejdas. Så trodde de påvliga. Kunde de bara genomföra sin föresats, skulle Wycliffe tvingas att avsvärja sig sina läror eller också lämna domstolen endast för att bestiga bålet.

Men den gamle reformatorn avsvor sig ingenting. Han ville inte hyckla. Utan fruktan höll han fast vid sin lära och motbevisade anklagelserna från sina förföljare. Han glömde sig själv, sin ställning och sin omgivning, ställde sina åhörare inför Guds domstol och lade deras spetsfundigheter och bedrägerier på den eviga sanningens vågskål. Människor i rättssalen kunde känna den helige Andes närvaro. Guds kraft vilade över åhörarna. De var som fastnaglade vid sina platser. Reformatorns ord träffade dem som brinnande pilar från Herrens koger. Den anklagelse för kätteri som de hade riktat mot honom, vältrade han nu med överbevisande kraft över på dem själva. Han frågade allvarligt, hur de vågade utbreda sina villfarelser? Han påvisade att de gjorde det för vinnings skull och för att driva handel med Guds nåd.

”Med vem tror ni”, sade han slutligen, ”det är ni kämpar? Men en gammal man på gravens rand? Nej med sanningen sanningen som är starkare än ni själva och som kommer övervinna er.” Wycliffe, band 2, kap. 13. Därefter drog han sig tillbaka från församlingen och inte en enda av hans fiender gjorde något försök att hindra honom.

Wycliffes arbete var nästan fullbordat. Sanningens baner som han så länge hade burit, skulle snart falla ur hans händer. Men ännu en gång skulle han vittna för evangelium. Sanningen skulle till och med bli förkunnad i själva villfarelsens högborg. Wycliffe fick order om att försvara sitt kätteri inför påvens domstol i Rom, där de heligas blod så ofta hade blivit utgjutet. Han var inte omedveten om den fara som hotade honom. Han visste mycket väl att döden skulle bli hans lott om han rättade sig efter deras kallelse. Men detta höll honom inte tillbaka. Han skulle ha tagit emot utmaningen, om inte slaganfall hade gjort det omöjligt för honom att resa. Men även om hans röst inte kunde ljuda i Rom, så kunde han tala på annat sätt. Han bestämde sig för att skriva. Från sitt hem skrev reformatorn ett brev till påven. Detta var avfattat i en respektfull ton och i kristlig anda, men innehöll samtidigt en skarp tillrättavisning för påvemaktens prakt och stolthet.

”Det gläder mig, verkligen”, skrev han, ”att jag kan framhålla och vittna inför envar om den tro som jag har, och i synnerhet för biskopen i Rom. Och eftersom jag antar att han är sund i sin tro, kommer han säkert att villigt bekräfta min omnämnda tro eller rätta på den om den är felaktig.

Maning till omvärdering

För det första förutsätter jag att Kristi evangelium är hela summan av Guds lag... och jag förmodar att biskopen av Rom, eftersom han är Kristi ställföreträdare här på jorden, är skyldig att framför alla andra lyda denna evangeliets lag. Storheten bland Kristi lärjungar kom ju inte till uttryck i världslig värdighet och ära, utan i att de noga följde Kristus i hans liv och verksamhet... Kristus var ju under sin vandring på jorden en fattig man, och han vände sig bort från all jordisk makt och ära... Därför kan jag inte komma till någon annan slutsats än att ingen troende bör följa varken påven själv eller någon annan helig man längre än denne följer sin Herre Jesus Kristus. Petrus och Sebedeussönerna väckte ju förargelse, då de fikade efter världslig ära i stället för efter att följa Kristi exempel. Därför bör man inte följa dem i sådana villfarelser...

Påven borde överlåta allt världsligt välde till de världsliga myndigheterna och allvarligt förmana hela sitt andliga stånd till detta. Så gjorde ju Kristus, framförallt ifråga om sina apostlar. Om jag har fel i detta, vill jag med största ödmjukhet ta emot tillrättavisning, ja, till och med döden om det är nödvändigt. Om jag kunde göra det jag själv önskar, skulle jag i sanning framträda inför biskopen i Rom. Men Herren har hindrat mig och har lärt mig att lyda Gud mer än människor.”