Händelsernas Vändningar

Till bålet

Dödsdomen upplästes nu och de vanärande ceremonierna började. Biskoparna klädde fången i prästdräkt och då Hus fick den på sig, sade han: ”För att håna vår Herre Jesus Kristus hängde man på honom en vit mantel, då Herodes lät ställa honom inför Pilatus.”

Bonnechose, band 2, sid. 86. Då han åter uppfordrades att avsvärja sig sina läror svarade han, medan han vände sig mot folket: ”Hur skulle jag då kunna se upp mot himmelen? Hur skulle jag kunna se på den folkskara för vilken jag har förkunnat ett rent evangelium? Nej, jag sätter deras frälsning högre än denna usla kropp som nu är vigd åt döden.” Så togs kläderna av honom plagg för plagg, medan var och en av biskoparna uttalade en förbannelse över honom, och var och en av dem utförde sin del av ceremonin. ”Till sist satte de på honom en mössa eller pyramidformad krona av papper. På denna fanns målade fruktansvärda bilder av djävlar. Den hade denna inskrift: ’Ärkekättaren’. ’Med största glädje’, sade han, ’skall jag bära denna vanärande krona för din skull, o Herre Jesus, för du bar en törnekrona för mig’.”

Medan han stod klädd på detta sätt sade prästerna: ”Nu överlämnar vi din själ åt Djävulen.” ”Och jag”, sade Johan Hus medan han vände sin blick mot himmelen, ”befaller min ande i dina händer, o Herre Jesus, för du har återlöst mig.” Wylie, band 3, kap. 7.

Han överlämnades nu till de världsliga myndigheterna och fördes till avrättning. En stor skara människor följde honom. Hundratals väpnade män, präster och biskopar i sina dyrbara kläder och Konstanz’ invånare. Då han hade bundits vid pålen och allt var färdigt, så att elden kunde tändas, förmanades martyren ännu en gång att rädda sitt liv och återkalla sina villfarelser. ”Vilka villfarelser”, sade Hus, ”skall jag återkalla? Jag vet inte att jag är skyldig till något. Jag kallar Gud till vittne på att allt vad jag har skrivit och talat har varit med avsikt att frälsa människor från synd och från fördärv. Därför skall jag med största glädje med mitt blod bekräfta den sanning som jag har skrivit om och förkunnat.” Wylie, band 3, kap. 7. Då elden flammade upp omkring honom började han sjunga: ”Jesus, du Davids son, förbarma dig över mig.” Och så höll han på till dess att hans röst för evigt tystnade.

Till och med hans fiender slogs av hans hjältemodiga uppträdande. En ivrig katolik som berättade om Hus’ martyrdöd och om Hieronymus’, som en kort tid senare följde efter, säger: ”Båda bevarade sin själsstyrka då deras sista stund närmade sig. De förberedde sig för elden som om de skulle till bröllopsfest. De gav inte ifrån sig något skrik av smärta. Då flammorna steg upp började de att sjunga psalmer och eldens häftighet kunde knappast hejda deras sång.”

Samma källa, band 3, kap. 7.

Då Hus’ kropp var helt förtärd, samlades askan och den jord den låg på och ströddes ut i Rhen och fördes vidare ut mot havet. Förgäves sökte hans förföljare att inbilla sig att de hade utrotat de sanningar han förkunnade. Föga drömde de om att askan, som den dagen fördes bort till havet, skulle bli som frön som spreds till alla länder på jorden. I länder som på den tiden var okända, skulle den bära rik frukt i form av vittnen för sanningen. Rösten som hade talat i rådssalen i Konstanz, efterlämnade ett eko som skulle höras ned genom alla kommande tidsåldrar. Hus fanns inte mer, men de sanningar som han dog för kunde aldrig förgås. Hans exempel på tro och uthållighet skulle uppmuntra skaror av människor att stå fasta för sanningen, trots tortyr och död. Avrättandet av Hus hade ställt Roms trolösa grymhet i strålkastarljus för hela världen. Sanningens fiender hade utan att veta det befrämjat den sak som de förgäves försökte tillintetgöra.

Ytterligare ett bål skulle komma att tändas i Konstanz. Ytterligare en människas blod måste vittna för sanningen. Då Hieronymus sade farväl till Hus vid hans avresa till kyrkorådet förmanade han denne att vara frimodig och fast. Han förklarade samtidigt att han skulle skynda sig att komma Hus till undsättning, om han skulle bli utsatt för någon fara. Då denne trofaste lärjunge fick besked om att reformatorn hade satts i fängelse gjorde han sig ögonblickligen beredd att infria sitt löfte. Utan lejd och med bara en enda följeslagare gav han sig iväg till Konstanz. Då han kom dit förstod han att han bara hade utsatt sig själv för fara utan att ha någon möjlighet att kunna göra någonting för att befria Hus. Han flydde bort ifrån staden, men arresterades på hemresan och fördes tillbaka i kedjor under bevakning av ett kompani soldater. Då han första gången fördes fram inför kyrkomötet och försökte svara på de beskyllningar som riktades mot honom, möttes han av ropet: ”på bålet med honom, på bålet!” Bonnechose, band 1, sid. 234. Han sattes nu i en fängelsecell och kedjades fast i en sådan ställning att han måste utstå svåra lidanden och han fick bara vatten och bröd. Efter några månaders mycket plågsam fängelsevistelse ådrog sig Hieronymus en sjukdom som hotade att ta hans liv. Hans fiender som nu blev rädda för att han skulle slippa undan, behandlade honom med större mildhet, men han måste ändå tillbringa ett helt år i fängelset.

Hus’ död hade inte haft den inverkan de påvliga hade väntat. Att hans lejd hade brutits hade väckt en storm av förbittring. Rådet bestämde därför att i stället för att bränna Hieronymus på bål, skulle det vara klokare om man tvingade honom att avsvärja sitt kätteri, om det var möjligt. Han fördes inför kyrkomötet och fick välja mellan att avsvärja sig sin kätterska tro etter att dö på bålet. I början av fängelsevistelsen skulle döden ha varit en barmhärtighetsgärning i jämförelse med de fruktansvärda lidanden som han hade fått genomgå. Men nu var Hieronymus’ mod knäckt på grund av sjukdom och vistelsen i det hårda fängelset. Han hade skilts från sina vänner och levde i ångest och spänning och var dessutom modlös på grund av Hus’ död. Hans själsstyrka sviktade och han gick med på att underordna sig kyrkomötet. Han lovade att hålla sig till den katolska tron och att godkänna kyrkomötets beslut om att fördöma Wycliffes och Hus’ lära, visserligen med undantag av de ”heliga sanningar” som de hade framhållit. Bonnechose, band 2, sid. 141.

Farlig balansgång

Genom denna brasklapp sökte Hieronymus att tysta samvetets röst och att undgå sin dom. Men i stillheten inne i fängelsecellen insåg han klarare vad han hade gjort. Han tänkte på sin gudomlige Mästare som han hade lovat att tjäna och som för hans skull hade lidit döden på korset. Innan han avsvor sig sin tro hade han mitt under alla sina lidanden funnit tröst i förvissningen omatt han hade godtagits av Gud. Men nu pinades hans själ av ånger och tvivel. Han visste att det var nödvändigt med ännu fler avsvärjelser innan han kunde få fred med Rom. Den väg han hade gått in på kunde bara föra till fullständigt avfall. Hieronymus fattade sitt beslut. Han skulle inte förneka sin Herre för att undgå ett kortvarigt lidande.

Det dröjde inte länge förrän han åter fördes inför kyrkomötet. Domarna var inte nöjda med hans trosavsvärjelse. Deras blodtörst hade väckts genom Hus’ död. Nu krävde de nya offer. Bara genom att helt och hållet uppge sanningen kunde Hieronymus rädda sitt liv. Men han hade bestämt sig för att stå fast vid sin tro och att följa i sin martyrbroders spår till bålet.

Han återtog nu sin tidigare avsvärjelse. Som en man som snart skulle dö kom han med ett inträngande krav på att få tillfälle att försvara sig inför dem. De var rädda för verkan av hans ord och krävde bara att han skulle bekräfta eller förneka de beskyllningar som hade riktats mot honom. Men Hieronymus protesterade mot en sådan grymhet och orättfärdig het. ”Ni har hållit mig inspärrad i 340 dagar i ett fruktansvärt fängelse”, sade han, ”omgiven av smuts,ienosundomgivningochstankochutsatt migförden yttersta bristpåallting.Såställer ni mig fram inför ert kyrkomöte och vägrar att höra på mig samtidigt som ni lyssnar till mina dödsfiender. . . Om ni verkligen år förståndiga människor och om ni är världens ljus, så ta er i akt så att ni inte syndar mot rättfärdigheten. Vad mig angår är jag bara en skröplig människa. Mitt liv har ringa värde. När jag förmanar er att inte uttala en orättfärdig dom, talar jag mindre för mig själv än för er.” Bonnechose, band 2, sid. 146, 147.

Till sist gick man med på hans krav. I domarnas närvaro knäböjde han och bad om att Guds Ande skulle leda hans tankar och hans ord, så att han inte skulle komma att säga något som stod i strid med sanningen eller som kunde vanära hans Mästare. Guds löfte till Jesu lärjungar uppfylldes: ”I skolen föras fram också inför landshövdingar och konungar för min skull. . . Men när man drager eder inför rätta, gören eder då icke bekymmer för huru eller vad I skolen tala; ty vad I skolen tala skall bliva eder givet i den stunden. Det är icke I, som skolen tala, utan det är eder Faders Ande, som skall tala i eder.” Matt. 10: 18-20.

Orättfärdig dom

Dessa ord av Hieronymus väckte förvåning och beundran till och med hos hans fiender. Under ett helt år hade han varit inspärrad inne i en fängelsecell utan att kunna läsa eller ens se, under stort kroppsligt lidande och själslig ångest. Ändå framhöll han sina argument med en klarhet och en kraft som om han hade haft tillfälle att ostört studera. Han hänvisade sina åhörare till den långa raden av heliga män som hade dömts av orättfärdiga domare. I nästan varje släktled hade det förekommit någon som blivit föraktad och utstött, därför att de sökte höja människorna i sin samtid, medan eftervärlden har bevisat att de förtjänade heder. Kristus själv dömdes som förbrytare av en orättfärdig domstol.

Då Hieronymus tidigare hade avsvärjt sig sin tro hade han medgett att domen över Hus var rättfärdig. Men nu förklarade han att han ångrade detta och han vittnade om martyrens helighet och oskuld. ”Jag kände honom från barndomen”, sade han. ”Han var en utmärkt människa, rättfärdig och helgad, men trots sin oskuld blev han ändå dömd. . . jag är också beredd att dö. Jag vill inte vika för den plåga som mina fiender och falska vittnen har i beredskap för mig. Den dag kommer då de måste avlägga räkenskap för sitt hyckleri inför den store Guden som ingen kan föra bakom ljuset.” Bonnechose, band 2, sid. 151.

Nu anklagade Hieronymus sig själv för att han hade förnekat sanningen och sade vidare:

”Av alla de synder som jag har begått sedan jag var ung är det inte någon som i så hög grad trycker min sinne och som jag ångrar så bittert, som den jag begick här på detta ödesdigra ställe, då jag samtyckte till den förkastelsedom som uttalades över Wycliffe och mot den helige martyren Johan Hus, min mästare och min vän. Ja, jag bekänner av hela mitt hjärta och säger med ånger att jag handlade av fruktan för döden, då jag fördömde deras lära. Därför bönfaller jag. . . den allsmäktige Guden om att förlåta mig mina synder, och då framförallt denna enda, den mest avskyvärda av dem alla.” Så pekade han på sina domare och sade med fast stämma: ”Ni dömde Wycliffe och Johan Hus, inte därför att de hade omstörtat kyrkans lära utan helt enkelt därför att dessa fördömde de skandaler som hade sitt ursprung hos det andliga ståndet, dess prakt, dess stolthet och alla prelaternas och prästernas laster. Allt det som dessa två män har framhållit och som är uppenbart, tror och hävdar också jag.”

Han blev avbruten i sitt tal. Prelaterna som darrade av raseri, ropade: ”Vad behöver vi ytterligare för bevis? Här ser vi med våra egna ögon den värsta av alla kättare.”

Utan att låta sig störas av denna storm fortsatte Hieronymus: ”Vad! Tror ni att jag är rädd för att dö? Under ett helt år har ni hållit mig i ett fruktansvärt fängelse som är ännu mer skrämmande än själva döden. Ni har behandlat mig med större grymhet än en turk, en jude eller en hedning, och köttet har bokstavligen ruttnat bort på mina ben, medan jag ännu lever. Ändå kom jag inte med några klagomål, eftersom det inte passar för en man med mod och kraft. Men jag kan inte underlåta att ge uttryck för min förvåning över ett så barbariskt uppträdande inför en kristen.” Bonnechose band 2, sid. 151-153.

Försök till övertalning

Återigen bröt raseriet lös och Hieronymus fördes snabbt tillbaka till fängelset. Men det fanns några i församlingen som hade blivit starkt gripna av hans ord och som ville rädda hans liv. Framstående män inom kyrkan besökte honom och uppmanade honom att böja sig för rådets vilja. De mest lysande utsikter framhölls för honom som lön, om han ville avbryta sin kamp mot Rom. Men på samma sätt som Mästaren själv, som erbjöds all världens härlighet, stod Hieronymus oryggligt fast.

”Om man från Bibeln kan visa mig att jag far vilse”, sade han, ”så skall jag avstå från villfarelsen.”

”Bibeln!” ropade en av hans frestare, ”skall allting dömas utifrån den? Vem kan förstå Bibeln innan kyrkan har förklarat den?”

”Är mänskliga tolkningar mer att lita på än Frälsarens evangelium?” svarade

Hieronymus. ”Paulus uppfordrade inte dem han skrev till att lyssna på människors förklaringar utan sade: ’Rannsaka Skriften’.”

”Kättare”, blev svaret, ”jag ångrar att jag har talat med dig så länge. Jag inser att du låter dig drivas av djävulen.” Wylie, band 3, kap. 10.

Det dröjde inte länge förrän dödsdomen lästes upp för honom. Han fördes till samma plats där Hus gav sitt liv. Under det att han gick vägen fram, sjöng han. Ansiktet var upplyst av glädje och frid. Hans blick var riktad mot Kristus. Han hade inte den minsta rädsla för döden. Då bödeln, som skulle tända bålet, gick bakom honom ropade martyren: ”Fatta mod och kom fram, framför mig. Tänd elden så att jag ser det. Om jag hade varit rädd skulle jag inte ha varit här.”

De sista ord han uttalade medan flammorna slickade hans kropp var en bön: ”Herre allsmäktige Fader”, ropade han, förbarma dig över mig och förlåt mig mina synder, för du vet att jag alltid har älskat din sanning.” Bonnechose, band 2, sid. 168. Hans röst tystnade men hans läppar fortsatte att röra sig i bön. Då elden hade utfört sin verk blev martyrens aska och den jord som den låg på insamlad och kastad i Rhen, såsom man också hade gjort med Hus’ aska.

Så omkom Guds trofasta ljusbärare. Men ljuset av de sanningar som de hade förkunnat, ljuset av deras hjältemodiga exempel, kunde inte utsläckas. Människorna kunde lika gärna ha försökt att få solen att gå tillbaka på sin bana, som de kunde hindra den gryning som redan höll på att bryta fram över världen. Avrättandet av Hus hade väckt stor vrede i Böhmen. Hela nationen hade känslan av att Hus hade fallit offer för prästernas ondska och kejsarens trolöshet. Hus förklarades ha varit en trofast förkunnare av sanningen. Kyrkomötet som hade utfärdat hans dödsdom anklagades för mord. Hans lära väckte nu större uppmärksamhet än någon gång tidigare. I påvliga edikt hade Wycliffes skrifter dömts till att brännas. De som hadekommitundanförstörelsen togs nuframfrånsina gömställenoch lästestillsammans med Bibeln eller delar av den som folket kunde få tag i. Många blev på det sättet ledda till att ta emot reformatorernas tro.

Hus’ mördare blev inte stående overksamma för att se hur hans sak segrade. Påven och kejsaren slog sig samman för att undertrycka rörelsen och Sigismunds härar sändes in i Böhmen. Men nu uppstod en befriare. Ziska, som strax efter det att kriget hade brutit ut blev helt blind, men som var en av samtidens skickligaste härförare, var böhmarnas ledare. I tillit till Guds hjälp och sin rättfärdiga sak stod detta folk fast mot de mäktigaste härar som kunde sändas emot dem. Gång på gång samlade kejsaren nya arméer och gjorde infall i Böhmen endast för att lida skamliga nederlag. Husiterna stod höjda över all fruktan för döden. Ingenting kunde stå dem emot. Några få år efter det att kriget hade börjat dog den modige Ziska och efterföljdes av Prokop. Han var en lika modig och duktig härförare och i vissa avseenden en mer framstående ledare. Böhmens fiender som visste att den blinde krigaren var död, ansåg nu att tillfället var gynnsamt att försöka vinna tillbaka det som de hade förlorat.

Påven förklarade nu ett korståg mot husiterna. Återigen sändes en stark här in i Böhmen. Men den led ett fruktansvärt nederlag. Ett nytt korståg proklamerades. I alla katolska länder i Europa samlades soldater, pengar och vapen. Folket anmälde sig i skaror under den påvliga fanan,säkrapå att man nuäntligenskullekunnagöraslutpå dehusitiskakättarna.Segerrusiga marscherade de väldiga styrkorna in i Böhmen. Befolkningen samlade sig för att slå angriparna tillbaka. De två härarna närmade sig varandra så att de till slut bara hade en flod emellan sig. ”Korstågshärarna var absolut de starkaste. Men i stället för att skynda sig över floden och inleda ett slag med husiterna, som de hade rest så lång väg för att möta, blev de stående stilla och stirrade på dessa krigare.” Wylie, band 13, kap. 17. En hemlighetsfull fruktan hade plötsligt gripit denna här. Utan att ett enda svärdsslag utdelades upplöstes den väldiga hären. Det var som om den hade blivit splittrad och utspridd av en osynlig makt. En hel del av dem dödades av den husitiska styrkan som förföljde de flyende. Ett väldigt byte föll i segerherrarnas händer, så att kriget blev ett medel till att böhmarna blev rikare i stället för fattigare.

Några få år senare proklamerades under en ny påve ett nytt korståg mot dem. Som tidigareblevocksådennagångsoldatervärvadefrånallakatolskaländeriEuropa.Storalöften gavs dem som var villiga att ta del i detta farliga korståg. Varje korsfarare försäkrades om full förlåtelse för de avskyvärdaste brott. Alla som föll i kriget fick löfte om rik lön i himmelen. De överlevande skulle skörda rikedom och heder på valplatsen. Också nu samlades en stor här som gick över gränsen och gjorde infall i Böhmen. De husitiska styrkorna vek tillbaka för angriparna och drog fienden längre och längre in i landet till dess att katolikerna ansåg segern vunnen. Men då gjorde Prokops armé halt, vände sig mot fienden och gick fram, klar till kamp. Korstågshären, som nu upptäckte sitt fel, låg i läger och väntade på angreppet. Då de hörde ljudet från de marscherande styrkorna och innan de ännu kunde se husiterna greps korstågshären av panik. Furstar, generaler och meniga soldater kastade sina vapen och flydde i alla riktningar. Förgäves sökte den påvlige legaten, som var ledare för angreppet, att samla