Händelsernas Vändningar

Men fastän det var så mycket som verkade nedslående på honom, kämpade han sig tålmodigt fram till det höga moraliska och intellektuella ideal som hans själ längtade efter. Hans kunskapstörst såväl som hans allvar och sinne för det praktiska kom honom att söka efter det grundläggande och nyttiga i stället för det lysande och ytliga.

Då han vid arton års ålder började studera vid universitetet i Erfurt, var hans läge gynnsammare och hans utsikter mer lysande än under tidigare år. Genom sparsamhet och flit hade hans föräldrar skaffat sig en någorlunda bra utkomst och kunde nu ge honom all nödvändig hjälp. Dessutom hade förståndiga vänner genom sitt inflytande i viss utsträckning kunnat mildra de tråkiga verkningarna av hans tidigare uppfostran. Han ägnade sig nu åt studiet av utvalda författare, gjorde sitt bästa för att förstå deras viktigaste tankar och göra de klokas visdom till sin egen. Trots hans förre lärares hårda disciplin hade han tidigt visat, att han kunde gå långt. Då han nu kom under gynnsammare förhållanden utvecklades hans intellekt mycket snabbt. Ett gott minne, en livlig fantasi, en klar och stark tankeförmåga och en outtröttlig flit förde honom snart fram till första ledet bland hans kamrater. Intellektuell disciplin kom hans omdöme att mogna och gjorde hans intellekt aktivt och skänkte honom en skarp uppfattningsförmåga, som förberedde honom för livets konflikter.

Luther hade en stark tro på Gud. Detta gjorde det möjligt för honom att vara uthållig i sina föresatser och tron utvecklade hos honom en djup ödmjukhet inför Gud. Han insåg alltid sitt beroende av gudomlig hjälp. Han försummade inte att börja varje dag med bön under det atthanssinnehelatidensändeböneromvägledningochstödupptillGud.”Attbedja mycket”, sade han ofta, ”är den bästa hälften av studierna.” D’ Aubigné, band 2, kap. 2.

Den gömda boken

Då Luther en dag såg sig om bland böckerna i universitetsbiblioteket upptäckte han en latinsk bibel. En sådan bok hade han aldrig sett förut. Han visste inte ens att den existerade. Han hade nog hört att delar av evangelierna och breven hade blivit lästa för folket vid den offentliga gudstjänsten, men han menade att det var allt som stod i Bibeln. Nu fick han för första gången se Bibeln oavkortat. Med en blandning av förundran och vördnad bläddrade han i Bibeln, och med klappande hjärta läste han livets Ord. Då och då stannade han för att uttrycka denna önskan: ”Ack om Gud ville ge mig en sådan bok.” D’ Aubigné, band 2, kap. 2.

Änglar från himmelen stod vid hans sida. Ljusstrålar från Guds tron uppenbarade sanningens skatter för hans sinne. Han hade alltid varit rädd för att göra något emot Gud. Nu kände han emellertid som aldrig tidigare en överbevisning om sitt syndiga tillstånd.

En allvarlig önskan om att bli befriad från synd och att få frid med Gud kom honom till slut att gå i kloster och viga sig åt munklivet. Här fordrades det av honom att han skulle utföra de mest förnedrande plikter och gå från hus till hus och tigga. Han befann sig i den ålder då man allra ivrigast kräver respekt och uppskattning. Dessa simpla sysslor var mycket förödmjukande för hans naturliga känslor. Han bar emellertid denna förödmjukelse med tålamod, eftersom han trodde att den var nödvändig på grund av hans synder.

Varje ögonblick han kunde undvara från sina dagliga plikter använde han till att läsa. Han avstod från sin nattsömn. Han tog knappast tid till de enkla måltiderna. Hans största glädje var att läsa Bibeln. Han hade funnit en bibel som var fastkedjad vid klostermuren. Dit gick han ofta. Efterhand som hans överbevisning om synd blev djupare, sökte han att uppnå förlåtelse och frid genom egna gärningar. Han förde ett hårt liv och försökte betvinga sin onda natur genom att fasta, vaka och piska sin kropp. Han väjde inte för några offer, som skulle göra det möjligt för honom att vinna Guds välbehag. ”Jag var verkligen en from munk”, skrev han senare, ”och jag iakttog ordensreglerna strängare än jag kan beskriva. Om en munk någonsin kunnat komma till himmelen med hjälp av munkgärningar, så skulle jag utan tvivel varit berättigad till det. . . Hade jag fortsatt på detta sätt mycket längre till, skulle jag säkert ha plågat mig till döds.” D’Aubigné, band 2, kap. 3.

Fåfäng kamp

På grund av denna stränga självdisciplin förlorade han sina krafter och led av svimningsanfall. Verkningarna av dessa övervann han aldrig helt och hållet. Men trots alla dessa ansträngningar fann hans bekymrade själ inte någon lindring. Till sist drevs han till förtvivlans rand. Då det för Luther såg ut som om allt var förlorat, gav Gud honom en vän och hjälpare. Den fromme Staupitz öppnade Guds ord för hans själ. Han bad honom att se bort ifrån sig själv, sluta med att tänka på de eviga straffen för överträdelse av Guds lag och att se upp till Jesus, som var hans syndförlåtande Frälsare. ”Kasta dig i Frälsarens armar i stället för att plåga dig på grund av dina synder. Sätt din tillit till honom, till hans rättfärdiga liv och hans försoningsdöd. Hör på Guds Son. Han blev människa för att tillförsäkra dig Herrens välbehag.” ”Älska honom som först älskade dig.” D’Aubigné, band 2, kap. 4.

Så talade denne nådens budbärare. Hans ord gjorde djupt intryck på Luther. Efter många sammandrabbningar med ingrodda villfarelser kunde han förstå sanningen. Hans bekymrade sinne fick frid.

Luther ordinerades till präst och kallades från klostret till en professur vid Wittenbergs universitet. Här använde han tiden till att studera Bibeln på grundspråket. Han började hålla föreläsningar över Bibeln. Psalmerna, evangelierna och breven framhölls för de hänförda åhörarskarorna. Staupitz, hans vän och överordnade, rådde honom att bestiga predikstolen och förkunna Guds ord. Luther var tveksam. Han kände sig ovärdig att tala till folket i Kristi ställe. Först efter en långvarig strid gav han efter för sin väns påträngande uppmaningar. Redan nu var han mycket bibelkunnig. Guds nåd vilade över honom. Hans vältalighet drog åhörarna med sig. Den klarhet och kraft med vilken han framhöll sanningen överbevisade dem. Hans innerlighet rörde deras sinnen.

Luther var alltjämt en trogen anhängare av påvekyrkan. Han hade ingen som helst tanke på att någonsin bli något annat. Genom försynens ledning kom han att avlägga ett besök i Rom. Resan företog han till fots. Han bodde i klostren på vägen dit. I ett kloster i Italien blev han full av förundran över den rikedom, lyx och prakt han såg. Munkarna hade furstliga inkomster. De bodde i praktfulla rum. De var klädda i fina, dyrbara dräkter. De åt vid överdådiga bord. Med smärtande känslor jämförde Luther detta med sitt eget mödosamma och självförnekande liv. Han började bli något förvirrad och osäker.

Snart kunde han i fjärran se staden på de sju kullarna. Djupt rörd kastade han sig ned på jorden och utbrast: ”Heliga Rom jag hälsar dig.” D’Aubigné, band 2, kap. 6. Han gick in i staden, besökte kyrkorna, lyssnade till de sällsamma berättelser som prästerna och munkarna berättade. Han utförde alla de påkostande ceremonierna. Överallt fick han se sådant som fyllde honom med förvåning och avsky. Han såg den ogudaktighet som härskade inom alla klasser av prästerskapet. Han fick höra oanständiga vitsar från prelaterna. Han blev förskräckt över de fruktansvärda hädelser som de kom med även under mässan. I sitt umgänge med munkarna och stadens borgare fick han bevittna utsvävningar och ett vilt liv. Var han än kom på denna heliga plats mötte han vanvördighet. ”Ingen kan föreställa sig vilka synder och skamliga händelser som begås i Rom”, skrev han. ”Mån måste se och höra det för att kunna tro det. De säger t.ex.: Om det finns ett helvete så är Rom byggt ovanpå det. Det är en avgrund från vilken all slags synd strömmar ut’.” D’Aubigné, band 2, kap. 6.

I ett dekret som nyligen hade sänts ut, hade påven lovat avlat åt alla som på sina knän ville gå upp för ”Pilatustrappan”. Man påstod att Frälsaren gick ned för den då han lämnade den romerska rättssalen. På något mirakulöst satt skulle den ha förts från Jerusalem till Rom.

I andaktsfull stämning kröp Luther en dag uppför dessa trappsteg. Plötsligt var det som om en röst med tordönsstämma sade till honom: ”Den rättfärdige skall leva av tro.” Rom. 1:

17. Han reste sig upp. Skamsen och skräckslagen skyndade han sig bort ifrån platsen. Detta skriftställeförloradealdrigsinkraftihanssinne.Fråndenstundensåghanklarareännågonsin tidigare vilken villfarelse det var att lita på mänskliga gärningar för att vinna frälsning. Han insåg hur nödvändigt det alltid är att tro på Kristi förtjänst. Hans ögon hade öppnats. De skulle aldrig någonsin mer kunna bortse ifrån påvedömets bedrägeri.

Då han vände blicken bort från Rom hade han också vänt sinnet bort ifrån det. Efter denna tid blev brytningen alltmer markerad. Till slut bröt han varje förbindelse med påvekyrkan. Efter det att Luther hade kommit tillbaka från Rom fick han den teologiska doktorsgraden vid universitetet i Wittenberg. Nu hade han tillfälle såsom aldrig tidigare att studera Bibeln som han älskade så högt. Han hade avgett ett heligt löfte att studera Guds ord omsorgsfullt, att med trohet förkunna det så länge han levde och att inte längre rätta sig efter påvens ord och doktriner. Han var inte längre bara munk eller professor. Han kände sig ha fått en kallelse att med auktoritet förkunna Bibeln. Han hade kallats som en herde att vaka över Guds hjord som hungrade och törstade efter sanningen. Han framhöll klart och tydligt att de kristna inte skulle godkänna andra läror än de som grundade sig på Bibelns auktoritet. Detta innebar ett slag riktat mot själva grunden för den påvliga överhögheten. Det var med andra ord, själva livsprincipen i Reformationen.

Luther insåg hur farligt det var att upphöja mänskliga teorier över Guds ord. Utan fruktan angrep han teologernas spekulativa otro. Han bekämpade den filosofi och teologi som så länge hade utövat ett avgörande inflytande över folket. Har fördömde sådana studier som inte bara var värdelösa utan skadliga. Han försökte leda sina lyssnares tankar bort ifrån filosofers och teologers spetsfundigheter och över till de eviga sanningar som framhölls av profeter och apostlar. Budskapet blev värdefullt för den ivriga skara som begärligt lyssnade till hans ord. Aldrig tidigare hade de fått lyssna till en sådan undervisning. Glädjebudskapet om Frälsarens kärlek och försäkringen om förlåtelse och frid på grund av hans försonande blod, fröjdade deras sinnen. Det väckte hos dem ett levande hopp. I Wittenberg tändes ett ljus. Strålarna från detta skulle nå ut till jordens avlägsnaste trakter och tillta i klarhet intill tidens avslutning.

Ingen förlikning möjlig

Men ljus och mörker kan inte samsas. Mellan sanning och villfarelse pågår en strid som aldrig kan bli bilagd. Att upprätthålla och försvara den ene är det samma som att angripa och bryta ned den andre. Vår Frälsare har själv sagt: ”Jag har icke kommit för att sända frid, utan svärd.” Matt. 10:34. Några år efter det att Reformationen hade börjat sade Luther: ”Gud vägleder mig inte endast. Han driver mig framåt. Han bär mig bort. Jag bestämmer inte över mig själv. Jag vill leva i lugn och ro. Men jag kastas mitt in i kamp och omvälvningar.”

D’Aubigné, band 5, kap. 2. Han drevs nu in i striden.

Den romerska kyrkan hade gjort Guds nåd till en handelsvara. Penningväxlarnas bord (Matt. 21: 12) ställdes upp vid sidan av altarna. Luften genljöd av rop från köpare och säljare. Under förevändning att man samlade pengar för byggandet av S:t Peterskyrkan i Rom erbjöds avlat offentligt till försäljning med bemyndigande av påven. För de pengar detta brott inbringade skulle ett tempel byggas för tillbedjan av Gud. Hörnstenen skulle läggas med inkomsten från ogudaktighet. Men just det medel man valt för att förhärliga Rom gav anledning till det dödligaste slaget mot dess makt och storhet. Det var detta som väckte påvedömets mest avgjorda och framgångsrika fiender. Det ledde till den strid som skakade påvens tron och riktade ett slag mot den tredubbla kronan på hans huvud.