Händelsernas Vändningar

Denämbetsman, Tetzel,somhade utnämntsatt ledaavlatshandeln iTyskland, blev känd för att ha gjort sig skyldig till de grövsta förbrytelser mot samhället och mot Guds lag. Men han undgick det straff som han hade förtjänat för sina förbrytelser. Han sattes i stället att befrämja påvens samvetslösa handelsprojekt. Med stor fräckhet återgav han de mest skriande lögner. Han berättade de mest fantastiska historier för att vilseleda ett okunnigt, lättroget och vidskepligt folk. Hade de haft Guds ord skulle de inte så lätt ha låtit sig bedras. Men Bibeln undanhölls dem för att de skulle hållas kvar i påvedömets våld och bidra till att öka dess äregiriga ledares makt och rikedom. (Se C. John C. L. Gieseler, A Compendium of Eccesiastical History, punkt 4, sektion 1, paragraf 5.)

När myntets klang...

När Tetzel gjorde sitt intåg i en stad gick en härold framför honom och ropade: ”Guds och den helige Faderns nåd är vid era portar.” D’Aubigné, band 3, kap. 1. Folket bjöd denna hycklande bedragare välkommen, som om han var Gud själv och hade kommit ned från himmelen till dem. Denna skamliga trafik förlades till kyrkan. Här steg Tetzel upp på predikstolen och lovordade avlaten som Guds dyrbara gåva. Han förklarade att i kraft av hans avlatsbrev skulle alla de synder som köparen senare skulle komma att begå, bli honom förlåtna. Det var ”inte ens nödvändigt att ångra sin synd”. D’Aubigné, band 3, kap. 1.

Han försäkrade även sina lyssnare att avlaten kunde frälsa, inte bara de levande utan också de döda. I det ögonblick pengarna klirrade mot botten i hans kista skulle den själ man betalade för, släppas ut ur skärselden och flyga till himmelen. (Se K. R. Hagenbach, Reformationens historia, band 1, sid. 96.)

När trollkarlen Simon erbjöd apostlarna pengar för att få gåvan att utföra underverk, svarade Petrus honom: ”Må dina pengar med dig själv gå i fördärvet, eftersom du menar att Guds gåva kan köpas för penningar.” Apg. 8: 20. Men tusentals människor tog begärligt emot Tetzels erbjudande. Hans penningskrin fylldes med guld och silver. En frälsning som kunde köpas för pengar, var lättare att uppnå än den som kräver omvändelse, tro och flitig strävan för att motstå och övervinna synden. (Se ”Tillägg”, om sid. 59.)

Lärda och fromma män inom den katolska kyrkan hade motarbetat läran om avlaten. Det fanns många som inte trodde på dessa anspråk som i så hög grad stred mot både förnuftet och Bibeln. Men ingen prelat vågade höja sin rost mot denna skändliga trafik. Bland folket däremot fanns det några som började bli oroliga och villrådiga. Många frågade om inte Gud på ett eller annat sätt skulle gripa in för att rena sin församling.

Även om Luther alltjämt var en sträng katolik fylldes han med förfäran över avlatskrämarnas hädiska anspråk. Många av hans egna församlingsmedlemmar hade köpt avlatsbrev. De började snart gå till prästen för att bekänna små synder och väntade sig att få absolution. Inte därför att de ångrade sig och ville omvända sig utan därför att de hade köpt avlat. Luther vägrade dem absolution. Han talade om för dem att om de inte omvände sig och levde ett annat liv än tidligare, skulle de komma att gå förlorade. Folk blev mycket förvirrade. De gick till Tetzel och klagade över att deras skriftefader hade vägrat att godkänna hans avlatsbrev. Några var modiga nog att begära sina pengar tillbaka. Munken blev rasande. Han uttalade de fruktansvärdaste förbannelser, tände bål på torgen och förklarade att han ”hade fått befogenhet av påven låt bränna alla kättare som vågade sätta sig upp mot hans heliga avlat”. D’Aubigné, band 3, kap. 4.

Luther gick nu modigt in i sitt arbete som en oförskräckt försvarare av sanningen. Från predikstolen ljöd hans allvarliga, enträgna varningar. Han framhöll för lyssnarna syndens onda väsen. Han sade dem att det var omöjligt för någon människa att genom egna gärningar minska syndens skuld eller att undgå dess straff. Ingenting annat än ånger inför Gud och tro på Kristus kunde frälsa syndaren. Kristi nåd kan inte köpas. Den är en fri gåva. Han rådde folket att inte köpa avlat. De skulle i stället med tro se upp till den korsfäste Frälsaren. Han berättade om sina egna plågsamma försök att vinna frälsning med hjälp av botgärningar och förödmjukelser. Han försäkrade dem att det bara var genom tro på Kristus och genom att se bort ifrån sig själv som man kunde finna frid och glädje.

Tetzel fortsatte emellertid med sin trafik och sina hädiska anspråk. Luther beslöt då att komma med en ännu mer effektiv protest mot detta skriande missbruk. Ett tillfälle yppade sig snart. Slottskyrkan i Wittenberg ägde många reliker. På särskilt heliga dagar visades dessa för folket.Mangavocksåfullsyndförlåtelseåtalla somdåbesöktekyrkan ochbiktadesig.Därför kom det stora skaror till kyrkan dessa dagar. En av de betydelsefullaste av dessa dagar, Alla helgons dag, närmade sig. Dagen före slöt sig Luther till de skaror som redan var på väg till kyrkan. På kyrkdörren spikade han upp ett plakat som innehöll 95 punkter mot avlatsläran. Han förklarade sig villig att försvara dessa teser på universitetet nästa dag inför vem som helst som ville angripa dem.

Vidskepelse avslöjad

Dessa teser tilldrog sig allmän uppmärksamhet. De blev lästa om och om igen och upprepade överallt. Uppståndelsen blev stor både på universitetet och i hela staden. I dessa teser bevisade Luther att makten att ge förlåtelse för synd och att efterskänka straff för synd aldrig hade överlämnats till påven eller till någon annan människa. Hela projektet var en komedi, en list med avsikt att skaffa sig pengar och använda sig av folkets vidskepelse. Det var ett bedrägeri av Satan för att fördärva alla de människor som skulle komma att tro på dess lögnaktiga anspråk. Dessa teser visade också klart och tydligt att Kristi evangelium är församlingens värdefullaste skatt. De visade att Guds nåd, som uppenbarats i evangelium kan fås fritt och för intet av alla dem som söker den genom omvändelse och tro.

Luthers teser var en uppfordran till diskussion. Ingen vågade emellertid ta emot utmaningen. De frågor somhan framställde hade under loppet av några få dagar spritt sig över hela Tyskland. Då några veckor hade gått hade de nått ut över hela kristenheten. Många uppriktiga katoliker hade insett och beklagat den fruktansvärda ogudaktighet som härskade inom kyrkan. De hade dock inte vetat hur de skulle kunna hejda detta onda. De läste teserna med stor glädje och uppfattade dem som Guds röst. De kände att Herren i sin nåd hade räckt ut sin hand för att stoppa det fördärv som likt en flodvåg vällde fram från den heliga stolen i Rom. Furstar och myndigheter gladde sig i hemlighet över att man nu skulle kunna bromsa den övermodiga makt som vägrade all rätt till omprövning av dess beslut.

Den vidskepliga allmänheten, som älskade synden, blev förskräckt över att de spetsfundigheter som hade lugnat deras fruktan nu fördömdes. Listiga, kyrkliga ämbetsmän hade i handling understött synden. Nu insåg de att deras inkomstbringande verksamhet stod i fara. De samlade sig för att skydda sina anspråk. Reformatorn fick bittra motståndare. Några beskyllde honom för att ha handlat överilat och av impuls. Andra anklagade honom för övermod. De hävdade att han inte var ledd av Gud utan uppträdde högmodigt och framfusigt. På detta svarade han: ”Vem vet inte, att om någon kommer med en ny uppfattning, ges den ofta sken av högmod. Han beskylls för att vilja väcka strid. . . Varför blev Kristus och alla martyrerna dödade? Därför att de ansågs vara högmodiga. Man menade att de föraktade tidens visdom. De kom ju med nya läror utan att först rådgöra med dem som försvarade de gamla åsikterna.”

Åter förklarade han: ”Vad jag än gör kommer det inte att förverkligas genom mänsklig klokhet utan genom Guds råd. Om verket är av Gud, vem kan då hindra det? Om inte, vem kan då befrämja det? Ske inte min vilja, inte heller deras och inte heller vår, utan din vilja, o helige Fader, du som är i himmelen.” D’Aubigné, band 3, kap. 6.

Även om Luther hade letts av den helige Ande att börja sitt verk kunde han inte genomföra det utan allvarlig kamp. Hans fiender hånade honom. De förvrängde hans avsikter. Deras orättfärdiga och ondskefulla angrepp på hans karaktär och motiv vällde in över honom som en överväldigande flodvåg. Angreppen blev inte utan effekt. Han hade varit övertygad om att folkets ledare både inom kyrkan och skolorna med glädje skulle ansluta sig till honom i hans reformverk. Uppmuntran från män i höga positioner hade fyllt honom med hopp och mod. I sitt sinne hade han redan sett en ljusare dag gry för kyrkan. Men uppmuntran hade vänts i klander och fördömande. Många framstående personer både inom kyrkan och i statsförvaltningen var övertygade om att han hade rätt i sina teser. Men de insåg snart att det skulle ske stora förändringar, om dessa sanningar skulle bli godkända. Att upplysa och reformera folket skulle faktiskt bli detsamma som att undergräva den romerska kyrkans auktoritet. Det skulle stoppa tusentals av de strömmar av pengar som nu flöt in i dess skattkammare. Det skulle i hög grad begränsa de påvliga ledarnas överdåd och lyx. Om man lärde folket att tänka och handla som ansvariga människor som såg upp endast till Kristus för att få frälsning, skulle detta dessutom störta påvens tron och eventuellt frånhända dem deras egen auktoritet. Därför förkastade de den kunskap som Gud erbjöd dem. De tog ståndpunkt emot Kristus och sanningen genom att sätta sig upp mot den man som han hade sänt för att skänka dem ljus.

Ensam mot övermakten

Luther darrade då han såg på sig själv en ensam man som hade jordens starkaste makter emot sig. Ibland tvivlade han på att det verkligen var Gud som hade lett honom att sätta sig upp mot kyrkans auktoritet. ”Vem är väl jag?”, skrev han, ”att jag skulle sätta mig upp mot påven, inför vars majestät jordens och hela världens konungar har darrat?. . . Ingen kan förstå vad mitt hjärta led under dessa första två år och vilket missmod, ja, jag kan säga förtvivlan, som jag sjönk ned i.” D’Aubigné, band 3, kap. 6. Men han blev inte lämnad som ett byte för missmodet. När mänskligt stöd uteblev såg han upp till Gud och lärde sig att han med fullkomlig tillförsikt kunde lita på den Allsmäktiges arm.

Till en av Reformationens vänner skrev Luther: ”Vi kan inte tillägna oss en förståelse av Bibeln vare sig genom studier eller med hjälp av vårt intellekt. Din första plikt är att börja bedja. Anropa Herren om att han i sin stora nåd skall ge dig sann förståelse av hans ord. Det finns ingen annan som kan förklara Guds ord än detta ords författare. Detta säger han själv: ’De skola alla hava fått lärdom av Gud!’ Hoppas ingenting av ditt eget arbete eller av din egen möjlighet att förstå. Lita endast på Gud och på inflytandet av hans Ande. Tro detta på en mans ord som har erfarenhet.” Samma källa, band 3, kap. 7. Detta är en undervisning av allra största betydelse för dem som menar, att Gud har kallat dem till att för andra förkunna de allvarliga sanningarna för vår egen tid. Dessa sanningar kommer att väcka såväl Satans fiendskap som de människors, som älskar de fabler han har lanserat. Det krävs något mer än stor begåvning och mänsklig kunskap i striden mot ondskans makter.

När motståndarna åberopade seder och traditioner eller påvens auktoritet och påståenden, mötte Luther dem med Bibeln, endast med Bibeln. Här stötte de på argument som de inte kunde motbevisa. De var slavar under formväsen och vidskepelse. De krävde därför hans blod på samma sätt som judarna hade krävt Jesu blod. ”Han är en kättare”, ropade de katolska ivrarna. ”Det är högförräderi mot kyrkan att tillåta att en så fruktansvärd kättare får leva en enda timme längre. Res ögonblickligen en galge åt honom.” D’Aubigné, band 3, kap. 9.

Men Luther föll inte offer för deras raseri. Gud hade ett arbete som han skulle utföra. Änglar från himmelen sändes för att skydda honom. Många hade tagit emot det dyrbara ljuset från Luther. Dessa blev ändå föremål för Satans vrede och led utan fruktan tortyr och död för sanningens skull.