Händelsernas Vändningar

Jesus sade till sina lärjungar: ”Voren I av världen, så älskade ju världen, vad henne tillhörde; men eftersom I icke ären av världen, utan av mig haven blivit utvalda och tagna ut ur världen, därför hatar världen eder. Kommen ihåg det ord, som jag sade till eder: ’Tjänaren är icke förmer än sin Herre. Hava de förföljt mig, så skola de ock förfölja eder; hava de hållit mitt ord, så skola de ock hålla edert.’” Joh. 15: 19, 20. Å andra sidan sade vår Herre också klart: ”Ve eder, när alla människor tala väl om eder! På samma sätt gjorde ju deras fäder i fråga om de falska profeterna. ” Luk. 6: 26. Världens anda överensstämmer lika litet med Kristi anda idag som under tidigare skeden. De som förkunnar Guds ord i dess renhet kommer inte att möta mer välvilja nu än på den tiden. Motståndet mot sanningen kan framträda i andra former. Fiendskapen kan vara mindre uppenbar, därför att den är mera förslagen. Men samma motsatsförhållande existerar alltjämt och det kommer att göra sig gällande intill tidens slut.

Kapitel 8 Inför kejsare och furstar

Med stort mod försvarade Luther Guds Ord inför världens mäktiga män, trots att han visste att det kunde innebära döden för honom. Vid denna tid såg Karl V ut att bli den självklare härskaren över Europa. Men en följd av Riksdagen möte i Worms blev ett långt krig i Europa, och Karl V fick se sina planer gå i stöpet. En ny kejsare, Karl V, hade intagit Tysklands tron. Roms emissarier skyndade sig att komma med sina lyckönskningar och att söka förmå monarken att använda sin makt mot Reformationen. Kurfursten av Sachsen, som kejsar Karl i stor utsträckning hade att tacka för sin krona, bad honom däremot om att inte företa sig någonting mot Luther, förrän han hade fått tillfälle att lyssna till honom. På det sättet kom kejsaren i en mycket besvärlig situation. Katolikerna nöjde sig inte med något mindre än ett kejserligt edikt som fällde dödsdomen över Luther. Kurfursten hade bestämt sagt att ”varken hans kejserliga majestät eller någon annan hade kunnat motbevisa Luthers skrifter.” Därför bad han omatt ”dr Luther skulle förses med lejdbrev så att han kunde framträda inför en domstol som bestod av lärda, fromma och opartiska domare.” D’Aubigné, band 6, kap. 11.

Alla partier riktade nu sin uppmärksamhet mot den församling av män från de tyska staterna, som sammanträdde i Worms strax efter det att kejsar Karl hade övertagit riket. Det var viktiga politiska frågor och intressen som skulle behandlas vid denna riksdag, eftersom det var första gången som de tyska furstarna skulle möta sin ungdomlige monark i ett rådslag. Från alla håll av landet kom höga representanter för kyrka och stat. Mäktiga, högvälborna adelsmän, angelägna om sina nedärvda rättigheter, kyrkofurstar, berusade av medvetenheten om sin överlägsenhet både i rang och makt, eleganta riddare med beväpnat följe, sändebud från främmande och avlägsna länder. Alla samlades de i Worms. Men det som i denna stora församling väckte det djupaste intresset var den sachsiske reformatorns sak.

Kejsar Karl hade tidigare bett kurfursten om att ta Luther med sig till riksdagen. Han försäkrades om beskydd och fick löfte om fri diskussion med kompetenta personer om de stridsfrågor som var aktuella. Luther hyste en stark önskan om att få träda fram inför kejsaren. Hans hälsa var vid det här tillfället ganska dålig. Ändå skrev han till kurfursten: ”Kan jag inte komma till Worms frisk och färdig, så vill jag bli buren dit så sjuk som jag är. Om kejsaren kallar mig kan jag inte tvivla på att det är Guds kallelse. Vill de använda våld emot mig, och det är mycket sannolikt, för det är inte för att få information som de anmodar mig att komma, så lägger jag saken i Herrens hand. Han som bevarade de tre unga männen i den brinnande ugnen, lever och styr ännu. Om han inte vill rädda mig, så har mitt liv föga betydelse. Låt oss bara förhindra att evangelium utsätts för hån från de ogudaktigas sida och låt oss ge vårt blod för det, för att de inte skall få triumfera. Det tillkommer inte mig att avgöra om mitt liv eller min död mest skall bidra till allas frälsning. . . av mig kan du vänta vad som helst. . . med undantag av flykt eller återkallande. Fly kan jag inte, ännu mindre återta något.”

D’Aubigné, band 7, kap. 1.

Då nyheten spreds i Worms att Luther skulle inställa sig inför riksdagen, väckte detta stor uppståndelse. Aleander, den påvlige legaten som hade fått i uppdrag att ta sig an denna sak, blev både skrämd och förbittrad. Han insåg att utgången kunde bli mycket olycklig för påvekyrkan. Att låta en sak diskuteras efter det att påven redan hade uttalat sin förkastelsedom över den, skulle vara ett hån mot påvens myndighet och överhöghet. Han var rädd för att denne vältalige man med sina starka argument skulle kunna få många av furstarna att vända sig mot påvens sak. Därför riktade han de mest energiska protester till kejsaren mot att Luther skulle få komma till Worms. Ungefär vid den här tiden hade en bannbulla utsänts, som bannlyste Luther, och detta i samband med legatens protester fick kejsaren att ge efter. Han skrev därför till kurfursten att om Luther inte ville ta tillbaka sina villoläror måste han bli kvar i Wittenberg.

Men denna seger räckte inte för Aleander. Med all den kraft och förslagenhet han kunde åstadkomma arbetade han för att få Luther dömd. Med en ihärdighet som var värdig en bättre sak tvingade han sig på furstarna, prelaterna och andra medlemmat av församlingen, framhöll sina synpunkter och anklagade reformatorn för uppvigling, uppror, ogudaktighet och hädelse. Men den våldsamhet och lidelse som legaten visade, avslöjade alltför tydligt vilken anda han besjälades av. ”Han drevs av hat och hämndlystnad mer än av nit och fromhet”, D’Aubigné, band 7, kap. 1 var den allmänna kommentaren. Riksdagens flertal var mer än någonsin tidigare benägna att betrakta Luthers sak med välvilja.

Vaksamma ögon följer utvecklingen

Med dubbel iver gjorde Aleander klart för kejsaren att det var hans plikt att verkställa de påvliga edikten. Men enligt tysk lag kunde han inte göra detta utan furstarnas samtycke. Till slut gav kejsar Karl efter för legatens enträgenhet och anmodade honom att framlägga sin sak för riksdagen. ”Det var en stolt dag för legaten. Församlingen var stor och saken ännu större. Aleander skulle försvara Rom. . . alla kyrkors moder och härskarinna. Han skulle försvara Petrus’ furstendöme inför de kristna makter som var representerade. Han var vältalig och visade sig vara uppgiften vuxen. Försynen hade bestämt att den romerska kyrkan skulle framträda och försvara sin sak genom sina duktigaste talesmän i närvaro av den högsta domstol som fanns, innan dess dom avgavs.” Wylie, band 6, kap. 4. Det var med en viss oro som de som stödde reformatom såg effekten av Aleanders tal. Kurfursten av Sachsen var inte närvarande, men han hade gett några av sina rådsmän order att vara närvarande och göra anteckningar om legatens föredrag.

Med all den kraft som hans lärdom och vältalighet gjorde möjlig försökte Aleander att kullkasta sanningen. Han slungade ut den ena beskyllningen efter den andra mot Luther. Han beskyllde honom för att vara fiende till kyrkan och staten, till både levande och döda, till prästerskapet och det allmänna folket, till kyrkomötena och enskilda kristna. ”I Luthers villfarelse”, sade han, ”finns tillräckligt med motiv för att döma hundra tusen kättare till bålet.”

Till slut försökte han att förlöjliga dem som var anhängare av den nya tron. ”Vad är alla dessa lutheraner?” frågade han. ”En flock förmätna skolmästare, demoraliserade präster, tygellösa munkar, okunniga jurister och urartade adelsmän tillsammans med det allmänna folket som de har vilselett och förfört. Hur högt står inte det katolska partiet över dem i antal, kunnighetochmakt!Ettenstämmigtdekretfråndennaförsamlingskulleupplysadeenfaldiga, varna de oförsiktiga, befästa de vacklande och stärka de svaga.” D’Aubigné!, band 7, kap. 3.

Med sådana vapen har sanningens försvarare under alla tider blivit angripna. Samma argument används alltjämt mot dem som vågar framhålla Guds ords rena och direkta undervisning i motsats till villfarelser som fått fotfäste. ”Vilka är dessa som förkunnar en ny lära?” säger de som hävdar en populär kristendom. ”De är olärda, fåtaliga och tillhör de lägre klasserna i samhället. Ändå ställer de krav på att ha sanningen och vara Guds utvalda folk. De är okunniga och vilseledda. Hur överlägsen i antal och inflytande är då inte vår kyrka! Hur många stora och lärda män har vi inte ibland oss! Hur mycket större makt har vi inte på vår sida!” Sådana argument är det som har tyngd och inflytande i världen. Men de är lika litet avgörande nu som de var på reformatorns tid.

Reformationen slutade inte med Luther såsom många menar. Den skall fortsätta till tidens slut. Luther hade ett stort verk att utföra, att sprida det ljus som Gud lät lysa för honom. Men han fick inte allt det ljus som världen skulle få. Från den tiden och till nu har det hela tiden kommit nytt ljus över Bibelns undervisning, och nya sanningar har avslöjats.

Legatens tal gjorde ett djupt intryck på riksdagen. Ingen Luther fanns närvarande som med Guds klara och överbevisande sanningar kunde bemöta påvekyrkans förkämpar. Inga försök gjordes att försvara reformatorn. Det fanns en allmän benägenhet att inte bara fördöma honomoch den undervisning somhan hävdade,utan också att ommöjligtutrotakätteriet. Den romerska kyrkan hade haft sitt allra fördelaktigaste tillfälle att försvara sin sak. Allt vad den kunde säga till sitt eget försvar hade blivit sagt. Men denna skenbara seger var signalen till nederlaget. Från och med nu skulle motsättningarna mellan sanning och villfarelse komma allt tydligare i dagen, när de trädde fram på valplatsen i öppen konfrontation. Från den dagen skulle den romerska kyrkan inte stå lika säker som den tidigare hade gjort.

De flesta medlemmarna av riksdagen skulle inte ha tvekat att överlämna Luther åt Roms hämnd. Det fanns emellertid många som insåg och beklagade det fördärv som härskade inom kyrkan. De önskade få ett slut på de missbruk som det tyska folket led under, på grund av prästerskapets girighet och korruption. Legaten hade framställt den påvliga regeringen i det gynnsammaste tänkbara ljus. Nu påverkade Herren en medlem av riksdagen att ge en korrekt skildring av de följder det påvliga tyranniet hade haft. Med ädel fasthet stod hertig Georg av Sachsen upp i denna furstliga församling och räknade med fruktansvärd exakthet upp påvedömets bedrägerier och avskyvärdheter och de katastrofala resultaten av detta. Till slut sade han:

”Dessa är några av de missförhållanden som höjer sitt rop mot Rom. All skamkänsla är försvunnen. Deras enda mål är. . . pengar, pengar, pengar, . . . så att präster som skulle framhålla sanningen inte uttalar något annat än lögn och inte endast blir tolererade utan också belönade, därför att ju större deras lögner är desto större deras vinning. Det är från denna orena källa sådant smutsat vatten strömmar ut. Utsvävningar och habegär räcker varandra handen. . . Tyvärr är det de skandaler som prästerskapet orsakar, som störtar så många arma människor i evig förtappelse. En allmän reform måste genomföras.” D’Aubigné, band 7, kap. 4.

Ett mer effektivt och kraftfullt fördömande av de påvliga oegentligheterna kunde inte ens ha gjorts av Luther själv. Och medvetandet om att talaren var Reformationens avgjorda fiende gjorde att hans ord fick ännu större inflytande.

Om församlingen hade fått sina ögon öppnade, skulle de som var närvarande ha sett Gudsänglarsomsände ljusstrålargenomvillfarelsens mörkerochöppnadesinnenaatttaemot sanningen. Det var kraften från sanningens och visdomens Gud som hade kontroll till och med över Reformationens motståndare. På det sättet banades väg för det stora verk som snart skulle utföras. Martin Luther var inte närvarande, men rösten av en som var större än Luther hade hörts i denna församling.

En kommitté utsågs omedelbart av riksdagen som skulle utarbeta en förteckning över de påvliga pålagor som vilade så tungt på det tyska folket. Denna förteckning, som innehöll 101 punkter, lades fram för kejsaren med anmodan om att ögonblickligen vidta åtgärder så att detta onda kunde avhjälpas. ”Vilken förlust av kristna själar”, sade motionärerna, ”vilka plundringar, vilken utsugning som följd av de skandaler som kristenhetens andliga huvud har omgett sig med. Det är vår plikt att förhindra vårt folks ruin och vanära. Därför ber vi er underdånigast, men enträget om att ge befallning om en allmän reformation och att se till att den genomförs.” D’Aubigné, band 7, kap. 4.

Med livet som insats

Rådsmötet krävde nu att reformatorn skulle inställa sig inför dem. Trots framställningar, protester och hot från Aleanders sida gav kejsaren slutligen sitt samtycke. Luther inkallades för att inställa sig i riksdagen. Ett lejdbrev försäkrade honom om att han skulle kunna resa tillbaka till den plats där han kunde vara i säkerhet. Dessa dokument fördes till Wittenberg av en härold som fick i uppdrag att föra honom till Worms.

Luthers vänner blev både förskräckta och ängsliga. De kände till fördomarna och fiendskapen mot honom. De fruktade för att inte ens hans lejd skulle komma att bli respekterad. De bad honom därför inträngande om att inte utsätta sitt liv för farorna. Han svarade: ”Papisterna vill inte att jag skall komma till Worms, men de traktar efter min bannlysning och död. Men det är likgiltigt. Be inte för mig utan för Guds ord. . . . Kristus kommer att ge mig sin Ande, så att han kan segra över villfarelsens förkämpar. Jag föraktar dem i mitt liv och jag skall segra över dem i min död. I Worms har de problem med att tvinga mig till att ta tillbaka. Detta skall bli mitt tillbakatagande: Jag sade tidigare att påven var Kristi ställföreträdare. Nu hävdar jag att han är vår Herres mot ståndare och Djävulens apostel.”

D’Aubigné, band 7, kap. 6.

Luther skulle inte komma att göra sin farliga resa ensam. Förutom den kejserliga häroldenbeslöttreavhansmestövertygandevännerattföljahonom. Melanchthonvar mycket ivrig att få ansluta sig till dem. Han stod Luther mycket nära. Han längtade efter att få följa honom, om så skulle vara till fängelse eller i döden. Men hans vädjanden avvisades. Om Luther skulle gå under måste hoppet för Reformationen centreras kring hans ungdomlige medarbetare. Då reformatorn tog avsked av Melanchthon sade han: ”Om jag inte återvänder och mina fiender tar mitt liv, fortsätt då att undervisa och stå fast i sanningen. Arbeta i mitt ställe. . . Om du överlever kommer min död att sakna betydelse.” Samma källa, band 7, kap. 7.

Studenter och borgare som hade samlats för att bevittna Luthers avresa, var djupt rörda. En folkskara vars hjärtan hade berörts av evangelium bjöd honom farväl under gråt. Så begav sig reformatorn och hans följeslagare ut ifrån Wittenberg. På vägen till Worms kunde de se attonda aningar gjorde människornabetryckta. Inågra städer visade mandemingen somhelst hedersbevisning. På en plats där de övernattade gav en vänligt sinnad präst uttryck för sin fruktan genom att visa Luther bilden av en italiensk reformator som hade lidit martyrdöden. Nästa dag fick de höra att Luthers skrifter hade blivit bannlysta i Worms. Kejserliga sändebud förkunnade kejsarens dekret och uppfordrade folket till att lämna in de förbjudna böckerna till myndigheterna. Härolden som fruktade för Luthers säkerhet vid riksdagen och trodde att denne redan hade börjat ångra sitt beslut, frågade om han alltjämt ville fortsätta. Luther svarade: ”Även om jag blir bannlyst i varje stad kommer jag att fortsätta.” Samma källa, band 7, kap. 7.

I Erfurt mottogs Luther med hedersbevisningar. Beundrare omringade honom där han gick längs samma gator, på vilka han ofta hade gått med sin tiggarpåse. Han besökte sin klostercell och tänkte på de själsstrider som hade resulterat i att det ljus som nu lyste över

Tyskland, då hade strömmat in i hans själ. Han anmodades att predika. Detta var förbjudet, men härolden tillät det. Munken som en gång hade utfört klostrets enklaste sysslor steg nu upp i predikstolen.

Till en väldig åhörarskara talade han över Kristi ord: ”Min frid giver jag eder.”

”Filosofer, doktorer och skribenter”, sade han, ”har sökt lära människorna hur de skall vinna evigt liv, men de har inte lyckats. Nu skall jag berätta det för er: . . . Gud uppväckte en människa från döden, Herren Jesus Kristus, för att han skulle tillintetgöra döden, utplåna synden och stänga helvetets portar. Detta är frälsningens verk. . . Kristus har segrat detta är det glada budskapet. Och vi blir frälsta genom det han gjort, inte genom våra egna gärningar. . . . Vår Herre, Jesus Kristus sade: ’Frid vare med eder! Se på mina händer!’ Det vill säga: Se, o du människa, jag ensam har tagit bort din synd och återlöst dig. Nu har du frid, säger Herren.”

Ivriga folkskaror, varnande röster

Han fortsatte med att visa hur sann tro skulle ta sig uttryck i ett helgat liv. ”Eftersom Gud har frälst oss bör vi inrätta våra gärningar så, att de kan vara välbehagliga för honom. Är du rik? Låt då det du äger användas till att avhjälpa de fattigas nöd. Är du fattig? Låt då din tjänst bli välbehaglig för de rika. Om ditt arbete är nyttigt bara för dig själv, så är den tjänst du menar dig utföra för Gud en lögn.” D’Aubigné, band 7, kap. 7.

Folkskaran stod som trollbunden då de lyssnade till honom. Livets bröd bröts för dessa utsvultna människor. Kristus blev upphöjd för dem, som en som stod över påvar, legater, kejsare och konungar. Luther gjorde ingen antydan om sitt eget farliga läge. Han försökte inte göra sig själv till föremål för deras tankar eller sympati. Under det att han betraktade Kristus förlorade han sig själv ur sikte. Han dolde sig bakom Återlösaren och framhöll Kristus som syndarens Frälsare.

Då nu reformatorn fortsatte på sin resa blev han överallt betraktad med stort intresse. Ivriga folkskaror trängde sig omkring honom. Vänliga röster varnade honom för katolikernas avsikter. ”De kommer att bränna dig”, sade någon, ”och förvandla din kropp till aska, liksom de gjorde med Johan Hus.” Luther svarade: ”Även om de kommer att tända en eld hela vägen från Worms till Wittenberg så att flammorna når ända upp till himmelen, kommer jag att genomgå den i Herrens namn. Jag kommer att gå in i Behemots gap, bryta av hans tänder och bekänna Herren Jesus Kristus.” D’Aubigné, band 7, kap. 7.

Nyheten om att han närmade sig Worms väckte stor uppståndelse. Hans vänner var oroliga för hans säkerhet. Hans fiender fruktade för hur det skulle gå med deras sak. Stora ansträngningar gjordes för att avråda honom från att komma in i staden. Från katolsk sida anmodades han enträget om att resa till en vänligt sinnad riddares borg. Därifrån påstod man skulle alla svårigheter bli uppordnade i gott samförstånd. Vänner försökte skapa fruktan hos honom genom att skildra de faror som han var utsatt för. Men alla deras försök misslyckades. Luther stod alltjämt oryggligt fast och sade: ”Även om det fanns lika många djävlar i Worms som det finns taksten på husen, kommer jag ändå att dra in dit.” D’Aubigné, band 7, kap. 7.

Då Luther komtill Worms strömmade stora människoskaror till stadsporten för att bjuda honom välkommen. Så många människor hade inte ens kommit tillsammans för att bjuda kejsaren välkommen. Spänningen var stark. Inne ifrån människoskaran kunde man höra en genomträngande, klagande röst som sjöng en begravningspsalm som varning till Luther om det öde som väntade honom. ”Gud kommer att vara mitt försvar”, sade han, då han steg ut ur vagnen.

Katolikerna hade inte trott att Luther verkligen skulle våga visa sig i Worms. Hans ankomst väckte stor skräck bland dem. Kejsaren sammankallade ögonblickligen sina rådgivare för att diskutera vilka metoder de skulle använda sig av. En av biskoparna, en sträng katolik, förklarade: ”Vi har diskuterat denna sak länge nog. Ers kejserliga majestät bör genast se till att denne man röjs ur vägen. Lät inte Sigismund bränna Johan Hus. Vi är inte förpliktade att varken ge eller att respektera lejd ifråga om en kättare.” ”Nej”, sade kejsaren, ”vi måste hålla vårt löfte.” D’Aubigné, band 7, kap. 8.

Man beslöt därför att man skulle höra reformatorn. Hela staden var angelägen om att få se denne märklige man. En mängd besökare fyllde snart hans härbärge. Luther var ännu inte helt återställd från sin senaste sjukdom. Han var trött efter resan som hade tagit hela två veckor. Han måste förbereda sig för morgondagens ödesdigra händelser. Han behövde stillhet och vila. Men ivern att få se honom var så stor att då han hade vilat bara några få timmar, kom adelsmän, riddare, präster och borgare och samlade sig ivrigt omkring honom. Bland dessa fanns många adliga som utan fruktan hade krävt en reform av kejsaren ifråga om de kyrkliga misshälligheterna och som, för att använda Luthers ord, ”alla hade blivit frigjorda genom min förkunnelse”. Martyn, sid. 393.

Mot kejsare och påve

Vänner och fiender kom för att se den modige munken. Men han tog emot dem med orubbat sinneslugn och svarade alla med värdighet och klokhet. Hans hållning var fast och modig. Det bleka, magra ansiktet, där det hårda arbetet och sjukdomen hade satt sina spår, hade ett vänligt, ja, ett glatt uttryck. Högtidligheten och allvaret som präglade hans ord gav honom en kraft som inte ens hans fiender kunde stå emot. Både vänner och fiender fylldes med förundran. Några var övertygade om att ett gudomligt inflytande följde honom. Andra påstod, på samma sätt som fariséerna hade gjort ifråga om Kristus: ”Han är besatt av Djävulen.”

Nästa dag kallades Luther att inställa sig inför riksdagen. En kejserlig ämbetsman hade utsetts till att följa honom till mötessalen. Det var bara med stora svårigheter som han kom fram till platsen. Alla vägar var fyllda av åskådare som ville se denne munk som hade vågat trotsa påvens auktoritet.

Just som han skulle träda fram inför sina domare sade en gammal fältherre, som hade varit hjälte i många fältslag, vänligt till honom: ”Arme munk, arme munk, du går nu in för att våga en ädlare dust än jag eller någon annan härförare någonsin har gjort i våra blodigaste slag. Men om din sak är rättfärdig och du är övertygad om det, så gå fram i Guds namn och var inte rädd för någon. Gud kommer inte att överge dig.” D’Aubigné, band 7, kap. 8.

Så stod då Luther inför riksdagen. Kejsaren satt på tronen omgiven av rikets förnämsta män. Aldrig har någon människa stått inför en mer respektingivande församling än den som Martin Luther nu skulle försvara sin tro inför. ”Bara detatt han var närvarande, var i sig själv en stor seger över påvedömet. Påven hade bannlyst denne man. Han stod nu inför en tribunal som just genom denna handling hade ställt sig över påven. Påven hade förklarat honom i interdikt och avskurit honom från allt mänskligt umgänge. Ändå hade han kallats dit på ett respektfullt sätt och mottagits inför den mest upphöjda rådsförsamling i världen. Påven hade dömt honom till evig tystnad. Nu stod han färdig att tala till tusentals uppmärksamma lyssnare, som hade kommit tillsammans från de avlägsnaste trakter inom kristenheten. En väldig revolution hade igångsatts genomLuthers förmedling. Romhade redan börjat stiga ned från sin tron. Det var en munks röst som orsakade denna förödmjukelse.” Samma källa, band 7, kap. 8.

Inför denna mäktiga och upphöjda församling blev reformatorn, som var av anspråkslös härkomst, förlägen och överväldigad av vördnad. Flera av furstarna som lade märke till hans reaktion gick framtill honom. En av dem viskade: ”Frukten icke för dem som väl kunna dräpa kroppen, men icke hava makt att dräpa själen.” Och en annan sade: ”När man drager eder inför landshövdingar och konungar för min skull, är det eder Faders Ande som skall tala i eder.” Så framhölls Kristi ord av världens stormän för att styrka hans tjänare i prövningens stund.

Luther fick sin plats alldeles framför kejsarens tron. En djup stillhet föll över den stora församlingen. Så reste sig en kejserlig ämbetsman. Han pekade på en samling av Luthers skrifter och krävde att reformatorn skulle svara på två frågor. Erkände han att han hade skrivit dessa böcker och var det hans avsikt att återkalla de åsikter som han hade framhållit i dem? Då titlarna på böckerna lästes upp, svarade Luther på den första frågan med att erkänna att han hade skrivit böckerna. ”Vad den andra frågan angår”, sade han, ”inser jag att det gäller en sak som angår tron och människors frälsning och Guds ord som är den största och dyrbaraste skatten både i himmelen och på jorden. Jag skulle handla oklokt, om jag skulle svara på den utan att överväga den. Jag kunde bekräfta mindre än omständigheterna kräver eller mer än sanningen kräver och på det sättet synda mot Kristi ord. ’Den som förnekar mig inför människorna, honom skall ock jag förneka inför min Fader som är i himmelen.’ Matt. 10: 33. Därför ber jag i all underdånighet ers kejserliga majestät om att låta mig få tid så att jag kan svara utan att handla mot Guds ord.” D’Aubigné, band 7, kap. 8.

Luther handlade klokt då han kom med denna begäran. Hans tillvägagångssätt överbevisade församlingen om att han inte gjorde något på grund av fanatism eller tillfälliga impulser. Ett sådant sinneslugn och en sådan självbehärskning hade de inte väntat sig av en somhadevisatsigvara sådjärvochomedgörlig.Dettaökadehans maktochgjordedet möjligt för honom att senare svara försiktigt, bestämt, klokt och värdigt, så att hans motståndare blev överraskade och besvikna och kände sig tillrättavisade för sin arrogans och stolthet.

Hotande faror

Följande dag skulle han framträda för att ge sitt slutliga svar. En stund svek modet honom, när han tänkte på de makter som stod samlade mot sanningen. Hans tro vacklade. Fruktan och tvivel kom över honom. Han blev överväldigad av skräck. Faran växte. Det såg ut som om hans fiender skulle segra och mörkrets makter få överhand. Mörka skyar samlade sig omkring honom. De tycktes skilja honom från Gud. Han längtade efter en försäkran om att härskarornas Herre var med honom. I sin själsångest kastade han sig med ansiktet mot jorden och utstötte dessa brutna, hjärtskärande rop, som ingen utom Gud helt kan förstå.

”O allsmäktige och evige God”, bad han, ”hur fruktansvärd är inte denna värld. Se hur den öppnar sin mun för att uppsluka mig, jag som har så föga tillit till dig. . . . Om det bara är denna världens kraft som jag måste sätta min tillit till, då är allt slut. . . . Min sista stund är inne. Min dom har uttalats. . . . O Gud, hjälp du mig mot all världens visdom. Gör detta, . . . du den ende, . . . för detta är inte mitt verk utan ditt. Jag har ingenting här att göra, ingenting att strida för mot dessa världens stormän. . . Men saken är din. . . och det är en rättfärdig och evig sak. O Herre, hjälp mig! Trofaste och oföränderlige Gud, jag sätter inte min tillit till någon människa. . . . Allt mänskligt är ovisst. Allt som kommet från människor slår fel. . . . Du har utvalt mig till denna uppgift. Stå vid min sida för din älskade Sons, Jesu Kristi, skull. Han är mitt värn, min sköld och min fasta borg.” D’Aubigné, band 7, kap. 8.

I sin allvisa försyn hade Gud tillåtit Luther att inse den fara i vilken han svävade, för att han inte skulle lita på sin egen styrka och övermodigt utsätta sig för faror. Ändå var det inte fruktan för personliga lidanden eller rädsla vid tanken på tortyr eller död som tycktes överhängande, som hade överväldigat honom med sin skräck. Han hade kommit in i en kris och han kände sig inte beredd att möta den. Om han visade svaghet, kunde sanningens sak bli lidande. Det var inte för sin egen personliga säkerhet utan för evangeliets seger som han kämpade med Gud. Hans själsångest och kamp var densamma som Jakob genomgick vid den ensliga bäcken. Liksom Jakob vann han seger hos Gud. I sin fullständiga hjälplöshet klängde han sig i tro fast vid Kristus, den mäktige befriaren. Han blev stärkt genom förvissningen om att han inte ensam skulle träda fram inför riksdagen. Han fick åter frid i sin själ. Han gladde sig över att han fick möjlighet att upphöja Guds ord inför landets härskare.

Förberedelser för sammandrabbningen

Med sinnet förankrat i Gud förberedde sig Luther för den förestående kampen. Han tänkte noga över vad han skulle svara, undersökte uttalanden i sina egna skrifter och letade i Bibeln fram lämpliga bevis till stöd för sin ståndpunkt. Medan den vänstra handen vilade på den heliga boken, som låg uppslagen framför honom, lyfte han sin högra mot himmelen och avlade löftet att han skulle ”fortsätta att vara trogen mot evangelium och öppet bekänna sin tro även om han skulle få besegla sitt vittnesmål med sitt blod”. D’Aubigné, band 7, kap. 8.

Då han åter inställde sig inför riksdagen visade hans ansikte inte något spår av fruktan eller förlägenhet. Lugn och full av frid, men ändå med en upphöjd, ädel frimodighet, stod han som Guds vittne bland världens stora. Den kejserlige ämbetsmannen frågade honom om han hade beslutat sig för att återkalla sin lära. Luther kom med sitt svar på ett dämpat och hövligt sätt, utan antydan till häftighet eller fanatism. I sitt uppträdande var han reserverad och respektfull, men han lade i dagen en tillitsfullhet och en glädje som förvånade de församlade.

”Allra högste kejsare, höga furstar, nådiga herrar”, sade Luther, ”jag träder fram inför er i dag i överensstämmelse med den befallning som gavs mig i går. Genom Guds barmhärtighet vädjar jag till ers majestät och ers högheter att ni nådigt skall lyssna till mitt försvar för en sak, som enligt min överbevisning är rättfärdig och sann. Skulle jag på grund av bristande kunskap försynda mig emot de regler som gäller hovets seder och bruk ber jag er omförlåtelse, eftersomjag inte har uppfostrats i kungliga palats utan i klostrets avskildhet.”

D’Aubigné, band 7, kap. 8.

Sedan återgick han till själva frågan. Han sade att inte alla hans skrifter var av samma slag. I några av dem hade han uppehållit sig vid tro och goda gärningar. Även hans fiender förklarade dessa för att vara inte bara oskadliga utan nyttiga. Att återkalla dessa skulle vara att fördöma sanningar som alla trodde på. Nästa klass bestod av skrifter som avslöjade påvedömets fördärvoch maktmissbruk. Attåterkalladessa verkskulle ytterligarestärkaRoms tyranni och öppna dörren på vid gavel för mycken och stor ogudaktighet. I den tredje gruppen avsinaböckerhade han angripitenskilda människorsomhadeförsvaratdenrådandeondskan. Beträffande dessa bekände han öppet att han hade varit mer aggressiv än vad som var passande. Han gjorde inte anspråk på att vara fri från fel. Inte ens dessa böcker kunde han återkalla, eftersom en sådan handling skulle göra sanningens fiender djärvare. De skulle då utnyttja tillfället för att krossa Guds folk med ännu större grymhet.

”Men jag är bara en människa, inte Gud”, sade han vidare, ”och därför vill jag försvara mig såsom Kristus gjorde: ’Har jag talat orätt, så bevisa att det var orätt.’ . . . Vid Guds barmhärtighet besvär jag er, allra högste kejsare och er, höga furstar och alla män av varje rang, att ni bevisar från profeternas och apostlarnas skrifter att jag har farit vilse. Så snart jag blir överbevisad om detta skall jag återkalla varje villfarelse och vara den förste till att lägga hand på mina böcker och kasta dem i elden.

Vad jag nu har sagt hoppas jag tydligt och klart visar att jag omsorgsfullt har övervägt och betänkt den fara jag utsätter mig för. Jag är emellertid långt ifrån förskräckt. Jag gläder mig över att se att evangelium, nu som i gångna tider, är en orsak till oro och splittring. Detta är Guds ords väsen och dess öde. ’Jag har icke kommit för att sända frid på jorden utan svärd’, sade Jesus Kristus. Gud är underbar och fruktansvärd i sitt råd. Ta er därför i akt, så att ni inte genom att ni, när ni avser att vilja hindra splittring, kommer att förfölja Guds heliga ord och nedkalla över er en fruktansvärd syndaflod av oövervinnliga faror, av katastrofer nu, och evig förtappelse. . . Jag kunde visa många exempel från Guds ord. Jag kunde tala om faraonerna, om de babyloniska och israelitiska konungarna somgenom sina gärningar aldrig mer effektivt bidrog till sin undergång, än när de genom rådslut som efter att döma var mycket kloka, sökte stärka sitt eget herradöme. Gud flyttar oförtänkt bort berg’.” Samma kalla, band 7, kap. 8.

Luther hade talat på tyska. Nu blev han uppfordrad att återupprepa samma ord på latin. Trots att han var utmattad av den föregående framställningen, åtlydde han uppmaningen och upprepade sitt föredrag med samma klarhet och kraft som första gången. Det var Guds försyn som ledde i denna sak. Många av furstarna var så förblindade av villfarelse och övertro, att de under den första föreläsningen inte kunde uppfatta kraften och styrkan i Luthers argumentering Då de hörde föreläsningen denna andra gång, förstod de klart de punkter som framhölls.

De som hårdnackat stängde ögonen för ljuset och inte ville låta sig överbevisas av sanningen, blev förvirrade av den kraft som åtföljde Luthers ord. Då han var färdig, sade riksdagens talesman vredgat: ”Du har inte svarat på den fråga som ställdes till dig. . . . Vi kräver av dig att du ger ett klart och bestämt svar. . . . Vill du återkalla eller vill du inte?”

Reformatorn svarade: ”Eftersom ert allra högsta majestät och ni höga herrar kräver av mig ett klart, enkelt och bestämt svar, så vill jag ge ett sådant och det är detta: Jag kan inte låta min tro underkastas varken påven eller något kyrkomöte, eftersom det är uppenbart som dagen att de ofta har tagit fel och sagt emot varandra. Om jag därför inte kan överbevisas av Bibelns uttalanden eller genom de klaraste argument, om jag inte blir överbevisad med hjälp av de skriftställen jag har citerat och om de således inte binder mitt samvete med Guds ord, så kan och vill jag inte återkalla, eftersom det är farligt för en kristen att tala mot sitt samvete. Här står jag och kan inte annat. Gud hjälpe mig! Amen!” Samma källa, band 7, kap. 8.