Händelsernas Vändningar

Med orygglig beslutsamhet

Här stod denne rättfärdige man på Guds ords säkra grund. Himmelens ljus upplyste hans samvete. Hans karaktärs storhet och renhet, hans hjärtas frid och glädje var uppenbar för alla, då han vittnade emot villfarelsens makter och vittnade om överlägsenheten i den tro som hade övervunnit världen.

Hela församlingen var en stund mållös av förvåning. Då Luther första gången kom med sitt svar hade han talat med låg röst och hans uppträdande hade varit respektfullt och nästan försagt. Katolikerna tydde detta som ett bevis på att hans mod började svikta. De betraktade hans begäran om uppskov som inledningen till hans återkallande. Kejsar Karl själv, som halvt hånfullt lade märke till munkens trötta utseende, hans enkla kläder och hans enkla sätt att tala, hadeförklarat:”Denne munkkommeraldrigattgöramigtillkättare.” Detmodochdenfasthet som han nu lade i dagen, liksom kraften och klarheten i hans argument, fyllde alla grupper med förvåning. Full av beundran utbrast kejsaren: ”Denne munk talar ju oförfärat och med ett oryggligt mod.” Många av de tyska furstarna såg med stolthet och glädje på denna representant för deras nation. Romarkyrkans ivriga anhängare hade lidit nederlag. Deras sak framstod i ett mycket ofördelaktigt ljus. De försökte hålla sin makt uppe, inte genom att hänvisa till Bibeln utan genom att tillgripa hot, som alltid varit romerska kyrkans osvikliga argument. Riksdagens talesman sade: ”Om du inte återkallar, kommer kejsaren och rikets stater att överväga vilka åtgärder som skall vidtas mot en oförbätterlig kättare.”

Luthers vänner som med stor glädje hade hört hans ädla försvar började nu darra. Men doktorn själv sade lugnt: ”Gud är min hjälpare. Jag kan ingenting återkalla.” Samma källa, band 7, kap. 8. Luther uppmanades att dra sig tillbaka från riksdagen medan furstarna rådslog tillsammans. De insåg att de stod inför en stor kris. Luthers bestämda avslag kunde komma att få inflytande på kyrkans historia genom århundraden. Det blev bestämt att man skulle ge honom ännu ett tillfälle att återkalla. Ännu en gång fördes han inför riksdagen. Åter fick han frågan om han ville göra avkall på sin lära. ”Jag har inte något annat svar att ge”, sade han, ”än det jag redan har gett.” Varken löften eller hotelser kunde förmå honom att underkasta sig Rom.

Fasthet och sinnesnärvaro

De påvliga ledarna förargade sig över att deras makt, som hade fått konungar och adelsmän att darra, på detta sätt skulle trotsas av en oansenlig munk. De längtade efter att få ge sin vrede luft genom att pina livet ur honom. Men Luther som insåg den fara han svävade i hade talat med kristlig värdighet och lugn. Hans ord hade varit fria från högmod, lidelse eller falska uppgifter. Han hade glömt sig själv och de stora män som omgav honom. Han kände endast att han var i dens närvaro som är oändligt överlägsen påvar, prelater, konungar och kejsare.KristushadetalatgenomLuthersvittnesmål medenkraftochstorhet,somförstunden fyllde både vänner och fiender med respekt och undran. Guds Ande hade varit närvarande vid riksdagen och påverkat de kejserliga ledarnas sinnen. Flera av furstarna medgav öppet att Luthers sak var rättfärdig. Många blev överbevisade om sanningen, men hos några blev dessa intryck inte bestående. Det fanns också en annan klass som just då inte uttalade sin övertygelse, men som senare studerade Bibeln och blev Reformationens oförskräckta försvarare.

Kurfursten Fredrik hade med spänning sett fram till Luthers uppträdande inför riksdagen. Med djupt intresse hade han lyssnat till hans tal. Med glädje och stolthet bevittnade han doktorns mod, fasthet och sinnesnärvaro. Han bestämde sig för att han skulle hjälpa honom ännu mer. Han gjorde en jämförelse mellan parterna i denna konfrontation. Han insåg att den visdom som präglade påvar, konungar och prelater hade omintetgjorts av sanningens kraft. Påvedömet hade lidit ett nederlag som man skulle komma att kunna iaktta bland alla nationer och under alla tider.

Då legaten såg den effekt som Luthers tal hade haft, fruktade han som aldrig tidigare för den romerska kyrkans existens. Han bestämde sig för att använda varje medel som stod till hans förfogande för att störta reformatorn. Med all den vältalighet och diplomatiska klokhet som han i så framträdande grad var känd för, framhöll han för den ungdomlige kejsaren, hur oklokt och farligt det skulle vara att av hänsyn till en obetydlig munk offra den mäktiga romerska stolens vänskap och stöd.

Förnyade hotelser

Hans ord blev inte utan verkan. Dagen efter det att Luther hade avgett sitt svar lade kejsaren fram ett budskap i riksdagen. Däri tillkännagav han att det var hans avsikt att genomföra sina föregångares politik och upprätthålla och beskydda den katolska religionen. Eftersom Luther hade vägrat att återkalla sina villfarelser måste man vidta de kraftigaste åtgärder mot honom och de kätterier som han hävdade. ”En enda munk, förvillad av sin egen dårskap, hade rest sig upp mot kristenhetens tro. För att sätta stopp för en sådan ogudaktighet vill jag offra mina riken, mina skatter, mina vänner, min kropp, mitt blod, min själ och mitt liv. Jag har nu för avsikt att sända augustinen Luther bort och förbjuda honom att förorsaka den minsta störning bland folket. Därefter skall jag vidta åtgärder mot honom och hans anhängare som kättare, med hjälp av bannlysning, interdikt och varje medel som kan bidra till att slå ned dem.