Händelsernas Vändningar

Jag uppfordrar alla statens medlemmar att uppträda som trofasta kristna.”

D’Aubigné, band 7, kap. 9. Ändå förklarade kejsaren att de måste respektera Luthers lejd och att han måste få tillåtelse att nå sitt hem i trygghet, innan man företog någonting emot honom.

Två motstridande åsikter gjorde sig nu gällande bland riksdagens medlemmar. Påvens sändebud och representanter krävde på nytt att reformatorns lejd inte skulle respekteras.

”Hans aska”, sade de, ”bör kastas i Rhen såsom man gjorde med Johan Hus’ aska för ett århundrade sedan.” D’Aubigné, band 7, kap. 9. Men de tyska furstar som själva var katoliker och Luthers förklarade fiender, protesterade mot ett sådant offentligt förtroendebrott och hävdade, att det skulle bli en fläck på nationens ära. De hänvisade till de olyckor som hade följt efter Johan Hus’ död. De sade att de inte vågade nedkalla ett återupprepande av dessa fruktansvärda hemsökelser över Tyskland och över den unge kejsaren.

Som svar på detta förkastliga förslag sade kejsar Karl själv: ”Även om tro och ära skulle bli bannlysta från hela jorden, så måste det likväl finnas en plats för dem i furstars hjärtan.” D’Aubigné, band 7, kap. 9. Luthers bittraste, påvliga fiender sökte ändå övertala honom till att behandla reformatorn såsom Sigismund hade behandlat Hus överlämna honom i kyrkans våld. Men Karl V som hade påmints om tillfället då Hus i en offentlig församling hade pekat på sina bojor och påmint monarken om hans ord på tro och ära, svarade: ”Jag skulle inte tycka om att behöva rodna så som Sigismund.” Lenfant, band 1, sid. 422.

Ändå hade Karl medvetet förkastat de sanningar som presenterats av Luther. ”Jag är fast besluten om att följa mina föregångares exempel!”, skrev monarken. D’Aubigné, band 7, kap. 9. Han hade bestämt sig för att han inte skulle avvika från tidigare seder, ens för att följa sanningens och rättfärdighetens väg. Han skulle upprätthålla påvedömet med all dess grymhet och fördärv, därför att hans fäder hade gjort så. Så valde han sida och vägrade att ta emot något ljus utöver det som hans fäder hade tagit emot och att utföra någonting som de inte hade utfört.

Det finns många i vår tid som på liknande sätt håller fast vid sina fäders seder och traditioner. När Herren sänder dem ytterligare ljus, vägrar de att ta emot det, därför att deras fäder, som inte fick detta ljus, inte hade tagit emot det. Vi står inte i samma läge som våra fäder. Följaktligen har vi heller inte samma plikter och samma ansvar som de hade. Vi vinner inte Guds välbehag genom att låta våra fäders exempel bestämma våra plikter, i stället för att själva granska sanningens ord. Vi har ett större ansvar än våra föregångna. Vi är ansvariga för det ljus som de tog emot, det ljus som överlämnades åt oss som ett arv. Vi är dessutom ansvariga för det större ljus som lyser över oss från Guds ord.

Viljelös underkastelse

Händelsernas Vändningar

Kristus sade till de judar som inte trodde: ”Hade jag icke kommit och talat till dem, så skulle de icke hava haft synd; men nu hava de ingen ursäkt för sin synd.” Joh. 15: 22. Samma gudomliga kraft hade talat genom Luther till Tysklands kejsare och furstar. När ljuset lyste från Guds ord verkade Guds Ande för sista gången på många i denna församling. Många århundraden tidigare hade Pilatus låtit stolthet och hänsyn till sitt eget anseende stänga hans hjärta för världens Återlösare. Den darrande Felix bad sanningens budbärare: ”Gå din väg för denna gång; när jag får läglig tid, vill jag kalla dig till mig.” Apg. 24: 25. Den stolte Agrippa bekände: ”Föga fattas att du övertalar mig och gör mig till kristen.” Apg. 26: 28. Ändå avvisade han det himmelska budskapet. På samma sätt hade Karl V genom att ge efter för hänsyn till världslig stolthet och världslig politik bestämt sig för att förkasta sanningens ljus.

Ryktet om intrigerna mot Luther spred sig vitt omkring och orsakade stor uppståndelse i staden. Reformatorn hade många vänner som kände till Roms förrädiska grymhet när det gällde sådana som vågade avslöja dess korruption. De fattade beslutet att han inte skulle offras. Flera hundra adelsmän förpliktade sig att beskydda honom. Ganska många betecknade öppet det kejserliga budskapet som ett bevis på en viljelös underkastelse under den härskande romerska makten. På husportarna och på offentliga platser slog man upp plakat som dels fördömde och dels stödde Luther. På ett av dessa plakat stod bara de betecknande orden av Predikaren: ”Ve dig du land, vars konung är ett barn.” Pred. 10: 16. Folkets hänförelse för Luther överallt i Tyskland överbevisade både kejsaren och riksdagen om, att varje orättfärdighet som skulle begås emot honom skulle bli ett hot mot landets fred, ja, till och med mot rikets tron.

Fredrik av Sachsen hade visat en utstuderat reserverad hållning. Han dolde omsorgsfullt sinaverkligakänslormotreformatorn,samtidigtsomhan medouttröttligvaksamhetbevakade varje rörelse såväl från Luthers som från hans motståndares sida. Men det fanns många som inte sökte dölja sin sympati för Luther. Han fick besök av furstar, grevar, baroner och andra framstående personer från både det allmänna folket som från prästerskapet. ”Doktorns lilla rum”, skrev Spalatin, ”kunde inte rymma alla de besökande som kom.” Martyn, band 1, sid. 404. Folket stirrade på honom som om han var mer än en människa. Till och med sådana som inte trodde på hans lära, kunde inte annat än beundra den upphöjda värdighet som kom honom att trotsa döden, framför att göra något som stred mot hans samvete.

Man gjorde stora ansträngningar för att förmå Luther att gå med på en förlikning med Rom. Adelsmän och furstar framhöll för honom, att om han fortsatte att hävda sin egen mening mot kyrkans och kyrkomötenas, skulle han snart bli utvisad ur riket och stå fullständigt oskyddad. På dessa framställningar svarade Luther: ”Kristi evangelium kan inte förkunnas utan att väcka anstöt. . . . Varför skulle då fruktan eller skräck för faror skilja mig från Herren och från det gudomliga ord som endast är sanning? Nej, då vill jag hellre ge min kropp, mitt blod och mitt liv.” D’Aubigné, band 7, kap. 10.

Åter uppfordrades han till att underkasta sig kejsarens dom. Han skulle då inte frukta för något. ”Jag går av hela mitt hjärta med på”, svarade han, ”att kejsaren och furstarna, ja även den oansenligaste kristne bör undersöka och bedöma mina verk. Den enda förutsättningen skall vara att de gör Guds ord till sitt rättesnöre. En människa har inte någonting annat att göra än att lyda det. Gör inte våld på mitt samvete som är bundet och länkat till Bibeln.” D’Aubigné, band 7 kap. 10.

På en annan framställning svarade han: ”Jag är villig att ge avkall på min lejd. Jag lägger min person och mitt liv i kejsarens hand, men Guds ord aldrig.” Samma källa, band 7, kap. 10. Han förklarade sig villig att rätta sig efter ett beslut som fattades av ett allmänt kyrkomöte. Villkoret var att det skulle krävas av kyrkomötet att det skulle fatta sitt beslut i överensstämmelse med Bibeln. ”I det som angår Guds ord och tron”, tillfogade han, ”är varje kristen för sitt vidkommande lika god domare som påven, även om denne stöds av en miljon kyrkomöten.” Martyn, band 1, sid. 410.

Ingen förlikning möjlig

Både vänner och fiender blev till slut övertygade om att alla ytterligare försök att åstadkomma en förlikning skulle vara utan effekt. Om reformatorn hade gett efter på en enda punkt skulle Satan och hans härskaror ha avgått med segern. Men hans oryggliga fasthet blev det medel som förde till att kyrkan blev frigjord. En ny och bättre tid inleddes. Denne ende man hade vågat tro och utföra något på egen hand i andliga angelägenheter. Detta skulle genom sitt inflytande påverka kyrkan och världen, inte bara i hans egen samtid utan ned genom alla kommande tider. Hans fasthet och trohet skulle ända till tidens slut stärka alla som skulle komma att få genomgå liknande upplevelser. Guds majestät och välde stod höjt över människors råd och över Satans stora makt.

Efter order från kejsaren fick Luther snart föreläggande att resa hem. Han visste att denna uppfordran snart skulle följas av att han bannlystes. Hotande moln hängde över hans väg. Men då han lämnade Worms var, hans hjärta fullt av glädje och tacksägelse. ”Djävulen själv”, sade han, ”vaktade påvens borg. Men Kristus har slagit en stor bräcka i den. Satan blev tvungen att medge att Herren är mäktigare än han.” D’Aubigné, band 7, kap. 11.

För Luther var det alltjämt fråga om att se till att hans fasthet inte skulle uppfattas som upprorsanda. Efter sin avresa skrev han därför till kejsaren. ”Gud som rannsakar hjärtan”, skrev han, ”är mitt vittne på att jag är villig att uppriktigt lyda ers majestät i ära eller i vanära, i liv eller i död och utan något annat förbehåll än Guds ord, efter vilket människan skall leva. I alla angelägenheter här i livet skall min trohet vara orygglig. I detta avseende är vinning eller förlust utan betydelse för frälsning. Men när eviga intressen står på spel vill inte Gud att människor skall böja sig för människor. En sådan underkastelse i andliga angelägenheter är detsamma som verklig gudsdyrkan. En sådan bör endast ägnas Skaparen.” D’Aubigné, band 7, kap. 11.

På sin resa hem från Worms fick Luther ett mottagande som var ännu mer smickrande än då han reste till Worms. Kyrkofurstar bjöd den bannlyste munken välkommen. Borgerliga härskare hedrade mannen som kejsaren hade fördömt. Man bad honom inträngande att predika. Trots det kejserliga förbudet steg han åter upp i talarstolen. ”Jag har aldrig lovat mig själv att kedja Guds ord”, sade han, ”inte heller vill jag göra det.” Martyn, band 1, sid. 420.

Gud hade sörjt för en utväg för sin tjänare i denna farans stund. Ett uppmärksamt öga hade följt Luthers rörelser. En man med trofast och ädelt hjärta hade bestämt såg for att rådda honom. Det var klart att Rom inte skulle nöja sig med något mindre än hans död. Han kunde inte undgå lejonets gap om han inte fördes till något gömställe. Gud gav Fredrik av Sachsen klokhet att utföra en plan för att skydda reformatorn. Genom trofasta vänners hjälp genomfördes kurfurstens plan. Luther gömdes effektivt för både vänner och fiender. Under sin hemresa blev han gripen, skild från sina följeslagare och snabbt förd genom skogen till Wartburg, en ensamt liggande fästning i bergen. Både gripandet och bortförandet var i så hög grad hemligt att inte ens Fredrik själv visste vart de hade fört honom. Denna hemlighetsfullhet saknade inte avsikt. Så länge kurfursten inte visste något om den plats där Luther uppehöll sig, kunde han inte röja något. Han såg till att han fick veta att reformatorn var i trygghet. Med den upplysningen lät han sig nöja.

Gynnsam fångenskap

Våren, sommaren och hösten gick och vintern kom. Luther befann sig fortfarande i fångenskap. Alexander och hans ivriga partivänner gladde sig åt att det såg ut som om evangeliets ljus snart skulle slockna. Men reformatorn höll i stället på med att fylla sin lampa från sanningens förrådshus. Ljuset från den skulle komma att lysa med ännu större klarhet.

I den vänliga, trygga omgivningen i Wartburg gladde sig Luther en tid över att han var fri från stridens hetta och oro. Men under någon längre tid kunde han inte slå sig till ro i denna stillhet. Han var van vid aktivt arbete och hård kamp. Han kunde inte så lätt vara overksam. I ensamheten tänkte han igenom tillståndet i kyrkan och ropade förtvivlat: ”Ack finns det ingen i denna världens sista tid som vill stå som en mur för Herren och frälsa Israel.” D’Aubigné, band 9, kap. 2.

Så tänkte han på sig själv och fruktade att han skulle bli beskylld för feghet för att han dragit sig undan striden. Han beklagade sin lättja och brist på självtukt. Men samtidigt fick han för varje dag mer uträttat än det tycktes vara möjligt för en människa att utföra. Hans penna var aldrig overksam.

Hans fiender däremot smickrade sig med att han hade blivit tystad. De blev därför förvånade och förvirrade då de fick plötsliga bevis för att han alltjämt var aktiv. En samling traktater som skrivits av honom spreds över hela Tyskland. Han utförde också ett betydelsefullt arbete för sina landsmän genom att översätta Nya testamentet till tyska. Från sitt bergiga Patmos fortsatte han nästan ett helt år att förkunna evangelium och bestraffa samtidens villfarelser och synder.

Men orsaken till att Gud hade avlägsnat sin tjänare från ett liv i offentlig verksamhet var inte bara att han ville skydda Luther mot hans fienders vrede. Inte heller var det för att bereda honom stillhet och ro till att utföra dessa viktiga uppdrag. Något ännu större och dyrbarare skulle åstadkommas. På sin stilla, tillbakadragna tillflyktsort i bergen var Luther avskuren från jordiskt stöd och avlägsnad från mänskligt smicker. På det sättet besparades han den stolthet och självtillit som medgång så ofta för med sig. Genom lidande och ödmjukhet skulle han bli beredd att åter gå i trygghet på de svindlande höjder som han så plötsligt hade upphöjts till.

När människor gläder sig över den frihet som sanningen ger dem, är de utsatta för risken att upphöja dem som varit Guds redskap att bryta vidskepelsens och villfarelsens bojor. Djävulen söker leda människors tankar och tillgivenhet bort från Gud för att fästa dem vid människor. Han förmår dem att hedra redskapet och att se bort från den gudomliga hand som leder alla försynens handlingar. Allt för ofta händer det att religiösa ledare på det sättet blir berömda och högaktade, så att de glömmer sitt beroende av Gud och förleds till att lita på sig själva. Som följd av detta försöker de behärska sinnen och samveten hos människor som är benägna att vända sig till dem, i stället för till Guds ord för att finna vägledning. Arbetet för en reform hindras ofta genom att reformens förkämpar besjälas av en sådan anda. Gud ville skydda Reformationens sak mot denna fara. Han ville att verket skulle få gudomlig och inte mänsklig prägel. Människorna hade fått sin blick vänd mot Luther som sanningens förkämpe. Han blev avlägsnad för att alla skulle få sin blick vänd emot Honom som är sanningens eviga källa.

Kapitel 9 ”Förloare” firar triumfer

Den stora Reformationens genombrott kom med Luther i Tyskland på 1500-talet. Men inte mindre viktig var Reformationen i Schweiz under ledning av Ulrich Zwingli. Han var jämngammal med Luther och var ivrig, ståndaktig och kompromisslös. Därigenom fick han stor framgång i sitt arbete för Gud.I valet av redskap för att reformera kyrkan ser vi samma gudomliga metodik somi valet av demsomskullegrundlägga kyrkan. Den himmelske läraren gick förbi jordens stora män, som var rika, ansedda och vana vid att bli lovordade och ärade som folkets ledare. Dessa var stolta och självgoda och kände sig överlägsna. De kunde inte läras att visa medlidande med sina medmänniskor och bli den ödmjuke nasaréens medarbetare. Jesus kallade olärda fiskare från Galiléen. De hade vant sig vid hårt arbete. Till dem sade han: ”Följen mig, så skall jag göra eder till människofiskare.” Matt. 4: 19. Dessa lärjungar var ödmjuka och läraktiga. Ju mindre de var påverkade av den falska lära som var dominerande på denna tid, dess lättare var det för Kristus att undervisa dem och göra dem beredda för den uppgift som väntade dem. Så var det också på den stora Reformationens tid. De ledande reformatorerna var män med anspråkslös bakgrund. Men mer än några andra av sina samtida var de fria från stolthet över sin samhällsklass. De stod inte heller under inflytande av fanatism och prästpolitik. Det är Guds plan att använda sig av ringa redskap för att utföra stora ting. Då blir det inte människor som får äran, utan Gud, han som verkar i dem både vilja och gärning efter sitt välbehag.

Några få veckor efter det att Luther hade fötts i en gruvarbetares hydda i Sachsen föddes Ulrik Zwingli i en herdes hydda uppe i Alperna. Zwinglis omgivning under barndomen, och den uppfostran han fick var av sådant slag att det förberedde honom för hans framtida uppgifter.Omgivensomhanvarav enstorslagennatur fickhantidigaintryck avGudshöghet, makt och majestät. Berättelserna om de hjältegärningar som hade utförts i bergen i hans hemland, väckte hänförelse i hans unga sinne. Han lyssnade dagligen till de få berättelserna från Bibeln som hans fromma mormor hade samlat från kyrkans sägner och traditioner. Med djupt intresse hörde han om patriarkernas och profeternas stordåd, om herdarna som vaktade sina hjordar på Palestinas sluttningar och om änglarna som talade med dem om barnet i Betlehem och berättelsen om det som hände på Golgata.

Liksom Hans Luther gav sin son utbildning ville också Zwinglis far ge sin son utbildning. Pojken sändes tidigt från sin barndoms dal. Hans begåvning utvecklades snabbt. Det dröjde inte länge förrän det blev svårt att finna lärare som kunde undervisa honom. Då han var tretton år reste han till Bern, som på den tiden hade den bäst kända skolan i hela Schweiz. Men här utsattes han för en fara som såg ut att sätta stopp för hans löftesrika framtid. Munkarna gjorde sitt bästa för att locka honom in i ett kloster. Dominikanerna och franciskanernakämpademedvarandraförattvinnafolketsgunst.Dettasöktedeuppnågenom en prunkande utsmyckning av kyrkorna med hjälp av praktfulla ceremonier, helgonbilder och berömda reliker.

Ung, begåvad och vältalig

Dominikanerna i Bern förstod att om de kunde vinna denne begåvade pojke skulle de kunna tillförsäkra sig både vinning och ära. Hans ungdom, hans medfödda begåvning som talare och författare, och hans musikaliska och poetiska begåvning skulle mer än deras prakt och ståt göra sitt till, för att dra folket till deras gudstjänster och öka inkomsterna för deras orden. Genom bedrägeri och smicker försökte de få Zwingli att slå sig ned i deras kloster. Då Luther var student hade han isolerat sig i en klostercell. Världen skulle aldrig ha fått någon glädje av hans arbete om inte Gud i sin försyn hade fört honom ut ur klostret. Men Zwingli skulle inte bli utsatt för denna fara. Av en händelse fick hans far kännedom om tiggarmunkarnas avsikter. Han hade inte någon som helst lust att tillåta sin son att leva munkarnas lättjefulla och värdelösa liv. Han såg att hela sonens framtid stod på spel. Han krävde därför att sonen genast skulle återvända hem.

Denne åtlydde faderns uppmaning. Den unge mannen kunde emellertid inte länge nöja sig med att leva i den dal där han hade vuxit upp. Han tog åter itu med sina studier och reste litet senare till Basel Det var här som Zwingli först hörde evangeliet om Guds fria nåd. Wittembach,enlärarei deantikaspråken, hade genomstudietav grekiskaochhebreiskablivit intresseradav Bibeln. Nuträngdegudomligaljusstrålariniderassinnensomhanundervisade. Han framhöll att det fanns en sanning som var äldre och av långt större värde än de teorier som tidens lärda och filosofer hävdade, nämligen att Kristi död var syndarens enda räddning. För Zwingli blev dessa ord de första ljusstrålar som föregick daggryningen.

Zwingli kallades snart bort från Basel för att ta itu med sin livsuppgift. Hans första arbetsfält var ett pastorat uppe i Alperna, inte långt ifrån hans hemort. Då han blivit ordinerad till präst ”ägnade han sig av hela sitt hjärta åt att studera den gudomliga sanningen. Han visste mycket väl”, säger en annan reformator, ”hur mycket den som fått ansvar för Kristi hjord bör känna till”. Wylie, band 8, kap. 5.

Ju mer han studerade Bibeln, dess klarare upptäckte han motsättningarna mellan dess sanningar och Roms irrläror. Han böjde sig för Bibeln som Guds ord och som den enda fullkomliga och ofelbara regeln. Han ansåg att Bibeln skulle vara sin egen tolk. Han vågade därför inte söka förklara Bibeln så att den bekräftade en teori eller en lära som redan hade godkänts. Han betraktade det som sin plikt att framhålla Bibelns direkta och tydliga lära. Han sökte tillägna sig varje hjälpkälla för att få en fullständig och riktig förståelse för dess undervisning. Han bad om den helige Andes hjälp som, förklarade han, skulle uppenbara sanningen för alla som studerade Bibeln med allvar och under bön.

”Bibeln”, sade Zwingli, ”kommer från Gud och inte från människor. Den Gud som ger upplysning kommer att låta dig förstå att dess undervisning kommer från honom. Guds ord. . . kan inte slå fel. Det är tydligt. Det förklarar sig självt. Det avslöjar sina hemligheter. Det upplyser sinnet med all frälsning och nåd. Tröstar oss i Gud. Det ödmjukar så att vi glömmer och till och med tappar bort oss själva och omfattar Gud.” Zwingli kände själv till den sanning som ligger i dessa ord. Då han senare talade om sina upplevelser under denna tid, skrev han: ”Då . . . jag började att helt ägna mig åt Bibeln kom filosofin och den skolastiska teologin alltid att väcka motstridande tankar hos mig. Till slut kom jag så långt att jag tänkte: ’Du måste lämna allt detta och försöka förstå Guds mening enbart utifrån hans eget enkla ord.’

Sedan började jag bedja Gud om hans ljus. Bibeln började då att bli mycket lättare för mig att förstå. Wylie, band 8, kap. 6.

Den lära som Zwingli förkunnade kom inte från Luther. Det var Kristi lära. ”Om Luther förkunnade Kristus”, sade den schweiziske reformatorn, ”så gör han detsamma som jag. Han har fört många fler människor till Kristus än jag har, men det har jag inte någonting emot.

Ändå vill jag inte bekänna något annat namn än Kristi namn. Jag är hans soldat och han ensam är min Herre. Jag har aldrig skrivit en enda rad till Luther. Inte heller har han skrivit till mig. Och varför det? Jo, därför att det måste bli klart för alla människor hur samstämmigt Guds

Andes vittnesbörd är, eftersom vi inte har haft något samband med varandra. Ändå stämmer allt så väl överens i Jesu Kristi lära.” D’Aubigné, band 8, kap. 9.

Är 1516 kallades Zwingli att predika i klostret Einsiedeln. Här skulle han bättre lära känna Roms fördärv. Han fick ett inflytande som reformator som kom att sträcka sig långt utanför Alperna i hans hemland. I Einsiedeln fanns det en bild av jungfru Maria som människor menade hade förmåga att utföra underverk. Över porten till klostret läste man denna inskrift: ”Här kan man få fullständig syndförlåtelse.” D’Aubigné, band 8, kap. 5. Hela året vallfärdade pilgrimer till jungfruns relikskrin. Men på den årliga stora minnesfesten över heligförklarandet av denna bild kom stora människoskaror från alla delar av Schweiz, ja, till och med från Frankrike och Tyskland. Zwingli blev illa berörd då han såg detta. Han grep tillfället attförkunnafrihetgenomevangeliumfördessavidskepelsens slavar.”Trointe”, sade han, ”att Gud bor i detta tempel framför andra platser i världen. I vilket land ni än bor omger han er och hör er. . . . Kan onyttiga gärningar, slitsamma pilgrimsresor, gåvor, bilder och böner som sänds upp till jungfru Maria och helgonen försäkra er om Guds nåd?. . . Vilken nytta har ni av de många orden i era böner? Vilken kraft finns det i en munkkappa eller i ett rakat huvud, i en vid prästdräkt eller i en guldbroderad sko?. . . Gud ser till hjärtat. Men vårt hjärta är långt ifrån honom.” ”Kristus”, sade han, ”offrade sig själv på korset en gång för alla. Han är det offer som är tillräckligt i all evighet för synden hos alla dem som tror.”

D’Aubigné, band 8, kap. 5.

För många lyssnare var dessa lärdomar mindre välkomna. Det var en bitter besvikelse för dem att höra att deras långa och besvärliga resor var menigslösa. De kunde inte förstå att det som erbjöds dem var en hel och full förlåtelse för synd genom Kristus. De var nöjda med den gamla vägen till himmelen som Rom hade anvisat dem. De drog sig för förvirringen i att söka någonting bättre. Det var lättare att överlämna sin frälsning åt prästerna och påven, än att söka efter hjärtats renhet.

Besvikelse för några, lättnad och glädje för många

Men det fanns andra som med glädje tog emot budskapet omförlossning genom Kristus. De ceremonier som Rom föreskrev, hade inte skänkt dem någon själsfrid. I tro tog de emot Frälsarens blod som det rätta medlet till försoning. Dessa vände hem igen och lät det dyrbara ljus de själva hade tagit emot, lysa för andra. På det sättet blev sanningen känd från by till by, från plats till plats. Antalet pilgrimer som kom till den heliga jungfruns skrin sjönk ständigt. Offergåvorna blev allt mindre. Som följd därav sänktes också Zwinglis lön, eftersom den var beroende av offren. Men detta beredde honom bara glädje. Han såg ju hur fanatismens och vidskepelsens makt bröts. Kyrkomyndigheterna var inte blinda för det arbete Zwingli utförde. Deunderlätemellertidtillsvidareatt blandasig isaken. Dehoppades alltjämtattvinna honom för sin sak. De sökte övertala honom med smicker. Under tiden vann sanningen fotfäste i människornas sinnen.

Zwinglis arbete i Einsiedeln hade förberett honomför ett vidare fält somhan snart skulle gå in på. Efter tre år kallades han till tjänst som predikant i domkyrkan i Zürich. Zürich var vid denna tid den främsta staden i det schweiziska statsförbundet. Hans inflytande skulle från denna plats göra sig gällande vida omkring. De kyrkliga ämbetsmän som hade kallat honom till Zürich ville emellertid förebygga varje ny förändring. De gav honom därför riktlinjer som han måste följa vid utförandet av sina plikter.

”Gör allt som står i din makt”, sade de, ”för att insamla domkapitlets inkomster och utan att förbise det minsta. Du måste förmana de troende från både talarstolen och skriftstolen till att betala alla avgifter och tionden, och till att genom sina offergåvor vittna om den kärlek de har till kyrkan. Du måste göra allt för att öka de intäkter vi har från de sjuka, från mässorna och från alla kyrkliga funktioner för övrigt.” ”När det gäller förvaltningen av sakramenten, predikan och personlig tillsyn av hjorden”, tillfogade hans instruktörer, ”så hör också dessa till prästens plikter. Men till detta kan du anställa en vikarie som utför det i ditt ställe, framförallt när det gäller predikan. Sakramenten bör du bara dela ut till framstående personer och det bara när du blir kallad till det. Det är förbjudet för dig att göra så utan att ta hänsyn till personen.” D’Aubigné, band 8, kap. 6.

Zwingli lyssnade under tystnad till dessa föreskrifter och tackade för den ära de visade honom genom att kalla honom till att vara präst på denna viktiga plats. Därefter förklarade han det arbetssätt som han hade för avsikt att följa. ”Jesu liv”, sade han, ”har alltför länge varit dolt för folket. Det är min avsikt att predika över hela Matteus’ evangelium. . . och hämta mitt material enbart från Bibelns källor, studera den i hela dess djup, medan jag jämför skriftställe med skriftställe och söker förstå den genom ständig och uppriktig bön. Det är till Guds ära, till hans Sons lovprisande, till människors frälsning och till deras uppbyggelse i den sanna tron som jag vill viga min tjänst.” D’Aubigné, band 8, kap. 6.

Fastän några av prästerna var missnöjda med hans avsikter och sökte övertala honom att överge dem, höll Zwingli fast vid vad han hade sagt. Han förklarade att han inte ville införa några nya metoder utan endast den gamla metod som kyrkan hade använt tidigare, på den tid då den var renare i tron.

Intresse hade redan väckts för de sanningar han undervisade om. Människor samlades i stora skaror för att lyssna till hans predikan. Många som för länge sedan hade upphört med attbesökagudstjänsternahadeblivithanslyssnare.Hanbörjadesinförkunnelse medattöppna Nya testamentet och läsa och förklara berättelsen om Kristi liv, underverk, lära och död. De stora ledande grundsanningarna som han följde här såväl som i Einsiedeln var, att Bibeln är den enda ofelbara auktoriteten och Kristi död det enda fullkomliga offret. ”Jag vill”, sade han, ”leda er till Kristus till Kristus, frälsningens sanna källa.” D’Aubigné, band 8, kap. 6.

Både hänförelse och motstånd

Människor från alla samhällsklasser, från statsmän och lärda, till hantverkare och bönder, flockade sig omkring denna predikant. De lyssnade till hans ord med stort intresse. Han framhöll inte bara erbjudandet om fri frälsning. Han tillrättavisade också utan fruktan den synd och korruption som existerade vid denna tid. Många lämnade domkyrkan med lovsång till Gud. ”Den mannen”, sade de, ”förkunnar sanningen. Han skall bli vår Moses och leda oss ut ur det egyptiska mörkret.” Samma källa, band 8, kap. 6.

Men fastän hans verksamhet till att börja med hälsades med stor hänförelse, fick han ändå senare möta motstånd. Munkarna gjorde sitt bästa för att hindra hans arbete och för att få hans lära bannlyst. Många hånade och förlöjligade honom. Andra grep till hotelser och kränkningar.MenZwinglibardethela medtålamodochsade:”Omviskallföradeogudaktiga till Kristus, måste vi lära oss att sluta ögonen för mycket som möter oss på vägen.” Samma källa, band 8, kap. 6.

Ved denna tid framträdde ett nytt redskap för att befrämja Reformationen. En man vid namn Lucian sändes till Zürich med några av Luthers skrifter. Det var en vän till den reformerade tron i Basel som sände honom. Denne föreslog att man skulle sälja dessa böcker som ett kraftigt medel för att utbreda ljuset. ”Undersök”, skrev han till Zwingli, ”om denne Lucian har tillräckligt förstånd och begåvning. Om han har det, så låt honom gå från plats till plats,frånsockentillsocken,frånbytillby,ja,frånhustillhusöverhelaSchweizmedLuthers skrifter, framför allt hans utläggning av Herrens bön skriven för vanliga människor. Ju mer de blir kända desto fler köpare kommer de att finna.” D’Aubigné, band 8 kap. 6.

Så fann ljuset sin väg. Men när Gud går till verket för att bryta sönder okunnighetens och vidskepelsens bojor, arbetar Satan med största kraft för att inhölja människor i mörker och dra åt kedjorna ännu fastare. Då det nu framträdde män i olika länder som förkunnade förlåtelse för synd och rättfärdiggörelse genom Kristi blod, började Rom med ännu större iver att saluföra sina varor över hela kristenheten och erbjuda förlåtelse för synd för pengar.

Man satte ett bestämt pris på varje synd. Människor fick fritt tillstånd att synda, bara kyrkans kassa fylldes. På det sättet gick de två rörelserna fram. Den ena sidan erbjöd förlåtelse för synd för pengar. Den andra sidan erbjöd förlåtelse för synd genom Kristus. Rom tillät ett fortsatt liv i synd och gjorde det till en inkomstkälla. Reformatorerna fördömde synden och pekade på Kristus som Försonaren och Frälsaren.

I Tyskland hade avlatshandeln överlämnats åt dominikanska tiggarmunkar under ledning av den beryktade Tetzel. I Schweiz blev denna trafik överlämnad åt franciskanermunkarna under ledning av en italiensk munk, Samson. Samson hade redan gjort kyrkan stora tjänster. Han hade skaffat kyrkan väldiga penningsummor från Tyskland och Schweiz. Han drog stora människoskaror till sig. Han plundrade de fattiga bönderna och tog ifrån dem deras små förtjänster. Han pressade stora gåvor från de rika. Men inflytandet från Reformationen visade sig. Försäljningen av avlatsbrev avtog, även om den inte helt upphörde. Zwingli var alltjämt i Einsiedeln, då Samson, en kort tid efter det att han hade kommit till Schweiz, reste med sina varor till en närliggande stad. Då reformatorn fick höra om hans verksamhet begav han sig strax på väg dit för att motarbeta honom. De träffade inte varandra, men Zwingli avslöjade bedragarens falska förespelningar med så stor framgång att Samson blev tvungen att lämna staden och resa till en annan plats.

I Zürich predikade Zwingli ivrigt mot avlatskrämarna. Då Samson närmade sig staden möttes han av en budbärare från kyrkorådet. Denne klargjorde för honom att den väntade att han skulle resa vidare. Han skaffade sig ändå genom list tillträde till staden, men sändes bort utan att ha sålt avlat till en enda människa. En kort tid därefter lämnade han Schweiz.

Pesten ger perspektiv

Pesten eller ”den stora döden” som härjade i Schweiz år 1519 gav ny framgång åt Reformationen. Då människorna ställdes ansikte mot ansikte med pesten var det många som började inse hur tom och meningslös den avlat var, som de hade köpt. De längtade efter en fastare grund på vilken de kunde bygga sin tro. Zwingli blev angripen av sjukdomen. Han blev så svag att hans närmaste gav upp allt hopp om att han skulle bli frisk. Ja, ryktet spred sig vida omkring att han var död. Ändå höll han hoppet och modet uppe i denna prövningens stund. Han såg upp till Golgata kors och satte sin tillit till honom som är mäktig att frälsa från all synd. Då han hade fått sin hälsa tillbaka förkunnade han evangelium med ännu större iver än tidigare. Hans ord hade stort inflytande. Folket bjöd med glädje sin älskade pastor välkommen då han vände tillbaka till dem från gravens rand. De kom själva från de sjuka och döende som de hade vårdat. De lärde sig att sätta större värde på evangeliet än de någonsin tidigare hade gjort.

Zwingli hade fått en klarare förståelse för evangeliets sanningar. I högre grad än tidigare hade han i sitt liv upplevt dess kraft att förvandla människor. Det han predikade om var människans fall och frälsningsplanen. ”I Adam”, sade han, ”är vi alla döda och nedsjunkna i fördärv och fördömelse.” Wylie, band 8, kap. 9. ”Kristus. . . har köpt oss en evig frälsning. . . hans lidande är. . . ett evigt offer som aldrig mister sin helande kraft. Detta offer är allt som den gudomliga rättfärdigheten kräver till evig tid av alla som förlitar sig på det med fast och orubblig tro.” Men samtidigt påpekade han klart att människan inte hade fåttfrihet att fortsätta i synd på grund av Kristi nåd. ”Var helst det finns tro på Gud, där bor Gud själv. Och där Gud är, där finns en iver som driver på och tvingar människan till goda gärningar.” D’Aubigné, band 8, kap. 9.

Människor var så intresserade av att få lyssna till Zwinglis predikan att domkyrkan inte kunde rymma de stora människoskaror som kom för att lyssna till honom. Han framhöll sanningen gradvis för sina lyssnare efter hand som de kunde ta emot den. I början var han försiktig med att framhålla sådana saker som kunde skrämma dem och väcka fördomar. Hans första uppgift var att vinna dem för Kristi lära och att göra intryck på dem med hans kärlek och framhålla för dem hans exempel. När de tog emot grundsanningarna i evangeliet, skulle deras vidskepliga idéer och handlingssätt utan tvivel försvinna.

Steg för steg gjorde reformatorn framsteg i Zürich. Hans fiender blev oroliga. De vaknade upp till aktivt motstånd. För ett år sedan hade munken från Wittenberg sagt nej till påven och kejsaren i Worms. Allt tydde på ett liknande motstånd mot påvemaktens krav i Zürich. Gång på gång angreps Zwingli. I de påvliga kantonerna blev evangeliets anhängare då och då förda till bålet. Men det var inte nog. Upphovsmannen till kätteriet måste tystas. Biskopen i Konstanz sände därför tre deputerade till rådet i Zürich, där de anklagade Zwingli för att ha förlett folket till att överträda kyrkans lagar. Detta var ju ett hot mot fred och god ordning i samhället. De påstod att det var fara för uppror om kyrkans myndighet ifrågasattes. Zwingli svarade att han hade förkunnat evangelium i Zürich i fyra år och att denna stad ”var lugnare och fredligare än någon annan stad i Schweiz”. ”Är inte kristendomen”, sade han, ”det bästa medlet för att bevara det offentliga lugnet och säkerheten?” Wylie, band 8, kap. 11.

Sändebuden förmanade rådsherrarna att bli kvar i kyrkan. Utanför den fanns inte någon frälsning, sade de. Zwingli svarade: ”Låt inte denna anklagelse göra er oroliga. Församlingens grundval är samma klippa, den samme Kristus som gav Petrus hans namn, därför att han i trohet bekände honom inför människorna. Gud tar emot var och en bland alla folk som av hjärtat tror på Herren Jesus. Det är den församlingen han godkänner. Utanför den blir ingen salig.” D’Aubigné, Londonutgåvan, band 8, kap. 11. Som resultat av mötet tog ett av biskopens sändebud emot den reformerta läran.

Rådet vägrade att vidta några åtgärder mot Zwingli. Rom förberedde sig därför att göra nya angrepp mot honom. Då reformatorn fick höra om de planer hans fiender hade, utbröt han: ”Låt dem bara komma. Jag fruktar dem inte mer än den fasta klippan fruktar vågorna som tornar upp sig vid dess fot.” Wylie, band 8, kap. 11. De ansträngningar prästerskapet gjorde befrämjade bara den sak som de försökte omstörta. Sanningen fortsatte endast att breda ut sig. Protestanterna i Tyskland, som på grund av Luthers försvinnande hade blivit modlösa, fick nytt mod då de hörde att evangelium hade framgång i Schweiz.

Enighet och fredlig samlevnad

Efter hand som Reformationen fick fotfäste i Zürich, blev dess frukter märkbara. Lastbarhet och osedlighet avtog. Enighet och god ordning rådde. ”Freden bor i vår stad”, skrev Zwingli. ”Här förekommer inga strider, inte något hyckleri, ingen avundsjuka, inga trätor. Varifrån kan en sådan enighet komma, om den inte kommer från Herren? Vår lära fyller oss med gudsfruktan och fredens frukter.” Wylie, band 8, kap. 15.

De segrar Reformationen vann gjorde att katolikerna ansträngde sig ännu mer för att störta den. Då de såg hur litet de uppnådde genom att motarbeta Luthers verk i Tyskland, beslöt de sig för att använda reformatorns egna vapen mot honom. De ville få igång en diskussion med Zwingli. Eftersom de hade tagit initiativet till detta ville de försäkra sig om segern genom att själva välja både plats för konfrontationen och domarna som skulle ha det avgörande ordet. Om de bara fick Zwingli i sin makt skulle de nog sörja för att han inte slapp undan dem. När ledaren hade tystats kunde rörelsen snart undertryckas. Men denna plan hemlighöll de omsorgsfullt. Det blev bestämt att diskussionen skulle hållas i Baden. Men Zwingli var inte närvarande. Rådet i Zürich blev betänkliga med hänsyn till papisternas avsikter. Varnad av de många bål somhade blivit tända i alla de påvliga kantonerna för sådana som bekänt sig till evangelium, förbjöd de sin pastor att utsätta sig för denna risk. I Zürich var han villig att möta alla de partianhängare som Rom ville sända, men att resa till Baden, där martyrernas blod nyligen hade blivit utgjutet, skulle vara att gå en säker död till mötes. Oecolampadius och Haller valdes att representera reformatorn medan den berömde dr Eck, understödd av en skara lärare, doktorer och prelater, blev Roms talesman.

Även om Zwingli inte var närvarande vid konferensen kände de församlade ändå inflytandet från honom. Katolikerna hade valt sekreterarna som skulle skriva ned vad som blevsagtochdetblevförbjudetförallaandraattgöranågraanteckningar.Densomöverträdde detta förbud skulle straffas med döden. Ändå fick Zwingli varje dag noggranna underrättelser om vad som blev sagt i Baden. En student som var närvarande vid konferensen skrev varje kväll en rapport över de argument som hade framförts den dagen. Två studenter åtog sig att föra dessa avskrifter tillsammans med dagliga brev från Oecolampadius till Zwingli i Zürich. Reformatorn svarade och gav dem råd och förslag. Han skrev sina brev om natten och studenterna vände tillbaka med dem på morgonen. För att undgå uppmärksamhet från vaktposternavidstadsportenbardessasändebudkorgar medhönspåhuvudenaochfickdärför lov att passera obehindrat.

På detta sätt utkämpade Zwingli kampen mot sina listiga motståndare. Mykonius sade att Zwingli ”uträttade mer genom sitt tänkande, sina sömnlösa nätter och de råd han sände till Baden, än han kunde ha gjort om han personligen hade uppträtt bland sina motståndare”. D’Aubigné, band 11, kap. 13.

Katolikerna som kände sig säkra på segern hade kommit till Baden i dyrbara dräkter som glittrade av dyrbara ädelstenar. De levde i lyx. Borden var dukade med de kostbaraste rätter och det finaste vin. Bördan av deras andliga ansvar lättades upp av förlustelser och utsvävningar. Reformatorernas uppträdande stod i stark kontrast till detta. De betraktades av folket som inte stort bättre än en flock tiggare. De satt inte länge till bords med sina enkla måltider. Oecolampadius’ husvärd, som lade märke till honom, fann att han ständigt var fördjupad i läsning eller i bön och undrade mycket över detta. Han sade att kättaren i varje fall ”var mycket from”. Efter konferensen ”steg dr Eck övermodigt upp i talarstolen, som var praktfullt smyckad för tillfället, medan Oecolampadius i sin enkla dräkt fick sin plats anvisad på en enkel trästol framför sina motståndare”. D’Aubigné, band 11, kap. 13. Ecks kraftiga stämma och självtillit förnekade sig aldrig. Hopp om guld och rykte stimulerade honom. Han skulle nämligen som trons försvarare få ett stort honorar. När han saknade bättre argument tog han till förolämpningar ja, till och med förbannelser.

Oecolampadius var anspråkslös och utan självtillit och hade helst dragit sig ur striden. Men han tog ändå upp kampen med det allvarliga och modiga förbehållet: ”Jag erkänner inget annat rättesnöre än Guds ord.” Samma källa, band 11, kap. 13. Fastän han var ödmjuk och hövlig visade han sig vara både skicklig och orädd. Medan katolikerna som vanligt klängde sig fast vid kyrkans auktoritet och sedvänjor höll reformatorn sig troget till Bibeln. ”Seder och bruk uppskattas inte alls i Schweiz”, sade han, ”såvida de inte stämmer överens med grundlagen. Sanningen är att Bibeln är vår grundlag i trosangelägenheter.” Samma källa, band 11, kap. 13.