Händelsernas Vändningar

Skillnaden mellan de två talarna påverkade dem som var närvarande. Reformatorns lugna, klara argumentering och hans ödmjuka och respektfyllda framställning gjorde intryck på många som förargade sig över Ecks skrytsamma och högröstade påståenden.

Diskussionen varade i arton dagar. Då den var slut påstod katolikerna med stor självtillit att de hade segrat. Nästan alla deputerade ställde sig på Roms sida. Domarna förklarade att reformatorn hade förlorat och att de såväl som Zwingli, deras ledare, skulle utstötas ur kyrkan. Men resultatet av mötet visade vem som hade avgått med segern. Den protestantiska rörelsen fick en kraftig stöt framåt och det dröjde inte länge förrän de betydelsefulla städerna Bern och Basel avgjorde sig för Reformationen.

Kapitel 10 Genombrott i Tyskland

Karl V dömde Luther till döden, men Gud ingrep. Genom Fredrik av Sachsens försorg försvann reformatorn spårlöst. Han blev bortförd från offentligheten till okänd ort. Skulle detta stoppa Reformationen? Nej, här kunde Luther i lugn och ro genomföra sitt verk som består ännu idag.Luthers mystiska försvinnande väckte allmän förvirring över hela Tyskland. De vildaste rykten var i omlopp. Många trodde att han hade blivit mördad. Sorgen var stor inte bara bland dem som var hans hängivna vänner utan bland tusenden som inte öppet hade ställt sig på Reformationens sida. Många förpliktade sig genom en högtidlig ed att hämnas hans död.

Med skräck såg de katolska ledarna hur våldsam stämningen mot dem hade blivit. I början hade de glatt sig över att Luther antagligen var död. Nu önskade de att de kunde dölja sig för folkets vrede. Hans fiender hade inte känt sig så oroliga över hans djärva handlingar medan han var bland dem, som de gjorde nu då han hade försvunnit. De som i sitt raseri hade försökt göra slut på den modige reformatorn fylldes av fruktan, när han nu hade blivit en hjälplös fånge. ”Det enda sättet som vi kan rädda oss på”, sade en, ”är att tända facklor och söka efter Luther över hela världen för att föra honom tillbaka till den nation som kallar på honom.” D’Aubigné, band 9, kap. 1. Kejsarens edikt tycktes förlora all sin makt. De påvliga legaterna kände sig djupt förolämpade, då de såg att det ägnades mycket mindre uppmärksamhet åt dem än åt Luthers öde.

Nyheten om att han var i säkerhet, även om han var fånge, lugnade folket samtidigt som det ökade deras hänförelse för honom. Hans skrifter lästes med större iver än någonsin tidigare. Allt fler och fler slöt sig till denne hjältemodige man som hade försvarat Guds ord inför en så fruktansvärd övermakt. Reformationen växte hela tiden i styrka. Det utsäde som Luther hade sått växte överallt. Hans frånvaro åstadkom det som hans närvaro inte hade kunnat uträtta. Andra arbetare kände ett nytt ansvar vila på sig, när nu deras store ledare var försvunnen. Med tro och nytt allvar gjorde de allt som stod i deras makt för att det verk som fått en så ädel början, inte skulle hindras.

Men Satan var inte overksam. Han försökte nu det som han hade försökt i varje annan reformationsrörelse att vilseleda och fördärva folket genom att lura på dem en förfalskning i stället för den äkta Reformationen. Liksom det fanns falska Kristus-gestalter under det första århundradet av den kristna församlingens historia, så uppstod också falska profeter under 1500-talet.Några få män som var starkt påverkade av de oroliga förhållandena på det religiösa området, inbillade sig att de hade fått särskilda uppenbarelser från himmelen. De förkunnade att de hade fått gudomlig order om att fullfölja den reformation som, enligt deras förmenande, bara hade fått en svag början genom Luther. I själva verket höll de på att riva ned det verk som han hade påbörjat. De förkastade de stora principerna som bildade själva underlaget för

Reformationen att Guds ord är den fullkomliga regeln för tro och liv. Denna ofelbara vägledare ersatte de med en så föränderlig och osäker norm som deras egna känslor och intryck. När de på detta sätt åsidosatte villfarelsens och lögnens stora avslöjare, gjorde de det möjligt för Satan att härska över människornas sinnen såsom det passade honom bäst.

En av dessa profeter påstod att han hade blivit undervisad av ängeln Gabriel. En student som slöt sig till honom avbröt sina studier och förklarade att Gud själv hade utrustat honom med visdom till att tolka hans ord. Andra som av naturen var benägna för fanatism, slog sig ihop med dem. Dessa svärmare skapade inte så liten uppståndelse. Luthers förkunnelse hade överallt väckt folket till insikt om hur nödvändigt det var med en reform. Nu blev en del verkligt uppriktiga människor vilseförda av dessa nya profeters påståenden.

Ledarna för denna rörelse reste till Wittenberg och försökte tvinga på både Melanchthon och hans medarbetare sina synpunkter. De sade: ”Vi är sända av Gud för att undervisa folket. Vi har haft förtroliga samtal med vår Herre. Vi vet vad som skall ske. Kort sagt, vi är apostlar och profeter och vädjar till dr Luther.” Samma källa, band 9, kap. 7. Reformatorerna blev förvånade och förvirrade. Detta var en situation som de aldrig tidigare hade ställts inför. De visste inte vilken kurs de skulle välja. Melanchthon sade: ”Det är verkligen en ovanlig ande i dessa män, men vilken ande? Å ena sidan måste vi vara försiktiga så att vi inte utsläcker Guds Ande och å andra sidan får vi inte låta oss föras vilse av Satans ande.” Samma källa, band 9, kap. 7.

Frukten av den nya läran visade sig snart. Folket började försumma Bibeln eller att helt förkasta den. Förvirring uppstod i skolorna. Studenterna avvisade med förakt alla regler, upphörde med sina studier och lämnade universitetet. De män som menade sig vara kompetenta att återuppliva och kontrollera Reformationens verk lyckades endast bringa det till själva randen av ruin. Katolikerna återvann sin självtillit och ropade med jubel: ”Ytterligare bara en sista strid och segern är vår.” D’Aubigné, band 9, kap. 7.

I Wartburg fick Luther höra vad som hade hänt och djupt bekymrad sade han: ”Jag har hela tiden väntat på att Satan skulle sända denna hemsökelse över oss.” Samma källa, band 9, kap. 7. Han genomskådade dessa föregivna profeters sanna anda och såg den fara som hotade sanningens sak. Motstånd från påven och kejsaren hade inte orsakat honom så stora bekymmer och så stor oro som han nu kände. Från Reformationens bekännande vänner hade dess värsta fiender uppstått. Just de sanningar som hade skänkt honom så stor glädje och tröst, användes nu för att väcka strid och skapa förvirring inom kyrkan.

I reformationsarbetet hade Luther drivits fram av Guds Ande. Det hade inte varit hans avsikt att inta sådana ståndpunkter som han gjorde eller att åstadkomma så radikala förändringar. Han hade endast varit ett redskap i Allmaktens hand. Ändå darrade han ofta vid tanken på resultatet av sin verksamhet. En gång hade han sagt: ”Om jag visste att min lära kunde skada någon, ja, bara en enda människa, likgiltigt hur liten eller oansenlig hon är något som den inte kan, eftersom den är själva evangeliet så vill jag hellre dö tio gånger än att inte ta den tillbaka.” Samma källa, band 9, kap. 7.

Nu var Wittenberg, själva centralpunkten i Reformationen, på väg att snabbt gripas av fanatism och laglöshet. Detta fruktansvärda tillstånd orsakades inte av Luthers lära. Hans fiender runt om i Tyskland lade emellertid skulden på honom. I djupaste förtvivlan frågade han ibland: ”Kan detta stora reformationsverk få en sådan avslutning.” Samma källa, band 9, kap. 7. När han då kämpade med Gud i bön strömmade friden åter in i hans sinne. ”Verket är inte mitt utan ditt eget”, sade han. ”Du kommer inte att tillåta att det blir förstört av fanatism och vidskepelse.” Tanken på att han skulle hålla sig borta från striden under en sådan kris blev outhärdlig för honom. Han bestämde sig för att återvända till Wittenberg.

Farlig resa

Utan att vänta begav han sig ut på denna farofyllda resa. Han var bannlyst i hela riket. Hans fiender kunde fritt ta hans liv. Det var förbjudet för hans vänner att stödja honom eller att ge honom skydd. Den kejserliga regeringen införde de skarpaste förhållningsregler mot hans anhängare. Men han såg att evangeliets verk stod i fara. I Herrens namn gick han utan fruktan ut för att kämpa för sanningen.

I ett brev till kurfursten skrev Luther, efter det att han hade talat om, att han hade för avsikt att lämna Wartburg: ”Låt det bli känt för ers höghet att jag reser till Wittenberg under beskydd av en som är långt högre än konungar och kurfurstar. Jag har inte för avsikt att be ers höghet om stöd och långt ifrån att önska ert beskydd, kunde jag tvärt om själv önska att beskydda er. Om jag visste att ers höghet ville beskydda mig reste jag inte alls till Wittenberg. Det finns inte något svärd som kan befrämja denna sak. Gud är den ende som kan göra alltsammans utan människors hjälp eller samtycke. Den som har den starkaste tron, han är den som är skickligast att beskydda.” Samma källa, band 9, kap. 8.

I ett annat brev som han skrev på resan till Wittenberg tillfogade Luther: ”Jag är villig att låta mig drabbas av ers höghets misshag och hela världens vrede. Är inte wittenbergarna mina får? Har inte Gud anförtrott dem åt mig? Och borde jag inte om nödvändigt utsätta mig för döden för deras skull? Och dessutom fruktar jag för att bli vittne till ett fruktansvärt uppror i Tyskland genom vilket Gud kommer att straffa vårt land.” Samma källa, band 9, kap. 7.

Med stor försiktighet och ödmjukhet, men samtidigt fast och bestämt, tog han itu med sin uppgift. ”Genom Ordet”, sade han, ”måste vi omstörta och fördärva det som är byggt upp med våld. Jag vill inte använda makt mot vidskepelse och otro. . . Ingen får tvingas. Frihet är trons sanna väsen.” Samma källa, band 9, kap. 8.

Undervisning, vädjan, inte våld