Händelsernas Vändningar

Villrådighet och fruktan

Då det evangeliska partiet samlades till rådplägning såg de på varandra i villrådighet och fruktan. Från den ene till den andre gick frågan: ”Vad skall vi göra?” Angelägenheter av enorm betydelse för världen stod på spel. Skall ledarna för Reformationen ge efter och godta ediktet?Hurlättskulleintereformatorernaidennakris,somi sanning varavenorm betydelse, ha kunnat argumentera sig in i en felaktig kurs! Hur många bestickande ursäkter och rimliga skäl kunde man inte ha funnit för att underkasta sig! De lutherska furstarna var ju tillförsäkradefrireligionsutövning.Sammaförmånhadelovatsalladerasundersåtarsomhade godkänt Reformationen innan de sista åtgärderna hade vidtagits. Borde de inte låta sig nöja med detta? Hur många faror skulle inte ha kunnat avvärjas om de hade underkastat sig? Vilka okända risker och konfrontationer skulle det inte föra dem ut i om de vägrade? Vem vet vilka tillfällen framtiden kunde föra med sig? Låt oss ta emot freden. Låt oss gripa den olivkvist som Rom räcker oss och läka Tysklands sår. Med argument sådana som dessa skulle man ha kunnat rättfärdiga, att reformatorerna valde en kurs som ganska snart med säkerhet skulle ha omstörtat hela deras sak.

”Lyckligtvis såg de på den princip som den föreslagna överenskommelsen hade baserats på, och de handlade i tro. Vilken var denna princip? Det var den romerska kyrkans rätt att betvinga samveten och förbjuda fri granskning. Men skulle då inte de själva och deras protestantiska undersåtar åtnjuta religionsfrihet? Jo, som en förmån särskilt knuten till denna överenskommelse, men inte som en rättighet. Ifråga om alla dem som stod utanför denna överenskommelse skulle den stora auktoritetsprincipen gälla. Samvetet hade inte några rättigheter.Denromerskakyrkanvar denofelbaradomarensomallaskullelyda.Attgodkänna den föreslagna kompromissen skulle ha varit ett faktiskt erkännande av att religionsfriheten borde begränsas till Sachsen som anslutit sig till Reformationen. I hela den övriga delen av kristenheten var fri granskning och bekännelse av Reformationen förbrytelser som måste straffas med fängelse och bål. Kunde de gå med på att begränsa religionsfriheten? Kunde de låta det kungöras, att reformation hade vunnit sina sista anhängare, att den hade lagt under sig sitt sista område och att överallt, där den romerska kyrkan just då härskade, skulle dess välde fortsätta till evig tid? Kunde reformatorerna ha gjort gällande att de var oskyldiga till de tusentals människors blod, som under en sådan regim skulle få offra livet i katolska länder?

Detta skulle ha varit att förråda evangeliets sak och kristenhetens frihet i dess avgörande ödestimma.” Wylie, band 9, kap. 15. Nej hellre ville de ”offra allt, till och med sina kronor och sina liv”. D’Aubigné, band 13, kap. 5.

”Låt oss förkasta detta dekret”, sade furstarna. ”I angelägenheter som berör samvetet har majoriteten ingen makt.” De deputerade sade: ”Det är på grund av dekretet av år 1526 som vi har den fred som riket nu åtnjuter. Om det upphävdes skulle Tyskland drabbas av oroligheter och splittring. Riksdagen har inte någon befogenhet därutöver än att upprätthålla religionsfrihet, intill dess att rådet samlas.”

D’Aubigné, band 13, kap. 5. Det är statens skyldighet att skydda samvetsfriheten. Dess befogenheter i religiösa angelägenheter är begränsade till detta. Varje världslig regering som försöker reglera eller genomdriva religiösa ceremonier med hjälp av borgerliga myndigheters lagstiftning offrar själva den princip som de evangeliska kristna ädelt har kämpat för.

Samvetsfrihet och tankefrihet

Katolikerna beslötnu attslåneddetsomdekallade”våghalsigttrots”. Deförsökteväcka splittring bland dem som stödde Reformationen och att skrämma alla som inte öppet hade ställt sig på dess sida. Representanterna för fristaterna blev till sist inkallade inför riksdagen. De anmodades att klargöra om de ville gå med på förslagets villkor. De bad förgäves om uppskov.Vidröstningenvisadedetsigattnästanhälftenavdemställdesigpåreformatorernas sida. De som vägrade att göra avkall på samvetsfriheten och få rättigheten att ha en personlig uppfattning, visste mycket väl att de utsatte sig för framtida kritik, förkastelsedom och förföljelse, när de intog en sådan ståndpunkt. En av delegaterna sade: ”Antingen måste vi förneka Guds ord eller gå till bålet.” D’Aubigné, band 13, kap. 5.

Konung Ferdinand som var kejsarens representant vid riksdagen förstod att ediktet skulle medföra allvarlig splittring, om inte furstarna övertalades att godkänna det och ge det sitt stöd. Han försökte därför övertala dem. Han visste ju att användandet av tvång när det gällde sådana män bara skulle göra dem ännu mer omedgörliga. Han ”vädjade enträget till furstarna att de skulle godkänna ediktet. Han försäkrade dem att de då i hög grad skulle tillfredsställa kejsaren.” Men dessa trofasta män erkände en auktoritet som stod över jordiska härskare. De svarade lugnt: ”Vi vill lyda kejsaren i allt som kan hjälpa till att upprätthålla freden och Guds ära.” Samma källa, band 13, kap. 5.

För den församlade riksdagen förklarade konungen till sist för kurfurstarna och hans vänner att ediktet ”höll på att omformas till ett kejserligt dekret”, och att ”det enda de kunde göra var att böja sig för majoriteten”. Då han hade sagt detta drog han sig tillbaka från församlingen. Reformatorerna fick inte något tillfälle att tänka igenom saken eller att avge ett svar. ”Förgäves sände de en deputation med en framställning till konungen om att komma tillbaka.” På deras begäran svarade han bara: ”Saken är avgjord. Underkastelse är nu allt som återstår”. Samma källa, band 13, kap, 5.

Kejsarens parti var övertygat om att de kristna furstarna skulle hålla fast vid Bibeln som enauktoritetöver mänskligadoktrinerochkrav.Devissteattöverallt, därdennaprincipskulle godkännas, skulle påvedömet till sist bli störtat. I likhet med så många andra som sedan den tiden endast ”ser det som är för ögonen” smickrade de sig med att kejsarens och påvens sak var stark, medan reformatorernas sak var svag. Om reformatorerna hade sökt sig till endast mänsklig hjälp så skulle de ha varit lika maktlösa som katolikerna ansåg att de var. Men även om de var få och stod i strid med den romerska kyrkan så hade de ändå sin styrka. De vände sig ”från riksdagens förslag till Guds ord och från kejsar Karl till Jesus Kristus, konungarnas konung och herrarnas herre”. Samma källa, band 13, kap. 6.

Då konung Ferdinand hade vägrat att ta hänsyn till deras samvetens övertygelse, bestämde furstarna sig för att inte ta hänsyn till hans frånvaro utan att snarast lägga fram sin protest inför nationens rådsförsamling. En högtidlig förklaring skrevs därför och lades fram i riksdagen.

”Vi protesterar genom denna skrivelse inför Gud, som är vår ende Skapare, Beskyddare, Återlösare och Frälsare och som en gång skall bli vår domare, såväl som inför alla människor och allt skapat och förklarar, att vi för vårt och vårt folks vidkommande varken godkänner eller på något som helst annat sätt ansluter oss till det dekret som har föreslagits, när det står i strid med Gud, hans heliga Ord, vårt upplysta samvete och vår frälsning.”

”Vad! skulle vi godkänna detta edikt? Skulle vi påstå att när den allsmäktige Guden kallar en människa att lära känna honom, så kan denna människa ändå inte ta emot kunskap om Gud? Det finns ingen pålitlig lära utanför den som överensstämmer med Guds ord. . . .

Herren förbjude förkunnelse av någon annan lära. . . . Bibeltext bör förklaras med andra, och klarare texter. . . denna heliga bok är i alla avseenden nödvändig för den kristne. Den är lätt att förstå och avsedd att skingra mörkret. Genom Guds nåd har vi bestämt oss för att upprätthålla den rena och oförfalskade förkunnelsen av hans ord, sådant det finns i de bibliska böckerna i Gamla och Nya testamentet, utan att foga någonting till det, som kan stå i strid med detta. Endast Guds ord är sanning. Det är den sanna regeln för all lära och för all vandel. Det kan aldrig svikta eller vilseföra oss. Den som bygger på denna grund skall stå fast mot alla helvetets makter. Men all mänsklig fåfänglighet som ställs upp emot det, skall falla inför Guds ansikte.”

Den borgerliga maktens begränsning

”På grund härav förkastar vi det ok som man vill lägga på oss.” ”Samtidigt väntar vi att hans kejserliga majestät skall uppträda mot oss som en kristen furste, som älskar Gud över allting. Vi å vår sida förklarar oss beredda att visa honom såväl som er, nådiga herrar, all den tillgivenhet och lydnad som vår rättfärdiga och lagenliga plikt påbjuder.” Samma källa, band 13, kap. 6.

Detta gjorde ett djupt intryck på riksdagen. De flesta fylldes av förundran och fruktan inför protestanternas mod. Framtiden tedde sig orolig och osäker för deras blickar. Splittring, kamp och blodsutgjutelse tycktes vara oundvikliga. Men reformatorerna som var övertygade om att deras sak var rättfärdig och som förlitade sig på Allmaktens arm, var ”fulla av mod och fasthet”.

”De principer som denna berömda protest innehåller. . . bildar själva grunden i protestantismen. Denna protest opponerar sig mot två missbruk som människor gör sig skyldiga till i trosangelägenheter, nämligen för det första, det olovliga ingreppet från myndigheternas sida och för det andra, kyrkans godtyckliga auktoritet. Protestanterna sätter samvetets makt över de världsliga myndigheternas, och Guds ords auktoritet över den synliga kyrkan. Den avvisar den borgerliga makten i det som angår gudomliga angelägenheter och säger med profeten och apostlarna: ’Man måste lyda Gud mer är människor. ’ Den upphöjer Jesu Kristi krona framför kejsar Karl V:s krona. Men den går längre. Den fastslår principen att all mänsklig lära måste underordnas Guds ord.” D’Aubigné, band 13, kap. 6. Protestanterna hävdade dessutom rätten till att fritt uttrycka sin övertygelse om sanningen. De skulle inte bara tro och lyda Guds ord utan också förkunna vad det lär. De förnekade prästerskapets och de världsliga myndigheternas rätt att ingripa. Protesten i Speier var ett starkt vittnesmål mot religiös intolerans. Den hävdade att alla människor har rätt att tillbedja Gud i överensstämmelse med sitt eget samvete.

Deklarationen hade gjorts. Den hade skrivits in i tusentals människors minne och registrerats i himmelens böcker, där ingen människa kunde utplåna den. Hela det evangeliska Tyskland godtog protesten som ett uttryck för dess tro. I denna protest såg människorna överallt ett löfte om en ny och bättre tid. En av furstarna sade till protestanterna i Speier:

”Måtte den Allsmäktige som har gett er nåd att fritt framlägga en så kraftig och oförskräckt bekännelse bevara er i denna kristliga fasthet, intill dess evighetens dag går upp.” Samma källa, band 13, kap. 6.

Om reformatorerna, efter det att de vunnit en del framgångar, skulle ha fogat sig efter omständigheterna för att vinna världens gunst, så skulle de ha visat otrohet mot Gud och mot sig själva. De skulle då snart ha lagt grunden till sin egen undergång. Det dessa ädla protestanter upplevde innehåller en lärdom för alla efterföljande tidsåldrar. Satans metoder i kampen mot Gud och hans ord har inte förändrats. Han är alltjämt lika mycket emot att Bibeln nu görs till en livsregel som han var under 1500-talet. I vår tid avviker människor i hög grad från Bibelns läror och bud. Det är nödvändigt att vända tillbaka till den stora protestantiska principen: Bibeln och Bibeln allena, som regel för vår tro och våra förpliktelser. Satan arbetar alltjämt med alla de medel som står till hans förfogande för att utplåna religionsfriheten. Den antikristliga makt som protestanterna i Speier förkastade, försöker nu med förnyad kraft att återupprätta sin förlorade dominans. I troheten mot Guds ord, som kom till uttryck i denna Reformationens ödestimma, finner vi det enda underlaget för förhoppningarna om en reform i vår tid.

Brådstörtad flykt

Tecken visade på fara för protestanterna. Det fanns emellertid också tecken som visade att en gudomlig hand hade uträckts för att beskydda de trogna. Det var vid denna tidpunkt som Melanchthon skyndade sig tillsammans med sin vän Simon Grynaeus genom gatorna i Speier mot Rhen och tvingade honom att ta sig över till andra sidan. Grynaeus var förvånad över denna brådstörtade åtgärd. Melanchthon svarade: ”En gammal man med allvarligt och vördnadsbjudande utseende men obekant för mig, visade sig för mig och sade: ’Om ett ögonblick kommer rättvisans hantlangare att sändas av Ferdinand för att arrestera Grynaeus’.”

Samma dag hade Grynaeus blivit upprörd över en predikan som Faber, en ledande katolsk doktor, hade hållit. Efteråt hade Grynaeus tillrättavisat honom för att han hade försvarat ”vissa avskyvärda villfarelser”. Faber lade band på sin vrede, men gick ögonblickligen till konungen och fick honom att utfärda en arresteringsorder mot den besvärlige professorn från Heidelberg. Melanchthon tvivlade inte på att Gud hade räddat hans vän genom att sända en av sina heliga änglar för att varna honom.

”Orörlig blev Melanchthon stående på stranden av Rhen och väntade till dess att vattnet haderäddatGrynaeusfrånhansförföljare.’Äntligen’,ropadeMelanchthon,dåhansåghonom på den motsatta sidan, ’äntligen har han räddats ur deras grymma käftar som törstar efter oskyldigt blod’. Då Melanchthon kom hem fick han höra att polisofficerare hade sökt Grynaeus och undersökt huset från golv till tak.” D’Aubigné, band 13, kap. 6.

Reformationen skulle komma att få en ännu mer framträdande plats bland de mäktiga på jorden. De evangeliska furstarna hade vägrats företräde hos konung Ferdinand. De skulle emellertid få tillfälle att lägga fram sin sak i närvaro av kejsaren och kyrkans och statens höga ämbetsmän. KarlVvillehaslutpådensplittringsomstördekejsardömet.Hansammankallade därför året efter protesten i Speier en riksdag som skulle hållas i Augsburg. Han lät meddela att det var hans avsikt att personligen leda denna. De protestantiska ledarna uppfordrades att framträda inför denna riksdag.

Stora faror hotade Reformationen. Dess förkämpar överlämnade emellertid alltjämt sin sak åt Gud och förpliktigade sig att hålla fast vid evangelium. Kurfursten av Sachsen blev av sina rådgivare uppmanad att inte resa till riksdagen. Kejsaren hade krävt att furstarna skulle vara närvarande endast för att lura dem in i en fälla, blev det sagt. ”Riskerar man inte allt när man går och låter sig inspärras bakom murarna i en stad hos en mäktig fiende.” Men andra förklarade utan fruktan: ”Låt furstarna bara uppträda modigt så är Guds sak räddad.” ”Gud är trofast. Han skall inte överge oss”, sade Luther. Samma källa, band 14, kap. 2. Kurfursten reste till Augsburg följd av sin svit. Alla var medvetna om de faror han utsatte sig för. Många följde med med dystra ansikten och bekymrade sinnen. Men Luther, som följde med dem så långtsomtill Koburg,återupplivade deras sviktandetro genomattsjungaden psalmhanskrev pådennaresa:”VårGudärossenväldigborg.”Fruktanjagadespåflykten.Mångabekymrade sinnen lättades genom ljudet av dessa inspirerande toner.

Synpunkter deklareras

De reformvänliga furstarna hade bestämt sig för att de skulle utarbeta en systematisk deklaration av sina synpunkter med bevis från Bibeln. Denna skulle de lägga frami riksdagen. Denna uppgift lades på Luther, Melanchthon och deras medarbetare. Bekännelsen godkändes av protestanterna som ett uttryck för deras lära. De kom tillsammans för att sätta sina namn under det viktiga dokumentet. Det var en högtidlig och prövande stund. Det var av stor betydelse för reformatorerna att deras sak inte skulle blandas samman med politiska frågor. De ville inte att Reformationen skulle utöva något annat inflytande än det som går ut ifrån Guds ord. Då de kristna furstarna kom fram för att skriva under bekännelsen, grep Melanchthon in och sade: ”Det är teologernas och prästernas uppgift att föreslå detta. Låt den auktoritet som jordens mäktiga män har, komma till uttryck i andra frågor.” ”Gud förbjude”, svarade Johan av Sachsen, ”att du skulle utesluta mig. Jag har bestämt mig för att göra det som är rätt utan att fråga efter min krona. Min kurfurstehatt och min hermelinsmantel är inte dyrbarare för mig än Kristi kors.” Då han hade sagt detta skrev han sitt namn. En annan av furstarna sade med pennan i handen: ”Om min Jesu Kristi lära kräver det är jag villig. . . att göra avkall på mina ägodelar och mitt liv.” ”Jag vill hellre avstå från mina undersåtar och mina stater, hellre lämna mina fäders land med stav i hand”, sade han vidare, ”än jag vill ta emot någon annan lära än den som denna bekännelse ger uttryck för.” D’Aubigné, band 14 kap. 6. Sådan var den tro och det mod som dessa gudsmän visade.

Furstar väljer sida

Tiden kom då de skulle framträda inför kejsaren. Karl V satt på sin tron, omgiven av kurfurstar och furstar, då han gav de protestantiska reformatorerna audiens. Bekännelsen lästes upp. I denna furstliga församling blev evangeliets sanningar klart framställda och påvekyrkans villfarelser påpekade. Med rätta har denna dag förklarats vara ”Reformationens största dag, en av de härligaste i kristendomens och mänsklighetens historia”. D’Aubigné, band 14, kap. 7. Bara några få år hade gått sedan munken från Wittenberg stod ensam inför riksdagen i Worms. Nu hade de ädlaste och mäktigaste furstarna i hela riket samlats. Luther hade vägrats tillåtelse att komma till Augsburg, men genom sina ord och sina böner hade han ändå varit närvarande. ”Jag är överväldigad av glädje”, skrev han, ”därför att jag har upplevt detta tillfälle, då Kristus offentligt har blivit upphöjd av så lysande bekännare och inför en så lysande församling.” Samma källa, band 14, kap. 7. Här uppfylldes Bibelns ord: ”Jag vill tala om dina vittnesbörd inför konungar.” Ps. 119: 46.