Händelsernas Vändningar

Då Paulus för evangelii skull satt i fängelse, framfördes samma evangeliumför furstarna och adeln i kejsarstaden. På samma sätt hade vid detta tillfälle det som kejsaren hade förbjudit att det fick predikas från talarstolarna, förkunnats från palatset. Det som många hade ansett inte ens lämpade sig för tjänare att lyssna till, hörde nu rikets främsta män med förundran. Församlingen bestod av konungar och stormän, förkunnarna var krönta furstar och det som förkunnades var Guds konungsliga sanning. ”Sedan apostlarnas tid”, sade en författare, ”har det aldrig utförts ett större verk eller avlagts en mer upphöjd bekännelse.” D’Aubigné, band 14, kap. 7.

”Alltdetsomlutheranernasägerärsant.Vikaninteförnekadet”,sadeenkatolskbiskop. ”Kan du med ärliga argument motbevisa den bekännelse som kurfursten och hans allierade har framlagt?” frågade någon annan dr Eck. ”Med apostlarnas och profeternas skrifter, nej”, var svaret, ”men med kyrkofädernas och kyrkomötenas, ja.” ”Jag förstår”, svarade den som frågade. ”Efter vad du säger tror de på Bibeln och vi står utanför.” Samma källa, band 14, kap. 8.

Miljoners livsåskådning

Några av de tyska furstarna vanns för Reformationen. Kejsaren själv sade att de protestantiska artiklarna allesammans var sanning. Bekännelsen översattes till många språk och spreds över hela Europa. Miljoner i kommande släktled har godkänt den som ett uttryck för sin tro.

Guds trofasta tjänare arbetade inte ensamma. Under det att makter och myndigheter och ”ondskans andemakter i himlarymderna” hade sammanslutit sig mot dem, lämnade Herren inte sitt folk. Hade de kunnat få sina ögon öppnade, så skulle de ha sett lika klara bevis på Guds närhet och hjälp som profeten fordom fick tillfälle att se. Då Elisas tjänare visade sin herre de fientliga härar som omringat dem och avskurit varje möjlighet till flykt, bad profeten: ”Herre öppna hans ögon, så att han ser.” 2 Kon. 6: 17. Och se berget var fullt av hästar och vagnar av eld, himmelska härskaror som var där för att skydda denne gudsman. Så höll också änglarna vakt över dem som arbetade i Reformationens sak.

En av de principer som Luther höll fast vid med all sin kraft var, att man inte skulle utnyttjanågonvärldslig maktföratthjälpaReformationen ellergripatillvapenförattförsvara den. Det var en glädje för honom att se rikets furstar bekänna sig till evangelium. Men då de föreslog att de skulle sluta sig samman i ett försvarsförbund sade han att ”evangeliets lära bara kan försvaras av Gud. . . . Ju mindre människorna blandar sig i denna uppgift, dess mer iögonenfallande kommer Guds ingripande till dess försvar att bli. Alla de politiska förhållningsregler som föreslagits berodde enligt hans uppfattning på en ovärdig fruktan och en syndig misströstan”. D’Aubigné, band 10, kap. 14.