Händelsernas Vändningar

komma på skam.” 2 Petr. 2: 6. De protestantiska reformatorerna hade byggt på Kristus. Dödsrikets portar skulle inte bli dem övermäktiga

Kapitel 12 Från gryning tillbaka till natt

Ludwig von Berquin var en mäktig adelsman i Frankrike. Men då han fann Kristus, blev detta så värdefullt för honom, att han offrade livet för sin tro och han var inte den ende, som fick betala med sitt liv för sin trohet mot Gud under Reformationen i Frankrike. Protesten i Speier och bekännelsen i Augsburg, som kännetecknade Reformationens seger i Tyskland, följdes av flera års kamp och mörker. Det såg ut som om protestantismen tycktes vara dömd till att fullständigt gå under. Splittring rådde bland dem som stödde den. Mäktiga fienderangrepden.Tusentalsbesegladesittvittnesbördmedsittblod.Detutbrötinbördeskrig. Protestantismens sak förråddes av en av dess största ledare. De ädlaste bland de reformerade föll i kejsarens händer. De släpades som fångar från stad till stad. Men just då det såg ut som om kejsaren hade vunnit, led han ett stort nederlag. Han såg att bytet revs ur händerna på honom. Till sist blev han tvungen att tolerera den lära som han hade gjort till sin livsuppgift att utrota. Han hade äventyrat sitt rike, sina skatter, ja, till och med sitt liv för att utrota detta kätteri. Nu blev hans här besegrad i krig, hans skattkamrar uttömda, hans många riken hotade av uppror, medan den tro som man överallt hade försökt att utrota, ständigt utbredde sig. Karl V kämpade mot den Allsmäktige. Gud hade sagt: ”Varde ljus”, men kejsaren hade försökt att låta mörkret råda. Hans planer slog fel. Han blev gammal i förtid och utmattad av den långa striden. Därför avsade han sig tronen och gick i kloster.

Liksom i Tyskland drabbades också den schweiziska Reformationen av mörka tider. Många kantoner tog emot Reformationen, andra höll blint och hårdnackat fast vid den romerska trosbekännelsen. De förföljde alla som ville ta emot sanningen. Detta förde till sist till inbördeskrig. Zwingli och många som hade slutit sig till honom i reformationsarbetet föll på den blodiga valplatsen vid Kappel. Oecolampadius blev förskräckt över dessa stora olyckor. Han dog snart därefter. Rom triumferade. På många platser kunde det se ut som om påvedömet skulle återvinna allt vad det hade förlorat. Men Han vars råd är av evighet, hade inte övergett sin sak eller sitt folk. Hans arm skulle skänka dem räddning. l andra länder hade han arbetare som skulle befrämja Reformationens sak.

I Frankrike hade dagen inbrutit redan innan Luthers namn som reformator hade blivit känt. En av dem som först uppfångade ljuset var den åldrade Lefevre, en man med omfattande lärdom, professor vid universitetet i Paris och en uppriktig och ivrig papist. Under sina forskningar i den antika litteraturen hade hans uppmärksamhet riktats på Bibeln. Han införde den i sina studenters studier.

Lefevre var en entusiastisk beundrare av helgonen. Han hade börjat förbereda en helgonens och martyrernas historia såsom den framställs i kyrkans legender. Detta var ett enormt arbete. Han hade redan gjort stora framsteg i detta arbete, då han kom att tänka på att han kanske kunde få god hjälp av Bibeln. Så började han studera den. Mycket riktigt fann han här berättelser om heliga män, men inte så som de framställs i de katolska annalerna Gudomligt ljus strömmade in i hans sinne. Han överväldigades av förvåning och motvilja och slutade det arbete han hade påbörjat. Han studerade Bibeln. Snart undervisade han andra i Bibelns dyrbara sanningar.

År 1512 innan ännu vare sig Luther eller Zwingli hade börjat sitt reformationsarbete, skrevLefevre:”Detär Gudsomgenomtrongerossdenrättfärdighetsomgenomnådenensam rättfärdiggör till evigt liv.” Wylie, band 13, kap. 1. När han fördjupade sig i återlösningens under, utbrast han: ”Å vilken outsäglig storhet i detta utbyte! Den Syndfrie blir fördömd och den skyldige går fri. Välsignelsen bär förbannelsen. Den som är fördömd får välsignelsen. Livet dör och de döda lever. Härligheten inhöljs i mörker och de som inte visste av någonting annat än blygsel, kläds i härlighet.” D’Aubigné, Londonutgåvan, band 12, kap. 2.

Han hävdade att frälsningens härlighet endast tillhörde Gud, men också att det är människans plikt att visa lydnad. ”Om du är medlem av Kristi kyrka”, sade han, ”så är du en lem i hans kropp. Tillhör du hans kropp så är du full av den gudomliga naturen. . . . O, om människorna bara kunde förstå hur stor denna förmån är, hur rent, hur fromt och hur heligt skulle de då inte leva! Och med vilket förakt skulle de då inte betrakta all denna världens härlighet i jämförelse med den härlighet som är i dem den härlighet som det timliga ögat inte kan se.” D’Aubigné, band 12, kap. 2.

Vilhelm Farel

Några av Lefevres studenter lyssnade med iver till hans ord. De kom att förkunna sanningen långt efter det att rösten av deras lärare hade tystnat. Bland dessa var VilhelmFarel. Han var son till fromma föräldrar och blev uppfostrad att obetingat tro på kyrkans lära. Han kunde i likhet med aposteln Paulus ha sagt om sig själv: ”Jag har tillhört det strängaste partiet i vår gudsdyrkan och levat såsom farisé”. Apg. 26: 5. Han var ivrig katolik och brann av iver att få utrota alla som vågade resa sig upp emot kyrkan. ”Jag skar tänder som en rasande varg”, sade han senare, när han hänvisade till denna tidpunkt i sitt liv, ”varje gång jag hörde någon tala mot påven.” Wylie, band 13, kap. 2.

Han hade varit outtröttlig i sin beundran av helgonen. Tillsammans med Lefevre hade han besökt alla kyrkor i Paris. Han hade tillbett vid deras altaren och prytt deras heliga relikskrin med gåvor. Men dessa fromma handlingar kunde inte skänka någon själsfrid. En överbevisning om synd som alla botgärningar inte kunde ta bort, behärskade hans sinne. Han lyssnade till reformatorns ord som till en röst från himmelen. ”Vi blir frälsta av nåd.” ”Den oskyldige blir fördömd och den skyldige går fri.” ”Det är Kristi kors ensamt som öppnar porten till himmelen och stänger dörren till helvetet.” Wylie, band 13, kap. 2.

Farel tog med glädje emot sanningen. Han blev omvänd liksom Paulus och vände sig bort från de gamla traditionernas trolldom till Guds barns frihet. ”I stället för en rasande vargs blodtörstiga sinne kom jag tillbaka”, säger han, ”i stillhet som ett saktmodigt och oskyldigt lamm, med sinnet helt vänt från påven och överlämnat åt Jesus Kristus.” D’Aubigné, band 12, kap. 3.

Under det att Lefevre fortsatte att utbreda sanningens ljus bland studenterna gick Farel ut för att vittna om sanningen offentligt. Han var nu lika nitisk för Kristi sak som han tidigare hade varit för påvens. En prelat i kyrkan, biskopen av Meaux, slöt sig efter en kort tid till dem. Andra lärare, som var högt ansedda för sin skicklighet och lärdom, tog del i att förkunna evangelium. Det vann anhängare bland alla klasser, från hantverkarnas och böndernas hem till konungens slott. En syster till Frans I, som regerade vid denna tid, tog emot reformatorernas tro. Konungen själv och drottningens mor såg till en tid ut att betrakta den med välvilja. Med stora förhoppningar såg reformatorerna framåt mot den tid då Frankrike skulle vara vunnet för evangelium.

Men deras hopp uppfylldes aldrig. Prövningar och förföljelser väntade Kristi lärjungar. Men detta var av barmhärtighet dolt för dem. De fick en liten fredstid så att de kunde samla kraft att möta stormen. Reformationen vann snabb framgång. Biskopen i Meaux arbetade ivrigt i sitt eget stift för att undervisa prästerna och folket. Okunniga och omoraliska präster avlägsnades.Så långtdetvar möjligtinsattes lärdaoch fromma män på deras poster.Biskopen önskadeinnerligtatthansfolkskullefåtillfälleattläsaBibelnpåsittegetspråk.Dennaönskan uppfylldes snart. Lefevre började översätta Nya testamentet och samtidigt som Luthers tyska bibel blev färdigtryckt i Wittenberg blev det franska Nya testamentet utgett i Meaux. Biskopen sparade varken arbete eller utgifter för att sprida det i sina församlingar. Snart hade bönderna i Meaux fri tillgång till Bibeln.

Ljuset som tändes i Meaux

På samma sätt som vandraren, som håller på att förgås av törst, med glädje hälsar en vattenkälla, tog dessa emot budskapet från himmelen. Arbetarna ute på fälten, hantverkarna i verkstäderna uppmuntrades i sitt dagliga arbete när de samtalade om Bibelns dyrbara sanningar. I stället för att besöka vinkällarna under kvällen kom de tillsammans i hemmen; läste Bibeln och tog del i bön och lovsång till Gud. Folket kunde snart märka en stor förändringidessa samhällen.Även omde tillhördedenanspråkslösasteklassenochvarolärda bönder som måste arbeta hårt, märkte man ändå den gudomliga nådens kraft i deras liv. I ödmjukhet, kärlek och helgelse vittnade de om vad evangelium kan uträtta för den som tar emot det i uppriktighet.

Det ljus som tändes i Meaux sände sina strålar vida omkring. Antalet av de omvända ökade dagligen. Konungen som föraktade munkarnas inskränkta fanatism, höll till en tid prästerskapets raseri i tyglar. Men de påvliga ledarna fick till slut överhand. Förföljelsen började. Biskopen i Meaux som tvingades välja mellan att dö på bålet och att återkalla sin lära, valde den lättare vägen. Men trots ledarens fall höll hans anhängare fast vid tron. Många vittnade om sanningen mitt i lågorna. Genom sitt mod och sin trohet talade dessa ödmjuka kristna på väg till bålet till tusenden, som under fredens dagar aldrig skulle ha lyssnat till deras förkunnelse.

Det var inte bara de ödmjuka och fattiga som under lidande och hån vågade vittna om Kristus. I de storslagna borgarna och i slottet fanns ädla människor som satte större värde på sanningen än på rikedom och rang, ja, till och med på sitt liv. De som bar kunglig mantel hade ofta ett mer uppriktigt och trofast sinne än de som var klädda i biskopars dräkt och mitra. Louis de Berquin var en man av ädel börd. Han var en modig och ädel riddare, upptagen av studier. Han hade fint uppträdande och levde ett rent liv. En författare säger om honom: ”Han följde de papistiska bestämmelserna mycket noga och var mycket ivrig att närvara vid mässor och predikningar. . . . Men främst bland alla hans dygder var denna enda, hans stora avsky för den lutherska Reformationen. Men då han genom Guds försyns ledning kom att studera Bibeln, blev han som så många andra före honom överraskad då han fann inte Roms utan Luthers lära.” Wylie, band 13, kap. 9. Från och med nu ägnade han sig helt åt evangeliets sak.

Han var ”den lärdaste av adelsmännen i Frankrike”, han var ädel, begåvad och vältalig, hade ett okuvligt mod och en hjältemodig iver. Eftersom han var konungens favorit utövade han stort inflytande vid hovet. Detta kom många att betrakta honom som den som var förutbestämd att bli sitt lands reformator. Beza sade: ”Berquin skulle ha varit en andra Luther, om han i Franz I hade funnit en andra kurfurste.” ”Han är värre än Luther”, skrek papisterna. Samma källa, band 13, kap. 9. Han var verkligen mycket fruktad av Frankrikes katoliker. De kastade honom i fängelse, eftersom de betraktade honom som kättare. Men konungen frigav honom. Kampen pågick i åratal. Frans, som vacklade mellan Rom och Reformationen, tolererade och hindrade omväxlande munkarnas kraftiga angrepp. Tre gånger blev Berquin fängslad, men varje gång sattes han på fri fot av monarken, som beundrade hans begåvning och ädla hållning och var ovillig att överlämna honom åt prästerskapets hat.

”Farligare än Luther”

Gång på gång blev Berquin varnad för de faror han var utsatt för i Frankrike. Han blev inträngande ombedd att söka räddning genom frivillig flykt till ett annat land såsom många andra hade gjort. Den räddhågade och krypande Erasmus, som trots sin stora lärdom inte ägde den moraliska storhet som är villig att offra både liv och ära för sanningen, skrev därför till Berquin: ”Sänd in en begäran om att bli utsänd som sändebud till främmande land. Res till Tyskland. Du känner Beda och hans gelikar han är ett tusenhövdat monster som sprutar gift åt alla hål. Dina fiender är legio. Även om din sak på jorden var större än Kristi verk, skulle de inte låta dig slippa undan, förrän de på något bedrägligt sätt har tagit livet av dig. Lita inte för mycket på ditt beskydd från konungen. Framför allt bör du inte kompromettera mig för den teologiska fakulteten.” Wylie, band 13, kap. 9.

Men efterhand som riskerna ökade blev Berquins iver bara större. I stället för att följa Erasmus’ politiska och själviska råd bestämde han sig för att våga ännu mer. Han ville inte bara försvara sanningen. Han ville också avslöja villfarelsen. Beskyllningen för kätteri som katolikerna försökte rikta mot honom ville han överföra på dem. Hans ivrigaste och bittraste motståndare var de lärda doktorerna och munkarna vid den teologiska fakulteten vid det berömda universitetet i Paris, ett av de mest ansedda, andliga universiteten i staden och i hela Frankrike. Från dessa lärda doktorers skrifter tog han fram tolv påståenden som han offentligt förklarade vara ”obibliska och kätterska” och bad konungen om att vara domare i striden.

Monarken som inte var ovillig att ställa de två stridande parternas skarpa intellekt mot varandra, gladde sig över att få tillfälle att förödmjuka de övermodiga munkarna. Han uppfordrade därför de romersk-katolska att försvara sin tro med Bibeln. Men de visste mycket väl att detta vapen inte skulle gagna dem stort. Fängelse, tortyr och bål var de vapen de bäst förstod sig på att använda. Nu hade bladet vänt sig. De insåg att de stod i fara att falla i den grop som de hade hoppats kunna kasta Berquin i. I förvirring såg de sig om efter en utväg.

”Just vid denna tid blev en bildstod av jungfru Maria, som stod uppställd i ett gathörn, utsattföråverkan.” Det blevstoruppståndelsei staden.Folksamladespåplatsenochuttryckte både sorg och vrede över vad som hade hänt. Konungen blev också starkt påverkad. Här var någotsomkatolikernakundeutnyttja.Degrepgenasttillfället.”Detta ärresultatetavBerquins lära”, ropade de. ”Allt håller på att omkullkastas, religionen, lagarna, ja, själva tronen på grund av denna lutherska sammansvärjning.” Wylie, band 13, kap. 9.

Skräck, vrede, förakt

Åter greps Berquin. Konungen lämnade Paris. Munkarna hade då frihet att göra som de ville. Reformatorn förhördes och dömdes till döden. För att konungen inte skulle träda medlandeemellanföratträddahonom,blevdomenverkställdsamma dagsomdenhadefällts. Vid middagstiden fördes Berquin till bålet. En väldig människomassa var närvarande för att betrakta händelsen. Många var förvånade och greps av fruktan, då de fick veta att offret hade valts från den bästa och modigaste av de adliga familjerna i Frankrike. Skräck, vrede, förakt och ett bittert hat stod tecknat i ansiktena hos denna oroliga människomassa. Men martyrens tankar kretsade kring något som låg långt bortom denna upprorsscen. Han var endast medveten om Herrens närvaro.

Den föraktade dödskärran i vilken han åkte, hans förföljares hotfulla ansikten, den fruktansvärda död han gick att möta berörde honom inte. Han som lever fastän han var död, och som lever i evighet och har nycklarna till döden och dödsriket, gick vid hans sida. Berquins ansikte lyste av himmelskt ljus och frid. Han hade tagit på sig en högtidsdräkt i det att han bar ”en mantel av sammet, en väst av satin och damast och guldstickade byxor”.

D’Aubigné, History of the Reformation in Europe in the Time of Calvin, band 2, kap 16. Han skulle snart vittna omsin tro inför konungarnas Konung och ett världsallt av ögonvittnen. Han ville inte att något sorgens tecken skulle dölja den glädje som fyllde hans sinne.

Under det processionen sakta banade sig väg genom de folkhopar som fyllde gatorna, lade människor med förundran märke till den ostörda frid och det glada uttryck som vilade över hans ansikte. ”Han är”, sade folk, ”som en som sitter i ett tempel och mediterar över det som är heligt.” Wylie, band 13, kap. 9.

På bålet försökte Berquin rikta några få ord till folket, men munkarna som var rädda för resultatet började ropa, och soldaterna slog på sina sköldar och larmet dränkte martyrens röst. ”Så sattes”, av den högsta litterära och kyrkliga makten i det kultiverade Paris år 1529, ”ett dåligt exempel för befolkningen år 1793 genom att undertrycka de döendes heliga ord i galgen.” Samma källa, band 13, kap. 9.

Berquin blev strypt och hans kropp förtärd av lågorna. Nyheten omhans död väckte sorg bland reformatorns vänner i Frankrike. Men hans exempel var inte förgäves. ”Vi är också beredda att med glädje gå döden i möte”, sade andra vittnen för sanningen, ”i det att vi riktar vår blick mot det liv som skall komma.” D’Aubigné, History of the Reformation in Europe in the Time of Calvin, band 2, kap. 16.

Under förföljelsen i Meaux förlorade de reformerade lärarna tillåtelsen att predika. De begav sig då till andra platser. Lefevre reste till Tyskland. Farel vände tillbaka till sin födelseort i Alperna i östra Frankrike för att sprida ljuset i sin barndoms trakt. Ryktet om det som ägde rum i Meaux hade redan nått dit. Sanningen fann lyssnare då Farel förkunnade den med mod och iver. Myndigheterna vägrade honom snart att predika. Han förvisades från staden. Då han inte kunde arbeta offentligt, reste han till dalarna och byarna och predikade i husen för människor på avsides liggande platser. Han fann sin tillflykt i skogarna och i bergshålorna som han kände från sin barndom. Gud förberedde honom för större prövningar. ”Kors, förföljelse och Satans snaror som jag blev varnad mot saknades inte”, sade han. ”Det var så mycket av detta att jag omöjligen kunde ha burit det i min egen kraft. Men Gud är min Fader. Han har gett mig och vill alltid ge mig all den kraft jag behöver.”

D’Aubigné, History of the Reformation in Europe in the Time of Calvin, band 12, kap. 9.

På apostlarnas tid hade förföljelsen ”länt till evangeliets framgång”. (Fil. 1: 12.) Efter förvisningen från Paris och Meaux gick ”de som hade blivit kringspridda omkring och förkunnade evangelii ord”. (Apg. 8: 4.) Så trängde ljuset in i många avlägset liggande provinser i Frankrike.

Nya kämpar efter dem som fallit

Gud beredde alltjämt arbetare för att föra saken vidare. I en skola i Paris fanns det en stilla, eftertänksam, ung man som redan visade att han ägde stor begåvning och skarpsinnighet. Han utmärkte sig inte mindre genom sitt rena liv än för sin intellektuella vakenhet och religiösa hängivenhet. Hans begåvning och flit gjorde honom snart till skolans stolthet. Man hyste stora förhoppningar om att John Kalvin skulle bli en av kyrkans skickligaste och mest aktade försvarare. Men en gudomlig ljusstråle trängde in genom de filosofins och vidskepelsens murar som omgav Kalvin. Han hörde med avsmak om den nya läran och tvivlade inte ett ögonblick på att kättarna fullt ut förtjänade att brännas i den eld de fördes till. Men ganska oväntat kom han i kontakt med detta kätteri och tvingades pröva den katolska teologins kraft att stå emot den protestantiska läran.

En kusin till Kalvin, Olivetan, hade slagit sig samman med reformatorerna och uppehöll sig nu i Paris. De två släktingarna diskuterade ofta de ämnen som störde kristenheten. ”Det finns bara två religionssystem i världen”, sade Olivetan, somvar protestant. ”Det ena omfattar de religioner som människorna har uppfunnit, vilka alla lär att människorna kan frälsas genom ceremonier och goda gärningar. Det andra är den religion som är uppenbarad i Bibeln. Den lär människorna att söka frälsning endast genom Guds fria nåd.”

”Jag vill inte ha någonting att göra med din nya lära”, sade Kalvin. ”Tror du att jag har levat i villfarelse alla mina dagar?” Wylie, band 13, kap. 7. Tankar hade emellertid väckts i hans sinne som han inte kunde frigöra sig ifrån. Då han blev ensam tänkte han på vad hans kusin hade sagt. Han såg sig själv som en syndare utan medlare som talade för hans sak inför en helig och rättfärdig domare. Helgonens böner, goda gärningar och kyrkans ceremonier hade absolut ingen kraft att försona för synd. Han kunde inte se något annat framför sig för framtiden än den eviga förtvivlans mörker. Förgäves sökte kyrkans doktorer att lindra hans själsnöd. Förgäves grep de till både bikt och botgöring. Men han kunde inte genom sådana medel förlikas med Gud.

Under det att Kalvin kämpade denna fruktlösa kamp, besökte han en dag ett av torgen i staden där en skara människor just hade samlats för att bevittna ett kättarbål. Kalvin blev förvånad över det fredliga uttryck som vilade över martyrens ansikte. Mitt under all smärta som denna brutala död förde med sig, och under kyrkans ännu mer fruktansvärda förbannelser,visade hanen tro och ett mod somförundrade den unge studenten. Han jämförde den med den förtvivlan och det mörker som vilade över hans egen själ, fastän han visade den strängaste lydnad mot kyrkan. Han visste att kättarna byggde sin tro på Bibeln. Därför bestämde han sig för att studera den för att om möjligt upptäcka den hemliga källan till deras glädje.

I Bibeln fann han Kristus. ”Å Fader”, ropade han, ”detta offer har stillat din vrede. Hans blod har renat mig från mina synder. Hans kors har burit min förbannelse. Hans död har bringat försoning för mig. Vi har för oss själva uppfunnit många meningslösa dårskaper, men du har ställt ditt ord framför mig såsom en fackla. Du har rört mitt hjärta för att jag skall få avsky för all annan förtjänst än Jesu förtjänst”. Martyn, band 3, kap. 13

Kalvin hade utbildats till präst. Då han endast var tolv år gammal utnämndes han till kaplan för en liten församling. Biskopen klippte högtidligt hans hår i överensstämmelse med kyrkans lagar. Han blev inte invigd till präst eller utförde detta ämbetes plikter, men han blev medlem av prästerskapet, fick sin ämbetstitel och tog emot lön.

Nu, då han kände att han aldrig kunde bli präst tog han tillfälligt itu med juridiska studier. Senare slutade han dock med detta och bestämde sig för att viga sitt liv i evangelii tjänst. Ändå undrade han om han skulle försöka bli offentlig lärare eller ej. Av naturen var han oansenlig och kände bördan av det tunga ansvar som denna ställning förde med sig.

Han önskade i stillhet att kunna viga sig helt åt studierna. Men till sist gav han efter för sina vänners inträngande böner. ”Det är egendomligt”, sade han, ”att en som är av så låg härkomst skulle bli upphöjd till en så stor värdighet.” Wylie, band 13, kap. 9.

I stillhet tog Kalvin itu med sina uppgifter. Hans ord var som daggen som faller och vattnar jorden. Han hade lämnat Paris och befann sig nu i en provinsstad under prinsessan Margaretas beskydd. Hon älskade nämligen evangeliumoch höll sin hand över dess lärjungar. Kalvin var ännu mycket ung, mild och anspråkslös. Han började arbeta bland folket i deras hem. Omgiven av familjens medlemmar läste han Bibeln och förklarade dess frälsande sanningar. De som lyssnade till budskapet förde den glada nyheten till andra. Läraren vandrade snart utanför staden till småplatserna och byarna runt omkring. Han fick tillträde till slott och kojor och lade grunden till församlingar som en gång skulle sända ut modiga vittnen för sanningen.

Några månader senare kom han åter till Paris. Det rådde en ovanlig uppståndelse bland de lärda. Studiet av de antika språken hade fört dem till Bibeln. Många som ännu inte hade fått sina sinnen berörda av dess sanningar, samtalade ivrigt om den och gav sig också i diskussion med dem som försvarade den romerska kyrkan. Kalvin var skicklig att diskutera teologiska stridsfrågor, men han hade en större uppgift än de högröstade lärarna hade. Människors sinnen hade påverkats. Nu var tiden inne då sanningen skulle förkunnas för dem. Under det att universitetets salar genljöd av de teologiska diskussionerna, gick Kalvin från hus, till hus, läste Bibeln för folket och talade med dem om Kristus och honom korsfäst.