Händelsernas Vändningar

dömda. Männen dömdes att dö för svärdet, kvinnor att begravas levande. Tusentals omkom under Karl V:s och Filip II:s regeringar.

En gång blev en hel familj förd inför inkvisitorerna anklagade för att ha varit borta från mässan och för att ha tillbett Gud i hemmet. Då den yngsta av sönerna tillfrågades om vad de sysslade med i lönndom, svarade han: ”Vi faller på knä och beder Gud om att upplysa våra sinnen och förlåta våra synder. Vi beder för vår härskare och hans regering, att den skall få framgång och att hans liv skall bli lyckligt. Vi beder för vår överhet att Gud skall bevara den.”

Wylie, band 18, kap 6. Några av domarna blev djupt rörda, men fadern och en av hans söner dömdes till bålet.

Martyrernas tro höll stånd mot förföljelsens raseri. Inte bara män utan också svaga kvinnor och unga flickor visade ett orubbligt mod. ”Hustrur ställde sig vid sidan av sina mäns bål, och medan dessa led i elden viskade de tröstens ord till dem eller sjöng psalmer för att uppmuntra dem.” ”Unga flickor lade sig levande i sina gravar som om de gick in i sitt sovrum för att vila för natten. De gick fram till schavotten eller till elden, klädda i sina bästa kläder, som om de skulle gå till sitt bröllop.” Wylie, band 18, kap. 6.

På samma sätt som när hedendomen försökte tillintetgöra evangelium blev också nu de kristnas blod den säd som gav skörd. (Se Tertulianus, Apologeticum, par. 50.) Förföljelse gjorde sitt till för att öka antalet av sanningens vittnen. Monarken eggades till raseri över folkets obetvingliga fasthet. År efter år påskyndade han sitt fruktansvärda verk. Men allt blev utan resultat. Under Vilhelm av Oranien skaffade revolutionen till sist Holland religionsfrihet.

Kapitel 14 Reformation i sverige

Danmark fick höra evangelium av von Tausen. Bröderna Olaus och Laurentius Petri predikade Guds budskap i Sverige. Den svenske kungen stödde brödernas arbete. Därigenom fick evangelium stor framgång i vårt land. Den stora Reformationen hade tagit sin början.I Piemontbergen,pådefranskaslätternaochlängsdeholländskakusternamarkeradesevangelii framgång av anhängarnas blod. Men i länderna norrut fick Reformationen en fredlig debut. Studenter som reste hem från Wittenberg förde Reformationens läror till Skandinavien. Utgivandet av Luthers skrifter gjorde mycket för att sprida ljuset. De lägre klassernas härdade folk i Norden vände sig ifrån romarkyrkans sedefördärv, prakt och vidskepelse för att med glädje ta emot de rena, enkla och livgivande sanningarna i Bibeln.

Hans Tausen ”Danmarks reformator” var bondson. Pojken visade tidigt tecken på ett rörligt intellekt. Han längtade efter att få utbildning, men föräldrarnas förhållanden gjorde det omöjligt. Han gick i kloster. Här vann han priorns gillande genom sitt rena liv och sin trohet och flit. Samtal med honom visade att han hade en begåvning som gav löfte om, att han en gång i framtiden skulle kunna bli till nytta i kyrkans tjänst. Det bestämdes därför att han skulle fåutbildningvidettav detyskaellerholländskauniversiteten.Denungemannenficktillåtelse att själv välja läroanstalt med det enda förbehållet, att han inte fick resa till Wittenberg. Kyrkans elev skulle inte utsattas for giftiga villoläror, sade munkarna.

Tausen reste till Köln, som då var ett av katolicismens fasta bålverk. Här fick han snart avsmak för lärarnas mysticism. Han kom över Luthers skrifter. Han läste dem med förundran och glädje och ville mycket gärna få tillfälle att åtnjuta reformatorns personliga undervisning. Men därmed skulle han nog riskera att förolämpa sin klosterföreståndare och förlora sitt underhåll. Ändå dröjde det inte länge förrän han hade fattat sitt beslut. Snart var han inskriven som student i Wittenberg.

Då han kom hem till Danmark vände han tillbaka till sitt kloster. Hittills var det ingen som misstänkte honom för att vara lutherskt sinnad. Han röjde inte sin hemlighet. Han sökte utan att väcka fördomar hos sina klosterbröder att leda demtill en renare tro och ett mer helgat liv. Han läste Bibeln och förklarade dess rätta betydelse för dem. Till sist förkunnade han Kristus för dem som syndarens rättfärdighet och enda hopp om frälsning. Priorn blev mycket vred, eftersom han hade haft stora förhoppningar på honom som en säker försvarare av den romerska kyrkan. Tausen blev strax förflyttad från sitt eget kloster till ett annat och under sträng tillsyn inspärrad i sin cell.

Till stor skräck för de nya vaktarna förklarade snart flera av munkarna att de hyllade protestantismen. Genom gallret i sin cell hade Tausen undervisat sina klosterbröder om sanningen. Hade dessa danska fäder känt till kyrkans metoder ifråga om kätteriet, skulle man aldrig mer ha fått höra Tausens röst. Men i stället för att ge honom en grav i en eller annan underjordisk fängelsehåla, jagade de honom bort ifrån klostret. Nu stod de maktlösa. En kunglig förordning som just hade utfärdats, beskyddade den som anslöt sig till den nya läran. Tausen började predika. Kyrkorna öppnades för honom. Folk strömmade till för att lyssna. Också andra förkunnade Guds ord. Nya testamentet som blev översatt till danska, fick stor spridning. De ansträngningar som katolikerna gjorde för att hejda arbetet bidrog bara till att påskynda det. Under löpet av en kort tid förklarade Danmark att det hade tagit emot den lutherska läran.

Sverige blir frihetens försvarare

Också till Sverige förde unga män, som hade druckit ur källan i Wittenberg, livets vatten till sina landsmän. Två av ledarna i den svenska Reformationen, Olaus och Laurentius Petri, söner till en smed i Örebro, studerade under Luther och Melanchthon. De sanningar som de inhämtade förkunnade de flitigt. På samma sätt somden store reformatorn väckte Olaus folket genom sin iver och vältalighet medan Laurentius i likhet med Melanchthon var lärd, betänksam och lugn. Båda var besjälade av en varm fromhet, hade god teologisk utbildning och försvarade sanningen med orubbligt mod. Det saknades inte motstånd från katolskt håll. Den romerska kyrkans präster uppviglade den okunniga och vidskepliga befolkningen till motstånd. Olaus Petri blev ofta angripen av pöbeln. Han undslapp vid flera tillfällen nätt och jämt med livet. Dessa reformatorer åtnjöt emellertid konungens gunst och beskydd.

Under den romerska kyrkans välde hade folket sjunkit ned i fattigdom och hade undertryckts. Bibeln hade de inte. Då deras religion uteslutande bestod av symboler och ceremonier som inte upplyste sinnet, var de på väg tillbaka till sina hedniska seder och vidskepliga läror. Landets befolkning var splittrad i partier som kämpade mot varandra. På grund av dessa ständiga stridigheter ökade misären för alla. Konungen bestämde att en reformation skulle genomföras i staten och kyrkan. Han bjöd dessa duktiga medarbetare välkomna i kampen mot Rom.

I närvaro av konungen och de ledande männen i Sverige försvarade Olaus Petri med stor skicklighet den lutherska läran inför den romerska kyrkans förespråkare. Han förklarade att kyrkofädernas läror bara kunde godkännas om de överensstämde med Bibeln och att de viktigaste troslärorna framhölls i Bibeln på ett klart och rättframt sätt, så att alla kunde förstå dem. Kristus sade: ”Min lära är icke min, utan hans, som har sänt mig.” Och Paulus skrev, att om han förkunnade något annat evangelium än det som han hade tagit emot, skulle han vara förbannad. (Joh. 7: 16; Gal. 1: 8.) ”Hur”, frågade reformatorn, ”kan då andra vara förmätna nog att införa dogmer efter godtycke och påbjuda dem som något som är nödvändigt för att man skall vinna frälsning?” Wylie, band 10, kap. 4. Han visade att kyrkans föreskrifter saknade auktoritet, när de stod i strid mot Guds befallningar. Han hävdade den stora protestantiska principen, att Bibeln och ingenting annat än Bibeln är regeln för tro och liv.

Fastän denna konfrontation ägde rum inom en ganska sluten krets, räcker den dock för att visa ”vad slags människor det var som utgjorde eliten inom Reformationen. De var inte olärda, sekteriska, högröstade, stridslystna personer. Långt därifrån. De var män som hade studerat Guds ord och som förstod att använda de vapen som Bibeln gav dem. I fråga om humanistisk lärdom låg de före sin egen tid. Om vi begränsar vår uppmärksamhet till sådana lysande centra som Wittenberg och Zürich och så berömda namn som Luther och Melanchthon, Zwingli och Oecolampadius, ser vi snart att dessa var ledare för rörelsen. Vi väntar helt naturligt av dem en häpnadsväckande kraft och överlägsen begåvning. Av de mer underordnade väntade man sig inte en sådan resning. Låt oss då vända oss till den mer avsidesliggande skådeplatsen i Sverige, till mer anspråkslösa namn som Olaus och Laurentius Petri från mästarna till lärjungarna och vad finner vi?. . . Lärda och teologer, män som grundligt hade satt sig in i hela det evangeliska sanningssystemet och som vinner en lätt seger över de skolastiska sofisterna och de påvliga dignitärerna.” Wylie, band 10, kap. 4.

Som resultat av denna konfrontation tog konungen av Sverige emot den protestantiska tron. Det dröjde inte heller länge förrän riksdagen uttalade sig till förmån för den. Olaus Petri hade översatt Nya testamentet till svenska. På konungens önskan åtog sig de två bröderna att översätta hela Bibeln. Så fick svenska folket för första gången Guds ord på sitt eget språk. Riksdagen bestämde att präster runtomkring i landet skulle förklara Bibeln och att barnen i skolorna skulle lära sig att läsa Bibeln.

Lugnt och säkert drevs okunnighetens och vidskepelsens mörker undan av evangeliets välsignade ljus. Efter det att nationen befriats från den romerska kyrkans förtryck nådde den en storhet och styrka som aldrig tidigare. Sverige blev ett av protestantismens starkaste bålverk. Ett århundrade senare kom denna lilla och hittills svaga nation Tyskland till undsättning i den fruktansvärda kampen under trettioåriga kriget. Det var det enda land i Europa som vågade räcka en hjälpande hand vid en ohyggligt farlig tidpunkt. Hela Nordeuropa tycktes bli tvingat tillbaka in under Roms tyranni. Det var den svenska hären som gjorde det möjligt för Tyskland att åstadkomma en vändpunkt i den romerska maktens framgångar och skaffa tolerans åt protestanterna, kalvinister såväl som lutheraner, och att återupprätta samvetsfriheten i de länder som hade godkänt Reformationen.

Kapitel 15 England går sin egen väg

William Tyndale gav ut den första översättningen av Bibeln på engelska till folket. Han blev förrådd och fick ge sitt liv för evangelium. Men i stället för tillbakagång bidrog detta tillsammans med hans arbete till att föra många människor till Kristus ända till vår tid. John Knox var ytterligare en modig reformator. Han gav inte vika för sin skotska drottning, som hade sänt otaliga protestanter i döden. Knox hade stor framgång och vann Skottland för Gud. Även bröderna John och Charles Wesleys verk beskrivs i detta kapitel. Samtidigt som Luther öppnade en stängd bibel för det tyska folket, påverkade Guds Ande Tyndale att utföra ett liknande verk i England. Wycliffes bibel hade blivit översatt efter den latinska texten som innehöll många fel. Den hade aldrig blivit tryckt.

De handskrivna manuskripten var så dyrbara att bara några få rika män eller adliga kunde skaffa sig dem. Och då denna bibel också var strängt förbjuden av kyrkan hade den fått jämförelsevis ringa spridning. År 1516, ett år innan Luthers teser spikades hade Erasmus utgettsin grekiska ochlatinskautgåvaav Nyatestamentet. NublevGudsordförförstagången tryckt på grundspråket. I detta verk blev många fel i tidigare utgåvor rättade och innebörden var klarare uttryckt. Många inom den upplysta klassen fick bättre kunskap om sanningen. Detta gav reformationsverket en ny framstöt. Men den vanliga befolkningen var ännu i stor utsträckning avskuren från Guds ord. Det blev Tyndale som skulle fullborda Wycliffes verk genom att ge sina landsmän Bibeln.

Tyndale var en ivrig forskare och allvarlig sanningssökare. Han hade fått kunskap om evangelium genom att läsa Erasmus’ grekiska Nya testamentet. Utan fruktan förkunnade han sin övertygelse. Han hävdade att all lära skall prövas med Bibeln. På det katolska påståendet att kyrkan hade Bibeln och att endast kyrkan kunde tolka den, svarade Tyndale: ”Vet ni vem som lärde örnarna att finna sitt byte? Samme Gud lär sina hungriga barn att finna sin Fader i hans Ord. Långt ifrån att ha gett oss Bibeln är det ni som har dolt den för oss. Det är ni som har bränt dem på bål som undervisat om den. Om ni kunde skulle ni även bränna själva Bibeln.” D’Aubigné, History of the Reformation of the sixteenth Century, band 19, kap. 4.

Tyndales predikan väckte stort intresse. Många tog emot sanningen. Men prästerna var på sin vakt. Så snart han hade lämnat platsen försökte de genom sina hotelser och oriktiga framställningar omintetgöra hans arbete. Detta lyckades också alltför ofta för dem. ”Vad kan vi göra? utbrast han. ”Medan jag sår på den ena platsen plundrar fienden den åker som jag just har lämnat. Jag kan inte vara överallt. Om bara de kristna hade Bibeln på sitt eget språk, kunde de själva hålla stånd mot dessa sofister. Utan Bibeln är det omöjligt att hålla allmänheten kvar i sanningen.” - D’Aubigné, band 18, kap. 4.

Hans tankar började nu syssla med en ny plan. ”Det var på israeliternas språk som psalmerna sjöngs i Herrens tempel”, sade han, ”och skall då inte evangelium talas på det engelska språket ibland oss?. . . Skulle kyrkan ha mindre ljus vid middagstiden än i gryningen?. . . De kristna måste läsa Nya testamentet på sitt modersmål. Doktorerna och lärarna inom kyrkan var inbördes oeniga. Bara med hjälp av Bibeln kunde människorna nå fram till sanningen. ”Den ene håller på en doktor, den andre på en annan. . . . Men var och en av dessa författare motsäger den andre. Hur skall vi då kunna skilja mellan dem som talar sanning och dem som talar osanning?. . . Hur? . . . I sanning genom Guds ord.” Samma källa, band 18, kap. 4.

Intelångt därefterutbrastenlärd, katolskdoktorsomdiskuterade med honom:”Detvore bättreföross attavståfrånGuds lagänfrånpåvens.”Tyndalesvarade: ”Jagtrotsarbåde påven och alla hans lagar. Och om Gud sparar mitt liv kommer jag under loppet av några få år att göra så, att en pojke som kör plogen vet mer om Bibeln än ni.” Anderson, Annals of the English Bible, sid. 19.

Hans planer att ge folket Nya testamentet på deras eget språk tog nu form. Han började med uppgiften. Då han fördrevs från sitt hem genom förföljelse, reste han till London. Där fortsatte han en tid sitt arbete ostörd. Men åter blev han, på grund av våld från katolikernas sida, tvungen att fly. Hela England tycktes vara stängt för honom. Han bestämde sig för att söka skydd i Tyskland. Här började han trycka Nya testamentet på engelska. Två gånger stoppades arbetet. Men när tryckningsarbetet blev förbjudet i den ena staden, reste han till en annan. Till sist kom han till Worms, där Luther några få dagar tidigare hade försvarat evangelium i riksdagen. I denna gamla stad hade Reformationen många vänner. Där kunde Tyndale fortsätta sitt arbete utan ytterligare hinder. 3.000 exemplar av Nya testamentet kom ut snart därefter. En ny upplaga trycktes samma år.

Med allvar och iver fortsatte han sin verksamhet. Trots att de engelska myndigheterna hadehållit den mestnoggrannavaktideengelskahamnarna,kundeGudsordpå olikahemliga vägar föras till London och därifrån sändas ut över landet. Katolikerna sökte förgäves undertryckasanningen. Avenbokhandlaresomvar väntillTyndale, köptebiskopeniDurham en gång hela hans lager av biblar med avsikt att förstöra dem. Han trodde att detta i hög grad skulle hundra verksamheten. Men för de pengar somkomin på detta sätt skaffade reformatorn sig materialtill ennyochbättre utgåva, somde annarsinteskulleha tryckt.Då Tyndale senare sattes i fängelse fick han löfte om frihet på villkor att han uppgav namnen på dem som hade hjälpt honom med pengar att trycka Bibeln. Han svarade att biskopen av Durham hade gjort mer än någon annan. Genom att betala ett gott pris för de böcker som fanns på lager hade han hjälpt honom att fortsätta med mod och hopp.

Frihetens förkämpe

Tyndale blev förrådd i sina fienders händer. En gång måste han sitta i fängelse i flera månader. Slutligen vittnade han om sin tro genom martyrdöden. Men de vapen som han hade smitt gjorde det möjligt för andra evangelii stridsmän att kämpa genom alla århundraden ned till vår egen tid.

Latimer hävdade från talarstolen att Bibeln borde läsas på folkets språk. Bibelns författare, sade han, ”är Gud själv”. Dess skrifter är mäktiga och eviga som dess upphovsman. ”Det finns ingen konung, kejsare, myndighet eller härskare. . . som inte är skyldig att lyda. . . hans heliga Ord.” ”Låt oss inte gå in på sidovägar utan låt Guds ord leda oss. Låt oss inte följa efter. . . våra förfäder, inte heller forska efter vad de gjorde utan efter vad de borde ha gjort.”

Hugh Latimer: First Sermon Preached Before King Edvard VI.

Barnes och Frith, Tyndales trofasta vänner, framträdde för att försvara sanningen. Ridleys anhängare och Cranmer följde efter. Dessa ledare inom den engelska Reformationen var lärda män. De flesta av dem hade varit högt aktade för sin iver och fromhet inom den katolska kyrkan. Deras motstånd mot påvedömet berodde på deras kunskap om ”den heliga stolens” villfarelser. Deras insikt i Babylons hemligheter gav deras vittnesmål mot den en större övertygande kraft.

”Nu skulle jag vilja ställa en egendomlig fråga”, sade Latimer. ”Vem är den flitigaste biskopen och prelaten i hela England? . . . Jag ser att ni lyssnar och väntar på att jag skall nämna hans namn. Jag skall tala om det för er: Det är Djävulen. . . han lämnar aldrig sitt biskopsdöme. . . Kalla på honom när ni vill. Han är alltid hemma. . . Han står alltid bakom sin plog. . . Jag försäkrar att ni aldrig kommer att träffa honom sysslolös. . . Där Djävulen bor. . . bort med böcker och fram med ljusstakarna. Bort med Bibeln och fram med rosenkransen! Bort med evangeliets ljus och fram med de tända ljusen, även om det är mitt på dagen! Ned med Kristi kors! Fram med avlatsförsäljarna!. . . Bort med arbete att klä de nakna, de fattiga och de maktlösa! Fram med bilddyrkan och utsmyckning av stock och sten! Fram med människorstraditioner ochmedderaslagar!NedmedGudstraditionerochhansallraheligaste ord!. . . Ack om våra prelater vore lika flitiga att så den goda säden som Satan är att så vildhavre och ogräs.” Hugh Latimer: Sermon of the Plough.

Den upphöjda princip som hävdades av dessa reformatorer samma princip som förkunnades av valdenserna, av Wycliffe, av Johan Hus, av Luther, Zwingli och andra som slöt sig till dem var Bibelns ofelbara auktoritet som regel för tro och liv. De förnekade påvars, kyrkomötens, kyrkofäders och konungars rätt att härska över samvetet i religiösa frågor. Bibeln var deras auktoritet. Med den prövade de alla läror och påståenden. Tro på Gud och hans ord höll dessa män uppe när de offrade sina liv på bålet. ”Var frimodig!” ropade Latimer till martyren vid sin sida på bålet, då lågorna höll på att tysta deras röster. ”Vi skall idag genom Guds nåd tända ett sådant ljus i England, att jag hoppas att det aldrig skall kunna utsläckas.” Works of Hugh Latimer, band 1, sid. 13.