7 minute read
Händelsernas Vändningar
I Skottland blev den säd som utsåddes av Columba och hans medarbetare aldrig helt uppryckt. Under århundraden efter det att församlingarna i England hade böjt sig för Rom bevarade skottarna sin frihet. Men under 1100-talet infördes påvedömet också i Skottland och härskade där lika oinskränkt som i något annat land. Ingenstans var mörkret större. Ändå bröt ljustrålar igenom mörkret och gav löfte om en gryende dag. Lollarderna kom från England och hade Bibeln och Wycliffes lära med sig. De gjorde mycket för att bevara kunskapen om evangelium. Varje århundrade hade sina vittnen och sina martyrer.
Reformationens spår följde Luthers skrifter och därefter Tyndales engelska Nya testamentet. Utan att prästerskapet lade märke till det, vandrade dessa sändebud i stillhet över bergen och genom dalarna. De tände nytt ljus i sanningens fackla som nästan höll på att slockna i Skottland. De bröt ned det verk som den romerska kyrkan hade uträttat under 400 års förtryck.
Då var det martyrernas blod som gav rörelsen ny fart. De katolska ledarna vaknade plötsligt upp och insåg den fara som hotade deras sak. De förde några av Skottlands ädlaste och mest aktade söner till bålet. Men dessa lyckades endast resa en talarstol och från denna ljöd dessa döende vittnens ord genom landet och väckte i folkets sinne ett fast beslut om att kasta av sig det romerska oket.
Hamilton och Wishart, somvar av furstlig härkomst både till börd och karaktär, gav sina liv på bålet tillsammans med en lång rad lärjungar av mer anspråkslös härkomst. Men från Wisharts brinnande bål uppstod en som lågorna inte skulle kunna tysta, en som genom Guds hjälp skulle ringa dödsklockan över påvedömet i Skottland.
John Knox hade vänt sig bort ifrån kyrkans traditioner och mystik för att hålla sig till Guds ords sanningar. Wisharts lära hade stärkt honom i beslutet att lämna den romerska kyrkan och sluta sig till de förföljda reformatorerna.
Av sina trosfränder uppmanades han att börja predika. Tanken på det ansvar som följde med en sådan gärning kom honom emellertid att gripas av panik. Det var först efter att ha tillbringat flera dagar i ensamhet och svår kamp med sig själv somhan gav sitt samtycke. Men när han väl hade tagit på sig uppgiften, tog han itu med den med orubblig beslutsamhet och oryggligt mod så länge han levde. Denne trofaste reformator fruktade inte för någon människa. Martyrbålen som lyste omkring honom tjänade bara till att öka hans iver. Med tyrannens yxahängandesometthotöversitthuvudhöllhanfastvidsinståndpunktochriktade kraftiga slag till höger och vänster för att bryta ned avguderiet.
Ansikte mot ansikte med drottningen av Skottland, som hade fått många protestantiska ledares mod att svikta, avlade John Knox ett orubbligt vittnesbörd för sanningen. Han lät inte sälja sig för smicker. Han lät sig inte heller kuvas genom hotelser. Drottningen anklagade honom för att vara villolärare. Han hade lärt folket en religion som staten hade förbjudit. På det sättet hade han överträtt Guds befallning som ålägger understår att lyda sina furstar. Knox svarade bestämt:
”Den sanna religionen har aldrig haft sin upprinnelse hos eller fått sin auktoritet från världsliga furstar utan bara från den evige Guden. Därför är det inte heller undersåtarnas plikt att inrätta sin religion efter sina furstars smak. Alltför ofta är det så att furstarna är mer okunniga om Guds sanna religion än alla andra. Om alla Abrahams efterkommande hade låtit Farao som länge hade varit deras konung, bestämma deras religion, kan ers majestät då säga mig vad slags religion det skulle ha funnits i världen? Eller om alla människor på apostlarnas tid hade haft samma religion som de romerska kejsarna, vilken religion skulle vi då ha haft här på Jorden?. . . Av detta kan ers majestät förstå att undersåtarna inte är bundna till sina furstars religion, även om det är dem ålagt att visa dem lydnad.”
Drottning Maria invände: ”Ni tolkar Bibeln på ett sätt och de, dvs. katolikerna tolkar den på ett annat sätt. Vem skall jag tro och vem skall vara domare?”
”Ni skall tro på Gud som talar tydligt i sitt Ord”, svarade reformatorn. ”Och längre än Bibeln lär bör ni varken tro den ene eller den andre. Guds ord är tydligt i sig självt. Förefaller något oklart på en plats, så förklarar den helige Ande, som aldrig står i strid med sig själv, samma sak tydligare på något annat ställe, så att inget tvivel kan finnas kvar, annat än hos dem som hårdnackat fortsätter att vara okunniga.” David Laing, The Connected Works of John Knox, band 2, sid. 281, 284.
Sådana sanningar var det som den oförskräckte reformatorn med fara for sitt eget liv talade för furstiga öron. Och med samma oförskräckta mod höll han fast vid sin föresats. Han bad och kämpade Herrens kamp intill dess att Skottland var befriat från påvedömet.
Då protestantismen infördes som statsreligion i England bidrog det till att begränsa förföljelsen, men den upphörde inte helt. Medan många av den romerska kyrkans läror förkastades, höll folket alltjämt fast vid många av dess seder. De förkastade påvens överhöghet. I hans ställe insatte de emellertid konungen som kyrkans överhuvud. I kyrkans gudstjänster fanns alltjämt stora avvikelser från evangeliets renhet och enkelhet. Folket förstod ännu inte den stora principen i religionsfriheten. Även om de protestantiska härskarna sällangrep tilldefruktansvärdagrymheter somdenromerskakyrkanhadeanvänt sigavifråga om kätteriet, så blev ändå inte den enskildes rätt att tillbedja Gud i överensstämmelse med sitt eget samvetes krav erkänt. Man krävde att alla skulle ta emot de läror och iaktta de ceremonier i gudstjänsten som föreskrevs av statskyrkan. De oliktänkande blev i större eller mindre utsträckning förföljda under flera hundra år.
Händelsernas Vändningar
På 1600-talet blev tusentals präster bortdrivna från sina ämbeten. Under hot av höga böter, fängelse och landsförvisning förbjöds folket att närvara vid andra religiösa möten än dem som kyrkan erkände. De trofasta människor som inte kunde underlåta att samlas för att tillbedja Gud måste komma tillsammans på mörka smågator, i vindskupor och under vissa årstider i skogarna mitt i natten. I skydd av den djupa skogen, i ett tempel som Gud själv hade byggt samlades dessa skingrade och förföljda Herrens barn för att upplyfta sina sinnen i bön och tacksägelse. Men trots alla deras försiktighetsåtgärder måste många lida för sin tro. Fängelserna var överfyllda, familjer splittrades och många utvisades till främmande länder. Men Gud var med sina barn. Förföljelserna kunde inte tysta deras vittnesmål. Många drevs över havet till Amerika. Där lade de grunden till den politiska och religiösa frihet som har varit detta lands styrka och heder.
Liksom på apostlarnas tid visade det sig åter att förföljelsen bidrog till att evangelium fick spridning. I ett motbjudande fängelse som var fullt av förbrytare och fördärvade människor, levde John Bunyan som i en rent himmelsk atmosfär.
Där skrev han sin underbara allegori om Kristens vandring från ödeläggelsens land till den himmelska staden. I mer än 200 år har denna röst från fängelset i Bedford talat till människors sinnen med gripande kraft. Bunyans ”Kristens resa” och hans ”Överflödande nåd för den störste bland syndare” har lett många in på livers väg.
De byggde för framtiden
Baxter, Flavel, Alleine och andra begåvade män med utbildning och med djup kristen erfarenhet trädde upp för att modigt försvara den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga. Det verk som dessa män utförde, dessa som härskare bannlyste och förklarade fredlösa, kan aldrig gå om intet. Flavels ”Fountain of Life” och ”Method of Grace” har lärt tusentals människor hur de skall överlämna sig i Kristi omvårdnad. Baxters ”Reformed Pastor” har visat sig vara till god hjälp för många som önskat åstadkomma en väckelse i Guds verk. Boken ”Saint’s Everlasting Rest” har gjort mycket för att föra människor in i den vila som ”står åter för Guds folk”.
Ett hundra år senare under en tid av stort andligt mörker framträdde Whitefield och bröderna Wesley som Guds ljusbärare. Under statskyrkans herravälde hade det engelska folket sjunkit ned i ett tillstånd av religiöst förfall, som knappt kunde skiljas från hedendom. Naturreligion var favoritämnet inom prästerskapet och utgjorde den viktigaste delen av deras teologi. De högre klasserna hånade gudstron och berömde sig av att stå höjda över allt som de kallade fanatism. De lägre samhällsklasserna var i hög grad okunniga och offer för lastbarhet, samtidigt som kyrkan inte längre hade mod och tro att bygga upp sanningens raserade murar.
Den viktiga läran om rättfärdiggörelse genomtro som så klart hade framställts av Luther hade nästan helt glömts bort. Den katolska principen att förlita sig på goda gärningar för att vinna frälsning hade intagit dess plats. Whitefield och bröderna Wesley som var medlemmar av den etablerade kyrkan sökte allvarligt vinna Guds välbehag. Och detta, hade de blivit lärda, skulle detillförsäkrasiggenomett dygdigt liv ochiakttagandet av religionens seder och bruk.
När Charles Wesley en gång blev sjuk och trodde att döden närmare sig, tillfrågades han: ”på vad grundar du ditt hopp om evigt liv?” Han svarade: ”Jag har försökt att tjäna Gud efter bästa förmåga.” Då den vän som ställde frågan inte ryckte att svaret var helt tillfredsställande tänkte Wesley: ”Vad nu då, är inte mina ansträngningar tillräckligt underlag för mitt hopp? Vill han ta ifrån mig mina försök? Jag har inte någonting annat att lita på.”
John Whitehead: Life of the Rev. Charles Wesley, sid. 102. Så stort var det mörker som hade lägrat sig över kyrkan att det dolde försoningen, berövade Kristus hans ära och vände människors tankar bort ifrån deras enda hopp om frälsning, den korsfäste Återlösarens blod.
Wesley och hans anhängare kom att inse att sann kristendom bor i sinnet och att Guds lag gäller våra tankar såväl som våra ord och handlingar. Nu var de övertygade om att inte bara ett korrekt yttre uppträdande utan också hjärtats helgelse var nödvändig. De bestämde sig för att leva ett nytt liv. Genom ivriga ansträngningar och innerlig bön försökte de att undertrycka det naturliga sinnets ondska. De levde ett liv i självförnekelse, välgörenhet och ödmjukhet. De höll sig strängt och noggrant till allt som de ansåg skulle hjälpa dem att uppnå det som de mest av allt önskade, den helgelse som kunde tillförsäkra dem Guds välbehag. Men de fann inte vad de sökte. Deras försök att frigöra sig från syndens förbannelse och att bryta dess makt lyckades inte. Det var samma kamp som Luther hade gått igenom i sin klostercell i Erfurt. Det var samma fråga som hade plågat hans själ: ”Huru skulle en människa kunna ha rätt mot Gud.” Job 9: 2.
Sanningens gudomliga eld, som nästan hade slocknat på protestantismens altare, skulle tändas på nytt med den gamla fackla som ned genom århundraden hade bevarats av böhmiska kristna. Efter Reformationen hade protestantismen nedtrampats av de katolska horderna. Alla som vägrade att ge avkall på sanningen tvingades att fly. Några av dem fann sin tillflykt i Sachsen, där de höll den gamla tron vid liv. Från efterkommande till dessa kristna var det som ljuset kom till Wesley och hans trosfränder.
Efter det att John och Charles Wesley hade ordinerats till prästämbetet fick de i uppdrag att resa till Amerika. Ombord på samma båt fanns en grupp mähriska bröder. På vägen över drabbades de av våldsamma stormar. Då John Wesley stod ansikte mot ansikte med döden kände han inte någon förvissning om frid med Gud. De mähriska bröderna däremot gav tillkänna en sådan ro och tillit som stod helt främmande för honom.
De mähriska bröderna
