Händelsernas Vändningar

Liksom Kristus var den osynlige anföraren för sitt folk, då det drog ut från Egyptens slaveri, var Satan den osynlige anföraren för sina undersåtar i detta fruktansvärda verk som mångfaldigade martyrernas antal. Under sju dagar fortsatte massakern i Paris, de första tre dagarna med obeskrivligt raseri. Inte heller inskränkte den sig till själva staden utan blev efter särskild order från konungen förd vidare ut till alla provinser och städer, där det fanns protestanter. Man tog inte hänsyn till varken kön eller ålder. Varken de oskyldiga spädbarnen eller ådringarna skonades. Adelsman och bonde, gammal och ung, mor och barn, alla höggs ned. Under två månader fortsatte detta mördande i Frankrike. 70.000 av nationens bästa människor dödades. Då nyheten om massakern nådde Rom kände jublet inga gränser bland prästerskapet. Kardinalen av Lothringen gav budbäraren tusen dukater som betalning. Från kanonerna på S:t Angelo hördes glädjesalut. Klockklangen ljöd från varje kyrktorn. Bål förvandlade natten till dag. Gregorius XIII gick, följd av kardinaler och andra höga kyrkans dignitärer i en lång procession till S:t Louis-kyrkan, där kardinalen av Lothringen höll Te Deum. . . En medalj präglades till minne av massakern. I Vatikanen kan man ännu se tre freskomålningar av Vasari som visar angreppet på amiralen, konungen som i rådsmötet planerade massakern och slutligen själva massakern. Gregorius sände Karl den gyllene rosen. Fyra månader efter massakern. . . lyssnade han med tillfredsställelse på en predikan av en fransk präst. . . som talade om ’den dag så full av glädje och lycka, då den allra heligaste fadern tog emot meddelandet och i en stor procession gick för att frambära tack till Gud och till S:t Louis’.” Henry White, The Massacre of S:t Bartholomew, kap. 14, par. 34.

Samma mästergeni som lyckades åstadkomma S:t Bartolomeimördandet anförde också det som skedde i samband med revolutionen. Jesus Kristus förklarades vara en bedragare. De franska ateisternas fältrop var: ”Krossa uslingen!” Med detta menade de Kristus. Himmelsskriandehäderiochavskyvärdogudaktighetgickhandihand.Delägstsjunknabland människor, de mest ohyggliga monster av grymhet och last upphöjdes över alla andra. I allt detta gav folket Satan den största hyllningen, medan Kristus, som till sitt väsen är sanning, renhet och osjälvisk kärlek, korsfästes.

Då ”skall vilddjuret, det som skall stiga upp ur avgrunden, giva sig i strid med dem och skall övervinna dem och döda dem”. Den ateistiska makt som härskade i Frankrike under revolutionen och under skräckväldet förde en sådan kamp mot Gud och hans heliga Ord, som världen aldrig tidigare bevittnat. Nationalförsamlingen avskaffade tillbedjan av Gudomen. Biblar insamlades och brändes offentligt med alla tecken på förakt. Guds lag trampades under fötterna. De bibliska instiftelserna upphävdes. Veckans vilodag avskaffades och i dess ställe ägnades var tionde dag åt utsvävning och hädelse. Dopet och nattvarden förbjöds. Anslag uppsattes på väl synlig plats på kyrkogårdarna som förklarade att döden var en evig sömn.

Ödesdiger utmaning

Gudsfruktan var långt ifrån början till visdom, sades det, utan snarare början till dårskap. All gudstillbedjan förbjöds med undantag av dyrkande av friheten och fäderneslandet. Den ”konstitutionella biskopen i Paris fördes fram för att spela den ledande rollen i det fräckaste och mest skandalösa teaterstycke som någonsin uppförts inför en nationalförsamling. . . Han fördes fram i full procession för att förklara inför nationalkonventet, att den religion som han hade förkunnat i så många år, i alla avseenden endast var ett prästbedrägeri, som inte hade något som helst underlag i historien eller i den heliga sanningen. I högtidliga och klara ord förnekade han existensen av den Gudom som han hade ordinerats att tjäna. Han helgade sig för framtiden till att hylla frihet, jämlikhet, dygd och moral. Så lade han av sig sina biskopliga dekorationer på bordet och tog emot en broderlig omfamning av konventets president. Flera avfälliga präster följde denne prelats exempel.” Scott, band 1, kap. 17.

”Och jordens inbyggare skola glädjas över vad som har vederfarits dem och skola fröjda sig och sända varandra gåvor, ty dessa två profeter hade varit en plåga för jordens inbyggare.” Det gudsförnekande Frankrike hade tystat Guds två vittnens tillrättavisande röster. Sanningens ord låg dött på gatorna. De som hatade banden och kraven i Guds lag, jublade. Människor utmanade offentligt himmelens konung. På samma sätt som syndarna fordom ropade de: ”Huru skulle Gud kunna veta det? Skulle sådan kunskap finnas hos den Högste?”

Ps. 73: 11.

Med hädisk fräckhet, som är nästan otrolig, sade en av prästerna för den nya riktningen: ”Gud om du finns till, hämnas ditt namn som lidit skada. Jag trotsar dig! Du håller dig tyst. Du vågar inte utslunga dina åskviggar. Vem vill härefter tro på din tillvaro?”

Lacretelle: History, band 11, sid. 309 i Sir Archibald Alisons History of Europe, band 1, kap. 10. Vilket eko är inte detta av Faraos ord: ”Vem är Herren. . .? Jag vet icke av Herren.”

”Frihetens höga senat”

”Dårarna säga i sina hjärtan: ’Det finnes ingen Gud’.” ”Deras galenskap skall bliva uppenbar för alla.” Ps. 14: 1; 2 Tim. 3: 9. Efter det att Frankrike hade förkastat tillbedjan av den levande Guden ”den höge och upphöjde, han som tronar till evig tid”, dröjde det inte länge förrän landet sjönk ned till förnedrande avguderi. Förnuftets gudinna, personifierad av en lastbar kvinna, tillbads. Och detta gjorde nationen genom sin nationalförsamling och genom sina högsta, civila och lagstiftande myndigheter. Historikern skriver: ”En av ceremonierna under denna vanvettets tid står utan motstycke i oförnuft i samband med ogudaktighet. Nationalförsamlingens dörrar öppnades och i spetsen för en orkester kom kommunalstyrelsens medlemmar i högtidlig procession. De sjöng en hymn till frihetens lov och följde en beslöjad kvinna som de kallade förnuftets gudinna. Efter det att hon förts innanfördörrarna togs slöjanbortochunderiakttagande avomfattande ceremonier placerades hon till höger om presidenten. Alla kände igen henne som en danserska vid operan. . . Denna kvinna hyllade den franska nationalförsamlingen offentligt som den mest passande representanten för det förnuft som de dyrkade.” Scott, band 1, kap. 17.

”Denna hädiska och löjliga komedi blev något av en modesak och insättandet av förnuftets gudinna återupprepades och efterliknades över hela landet på de platser där befolkningen ville visa, att den stod fullt i höjd med revolutionen.” Scott, band 1, kap. 17.

Talaren sominledde dyrkandet av förnuftet förklarade: ”Lagstiftare! Fanatismen har fått lämna sin plats åt förnuftet. Dess rinnande ögon kunde inte tåla ljusets glans. En mäktig församling har på denna dag kommit tillsammans under dessa gotiska valv som nu för första gången har genljudit av sanningen. Här har fransmännen firat den enda sanna tillbedjan, tillbedjan av friheten och förnuftet. Här har vi uttalat önskemål om framgång för republikens vapen. Här har vi lämnat livlösa avgudar och antagit förnuftet, livets bild, naturens mästerverk.”

M. A. Thiers, History of the French Revolution, band 2, sid. 370, 371.

Då gudinnan infördes i nationalförsamlingen tog talaren henne vid handen och sade, vänd mot församlingen: ”Dödliga, skälv inte längre för den maktlösa ljungelden från en Gud som är skapad av er fruktan. Erkänn härefter inte någon annan gudom än förnuftet. Jag visar er här dess renaste och ädlaste bild. Eftersom ni måste ha avgudar, så bör ni offra bara till en sådan som denna. . . Knäböj för frihetens höga senat, o, förnuftets slöja!”

”Efter det att gudinnan omfamnats av presidenten sattes hon i en praktfull vagn och fördes genom en enorm människomassa till Notre Dame för att inta Gudomens plats. Där sattes hon upp på högaltaret och hyllades av alla som var närvarande.” Alison, band 1, kap. 10.

Detta följdes ganska snart av att Bibeln offentligt brändes. Vid ett tillfälle marscherade museets folkliga förening in i rådhuset och utropade: ”Leve förnuftet!” under det att de högst upp på en stång bar de halvt förbrända resterna av flera böcker. Bland dem var bönböcker och Gamla och Nya testamentet. Om dessa sade presidenten: ”I en stor eld har de sonat för alla de dårskaper som de har förmått mänskligheten att begå.” Journal of Paris, 1793, nr 318. Citerat i Buchez - Roux, Collection of Parliamentary History, band 30, sid. 200, 201.

Det var påvedömet som hade börjat det verk som ateisterna nu fullbordade. Den romerska kyrkans politik hade fört till sociala, politiska och religiösa förhållanden som drev Frankrike mot undergången. Författare som refererar till skräckväldet under revolutionen framhåller, att skulden för dessa excesser måste läggas på tronen och på kyrkan. (Se ”Tillägg”.)

I rättfärdighetens namn måste skulden läggas på kyrkan. Påvedömet hade förgiftat konungars sinnen mot Reformationen genom att framställa den som en fiende till kronan, ett splittringens element som skulle bli en fara för nationens fred och enighet. Det var den romerska kyrkans anda som inspirerade den ohyggliga grymhet och det hårda förtryck som gick ut ifrån tronen.

Frihetens anda följde med Bibeln. Överallt där evangelium fick inträde vaknade folket. De började kasta av sig de band som hade gjort dem till slavar under okunnighet, last och vidskepelse. De började tänka och handla som människor. Furstarna såg detta och darrade av fruktan. Den romerska kyrkan dröjde inte med att förstärka deras misstankar och fruktan. Till Frankrikes härskare sade påven 1525: ”Denna galenskap (protestantismen) kommer inte bara att förvirra och förstöra religionen utan också alla myndigheter, all adel, all ordning och varje rangskillnad.” G. de Félice, History of the Protestants of France, band 1, kap. 2, par. 8. Några få år senare sade en påvlig nuntie varnande till konungen: ”Nådige konung, låt er inte bedras. Protestanterna kommer att ödelägga både den borgerliga och den religiösa ordningen.

. . Tronen står i lika stor fara som altaret. . . Blir en ny religion införd, kommer den med nödvändighet att föra till ett nytt styrelsesätt.” D’Aubigné, History of the Reformation in Europe in the Time of Calvin, band 2, kap. 36

Teologerna vädjade till fördomarna hos folket genom att för klara att den protestantiska läran ”lockar människorna bort till något nytt och oklokt. Den berövar konungen undersåtarnas tillgivenhet och lägger både kyrkan och staten öde”. På detta sätt lyckades Rom förmå Frankrike att motsätta sig Reformationen. ”Då förföljelsens svärd lyftes i Frankrike, var det först för att försvara tronen, bevara adeln och upprätthålla lagarna.” Wylie, band 13, kap. 4.

Föga anade landets härskare vilka följder denna ödesdigra politik skulle få. Bibeles lära skulle i folkens sinnen ha inpräglat de principer som bildar själva underlaget för ett folks trivsel och framgång: rättfärdighet, måttfullhet, sanning, likställdhet och människokärlek. ”Rättfärdighet upphöjer ett folk.” På det sättet ”bliver tronen befäst”. ”Rättfärdighetens frukt skall vara frid och rättfärdighetens vinning vara ro med trygghet till evig tid.”

Ords. 14: 34; 16: 12; Jes. 32: 17. Den som lyder den gudomliga lagen kommer också att vara den lydigaste i fråga om landets lagar. Den som fruktar Gud kommer att ära konungen, då denne utövar varje rättfärdig och lagenlig myndighet. Men det olyckliga Frankrike förbjöd Bibeln och bannlyste dess efterföljare. Under århundraden blev uppriktiga, principfasta människor förföljda. De hade klart intellekt och moralisk styrka. De var modiga nog att stå fasta för sin överbevisning och tro nog att lida för sanningen. De slet som galärslavar, dog på bålet eller förtvinade i fängelsehålorna. Tusentals och åter tusentals räddade sig genom flykt. Dessa förhållanden fortsatte i 250 år efter Reformationens början.

Oursäktlig trångsynthet

Det fanns knappast under denna långa tid i Frankrike en enda generation som inte bevittnade hur evangeliets anhängare flydde för förföljelsens vanvettiga raseri. De länder i vilka de fann en tillflyktsort, blev berikade med den intelligens, konst, flit och ordning som så ofta utmärkte dem. Och i samma proportion som de försåg andra länder med dessa goda gåvor tömde de sitt eget på dem. Om de som nu blev fördrivna hade fått vara kvar i Frankrike, om de landsflyktiga genom sin kunnighet och sitt arbete hade odlat landets jord under dessa 300 år, skulle mycket ha varit annorlunda. Om deras konstnärliga begåvning hade använts till att utveckla franska varor, omde med sin skaparkraft och forskaranda under dessa 300 år hade berikat litteraturen och utvecklat vetenskapen, vad skulle landet inte ha blivit! Tänk om deras klokhet hade fått leda Frankrikes politik. Tänk om deras känsla för rätt och rättfärdighet hade skapat landets lagar och Bibelns kristendom stärkt folkets förstånd och härskat över dess samvete. Vilken härlighet skulle då inte ha omstrålat Frankrike idag! Vilket stort, framgångsrikt och lyckligt land skulle det inte ha varit, ett mönster för andra länder.

”Men en blind och oursäktlig trångsynthet jagade från dess jord bort varje dygdens förkunnare, var och en som försvarade ordning, var och en som ville bevara tronen. Till de människor som skulle ha gjort sitt land känt och ärat på jorden sades det: Välj det du vill: bålet eller landsförvisning. Till sist var staten fullständigt ödelagd. Det fanns inte längre någons samvete att slavbinda, inte längre någon kristendom att föra till bålet, inte längre någon patriotism att driva i landsflykt.” Wylie, band 13, kap. 20. Och det fruktansvärda resultatet blev revolutionen med dess skräckvälde.

”Efter det att hugenotterna hade flytt, följde en tid av allmän nedgång i Frankrike. Blomstrande fabriksstäder förföll. Fruktbara marker blev åter öde. Andlig slöhet och moralisk tillbakagång följde efter en tid av ovanliga framsteg. Paris blev ett enda jättestort fattighus. Manräknarmedattdet vidbörjanavrevolutionenfanns200.000fattigasomkrävdeunderstöd ur konungens hand. Bara jesuiterna frodades i den förfallande nationen och härskade med ett fruktansvärt tyranni över kyrkor och skolor, fängelser och galärer.” Evangelium skulle ha skänkt Frankrike lösningen på de politiska och sociala problem som trotsat konungens, prästerskapets och lagstiftarnas klokhet och slutligen fört landet till anarki och ruin. Men under den romerska kyrkans dominans hade folket glömt Frälsarens undervisning om självuppoffring och osjälvisk kärlek. De undervisades inte längre om att visa självförnekelse för andras bästa. De rika tillrättavisades inte för att de förtryckte de fattiga. De fattiga fick ingen hjälp mot förtryck och nedvärdering. De rikas och mäktigas egoism blev mer och mer iögonenfallande och betungande. Under århundraden hade adelns girighet och lastbarhet resulterat i att bönderna blev till ytterlighet utplundrade. De rika gjorde orätt mot de fattiga. De fattiga hatade de rika.

I många provinser ägdes bondgårdarna av adeln. Arbetarklassen ägde inte någonting. De var helt utlämnade åt godsägarnas nåd och måste böja sig för deras orimliga krav.

Medelklassen och underklassen måste bära de bördor som både statens och kyrkans underhåll förde med sig. Både borgerliga myndigheter och prästerskapet lade runga skatter på dem. ”De adligas önskemål betraktades som den högsta lag. Bönderna kunde gärna svälta utan att deras förtryckare brydde sig omdet. Folket tvingadesvidvarjetillfälle attta hänsyn till godsägarens personliga intressen. Lantarbetarnas liv av aldrig upphörande arbete och misär, deras klagomål om de någonsin vågade klaga, behandlades med överlägset förakt. Domstolarna tog alltid mer hänsyn till en adelsman än till en bonde. Domarna tog ofta emot mutor. Varje infall från aristokratens sida hade lags giltighet på grund av den allmänna korruptionen. Av de skatter som de världsliga stormännen på ena sidan och prästerskapet på den andra pressade ut av befolkningen nådde inte ens hälften någonsin fram till den kungliga eller de biskopliga skattkamrarna. Resten ödslades bort på hejdlösa utsvävningar. Och de människor som på det sättet utplundrade sina medmänniskor betalade inte själva skatt. Enligt lag och sedvana var de berättigade till alla statens ämbeten. De privilegierade klasserna utgjorde 150.000 och för att dessa skulle bli tillgodosedda dömdes miljoner människor till ett hopplöst och förnedrande liv.” (Se ”Tillägg”.)

Lyx och lastbarhet

Vid hovet härskade lyx och lastbarhet. Mellan befolkning och härskare fanns ingen ömsesidig tillit. Allt vad regeringen företog sig betraktades med misstanke som någonting som gjordes på egoistisk beräkning. Den som satt på tronen över ett halvt århundrade före revolutionen var Ludvig XV. Till och med under dessa onda tider gjorde han sig känd som en lättsinnig, loj, sensuell monark. Med en depraverad och grym aristokrati och en utarmad och okunnig underklass och en statsförvaltning i ekonomiska svårigheter och ett desperat folk, behövdes inte någon profets öga för att förutse en snabbt annalkande, fruktansvärd konfrontation. När konungens rådgivare varnade honom brukade han svara: ”Försök hålla det hela gående så länge jag lever. Efter min död får det gå som det kan.” Förgäves försökte man få honom att förstå att en reform var nödvändig. Konungen såg nog det onda som härskade, men han hade varken mod eller kraft att avvärja det. Det straff som väntade Frankrike var bara alltför tydligt skildrat i hans loja, egoistiska svar: ”Efter mig kommer syndafloden.”

Genom att använda sig av konungens och de härskande klassernas misstro hade den romerska kyrkan fått dem att hålla folket i slaveri. Den visste nämligen mycket väl att detta skulle försvaga staten. Avsikten var att genom detta få makt både över de styrande och över folket. Rom var framsynt nog för att inse att de, för att få människorna fullständigt i sin makt, måste lägga deras själar i bojor. Deras underkastelse var säkrad, så snart de inte längre hade förutsättningar att använda sin frihet. Tusen gånger värre än de fysiska lidanden som kyrkans politik medförde var den moraliska degenerationen. Folket som hade berövats Bibeln och överlämnats åt läror som grundade sig på egoism och religiös fanatism, sjönk ned i okunnighet, vidskepelse och last och blev fullständigt oförmöget att styra sig självt.

Men resultatet av allt detta blev någonting helt annat än vad Rom hade planlagt. I stället för att hålla massorna i blind underkastelse under kyrkans dogmer kom deras metoder att göra dem till fritänkare och revolutionärer. Katolicismen föraktade de som ett prästbedrägeri. De ansåg att prästerskapet var orsaken till deras förtryck. Den ende gud de kände var den romerska kyrkans gud. Dess doktriner var deras enda religion. De betraktade dess girighet och grymhet som en direkt följd av Bibelns läror. Därför ville de inte ha någonting att göra med den.

Denromerska kyrkan hadeframställt Guds väsenien falskbelysning ochförvrängt hans krav. Nu förkastade människorna både Bibeln och dess upphovsman. Kyrkan hade krävt blind tro på sina dogmer under föregivande av att de överensstämde med Bibeln. Reaktionen blev att Voltaire och hans medarbetare förkastade Bibeln helt och hållet och överallt spred ateismens gift. Den romerska kyrkan hade trampat ned folket under sin järnhäl. Nu slet sig de förnedrade och brutaliserade massorna lösa från tyranniet och frigjorde sig från alla hämningar. Förbittrade över det glittrande bedrägeri som de länge hade hyllat, förkastade de både sanning och lögn. Och lastens slavar, som förväxlade frihet med tygellöshet, jublade över sin inbillade frihet.

Då revolutionen började fick folket som ett medgivande från konungens sida större representation än adeln och prästerskapet tillsammans. Makten fick de alltså, men de var inte förberedda för att kunna använda den med klokhet och måttfullhet. De var så ivriga att få slut på det onda som de hade lidit under, att de bestämde sig för att helt förändra samhället. En rasande befolkning med sinnet fyllt av bittra minnen av orätt som de hade lidit, bestämde sig för att göra slut på den misär som nu hade blivit outhärdlig. De tog hämnd på dem som de menade var orsaken till deras lidanden. De undertryckta använde samma medel som de hade sett tyranniet använda. Nu förtryckte de sina tidigare förtryckare.

Giljotin i stället för kättarbål

Det olyckliga Frankrike inbärgade en blodig skörd av den säd som det hade sått. Följderna av att de hade underkastat sig den romerska kyrkans makt blev fruktansvärda. På den plats där Frankrike under den katolska kyrkans inflytande hade tänt det första kättarbålet vid Reformationens början, ställde revolutionen upp sin första giljotin. På den plats där de första martyrerna för den protestantiska tron brändes på 1500-talet, föll de första offren för giljotinen på 1700-talet. Genom att förkasta evangelium, som skulle ha skänkt läkedom, hade Frankrike öppnat dörren för ateism och ruin. Då den gudomliga lagens barriär bröts ned, visade det sig att mänskliga lagar inte kunde hålla lidelsernas mäktiga flodvåg under kontroll. Uppror och anarki fyllde landet. Kampen mot Bibeln inledde en tid som i världshistoriens annaler har betecknats som skräckväldet. Fred och lycka försvann från människornas hemoch sinnen. Ingen kände sig trygg. Den som triumferade idag, misstänktes och dömdes i morgon. Våld och lustar härskade utan hinder.

Konung, prästerskap och adel tvingades att finna sig i ett upphetsat och rasande folks ohyggliga illdåd. Deras hämndlystnad stimulerades av konungens avrättning. De som hade fällt dödsdomen följde honom snart till schavotten. Man beslöt att döda alla som kunde misstänkas för att vara fientligt stämda mot revolutionen. Fängelserna blev fyllda. Vid ett tillfälle satt mer än 200.000 fångar i fängelserna. Fruktansvärda händelser ägde rum i städerna runt omkring i landet. Det ena revolutionära partiet kämpade mot det andra och Frankrike blev ett enda, ohyggligt slagfält för stridande folkmassor som kastades fram och tillbaka av sina rasande lidelser. ”I Paris följde det ena upproret på det andra. Stadens borgare var splittrade i ett virrvarr av grupper som inte tycktes vara behärskade av någonting annat än avsikten att utrota varandra.” Och till den allmänna misären lades att nationen drogs in i långvarigt krig med Europas stormakter. ”Landet var nästan bankrutt. Soldaterna krävde att få sina löner utbetalda. Parisarna svalt och provinserna ödelades av rånare. Civilisationen gick nästan under i anarki och tygellöshet.”

Vedergällningens dag

Bara alltför väl hade folket lärt sig den grymhet och tortyr som den romerska kyrkan med så stort nit hade undervisat dem om. Vedergällningens dag hade slutligen kommit. Nu var det inte Jesu lärjungar som kastades i fängelsehålor eller släpades till bålet. De hade för länge sedan omkommit eller jagats i landsflykt. Den skoningslösa romerska kyrkan fick nu känna på den dödsbringande makten från dem som de hade fostrat till att frossa i blodsutgjutelse. ”Det exempel på förföljelse som det franska prästerskapet hade visat under så lång tid föll nu tillbaka på dem själva med stor kraft. Schavotterna blev röda av prästernas blod. Galärerna och fängelserna som en gång fylldes av hugenotter, fylldes nu av deras förföljare.

Kedjade vid tofterna och i arbete vid årorna fick de romersk katolska prästerna nu känna alla de plågor som deras kyrka med så frikostig hand hade utsatt de saktmodiga kättarna för.” (Se ”Tillägg”.)

”Så kom de dagar då de mest barbariska lagbestämmelserna genomfördes av de mest barbariska av alla domstolar en tid då ingen kunde hälsa på sina grannar eller bedja sina böner. . . utan risk för att begå en dödssynd. Faror lurade på alla håll. Giljotinen arbetade hårt och länge varje morgon. Fängelserna var lika fullpackade som lastrummen i ett slavskepp. Rännstenarna skummade av blod som flöt ut i Seine. Dagligen kördes vagnslaster av offer genom gatorna i Paris för att möta sitt öde. Prokonsulerna som den kungliga kommittén hade sänt ut till departementen ägnade sig åt en orgie av grymhet som var okänd även i huvudstaden. Den dödande giljotinens bila steg och föll alltför långsamt för deras mördargärning. Långa rader av fångar mejades ned med granatkartescher. Man borrade hål i botten på överfyllda pråmar. Lyon lades öde. I Arras vägrade man fångarna även barmhärtigheten att döda dem snabbt. Längs Loirefloden ändå från Saumur till havet frossade stora skaror av glador och kråkor på nakna lik som klumpat sig samman i en ohygglig omfamning. Ingen nåd visades mot varken kön eller ålder. Antalet av unga pojkar och flickor i 17-årsåldern som mördades av denna avskyvärda regering kunde räknas i hundratal. Småbarn som man slet bort ifrån deras mödrars bröst kastades från lans till lans längs jakobinernas led.” (Se ”Tillägg”.) Under denna korta tidsperiod av tio år omkom massor av människor.

Allt detta skedde såsom Satan ville ha det. Under århundraden hade han arbetat på att åstadkomma detta. Hans politik är att bedra från början till slut. Hans aldrig svikande syfte är att vålla människorna misär och olycka, att förnedra och besudla Guds händers verk, fördärva hans goda och kärleksfulla planer och väcka sorg i himmelen. Genom sina förföriska konster förblindar han människornas sinnen. Han leder dem till att kasta hela skulden på Gud, som om allt detta elände var resultatet av Skaparens plan. Och när på liknande sätt de som har urartat och brutaliserats på grund av hans grymma makt, uppnår frihet leder han dem till våldsamheter och ohyggliga illdåd. Tyranner och förtryckare hänvisar sedan till dessa otyglade excesser som exempel på resultat av frihet.

När villfarelse i en förklädnad har avslöjats, ger Satan den bara en annan dräkt. Massor av människor tar emot denna lika ivrigt som den första. När folket upptäckte att katolicismen var ett bedrägeri och inte längre lät sig förledas till att överträda Guds lag, påverkade han dem att betrakta all religion som bedrägeri och Bibeln som en fabel. Och när de så kastade de gudomliga lagarna åt sidan förföll de till ohämmad ogudaktighet. Det ödesdigra misstag som drog sådana olyckor över Frankrikes invånare var, att man förbisåg denna enda, stora sanning: Sann frihet ligger inom ramen för Guds lag: ”O, att du ville akta på mina bud! Då skulle frid tillflyta dig såsom en ström och din rätt såsom havets böljor.” ”Men de ogudaktiga få ingen frid, säger Herren.” ”Men den som hör mig, han skall bo i trygghet och vara säker mot olyckans skräck.” Jes. 48: 18, 22; Ords. 1: 33.

Ateister, icke-kristna och sådana som avfallit från den kristna tron, fördömer Guds lag och motarbetar den. Men resultatet av deras inflytande visar att människans välbefinnande beror på hennes lydnad mot de gudomliga föreskrifterna. De som inte vill ta del av undervisningen från Guds bok blir tvungna att tillägna sig den i nationernas historia.

Då Satan arbetade genom den romerska kyrkan för att leda människor bort ifrån lydnadens väg, gjordes det så listigt och i en sådan förklädnad att den urartning och misär som följde inte uppfattades som ett resultat av överträdelsen. Och hans makt motverkades så starkt av Guds Ande, att hans planer inte helt kunde förverkligas. Folket förde inte verkan tillbaka till orsaken. De upptäckte inte källan till sina olyckor. Men under revolutionen blev Guds lag öppet förkastad av nationalförsamlingen. Och under skräckväldet som följde kunde alla se orsak och verkan.

Då Frankrike offentligt förkastat Gud och satt Bibeln åt sidan, triumferade onda människor. Mörkrets makter gladdes över att de slutligen uppnått det mål som de så länge hade eftertraktat, ett rike där Guds lags hämmande barriärer inte fanns. Eftersom domen över en ond gärning inte snabbt följdes av straff, fick ”människors barn dristighet att göra det ont är”. Men överträdandet av en rättvis och rättfärdig lag leder ofrånkomligt till misär och ruin. Även om människor inte genast drabbas av straffdomen, kan de ändå inte undgå straffet. Århundradens förbrytelser och avfall hade samlat upp vrede som skulle drabba på uppgörelsens dag. De som föraktat Gud hade fyllt ogudaktighetens mått. De fick för sent klart för sig att det är fruktansvärt att ha dragit för stora växlar på Guds tålamod.

Guds Ande som begränsar Satans fruktansvärda makt, drog sig i stor utsträckning tillbaka. Han som endast gläder sig åt människors fördärv tilläts att fullfölja sina avsikter. De som hade valt att ställa sig på upprorets sida, skördade dess frukter, till dess att landet fylldes av brott som är alltför ohyggliga att beskriva. Från härjade provinser och ödelagda städer ljöd ett bittert plågans rop. Frankrike skakades som av ett jordskalv. Religion, lag, samhällsordning, familj, stat och kyrka, alltsammans slogs ned med den pietetslösa hand som hade höjts mot Guds lag. Med rätta skrev den vise mannen: ”. . . genomsin ogudaktighet faller den ogudaktige.” ”Eftersom syndaren hundra gånger kan göra, vad ont är, och likväl får länge leva. Dock vet jag ju, att det skall gå de gudfruktiga väl, därför att de frukta Gud, men att det icke skall gå den ogudaktige väl.” ”Därför att de hatade kunskap och icke funno behag i Herrens fruktan, . . . därför skola de få äta sina gärningars frukt och varda mattade av sina egna anslag.” Ords. 11: 5; Pred. 8: 12, 13; Ords. 1: 29-31.

Guds trogna vittnen, som dödades av den hädiska makt som ”stiger upp ur avgrunden”, skulle ändå inte hålla sig tysta under någon längre tid. ”Men efter tre och en halv dagar kom livets ande från Gud in i dem, och de reste sig upp på sina fötter och en stor fruktan föll över dem som sågo dem.” Upp. 11: 11. Det var år 1793 som den franska nationalförsamlingen sände ut de förordningar som avskaffade den kristna religionen och åsidosatte Bibeln. Tre och ett halvt år senare stiftade samma församling en lag som upphävde dessa förordningar och gav därmed tillkänna att den tolererade Bibeln. Världen hade blivit förskräckt över de fruktansvärda synder som hade blivit följden av att förkasta Bibeln. Människorna insåg att det var nödvändigt att tro på Gud och hans Ord som underlaget för dygd och moral. Herren säger: ”Vem har du smädat och hädat, och mot vem har du upphävt din röst? Alltför högt har du upplyft dina ögon ja, mot Israels Helige.” Jes. 37: 23. ”Därför vill jag nu denna gång låta dem förnimma det, jag vill låta dem känna min hand och min makt, för att de må veta, att mitt namn är Herren.” Jer. 16: 21.

Om de två vittnena säger profeten vidare: ”De hörde en stark röst från himmelen som, sadetill dem: ’Kommenhit upp.’ Dåstego dei enskyupptill himmelenisinaovänners åsyn.” Upp. 11: 12. Sedan Frankrike förde krig mot Guds två vittnen har de blivit upphöjda som aldrig förr. År 1804 grundades det Brittiska och utländska Bibelsällskapet. Detta följdes av liknande sammanslutningar med talrika filialer i andra delar av Europa. Det Amerikanska Bibelsällskapet grundades 1816. Då det brittiska sällskapet grundades hade Bibeln varit tryckt och utgiven på 50 olika språk. Sedan den tiden har den översatts till många hundra språk och dialekter. (Se ”Tillägg”.)

Under de 50 åren före 1792 ägnades hednamissionen endast föga uppmärksamhet. Inga nya sällskap bildades. Få kyrkosamfund gjorde några som helst ansträngningar för att utbreda kristendomen i hedniska länder. Men mot slutet av 1700-talet inträdde en stor förändring.

Människor började bli otillfredsställda med resultaten av rationalismen. De förstod hur nödvändigt det var med en gudomlig uppenbarelse och en erfarenhetsgrundad kristendom. Från den tiden fick hednamissionen framgång såsom aldrig tidigare.

Förbättringar inom boktryckarkonsten gjorde mycket till för att befrämja utbredandet av Bibeln. De kraftigt förbättrade samfärdsmedlen mellan de olika länderna, nedbrytandet av gamla fördomar och nationell isolering banade vägen för att Guds ord skulle vinna terräng. Till detta bidrog också att påven alltmer förlorade sin världsliga makt. Länge har man obehindrat kunnat sälja Bibeln på gatorna i Rom. Nu har den förts ut till alla delar av världen.

Voltaire som inte var kristen, sade en gång skrytsamt: ”Jag är trött på att höra människor fortsätta att säga att tolv män grundade den kristna religionen. Jag skall visa att en man räcker för att omstörta den.” 200 år har snart gått sedan hans död. Miljoner har tagit del i kampen mot Bibeln. Men den är långt ifrån att vara tillintetgjord. Där man på Voltaires tid fann ett hundratal exemplar av Bibeln finner man den nu i hundratusen. För att använda en av de första reformatorernas ord angående den kristna kyrkan: ”Bibeln är ett städ som har slitit ut många hammare.” Herren säger: ”Nu skall intet vapen, som smides mot dig hava någon lycka; var tunga, som upphäver sig för att gå till rätta med dig skall du få domfälld.” Jes. 54: 17.

”Vår Guds ord förbliver evinnerligen.” ”Oryggliga äro alla hans ordningar. De stå fasta för alltid och för evigt, de fullbordas med trofasthet och rättvisa.” Jes. 40: 8; Ps. 111: 7, 8. Allt som bygger på mänsklig auktoritet kommer att omstörtas, men det som bygger på Guds oföränderliga Ords klippa skall bestå för alltid. Tidsprofetian om de 1.260 dagarnaEn profetisk ”dag” är lika med ett bokstavligt år (4 Mos. 14: 34; Hes. 4: 6), och ett profetiskt år är alltid 360 dagar, d.v.s. 12 x 30 dagar. De 1.260 åren (Upp. 11: 3; 12: 6), och ”en tid, och tider, och en halv tid” ( Dan. 7: 25; 12: 7; Upp. 12: 14). I sitt sjunde kapitel beskriver profeten Daniel det romerska vilddjurets ”lilla horn”, vars makt skulle räcka i 1.260 år. Detta skulle ”föröda den Högstes heliga. . . (och). . .

Händelsernas Vändningar

förändra heliga tider och lagar” (Dan. 7: 2-3, 7-8, 16, 19-21, 25).

Profeten Johannes utvecklar samma ämne än mera i Upp. 12: 6-18; 13: 1-5. I Upp. 13: 2 preciserar Johannes det kejserliga Roms överlämnande av ”sin makt och sin tron och. . . stor myndighet” till det påvliga Rom, så att det skulle ”föra krig mot de heliga” (v 7).

Tidsprofetian började med kejsar Justinianus’ lag om biskopen i Roms överhöghet över alla kyrkor, och att påven gavs politisk makt genom att östgoterna, det sista av de tre hornen i Dan. 7: 8, besegrades och förlorade sin makt i Italien år 538. Då hade också påven fått militärt stöd av frankerna. Frankrike blev påvemaktens viktigaste stöd genom århundradena. Tidsprofetian når fram till den Franska Revolutionen år 1798, då Napoleons general Berthier invaderade Rom och förde bort påven i fångenskap. Napoleon stiftade sedan en lag, som skilde kyrkan från staten. Vilddjurets huvud fick därmed ett dödssår (Upp. 13: 3). Men texten säger också, att dödssåret blev läkt och att vilddjuret åter skulle komma till liv under en kort period i den yttersta tiden (Upp. 17: 8, 12). Under århundraden var man klar över, att detta fruktansvärda vilddjur, och ”lilla horn”, som är lika med ”Laglöshetens människa” (2 Tess. 2: 2-3), och ”Antikrist” (2 Joh. v 7), var påvemakten i Rom.

Kapitel 17—Över havet mot friheten

Många kristna förföljdes för att de inte vill tjäna Gud efter sitt lands traditioner. De måste fly och lämna hem, släkt och vänner. Åtskilliga utvandrade till Amerika, där de fritt kunde tillbe Gud. Det blev det första land i världen, som lagstiftade om religionsfrihet, och skilde kyrka och stat. På Rhode Island grundade Roger Williams den första stat, vars civila förvaltning baserades på absolut samvetsfrihet. Detta blev hörnstenen i den amerikanska republiken.De engelska reformatorerna förkastade den romersk-katolska läran men behöll många av ceremonierna. Även om den engelska kyrkan inte erkände Roms myndighet och tro, upptog den ändå inte så få av den katolska kyrkans seder och former i sin gudstjänst. De ansåg att detta inte var någon samvetsfråga. De hade inte påbjudits i Bibeln och var således inte nödvändiga. Inte heller var de förbjudna och därför inte onda i sig själva. När man höll fast vid dessa ceremonier ansåg man att den klyfta som skilde de reformerade kyrkosamfunden från Rom, blev mindre och att katolikerna lättare skulle kunna ta emot den protestantiska läran.

Fördekonservativaochdesomdagtingadetycktesdessaargumentvaraavgörande.Men det fanns andra som såg annorlunda på problemen. Att dessa seder ”bidrog till att slå en bro över klyftan mellan Rom och Reformationen” (Martyn, band 5, sid. 22) var i deras ögon ett avgörande argument mot att behålla dem. De såg på dem som en symbol på det slaveri som de befriats ifrån och till vilket de inte hade någon lust att återvända. De menade att Gud i sitt Ord hade fastställt de regler som gudstjänsten skulle följa och att människor inte hade rätt att dra något ifrån dem eller lägga till något. Början till det stora avfallet bestod i att människor försökte ersätta Guds auktoritet med kyrkans. Den romerska kyrkan hade börjat med att föreskriva något som Gud inte hade förbjudit. Den slutade med att förbjuda det som Gud uttryckligen hade föreskrivit.

Många önskade uppriktigt återvända till den renhet och enkelhet som utmärkte den första församlingen. De betraktade många av den engelska kyrkans seder som minnesmärken över avguderiet och kunde inte för sitt samvetes skull följa dessa. Men kyrkan stöddes av världsliga myndigheter och tillät inte att någon avvek ifrån ceremonierna. Lagen krävde att människor skulle ta del i statskyrkans gudstjänster. Det blev förbjudet att hålla privata gudstjänster med hot om straff med fängelse, landsförvisning och död.

I början av 1600-talet förklarade den monark som just hade uppstigit på Englands tron, att han hade beslutat att tvinga puritanerna ”till att underordna sig. I annat fall. . . skulle han förfölja dem till dess att de lämnade landet eller något värre skulle drabba dem”. George Bancroft: History of the United States of America, del 1, kap. 12, par. 6. De blev jagade, förföljda och fängslade. Då de inte såg något hopp om bättre dagar i framtiden, blev många av dem som ville tjäna Gud i överensstämmelse med sitt eget samvete, övertygade om att ”England för alltid hade upphört att vara ett land där de kunde bo”. J. G. PaIfrey: History of New England, kap. 3, par. 43. Några bestämde sig för att söka sin tillflykt till Holland. De mötte svårigheter, förluster och blev fängslade. Deras planer gick om intet. De blev förrådda i sina fienders händer. Men tålamod och uthållighet gav till slut resultat. De fann skydd på den holländska republikens vänliga kuster.

De lämnade hus, ägodelar och levebröd

Då de flydde lämnade de hus, ägodelar och levebröd. De var främlingar i ett främmande land, bland ett folk som talade ett annat språk och som hade andra seder. De tvingades att söka nytt arbete som de var obekanta med för att tjäna sitt dagliga bröd. Medelålders män som hela sitt liv varit jordbrukare, måste nu lära sig ett hantverk. Men de fann sig med glädje i förhållandena och lät ingen tid gå förlorad i sysslolöshet eller klagomål. Fastän de flesta var fattiga, tackade de Gud för de välsignelser han ändå gav dem. De fann glädje i ostörd, andlig gemenskap med honom. ”De visste att de var pilgrimer, men tänkte inte så mycket på det. I stället lyfte de sina ögon upp till himmelen, sitt käraste fosterland, och kände sig uppmuntrade och styrkta.” Bancroft, del. 1, kap. 12, par. 15.

Mitt under svårigheter och landsflykt blev kärleken och tron stärkt. De litade på Herrens löften. Han svek dem inte när de led nöd. Hans änglar var nära dem för att uppmuntra och uppehålla dem. Och då Guds hand tycktes leda dem över havet till ett land där de själva kunde grunda ett rike och efterlämna åt sina barn frihetens dyrbara gåva, gick de utan att dröja fram på den väg försynen anvisade. Gud hade tillåtit att hans folk prövades, så att de skulle bli beredda för det verk som han i sin nåd ville utföra för dem. Församlingen hade förts in i onda tider för att den skulle kunna bli upprättad igen. Gud ville nu uppenbara sin makt för att befria den, så att världen skulle få ett nytt bevis på att han inte sviker den som sätter sin tillit till honom. Han ledde händelsernas gång så att både Satans vrede och onda människors intriger tjänade till att befrämja hans ära och tillförsäkra hans folk en trygg tillflyktsort. Förföljelse och landsflykt öppnade vägen till frihet och lycka.

Då puritanerna först tvingades att lämna den engelska kyrkan, hade de sammanslutit sig i en högtidlig överenskommelse att de, som Herrens fria folk, skulle ”vandra tillsammans på alla de av hans vägar som de då kände till och som de senare skulle få upplysning om”. J. Brown, The Pilgrim Fathers, sid.74. Detta var Reformationens sanna anda, och den viktigaste grundprincipen i protestantismen. Det var för denna orsaks skull som de första invandrarna reste från Holland för att finna ett hem i den nya världen. John Robinson, deras präst, som genom försynens skickelse hindrades att följa med dem, sade i sitt avskedstal:

”Bröder vi måste snart skiljas. Endast Herren vet om jag skall leva så att jag någonsin mer får se era ansikten. Men vare sig Herren har bestämt det så eller inte, så vill jag inför Gud och hans heliga änglar ha det löftet av er, att ni inte följer mig längre än jag har följt Kristus. Om Gud genom något annat av sina redskap skulle uppenbara någonting för er, så var lika villiga att ta emot det som ni har varit att ta emot den sanning, som jag har förkunnat. Jag är nämligen helt övertygad om att Herren har mer sanning och större ljus, som han en gång skall låta lysa fram ur sitt heliga Ord.” Martyn, band 5, sid. 70.

”Jag kan inte nog beklaga tillståndet inom de av Reformationens församlingar som har kommit till en viss punkt i religionen men inte vill gå längre än Reformationens ledare gick. Man kan inte få lutheranerna att gå längre än till det som Luther fann. Ni ser att kalvinisterna sitter fast där den store mannen lämnade dem, trots att han inte såg allting. Det är ett sorgligt tillstånd som vi i hög grad beklagar. Även om dessa män var brinnande och lysande ljus på sin tid, kunde de ändå inte tränga in i allt Guds råd. Om de levde nu skulle de vara lika villiga att ta emot större ljus som de var att ta emot det ljus de först fick.” D. Neal, History of the Puritans, band 1, sid. 269.

”Tänk på ert församlingslöfte, i vilket ni har lovat att vandra på de Herrens vägar som han har uppenbarat eller kommer att uppenbara för er. Tänk på ert löfte och ert förbund med Gud och med varandra, att ni skall ta emot allt det ljus och all den sanning som skall uppenbaras för er från hans helga Ord. Men samtidigt förmanar jag er att vara försiktiga med det som ni tror vara sanning. Undersök det! Överväg det! Jämför det med andra bibeltexter i sanningensbokinnannigodkännerdet.Detär nämligeninte möjligtattenfullkomligkunskap på en gång skall bryta fram i den kristna världen, som så nyss har kommit ut ur ett så tjockt, antikristligt mörker.” Martyn, band 5, sid. 70, 71.

Önskan om samvetsfrihet gav nybyggarna mod att trotsa farorna på den långa sjöresan och att hålla ut under alla de motgångar och faror som mötte dem i ett obebott land. Med Guds välsignelse skulle de grundlägga en mäktig nation på Amerikas kuster. Men hur ärliga och gudfruktiga dessa nybyggare än var, så förstod de ändå ännu inte religionsfrihetens sanna principer. Den frihet de offrade så mycket för att tillförsäkra sig, var de inte så villiga att tillämpapåandra.”Mycketfå,ävenavdefrommasteoch mestdjuptänkande männenpå1600talet, förstod helt den stora princip som är grunden i Nya testamentets lära, nämligen att Gud är den ende domaren över människors tro.” Martyn, band 5, s. 297. Läran att Gud skulle ha gett kyrkan rätt att härska över människors samvete och att avgöra vad som är kätteri och att bestraffa det, är en av de påvliga villfarelser som har de djupaste rötterna. Samtidigt som reformatorerna förkastade den katolska trosläran, kunde de inte helt frigöra sig själva från att drivas av samma intoleranta anda. Det tjocka mörker som påvemakten under sin långa dominans hade insvept hela kristenheten i, hade ännu inte helt avlägsnats. En av de ledande förkunnarna i kolonin vid Massachusettsbukten sade: ”Det var fördragsamhet som gjorde att världen blev antikristig. Det har aldrig skadat kyrkan att den straffat kättare.” Martyn, band 5, sid. 335. Kolonisterna godkände regeln om att inga andra än församlingsmedlemmar skulle ha tillåtelse att delta i den borgerliga statens styrelse. Den bildade ett slags statskyrka. Det ålades varje enskild människa att betala en viss avgift för att underhålla prästerskapet. Myndigheterna hade makt att utrota kätteriet. Den borgerliga makten låg i kyrkans händer. Det dröjde inte länge förrän dessa villfarelser förde till det oundvikliga resultatet förföljelse.

Ingen rätt härska över samvetet

Elva år efter det att den första kolonin hade grundats kom Roger Williams till den nya världen. Liksom de första nybyggarna kom också han för att få åtnjuta religionsfrihet. Men i motsats till den såg han vad få på hans tid ännu hade sett, nämligen att denna frihet är en rättighet för alla människor vilken trosuppfattning de än har. Med iver sökte han efter sanningen. I likhet med Robinson menade han att det var omöjligt att påstå, att man nu hade fått allt ljus som finns i Guds ord. Williams ”var den förste i vår tids kristenhet som hävdade tesen om samvetsfrihet och alla människors likaberättigande inför lagen”. Bancroft, del 1, kap. 15, par. 16. Han förklarade att det var myndigheternas plikt att förhindra brott, men aldrig att härska över samvetet. ”Allmänheten eller myndigheterna”, sade han, ”kan föreskrivamänniskorderasförpliktelser motvarandra.Mennärdeförsökerattsättauppregler för människors plikter mot Gud går de längre än de har tillåtelse till. Då kan ingen känna sig trygg. Det är uppenbart att om myndigheterna får rätt och makt att göra så, kan de kräva att man skall tro en uppfattning eller lära idag och en annan i morgon. Så har engelska konungar och drottningar gjort i England och flera påvar och kyrkomöten inom den katolska kyrkan. Tron kommer då bara att skapa förvirring.”

Martyn, band 5, sid. 340.

Man stiftade en lag som krävde att alla skulle vara närvarande vid statskyrkans gudstjänster. Straffet för överträdelse av denna lag var böter eller fängelse. ”Williams förkastade denna. lag. Det värsta påbudet i den engelska lagen var det som krävde att människor skulle vara närvarande vid den lokala kyrkans gudstjänster. Att tvinga människor att samlas tillsammans med dem som hade en annan trosbekännelse ansåg han vara ett uppenbart brott mot deras naturliga rättigheter. Att tvinga icke-kristna och ovilliga människor att närvara vid offentliga gudstjänster var detsamma som att kräva hyckleri. . . ’Ingen’, säger han,’bordetvingas att tillbedja Gud eller attstödjaen gudstjänst mot sinvilja.’’Vadär detta?’ frågade hans motståndare, som var förvånade över hans lära. ’Är inte arbetaren värd sin lön?’

’Jo’, svarade han, ’av dem som har anställt honom’.” Bancroft, del 1, kap. 15, par. 2. Första stat som erkände samvetsfriheten

Roger Williams var uppskattad och älskad som en trogen förkunnare, en man med sällsynt begåvning, av oböjlig integritet och sann godhet. Men han godkände aldrig de borgerliga myndigheternas rätt att härska över församlingen. Han krävde religionsfrihet. Denna uppfattning tolererades inte. Man menade att om denna nya lära tillämpades skulle den ”omstörta landets regering och grundläggande statsskick”. Samma källa, del 1, kap. 15, par. 10. Han dömdes till förvisning från kolonin. För att undgå att bli arresterad blev han till slut tvungen att mitt i vinterns kyla och stormar fly till de stora skogarna.

”I fjorton veckor”, säger han, ”måste jag under stora umbäranden vandra omkring i vinterkylan utan bröd att äta och utan säng att ligga i.” Men ”korparna förde till mig mat i öknen”. Ett långt träd fick tjäna som skydd. Martyn, band 5, sid. 349, 350. Så fortsatte han sin mödosamma flykt genom snö och väglös skog intill dess att han fann skydd hos en indianstam, vilkas förtroende och tillgivenhet han hade vunnit då han försökt undervisa dem om evangeliets sanningar. Slutligen nådde han efter flera månaders strapatser fram till Narragansett Bay. Här grundade han den första stat under nyare tid som helt erkände rätten till religionsfrihet. Huvudprincipen i Roger Williams koloni var ”att varje människa skulle ha rätt att tillbedja Gud efter sitt eget samvete”. Samma källa, band 5, sid. 354. Hans lilla stat, Rhode Island, blev en tillflyktsort för de förtryckta. Den växte och vann framgång till dess att dessgrundläggandeprinciper,borgerlig och religiösfrihet, blevhörnsteneni den amerikanska republiken.

I detta storslagna gamla dokument, som våra förfäder be traktade som sin grundlag, oavhängighetsförklaringen står det: ”Vi betraktar dessa sanningar som självklara, att alla människorärskapadelikaochattderasSkaparehargettdemvissaomistligarättigheter.Bland dessa är liv, frihet och rätten att söka sin lycka.” Och grundlagen garanterar med tydliga ord att ingens samvete får kränkas: ”Inga religiösa kvalifikationer skall någonsin krävas för att inneha någon som helst ämbetsställning inom de Förenta Staterna.” ”Kongressen skall inte utfärda någon lag som avser upprättande av en religion eller som förbjuder en fri religionsutövning.”

”De som författat grundlagen erkänner den eviga grundsatsen att människans förhållande till Gud är höjt över all mänsklig lagstiftning och att samvetsfriheten inte kan tas ifrån dem. Det krävs inga argument för att bekräfta denna sanning, eftersom vi i vårt eget sinne känner att det är så. Det är medvetandet om detta som hjälpte så många martyrer igenom tortyr och bål, även om de trotsade mänskliga lagar. De kände att deras plikt mot Gud gick före lydnaden mot människolagar och att inte någon människa hade rätt att härska över deras samvete. Detta är en medfödd princip som ingen kan utplåna.” Congressional documents (U.S.A.), serie 200, dokument 271. Efterhand som ryktet spreds över Europa att det fanns ett land där varje människa kunde njuta frukten av sitt arbete och följa sitt samvetes övertygelse, strömmade tusentals och åter tusentals till den nya världen. Antalet kolonister ökade snabbt. Massachusetts utfärdades en lag om offentligt stöd åt kristna av alla nationer som flydde över Atlanten ’för att undkomma krig, hungersnöd eller förtryck’. Så blev flyktingarna och de förtryckta genom lagstiftning offentligt mottagna som samhällets gäster.” Martyn, band 5, sid. 417. Tjugo år efter det att de första nybyggarna hade landat i Plymouth hade lika många tusen slagit sig ner i New England.

Undan krig, hunger, förtryck

För att uppnå det som de sökte ”var de nöjda med att bara förtjäna det nödvändigaste för att uppehålla livet genom hårt arbete och sparsamhet. De krävde inte mer av jorden än en rimlig lön för sitt arbete. Inga gyllene drömmar kastade ett bedrägligt sken över deras väg. . . De var nöjda med den långsamma, stadiga utvecklingen i det samhälle som de hade grundat. De kämpade tåligt mot svårigheterna i vildmarken. De vattnade frihetens träd med sina tårar och sitt ansiktes svett, till dess att det slog djupa rötter i landet”.

Bibeln var underlaget för deras tro, källan till deras visdom. Dess principer blev flitigt inlärda i hemmet, skolan och kyrkan. Frukterna av detta visade sig i välstånd, upplysning, renhet och nykterhet. Man kunde gå i flera år i en av puritanernas kolonier ”utan att se en drucken eller höra en svordom eller möta en tiggare”. Bancroft, del 1, kap. 19, par. 25. Det visade sig att Bibelns principer var det säkraste skyddet för folkets storhet. De svaga och spridda kolonierna växte till en förening av mäktiga stater. Världen betraktade med förvåning den fred och framgång som rådde i ”en kyrka utan påve och en stat utan konung”.

Men allt fler människor sökte sig till Amerikas kuster. Många drevs av motiv som helt skilde sig från de första pilgrimernas. Den ursprungliga tron och renheten hade alltjämt starkt inflytande över människornas karaktär. Men den blev mindre efterhand som antalet ökade av dem som bara sökte materiella fördelar.