Händelsernas Vändningar

Då profeten Jeremia såg fram mot denna fruktansvärda tid utbrast han: ”I mitt innersta våndas jag, i mitt hjärtas djup. . . Jag kan icke tiga, ty basunljud hör du, min själ, och krigiskt härskri. Olycka efter olycka ropas ut.” Jer. 4:19, 20.

”En vredens dag är den dagen, en dag av ångest och trångmål, en dag av ödeläggelse och förödelse, en dag av mörker och tjocka, en dag av moln och töcken, en dag då basunljud och härskri höjes.” Sef. 1: 15, 16. ”Se, Herrens dag kommer. . . för att göra jorden till en ödemark och utrota syndarna som där bo.” Jes. 13: 9.

Inför denna stora dag uppfordrar Bibeln Guds folk med de högtidligaste och mest uttrycksfulla ord att vakna upp ur sin andliga sömnaktighet och söka honom med ånger och ödmjukhet: ”Stöten i basun på Sion, och blåsen larmsignal på mitt heliga berg, må alla landets inbyggare darra! Ty Herrens dag kommer, ja, den är nära.” ”Pålysen en helig fasta, lysen ut en högtidsförsamling; församlen folket, pålysen en helig sammankomst, kallen tillhopa de gamla, församlen de små barnen. . . brudgummen må komma ur sin kammare och bruden ur sitt gemak. Mellan förmaket och altaret må prästerna, Herrens tjänare, hålla klagolåt.” Nu ”mån I vända om till mig av allt edert hjärta, säger Herren, med fasta och gråt och klagan. Ja, riven sönder edra hjärtan, icke edra kläder, och vänden om till Herren, eder Gud; ty nådig och barmhärtig är han, långmodig och stor i mildhet.” Joel 2: 1, 15-17, 12, 13.

Ett stort reformarbete

För att bereda ett folk att bestå på Guds dag skulle ett stort reformverk utföras. Gud såg att många bland dem som bekänner sig vara hans folk inte levde med evigheten för ögonen. I sin barmhärtighet sände han ett varningsbudskap för att väcka dem ur deras sömnaktighet och förmå dem att bereda sig för Herrens ankomst.

Denna varning omtalas i Uppenbarelsebokens fjortonde kapitel. Här förkunnas ett tredubbelt budskap av himmelska väsen som omedelbart följs av Människosonens ankomst för att inbärga jordens skörd. Den första av dessa varningar förkunnar den förestående domen. Profeten såg en ängel som flög ”uppe i himlarymden; han hade ett evigt evangelium, som han skulle förkunna för dem som bo på jorden, för alla folkslag och stammar och tungomål och folk. Och han sade med hög röst: ’Frukten Gud och given honom ära; ty stunden är kommen då han skall hålla dom. Ja, tillbedjen honom som har skapat himmel och jord och hav och vattenkällor’.” Upp. 14: 6, 7.

Detta budskap sägs vara en del av ”ett evigt evangelium”. Uppgiften att förkunna evangelium har inte överlåtits till änglar utan till människor. Heliga änglar har varit med för attledadettaverk.Deharvakatöverdestorarörelsernaförattfrälsamänniskor.Denegentliga förkunnelsen av evangelium utförs emellertid av Kristi tjänare på jorden.

Trofasta människor somvarit lydiga mot Guds Andes ledning och undervisningen i hans ord, skulle förkunna denna varning för världen. Det var de som gav akt på ”det profetiska ordet”, det ”ljus som lyser i en dyster vildmark, till dess att dagen gryr, och morgonstjärnan går upp”. De hade sökt efter Guds kunskap mer än efter dolda skatter. De ansåg nämligen att det var ”bättre att förvärva henne än att förvärva silver, och den vinning hon giver är bättre än guld”. Herren uppenbarade sitt rikes storhet för dem. ”Herren har sin umgängelse med dem som frukta honom, och sitt förbund vill han kungöra för dem.” 2 Petr. 1: 19; Ords. 3: 14; Ps. 25: 14.

Det var inte de lärda teologerna som förstod denna sanning och som var sysselsatta med att förkunna den. Hade dessa män varit trogna väktare, som ivrigt och med bedjande sinnen hade studerat Bibeln, skulle de ha förstått hur långt natten var framskriden. Profetiorna skulle ha visat dem de händelser som snart skulle äga rum. Men de svek. Budskapet förkunnades i stället av människor utan världsligt anseende. Jesus sade: ”Vandren medan I haven ljuset, på det att mörkret icke må få makt med eder.” Joh. 12: 35. De som vänder sig bort från det ljus Gud har gett eller som försummar det medan de har tillgång till det, förblir i mörkret. Men Frälsaren har sagt: ”Den som följer mig, han skall förvisso icke vandra i mörkret, utan skall hava livets ljus.” Joh. 8: 12. Var och en som uppriktigt söker göra Guds vilja och ärligt följer det ljus som redan har getts, kommer att få större ljus. Till en sådan människa kommer Gud att sända en ledstjärna med himmelskt ljus. Den leder henne fram till hela sanningen.

Vid tiden för Kristi första ankomst kunde den heliga stadens präster och skriftlärda ha förstått sin tids tecken. De kunde också ha förkunnat att han som hade utlovats skulle komma. De hade ju anförtrotts Guds ord. Mikas profetia hade pekat ut platsen där han skulle födas. Daniel förutsade tiden för hans första ankomst. (Se Mika 5: 2; Dan. 9: 25.) Gud överlämnade dessa profetior till de ledande männen bland judarna. De var därför utan ursäkt för att de inte visste eller omtalade för folket att Messias’ ankomst var nära. Deras okunnighet var en följd av syndig försummelse. Judarna uppförde minnesmärken över Guds profeter som de hade mördat. Samtidigt gav de, genom sin vördnad för världens stormän, Satans tjänare sin hyllning. De var upptagna av sin ärelystna kamp för samhällsställning och makt. De vände blicken bort ifrån de gudomliga hedersbevisningar som himmelens konung erbjöd dem.

De borde ha förstått

Med djupt och heligt intresse borde Israels äldste ha studerat plats, tid och omständigheter i samband med den största av alla händelser i denna världs historia Guds

Sons ankomst för att återlösa människorna. Hela folket borde ha vakat och väntat, för att kunna vara bland de första som bjöd världens Återlösare välkommen. Men vad hände? I

Betlehem måste de trötta vandrarna från Nasaret gå igenom hela den trånga gatan ut till stadens östligaste kant. Förgäves sökte de efter en plats där de kunde finna vila och skydd för natten. Men inga dörrar stod öppna för dem. Till slut sökte de sin tillflykt till ett uselt skjul som var byggt för kreaturen. Där blev världens Frälsare född.

Himmelska änglar hade sett den härlighet som Guds Son hade haft hos Fadern, innan världen blev till. Med det djupaste intresse hade de sett fram emot hans ankomst till jorden som en händelse, fylld av den största glädje för alla människor. Änglar utsågs att förmedla det glada budskapet till demsomvar beredda att ta emot det och som med glädje skulle omtala det för människorna över hela jorden. Kristus hade sänkt sig ned till att ta på sig mänsklig natur. Han skulle bära en obeskrivlig börda av ångest och smärta, när han gjorde sin själ till ett offer för synd. Men änglarna ville att den Högstes Son, även i sin förnedring, skulle framträda inför människorna med en värdighet och en härlighet som motsvarade hans väsen. Skulle stormännen på jorden samlas i Israels huvudstad för att hylla hans ankomst? Skulle legioner av änglar presentera honom för den förväntansfulla församlingen?

En ängel besöker jorden för att se, hur många det är som förbereder sig för att bjuda Jesus välkommen. Men han ser inte några tecken till att någon väntar honom. Han hör ingen lovsång och ingen segersång över att Messias snart skall komma. Ängeln dröjer en tid över den utvalda staden och över templet, där Gud under århundraden hade uppenbarat sig. Men också här möter han samma likgiltighet. I prakt och stolthet frambär prästerna vanhelgade offer i templet. Fariséerna vänder sig högröstat till folket eller beder sina högmodiga böner i gathörnen. I de kungliga palatsen, i filosofernas kretsar och i rabbinernas skolor, överallt är människor lika okunniga om det sällsamma som fyllt hela himmelen med glädje och lovsång: Människornas Frälsare kommer snart till jorden.

En obekymrad och ovetande värld

Ingenting tyder på att de väntar Kristus. Inga föreberedelser görs för att ta emot livets Furste. Förundrat står det himmelska sändebudet i begrepp att vända tillbaka till himmelen. Då upptäcker han en skara herdar som vaktar sin hjord om natten. Under det att de stirrar upp mot stjärnhimlen tänker de på profetian om en Messias som skall komma till jorden. De längtar efter att detta skall uppfyllas. Här finns några som är färdiga att ta emot det himmelska budskapet. Och plötsligt uppenbarar sig Herrens ängel och förkunnar den stora glädjen. En överjordisk härlighet strålar ut över grässlätterna. Änglarnas oräkneliga här visar sig. Som om glädjen var för stor för att förmedlas hit ned av en enda budbärare, stämmer en kör av röster upp sången som en gång alla de frälsta skall sjunga: ”Ära vare Gud i höjden, och frid på jorden, bland människor till vilka han har behag.” Luk. 2: 14.

Hur mycket inrymmer inte denna sällsamma berättelse från Betlehem! Hur tillrättavisar den inte vår otro, vår stolthet och vår självtillräcklighet! Hur varnande talar den inte till oss