Händelsernas Vändningar

dem: ”Frukten Gud och given honom ära!” ”Ja, tillbedjen honom som har skapat himmel och jord och hav och vattenkällor.” Resultatet av att ta emot detta budskap ligger i orden: ”Här gäller det. . . dem som hålla Guds bud och bevara tron på Jesus.” För att bereda sig för domen är det nödvändigt för människor att lyda Guds lag. Denna lag skall i domen vara måttstocken förmänniskans liv.ApostelnPaulusförklarar: ”Allade sommedlaghavasyndatskolagenom lag bliva dömda. . . på den dag då Gud. . . genom Kristus Jesus dömer över vad som är fördolt hos människorna.” Och han säger att ”lagens görare skola förklaras rättfärdiga”. Rom. 2: 12-16. Tron är av väsentlig betydelse när det gäller att leva efter Guds lag, ty ”utan tro är det omöjligt att täckas Gud”. Och ”allt som icke sker av tro, det är synd”. Hebr.11: 6; Rom.14: 23.

Genom den första ängeln uppmanas människorna: ”Frukten Gud och given honom ära” och tillbed honom som himmelens och jordens Skapare. För att kunna göra detta måste de lyda hans lag. Den vise mannen säger: ”Frukta Gud och håll hans bud, ty det hör alla människor till.” Om man inte lyder hans bud kan ingen tillbedjan vara välbehaglig inför Gud. ”Däri består kärleken till Gud, att vi hålla hans hud.” ”Om någon vänder bort sitt öra och icke vill höra lagen, så är till och med bans bön en styggelse.” Pred. 12: 13; 1 Joh. 5: 3; Ords. 28: 9.

Förpliktelsen att tillbedja Gud bygger på förhållandet att han är Skaparen och att alla andra varelser har honom att tacka för sin existens. Överallt i Bibeln, där hans krav på ära och tillbedjan framför hedningarnas gudar framhålls, hänvisas det till hans skaparmakt. ”Ty folkens alla gudar äro avgudar, men Herren är den som har gjort himmelen.” Ps. 96: 5. ”Vid vem viljen I då likna mig, så att jag skulle vara såsom han? säger den Helige. Lyften upp edra ögon mot höjden och sen: vem har skapat allt detta?” ”Ty så säger Herren, han som har skapat himmelen, han som är Gud, han som har danat jorden och gjort den. . . : Jag är Herren och eljest ingen.” Jes. 40: 25, 26; 45: 18. Psalmisten säger: ”Förnimmen, att Herren är Gud. Han har gjort oss, och icke vi själva.” ”Kommen, låtom oss tillbedja och nedfalla, låtom oss knäböja för Herren, vår Skapare.” Ps. 100: 3; 95: 6. Och de heliga väsen som tillbeder Gud i himmelen ger som skäl för den hyllning de ägnar honom: ”Du, vår Herre och Gud, är värdig att mottaga pris och ära och makt, ty du har skapat allting.” Upp. 4: 11.

I Uppenbarelsebokens 14:e kapitel uppmanas människorna att tillbedja Skaparen. Som ettresultat avdetta trefaldigabudskapvisarprofetianossengrupp människorsomhåller Guds bud. Ett av dessa bud visar direkt på Gud som Skaparen. Det fjärde budet förklarar: ”Den sjunde dagen är Herrens, din Guds sabbat; . . . Ty på sex dagar gjorde Herren himmelen och jorden och havet och allt vad i dem är; men han vilade på sjunde dagen; därför har Herren välsignat sabbatsdagen och helgat den.” Angående sabbaten säger Herren vidare, att den är ”ett tecken. . . för att man må veta, att jag är Herren, eder Gud.” (2 Mos. 20: 10, 11, Hes. 20:

20.) Orsaken anges: ”Ty på sex dagar gjorde Herren himmel och jord, men på sjunde dagen vilade han och tog sig ro.” 2 Mos. 31: 17.

”Sabbaten ligger därför som själva grunden för tillbedjan av Gud, eftersom den undervisar om denna stora sanning på det mest uttrycksfulla sätt som ingen annan instiftelse gör. Den sanna grunden för tillbedjan av Gud, inte bara på den sjunde dagen utan för all tillbedjan, finns i skillnaden mellan Skaparen och det och dem han skapat. Detta viktiga sakförhållande kan aldrig bi inaktuellt och får aldrig glömmas.” J. N. Andrews, History of the Sabbath, kap. 27. Det var för att människor alltid skulle bli påminda om denna sanning somGud instiftade sabbaten i Eden. Och så länge förhållandet att han är vår Skapare fortsätter att vara en orsak till att vi skall tillbedja honom, så länge kommer sabbaten att fortsätta att vara tecknet på och minnesmärket över detta. Om sabbaten hade firats överallt, skulle människors tankar och deras kärlek ha varit riktad mot Gud som den som var föremålet för deras aktning och tillbedjan, och det skulle aldrig ha existerat någon avgudadyrkare, ateist eller icke-kristen. Helighållandet av sabbaten är ett tecken på trohet mot den sanne Guden, mot ”honom som har skapat himmel och jord och hav och vattenkällor.” Det är en naturlig följd att det budskap, som befaller människor att tillbedja Gud och hålla hans bud, särskilt skall uppmana dem att lyda det fjärde budet.

I motsats till dem som håller Guds bud och har Jesu tro pekar en tredje ängel på en grupp, sompå grund av sina villfarelser får enhögtidlig och fruktansvärd varning: ”Omnågon tillbeder vilddjuret och dess bild och tager dess märke på sin panna eller på sin hand, så skall han få dricka av Guds vredesvin.” Upp. 14: 9, 10. Om vi skall förstå detta budskap, är det nödvändigt att vi förstår de symboler som används. Vad betecknar då djuret, bilden och märket?

Den profetiska framställning i vilken dessa symboler förekommer, börjar i Uppenbarelsebokens 12:e kapitel med draken som försökte förgöra Kristus, då denne föddes. Draken sägs vara Satan. (Upp. 12: 9.) Det var han som påverkade Herodes att döma Frälsaren till döden. Men det viktigaste redskap som den onde använde sig av i striden mot Kristus och hans folk under de första århundradena av den kristna tidsåldern, var det romerska riket. Här var hedendomen den förhärskande religionen. Under det att draken således först och främst är en bild på Satan, är den i andra hand en symbol på det hedniska Rom.

IUppenbarelseboken13:1-10skildrasettannatdjur.Det”liknadeenpanter”ochdraken gav detta djur ”sin makt och sin tron och gav det stor myndighet.” De flesta protestanter har ansett att denna symbol är en framställning av påvedömet, som kom att äga den makt, det säte och den myndighet, som en gång tillhörde det gamla romerska riket. Om pantern står det: ”Det fick en mun sig given, som talade stora ord och vad hädiskt var. . . Och det öppnade sin mun till att föra hädiskt tal mot Gud, till att häda hans namn och hans tabernakel, och dem som bo i himmelen. Och det fick makt att föra krig mot de heliga och att övervinna dem; och det fick makt över alla stammar och folk och tungomål och folkslag.” Denna förutsägelse, som ganska exakt motsvarar beskrivningen av det lilla hornet i Daniels sjunde kapitel, avser utan tvivel påvedömet.

”Och det fick makt att så göra under fyrtiotvå månader.” Och, säger profeten: ”Jag såg ett av dess huvuden vara likasom sårat till döds.” Och han säger åter: ”Den som för andra bort i fångenskap, han skall själv bliva bortförd i fångenskap, den som dräper andra med svärd, han skall själv bliva dräpt med svärd.” Och de 42 månaderna är samma tid som ”en tid och tider och en halv tid”, tre och ett halv år, eller 1.260 dagar i Daniels sjunde kapitel, den tid under vilken påvedömet skulle förfölja Guds folk. Såsom nämnts i tidigare avsnitt började denna tidsperiod, då påvedömet kom till makten år 538 e. Kr. och den tog slut år 1798. Under detta år togs påven tillfånga av de franska stridskrafterna. Påvemakten fick sitt dödsår, och denna förutsägelse gick i uppfyllelse: ”Den som för andra bort i fångenskap, han skal själv bliva bortförd i fångenskap.”

En annorlunda nation

Vid denna tidpunkt framställs en annan symbol. Profeten säger: ”Och jag såg ett annat vilddjur stiga upp ur jorden; det hade två horn lika ett lamms.” Upp. 13: 11. Djurets utseende och beteende visar att den nation som det symboliserar, är annorlunda än de som framställs genom tidigare symboler. De stora riken som härskat över jorden, framställdes för Daniel som rovdjur som kom upp då ”himmelens fyra vindar stormade fram mot det stora havet”. (Dan. 7: 2.) I Upp. 17:e kapitel förklarar en ängel att vatten representerar ”folk och människoskaror och folkslag och tungomål”. (Upp 17:15.) Vindar är en symbol på krig. Himmelens fyra vindar, som bröt fram övre det stora havet, är en bild på de fruktansvärda erövrings- och revolutionskrig som nationerna har använt sig av för att tillkämpa sig makten.

Men djuret med de två hornen liknade ett lamm som steg upp ur ”jorden”. I stället för att omstörta andra riken för att själv komma till makten, måste den nation som här framställs, uppträda på ett område som inte tidigare var i andras ägo, och växa upp gradvis och fredligt. Denna makt skulle därför inte uppstå bland de tätt befolkade, kämpande rikena i den gamla världen detta oroliga hav av ”folk och människoskaror och folkslag”. Vi måste söka längre västerut.

Vilken nation i den ”nya välden” var det, som år 1798 höll på att komma till makten och som gav löfte om storhet och styrka och som tilldrog sig världens uppmärksamhet?

Profetians uppfyllelse är så uppenbar, att det inte finns någon anledning till tvivel. Bara en enda nation och ingen annan motsvarar den bild som profetian tecknar. Det är U.S.A.

Utan att själva vara uppmärksamma på det har talare och historiker, när de har skildrat denna nations uppkomst och tillväxt, gång på gång använt sig av samma tankegång, ja, nästan exakt samma ord som den bibliske författaren. Profeten såg djuret ”stiga upp ur jorden”. Efter vad översättarna säger kan det ord som här återges med ”stiga upp” i bokstavlig mening översättas med att ”växa upp som en planta”. Och som vi har sett måste nationen växa fram inom ett område som tidigare inte har varit ockuperat. En framstående författare beskriver Förenta Staternas uppkomst och talar om ”mysteriet i hur hon växer fram ur intet” och säger: ”Liksom ett tyst frö växte vi upp till ett rike.”

G. A. Townsend, The New World Compared With the Old, sid. 462. En tidskrift i Europa beskrev 1850 Förenta Staterna som ett säreget rike som ”dök upp” och ”i all jordens stillhet dagligen växte till in makt och stolthet” The Dublin Nation. Edward Everett sade i ett föredrag om pilgrimsfäderna, som grundade denna nation: ”Sökte de efter en avsides liggande plats, oförarglig på grund av sin obemärkthet och trygg i sin avlägsna position, där den lilla församlingen i Leyden kunde få åtnjuta samvetsfrihet? Betrakta de mäktiga regioner över de i fredlig erövring. . . har burit korsets baner!” Tal hållet i Plymouth, Massachusetts, den 22 dec. 1824, sid. 11.

Ungdom,

oskuld och mildhet

”Och det hade två horn, lika ett lamms”. Lammhornen betecknar ungdom, oskuld och mildhet. Det var en passande karakteristik av Förenta Staterna, då detta rike i överensstämmelse med profetian höll på att växa framår 1798. Bland de landsförvista kristna, som först flydde till Amerika och sökte en tillflyktsort undan prästers och furstars förtryck och intolerans, fanns det många som bestämde sig för att upprätta ett statsskick med borgerlig och religiös frihet. Deras synpunkter skrevs in i oavhängighetsförklaringen, som hävdar den stora sanningen att ”alla människor är skapade lika” och äger en omistlig rätt till ”liv, frihet och strävan efter lycka.”

Landets konstitution tillförsäkrar folket rätten till självstyre och bestämmer att folkvalda representanter skall utses och stifta lagarna. Religionsfrihet infördes också, så att varje enskild människa fick rätt att tillbedja Gud efter sitt eget samvete. Republikanism och protestantism blev de grundläggande principerna i landet. Dessa principer är orsaken till dess makt och välstånd. De undertryckta och nedtrampade inom kristenheten har vänt sig till detta land med intresse och förhoppningar. Miljoner har sökt sig dit. Förenta Staterna har intagit en plats bland de mäktigaste nationerna på jorden.

Men djuret med de lammlika hornen ”talade såsom en drake. Och det utövar det första vilddjurets hela myndighet i dess åsyn. Och det kommer jorden och dem som bo därpå att tillbedja det första vilddjuret, det vars dödssår blev läkt. . . det förmår genom sitt tal jordens inbyggare att göra en bild åt vilddjuret, det som var sårat med svärd, men åter kom till liv”. (Upp. 13: 11-14.)

De lammlika hornen och drakrösten visar på en slående motsättning mellan tal och handling hos denna nation som har framställts symboliskt. Nationen ”talade” genom sina lagstiftande och rättsliga myndigheters handlingar. Genom sådana handlingar skulle den förneka de liberala och fredliga grundsatser, som den godtagit som grund för sin politik. Förutsägelsen om att den skal tala ”som en drake” och utöva ”det första vilddjurets hela myndighet”, framställer klart en utveckling av en anda av ofördragsamhet och förföljelse, liknande den som kommit till uttryck bland de nationer som framställts under symbolen av draken och pantern. Och förklaringen att djuret med de två hornen ”kommer jorden och dem som bo därpå att tillbedja det första vilddjuret”, visar att denna nation kommer att använda sig av sin myndighet för att tvinga igenom en eller annan religiös förordning, som kommer att bli en hyllning till påvedömet.

En sådan handling kommer att stå i direkt strid mot grundsatserna i Förenta Staternas författning, i motsats till andan i dess fria institutioner, i strid mot de direkta och högtidliga förpliktelserna i oavhängighetsförklaringen och i strid med grundlagen. Nationens grundare försökte på ett klokt sätt att skydda sig mot att kyrkan skulle använda sig av världslig makt, med intolerans och förföljelse som ett ofrånkomligt resultat. Konstitutionen föreskriver att ”kongressen skall icke stifta någon lag angående införande av religion eller förbjuda fri religionsutövning” och att ”inga religiösa krav någonsin skall ställas som villkor för beklädande av något offentligt ämbete i Förenta Staterna”.

Bara genom att uppenbart åsidosätta dessa garantier för nationens frihet kan någon som helst religiös förordning genomdrivas med hjälp av borgerliga myndigheter. Men det inkonsekventa i ett sådant tillvägagångssätt är inte mer iögonfallande än det som kommer fram i symbolen: Djuret som har horn som ett lamm, som i sin bekännelse är rent, oskyldigt och milt, talar som en drake.

I strid mot grundsatserna

”Det förmår genom sitt tal jordens inbyggare att göra en bild åt vilddjuret.” Här beskrivs klart och tydligt ett samhällssystem, där den lagstiftande makten vilar hos folket. Detta är ett ytterst slående bevis för, att Förenta Staterna är den i profetian omtalade nationen.

Men vad är ”en bild åt vilddjuret”? och hur skall den uppstå? Bilden åstadkoms av det tvåhornade djuret och det är en bild åt det första djuret. Det kallas också en avbild av vilddjuret. För att få veta något om bildens natur och hur den kommer att uppstå, måste vi undersöka egenskaperna hos själva djuret, dvs. påvemakten.

Då den första kristna församlingen började bli moraliskt fördärvad, därför att den avvek från det rena evangeliet och införde hedniska seder och bruk, förlorade den Guds Ande och kraft. För att kunna härska över människornas samveten sökte den hjälp hos de världsliga makterna. Resultatet av detta blev påvedömet, en kyrka som härskade över statsmakterna och som använde sig av dessa för att befrämja sina egna avsikter, framförallt för att straffa ”kätteri”. Skall Förenta Staterna kunna göra en bild av djuret, måste den kyrkliga makten komma att härska över statsmakterna på ett sådant sätt att statens myndighet också används av kyrkan för att befrämja dess egna avsikter.

Överallt där kyrkan har fått världslig makt, har den använts till att straffa dem som avvikit från dess lärosatser. Protestantiska samfund, som har följt i den romerska kyrkans fotspår genom att alliera sig med världsliga makter, har visat samma benägenhet att inskränka samvetsfriheten. Den engelska kyrkans långvariga förföljelse av de frikyrkliga är ett exempel på detta. Under 1500- och 1600-talet blev tusentals frikyrkopredikanter tvingade att lämna sina församlingar och många, både präster och lekmän, dömdes till böter, tortyr och martyrdöd.

Det var avfällighet som kom den kristna kyrkan att i början söka hjälp hos de borgerliga myndigheterna, och detta banade väg för påvedömet djuret. Paulus skriver: ”Tyförst måste avfallet hava skett. . . fördärvets man hava trätt fram.” 2 Tess. 2: 3. Så kommer också avfällighet inom kyrkan att bereda väg för vilddjurets bild.

Bibeln omtalar, att före Herrens ankomst skall ett religiöst avfall äga rum liknande det som inträffade under de första århundradena. ”Men det må du veta, att i de yttersta dagarna svåra tider skola komma. Ty människorna skola då vara själviska, penningkära, stortaliga, övermodiga, smädelystna, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa, kärlekslösa mot sina närmaste, trolösa, begivna på förtal, omåttliga, tygellösa, fientliga mot det goda, förrädiska, besinningslösa, förblindade av högmod; de skola älska vällust mer än Gud, de skola hava ett sken av gudsfruktan, men skola icke vilja veta av dess kraft.” 2 Tim. 3: 1-5. ”Men Anden säger uttryckligen, att i kommande tider somliga skola avfallafrån tron och hålla sig till villoandar och till onda andars läror.” 1 Tim. 4: 1. Satan kommer att arbeta ”med lögnens alla kraftgärningar och tecken och under och med orättfärdighetens alla bedrägliga konster”. Och alla de som ”icke gåvo kärleken till sanningen rum så att de kunde bliva frälsta” kommer att godta ”villfarelsens makt, så att de sätta tro till lögnen”. (2 Tess. 2: 9-11.) När detta stadium av ogudaktighet har uppnåtts, kommer samma resultat att följa som under de första århundradena.

De omfattande skiljaktigheterna i de protestantiska samfundens trosuppfattningar betraktas av många som ett avgörande bevis för, att inga försök att åstadkomma en påtvingad överensstämmelse i trosfrågor någonsin kommer att göras. Men det har under många år inom de protestantika samfunden funnits en stämning till förmån för ett samgående, grundat på gemensam trosuppfattning. För att åstadkomma en sådan union måste diskussion om sådana saker, där alla inte är överens undvikas hur nödvändigt det än må vara från biblisk ståndpunkt.

I en predikan som hölls 1846, förklarade Charles Beecher: ”De evangeliska protestantiska kyrkosamfunden, ända upp i toppskikten, formas inte bara under en fruktansvärd press av enbart människofruktan. De lever, andas och arbetar dessutom under förhållanden som är totalt korrumperade och som vid varje tillfälle vädjar till alla lägre sidor i deras natur att förtiga sanningen och böja knä för avfälligheten. Var det inte så det gick med den romerska kyrkan? Lever vi inte dess liv på nytt? Och vad är det som väntar oss i den närmasteframtiden?Ettnyttallmäntkyrkomöte!Envärldskonvention!Evangeliskalliansoch universell trosbekännelse!” Predikan över ”The Bible a Sufficient Creed”, hållen vid Fort Wayne, Indiana, 22 febr. 1846. Och när man kommit så långt är det bara ett steg som återstår till användandet av makt för att uppnå full enighet.

Den ofrånkomliga följden

När de ledande kyrkosamfunden i Förenta Staterna har slutit sig samman kring sådana trosläror som är gemensamma för dem alla, och de får statsmakterna att genomdriva deras dekret och att stödja deras förordningar, kommer det protestantiska Amerika att ha upprättat en bild av den romersk-katolska hierarkin. Den ofrånkomliga följden blir, att de annorlunda tänkande åläggs borgerliga straff.

Djuret med de två hornen ”förmår alla, både små och stora, både rika och fattiga, både fria och trälar, att låta giva sig ett märke på högra handen eller på pannan, så att ingen får vare sig köpa eller sälja något, utom den som är märkt med vilddjurets namn eller dess namns tal”. (Upp. 13: 16, 17.) Den tredje ängelns varning lyder: ”Om någon tillbeder vilddjuret och dess bild och tager dess märke på sin panna eller på sin hand, så skall ock han få dricka av Guds vredesvin.” ”Djuret”somomtalashär och som dettvåhornade djuret skalltvinga människorna att tillbedja, är det första djuret i Upp. 13:e kapitel, pantern eller påvemakten. ”Vilddjurets bild” betecknar den form av en avfällig protestantism som uppstår, när de protestantiska samfunden söker hjälp hos de borgerliga myndigheterna för att tvinga annorlunda tänkande att följa deras dogmer. Vad ”vilddjurets märke” är, återstår att definiera.

Efter varningen att tillbedja vilddjuret och dess bild fortsätter profetian: ”Här gäller det för de heliga att hava ståndaktighet, för dem som hålla Guds bud och bevara tron på Jesus.” De som håller Guds bud, framställs alltså som en motsats till dem som tillbeder vilddjuret och dess bild och tar dess märke. Härav följer att lydnad för Guds lag å ena sidan och överträdelse av den å den andra, kommer att utmärka skillnaden mellan dem som tillbeder Gud, och dem som tillbeder vilddjuret.