PERSONLIGT: VI MÖTER OPERASÅNGAREN OLLE PERSSON

En operasångares lovsång til l Stavsnäs

Mitt i Stavsnäs by ligger ett gammalt missionshus från slutet av 1800-talet. På den tiden stod en missionspastor och läste ur evangeliet i den stora församlingssalen. Idag bor operasångaren Olle Persson där och när Ålevangeliet har urpremiär på Folkoperan i vår är han en av solisterna.

TEXT: INGELA ENGBLOM | FOTO: GUSTAV KAISER

FRÅN STORA VÄGEN till Vinterhamn går en väg till vänster mot Stavsnäs by och Sommarhamn. En allé leder ner till de pittoreska bygatorna kantade av snickarglädje från förra sekelskiftet. Mitt i skärgårdsidyllen ligger ett gammalt missionshus och där hittar vi operasångaren Olle Persson. Han är glad och utbrister med sin kraftiga barytonröst: – Jag är så lycklig över att vi människor får ses igen och att Sveriges kulturscener har öppnat upp.

OLLE ÄR FRILANSSÅNGARE på 50 procent och lektor på Musikhögskolan i Örebro på 50 procent. Han berättar om ett bedrövligt år. Telefonen var helt tyst och för att fylla de 50 procent som han normalt sett står på scenen jobbade Olle både på en fäbod i Dalarna och som snickare i Stavsnäs. Det var inget fel med det men han hade hellre sjungit. Eleverna på Musikhögskolan träffade han bara digitalt. – Det är underbart att få möta både publik och studenter igen. Som jag har väntat, säger han. DEN FÖRSTA KONSERTEN efter pandemin ägde rum i somras på Artipelag. När han berättade för publiken hur glad han var över att se dem ropade alla enstämmig tillbaka: ”detsamma”. Då föll glädjetårar nerför Olles kind. Nu har proppen gått ur. Människors längtan efter att gå på konsert är enorm och Olle rabblar upp en hel rad av kyrkor där han ska sjunga fram till jul. Förutom Juloratoriet och julkonserter blir det bland annat och Requiem av Brahms och Mozart.

Är du inte rädd för att det ska bli för mycket nu? Det lär ju inte vara så lätt att tacka nej till uppdrag efter ett år av tystnad. – Musik ger mig energi och glädje. Jag blir aldrig trött av att sjunga. Ända sedan jag var liten har jag upplevt en fysiskt glädje som sprider sig i hela kroppen när jag sjunger. I småskolan älskade jag morgonsamlingarna och tog i ändå från fötterna när vi sjön ”Gubben i lådan”. Precis samma känsla av lycka och energi infinner sig idag när jag står på scen.

”Det lustiga är att jag redan 20 år tidigare hade besökt missionshuset. Då var jag nyfiken på min familjehistoria och knackade på för att få titta in i huset. Morfar hade nämligen varit missionspastor i Gustavsberg på 30-talet och predikat i Stavsnäs missionskyrka på söndagarna.”

DET ÄR DELVIS TACK VARE sin fröken i småskolan som Olle förstod att han kunde sjunga. Istället för att dämpa hans iver och röst vid morgonsamlingarna uppmuntrade hon honom. När han frågade varför alla tittade så konstigt på honom svarade hon att det var för att han hade en så vacker röst. Olle började spela fiol i kommunala musikskolan och hade fortsatt tur med lärare som såg honom. När han började ta extra sånglektioner uppmuntrade pedagogerna honom till att söka Musikhögskolan. – Jag kommer inte från en musikerfamilj, pappa var lärare i Norrköping. Utan mina musikpedagoger hade jag aldrig vågat välja den här karriären, berättar han.

OLLE SÖKTE TRE OLIKA linjer på Musikhögskolan – musiklärare, fiolpedagog och sångsolist – och kom in på samtliga. – Jag valde musiklärarlinjen – det var ju ett ”riktigt” yrke. Jag ville nog lugna mig själv lika mycket som jag ville lugna pappa.

Efter fyra år på musiklärarlinjen valde Olle att även gå sångsolistutbildningen. Idag är Olle tacksam över att ha två ben att stå på. Vid den första intagningen var han bara 20 år och rösten inte färdigutvecklad. Sju år senare när den andra utbildningen började gå mot sitt slut hade den mognat och jobben som solist lät inte vänta på sig. – På den tiden reste operacheferna runt och lyssnade på oss. Jag blev plockad till Kungliga Operan i Stockholm innan jag ens tagit min examen, berättar han.

OLLE HADE SPELAT PRINSEN i en skoluppsättning av Slottet det vita och den nuvarande operachefen Birgitta Svendén spelade prinsessan.

– Det blev en sådan succé att jag inte behövde provsjunga för mitt första jobb! På den vägen är det. Det ena har gett det andra.

EN SCEN SOM OLLE ständigt återvänder till är Folkoperan. I vår är det dags igen, nu med ett uruppförande av operaföreställningen Ålevangeliet. Patrik Svenssons bok om världens mest gåtfulla fisk vann augustipriset 2019 och har fått musik av Emy Lindström och libretto av Stina Oscarsson. Verket framförs som ett oratorium med solister, kör och orkester. Olle är en av solisterna och till hösten ska den ut på turné i landet. – Nu vet jag vad jag har att göra ett bra tag framöver. Från ingenting har det gått till ett fullspäckat program. Det är underbart att ha en massa arbete att se fram emot igen.

Om du ska tänka tillbaka istället, vilka är dina största highlights?

– De är ifrån Folkoperan. Mitt stora genombrott fick jag som markisen av Posa i Verdis Don Carlos för 30 år sedan. Föreställningen gav ett eko som spred sig. Vilken roll, att som dödsdömd få sjunga två arior och sluta som en hjälte! Kinesen Xu Xiao Songs opera Oidipus är en av Folkoperans oförglömliga uppsättningar. I den spelade jag huvudrollen Oidipus från det att han var spädbarn till att han blev 90 år. Det var en utmaning!

OLLE HAR HAFT MÅNGA roller inom operans värld och stått på de flesta av Sveriges stora scener. Men han har alltid kombinerat opera med konserter. Romanser ligger honom varmt om hjärtat men även visor och folkmusik. Ofta uppträder han tillsammans med gitarristen Mats Bergström.

– Imorgon ska vi till Österbybruk och där har arrangörerna önskat både Till Havs och Evert Taube. Det är kul att kunna bjuda på en så bred repertoar.

Det låter som om du har ett rikt liv, finns det inga avigsidor?

– Självklart har det varit svårt att få ihop logistiken då det varit många och långa turnéer. I perioder har det varit för lite sömn och för mycket dåligt samvete. Nu är dottern 20 år och klarar sig själv.

DET VAR NÄR HON var liten som familjen flyttade från Högalidsparken på söder till Värmdö. De störde sig på att det aldrig var tyst i stan samtidigt som de drömde om en plats där de själva kunde låta utan att störa andra. När missionshuset i Stavsnäs by blev till salu slog de till. I salen med fem meters takhöjd finns plats för sång, spel och dans. – Det lustiga är att jag redan 20 år tidigare hade besökt missionshuset. Då var jag nyfiken på min familjehistoria och knackade på för att få titta in i huset. Morfar hade nämligen varit missionspastor i Gustavsberg på 30-talet och predikat i Stavsnäs missionskyrka på söndagarna.

HUSET ÄR BYGGT PÅ SLUTET av 1800-talet, när väckelserörelsen kom till Sverige. Idag är det varsamt renoverat med snickarglädjen i behåll. Det är högt i tak i den före detta församlingssalen.

– Det är lätt att trivas här, i hemmet men också i vår lilla by. Den är en fridfull och pittoresk skärgårdsidyll. När jag blir fikasugen går jag ner till vårt mysiga hembageri. Det är lyx att få bo i Stavsnäs by.

Har du några favoritplatser?

– Vi har en egen strand, Östersjöviken, där det aldrig är fullt med folk. På sommaren går jag dit med bara en handduk kring magen och tar ett morgondopp. På vintern, när isen ligger, grillar vi korv och umgås på stranden. När jag behöver hämta kraft går jag upp till Abborrberget. Där blickar jag ut över kobbar och skär. Är jag på rätt humör tar jag ton och lovsjunger Stavsnäs by. ✤