Nöjesguiden Nr 3 2015

GÖTEBORG • NR 3 • 2015 • SEDAN 1982

VARFÖR ÄR SVENSKAR OÖNSKADE I NORGE? MULTITASKING GÖR DIG DUM 48 TIMMAR REYKJAVIK SÅ STÄDAR VI UPP NÄTKOMMENTARERNA TOVE LO BENNY ANDERSSON FIRAS AL-SAFFAR

SEINABO SEY SPRIDER SINA VINGAR MUSIK + FILM + KROG + DRYCK + KLUBB + KONST + KONSERT + MODE + SCEN + TV + SPEL + LITTERATUR Nöjesguiden c/o Companeros • Södra Larmgatan 16 • 411 16 Göteborg • www.nojesguiden.se

INNEHÅLL | Nr 3, 2015

20 Chefredaktör och ansvarig utgivare AMAT LEVIN amat.levin@nojesguiden.se Art Director MARTIN PETERSSON martin.petersson@nojesguiden.se AD-assistent DANIEL ERIKSSON daniel.eriksson@nojesguiden.se Digital redaktionsansvarig JENNY NORDLANDER jenny.nordlander@nojesguiden.se

24

Redaktör NATHALIE BORGMAN PETERS nathalie.borgman.peters@nojesguiden.se Redaktör Göteborg KARIN LONDRÉ karin.londre@nojesguiden.se Redaktör nojesguiden.se GRETA THURFJELL greta.thurfjell@nojesguiden.se

16

Praktikant ALEXANDER BJÖRK Medverkande skribenter: Doru Apreotesei, Lina Arvidsson, Fredrik Asplund, Camila Astorga Díaz, Sara Berg, Christoffer Bertzell, Elis Burrau, Isabelle Espinoza, Patrik Forshage, Michael Gill, Emma Gray Munthe, Rebecka Hedström, Jimmy Håkansson, Julia Ivarsson, Adam Jansson, Agnes Lindström, Sebastian Lindvall, Edith Olsson, Hasan Ramic, Christoffer Reichenberg Andersson, Malin Sandberg, Victor Schultz, Alf Tumble, Andrev Walden, Kalle Wannerskog Fotografer: Daniel Stigefelt, Christian Wahlen, Thomas Wal VD FAJE GANI faje.gani@nojesguiden.se

28

Produktionschef JOSEFIN LUNDGREN josefin.lundgren@nojesguiden.se Webbchef PELLE TAMLEHT pelle.tamleht@nojesguiden.se Front end-utvecklare ROBIN WELLSTRÖM robin.wellstrom@nojesguiden.se

TOVE LO GER EN ANNAN BILD AV PERFEKTIONISM

16

Vi har träffat den Billboard-toppande artisten för ett samtal om att bli tagen på allvar, drogtexterna och den kvävande överklassuppväxten.

20

Försäljningschef JOAKIM HAMPUS joakim.hampus@nojesguiden.se (073 447 25 62) Affärs- och konceptutvecklare LINDA WAXIN linda.waxin@nojesguiden.se (070-768 55 51)

RONNIE SANDAHL FÖRKLARAR KRIG MOT NORGE I SVENSKJÄVEL

Creative Sales JOHAN MAJER johan.majer@nojesguiden.se (0705 87 57 05) FELIPE FERNANDEZ felipe.fernandez@nojesguiden.se (070-616 69 09)

Ronnie Sandahl är tillbaka, men i ny kostym. Inför sin långfilmsdebut pratar han maktbalans, nyrikhet och varför unga svenskar är oönskade i Norge.

24

SEINABO SEY SPRIDER SINA VINGAR Hon har sedan länge erövrat Sverige och är redan större än du tror utomlands. Nu berättar hon om utmaningarna med debutalbumet, oberoende lycka och kampen för att återförena familjen.

28

32

48 TIMMAR REYKJAVIK Vi har fyllt fickorna med 30 000 isländska mynt, begett oss till Reykjavik och djupdykt i fermenterad haj, stickade tröjor och ångade källor.

32

SÅ STÄDAR VI UPP NÄTKOMMENTARERNA

Marknadsassistent ANNA SANDELL anna.sandell@nojesguiden.se Ekonomi JEANETTE RAMBERG ekonomi@nojesguiden.se Omslag Fotograf: Daniel Stigefelt Stylist: SARAH NIKLASSON Hår: SAINABOU CHUNE Smink: SAINABOU SECKA Skjorta: HANNA BJÖRKLUND

NÖJESGUIDEN ... är Sveriges största gratistidning inom nöje! ... firade 30 år 2012 ... har opinionsbildande och trendsättande läsare ... har en snittläsningstid på 28 minuter ... når konsumenten nära köptillfället ... har 50/50 kvinnliga och manliga läsare ... 79 procent av våra läsare är över 25 år, 21 procent är under 25 år ... finns i Stockholm, Göteborg och Malmö/Lund.

Tidningen du just nu läser är gratisdistribuerad och annonsfinansierad. Det redaktionella innehållet är just det – 100 procent redaktionellt. Nöjesguiden är partipolitiskt obunden, men du kan alltid lita på att vi brinner för jämställdhet, både genus-, etnicitet- och klassmässigt. Vi älskar Sverige och vill leva i ett mångkulturellt samhälle. Vi tror på den goda smaken och vår publicistiska tanke lyder som följer: Vi vill guida dig till det bästa nöjet. Trevlig läsning!

NÖJESGUIDEN | NR 3, 2015

Regionschef Göteborg HENNING WIDEBERG hw@nojesguiden.se (0708 28 13 71) Säljare Malmö/Lund PETER MAGNUSSON peter.magnusson@nojesguiden.se (0707 60 88 77)

I kölvattnet av Flashback-granskningen har hat, hot och kommentarskultur återigen hamnat på tapeten. Vi har funderat på det dåliga internetklimatet och kommit på hur vi förbättrar det.

2

Säljare Stockholm RIKARD ARODÉN JONSSON rikard.aroden@nojesguiden.se (0704 37 196 8) MATILDA FREUDENTHAL matilda.freudenthal@nojesguiden.se (0733 24 02 28) HALIMA RACHID halima.rachid@nojesguiden.se (073 447 25 64)

Utgivare: NÖJESGUIDEN HOLDING AB Tryckeri: MITTMEDIA PRINT Distribution: BUDCOMPANIETT AB, BRING AB, MALMÖ EUROPA TRADING AB Periodicitet: 11 nr/år Redaktionen ansvarar ej för insänt icke beställt material.

Nöjesguiden, Slussplan 11, 111 30 Stockholm red@nojesguiden.se Nöjesguiden c/o Companeros, Södra Larmgatan 16, 411 16 Göteborg Nöjesguiden, Stora Nygatan 17, 211 37 Malmö

05:47 djurg책rdsbron, stockholm Our Friend Linn Asplund in the Desire Parka #CATCHMAGICHOUR

MEDARBETARE

MARTIN PETERSSON är dj och Art Director på Nöjesguiden.

Den här månaden ska han åka till Amsterdam och kolla läget.

JENNY NORDLANDER är Nöjesguidens digitala redaktionsansvarige. Hon kommer senast från Aftonbladet och har inga problem att sträckkolla på Nymphomaniac.

Förutom att regera över innehållet på sajten har hon den här månaden tagit sig igenom Karl Ove Knausgårds 34 000teckenintro till resereportage och blivit irriterad över att han bara gnäller om sin ångest.

GRETA THURFJELL är redaktör på nöjesguiden.se. Hon känner sig fortfarande frälst efter att ha varit i samma rum som Nicki Minaj och funderar just nu på om det är apokalypsens första tecken att samtliga rulltrappor i Stockholm tydligen lagt av för gott.

PATRIK FORSHAGE har skrivit om musik i Nöjesguiden så länge vi kommer ihåg. Den här månaden är han både glad över My Morning Jackets tillbakalutade sjuttiotalsballad och att Mumford & Sons äntligen släppt banjon.

SEBASTIAN LINDVALL är Nöjesguidens enastående filmredaktör. Förutom att fortsätta sin kärleksaffär med tredje säsongen av The Following har han i det här numret skrivit om ofilmbara verk.

MICHAEL GILL är frilansjournalist och en av Sveriges bästa spelskribenter. Just därför är han även Nöjesguidens spelredaktör.

Förutom att berätta varför du aldrig ska lita på en The Sims-spelare förklarar han i det här numret varför det råder djungelns lag bland svenska spel.

4

NÖJESGUIDEN | NR 3, 2015

JIMMY HÅKANSSON är frilansjournalist, pretentiös tv-spelsbloggare och megalomanisk skräpkulturskritiker. Han tycker att Knausgårds New York Times Magazine-reportage där han låser in sig och läser en vikingabok i fem dagar låter som det bästa resereportaget någonsin. I det här numret recenserar han skurkadvokatdramat Better Call Saul.

NATHALIE BORGMAN PETERS är redaktör på Nöjesguiden och ägnar den mesta tiden åt att röra om i texter. I april åker hon klyschigt värre till Tokyo just under körsbärsblomningen och planerar att sätta i sig osunda mängder sashimi. I det här numret har hon träffat Tove Lo. I texten berättar hon att folk reagerar på de mörka texterna i så poppigt format. Tänkte du också på det?

– Ja, speciellt när jag såg videon till Stay High. Jag tycker det är uppfriskande med en kvinnlig popartist som vågar visa sig opolerad och redigt berusad utan att tänka på sin image som förebild.

KALLE WANNERSKOG jobbar på P4 och Ekot och är Nöjesguidens krogredaktör i Göteborg. I det här numret slänger han sig ut bland fermenterad haj och snusgalna svenska Reykjavikbor när han tillbringar 48 timmar i Islands huvudstad.

Vad är Sveriges motsvarighet till den ruttna hajen?

– Högst personligen får jag liknande vibbar av messmör.

Det är liksom äckligt men ändå underbart på ett jättekonstigt sätt. Ett kulinariskt guilty pleasure och jag kan få riktiga cravings efter messmör ibland.

EMMA GRAY MUNTHE är filmjournalist och konstnärlig ledare för Lilla Filmfestivalen i Båstad. Hon skriver om svensk filmmusik i det här numret, är svag för Tangerine Dream-soundtracks och tycker att Bo Widerbergs Barnvagnen är något av det vackraste i filmväg som gjorts.

Vilken tror du blir nästa svenska film med musik i världsklass?

– Ingen aning. Men jag önskar mig en svensk undergångsfilm med musik som låter åttiotalssoundtrack.

AMAT LEVIN är chefredaktör på Nöjesguiden. Den senaste tiden har han jobbat på förbättringar av både magasinet och sajten.

Vad det är får ni se under våren.

I det här numret har han gjort omslagsintervjun med Seinabo Sey. Vad är det bästa med henne?

– Jag är en sucker för mörka röster och Seinabos mörka register är en favorit.

SARA BERG är frilansjournalist, skriver mest om kultur och mat och är skivrecensent på Nöjesguiden. Efter diverse Berlinkonserter tycker hon den här månaden det är befriande med artister som vägrar kompromissa med låtval.

ALEXANDER BJÖRK praktiserar på Nöjesguiden. Han har varit programledare för lokalradio, fått förfrågan om att delta i Ensam mamma söker och tycker att klubben Demokratiskt Dansgolv är barnsligt rolig. Just nu drömmer han om att åka till Hyde Park för att se The Strokes. I det här numret har han varit redaktionens handfasta högra hand.

FREDRIK ASPLUND är frilansande film- och musikskribent, översättare för tv och allmän gitarroljudsmakare. Just nu sätter han klorna i säsong tre av House of Cards, diggar nya Sleater-Kinney på repeat och hävdar att Kirsten Stewart spelar skiten ur Juliette Binoche i Moln över Sils Maria.

KARIN LONDRÉ är Nöjesguidens nya redaktör i Göteborg. Just nu irriterar hon sig återigen på att det påstås att Dan skulle vara Gossip Girl. I det här numret skriver hon om myten om det göteborgska lillebrorskomplexet.

VICTOR SCHULTZ recenserar film för Nöjesguiden. Till det här numret har han sett Inherent Vice och tycker filmen blir trött av att kvinnliga karaktärer förblir sexuella intressen och mystifierade sanningssägare.

ELIS BURRAU är poet, poesipedagog, publikvärd och litteraturredaktör. Den här månaden skriver han om varför Orfeus är avfärdad som litteraturhistoriens lamaste gitarrkille.

ISABELLE ESPINOZA frilansar för SVT Kulturnyheterna, jobbar som informatör på Sveriges Radio och är filmrecensent på Nöjesguiden. I det här numret tycker hon Kirsten Stewart gör en förvånansvärt bra insats i Camp X-Ray.

JOSEFIN LUNDGREN är produktionschef på Nöjesguiden.

Hon smider i april storslagna planer för Hotell Nöjesguiden.

CHRISTOFFER REICHENBERG ANDERSSON har jobbat som dj, klubbarrangör och musikbokare och är skivskribent på Nöjesguiden. Förutom att önska att han kunde recensera med hälften så mycket känsla som Kamratpostens recensenter skriver han i det här numret om Brodinskis debutskiva.

ADAM JANSSON pluggar till civilingenjör, tillbringar all sin lediga tid med att svepa internet efter ny musik och är skivskribent på Nöjesguiden. Förutom att tycka att Tinashe gör anspråk på r’n’b-tronen även 2015 har han i april trollbundits av Adnas melodiska närvaro.

CHRISTOFFER BERTZELL är kommunikatör, musiker, journalist och Nöjesguidens hårdrocksrecensent. Han lyssnar den här månaden på tolkningar av musikarv i mörkare snitt och spår att Eclipses senaste album kommer få Metallica-fans att röra sig mer än folk på ett aerobicspass.

HASAN RAMIC är frilansskribent, bioodlare och bloggar om jamaicansk musikkultur på nojesguiden.se. Hans blogg heter Style Can’t Spoil eftersom han tycker stil är beständigt. Det tycker även Firas Al-Saffar som han intervjuade till det här numrets modesida.

ANDREV WALDEN är journalist och har i det här numret intervjuat Ronnie Sandahl inför premiären av Svenskjävel. Läs om varför norska restauranger skryter med att de inte har svenskar anställda längre fram.

DORU APREOTESEI är spelutvecklare och frilansskribent.

Han har åsikter om det mesta, men tar sig oftast inte tid att skriva om han inte är riktigt arg på något.

I sin första text för Nöjesguiden skriver han om internetkommentarer. De gör honom nämligen riktigt förbannad.

AGNES LINDSTRÖM är en socionomstudent med författardrömmar som recenserar film i Nöjesguiden.

Den här månaden har hon hänförts av lågbudgetfilmen Dyke Hards oemotståndliga charm.

EDITH OLSSON frilanstycker lite om film, är socialantropolog, jobbar i videobutik och är fortfarande lite besviken på att det inte alls är som i Clerks.

Den här månaden har hon skrattat åt gnälliga män och blivit väldigt imponerad av svensk dokumentärfilm.

LINA ARVIDSSON är frilansjournalist, zombieexpert och fjällvandrarnörd med bakgrund som teatertekniker. Den här månaden blir hon tvåbarnsförälder och förhoppningsvis en lättare människa på flera sätt.

MALIN SANDBERG jobbar på SVT och är Nöjesguidens scenoch konstredaktör i Göteborg.

Den här månaden gjorde hon en spontanundersökning och kollade hur många manliga kontra kvinnliga konstnärer som kommer ställa ut på tio stora Göteborgsgallerier under april: elva manliga och två kvinnliga.

JULIA IVARSSON gillar att arrangera fest, dj:a och röra om i normgrytan. Hon är dessutom Nöjesguidens klubbredaktör i Göteborg. I det här numret skriver hon om sin trötthet över att allt ska jämföras med Berlin.

VÅRENS NYA FAVORITER! Nu fyller vi på butikerna med nya vårskor från massor av kända varumärken.

Välkommen in och hitta dina sköna favoriter i butik eller online!

MAN: VAGABOND 850:-

MARCO TOZZI 399:-

VAGABOND 599:-

DUFFY 399:-

MAN: BJÖRN BORG 999:VAGABOND 750:-

TEN POINTS 1199:-

THE BEST OF SHOE BRANDS. IN STORE AND ONLINE GÖTEBORG: ARKADEN, KUNGSGATAN 48, KUNGSPORTSAVENYN 16, NORDSTAN, VARUHUSET FEMMAN, FRÖLUNDA TORG. KUNGSBACKA: KUNGSMÄSSAN / NILSONSHOES.COM

LOKALA AVVIKELSER KAN FÖREKOMMA.

MAN: NIKE 750:-

LEDARE

PROKRASTINERINGENS FRESTELSER

P

rokrastinering, en vanemässig och allt som oftast kontraproduktiv uppskjutning av viktiga handlingar, börjar likna en folksjukdom. Nej, det här är ingen vetenskaplig text och jag baserar denna iakttagelse på högst subjektiva erfarenheter. Men jag tycker mig se fler och fler människor falla offer för prokrastineringens många frestelser. Och jag är inte förvånad. För varför ta tag i den där tentan nu när ”senare”, ”ikväll” och ”imorgon” finns? Varför svara på det där ångestframkallande jobbmejlet när du kan ta ett varv till köket och fylla på kaffekoppen du egentligen inte vill ha? Det är skönt att skjuta upp saker och att det i längden kan bidra till stress, ångest, skuldkänslor, minskad produktivitet och ytterligare prokrastinering är ett pris vi gärna betalar… ja, senare.

VISS FORSKNING MENAR att prokrastinering är på framfart och att vi blir allt bättre på att motivera det. Vanligast är kanske intalandet att vi ”fungerar bäst under press”. Jag säger ”vi” för att jag själv är skyldig.

Denna ledare tillkommer exempelvis alltid sist i skapandeprocessen av Nöjesguiden. Jag intalar mig inte bara att jag skriver bäst under press, utan att jag dessutom måste se till att alla andra artiklar, reportage och intervjuer är helt klara innan jag kan finna ro att öppna textredigeraren. Det har nästan blivit en ritual. Men då är jag ändå lyckligt lottad i jämförelse med vissa vänner som till och med kan skjuta upp öppnandet av en ”jobbig räkning” eller avlyssnandet av telefonsvararen i flera dagar.

”Varför ta tag i den där tentan nu när ’senare’, ’ikväll’ och ’imorgon’ finns?”

NÄR JAG INFÖR det här numret intervjuade kometen Seinabo Sey vittnade hon om en tendens att själv prokrastinera. Hennes ansikte finns redan på frimärken och hon har uppträtt på Nobelfesten, men hon menar samtidigt att hon hade kunnat släppa sitt debutalbum för ett år sedan och grämer sig fortfarande över att ha ”flamsat bort” 6

NÖJESGUIDEN | NR 3, 2015

tiden. I detta nummer skriver även Rebecka Hedström om det närbesläktade fenomenet multitasking. Vi känner till det som floskeln på cv:t – ”att ha många bollar i luften” – men ny forskning menar att det i själva verket gör dig dummare. Så tänk på det nästa gång du varvar jobbsamtal med onlineshopping, restaurangbokning och Facebook-postande. Den där lilla ruschen du får av att känna dig inpluggad, snabb och uppdaterad består bara av tomma dopaminer.

FÖRUTOM ATT INTERVJUA Seinabo Sey och dissekera multitaskingens fallgropar har vi i detta nummer av Nöjesguiden pratat överklassuppväxt och drogtexter med Billboard-stammisen Tove Lo. Vi har intervjuat Benny Andersson om musiken till omtalande Cirkeln och snackat svenskt mode med Firas Al-Saffar. Dessutom har vi med hjälp av Ronnie Sandahl, regissören bakom hyllade Svenskjävel, tagit reda på varför unga svenskar är oönskade i Norge, ätit fermenterad haj i Reykjavik och kommit på hur vi kan förbättra den usla kommentarskulturen på nätet. Som om inte det vore nog funderar vi på poängen med kåren, oroar oss för när robotarna ska ta över våra jobb och ger tips på hur du kan förbättra ditt minne i vår splitternya studentbilaga. Och precis som de senaste 33 åren bjuder vi på allt detta helt gratis.

Trevlig läsning!

Chefredaktör AMAT LEVIN amat.levin@nojesguiden.se Twitter: @amatlevin

BREV ”Internetforum ska naturligtvis undvikas till varje pris. De är bara en uppdaterad version av den arga lappen i tvättstugan, fast man bråkar om Drakes rapskills istället för ludd i torktumlarfiltret.”

Precis som tidningen i din hand ligger något autentiskt och rustikt över fysiska brev. En mäktigare utstrålning än ett flyktigt litet mejl. Testa! Skicka dina åsikter till: Nöjesguidens redaktion Slussplan 11 111 30 Stockholm … om du inte köper ovanstående uppmaning, mejla: red@nojesguiden.se

även utanför tullarna på platsens sociala villkor, så blir det inte schemat så trångt och utbudet så strömlinjeformat.

Den tredje är spirituell. Missunnar ni andra än er upplevelsen av det hållbara och berikande nattlivet? Är ett lägre entrepris och mer gatsmarta anställda något ni avskyr? Då har ni inte i nattlivet att vara.

Lemanic Läsarkommentar på Nöjesguidens anonyma sexskribent 666:s sexspalt, publicerad på nöjesguiden.se den 9 mars.

Hej 666, Jag får aldrig ligga, vad ska jag ta mig till?

Johan

Läsarkommentar på Linus Larssons ”Välkommen till Netrix” publicerad på nöjesguiden.se den 9 mars.

Shieet bru. Jag förstår precis varu menar. D va nice när kanalerna hypeade LÖRDAGSFILMEN etc. Inspirerade till mer disciplin, eller så var jag bara för liten för att kunna göra annat. På sistone har jag känt mig helt inkapabel att få något hjort pga ett jävla forum. Har du någon erfarenhet av det? Måste reclaima mitt liv.

Kokostopp

deadline ligger väldigt långt före utgivningsdatum). Jag vill lista scenkonst inom olika genrer och från både institutioner och fria grupper, som går att se när tidningen ligger ute. Jag vill inte bara skriva om stora uppsättningar som spelas så länge att både premiären har hunnit vara före min deadline och sista spel-datum faller inom papperstidningen aktualitet. I det senare fallet skulle många mindre scener, och de flesta dansuppsättningar, aldrig kunna stå med till exempel. Det framgår alltid tydligt vad som är en minirecension och vad som är en förhandsrekommendation.

Genom att blanda det jag redan har sett med kvalificerade gissningar på vad som kan vara intressant att se gör jag alltså urvalet mer varierat. Roligare för läsaren tror jag.

Maina

Läsarkommentar på Maina Arvas ”Dags att se dig själv på scen”, publicerad i Nöjesguiden #2.

Hur kan en föreställning som inte haft premiär vara bäst just nu?

Joachim Hej! Rimlig fråga, jag ska förklara.

Scenkonstlistan under krönikan är snarare som en blandning av ”bäst just nu” och ”bästa förhandstipsen just nu”.

Det har att göra med relationen mellan spelperiodernas längd och papperstidningens pressläggning och utgivning (den här texten är alltså ursprungligen publicerad i papperstidningen, där min 8

NÖJESGUIDEN | NR 3, 2015

1. Signalera tillgänglighet på olika sätt.

Stå i rökrutan och rök flera cigg på raken.

Gå på efterfester.

2. Det här är orättvist och kommer förhoppningsvis försvinna i och med patriarkatets avskaffande men om du är

FOTO: EMMA SVENSSON

Disciplin är för mig ett främmande ord.

Det har något med martial arts att göra va? Angående lördagsfilmen tror jag det fortfarande finns tv-kanaler som sänder sådana. Med timslånga pauser för nyheter och reklam mitt i så man har tid för sina disciplinsövningar. Internetforum ska naturligtvis undvikas till varje pris.

De är bara en uppdaterad version av den arga lappen i tvättstugan, fast man bråkar om Drakes rapskills istället för ludd i torktumlarfiltret.

Linus

Kära Johan, ”får och får”, redan i frågans formulering antyder du en viss passivitet.

Sex är något som två eller flera personer ägnar sig åt, det krävs ansträngning från båda sidor för att det ska ske. Men jag förstår problematiken, du känner att din kropp inte används i den grad som du skulle önska. Jag kan ge dig några generella tips.

Läsarkommentar på Patrick Davids ”Grön våg bildar ringar på vattnet” publicerad i Nöjesguiden #2.

”Varför ger vi inte fler kulturskapare möjlighet att mötas i symbios och göra vår stad bättre?”

Lokalbristen är en grej. Centraliseringen en annan. Värdegrunden den tredje.

Den första är rent materiell. BYGG STAD! Den andra är administrativ. Etablera

cis-man kan du behöva fundera över om du uppfattas som desperat. Många reagerar nämligen på manlig desperation med rädsla. Vi är alla desperata, men göm det så gott du kan.

3. Gamea inte (så mycket). Kan tyckas motsägelsefullt efter tips 2, men det gäller att veta exakt när du ska sluta gamea. Och med sluta gamea menar jag börja visa vad du vill. Det kan till exempel vara att våga säga ”vill du gå ut och röka med mig?” eller ”jag tänkte gå nu, vill du följa med?”. Får du ett nej har du i alla fall försökt.

Lycka till! 666 Läsarkommentar på Sanna Samuelssons ”Vad är du rädd för Yung Lean?” publicerad på nöjesguiden.se den 27 februari.

Bra text!

Håller dock inte med om att det inte finns ett hat. Hörde ett program på p3 för typ ett år sedan där Hasan Ramic och Kristoffer Viita motvilligt var tvungna att diskutera det faktum att Yung Lean hade blivit nominerad till årets nykomling av typ XXL. Så tröttsamt med reportrar som älskar sin gubbrap från 90-talet och inte kan se att det finns flera olika moderna genrers av hiphop.... Kan vara det han syftar på med hatet. :) Gustav

SVERIGES ENDA RIKTIGA KASINO

Made in Mexico

STIG IN I EN ANNAN VÄRLD

Distribueras av Carlsberg Sverige AB. Konsumentservice 020-78 80 20. www.carlsbergsverige.se Alkoholhalt 4,5 % vol. Art nr. 1598, 355 ml, 17.50 kr

CASINOCOSMOPOL.SE

Upplev en riktig kasinokväll med underhållning, nöjen och kasinospel tillsammans med dina vänner.

Eller varför inte boka in en kväll mitt i veckan?

Allt under ett tak – öppet alla dagar.

Läs mer om allt spännande på casinocosmopol.se

Alkohol i samband med arbete ökar risken för olyckor.

Packhusplatsen 7 • Öppet 11.30–03.00. Lördagar 11.30–05.00 Alla visar id • Åldersgräns 20 år Spelar du för mycket? Ring Stödlinjen: 020-81 91 00

PÅ GÅNG | Göteborg

GÖTEBORG INGENS JÄVLA LILLEBROR NÄR JAG GICK på högstadiet var jag

glitterpoppare. Jag hade tiara, stjärnor under ögonen och egenmålad t-shirt med texten ”poprevolutionär”. Jag tyckte jag var jättecool, de coola kidsen tyckte jag var jättetöntig. De högst upp i hierarkin försökte komma åt oss ”alternativa”, oftast med hjälp av dräpande kommentarer. Till exempel tyckte de att de var briljanta när de kom på att våra palestinasjalar såg ut som bords-dukar, så det brukade de säga flera gånger om dagen. Riktigt svidande kritik, jag vet, men våra osäkra tonårspsyken till trots lyckades de aldrig såra oss. För vi ville inte vara som dem. Lite samma typ av relation tänker jag att Göteborg och Stockholm har.

För ett par månader sedan sa jag upp mig från mitt förra jobb, utan att veta vad jag skulle göra i stället. När jag berättade det för vänner och bekanta hade de förstås en hel del frågor. På andra plats på listan över de mest frekventa undringarna – strax efter det givna ”varför?” – hamnade “flyttar du till Stockholm nu eller?”. När jag svarade att jag kunde tänka mig att flytta för rätt jobb men gärna ville blir kvar i Göteborg

fick jag två typer av reaktioner. Vissa bara nickade och förstod. Andra blev alldeles perplexa. För de sistnämnda var det helt enkelt orimligt att jag inte hade en stark inneboende längtan att lämna min hemstad. Av någon outgrundlig anledning var den kategorin nästan alltid stockholmare eller Stockholmsbaserade göteborgare.

”Den här staden mår bra och är kul, även de 51 veckor av året som inte är Way Out West.”

Det pratas ofta om att vi lider av mindervärdeskomplex här i Sveriges andra stad. Bröderna Schulman skämtar om att de vrider tillbaka klockan ett år redan på tåget, och vi förväntas bli kränkta på ett sätt som vanligtvis är förunnat rasister som blir kallade rasister. Men passar verkligen lillebrorsskon, eller är det bara något vår självutnämnda storebror försöker klämma ner oss i?

Finns det i vår stadssjäl en djupt rotad

önskan om att vara Stockholm, eller i alla fall vara i Stockholm?

Låt mig en gång för alla döda myten: vi som är kvar i Göteborg är inte det för att vi blev stoppade vid tullarna när vi försökte flytta till huvudstaden. Jag bor inte här för att jag saknar lådor att packa i eller inte hittar till Centralstationen.

Min lokalkännedom är relativt stark, och efter sisådär sju år i andrahandslägenheter har jag tömt Clas Ohlson på flyttkartonger ett antal gånger. Jag har, tro det eller ej, valt att bo här. Eller nej, förresten, tro det. För den här staden mår bra och är kul, även de 51 veckor av året som inte är Way Out West.

Det är en lyx att ha fått tjänsten som Göteborgsredaktör för det här magasinet, för det ger mig möjlighet att hjälpa till att göra den här stan ännu lite bättre och lite roligare. Göteborg förtjänar nöjesjournalistik som tar den på allvar. Det är just vad du kommer hitta i Nöjesguiden och på Nöjesguiden.se från och med nu.

KARIN LONDRÉ Redaktör Göteborg karin.londre@nojesguiden.se

NÖJESGUIDEN GENOM TIDERNA I april år 1993 klagades det över att Nöjesguiden sällan hade kvinnor på omslaget. Så såg det ut förr.

Här är två läsarbrev från vårt gigantiska arkiv som troligtvis inte skulle skickas in idag.

Nöjesguiden nummer 4, 1993.

10

6

5

4

3

2

1

MÄSTERLIGT

MYCKET BRA

BRA

GODKÄNT

UNDERKÄNT

SMULOR I SÄNGEN

NÖJESGUIDEN | NR 3, 2015

NÖJESGUIDEN FRÅGAR

TEMA: BAR I denna månads frågestund tar vi oss an det lustfyllda temat utgång. Vad är viktigast när du besöker en bar? Är mixologer eller ishackor det mest överskattade i baren?

Undersökningen visar att hela 76 procent besöker en bar varje vecka, att sällskapet är viktigast och en klar majoritet dricker när ni går ut. 13 procent vill dricka mindre och ni verkar störa er mest på svinstora isbitar som fyller hela glaset.

Det värsta med att vara bakfull är: Den kemiska ångesten: 46 % Illamåendet: 19 % Huvudvärken: 15 % Att man blir dum i huvudet: 13 % Jag blir inte bakis: 7 %

10 Det här är den bästa tiden på dygnet att festa: Kvällen: 38 % Natten: 24 % AW: 19 % Dagen: 16 % Morgonen: 3 %

Vilken är nästa bartrend?

Fortsatt fokus på barklubbar: 34 % Poolbarer: 19 % Juicedrinkar: 14 % Foodpairing: 13 % Mezcal: 12 % Annat: 8 %

Så ofta besöker jag en bar: 1–2 gånger i veckan: 76 % 3–4 gånger i veckan: 18 % Aldrig: 4 % 4–7 gånger i veckan: 2 %

1

Det här är viktigast för mig vid barbesök: Sällskapet: 65 % Klientelet: 10 % Barens profil: 10 % Musiken: 8 % Prisnivån: 5 % Spelar ingen roll bara jag blir full: 1 % Bartenders kunskaper: 1 %

2

9

3 4

8 7 Vad är mest underskattat?

Trevlig personal: 46 % Samtalsinitiativ från främlingar: 20 % Mysig belysning: 17 % En bra bardisk: 12 % Tystnad: 5 %

6 Det här klarar jag mig utan: Köer i baren: 29 % Gästlistor: 24 % Stökiga minderåriga: 21 % Hög musik: 12 % Påträngande samtalsinitiativ: 10 % Hipsters: 4 %

Det här beställer jag i baren? Öl: 41 % Vin: 21 % Drinkar: 16 % Shots: 10 % Vatten: 7 % Alkoholfritt: 3 % Annat: 2 %

Dricker du alkohol när du går ut?

Ja: 83 % Ja, men vill dricka mindre: 13 % Nej: 2 % Ja, men vill dricka mer: 2 %

5 Vad är mest överskattat?

Svinstora isbitar som fyller hela glaset: 28 % Överpeppade dj:s: 27 % Mixologer: 21 % Isyxan: 11 % Drinkar som tar längre tid än en minut: 8 % Alkohol: 5 %

NR 3, 2015 | NÖJESGUIDEN

11

BÄST JUST NU

KROG Trattoria La Strega Aschebergsgatan 23B

Saray Grill & Kök Alekärrsgatan 8-10

Bar Centro Aperitivo Kyrkogatan 31

TIDENS ANDA Det vi pratar om mest just nu!

SÅ HÄR BLIR DINA KOMMANDE VECKOR 6 FILM

5 KONSERT

4

4

KROG

KLUBB

3 TV

2 MUSIK

BAR Liebling Kungstorget 11

Kafé Magasinet Tredje Långgatan 9

Barabicu Rosenlundsgatan 4

1. Martinshop – stans fräschaste hangout Borta är blåtonad Restylane-kvinna i nittiotalssmink, nu satsar Martinshop på att bli knullandets COS. Höjden av gentrifiering måste vara att inte ens sunket på Andra Lång är sunkigt längre.

2. Ekonomi-swipea eller pay up

SCEN Rörelsen får aldrig rynkor?!

Atalante, den 16–18 april

Vem är jag in svenska? – Bataljonen Göteborgs Dramatiska Teater, den 28–29 april

Som varje annan dag Teater Trixter, den 9–19 april

Tinder-taktiken ”fishing with dynamite” är numera förunnad de med 95 spänn extra på kontot. Senaste versionen av appen vill ha betalt innan du kan likea obegränsade mängder främlingar. Plus: välj var du vill leta och åk på virituell raggsemester. Minus: blev vi just slutshameade av en dejtingapp?

3. Sharper Barbershops Instagram Vill du veta hur manlighet ser ut 2015 är det hit du ska vända dig. Imponerande ansiktsbehåring, grooming-aura och otippat ofta bar överkropp. Om 200 år visas bilder från Sharpers Insta-konto på museum.

KROG Efter förra årets krogboom är det svårt att misslyckas med uteätandet i Göteborg. Ständigt stabilt!

KLUBB Vi firar att Berlinhypen äntligen är död.

KONSERT Seinabo Sey räddar oss från en djupdykning i indiekilleträsket.

FILM Året fortsätter bjuda på svenska kvalitetsdrypande dokumentärer.

My Life My Lesson heter den senaste i raden och får årets första mästerligt i betyg.

KONST

TV

Textival Litteraturfestival

Skurkadvokatdramat Better Call Saul får oss att vilja gosa in oss i en meth-osande snuttefilt från Breaking Bad. Men vi vet alla att aprils höjdpunkt kommer från Westeros.

Lagerhuset, den 27–29 mars

Konst som motstånd: Revolution Poetry Stora Teatern, Kungsparken 1

Helga Härenstam Galleri 54, Kastellgatan 7, den 27 mars–19 april

4. Svartklubbsglitter Det är lika delar kul och asjobbigt att man numera ser ut som en outfit från RuPauls Dragrace efter fem sekunder på närmsta svartklubb.

5. Restaurangreunion

KONSERT Seinabo Sey Trädgår’n, den 12 april

Joel Alme Stora Teater, den 1 april

Jonathan Johansson Pustervik, den 23 april

Det fanns en tid då göteborgarna inte var utelämnade åt engångsgrillar i ett svinkallt Slottis, utan istället åt internationellt bbq-käk på Stora Teaterns uteservering. Grill Del Mundo stavades institutionen, och nu är restaurangen tillbaka. Den här gången på motsatt sida kanalen.

6. RIP Lilla Landet Lagom Rasisterna är mer rasistiska än någonsin, anti-rasisterna är mer anti-rasistiska.

Medan fler och fler blir vegetarianer, bygger andra hus av kött och äter sig ut.

Någonstans sitter vår folksjäl och mölar glass rakt ur paketet.

7. GP-kommentatorerna

FILM My Life My Lesson 6

Chappie 5

Girighetens pris 5

MUSIK Jonathan Johansson och Kendrick Lamar toppar vår lyssnarhistorik i en annars rätt daskig musikmånad.

Det finns få ställen Göteborgs lindans mellan stor- och småstad blir så tydlig, som i GP:s Facebook-kommentarsfält. Är en restaurang med i White Guide?

157 människor skriver grattis. Har The Guardian nämnt Göteborg? Inom 36 sekunder ser någon till att tråden handlar om Västlänken. Följ!

APRIL BESTÅR AV

8. GBG Beer Week Den 17–25 april smygstartas det här fina initativet, innan de rusar vidare mot 2016 års fullskaliga variant. Gör som alla andra: låtsas att du är ölexpert!

9. Masochistisk underhållningskonsumtion Vi förstår att du tittar på Mello-finalen ironiskt och egentligen tycker det är otroligt dåligt. Vi förstår bara inte varför du gör det.

MUSIK Kendrick Lamar – To Pimp a Butterfly 6

The Very Best – Makes a King

10. Nördsnus Den übergöteborgska hipstern tillbringar sina dagar med att åka spårvagn, kalla trappuppgångar för ”svalen” och har ofta en märkligt stark relation till fisk. Och snus, förstås! Det sistnämda intresset kan hen snart förkovra sig i ordentligt, eftersom Swedish Match ska öppna en butik för snusnördar i stan.

5

Jonathan Johansson – Lebensraum 5

12

NÖJESGUIDEN | NR 3, 2015

Bubblare: Steampunkbarens afternoon tea, Apples icke-vita emojis, att Peter

Wahlbeck plötsligt är vinexpert.

■ Premature

vårjackehybris: 25 % 10 % ■ Chalmerister med cortègeprogram: 29 % ■ Riffsy-upptäckter: 30 % ■ ”Jag somnade på Högskoleprovet”: 6 % ■ Selfiestick-kval:

Hässleholmsgården, Hässleholm

Två dagar festival: 3-4 Juli

THE KOOKS FOALS MASKINEN UK

UK

LORENTZ FAMILJEN TOVE STYRKE BOB HUND AT THE GATES BEATRICE ELII BOMBUSS GENERAL KNASS JOEL ALMEE LITTLE JINDERR SILVANA IMAM SOLEN THOMAS STENSTRÖM VIGILANDD

Biljetter, artister & info siestafestivalen.se

Foto: Masa Bezra

@siestafestivalen #siestahlm

Nordiska akvarellmuseet preseNterar: Uppvaknandet

nino mick+AnnA JAdéus 11.4 2015 kl 16 nordiska akvarellmuseet akvarellmuseet.org / restaurangvatten.com

MODE

FIRAS AL-SAFFAR FÖRÄNDRAR BILDEN AV BASPLAGGTRENDEN Från läkemedelsbranschen till modeindustrin.

Firas Al-Saffar sadlade om från biokemist till designer och ger Sverige en annan bild av mode än dyra svartvita basplagg och snabbmatskläder utan kvalitet.

Text: HASAN RAMIC

J

ag pratade med min sömmerska häromdagen, hon sa att jag var skyldig henne en chokladkaka för att jag hade skickat fel mönster.

Firas Al-Saffar syr sina kollektioner i en liten fabrik i Bosanska Gradiska i Bosnien. Han gillar det intima samarbetet, men framför allt är det av ideologiska skäl han väljer att jobba med den lilla fabriken i Bosnien.

– Jag har två viktiga värderingar jag vill jobba så mycket som möjligt med. Jag vill gynna svenska företag och jag vill att tillverkningen ska tillföra någonting till de som jobbar. Det ska göra skillnad i människornas liv. Om jag placerar mina 100 pieces hos ett stort företag som tillverkar hundratusentals plagg är det en droppe i havet. Det gör varken till eller från för de som jobbar.

Han har råd att ha höga ideal. Märket Firas Al-Saffar är inne på sin fjärde kollektion och började som ett passionsprojekt av en biokemist som driver ett konsultföretag i läkemedelsbranschen. Eftersom han inte längre behöver jobba nio till fem kan han ägna sig åt den kreativitet som grodde i honom redan som barn när han satte upp pjäser med sina kompisar i kvarteret i Aden, Yemen.

–

DET VAR UNDER en semesterresa till Ungern som Firas familj

beslutade att inte återvända till Yemen. De var exilirakier, och Yemen, tillsammans med flera andra arabiska länder, hade slutit avtal med Saddam Husseins Irak om att lämna ut alla irakier. Att återvända var inget alternativ, och familjen kom till Åmål i december 1990.

Firas minns inte tiden på flyktingboenden som direkt jobbig. Hans första tid i Sverige tillbringades vid Vänern där han och de andra ungarna mest cyklade runt och gjorde ingenting. Det var efter flytten till lilla Bohus, två mil norr om Göteborg, Firas resa började. Han var den förste från förberedelseklassen som tog sig till en vanlig svensk klass, och efter allt runtflyttande kändes det skönt att äntligen ha ett hem.

Det dröjde inte länge innan sprickorna i idyllen började synas.

Med det tidiga nittiotalet kom flyktingvågorna och Ny Demokrati.

Vissa killar i Firas skola började raka huvudet, bära hakkors och skrika ”jävla blatte”. En kväll på väg hem blev Firas omringad av ett gäng sådana killar som sett honom från avstånd och ville ”ta fast blatten”.

– Jag tänkte ”nu är det kört”. De var 20 stycken och jag var ensam.

Jag hade inte en chans. Det var först när en av dem kände igen mig de insåg att det var jag och släppte mig. Jag blev ledsen, för jag insåg att jag inte var svensk trots allt. Men detta sporrade mig. Jag tänkte att jag skulle plugga hårt, bli någonting och en dag anställa svenskar.

FIRAS KREATIVITET FICK aldrig något stöd hemifrån. Han ville dansa, teckna, skriva, skådespela och regissera. Men hemma stöttades bara de akademiska ambitionerna. Ingen skjuts till dansträningen, och när Firas sökte och kom in på en musikallinje på gymnasiet vågade han inte tacka ja. För att inte göra föräldrarna besvikna.

– Jag kanske kände frustration, men jag tror att det var lika bra att det gick som det gick. Jag har byggt en trygg grund genom hela livet och kan göra vad jag vill nu.

14

NÖJESGUIDEN | NR 3, 2015

EFTER EN KARRIÄR inom läkemedelsbranschen är Firas Al-Saffar redo att släppa sin fjärde kollektion. Efter att ha sett det svenska modeundret reduceras till enbart dyra basplagg under finanskrisen ville han tillföra någonting. Han ville berätta en historia med kläderna och göra design spännande igen.

– Jag vill inte göra extrema kläder utan saker du kan använda till många tillfällen. Jag är närmare 40 år och jag tänker att jag vill ändra på samhällets förväntningar på hur en 40-åring ska se ut. Jag vill göra sofistikerade kläder som ändå är intressanta. Det behöver inte vara street eller skitnödigt. Det kan vara något mittemellan.

Förutom berättelserna vill Firas att hans ideal går igen i kläderna.

Den nuvarande kollektionen heter Borderline och är inspirerad av avgränsningar. Muren Israel byggde runt Gaza, Berlinmuren och till och med avgränsningar mellan kön. Han säger att han vill att mode ska stå för någonting, och känner sig inte riktigt hemma i modevärldens ytlighet och brist på ideal.

– För mig är mode när du gör någonting kreativt, innovativt och med eftertanke. Inte på bekostnad av något annat, inte på bekostnad av arbetsmiljö, den naturliga miljön eller att vi ska behöva slakta djur för att ha plagg.

NÄR FIRAS AL-SAFFAR började möttes han av total nonchalans av

många med makt inom den svenska modevärlden. Obesvarade mejl blev till frustration och motivation, och nu finns hans kläder i ett antal butiker i Stockholm och Göteborg nästan helt utan att ha gått den vanliga hypevägen via bloggar och tidningar. Firas själv har studerat mönsterkonstruktion och materiallära och är mån om att bli tagen på allvar.

– Jag vill att fabrikerna och butikerna jag pratar med inte bara ska känna att det här är en snubbe med lite pengar och en hobby, utan att det finns substans bakom.

I ett land där 25 procent av BNP:n utgörs av textilbranschen tycker Firas att både branschen och regeringen gör fruktansvärt lite för att uppmuntra unga människor till att bli designers och skapa mode.

– Det är skamligt. I England finns fonder från både staten och branschen, men i Sverige finns ingenting. Där vill jag vara med och förändra. Jag tänker att jag är kemist, jobbar inom mitt yrke och har det ganska bra. Det är nästan orättvist mot dem som ger sig rakt in i modeindustrin. De möts av en hård bransch och krav på att du ska jobba gratis, känna folk och på det viset ta dig fram. Jag vill, om jag når de framgångarna jag hoppas på, starta en fond där unga kan söka pengar för att finansiera sina designdrömmar. ◆

at the fashion show VÅRENS

STÖRSTA

MODEVISNING

FREDAG 27 MARS

LÖRDAG 28 MARS

SÖNDAG 29 MARS

14.00 • 16.00 • 18.00

12.00 • 14.00 • 16.00

12.00 • 13.30 • 15.00

BUTIKER:

C A S S E L S • D . O . D E S I G N O N LY • H U N K E M Ö L L E R • I N T E R S P O R T

JACK & JONES • JOY • NIKITA HAIR • SCORETT • ÅHLÉNS CITY

TOVE LO GER EN ANNAN BILD AV PERFEKTIONISM Hon har charmat stora delar av befolkningen på andra sidan Atlanten. Men på hemmaplan känner vi inte Tove Lo lika väl. Nathalie Borgman Peters träffade henne för ett samtal om att bli tagen på allvar, drogtexterna och den kvävande överklassuppväxten.

Text: NATHALIE BORGMAN PETERS

16

NÖJESGUIDEN | NR 3, 2015

K

ärleksaffären mellan svenska artister och USA fick ännu en smekmånad när en 27-åring från Djursholm tog amerikaner till den stockholmska festnatten. ”She’s a crazy party girl” sades i staterna medan Tove Lo torkade blöta maskarakletiga ögon på en nerklottrad toalett sent på småtimmarna. ”Really?”, brukade hon svara. ”Jag börjar dagen med att knäcka en öl, äter middag i badkaret, dricker tills jag hånglar med polare och sedan däckar, ser jag verkligen ut att må bra?”.

Referenserna kommer från videon till Stay High men är lika egenupplevda som de flesta av Toves texter.

På årets Grammisgala är Tove en av få som får stiga upp på scenen flera gånger. ”Jag vill tacka mina föräldrar” säger hon och tar emot pris för årets artist. ”De är sjukt stolta även om det inte kan vara lätt att ha en dotter som gjort sig känd med låten Stay High”.

Texterna är explicita, kontroversiella för popmusik, något press och lyssnare inte låtit Tove ducka för. Hon sitter bredvid mig i källarstudion nära Odenplan i Stockholm där stora delar av skivan spelats in.

– Jag har tänkt på att bilden av en pop- och rockartist skiljer sig mycket. En rockstjärna, ofta en man, kan leva hårt, röja runt och andra förväntas städa efter. Hen kan vara ett as och berätta om det. En popartist lever lika hårt men det ska varken synas eller höras – du förväntas vara någon slags förebild. Speciellt om du är tjej.

TOVES MAMMA SKICKADE för övrigt ett sms där hon

skrev att videon kändes för verklig och att hon aldrig kommer titta på den igen. Och kanske är det därför debutsingeln klättrat på världslistor och ocensurerat in i tonårsrum där bilden av ångest, fylla och känslobedövande inte riktigt gått att tvätta bort. Ett ansikte i popförpackning med verkligare avsändare än Britneys brustna nittiotalshjärta packat i lager av puder och foundation.

– Många skulle säkert säga att jag är en dålig förebild eftersom många av mina låtar handlar om droger och sex, men jag tycker inte det. Folk verkar kunna relatera till mina texter, det är nog därför jag har fått så mycket uppmärksamhet.

De senaste åren har flera kvinnliga popartister tagit värderingar och politik till poptexter: Rebecca & Fiona, Tove Styrke och SIA är några exempel. Du håller dig till att skriva om kärlek och relationer. Behöver vi en till blödig poplåt?

– Där håller jag inte med dig. Jag är rätt rak och utlämnande och skriver saker även om det kommer provocera. Ifall en kille sjunger om att ligga runt blir han troligtvis inte ifrågasatt, men det blir jag. Jag kanske bakar in mina värderingar, men de är fortfarande starka.

I TIDER AV Idol, X Factor och diverse talangjakter är det lätt att

stämpla popartister som fabriksförpackad underhållning med kort bäst före-datum. Tove känner av det. I USA får hon ofta frågan ”who’s the man behind you?”

– Det är bilden folk har, man är en kommersiell produkt utan själ. Men vilken del är intressantast i Idol? Jo, auditionerna då oslipade personer med mycket personlighet visar talang. I finalen är alla stylade och slipade och efteråt lyckas bara ett fåtal hålla sig i rampljuset. Jag tror folk är trötta på färdiglevererad pop utan personlighet.

Och det verkar folk vara. I dagsläget ligger tre av Toves låtar samtidigt på Billboard Hot100, vilket aldrig hänt en svensk soloartist utan endast när Ace of Base charmade amerikaner med catchiga syntslingor. Halvnyktra klubbesökare har säkerligen försökt överrösta någon av singlarna Stay High, Not On Drugs eller Talking Body på fjolårets dansgolv, många av dem med uppfattningen att en ”crazy party girl” sjunger om fylla och fest. Andra kanske snappar upp en textrad och blir konfunderande: hur kan en pepp låt vara så mörk?

– Jag gillar kontrasten. Folk dansar och plötslig frågar de sig, vad tusan är det hon sjunger?

HON KOMMER FRÅN ett av Stockholms mer välbärgade områden,

Djursholm. En stabil och trygg uppväxt berättar hon, men ingen garanterad dockskåpsfantasi för det. Bland vita tänder och fläckfria skjortor sopades problem hellre under mattan trots att de, enligt Tove, var lika stora som områdets villor. Den ständiga strävan efter en perfekt yta fick Tove att vilja skrika rätt ut.

– Jag sökte efter något annat. Idag fascineras jag över behovet att gömma saker. När alla har problem.

Du är uppvuxen i en överklassfamilj, letar efter ”något annat” och gör en skiva full av drogreferenser. Det ger onekligen en bild av en person med trygg uppväxt som söker kickar.

– Ja självklart är det så, haha. Vill bara säga att du hittar de galnaste

personerna med mest problem bland de här människorna också, bara att det inte syns. Nu har jag livet jag drömde om, jag känner att jag kan vara mig själv utan att bli ifrågasatt. Idag har jag hittat tillbaka till många vänner men just då behövde vi nog avstånd från varandra.

EFTER HÖGSTADIET SÖKTE hon sig till musikgymnasiet Rytmus i Stockholm. Där fylldes korridorerna snarare av flanellskjortor än gåsjackor och i skolmatsalen åt noga utvalda musiktalanger från hela landet lunch och bildade band som senare kom att stå för svensk popexport. Det var där Tove en dag ställde brickan bredvid Caroline Hjelt (ena halvan av Icona Pop) som senare skulle resultera i låtar som We Got the World och Ready for the Weekend som hon skrivit med duon.

Men just då var pop inte den primära genren. På YouTube finns fortfarande rester av Toves gamla band Tremblebee, där hon stampar fram och tillbaka till experimentell rock baserad på bråkiga rytmiska strukturer utan regelbundna slut. Att publiken tio år senare skulle bytas ut från ryckigt rörande indiekids mot tiotusentals Katy Perryfans (Tove kom just hem från turné med världsstjärnan) var lika långt från kartan som att hon skulle bo i Max Martins villa i Los Angeles.

– Jag träffade en skivbolagssnubbe på en fest genom Caroline och Aino (Jawo, andra halvan av Icona Pop, reds. anm.). Han fascinerades över ”att jag vågande sjunga så om mig själv”, som han uttryckte det.

Jag signade till slut en förlagsdeal med Warner Chapell som skickade mig till Los Angeles för att jobba med olika låtskrivare där. Det strulade med vart jag skulle bo och väl på plats möttes jag av en stor svart man i kostym med ”Tove Lo” skrivet på sin iPad. ”Du ska till Max Martins hus” sa han. Helt sjukt att jag fick bo där, då hade jag ingen aning om att jag skulle vara del av Wolf Cousins ett år senare.

”DET KÄNNS SÅ SKÖNT ATT SVARA ’INGEN, DET ÄR BARA JAG’ NÄR FOLK FRÅGAR VEM SOM ÄR LÅTSKRIVARMANNEN BAKOM MIG.” I FEBRUARI GICK nollnolltalets snuskigaste bästsäljare upp på bioduken. 50 Shades of Grey tar troligtvis priset som årets mest kontroverskryddade snackis och har delat kritiker världen över i flera läger. Något de flesta dock verkar överens om, är att filmens titelspår Love Me Like You Do med Ellie Goulding förtjänar större kvalitetsstämpel än själva filmen. Låten har klättrat på världslistor och är i skrivande stund trea på amerikanska Billboard och den mest spelade i Sverige på Spotify. Bakom texten står Wolf Cousins, ett låtskrivarkollektiv på nio unga låtskrivare som författade hiten i samma källarstudio Tove just nu håller på att ångra ett stort ballongköp.

– Förlåt! Min kompis fyller år och jag råkade precis köpa ballonger för 4 000 spänn. Vet du hur man ångrar köp på amerikanska sidor?

Sorry, jag måste försöka lösa det här lite snabbt.

Medan Tove fifflar med mobilen tittar jag mig omkring. Rummet är inte större än ett flickrum och hela lokalen består av åtta liknande minimala studios där nio Wolf Cousins, en översättning av Vargkusinerna, trängs och skriver textrader värda miljoner. Namnet har en lite göteborgshumoristisk koppling till låtskrivartungviktaren Shellback, översatt Skalman, som liksom vargkusinerna figurerar i Bamse. Shellback och Max Martin är mentorer åt vargkusinerna och gör något vissa amerikanska låtskrivare är för giriga för – delar med sig av royaltykakan. Kanske är det därför 25 procent av fjolårets listettor på Billboard var skrivna av svenskar.

– Det är verkligen en stor efterfrågan på svenska artister och låtskrivare i USA just nu. ”What’s in the water over there?” frågar de ofta, säger Tove när jag försöker fortsätta intervjun.

Lykke Li, Agnes, Robyn – många svenska popkvinnor har senaste åren gått hem på andra sidan Atlanten. Vad tror du det beror på?

– ”Girls from Sweden” har ett allmänt rykte om sig att vara trygga i sig själva, inte rädda för att säga nej och köra sin grej. Det är något som verkar skilja sig från många amerikanska artister jag träffat.

Det är en helt annan fokus på yta där. Jag får ofta säga nej till 15 lager smink och till förslag om tandblekning. Det finns annat att lägga kraft på än att alltid se perfekt ut.

Det där kan ju du tackla sedan uppväxten i Djursholm.

– Eller hur. Men generellt tror jag många har en starkare ryggrad härifrån. Jag har aldrig tvekat att jag både kan producera, sjunga och skriva. Det är därför det känns så skönt att svara ”ingen, det är bara jag” när folk frågar vem som är låtskrivarmannen bakom mig.

Du har tagit en rätt gedigen väg till genombrott: skola, skriva för andra och slutligen för dig själv. Tror du inte säkerheten kan ligga i det också?

– Absolut. Jag är väldigt säker på vad jag levererar musikaliskt, du kanske inte har samma trygghet om du slängs in i branschen genom en tävling. Men också: Jag har ingen ambition av att framställas som en perfekt person, det ger starkare ryggrad än mycket. ◆ Tove Los turnéavslutning äger rum på Debaser Medis i Stockholm den 15 april.

NR 3, 2015 | NÖJESGUIDEN

17

Gatsby närmade sig journalisten Todd Leopold ämnet i en artikel för CNN (den 9 maj 2013). För att redogöra svårigheterna med att översätta språk till celluloid blickade han bakåt mot Vredens druvor och Den bäste. De två filmerna, regisserade av John Ford respektive Barry Levinson, räddades genom att överge böckernas magklumpar och skriva in lyckliga slut. Det ofilmbara bottnar alltså i vissa fall bara i publikpotential.

Men ibland är det just Hollywood-spinnen som sätter hinder. Till exempel Räddaren i nöden, vars författare J D Salinger och numera hans dödsbo, vägrade sälja rättigheterna. Salinger skrev ett brev till en producent i slutet av femtiotalet där han förvisso erkände textens filmiska tillgänglighet, men bland annat slog fast att dess tyngd inte låg i själva berättelsen, utan snarare berättarens rena röst och tankar.

Detta har inte stoppat bolagens outtröttliga försök att lägga beslag på rättigheterna, men anledningen är inte nödvändigtvis att det skulle bli en bra film. Däremot har var och varannan läskunnig amerikanare betat av boken i skolan. Det finns alltså en förarbetad publik.

FÖR ATT RÖRA sig bort från branschuppskattade publiksiffror finns den mer bokstavliga kategorin. Litterära tuggmotstånd som i själva språket, berättandet eller utformningen orsakat migrän hos de stackare som försöker klura ut hur det ska fångas med en kamera.

Bland dessa ryms beatpoeten William S Burroughs drogdimmiga, science fiction-surrealistiska feberdröm Naked Lunch, en kultroman som följer en knarkares luddiga färd mellan tid, rum och universum.

Efter flera regissörers hopplösa försök lyckades till slut body horrorlegenden David Cronenberg filma ett förvirrat mästerverk med Peter Weller i huvudrollen. Den är knappast trogen förlagan till punkt och pricka, utan snarare en egensinnig tolkning som spätt ut väl valda partier med författarens liv.

OFILMBART ELLER BARA DUMT? De kallas ”unfilmable novels”, eller ”ofilmbara romaner” – men varför skulle någon text vara omöjlig att överföra till filmmediet?

Sebastian Lindvall ställer sig på tvären och reder ut begreppet.

FANTASI KAN KOMMA till användning för regissörer som ger sig på att filma det ofilmbara. Som när Spike Jonze gjorde den fantastiskt fina och förvånansvärt mörka Till vildingarnas land, baserad på Maurice Sendaks vackert illustrerade barnbok som på originalspråk bara innehåller tio meningar. Eller så kan svårigheterna bli temat i sig, likt samme regissörs Adaptation, där manusförfattaren Charlie Kaufman skruvat ihop en rolig metahistoria om sin egen kris när han försöker adaptera Susan Orleans reportagebok The Orchid Thief. En av filmens absoluta höjdpunkter inträffar när inspiration sökes på ett seminarium hållet av den verklige manusgurun Robert McKee, vars ordnade kartläggning av narrativ struktur är raka motsatsen till den lustfyllda anarki som kännetecknar Kaufmans manus till I huvudet på John Malkovich och Eternal Sunshine of the Spotless Mind.

För det mesta är ofilmbart bara en omskrivning för svårt, smalt eller snårigt källmaterial. I själva verket kan ju vilken text som helst bli film! Eller bilderbok. Kluriga romaner må knuffa kreatörer mot omvägar, men det är också där man kan stöta på smultronställen och våghalsigt bränsle. Så nej, inga romaner är ofilmbara, men somliga kanske svårare än andra att sälja in. Låt oss bara vara ärliga och hädanefter översätta ”unfilmable novel” till ”dålig affärsidé”. ◆

Text: SEBASTIAN LINDVALL

D

en amerikanska filmen fann en ny mästare när Paul Thomas Anderson skildrade porrbranschen i det brunstiga, tragikomiska ensembledramat Boogie Nights. Här var en ungtupp vars känsla för långa tagningar, parallella historier och stora rollgallerier skvallrade om en regissör i samma anda som Robert Altman. Efter den förutsägbara uppföljaren Magnolia har han seriösstämplat Adam Sandler (som sedan dess har bleknat bort), gjort ett prestigefyllt oljedrama och retats med scientologi. Mångsidigheten gjorde därför överraskningen mindre överraskande när det offentliggjordes att hans nästa projekt skulle bli Inherent Vice, en filmatisering av Thomas Pynchons roman Inneboende brist. Så varför alla oroliga suckar och stön, rynkade näsor, pannor i veck? Skulle inte PTA kunna tackla den enigmatiske postmodernistens författarskap?

Hinderbanan till det förbjudna området stavas ”unfilmable novel”, eller direktöversatt: ofilmbar roman. Det är ju ett omöjligt uppdrag att filmatisera Pynchons pårökta, polisongförsedda hippieparodi på hårdkokt noir, där privatdetektiven Doc Sportello flummar runt för att finna en försvunnen fastighetsmogul.

Mysteriet är svävande, driftlöst, inte särskilt spännande och ibland utan tydliga mål – alltså inte vad många skulle kalla källmaterial för en kioskvältare. Betyder det att kommersiell appeal avgör huruvida romaner är filmbara?

”För det mesta är ofilmbart bara en omskrivning för svårt, smalt eller snårigt källmaterial.”

DET FINNS EN rad olika skäl till varför viss litteratur omges av

minerad mark. I samband med premiären av Baz Luhrmans Den store 18

NÖJESGUIDEN | NR 3, 2015

ANDRA OFILMBARA ROMANER SOM TROTS ALLT BLEV FILM Cloud Atlas David Mitchells episka science fiction-roman skiftar kraftigt i både stil och perspektiv i sex parallella historier som sträcker sig från 1800-talet till en postapokalyptisk framtid. Författarens skepsis övergick i extas när han läste manuset, skrivet av syskonen Wachowskis som ihop med Tom Tykwer gjorde en ambitiös, kändistät och urusel maskeradkalkon av materialet.

As I Lay Dying Den hyperaktive mångsysslaren och tidigare litteraturdoktoranden James Franco bestämde sig för att kombinera sina intressen och ge sig på William Faulkners kronjuvel Medan jag låg och sov och dess 15 berättare, inre monologer och modernistiska infall. Överraskande nog löste Franco detta någorlunda hedervärt med formmässig djärvhet, däribland det vågade valet att använda split screen.

Watchmen Låt oss inte glömma ”grafiska romaner”. När det gäller just Watchmen var det ofilmbara snarare en kombination av förlagans oerhörda upphöjdhet i kombination med serienestorn Alan Moores uttalade förakt mot människorna som ger sig på hans verk. Den testosteronstinna regissören Zack Snyder löste detta genom att i princip använda förlagan som bildmanus, bortsett från slutet han beslöt sig för att skriva om.

o u b l e s s• e L • DeT Du InTe ViSsTe AtT Du ViLlE VeTa Om KlOt

• La BoUlE NoIr Cx CoU •

• La BoUlE NoIr ToN’R 110 •

• FbT La FrAnC SoFt BlAcK •

• ObUt Bi-PôLe •

Ett coolt lyxklot som är poppis bland många franska elitspelare.

Schysst skytteklot som är vanligt bland skyttar från södra Frankrike.

Mest prisvärda skytteklotet på marknaden, gillas främst i asien och norra europa.

Ett bra allroundklot som gillas av esteter pga dess coola stripes.

• La BoUlE NoIr SuPeR CoU •

• ObUt MaTcH 120 Tr •

• ObUt MaTcH 115 It •

• FbT La FrAnC Ss-01 •

Gammalt klassiskt klot, rätt trist faktiskt…

Rostskyddat, kan ge grader på klotet om man spelar på banor med stora stenar.

• ObUt AtX •

• La BoUlE NoIr X CoU •

Klotens Rolls Royce! Vägt i kvicksilver i fabriken, livstidsgaranti.

Skytteklot, rätt så pretto men uppskattat av många bra skyttar.

Rätt så sällsynt skytteklot med cool yta när det är nytt.

• ObUt MaTcH+ • Allroundklot som de flesta av eliten kör med.

Klassiskt, rostskyddat och intetsägande klot.

• La BoUlE NoIr CoU • Ok nybörjarklot…

Det finns bättre.

MeD eTt sChYsSt sTåLkLoT kAn dU sLå vÄrLdEn mEd hÄpNaD. DeT äR fÖrSt nÄr dU pRoVaT sKiLlNaDeN pÅ eTt bEnSiNmAcKsKlOt oCh eTt rIkTiGt kLoT mEd kOlAt sTåL, sOm dU fÖrStÅr aTt dEt äR pÅ rIkTiGt. AtT jÄmFöRa dEsSa kLoT mEd vArAnDrA äR sOm aTt dAgEnS tEnNiSsPeLaRe sKa sPeLa mEd BjÖrN BoRgS tRäRaCkEt. ElLeR aTt ZlAtAn kLiVeR uT pÅ StAdE dE FrAnCe oCh sPaRkAr eN pLaStBoLl. BoUlEkLoTeNs RoLlS RoYcE äR AtX, dEt bAlAnSeRaS i kViCkSiLvEr pÅ fAbRiKeN fÖr aTt fÅ eXaKt bAlAnS.

bOuLeBaR.sE

031-30 30 425

RONNIE SANDAHL FÖRKLARAR KRIG MOT NORGE I SVENSKJÄVEL Ronnie Sandahl är tillbaka, men i ny kostym. Inför sin långfilmsdebut pratar han maktbalans, nyrikhet och varför unga svenskar är oönskade i Norge.

Text: ANDREV WALDEN

S

”

verige gillar Norge. Vi ser ju er som nån sorts utvecklingsstörd kusin som vunnit på lotto.”

Repliken kommer från filmen Svenskjävel, som hade biopremiär i dagarna. Författaren Ronnie Sandahl, 25, har blivit regissören Ronnie Sandahl, 30, och med sin redan internationellt festivalprisade debut vill han berätta en historia ingen berättat. Den om maktförskjutningen mellan Norge och Sverige.

Berätta då. Jag kommer inte att avbryta dig.

– När vi om 20 år ställer frågan ”vad hände i Sverige på 2000-talet” kommer vi prata om den svenska folkutvandringen till Norge. Det är jag helt övertygad om. Idag pratar inte en jävel om det, men 2011 utvandrade fler från Sverige än under Amerikabåtarnas toppår i slutet av 1800-talet. Det finns en enorm community av svenskar i Oslo, och det märker du när du kommer dit. Egentligen hade jag tänkt göra en annan film, den var nästan färdig-finansierad. Men så släpptes min debutroman på norska, och jag var i Oslo en hel del. För mig, som kommer från en svensk småstad, var det som att gå på en klassåterträff. Falköpingsbor överallt! Jag stötte till och med på den lokala knarkhandlaren, han hade väl följt med målgruppen. Och jag tänkte: ska jag göra en film om en ung svensk samtid måste den utspela sig här! Så jag kastade manuset jag arbetade med och började om. Med ett kärleksdrama som utspelar sig i den här miljön.

Och det...

– Du skulle ju inte avbryta!

O_O

– Jag ville skildra det politiska genom det privata. Och jag visste direkt att det skulle bli en film om maktbalans. Mellan Sverige och Norge, förstås. Men även mellan man och kvinna, arbetsgivare och arbetstagare, arbetarklass och medelklass. För det är inte bara en folkutvandring vi ser, utan också en enorm maktförskjutning. Att vi som var herreland har blivit tjänare. På bara en generation.

Men det är inget vi pratar om, säger du. Varför pratar vi inte om det?

– För att alla medier sitter i Stockholm. Det är liksom inte Stockholms medelklass som släpper iväg sina ungar till Oslo, utan i första hand de som går från fabrikerna i Söderhamn eller Falköping.

Just Söderhamn hade faktiskt ett erbjudande ett tag där de betalade bussbiljetten till Norge för sina arbetslösa ungdomar. Bara för att slippa dem.

Pratar de om det i Norge?

– Jättemycket. I Norge är det supernärvarande, för du kan inte köpa en kaffe utan att en svensk gör den åt dig. Och svenskar har ungefär samma rykte i Norge som finländarna hade i Sverige på sextiotalet. Super för mycket, bor för trångt, tar vilka skitjobb som helst, är för högljudda...

20

NÖJESGUIDEN | NR 3, 2015

FOTO: ÅSA SJÖSTRÖM

”NÄR VI LETADE EFTER EN RESTAURANG ATT SPELA IN PÅ DEKLARERADE STOLT FLERA KRÖGARE ATT DE ’INTE ÄR DEN SORTENS RESTAURANG SOM HAR SVENSKAR I PERSONALEN’.”

FOTO: ITA ZBRONIEC-Z A JT

Bär kniv?

– Haha! Ja, nästan. Det är samma klasstereotyper. Finlands arbetarklass kom hit, och det är i första hand Sveriges arbetarklass som flyttar till Oslo. Det finns ett klassförakt i grunden. Men för norrmän är det lätt att gömma sig bakom att det är ”partysvensker” och inte ”arbetare”. När vi letade efter en restaurang att spela in på deklarerade stolt flera krögare att de ”inte är den sortens restaurang som har svenskar i personalen”. Är det inte lite skönt, ändå, att varumärket Norge är på väg att raseras av självbelåtenhet och rasism? Det hade nästan varit outhärdligt om de var nyrika och sympatiska.

– Jo, det är sant. Jag tror så här: Norge var ett problematiskt land att göra nyrikt eftersom de bryr sig ungefär 0,2 procent om genus- och klassfrågor. Många norrmän tror på allvar att Norge bara har en medelklass. Ska man vara elak kan man säga att det är ett land som har blivit rätt brackigt. Det byggs överallt, gärna i svindyr italiensk marmor.

”SVENSKAR HAR UNGEFÄR SAMMA RYKTE I NORGE SOM FINLÄNDARNA HADE I SVERIGE PÅ SEXTIOTALET. SUPER FÖR MYCKET, BOR FÖR TRÅNGT, TAR VILKA SKITJOBB SOM HELST, ÄR FÖR HÖGLJUDDA.” Har du märkt av någon norsk ilska än?

– Haha, jag är fullt beredd på att jag kommer vara Norges mest hatade man om några veckor. Eller så är de glada över att någon utomstående kommer med en hink uppfriskande vatten.

Norge kan ju vara lite lättkränkt.

– Ja, men jag tror att de kan behöva en svensk party pooper på oljefesten.

Varför är norrmännen så bekymmerslöst flata inför sin egen rasism och nationalism?

– Den stora skillnaden mellan Sverige och Norge är att de ser nationalism som något positivt, vilket gör att man kan svepa in en jävla massa bajs under flaggan. De flesta norrmän ser inte Fremskrittspartiet som ett rasistiskt parti överhuvudtaget. Länder med rasistiska partier i regeringen är i regel megakrisländer. Men Norge är stenrikt och har ändå rasister i regeringen. Det kan lätt få omvärlden att tänka att Norge är ett unikt osympatiskt land.

Men finns ingen som gör motstånd? Har de inga arga kultursidor i Norge?

– Jag skulle just komma till det. Det är förstås inte svart och vitt.

Naturligtvis finns även en stor ilska mot exempelvis Fremskrittpartiet.

Och i vänsterkretsar känner många skam över nyrikedomen, brackigheten. Jag hade många och långa samtal med mina norska skådespelare om det, för att vi skulle hitta rätt nivåer. Flera norrmän som sett filmen har beskrivit den som en skamsköljning. Men samtidigt ska inte vi svenskar slå oss för hårt på bröstet. Jag önskar att någon hade gjort samma film om en finne som kom till Sverige på sextiotalet. Svenskarna hade nog inte framstått så jävla sympatiska heller. Det är i första hand inte en fråga om nationalitet. Det är en fråga om makt.

Har du något snällt att säga om Norge?

– Ja, kanske ska det nämnas att Sverige som land samtidigt bör känna viss tacksamhet mot Norge. Nästan hundratusen svenskar beräknas jobba i Norge. Vi hade kunnat ha en förlorad generation på arbetsmarknaden.

Fick du lite ångest nu och kände att du var tvungen att smörja norrmännen mot slutet?

– Ja. ◆ Svenskjävel är ett kärleksdrama med politiska undertoner (och en hel del humor faktiskt). En ung svensk tjej (Bianca Kronlöf) hamnar som hushållerska i en norsk medelklassfamilj där hon inleder ett förhållande med fadern.

Filmen har vunnit tunga priser vid filmfestivalerna i Zürich (Critics’ Choice Award), Chicago (Golden Hugo), Lübeck (Best Nordic Feature, i konkurrens med Ruben Östunds Turist och Roy Anderssons En duva satt på en gren och funderade på tillvaron) samt Bourg-Saint-Maurice (Bästa kvinnliga skådespelare).

NR 3, 2015 | NÖJESGUIDEN

21

Vad hade ni för tankar och diskussioner kring Cirkeln-musiken när ni började?

BENNY ANDERSSON: Första gången Levan (Akin, regissören, reds.

SVENSK FILMMUSIK I VÄRLDSKLASS De senaste åren har allt mer svensk filmmusik hållit världsklass. Emma Gray Munthe ger några exempel, och har dessutom pratat med dem som står bakom den mästerliga musiken i bioaktuella Cirkeln: kompositören/legendaren Benny Andersson och musikläggaren Ludvig Andersson.

Text: EMMA GRAY MUNTHE

anm.) kom hit, innan vi ens bestämt att det var jag som skulle göra musiken, sa jag att jag hade en av mina gamla låtar jag tyckte vi skulle lyssna på för inspiration. ”Är det Skallgång?” frågade han. Det var det, och jag tog det som ett väldigt gott omen. Han hade också tänkt något åt det hållet, och den är med lite grann i filmen.

Vad i den var det ni var ute efter?

BA: Den känns som Bergslagen, som skogen. Svensk folktradition.

Den heter ju också Skallgång. När man skriver musik utan text måste man ändå döpa styckena. Det är jobbigt, nästan svårare än att döpa hästar faktiskt. Och den lät som.... som om någon har försvunnit.

Och Cirkeln är en ganska sorglig historia, eller hur? Det kan jag inte bortse från och har hela tiden haft i bakhuvudet. Det skulle inte vara någon lattjolajbanlåda.

Vad gör du först när film ska gestaltas musikaliskt?

BA: Det bestämdes att jag skulle göra scoret, vilket jag försökte

undvika in i det längsta, för det är tidskrävande och kräver koncentration... Jag ville egentligen bara producera och vara på alla andra ställen. Men det första jag gör är att jag sätter mig vid min synth och försöker se hur bilderna låter. I det här fallet finns också böckerna som jag läst fram- och baklänges, bilden av vad det är som pågår sitter ordentligt.

Musiken är emellanåt väldigt pampig, provade ni mycket fram och tillbaka med att pampa upp och ner?

BA: Vi ville spara på krutet till sista scenen, och inte ha något som

var för mycket innan dess. Den där Fredrik på SVT (Sahlin, filmrecensent, reds. anm.) sa att det låter som Lawrence av Arabien i början...

Jag förstår inte vad han har hört, jag tycker att det låter hur lågmält och svenskt som helst i inledningen.

”DEN DÄR FREDRIK PÅ SVT SA ATT DET LÅTER SOM LAWRENCE AV ARABIEN I BÖRJAN...

JAG FÖRSTÅR INTE VAD HAN HAR HÖRT.” LUDVIG ANDERSSON: Det har också varit en ganska vanlig diskussion mellan dig och Levan. Han har sagt ”mindre” och du har sagt ”mer”, och sedan har någon av er gett med sig eller så har ni mötts på mitten.

Ludvig, vad hade du för tankar med låtarna?

LA: Först ville jag bara använda

D

ystert pianoklink och generiska stråkar. För bara några år sedan fanns det inte ens en egen kategori på Guldbaggen för bästa originalmusik. Men de senaste åren har det sett ljusare ut på den svenska filmmusikfronten.

Mattias Bärjeds kallt synthiga Call Girl-score är något av det bästa i filmmusikväg som gjorts de senaste åren. Erik Erikssons musik till en alternativ version av Apan är ljuvligt mörk och skev, körerna i Man tänker sitt låter kyrkor, drömmar och sorg. Matti Bye – bland annat the go-to guy i Sverige när det kommer till att liveackompanjera stumfilm med egenskriven musik – har tillsammans med Anna von Hausswolff bildat Hydras Dream. Tanken är att de ska tolka sagor, filmer och myter med musik, och deras mardrömska, elektroniska debutalbum The Little Match Girl bådar gott för framtiden.

På bio just nu håller Benny Anderssons musik till Cirkeln världsklass.

Ovanligt pampig för att vara svensk, men påminner samtidigt om tidiga morgnar i svensk skog och mark. Dimhöljda sjöar, mjuk mossa och barr under fötterna. Dessutom är filmen full av exemplariskt använda låtar, utvalda av medproducenten och musikläggaren Ludvig Andersson. Anna von Hausswolff, Fever Ray, Kate Bush. Musik som snabbt sätter stämningar över montage där inget behöver sägas.

Nöjesguiden träffade Benny och Ludvig och frågade hur de jobbat.

22

NÖJESGUIDEN | NR 3, 2015

originallåtar, och jag hann ringa Pelle i The Hives och fråga om de ville göra en innan jag kom på att det inte är någon bra idé att be en massa människor göra låtar som i slutändan kanske inte passar in. Men Pelle hann tacka ja, och det blev som tur var bra. Sedan har jag bara suttit med filmen och provat olika. Du skulle kunna tänka dig att du bara kan ta en låt som du tycker är jävligt bra och så skulle det kunna bli i alla fall ganska bra. Men det kan bli skitkonstigt, och det är väldigt svårt att avgöra exakt vad det är som känns fel. Sedan måste du också tänka på om du har råd med en viss låt. Så var det till exempel med Kate Bushs Running Up That Hill. Den låg ett tag som en referens för hur det borde vara, jag tänkte att vi aldrig skulle ha råd – men den var perfekt. Hon är liksom som en häxa. Hon är fantastisk.

BA: Jag ringde hennes manager, som först var motvillig till att ens fråga henne eftersom hon var så upptagen. Jag insisterade och sa att den sitter som hand i handske, och att om hon behöver någon pianist någon gång kan hon få det gratis. Till slut sa hon ja.

Varför tror ni det finns så oerhört få kvinnor bland dem som gör svensk filmmusik?

BA: Det kanske bara är så att filmgubbarna inte frågar dem. Det

kan ju vi göra faktiskt! Vi har pratat om att jag kanske inte ska göra all musik till nästa film om det nu blir en sådan. Faktum är att det första jag gjorde, när det fortfarande var tal om att någon annan skulle göra Cirkeln-musiken, var att fråga Karin Dreijer Andersson. Hon hann inte då, men det hade annars varit väldigt fint. ◆ Cirkeln-musiken finns på iTunes och Spotify och filmen går nu på bio.

Herbert Blomstedt dirigerar Symfoni nr 3 ”Sinfonia espansiva” med Hanna Husáhr (bilden) och Carl Ackerfeldt.

20 & 21 MAJ

SIDA VID SIDA

FAMILJEKONSERT. Musikaliska barn från El Sistema framträder med sina professionella förebilder i Göteborgs Symfoniker. Ett givande och glädjande möte för alla inblandade, inte minst publiken. 9 MAJ

POPICAL: SOFIA KARLSSON

NIELSEN MED BLOMSTEDT

Sofia Karlsson hade hela publiken i sin hand när hon senast medverkade i Popical. Nu återkommer hon tillsammans med musiker ur Göteborgs Symfoniker. 2 MAJ

KUNGLIGT GÄSTSPEL

MÄSTAREN OCH LÄRLINGEN

Finske Santtu-Matias Rouvali leder Kungliga filharmonikerna i Threads av Paula af Malmborg Ward och Sjostakovitjs nionde symfoni. Dessutom Prokofjevs andra violinkonsert med solisten Valerij Sokolov. 10 APRIL

Walton umgicks i Londons eleganta salonger, Sibelius föredrog stillheten i de finska skogarna. Två vitt skilda temperament, men att deras musik har beröringspunkter uppenbaras i detta spännande möte mellan Waltons första symfoni och Sibelius sjunde. Dirigent: Alexander Shelley.

23 & 24 APRIL

GÄSTSPEL NIELSEN PÅ DANSKA

FIRA VÅREN GÖTEBORGS KONSERTHUS, GÖTAPLATSEN. RESTAURANG & BILJETT 031-726 53 10 . GSO.SE

GÖT EB O R GS SY M F O N I K ER – S V ER I G ES N AT I O N A LO R K ES T ER Ä R EN D EL AV VÄ S T R A GÖTA L A N DS R EG I O N EN . F Ö RS T E H U V U DS P O NS O R VO LVO . H U V U DS P O NS O R ER S EB , GÖT EB O R GS - P OS T EN O CH S K F.

Göteborgs Symfoniker –en del av

Mer autentiskt kan det inte bli: ett helt Nielsen-program med Danska Radions symfoniorkester under ledning av Juanjo Mena och med japanska mästarviolinisten Akiko Suwanai som solist i Nielsens violinkonsert. 4 JUNI

SEINABO SEY SPRIDER SINA VINGAR Hon har sedan länge erövrat Sverige och är redan större utomlands än du tror.

För Amat Levin berättar Seinabo Sey om utmaningarna med debutalbumet, oberoende lycka och kampen för att återförena familjen.

Text: AMAT LEVIN Foto: DANIEL STIGEFELT

I

början av februari kliver Seinabo Sey in i Capitol Records legendariska Studio A för ett uppträdande på skivbolagets årliga showcase. Det är en privat tillställning och ett stort gäng tunga namn och inflytelserika personer närvarar. Syftet är att visa upp en eller ett par artister skivbolaget tror särskilt mycket på. Vem förra årets artist var? Den fyrfaldigt Grammy-vinnande Sam Smith.

Seinabo Seys vingar har tagit henne långt bortom svensk blogghype.

När jag träffar Seinabo har det gått några veckor sedan USA-turnén och jag har precis fått lyssna på fyra nya spår från den kommande EP:n For Maudo. En av låtarna, Burial, får det att rycka i tårkanalerna.

– Åh! Det är kören som gör det. Och det är bara Salem som sjunger, en röst, trots att det låter som flera. Det är hans sätt att härma olika personligheter. När han sjöng tänkte jag: ”vem är du?”.

Idag bor Seinabo Sey i Stockholm och förutom att Salem Al Fakir bland annat körar på hennes låtar jobbar hon tätt ihop med producenten Magnus Lidehäll. Men vägen tillbaka till huvudstaden tog flera omvägar. För även om hon föddes i Stockholm flyttade hon snart till Gambia där hon tillbringade några år innan hon återvände till Sverige och Halmstad lagom till att hon började tvåan i lågstadiet.

– Det fanns ingen som såg ut som jag i Halmstad. Det sjukaste var att jag kunde prata men inte läsa svenska, eftersom engelska var mitt förstaspråk.

Det måste ha känts konstigt?

– Vi tittade på bilder med typ texten ”Jag är Olle och är åtta år”.

Jag satt och grät för att jag inte förstod vad det stod. Så jag fick börja Svenska 2, men det blev inte heller bra eftersom de som gick där inte kunde prata svenska. Det var så jävla flummigt. Men hela sommaren läste och pluggade jag så att jag blev riktigt bra och slapp den klassen.

Språkbarriären var inte det enda hindret.

– Jag hade vant mig vid gambianska skolor. En var som en stor ruin med hundra elever, blackboard och damm och där läraren stod längst fram med en pinne i handen. Så att komma från det till Halmstad där vi hade pysselstunder och eleverna kunde vara otrevliga mot läraren utan att något hände var väldigt annorlunda.

”JAG VET ATT SÅ MYCKET AV MITT LIV HAR PRÄGLATS AV INEFFEKTIVITET. JAG HAR FLAMSAT BORT TIDEN.”

Vad tyckte övriga elever om dig när du kom till Halmstad?

– Det fanns ett litet tjejgäng som alltid skulle leka musikgrupp och jag var ju en liten tjock unge med okontrollerat hår, så jag fick inte vara med. Det var mycket tjafs och det var därför jag bytte till en musikskola.

Jag minns att en av anledningarna till att man inte fick vara med i den typen av lekar var för att man inte såg ut som någon. Det ändrades lite när Spice Girls kom – då kunde de svarta tjejerna vara Mel B.

– Exakt! Gud vilken hemskt hierarki man hade när man var liten.

Tur att de flesta växer ifrån det.

D

24

et var hennes mammas idé att placera henne på en musikskola. Seinabo upplevde att stämningen där var bättre, mycket för att eleverna hade ett gemensamt intresse.

– Och alla som är töntiga nog att börja i en kör är också ganska snälla, haha. I Halmstad var det en del ”får jag

NÖJESGUIDEN | NR 3, 2015

stoppa in min penna i ditt hår” och ”bor man i hyddor där du kommer ifrån?”, men jag kommer inte ihåg det mesta av det. Jag växte upp med en rätt militant pappa och eftersom jag faktiskt hade upplevt Gambia, och det inte bara var en bild i en bok, kunde jag skaka av mig många av kommentarerna. Det är värre om du ska försvara eller representera något du inte har sett, vilket jag tror är roten till mycket av den frustration människor som kommer från två olika länder känner.

Jag har förstått att du har vuxit upp i ett musikaliskt hem, med tanke på att din pappa var den kända gambianska musikern Maudo Sey. Men hur kom det sig att du själv började skriva låtar?

– Jag fick en dagbok när jag var sju år, som jag fortfarande har kvar.

När jag bläddrade igenom den såg jag att jag skrivit små låtar, men jag vet inte riktigt varför. Pappa har alltid sjungit men jag har inte upplevt att han skrivit texter. Så jag vet faktiskt inte var det kommer ifrån.

Var sjuåriga Seinabos låttexter bra?

– Haha, jag har faktiskt tänkt på att ta med någon av raderna i en av mina låtar, för min egen skull. Det kanske blir till nästa skiva.

K

lar med högstadiet flyttade Seinabo ensam tillbaka till Stockholm för att börja på Fryshusets gymnasium. Det blev ytterligare en omställning.

– Jag hade varit uppe i Stockholm några gånger och lärt känna några kompisar som också var bruna och dessutom baskettjejer. Jag tyckte de var så jävla coola. Jag fick haka på men var aldrig med på riktigt eftersom jag inte var lika cool och dessutom hade en liten dialekt.

Hon beskriver det som ”speciellt” att flytta till huvudstaden.

– Jag hade en bild av att jag skulle hänga med mina storasystrar som redan bodde här, men det hände inte av olika anledningar. Så de första två åren var jag jävligt ensam. Men jag hade alltid musiken.

Och det är där Fryshuset kommer in, där du gick soullinjen. Vad betyder den skolan för dig?

– Det är diffust. Jag är inte så bra på att gå i skolan. Eller, jag gick inte dit helt enkelt, speciellt inte sista året. Och inte för att jag gjorde någonting annat av värde, jag var bara keff på det.

Vad tyckte du var svårt med skolan?

– Att vakna på morgonen! Att komma i tid. Och det blev värre när jag insåg att jag bodde själv och ingen kontrollerade att jag verkligen gick dit. Jag brukade ljuga för mamma när hon ringde för att väcka mig. Jag sa att jag satt på tunnelbanan när jag istället låg kvar i sängen och kollade på Eastenders, Malou och lyssnade på en Van Hunt-skiva.

Det var typ det enda jag gjorde. Fryshuset är den friaste av alla musikskolor men jag hade svårt med kontinuiteten. Folk blev nog sura på att jag inte kom på repen men dök upp på konserten och ändå fick mycket uppmärksamhet.

E

fter att ha gästat diverse artisters låtar och åkt på turné med både Maskinen och Oskar Linnros, något hon menar hjälpte bota hennes scenskräck, var det i slutet av 2013 dags för en officiell introduktion av Seinabo Sey. En kraftig och tillfredsställande mogen röst bredde ut sig över en enslig orgel innan en sylvass röstsampling skar igenom. Younger var inte bara en debut, utan också en av årets bästa låtar. Med tanke på vilken succé den blev är det ironiskt att Seinabo skrev den under en period då hon hade åldersnoja och oroade sig för sin haltande

Skjorta och jacka NRPATRIK 3, 2015 |GUGGENBERGER NÖJESGUIDEN 25

händer knappt här. Vi ser nästan aldrig oss själva i reklamfilmer till exempel. Jag tänker på min lillasyrra som är kvar i Halmstad och ibland säger att hon känner sig annorlunda eller att folk tittar på henne på ett sätt.

Så att föra fram andra ansikten är inte en protest mot något, utan för något.

S

einabo Sey följde upp Younger med lika varmt mottagna Hard Time och Pistols at Dawn och har blivit mer eller mindre unisont hyllad.

– Men jag fick faktiskt en sågning av Svenska Dagbladet på min Dramatenkonsert.

Jag tyckte poängerna recensenten gjorde var fett valid för jag hade tänkt på allt det där själv. Men annars har jag inte fått några sågningar, jag är lite rädd för det.

På vilket sätt?

– För det känns som att det måste vända snart.

Balans måste återställas. Men så länge jag har en genuin intention med allt jag gör kan jag alltid luta mig mot det, även om jag skulle misslyckas.

Hur självsäker var du på din egen musik innan den släpptes? Kunde du ana det fina mottagandet?

– Nej, jag tänkte att det skulle gå åt helvete. Jag är alltid inställd på något slags katastrofscenario och det hjälpte inte att branschfolket verkade tycka att det var livets låt. Jag tänkte fortfarande att jag skulle misslyckas.

Varför tror du folk har så lätt att känna och ta till sig din musik?

– Jag hoppas det beror på att folk kan relatera till den. När jag skriver låtar är målet att nå själva kärnan av en fråga. Jag vill nå till en punkt där alla kan känna det, där alla, oavsett klass eller hudfärg, svarar ”japp, så är det”.

Men du skriver samtidigt personligt. Har du någonsin tvekat på att dela med dig av dig själv?

musikkarriär. Men trots framgångarna har inte oron släppt.

– Jag förstår att allting kommer i sinom tid, att jag är redo för det här nu och att jag kanske inte var det när jag var 21. Men jag vet att så mycket av mitt liv har präglats av ineffektivitet. Jag har flamsat bort tiden. Jag hade kunnat släppa min debut ett år tidigare och blivit klar med mitt album förra sommaren. Och när jag säger så frågar folk om jag tävlar mot någon annan artist, men jag tävlar bara mot mig själv.

Mot mitt 19-åriga jag och den potential jag vet att jag har. Jag tror det är bra att jag har åldersnoja, den motiverar mig.

Bra låtar och starka melodier präglas ofta av att de befinner sig bortom genrebetäckningar och standardpaketeringar. Younger har exempelvis fungerat som både en elektronisk Kygo-remix, akustiskt, med en symfoniorkester och skulle säkert även göra sig bra som countrylåt. Men finns det något format Seinabo föredrar?

– Jag gillar att sjunga med bara piano, det är alltid min favorit.

Symfoniorkestern på Nobelpriset var helt overklig, det var som att hamna i himmelen. Men det bästa jag vet är att sjunga så akustiskt och nedskalat som möjligt, det blir få restriktioner då.

Men tack så mycket, vi brukar prata om att alla riktigt bra låtar funkar som countrylåtar.

”ATT FÖRA FRAM ANDRA ANSIKTEN ÄR INTE EN PROTEST MOT NÅGOT, UTAN FÖR NÅGOT.”

Har det funnits tankar på att ditt debutalbum ska vara akustiskt?

– Vi pratar mycket om det, men Magnus produktioner är en exakt lika stor del av upplevelsen som min röst.

Man måste ha hans radikala sätt att skita i min röst och undvika att klä in den i någon slags mysig soul. Även om jag föredrar att sjunga med bara ett piano gör det inte så mycket för musikhistorien, vi måste tänka innovativt och fundera på vilka poänger vi vill göra.

I musikvideon till Younger var alla medverkande mixade. Vad var tanken kring det?

– Jag tyckte det var roligt att vi alla var i mitten av någonting och kunde enas i den upplevelsen. Först kände jag mig taskig, men i hur många musikvideor är inte alla vita? Jag gillade att det representerade ett möte, något som också hörs i musiken. Sen gillade jag tanken på att visa svarta människor på en naturskön plats och inte i den traditionella hiphopmiljön.

Tänker du mycket på representation och att föra fram andra slags ansikten?

– Det gör jag. Eller, jag har saker jag tycker är vackra och som jag vill att folk ska se. Har jag en plattform att visa upp det på gör jag gärna det. Jag saknar att se mig själv i det svenska samhället, det 26

NÖJESGUIDEN | NR 3, 2015

– I vissa kretsar finns en viss prestige med att aldrig dela med sig av något privat, så är det verkligen i Gambia. Men jag har kommit på att jag är precis tvärtom. Hur säger man, jag har my heart on my sleeve.

Jag blir kär i någon ny varje dag och tänker prata om det, jag orkar inte hålla saker hemliga. Och eftersom jag har dålig fantasi kan jag inte hitta på. Ska du få folk att relatera behöver du visa att du har upplevt något själv.

Ja, om du inte delar med dig kan det lätt uppfattas som att du predikar.

– Ibland blir jag orolig för att det ska låta som jag har något svar.

För det har jag inte, jag försöker bara lära mig själv. Men jag tror att man måste våga vara både sårbar och stark, annars kan folk inte ta till sig av det man säger.

Vissa artister jobbar efter inrutade scheman när de skriver, nästan som ett vanligt kontorsjobb. Andra är mer spridda och skriver kanske bäst mitt i natten när en idé kommer till dem. Att hitta en optimal skapandeprocess är något Seinabo fortfarande kämpar med.

– Den ser väldigt olika ut och jag har fortfarande inte hittat ett effektivt sätt. Men jag har tur att de jag är i studion med är där från 9 till 17, så det balanseras bra med att jag kan skriva mitt i natten eller kanske inte skriver alls under tre månader. Jag har försökt sätta min kreativitet i system, men inte lyckats ännu. Det är en sann genialitet att klara det.

Vad är den största utmaningen med att spela in ditt debutalbum?

– Att skriva klart låtarna. Första halvan går jättesnabbt, men när det blir jobbigt ger jag upp och börjar på en ny. Och när jag går tillbaka känns det alltid som att jag bara härmar mig själv, för jag är inte inne i samma flow.

Har du känt av mycket press från skivbolaget?

– Ja, jag fick en albumdeadline i december men tror fortfarande inte jag är klar. Jag jobbar dock med världens bästa människor. Det ligger i allas intresse att det ska bli så bra som möjligt. Det är press, visst, men jag älskar den. Hade de sagt ”allt är lugnt gumman, ta den tid du behöver” hade jag aldrig fått ihop något.

Hon frågar sig varför press skulle vara en dålig sak.

– Press betyder att det finns människor som har sett glimtar av när du är som bäst och därför vill att du ska vara bäst hela tiden, det är verkligen något positivt.

K

anske är det just pressen som har hjälpt till att ta henne till Capitol Records berömda studio. Hon har en hysterisk prestationsångest strax innan, men gör sitt bästa för att tänka bort det och när hon börjar sjunga finns inga yttre spår av nervositet. Och när sista tonen är tagen är åskådarna övertygade.

Tillbaka i Sverige beskriver hon mottagandet som ”magiskt”.

– Det var helt fantastiskt och overkligt galet med tanke på att Frank Sinatra och Aretha Franklin har hängt i samma rum.

Vi återvänder till att diskutera några av de nya låtarna jag precis fått tjuvlyssna på. Poetic sticker ut och påminner om ljudet som skulle uppstå om Seinabo och Magnus hade placerat en boombox i en kyrka.

– Shoutout till Magnus, han hade gillat den beskrivningen. Det är

faktiskt lite så vi tänker med musiken.

om vi vill vara de vuxnas historia med varandra eller skapa våra egna.

För mig är de lägre registren i din röst ditt kännetäcken. Vad gillar du mest med din egen röst?

Det är inte alla som lyckas reparera relationer på det sättet.

– Exakt det, haha. Och jag har funderat på varför: du vet när man mediterar och man tar en låg ton? Det gör något med ens kropp att sjunga mörkt, det är väldigt fysiskt avslappnade. Min dröm är att kunna sjunga lika lågt som Lala Hathaway.

Men av de nya spåren är det Burial jag inte riktigt kan sluta tänka på. Medan jag lyssnade funderade jag på vem den handlar om, för speciellt refrängen låter som att hon sjunger till sin far som gick bort våren 2013. Jag måste fråga.

– Den är flummig för jag skrev den för tre år sen som någon slags filmsekvens, vilket jag aldrig gör. Men när jag ändrade några ord insåg jag att den handlade om min pappa. Det var inte meningen, men när jag satt och sjöng förstod jag att det var exakt så jag kände inför honom och hans död. Det är nästan läskigt.

”JAG BEHÖVER HITTA MIG SJÄLV OCH DET SOM GÖR MIG GLAD, OCH DET BEHÖVER VARA NÅGOT SOM NÅGON ANNAN INTE KAN TA IFRÅN MIG.”

Finns det någon låt du gjort hittills som du är särskilt stolt över?

– Min favorit är fortfarande Hard Time. Jag gillar Magnus produktion i kombination med sticket som är den bästa vokalgrejen jag har gjort. Hans genialitet skiner igenom i den och den är otroligt häftigt producerad.

Den är fysiskt svår att stå emot, man måste röra på huvudet. Men jag gillar också en ny som heter Pretend. Den tycker jag är fly, rent sångmässigt.

Jag tolkar det som att Pretend handlar om det vi har pratat om: rädslan för att misslyckas och att det när som helst kan skita sig.

– Man måste tänka väldigt fritt och jag har övat länge. Min pappa var en riktigt strulig person och jag har alltid känt att det var viktigt för mig att älska honom så jag har försökt komma på sätt att göra det.

I det ingår att bli ignorerad, men ändå ställa sig upp och försöka. Och jag gör det för jag vet att det är för min egen skull jag älskar den här personen, det ska inte ta något från mitt ego.

Det är ett intressant synsätt, som jag tror flera har svårt med. Hur mycket har du kämpat för att nå dit?

– Mycket! Min relation till honom har varit så konstig. Han var alltid den jag försvarade, mitt hemliga vapen och min idol, och det var många som hade åsikter om honom. Men jag var alltid i mitten och för mig var det viktigt att förstå honom. Han var både fantastisk och självdestruktiv, det fanns många dualiteter inom honom. Eftersom jag ville vara med honom var jag tvungen att lära mig det på hans termer, utan att bli arg eller bitter.

Det känns som ett väldigt moget sätt att tänka på.

– Det finns en gambiansk brutal kultur om att man ska försvara och vara med sin familj i alla lägen, jag tror att det kommer därifrån. Som vuxen inser jag att inte alla familjemedlemmar kan försvaras, men på något sätt skulle jag få skuldkänslor om jag inte älskade min familj.

Om vi tittar på det utifrån är det nästan som obesvarad kärlek. Jag ska vilja älska eftersom jag vill, jag ska inte behöva få något tillbaka.

Först då jag kan vara till freds med vad som än händer. Det är då jag känner mig fri. ◆ Seinabo Seys nya EP For Maudo släpps den 30 mars. Den 10-18 april åker hon på Nordenturné och besöker bland annat Stockholm, Göteborg, Malmö och Lund.

– Ja, jag tänker ofta på hur mycket i nuet jag ska leva egentligen. Om jag visste att jag skulle dö imorgon, vad skulle jag göra då? Då skulle så mycket släppa och många saker sluta vara viktiga.

När jag tänker på sånt känns det som att min hjärna smälter.

– Det är som att tänka på universum!

Men det är intressant, speciellt om vi utgår från att vi hade några månader kvar.

Då skulle vi se vilka våra verkliga prioriteringar var.

– Det är nog ett bra sätt att komma på vad du verkligen vill göra. Det är som Lauryn Hill-låten Everything is Everything.

Det låter flummigt men allt kan verkligen vara allt, du kan känna att någonting är det roligaste någonsin om du väljer att se det roliga i det. Lycka hittar du i dig själv, du ska inte vara beroende av omständigheterna. Du ska kunna sitta på en bänk och vara lycklig.

Seinabo tystnar under några sekunder innan hon fortsätter.

– Jag tror att det är viktigt för mig att tänka så eftersom framgång inte är konstant. Jag behöver hitta mig själv och det som gör mig glad, och det behöver vara något som någon annan inte kan ta ifrån mig, för annars blir jag så beroende av min omgivning.

Vad blir du glad av?

– … Hmm. Jag blir glad av att ha riktiga samtal med folk. Jag blir glad av ärlighet och när människor kommunicerar på riktigt och osjälviskt om saker. Jag älskar att prata med folk och inse att vi har samma sorger. Och jag blir glad av att hänga med mina kompisar och systrar, du vet när man pratar helt tokigt och har sitt språk men alla förstår varandra. Och sen älskar jag att sjunga! Haha, jag kanske inte älskar att skriva låtar, men jag älskar att sjunga.

På tal om dina systrar, visst hittade du tillbaka till dem när du flyttade till Stockholm?

– Ja, några av oss är inte uppvuxna tillsammans. Jag är uppvuxen med min pappa och de hade ingen relation till honom alls, så vi träffade varandra för första gången när jag var tonåring. Men vår relation har de senaste tre åren vuxit och nu är vi systrar på riktigt. Vår familj har långt kvar att gå, men vi jobbar på det, på vad det betyder att vara blod och Skjorta och jacka HANNA BJÖRKLUND

NR 3, 2015 | NÖJESGUIDEN

27

48 TIMMAR

REYKJAVIK Sju år efter finanskollapsen hör vi inte mycket från vår ögranne i nordväst. Kalle Wannerskog fyllde fickorna med 30 000 isländska mynt, begav sig till Reykjavik och slängde sig ut bland fermenterad haj, stickade tröjor och ångande källor.

Text: KALLE WANNERSKOG

DAG 1: SMYGBAKAD SNUS, BLÅ LAGUN OCH RUTTEN HAJ Svettas ymnigt, skakar lite, är nervös som fan. Blir generellt stannad i passkontrollerna oavsett land, men nu är det allvar för på Island är vårt svenska snus förbjudet. Närmar mig passkontrollen, försöker se pålitlig ut. Men om det vore ombytta roller skulle jag redan baxat in den här långhårige skummisen i ett förhörsrum och dragit på mig plasthandskarna för en grundlig kontroll. Men trots svett, skakningar och allmänt dålig karaktär viftas jag bara förbi.

Med en lättnad som inte är av denna värld går jag till en turistbyrå för att köpa en bussresa till Blå lagunen, turistpoolen uppvärmd av varma källor.

Vafalls, mitt kort funkar inte. Efter mycket trix och fix lyckas jag hämta ut stålar på flygplatsens bank. Vill ta ut ungefär 2 000 spänn, men eftersom den isländska valutan är rubbad blir det 30 000 isländska kronor. Får vibbar av den tyska hyperinflationen på tjugotalet, när de sprutade ut pengar från tryckpressarna och en limpa bröd kostade 201 miljarder D-mark. Så jag står med valörsmässigt mer stålar i handen än jag någonsin haft. Undrar om inte metallen i mynten är mer värda än siffran präglade på dem.

KLOCKAN ÄR OGUDAKTIGT tidigt, det är fortfarande mörkt utomhus

och planen är att åka via Blå lagunen till Reykjavik. Första bussen går om ett par timmar. Sätter mig på en fräsig juicebar, personalen ser ut som tjackade dokusåpastjärnor i kontrast till klientelet av tantgäng som ska ut på vandringar i snöblasket.

Det kostar 700 svenska kronor för buss till lagunen, inträde, hyrbadbyxor och transport till vandrarhemmet i Reykjavik. Ett 28

NÖJESGUIDEN | NR 3, 2015

lämmeltåg av turister rusar till bussen mot lagunen. Klockan är halv tio men ännu ingen sol i sikte och det snöar ymnigt.

Det är helt öde på motorvägen och marken på sidorna av vägen är knagglig och vass. Snart kommer kanske Gollum hasandes.

Blå lagunen är en stundvis övernaturlig upplevelse i kombination med Ibizavibbar. Lyckas smita förbi hela busslasten med turister, byter om snabbt, springer ut i ett ångmoln. Vadar ner i vattnet som nästan närmar sig kokpunkten. En badvakt vakar över poolen, hur han kan se oss genom dimman är ett mysterium.

Det börjar fyllas på med människor men det är ännu fridfullt.

När den irriterande borrmaskinen på bygget intill tystnat får jag en nästintill John Bauersk upplevelse i dimman. Magin bryts när ett gäng brittiska ungmör gör entré. En av dem bräker ”I con’t feel me focking feet” i kylan innan de hoppar i – jag drar.

Med tanke på vad upplevelsen kostar skäms jag inte för att sno de hyrda badbyxorna. På bussen mot Reykjavik är huden så torr att jag mjällar ur skägget, ett tips är att dricka vatten när du badar i Blå lagunen.

ANLÄNDER TILL REYKJAVIK ungefär samtidigt som solen kämpat sig

genom molntäcket, det är en söt liten stad på en landtunga ute i havet.

På ena sidan ramar berg in utsikten. Husen är klädda i plåt och målade i blandade färger. Kommer till mitt vandrarhem, i kassan sitter Rakel som berättar att de har en hel del stammisar.

– Folk kommer tillbaka till Reykjavik, jag har jobbat här i ungefär ett år och har haft en del återkommande gäster, säger hon och tillägger att hon inte riktigt förstår varför eftersom Reykjavik är så litet.

Vi säger hejdå och jag går upp till den bildsköna kyrkan jag velat se

ÄTA Forrettabarinn Nýlendugata 14

Här serveras den nya isländska maten. Det är inte billigt, men inte heller superdyrt. Rätterna är av det mindre slaget så du beställer in ett par stycken och delar. För en smakupplevelse rekommenderar jag islandshäst där du kan låta tänderna galoppera över det kanske möraste köttet i norra Europa.

Café Loki Lokastigur 28

Ett turistigt hak, men de har klassiska isländska rätter. För den som inte vågar chansa finns en isländsk tallrik som innefattar lite av varje. Det är här du kan testa fermenterad haj, någonting för den modige. Passa er för köttsoppan dock, den är ingenting att ha.

Lebowski Laugavegur 2

När ni är trötta på att äta islandshäst och rutten haj och vill ha en vanlig hamburgare är Lebowski ett bra alternativ. Stället är döpt efter filmen och burgarna är riktigt goda.

Reykjavik Roasters Kárastígur 1

Här kan du se vad de hippa islänningarna gör. Känns lite som att gå in på ett fik på Möllan, Majorna eller Hornstull. Reykjavik är fullt med konstnärer och musiker, på Roasters kanske du kan komma i kontakt med dem.

Oavsett vad som händer finns det bra kaffe och goda kokostoppar.

lagarna och lagt snusdosan på bardisken.

– Åh, snälla snälla, säg att du har portionssnus, hör jag servitrisen fråga på svenska.

Hon heter Simone och kommer från Malmö. Tyvärr har jag bara lössnus, så Simone bakar besviket en egen isländsk snus i toapapper.

Runt 40 svenska hissmonterare på konferens i Reykjavik ramlar in, Simone får ta hand om dem. Men trots den sena timmen är det ganska lite folk. Simone förklarar att det beror på att islänningarna sitter hemma och förfestar till sent innan de går på lokal.

– Det finns inte nattklubbar i Reykjavik, men de vanliga barerna är öppna till riktigt sent och det brukar bli dansgolv, säger hon.

Svenskarna gör brottargrepp på varandra, jag försöker dölja min nationalitet så gott det går och känner att det är dags att slagga.

DAG 2: JAKTEN PÅ EN ISLANDSTRÖJA, MÖR ISLANDSHÄST OCH NATTBAD

i många år, Hallgrimskirkja, med en vikingastaty framför. Men på plats märker jag att den speciella arkitekturen får kyrkan att se så fruktansvärt mycket större ut än vad den faktiskt är. Lätt besviken med kurrande mage sätter jag mig på Café Loki bredvid kyrkan som serverar inhemska klassiker.

Tar en isländsk tallrik, deras tre små rätter. Det är bland annat en god torkad bit torsk som äts med smör och en potatisäggröra. Men där ligger även några bitar fermenterad haj, rutten alltså. Första tuggan är vidrig och jag funderar på att spy. Andra tuggan är nästan lite god på ett hemskt sätt, smaken påminner om när tandläkaren borrade upp en död tand och äcklet läckte ut i gommen.

Rakel på vandrarhemmet fnyser åt folk som käkar fermenterad haj.

– Ingen islänning äter det, det var bara en rätt som blev till av svält och nöd. Ta en köttsoppa istället!

Idag ska jag hitta en islandströja, en stickad och varm. Väldigt många Reykjaviksbor använder tröjorna, men framförallt köper nästan varenda turist en som souvenir. Jag vill inte vara sämre.

Varje lördag och söndag är det loppis i stan, Kolaportid Flea Market.

Jag tar med min nyfunne hostelpolare till hamnen där den ligger. Det är rätt skabbigt, finns både nya och gamla kläder och de säljer tonvis med torkad fisk. De billigaste tröjorna kostar 10 000 isländska, men har inte rätt kvalitet. Börjar bli trött och spanar in ett stånd med torkad torsk. Fiskhandlaren Auskir kastar ut smakprov till folk och berättar att han torkar fisken själv hemma i källaren.

JAG HOPPAR IN på populära kaféet Reykjavik Roasters, även det nära kyrkan. I ärlighetens namn ligger det mesta nära kyrkan på grund av stadens storlek. Stället är fullsatt av hippa killar och tjejer. Jag får plats nära toaletten och mumsar i mig en kaka och kaffe för den svindlande summan 1 010 kronor. Myntfickan på jeansen börjar bli tung av alla mynt mellan 100-kronors- och 50-öresvalören.

Efteråt blir jag ölsugen och hamnar på Dillon där värmefläktarna viner, det är en rockbar med mörkmålat trä. Det är happy hour och en halvliters fin-fin isländsk öl kostar 550 kronor, typ 35 svenska, Reykjavik börjar kännas hemtrevligt. Servitrisen skrattar och är på gott humör. Hennes kille är också här och de dansar när rätt låtar spelas.

Det börjar bli dags för middag och jag käkar på Lebowskis som har riktigt bra burgare, röda och fina i mitten. Jag har glömt av de hårda NR 3, 2015 | NÖJESGUIDEN

29

ATT GÖRA Blå lagunen Islands kanske kändaste turistmål ligger på vägen från flygplatsen så det är smidigt att åka förbi lagunen till stan. Lite dyrt, lite turistigt men väldigt gött.

Laugardalslaug Mer av ett kommunalt bad, här finns kalla och varma pooler och känns som ett gammalt hederligt sextiotalsbygge. Mest locals, inte så mycket turister. Kan speciellt rekommendera ångbastun som osar svavel. De har även badhusdisco i inomhuspoolen för kidsen på helgerna.

Kolaportid Flea Market Reykjaviks loppis, det mesta är allvarligt talat skräp men det går att fynda. Halva delen är loppisvaror, andra halvan fiskmarknad där de har det mesta från havet i torkad form. Men passa er för korven i den omtalande grillen utanför.

Nattliv Det finns fullt med barer i Reykjavik som har öppet till sent. Island har en vibrerande musikscen så ta ett exemplar av senaste numret av The Reykjavik Grapevine och se vad som händer. Glöm inte att många barer har happy hour.

– Det är inte som förr, då hade man ställningarna utomhus, jag gör det inomhus, säger han och viftar med handen där han har siffrorna 142 tatuerat stort.

Utanför loppisen ser jag en korvkiosk känd från guideböckerna.

Tar en, den smakar precis lika vattnigt och illa som Ikea-korven men med en touch av får som snarare avskräcker än förhöjer upplevelsen.

Jag måste kolla in en sista affär, Röda korset. Fullträff, där finns massa tröjor till jämförelsevis humana priser, hittar en för 500 spänn.

MEDAN JAG PROMENERAR börjar jag ledsna på Reykjavik, det känns som det går att se allt på ungefär 30 minuter. Men hostelpolaren från Kalifornien har kollat upp olika turer. Allt från att åka upp på glaciärer, dyka, köra scooter och jaga norrsken. Servitrisen Simone från igår tipsade om det kommunala badet Laugardalslaug som är öppet till 22.

Ingen brådska alltså och under tiden går jag till Forrettabarinn, ett crossoverhak mellan isländskt och tapas. Inne i restaurangen är det varmt men ganska tomt, ingen reagerar på mannen som däckat vid ett av borden. Jag som älskar att rida islandshäst kan inte låta bli att beställa när häst finns på menyn, tillsammans med rökt torsk, krispig grismage och rökt ankbröst. Islandshästen kommer in på mitt fat och är det möraste köttet jag smakat – när ska vi få tillbaka hästkött på de svenska tallrikarna? Resten är rätt och slätt riktigt gott. Min servitör tilltalar mig på isländska, jag svarar på svenska, han ursäktar sig med att han trodde jag var islänning. Tröjan verkar göra sitt.

Efter middagen hinner jag med 20.42 bussen till badet. Alla bassänger är utomhus, i mitten en längdsimbassäng omgiven av mindre pooler. Den närmaste är helt fullsatt så jag tränger mig ner för jag vill svettas i vinterkylan. Det är dock ljummet. Efter ett tag byter jag till den stora bassängen, där tre ungar i tioårsåldern leker med en boll, även här rätt kyligt.

– Hey kids, where are the really hot pools? frågar jag.

– That one, säger en av killarna iskallt och pekar på den närmaste som bara skiljs av från vår med en betongbarriär.

JAG HOPPAR UPP och sätter mig på barriären med ett ben på var sida,

och upptäcker att ”den varma bassängen” är iskall.

– Men den här är ju ka..!

Jag hinner se en av ungarna i ögonvrån innan han knuffar till mig så jag ramlar ner i det bitande vattnet. När jag flyger upp köldskållad överväger jag att strypa ungjävlarna, men så ser jag de små fnissiga busfröna och förstår att det är roliga småkillar. Vi skrattar och de pekar ut var de riktiga varma poolerna är.

Hittar till slut en varm pool, kokar och får gåshud när kroppen genomgår någon slags katarsis samtidigt som det bildas ett islager på 30

NÖJESGUIDEN | NR 3, 2015

pannan. Det finns även en ångbastu som påminner om innandömet på någon slags sjuttiotalsrymdmodul och svavellukten som ligger över hela anläggningen gör att det blir en helvetisk känsla.

Efteråt möter jag upp min kompis från vandrarhemmet. Vi hamnar på en hiphopklubb som kör hits jag inte hört på tio år. Efter ett tag glider vi in på ett riktigt ruggigt hak, men det känns hemtrevligt och när de tänder ljusen för stängning ser vi att folk fortfarande beställer öl. Vi tar varsin och tänker att vi får sitta ett tag till, men nej, de säljer ölen i plastglas to go.

– Akta er så inte polisen ser er för man får inte dricka på gatan, säger en kille.

När jag lämnar staden tänker jag att Reykjavik är fint men väldigt litet. Dock väl värd att droppa förbi i förbifarten under atlanthoppet.

Det märkligaste på flygbussen är att jag har sug efter fermenterad haj. ◆

ATT GÖRA UTANFÖR STAN Gyllene triangeln Turistens allt-i-ett, en klassisk dagstur till Geysir, Gullfoss och Thingvellir. Du får se gejsrar, vattenfall, platsen där Islands gamla ting höll till och sist men inte minst sprickan mellan den europeiska och amerikanska kontinentalsockeln.

Norrsken Vintertid är det stor sannolikhet att se norrsken. Men för att få se detta mäktiga skådespel krävs att du tar dig utanför Reykjavik.

Hur många bolag som helst kör ut turister från hotellen nattetid.

Men bli inte besviken för det finns ingen garanti att få se norrsken.

Rida Islandshästar är kända för sina extra gångstilar främst då tölten.

Att sitta på en häst som töltar kan vara det bästa som finns, direkt känns det som du är med i filmen Korpen flyger och ska anfalla en kristen fiende. Försök komma naturen nära från ryggen på en häst.

Hyra bil Som alltid är det skönast att hyra en egen bil med ett par kompisar, sätta ihop ett soundtrack som passar till lava, gejsrar, vattenfall och makalös natur. För trots att det finns många spännande tips i guideböckerna är det bättre att hitta egna smultronställen.

Foto: Daniel Michelon

OKTOBRE [Frankrike] Föreställningen hela cirkusvärlden pratar om, med bl.a Yann Frisch, världsmästare i magi.

Popmusik rimmar på politik

LILI & SUSIE / PANDORA

ANNA CHARLOTTA GUNNARSON Talkshow som utmynnar i konsert och fest. En unik helkväll med massor av kärlek och musik!

Talkshow & konsert // 24 april Biljetter: 031–368 32 99

www.storateatern.se

Foto: Emma Morén, Sakari Majante, Sandra Löv

Nycirkus // 15–18 april

SÅ STÄDAR VI UPP NÄTKOMMENTARERNA I kölvattnet av Flashback-granskningen har hat, hot och kommentarskultur återigen hamnat på tapeten.

Doru Apreotesei har funderat på det dåliga internetklimatet och kommit på hur vi förbättrar det.

Text: DORU APREOTESEI

E

n av vår tids sannaste observationer: om du tar en normal person, och ger hen såväl publik som fullständig anonymitet, kommer du troligtvis ha skapat ett fullständigt rövhål till människa. Internet i allmänhet, sociala medier och kommentarsfält i synnerhet, är lysande bevis på hur sant detta är.

Faktum är att sajten Flashback, för att nämna något aktuellt, var sig likt långt innan mainstreammedierna fått nys om den. Jag är knappast ensam om att tycka namnet är nostalgiskt. Innehållet på sajten däremot, är inget nytt eller chockerande. Frihet utan ansvar har alltid gett dåliga resultat.

Jag nämner detta för att tydliggöra varför ett av mina favoritkonton på Twitter är @AvoidComments. Kontot skickar ut små påminnelser om att allt bra och lärorikt på internet inte finns i kommentarsfälten.

Ni kanske tycker det låter överdrivet. Men hade ni hängt på nätet lika länge som jag och sett den negativa utvecklingen, hade ni nog hållit med. Mycket är bra med webben, inklusive hur platt och demokratisk den är. Samtidigt har internet gjort det väldigt lätt för fullständiga idioter att tränga sig in i konversationer de annars aldrig hade fått ta del av, med samma volym och synlighetsnivå som intelligenta personer.

I det offentliga fysiska rummet har vi mycket lättare att porta dem.

Tro inte att jag menar att folk inte ska få uttrycka sina åsikter. Det får de såklart. Men då vill jag kunna filtrera också – ingen har rätt till min eller någon annans uppmärksamhet. Kan jag inte välja bort de mest förhatliga och destruktiva kommentarerna föredrar jag att inte ha någon närvaro online över huvud taget. Detta i sin tur skapar en negativ ”rundgångsloop”, eller nedåtgående spiral. Intelligenta, hyfsade människor slutar helt enkelt diskutera saker på nätet. Många tjänster och producenter har redan förstått detta. Vetenskapliga tidskrifter har börjat stänga sina kommentarsfält, då de upptäckt att folk tar till sig informationen bättre om det inte finns ett forum för konspirationsteoriserande kretiner alldeles nedanför. Även YouTube-personligheter som exempelvis gamern PewDiePie har hakat på trenden.

HUR SKA VI då lösa detta, om vi vill skapa ett bättre kommentarsklimat?

Det är inte särskilt sannolikt att mängden internetanvändare kommer minska med tiden, snarare är motsatsen garanterad. Det betyder att publiken också blir större, vilket kommer uppmuntra de som anser att internettrollande är en åskådarsport. Anonymiteten då? Ja, den kanske man kunde göra något åt. Somliga tänker säkert att ”om folk bara tvingades logga in med Facebook skulle de tänka sig för först”.

Och visst är det delvis sant. Men det går att fuska sig runt sådana restriktioner med bland annat falska konton. Därtill måste vi medge att det finns gott om människor med väldigt goda skäl att skriva under hemlig identitet. Det är inte utan anledning som den värsta formen av nätmobbning innefattar att sprida folks personliga information på offentliga sidor.

”Internet har gjort det väldigt lätt för fullständiga idioter att tränga sig in i konversationer de annars aldrig hade fått ta del av, med samma volym och synlighetsnivå som intelligenta personer.”

Det är helt klart en svår nöt att knäcka. Tro mig, jag jobbar i dataspelsbranschen – och här finns långt smartare människor än jag som kan vinna extremt mycket pengar på att lösa problemet. Riot Games som gör spelet League of Legends jobbar stenhårt för att försöka höja nivån och få sina spelare att bete sig hyfsat mot varandra. Och visst gör de framsteg, men inga jättekliv. Därtill är deras lösningar väldigt specifika för sitt eget ekosystem.

League of Legends.

32

NÖJESGUIDEN | NR 3, 2015

MEN JAG HAR en idé som snurrat i skallen ett tag. Tänk om man kunde skapa en sorts omdömestjänst online för såväl individer, sajter och diskussionsforum? Tänk IMDB, MetaCritic eller Yelp. Folk skulle kunna skapa mer eller mindre hemliga identiteter online, precis som idag. Men om du tvingades använda samma identitet i alla kommentarsfält och sammanhang där du kommunicerade med andra, och om andras omdömen sparades, skulle folk tänka sig för desto mer innan de skrev elakheter till varandra.

Det viktigaste med tjänsten, som hittills gått under arbetsnamnet ”Commenteer”, är att användare skulle kunna ställa in egna filter när de surfade. Till exempel skulle du kunna ”blockera alla kommentarer från användare som har mindre än 50 procent positiva omdömen” eller ”varna mig när jag går in på en sajt där genomsnittsbetyget per lämnad kommentar är lägre än 75 procent”.

Jag försöker fortfarande komma underfund med hur man skulle lösa alla praktiska aspekter och täppa till eventuella kryphål. Men jag känner att det är värt att försöka. I verkliga livet är det hyfsat lätt att stänga ute de röster du inte är intresserad av att lyssna på utan att strypa hela konversationen. Samma medel fungerar inte på webben. Det är dags att inse att internet är sin egen grej, med egna förutsättningar och utmaningar. Och att vi förlorar ofantligt mycket när det enda vi har att välja mellan är öronbedövande vitt brus och fullständig tystnad. ◆

CAROLINA FALK

JOEL IGHE, KARIN LONDRÉ & JENNY NORDLANDER

CARL MARTINSSON & CORNELIA ANDERSSON

KARL SUNDSTRÖM KATARINA LORENTZON (CAPITOL) FIONA GOONS, KRISTEN FOLEY & MEGAN TYNAN

JOEL IGHE

FIONA GOONS & MALIN SANDBERG

SMYGLÄSNING OCH UTDELNING AV GÖTEBORGSPRISET 2014 PÅ SCANDIC RUBINEN

HM HAMMARIN & FRANKIE STATUTO

HILDA-MARIA SANDGREN

Ett alldeles nytt nummer av Nöjesguiden och att vi äntligen kunnat avslöja vilka som vann Nöjesguidens Göteborgspris 2014 gav oss dubbla anledningar att fira. Vi skålade med vinnarna och smygläste tidningen på Scandic Rubinens takbar.

FOTO: THERESE KOCKUM

JESPER CARLSON, KIRSTEN FOLEY & JAKOB JOHANSSON (HOLY MOLY)

DAVID LUNDIN & TOMAS REIVINGER (BAR CENTRO APERITIVO)

JOHN WIGELIUS, ERIK SUNDFELDT & LARS OLSSON (FOLK)

PARHAM VINNARNA AV NÖJESGUIDENS GÖTEBORGSPRIS 2014

Och för många gör det just det. Men för andra, som Might and Delight, vänder det.

Shelter skapades under enorm ekonomisk press.

Tiden höll på att rinna ut för det lilla företaget, och för att överhuvudtaget ha en chans att få ut spelet tvingades de ta alla genvägar de kunde. Alla beslut fattades med tids- och pengabristen som tunga vikter i ena vågskålen. Det var bland annat härifrån det speciella estetiska uttrycket kom ifrån. De hoppade över för andra självklara steg i designen – och satsade på ett mer stilistiskt, avskalat utseende. Till slut stod de där med ett spel som inte såg ut som något annat – och handlade om en grävling som tog hand om sina ungar.

Kritiken var blandad, men spelarna verkade gilla det.

– Shelter gick bra, det säljer fortfarande. Men det är ju säkert mindre pengar än vad Minecraft har i kaffekassa, skrattar Anders.

Spelet gick så pass bra att Might and Delight skulle komma på fötter igen. Nu kunde de koncentrera sig på att göra en uppföljare – utan samma hårda tidspress.

Det var dags att göra det på riktigt, utan genvägar.

– Vi kände att vi måste få ta det här till nästa nivå.

I SHELTER 2 får spelaren ta rollen som en gravid lodjurs-

DJUNGELNS LAG BLAND SVENSKA SPEL I skuggan av Minecraft-miljarderna råder djungelns lag. Bara den starkaste överlever.

Men här finns faktiskt plats för omtanke.

Text: MICHAEL GILL

J

ust bortom Battlefields krigshärjade scenerier, Minecrafts blockiga solnedgångar och Candy Crushs skrikiga plockgodis ligger den. Skogen. Här flyter livet på som det gjort sedan urminnes tider. Du föds, du dör – och tiden däremellan överlever du. The circle of life. 2012, tillbaka i människobyn, skapade Might and Delight ett spel om det här. Det kallades Shelter och slog an en hjärtesträng hos många Planet Earth-fans. Ett spel om en liten och utsatt djurfamilj, djupt inne i skogen.

Och allting var sprunget ur ren och skär panik.

– Shelter var ett panikjobb, berättar Anders Westin, VD på Might and Delight. Vi var tvungna att få ut det så fort som möjligt och gjorde därför allting så enkelt det bara gick.

Bara ett par år tidigare hade företaget släppt Pid, ett plattformsspel med pusselelement. Kritikerna gav det ljumna betyg. Vissa kallade det för svårt. För Might and Delight fick mottagandet ödesdigra konsekvenser. Anders beskriver utvecklarna som en sargad skara i en plågad sits. Nästan alla var trasiga.

”En felsatsning kan betyda slutet.

Och för många gör det just det.”

BERÄTTELSEN KÄNNS IGEN. Inte för att askungesagor är särskilt vanliga i spelbranschen. Snarare är det ett oerhört hårt klimat som gör att många ständigt befinner sig på ruinens brant. För de flesta är marginalerna försvinnande små. En felsatsning kan betyda slutet.

34

NÖJESGUIDEN | NR 3, 2015

hona. I djup rysk urskog kämpar honan för sin egen och sina ungars överlevnad. Verkligheten är hård och oförlåtande, och relationen till de små bedårande kattungarna blir snabbt stark. Den stora nyheten i Shelter 2 är att spelet är betydligt mer öppet. Här kan spelaren ta sig an naturens utmaningar lite som den själv vill. Originalet var mer linjärt, där fick du upplevelsen serverad på ett annat sätt. Fokus ligger fortfarande på att ta hand om och uppfostra ungarna. Men den här gången är jakten mer central.

Anders berättar om hur han inte riktigt känner sig hemma i beskrivningen som ”gamer”. Han och Jakob Tuchten grundade inte företaget för att de brinner för spel så mycket som att det var där arbetet fanns. I grunden är de animatörer och illustratörer. När de jobbat på större spelföretag har de förvånats över hur allas referenspunkter finns i andra spel, istället för att söka inspiration i andra kulturella uttryck.

DET LILLA PROJEKTET Blue Flamingo var ett sådant formexperiment

för Might and Delight. Här lät de en modellbyggare bygga landskap och flygplan – samtidigt som spelutvecklarna skapade ett klassiskt shoot ’em-up. Ytan var fantastisk. Problemet var bara att spelet som de försökte klä ytan i saknade djup.

– Det var jätteroligt, men en svår process för spelutveckling.

Might and Delight kommer fortsätta arbeta med Shelter-serien, kombinerat med mindre projekt.

I det miljardvärderade spelföretagskluster som besitter centrala Stockholm representerar Might and Delight någonting annorlunda. Mer besläktat med det Erik Svedäng gör i Göteborg, eller Simogo i Malmö.

De säkrar bredden i spelbranschens hårda ekosystem. Och vi hoppas att de överlever länge till. ◆ Shelter 2 finns ute nu till Windows, OSX och Linux.

Göteborgskalendariet MELISSA ALDANA CRASH TRIO

Fre 24/4 JENNY WILSON

PUSTERVIK 16 APRIL

STEVEN WILSON

KONSERTHUSET 16 APRIL

BROKEN TWIN

STENHAMMARSALEN 24 APRIL

JOSHUA RADIN + CARY BROTHERS TRÄDGÅR’N 29 APRIL

Vatikanmuséet Sixtinska kapellet 3D 28/3 kl 15.00 A view from the bridge Teater från West End 30/3 kl 18.30

SAGA

PUSTERVIK 2 MAJ

LISA EKDAHL & BAND

LORENSBERGSTEATERN 28 MAJ

PÅSKLOVSBIO T.S. Spivets Amazonia 3D Fantastiska Resa 4–6/4 kl 13.00 7–8, 11/4 kl 13.00 Ivan den förskräcklige Balett från Bolsjoj (Live) 19/4 kl 17.00

BILLY IDOL

FÄSTNINGSHÖRNAN, VARBERG 27 JUNI

FÖR HELA VÅRT PROGRAM OCH BILJETTER

KULTURBOLAGET.SE

Cavalleria Rusticana / Pajazzo Met (Live/repris) 25/26/4 The Hard Problem National Theatre 27/4 kl 18.30 FÖR BIOPROGRAM SE: WWW.BIOROY.SE

Avenyn 45 031-20 80 11 bioroy.se

KRÖNIKA

MEJLKORGEN ÄR FARLIGARE ÄN GRÄS

A

tt kunna ”hålla flera bollar i luften” och multitaska är en egenskap som anses eftertraktad hos många arbetsgivare.

Men vår samtida bild av effektivitet verkar desillusionerad.

Tidigare i år publicerade The Guardian en text om boken The Organized Mind: Thinking Straight in the Age of Information Overload av Daniel J. Levitin, som i korthet kan sammanfattas såhär: vi blir dumma i huvudet av våra liv. Även om jag ofta gör mig lustig över och driver med de som ”kopplar ner och kopplar av”, tar mobilfria helger och använder sin frånvaro på sociala medier som statusmarkör (genom att skriva om sin frånvaro på… sociala medier) fick jag en traumatisk upplevelse när jag skulle sova. Jag kände att jag verkligen borde just koppla ner.

För när jag lagt huvudet mot kudden och blundade förvandlades mina ögonlock till skärmar, notifikationer om inkomna mejl och sms började rulla framför ögonen. Jag hann reagera över okända nummer innan jag kom ihåg att jag blundade.

”När vi alternerar mellan inbox, Facebook, debatter på Twitter och nyhetsflashar och drabbas av den där känslan av att vara med i nuet, effektiv och uppdaterad, matar vi egentligen bara hjärnan med tomma kalorier.”

EFTERSOM JAG SJÄLV märkt att min IQ

verkar befinna sig i en ständigt, kraftigt nedgående spiral kan jag inte säga att jag blev särskilt förvånad över de forskningsresultat som presenteras i Guardiantexten. Jag hann bli ledsen över att få det bekräftat när jag läste ingressen, innan jag chattade lite på Facebook, letade efter en låt på Spotify, såg en hudvårds-tutorial på YouTube och klickade upp en artikel om IS. Men notera: Multitaskingen skapar ett dopaminberoende som belönar hjärnan för att förlora fokus och hela tiden söka extern stimuli.

Hjärnans prefrontala kortex fungerar på ett sätt som gör även oss vuxna till dumma små katter eller bebisar, vår uppmärksamhet

36

NÖJESGUIDEN | NR 3, 2015

kan lätt kapas av nya saker. Alltså, den del av hjärnan vi behöver för att kunna fokusera på uppgiften framför oss är lättdistraherad.

När vi alternerar mellan inbox, Facebook, debatter på Twitter och nyhetsflashar och drabbas av den där känslan av att vara med i nuet, effektiv och uppdaterad, matar vi egentligen bara hjärnan med tomma kalorier. Istället för den belöning som långsiktigt fokus genererar mättar vi oss på tusen obetydliga uppgifter och till slut kanske en själslig hjärtinfarkt.

GLENN WILSON, PROFESSOR i psykologi som citeras i The Guardian,

har gjort forskning som visar att bara genom att försöka koncentrera sig på att slutföra en specifik uppgift samtidigt som du har ett oläst mejl kan minska din effektiva IQ. Wilsons forskning visade också att multitasking skapar större kognitiva förluster än marijuana, men visa mig en person som skriver ”gräsrökare” i sitt CV. En annan neuroforskare, Russ Poldrack, upptäckte att den information vi tar till oss när vi gör flera saker samtidigt landar i fel del av hjärnan, i striatum istället för hippocampus, där den gör mest nytta och är lättare att komma åt. Kanske är det därför jag blivit så dum.

Det jobbigaste med den här typen av forskningsresultat är hur de sätter en spotlight på våra egna beteenden. Jag har aldrig känt mig mer som en pundare än nu, och tydligen är jag också dummare än vanebrukare av marijuana.

Jag är ledsen om den här texten verkar korkad och osammanhängande, jag har gjort en del annat samtidigt som jag skrivit. ◆ REBECKA HEDSTRÖM rebecka.hedström@nojesguiden.se

För övrigt: Finns det något mer frustrerande än när du och dina favoritartister har kreativa skiljaktigheter? Ville dö när det ryktades om att Beyoncé är i studion med Cara Delevigne, och när en av de bästa svenska rapparna har all potential i världen men bara gör skit?

KLUBB spårvagnen och technofester i skogen.

Skatefester och queerklubbar. Här bokas artister som både Malmö och Stockholm blir avundsjuka på. Det krävs ingen större festkoll för att lyckas klubba till sju på söndag morgon här heller.

Världens största småstad verkar helt enkelt klara sig utmärkt på egen hand.

BÄST JUST NU 1. Party Girls pt.3

problem och vi kan inte räkna gångerna vi känt pulsen höjas när den spelats på dansgolven, även om det är tredje gången på samma kväll. Om du missade honom på P3 Guld får du en andra chans.

5. OIAM Fängelset, den 24 april

I Härlanda ligger, tro det eller ej, en sjukt bra konsertlokal som oftast är full av överentusiastiska 15-åringar vilket förstås förhöjer varje konsertupplevelse.

2015 kommer OIAM förhoppningsvis få den kredd de förtjänar.

Jazzhuset, den 28 mars

BERLINHYPEN ÄR DÖD NI HAR HÖRT det förut. Om en klubb

eller lokal i det här landet inte är Stureplan ska den ”osa Berlin” för att vara cool. Faktum är att konceptet är så beprövat att det numera finns en Berlin-osande klubb i var och varannan liten håla. Och om det inte finns någon just nu, sätter snart en entreprenör in ett ljudsystem i en gammal MC-klubb och kommer undan med smutsen genom att kalla det industrilokal. Ja, jag är över det, och jag tror inte jag är ensam. Jag tror de allra flesta kom över Berlinhypen för flera år sedan, men ett urvattnat koncept är också ett koncept och därför har det hängt kvar.

Göteborg har inte velat vara sämre.

Så fort ett fik (som inte är Condeco)

öppnat har det pratats om hur stället ”känns Berlin”. Samma har gällt ölhaken, gallerierna och klubbarna.

Förra året skrev amerikansk media att Berlinhypen äntligen var död.

Artikeln spreds snabbt i den tyska huvudstaden och togs emot med ett glädjebesked. Under de senaste tio åren har antalet amerikaner bosatta i Berlin fördubblats och arbetstillfällen och bostäder har blivit färre ju större hypen blivit. Du kan såklart fortfarande klubba klockan sju en söndagsmorgon utan problem, men gentrifiering brukar förändra de mest pulserande av städer.

Göteborg är inte Berlin, men här finns ändå ett klubbliv som kan stå på helt egna ben utan att försöka leva upp till varken storstadskomplex eller hype. Här finns underjord och Avenyn, här finns separatiska och feministiska klubbar, här finns punkspelningar och sexfester.

Här finns reggeaklubbar långt ut med

Party Girls är redan en självklar del av Göteborgs klubbscen, trots att det här alltså bara är tredje upplagan. Det tål att sägas igen: party plus girls är en oslagbar kombo.

2. Wish You Were Queer

JULIA IVARSSON julia.ivarsson@nojesguiden.se

Rio Rio, den 2 april

Den annars lite hemliga klubben tar steget ut i rampljuset och kör fest på allas vår favoritbåt. Wish är en i raden queerklubbar som dykt upp och bevisat att queer är lika med fest.

3. Seinabo Sey Trädgår’n, den 12 april

Senast hon var i Göteborg var på Way Out West och då fyllde hon hela Gothenburg Film Studios med sin röst.

Gå, bara gör det!

4. Madi Banja Yaki-Da, den 15 april

6 Läs mer på nojesguiden.se /klubb/goteborg

Förra årets bästa låtsläpp stavas Inga

Du vet väl att Du kan få nöjesguiDen Direkt hem i brevlåDan? nojesguiden.se/prenumerera

NR 3, 2015 | NÖJESGUIDEN

37

MAGNUS

KROG

VISSA RYSER ANDRA MYSER JAG BÄRSADE MED en polare för ett tag sen. Vi drog skrönor och hade det gott. X berättade hur han följt med en snubbe hem på efterfest. Hans tanke var att få till det. Hur den andre killen tänkte när han bad X att vänta lite i vardagsrummet vettefan. För en stund senare kommer personen tillbaka iklädd munskydd, plasthandskar, läkarrock och med ett par sprutor i högsta hugg. Han ber X visa armvecken och tömmer honom på två provrör med blod. Jag ryste till, fick skräckfilmsvibbar och frågade min polare om han inte var rädd.

– Är du tokig eller? Jag har aldrig varit så kåt i hela mitt liv, skrattade han och berättade att det inte hände så mycket mer av intresse på den där efterfesten.

Hur det gick med blodet förtäljer icke historien, men poängen är att vissa gillar ditten och andra datten.

Det enda sättet att ta reda på vad du själv gillar är att testa nytt. Jag tar gärna emot tips på vilka ställen jag borde testa härnäst och här får ni några av mig.

BÄST JUST NU 1. Super Rullband Kungsgatan 25, tel 13 41 10

Ett riktigt knasigt ställe med sitt sushirullband direkt från nittiotalet. Förutom det vanliga har de massor av spännande saker på menyn, som brässerade grisfötter, fisk i kål, grishuvud och -öron samt mycket mer. Öppet: mån–tors 11–21, fre 11–23, lör 12–23, sön 13–21

2. Restaurang Hany Stigbergsliden 3, tel 24 60 76

En persisk restaurang som är bra utan några konstigheter, grillspetten är goda och det finns fina vegetariska alternativ. Hany är ett perfekt ställe att ta en bit mat efter en omgång biljard på Milen som ligger vägg-i-vägg. Öppet: mån–fre 11–21, lör–sön 11–21

3. Pinkbär Glass & Juice Linnegatan 20, tel 21 90 80

Fick nästan stryk av en väninna efter att jag missat att tipsa om Pinkbär. ”Stället är bäst” – sure, men det har varit vinter. Kanske perforerar solen snart vår göteborgska dimridå och då är Pinkbär det självklara stället att ta en glass på. Trots det fåniga namnet. Öppet: nya öppettider kommer i mars

4. Rawfoodbaren Prinsgatan 5, tel 24 73 83, rawfoodbaren.se

Efter en helg med omåttliga mängder chips, öl och hamburgare är det läge att känna sig nyttig. Då är Rawfoodbaren rätt ställe – njut av färskpressad juice och japanska nudelsallader. De har sökt serveringstillstånd och planerar vid ett eventuellt godkännande att ha öppet längre. Öppet: mån–fre 11–15, lör 11–16

5. Dumpling m.m.

Kungstorget 15–18, tel 711 88 87

Fenomenet dumplings dök upp som en frisk fläkt för några år sen, nu är de små naggande goda knytena en del av vår vardag. Däremot är det lite mer ovanligt att hitta ett ställe som serverar bao, den lite större och degigare motsvarigheten till dumplings. Testa. Öppet: mån–tis 11–19, ons 11-17, tors–lör 11–19

KALLE WANNERSKOG kalle.wannerskog@nojesguiden.se

DET HÄR ÄR ÅRETS KOCK Trots hård konkurrens vann Thomas Sjögren Årets Kock och nu väntar ett händelserikt år.

Nöjesguiden ville veta mer om årets vinnare och lyckades till sist jaga ifatt honom.

PERSONALEN PÅ SWEDISH Taste ska strax gå ut i

regnrusket och delta i ett kommunevenemang genom att sälja fiskgryta på Gustav Adolfs Torg. Men Thomas Sjögren har ändå tid att snacka en stund och berätta om sin vinst.

– Vi firade på Svenska Mässan, där tävlingen hölls, med alla kollegor, vänner och familj. Det var riktigt kul, vi hade fest till sent på natten. Sen firade vi lite mer strukturerat genom att spela boule och käka på Spisa med jobbet. Man vet inte riktigt vad man gett sig in på.

Det kommer bli mycket flängande och mycket jobb, det känns spännande. Just nu ska jag göra en receptfolder för en av sponsorerna, Arla. Det blir Västkusttema.

– Jag hade redan flyttat hemifrån för att gå gymnasiet i Umeå, så det var ingen stor grej.

Har du tagit med dig någonting norrifrån i din matlagning?

– Inte mycket i receptväg, men jag har tagit med mig ett tankesätt från älgjakten: att ta vara på hela djuret.

Jag har en förkärlek för vissa rätter, typ palt och tunnbröd. Det går inte att få tag på palt i Göteborg, så den får jag göra själv.

Vad är ditt paltrekord?

– Ouff, jag har ätit sex stycken men det var inga monsterpaltar. Det var en ständig tävling när det var palt på lunchen i skolan och resulterade i tunga lektioner efteråt.

Kommer du starta eget nu?

Vad lagar du helst hemma?

– Nej, jag är kvar på Swedish Taste, men kanske inte hinner jobba heltid framöver. Det är mycket jobb, sponsorerna vill använda en så mycket som möjligt. I veckan ska jag till exempel hänga med Spendrups på ett evenemang och bjuda på tilltugg till deras drycker.

Thomas Sjögren är uppvuxen i Granö, några mil norr om Umeå. Istället för att gå ut gymnasiet flyttade han till Göteborg inför sista året.

– Det blir ofta asiatisk mat som är lätt, fräsch och går fort att laga.

Vilka är dina favoritrestauranger i Göteborg?

– Jag gillar Familjen och Avenyfamiljens nya ställen på Tredje Lång, men det finns så mycket nu. Om du vill äta en schysst kebab finns det många guldkorn, speciellt på Hisingen och i Gamlestan. Divan på Wieselgrensplatsen är riktigt bra.

SVÅRHITTAT MEN GEDIGET Restaurang Fatima Oskarsgatan 4, 42 52 05, restaurangfatima.se

Fatima, som ligger runt hörnet nerför Stigbergsliden och in på en bakgård, är inte helt lätt att hitta. Det finns en avhämtningslucka mot Oskarsleden, men du vill gå in på gården och sätta dig i restaurangen, som känns som ett vardagsrum i Tanger, med vackert marockanskt kakel.

Just nu är det bara ett till sällskap i det lilla rummet, några marockanska damer som ätit upp och pratar med ägarinnan. När kvinnorna går pustar ägarinnan ut och berättar att marockanska damer är de svåraste gästerna, nu var det som att ha fyra svärmödrar på besök: ”Nej, du kan inte ha lagat den här maten, det måste varit din mamma.” Restaurang Fatima har just gått igenom ett eldprov och klarat det.

Vi får in privatimporterade fantastiska små skära oliver medan vi väljer från menyn, som är skriven på väggen. Lammtaginen är slut, snart samma sak med fisken. ”Lammet brukar ta slut strax efter lunch”. Det blir kycklingtagine och Kefta Sandwich, trots att det finns 6 veganska alternativ.

Läs mer på Tagine heter den nordafrikanska nojesguiden.se lerkrukan som känns igen på sin /krog/göteborg karaktäristiska skorsten. Formen gör att den stigande ångan droppar

5

FOTO: THOMAS WAL

ner igen och håller maten fuktig.

Kycklingen är helt fantastiskt tillagad och faller isär bara vi tittar på den. Den serveras med ”Fatimas egen curryblandning”, rotsaker och couscous. Keftan kommer i bröd med pickles och het sås, tillsammans med sjukt spröda pommes. Konceptet känns som en nordafrikansk hamburgartallrik och är vansinnigt gott med de syrliga biffarna. Kefta/köfte är en kryddblandning som finns runt hela Medelhavet men tankarna går främst till Turkiet. Maten serveras tillsammans med en extrasås, baserad på koriander, persilja och vinblad.

Det är lite märkliga öppettider, vi hade gärna gått och ätit vid middagstid. Hemsidan säger att det går att boka in sig kvällstid, men det känns lite oklart.

Fatima är inte lyxigt, men känns gediget tillsammans med den goda och billiga maten. Öppet: mån–fre 11.30–18.00. Enbart bokade gäster under kvällstid.

NR 3, 2015 | NÖJESGUIDEN

39

KROG

FÖR FLASHIGT Mexikanska Monarkin Kastellgatan 4, tel 13 55 32, mexikanskamonarkin.se

Bakom Skanstorget låg restaurang Sarajevo i många år, det var nästan alltid stängt och osade penningtvätt lång väg. Här har det nu öppnat ett nytt populärt hak och vi är flera sällskap som väntar utanför redan innan restaurangen slagit upp portarna för kvällen. ”Vi har haft i princip fullsatt varje dag sen vi öppnade för en dryg månad sen” berättar servitrisen som vant portionerar ut sällskapen i lokalen.

Väggarna är målade i glada pastellfärger och av klientelet att döma känns det som stans samtliga reklamare hänger på Mexikanska Monarkin.

Menyn erbjuder olika ingångar: tacos, mexikansk husman, soppa och så vidare.

Vi delar på ett par tacos, med sidorätter och några goda öl.

Vi får in guacamolen omgående, vi lyxade till det och kör varianten med granatäpplekärnor. Det är en standardguaca, inte dålig men inte jättespännande.

Tacosarna som kommer i omgångar om två per sort börjar serveras, först är det pescado, fisktaco med coleslaw och chipotlesalsa. Smaken är frasig och god,

3

FOTO: THOMAS WAL

fiskbitarna kunde dock varit mindre för tuggorna blir lite stora. Nästa variant är oxkinden, som fått koka länge, köttet faller isär på ett behagligt sätt och smaken är brutal. Men så kommer den godaste tacon, flanksteken. Små naggande köttbitar rejält kryddade.

Tillbehören är många och roliga, vi satsar på frijoles, svartabönröra, och rajas poblanos. Bönorna är krämiga och

härliga, men rajas poblanos, blandade grönsaker täckta med smält ost, smakar som en nödlösning någon fattig student hittat på.

Det största problemet är den lite flashiga känslan, taco är inte flashigt.

Efter åtskilliga besök i Mexiko vet vi att tacos bäst äts stående i ett gathörn tillsammans med andra flanörer. Här på Mexikanska Monarkin är maten verkligen

helt okej, men vi vill bli pepprade av smaker och så blev det inte.

När vi lämnar restaurangen är den fullsatt trots att det är tidigt en regnig tisdag. Någonting rätt gör de ändå. Öppet: tis 17–23, ons–tors 17–00, fre 16–01, lör 12–01, sön 12–23.

Sanning c/o Folkteatern I tre fristående men sammanlänkade pjäser får du möta sanningen!

SHUFFLEBOARD

STAR

75 KR/H/P ( 2-4 SPELARE ) 300 KR/H/BORD (5-8 SPELARE )

ÖPPET MÅNDAG-LÖRDAG BOKA: 031 -15 52 50

Great Fun Is Our Game ODINSGA TAN 8 | TEL . 03 1-15 52 50 | INF O@STA RB OWLIN G.SE | STARB O W L ING .SE 40

NÖJESGUIDEN | NR 3, 2015

Variation av Kristian Hallberg

Not Based on a True Story

Möjligtvis har det inträffat en

incident av Chris Thorpe

Läs mer/boka: folkteatern.se

DRYCK FINSIL. Också till shaker. Finsilar bort alla flagor. Används framförallt till mynta.

STÄNKFLASKA. Innehåller vanligtvis bitters, mescal eller absint. När du vill ha lite.

under Barnum’s American Museum i New York i mitten av 1850-talet eller något av de gamla ställena i New Orleans.

ISTÅNG. Lite tandad så att den grippar, måste

Hampus Thunholm

kunna ta en fem centimeter isbit.

Favoritverktyg: Raka barskedar. Mest för att jag älskar att snurra på dem! Har nog alltid drömt om att äga en drillpinne.

Bästa Bottles-drink: Strait, sling & cobbler. Gillar att det är en long drink och att sherryn ger en vinös känsla!

Drömbar att jobb i: Jag har drömt om att öppna min egen bar i några år så Bottles givetvis.

MÄTGLAS, JIGGERS. Kanske det mest använda verktygen. Viktigt för balansen.

EKFAT. Två liter. Ett kärl för att förbereda och låta drinken gotta till sig. Kan ge viss fatskillnad.

Lagringen ger karaktär.

CITRUSPRESS LITEN. Mexican elbow. Snabb för att pressa lime. Svår att få tag på.

STOR JUICEPRESS. Modell Can Can. Viktigt att den är fjädrad och ledad.

SUGRÖR. För att smaka av.

PENNA OCH BLOCK. SMARTPHONE-LADDARE.

BARTENDERNS VERKTYGSLÅDA Du klarar dig långt med sprit, is och en shaker. Proffsens verktygslåda innehåller däremot fler prylar än så. När den ambulerande cocktailbaren Bottles byter lokal i Stockholm packar de med sig det nödvändigaste.

Bottles finns på ny adress från och med den 12 mars då de flyttade in på Hotel Lady Hamilton, Storkyrkobrinken 5 i Stockholm.

BRÖDKNIV. För att forma is. Måste vara tandad.

TOMATKNIV. LITEN BRÖDKNIV. Zesta och

Micke Pettersson

dela frukt.

Favoritverktyg: Laguiole-kniven och

POTATISSKALARE. Eller zestjärn SPRAYFLASKA. För till exempel absint.

barsked

Smaksättning av glas.

RÖRSKED. Anpassa längden efter barens höjd.

GRÄDDSIFON. För att göra olika typer av skum. Grädde, ägg, socker. Drivs med gas.

SODASIFON. För att göra egen läsk, typ Soda Stream. Strukturen används när du ska hälla

ALF TUMBLE alf.tumble@nojesguiden.se

Bästa Bottles-drink: Gimlet pre Gimlet

(Genever, Rom, multicitruscordial och bitters) Drömbar att jobba i: Dutch Kills i New York eller att köra cocktails på Fäviken.

Björn Kjellberg

champagne i Bellini till exempel.

Favoritverktyg: Barskeden. Den är mest

BITTERFLASKA. För till exempel Angostura,

mångsidig.

tungt och att den ligger bra i handen.

Peychaud och orange. Korken ”dash top” är viktig.

Bästa Bottles-drink: Definition of a

MUDDLER. Slå sönder isbitar, muddlar frukt

ISTRÅG. SILIKON. Funkar bra för hemmabruk.

och örter. Diska aldrig i diskmaskin.

Cirka fyra-sex timmar i vanlig frys.

HANDDUK. Tvätta händerna. Använd för att

TIN-TIN-SHAKER. Två delar för stor is.

SIL, STRAINER. Hawthorn används ihop med

Cocktail, med Eau-de-vie (från början hallon men nu williamspäron) och malörtshonung.

Drömbar att jobba i: Bottles! Det hade också varit en otrolig upplevelse att få jobbat ett par pass på saloonen som låg

ISHACKA. JAPANSK . Viktigt att skaftet är

krossa is. Men aldrig med samma.

KNIV. LAGIAL. Till allt från att zesta frukt och

shaker.

skära korv.

SIL, STRAINER. Julip Strainer ihop med rörglas.

Twitter: @alftumble

kulturverkstan avgiftsfri • CSN-berättigad • tvåårig • YH-utbildning

sök

An ast sen ! pril a 30

www.kulturverkstan.net

MIDDAG på Kungstorget Oavsett väder i sommar så kan du njuta av go´ mat som är typiskt för västkusten, goda viner från nya världen & umgås m. underbara vänner.

l l i t n e m m o Välk i sommar oss

12/4, 14.00 FÖREDRAG: ANDERS TENGNER

80-talet – årtiondet vi älskar att avsky. Entré 50:-, förköp

Öppet tisdag–söndag, 12.00–16.00. Fri entré Kvarnbyg.12, Mölndal. www.museum.molndal.se

KUNGSTORGET KUNGSTORGET 7

031-139290

KUNGSTORGET.COM NR 3, 2015 | NÖJESGUIDEN

41

SCEN & KONST

BETYGET BLIR ETT FETT UNDERKÄNT NYLIGEN PUBLICERADE den feministiska

och superhemliga konstgruppen Pussy Galore en liten digital pappersbit, till utformningen likt ett gammalt betygsdokument. Gruppen har under årets början inventerat representationen av kvinnliga konstnärer på gallerier i New York – en direkt uppföljning till en liknande undersökning från åttiotalet av det legendariska och lika hemliga aktivistgänget Guerrilla Girls.

Betyget blev ett fett jävla underkänt.

Bara 5 av 34 undersökta gallerier hade det senaste året haft mer än 50 procent kvinnliga konstnärer. Ytterligare tre hade över 40 procent. Att som konstnär få representeras på ett galleri visade sig vara enklare för en död man än en levande kvinna.

Hur det ser ut på den svenska konstscenen har mig veterligen ingen kartlagt. Men när jag letar efter kvinnliga konstnärer att tipsa om under bäst just nu-vinjetten här nedan, stöter jag på problem.

På de tio stora Göteborgsgallerierna jag kollar upp, kommer elva manliga konstnärer att ställa ut under april månad.

Motsvarande siffra för kvinnor: två.

Det finns absolut inte något statistiskt säkerställt med denna spontanundersökning. Kanske valde jag helt ”fel” gallerier. Kanske är april bara en liten kulturpatriarkal parantes, där resten av 2015 kommer se fullkomligt annorlunda ut. Men troligtvis är det inte så. Låt oss diskutera: Vad finns för lösningar?

I London har de testat museiseparatism,

utställningar av enbart kvinnor – det funkade sådär. Många ville inte definiera sig själva som just ”kvinnliga konstnärer”, utan bara konstnärer. Projektet haltade en del.

Kanske är det i stället på nätet frigörelsen från gubbgalleristerna finns.

Det menar Leah Schrager and Jennifer Chan, personerna bakom onlineutställningen BodyAnxiety.com, som hade vernissage på nätet i slutet av januari. Över 20 konstnärer bidrar med olika verk – bland annat finns performanceGIF:s, gouachemålningar och ett Rejected Selfies-fotoalbum att beskåda.

Initiativtagarna kallar det ”digifeminist art” och menar att de har tröttnat på den mansdominerade konstvärlden. Nu tar de saken i egna händer.

Fett. Men, Stefan, Rickard, Lennart, Leo, Per, David, Tord, Kimmo, Peter, Atomiko och Hans, ni måste också göra något. Under april har ni alltså helt egna utställningar här i Göteborg. Ni har intervjutillfällen, vernissager, och kanske så småningom även lite tid över. Dags att ta er i kragen och exempelvis ta del av tipsen nedan.

BÄST JUST NU 1. Hilda-Maria Sandgren och Carolina Falkholt Vinnare, Nöjesguidens Göteborgspris

FOTO: AORTA

BARNDOMSSKILDRINGAR MED MÖRK AKTUALITETSKROK PÅ SCEN VÄLLER en flock finska barn fram, var och en med en liten resväska och en prydlig adresslapp runt halsen. Föreställningen Fosterlandet på Göteborgs Stadsteater skildrar några av de över 70 000 finska barn som till följd av andra världskriget fick flytta till svenska barnhem. Idag vet vi att många av dessa barn utsattes för misshandel och sexuella övergrepp. Finlands sak var inte vår.

Ett par veckor innan Fosterlandets premiär såg jag Fia Adler Sandblads utmärkta, självbiografiska föreställning Jag är ett barnhemsbarn. Hon berättar naket om sin uppväxt i olika familjehem under sextio-talet, och om hur de sociala myndigheterna gång på gång blundade för vanvårdsanmälningarna.

Två mörka historier om barn som hamnat bortom vuxenvärldens vakande öga. Där hålen i samhällets skyddsnät varit för stora. Tyvärr återupprepar sig historien idag.

Veckan innan Fosterlandet hade premiär skriver tidningen Dagens ETC att 1 252 ensamkommande flyktingbarn just nu är spårlöst försvunna i Sverige, men att polisen inte bryr sig om att söka aktivt efter dem – om det inte är så att barnen fått avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd och ska utvisas. Då finns det nämligen andra riktlinjer.

Egna barn och andras ungar. Ett talesätt som inte går ur tiden.

Sandgren och Falkholt vann nyligen Göteborgspriset i kategorierna läsning (serieromanen Det som händer i skogen har fått för lite uppmärksamhet!) respektive konst. Jag menar det när jag säger: kolla in vad de gör. De är grymma.

2. Rörelsen får aldrig rynkor?!

Atalante, Övre Husargatan 1, den 16–18 april

Ps. Pussy Galore har för övrigt mer än det där betygspappret på gång. Under tidig sommar kommer de att publicera mängder av liknande statistik i tidningen ARTnews. Ds. MALIN SANDBERG malin.sandberg@nojesguiden.se Twitter: @malinfridolf

– men såklart är det fritt fram att vilken dag som helst glida in på Wikipedia och delge världen all grym fakta du sitter inne på.

5. Konst som motstånd / Revolution Poetry Stora Teatern, Kungsparken 1, den 8 april

Herre vad det regnade på Way Out West-lördagen förra året. Men trots läckande reklamponchos och sabbad frisyr var det helt omöjligt att lämna konserten där det här spoken wordkollektivet bara körde över allt och alla.

Nu kommer de till Göteborg igen.

Koreografen Elin Hermansson tröttnade på att inte se äldre kvinnor på dansscenerna. Hon gick till simhallen, gymmet och andra ställen i hennes hemstad Alingsås och handplockade åtta 70-plus-kvinnor, som alla nu deltar i det här dans- och berättelseprojektet.

3. Helga Härenstam Galleri 54, Kastellgatan 7, den 27 mars–19 april

Konstnären Helga Härenstam har tidigare bland annat skapat ett interaktivt konstprojekt med en jukebox som i stället för musik slumpmässigt spelar upp olika minnen. Typ något Miranda July skulle få för sig.

4. Art+Feminism Webbsida, art.plusfeminism.org

Det finns tydligen för lite information om kvinnliga konstnärer på Wikipedia. Ett problem, eftersom Wikipedia numera typ är det som bygger folks uppfattning av världen. Personerna bakom upprättelseprojektet Art+Feminism kör med jämna mellanrum internationella Edit-A-Thons FOTO: ELIN HERMANSSON

42

NÖJESGUIDEN | NR 3, 2015

Ett axplock ur

SÄSONGEN 2015/2016

Titta, lyssna och läs mer om hela säsongen på opera.se

OPERA NOTORIOUS I Urpremiär 19 september Nyskriven opera baserad på Hitchcocks spionthriller.

Opera av Hans Gefors.

FALLET MAKROPULOS I Premiär 21 november Vad är meningen med livet om det aldrig tar slut?

Opera i tre akter av Leoš Janáček.

MADAME BUTTERFLY I Premiär 13 februari 2016 Visst fäster man fjärilar på nålar?

Opera av Giacomo Puccini.

HAMLET I Sverigepremiär 9 april 2016 Verklighet/illusion/vanföreställning Opera av Ambroise Thomas.

DANS THE ALMOST NEARLY PERFECT I Världspremiär 17 oktober Två dansverk. Elva nyanser av jantelagen.

Dansprogram av Constanza Macras & Marina Mascarell.

TESHIGAWARA I Världspremiär/nypremiär 12 mars 2016 Dans bortom rörelse och kropp.

Dansprogram av Saburo Teshigawara.

NORTHERN (DE)LIGHTS 3 I Världspremiär våren 2016 Ljussken av modern danskonst.

Ett forskningsprojekt av Adolphe Binder, Christina Caprioli, Marcos Morau & Tilman O´Donnell.

MUSIKAL CRAZY FOR YOU I Premiär 5 september En feelgood-musikal av George och Ira Gershwin.

Efter bok av Ken Ludwig.

KONSERT PSYCHO I 4 oktober Skräckfilm med orkester.

Film av Alfred Hitchcock. Musik av Bernard Herrmann.

SHAKESPEARE-KONSERT I 26 februari 2016 En hyllning till världens främste dramatiker.

Köp biljetter och boka bord på GöteborgsOperans Restaurang 031-13 13 00

LITTERATUR FOTO: TIM KNOX

meningar går in genom ena ögat och ut genom andra (var redo med markeringspennan!) men de som stannar brinner för evigt. Här finns Mona och Peter och alla andra namn och platser som flyter. Strukturen är byggd på vanställt material signerat Edith Södergran och Federico García Lorca, strukturen är städer: London, Berlin, Tokyo och så vidare, men inte ens dessa är fixerade. De är växande scener.

Upplösningen blir ett tema bland flera teman som dundrar förbi: minnet, begäret, sjukdomen, sexet, konsten, godtyckligheten och ondskan. Sönderfallet blir en form bland flera former som dundrar förbi: artiga kannibalbrev, transkriberade ljudupptagningar, poetiskt läckage. Välkommen till Städer som inte är städer. Världens minst handfasta relationshandbok/cityguide.

Och kanske därför den sannaste.

Varje dag är tjuvens dag Teju Cole Natur & Kultur

BEEN THERE, DONE ORFEUS

Det går att problematisera tesen ”tillfället gör tjuven”. För vilka maktordningar, strömningar och förtryck har skapat ”tillfället”? Teju Coles första bok, som nu kommer i svensk översättning efter succén med Öppen stad, vänder och vrider på det där. Det är en lysande kortroman skriven på melankoliskt fotografisk prosa, laddad med skarpa betraktelser som lyckas jonglera långt fler än två tankar i huvudet samtidigt.

Det handlar om en ung man som återvänder till Nigeria och Lagos efter många år i New York. Det handlar om en plats i förändring, om korruptionen och kolonialismens konsekvenser, men också om ambivalensen i kroppen som lämnat. ”Flanörroman” ekar kanske föråldrat, men Cole författar vår tids allra skarpaste.

DET SVENSKA BOKÅRET 2015 har bara börjat och jag noterar lite uppgivet att

Orfeusmyten är trendig igen. Fredrik Nyberg kan inte låta bli att namnge ”han som vänder” i ekologiskt klingande Slingorna & undergången. Att bli ved III (det hade varit mer suggestivt om du inte skrivit ut ”Orfeus”, Fredrik!), Carolina Thorell låter Eurydike tala med snubben vars självförvållade kärleksförlust tolkats som det konstnärliga skapandets incitament i upptakten till sin nya diktsamling Jungfrukällorna, och Leif Holmstrand avfärdar ”tönten” på en rad i sin nya roman Städer som inte är städer. Den sistnämnda gör det kanske bäst, för författare idag behöver inte längre bry sig om Orfeus.

Faktiskt. Det är en öppen dörr, han är redan avfärdad som litteraturhistoriens lamaste gitarrkille! Myten har omskrivits otaliga gånger sen Rainer Maria Rilke tilldelade den passiva musan Eurydike egen vilja. Ebba Lindqvist, Monique Wittig, Margaret Atwood och Mette Moestrup har alla skickligt skrivit in förskjutningar i traderingen. För att bara nämna några. Och ändå denna nykläckta fascination för ”att vända på steken” just här. När jag motvilligt börjar läsa Ola Nilssons Isidor och Paula, en roman vars utgångspunkt är just Rilkes diktversion av Orfeusmyten, kan jag inte låta bli att reflexmässigt utropa: redan gjort! Trots att handlingen i sig är ny.

Nilssons i övrigt läsvärda historia blir bara övertydlig och feministiskt poserande med omskrivningen av den antika allegorin som filter.

”Författare idag behöver inte längre bry sig om Orfeus. Faktiskt. Det är en öppen dörr, han är redan avfärdad som litteraturhistoriens lamaste gitarrkille! ”

MÅNADENS LÄSNING Städer som inte är städer Leif Holmstrand Albert Bonniers Förlag

Välkommen till en ömsom dompterande ömsom blyg metatext som muterar ut i romanform och tillbaka igen. En sprudlande destruktiv hybrid som pulserar av kärlek, ett språkarbete som slår dig till marken. Välkommen till Städer som inte är städer. Du måste inte fatta allt, att fatta allt är en imbecill dröm. Vi måste tala om vår tids svaghet för handling, men inte nu, inte i den här recensionen av Leif Holmstrand senaste alster. Ett verk där många vackra 44

NÖJESGUIDEN | NR 3, 2015

Bonsaikatt

Andningsvändning Paul Celan

Viktor Johansson

Lublin press

Modernista

Paul Celans sjätte diktsamling, det precist mångtydiga och magnifika mästerverket Andningsvändning, finns nu i svensk översättning och det är inget mindre än en poetisk sensation.

Boken, som var en vändpunkt i det stora författarskapet, besitter en tyngd, en skönhet och en total smärta som förtjänar långt mer plats än jag har till förfogande här. Det är ord som vänder upp och ned på världen och gör den större i samma andetag. Läs Andningsvändning, det är en order. Vi kan twittra om den sen.

En förhörsledare, en mamma, en pappa och deras repliker. Utsagorna som bygger Bonsaikatt spelas upp som en film bakom ögonlocken, en bitterljuv mardrömslik roadmovie. Sockersöt och ångestframkallande. Det är vasst sorgligt, ja, skruvat aktuellt om att kidnappa sina egna barn från en grotesk omgivning som ätit sig in i hjärnan.

Viktor Johansson balanserar i sin fjärde roman farligt nära poetisk (och politisk) pekoral, men gör det med den äran. För språket landar nästan alltid rätt, och det är modigt.

En plastig trea Petra Huová Rámus

Petra Hulová spottar oneliners med en makalös frekvens och slår säkert rekord i könsmetaforer i En plastig trea.

Romanen, en prostituerad kvinnas cyniska inre monolog och briljanta dagdrömmar från en tjeckisk trerummare, är dräpande rolig. Komplett med tvära associationskast och ett bakomliggande allvar. Det är motsatsen till moraliserande utan att för den sakens skull sakna agenda; hutlös satir blandas med smärtsamt detaljerade övergreppsskildringar, och mot slutet höjs komplexiteten ett snäpp när en inser att inte ens berättarjaget går att sympatisera med till fullo.

ELIS BURRAU elis.burrau@nojesguiden.se Twitter: @elis_burrau

Dynamo Poetry Slam Är du 13–20 år och vill visa dina poetiska skills på scen och tävla om grymma priser? Poetry Slam är en fartfylld tävling i poesi inför publik. Kvällen inleds med Tswi Hlakotsa, regerande svensk mästare i Poetry Slam (2014) – en vinst han kammade hem efter att då bara bott i Sverige några månader. För mer information, tävlingsregler och din anmälan, maila: dynamo@kultur.goteborg.se

Tid: Plats:

Måndag 13/4 kl 19–21 Hörsalen på Stadsbiblioteket Göteborg

Open Mic Vill du dansa, läsa en dikt, sjunga eller jonglera? Scenen är öppen för dig och dina vänner, utan jury eller uttagningar. Föranmälda har förtur men du är också välkommen att bara dyka upp. Tekniker, PA och mickar finns på plats – allt annat får du ta med dig! Anmäl dig till: jerker.forsberg@centrum.goteborg.se Ett samarbete med Fritid Centrum.

Tid: Plats:

Onsdag 8/4 kl 18–20 Trappscenen på Stadsbiblioteket Göteborg

TV

BÄST JUST NU 1. Jinx Olidligt spännande true crimedokumentärserie.

PRESTIGE-TV ÄR EN VIT GRINDSTAD

HBO Nordic.

2. Jordskott Lökigt men ambitiöst när svenska Jordskott blandar krim med övernaturligt.

SVT1, måndagar kl 21.00.

3. Better Call Saul Sliskig skurkadvokat med en doktorsexamen i skitsnack.

HUR SVÅRT KAN det vara att säga en replik? I synner-

het en som är varken lång, svårformulerad eller klurigt komponerad? Knivigare är det om frasens innebörd får hela ditt väsen att vrida sig i protest. För Eddie Huang var det omöjligt att yttra orden ”America is great”.

Tv-inspelningen av hans självbiografiska uppväxtroman Fresh off the Boat höll på att gira åt fel håll, det var nu han skulle ta kommando över den. Boken som handlade om hans erfarenheter av att växa upp som asiatiskamerikan och tog upp teman som det självvalda utanförskapet och medelklassig vithet som internaliserade allt den rörde vid. Enligt Eddie Huangs upplevelse var Amerika inte förbehållslöst ”great”. När rösten i studiorummet bad Eddie säga frasen gick det upp för honom: tv-produktionen Fresh off the Boat hade påfallande lite att göra med boken Fresh off the Boat.

Men oavsett vad han tyckte om saken kunde han inte bestrida faktumet att Fresh off the Boat var den första komediserien om en asiatisk-amerikansk familj på över 20 år.

Som om inte det vore deppigt nog publicerade Vocative nyligen en rapport som meddelade att den amerikanska popmusiken inte har varit så här vit sedan 1981. Likt kritvit grädde på det populärkulturella pulvermoset såg Oscarsjuryn till att snuva Selma-regissören Ava 6 DuVernay från att bli den första Läs mer på svarta kvinnan att nomineras i nojesguiden.se kategorin bästa regi. Följaktligen /tv blev årets Oscarsgala den vitaste sedan 1998.

Netflix.

I jämförelse framstår tv-mediet som en trädkramande framtidsutopi. Utöver aktuella Fresh off the Boat har Empire blivit hyllad som en ”modern Dynastin om afroamerikaner”. Serieskaparen Lee Daniels kom på den genialt enkla idén att byta ut oljeindustrin mot ett hiphopimperium och uppfann Empire. Och med över 15 miljoner tittare och entusiastiska tv-kritiker har Empire lyckats ta sig in i den grindstad som annars är exklusiv för vit prestige-tv.

Men hur gick det med Eddie Huang? I slutändan kunde de mötas halvvägs. Många av referenserna fick tonas ned, och bokens obsceniteter sandpapprades bort för att gå hem hos en bredare (vitare?) publik. Och ”America is great” blev “America ain’t three fifths bad”.

Fresh off the Boat blev inte den revolutionära serien Eddie initialt ville göra. Men det är ett evolutionärt steg i rätt riktning.

JIMMY HÅKANSSON jimmy.hakansson@nojesguiden.se Twitter: @jhawkansson

SKURKADVOK ATDRAMA

Better Call Saul Regi: Colin Bucksey Skapare: Vince Gilligan, Peter Gould I rollerna: Bob Odenkirk, Rhea Seehorn, Jonathan Banks, Michael McKean

Efter en misslyckad kupp ligger Jimmy McGill bakbunden i en kokande öken tillsammans med två kvidande skateboardbröder. Deras smarta “bli rik snabbt”-bluff går i baklås när de förväxlar en rik hemmafru med hennes städerska och helt plöstligt finner sig i en knarkbarons klor. Det är en dålig dag på god väg att bli sämre. Den oberäknelige skummisen Tuco sluter avknipsartångens käftar runt Jimmys finger och ber honom berätta sanningen om vem han är och vad som har lett honom hit. Sin vana trogen drar Jimmy en skröna om att han är en FBI-agent och leder operationen Kingbreaker. Ett par halvsanningar och en handfull lögner senare har han lyckats snacka sig fri med både livet och fingrarna i behåll.

Men i stället för att hjula hela vägen hem utmanar han ödet och börjar köpslå om sina kumpaners liv. Det är här vi för första gången kan se skymten av vad som senare blommar ut i skurkadvokaten Saul Goodman. För på samma sätt som Walter White kunde sitt periodiska system är Saul Goodman en mästare inom den ädla konsten att snacka skit.

Better Call Saul är alltså en biprodukt av Breaking Bad som tar vid efter sagan om Walter White har nått sitt slut.

Sedan dess har den ärkesliskige

4

46

NÖJESGUIDEN | NR 3, 2015

advokaten Saul Goodman, som hjälpte Walter att bygga sitt imperium av isblå metamfetamin, tagit till flykten. Under årens lopp har han samlat på sig ett digert antal fiender och har vant sig vid ett liv där han hela tiden måste se över axeln. Efter en hård dag på bageriet (det är en lång historia) slår han sig ned i soffan för att titta på videobandade reklamjinglar om sina fornstora dagar.

Snart kastas vi tillbaka till en tid då Saul Goodman gick under namnet Jimmy McGill och hankade sig fram på

den smala vägen som statligt betald brottsadvokat.

Better Call Saul är en ursprungsberättelse där vi får se hur och vad som fick förloraren Jimmy McGill att svälja sina skrupler och sälja sin själ för att gå Saul Goodman. Vi får också se hur hans kollega Mike Ehrmantraut går från råbarkad parkeringsvakt till råbarkad yrkesmördare. Båda historierna bär släktdrag med den om Walter White, kemiläraren som blev en knarkmogul. Även om serien hellre expanderar

Breaking Bads världsbygge än skapar sin egen finns här ett par sällsamma inslag.

Jag tänker framför allt på Jimmys elöverkänslige bror och all skärmtid med Bob Odenkirk (som spelar Jimmy/Saul).

Däremot är det tveksamt om Better Call Saul någonsin kommer att kunna undfly Breaking Bads omnipotenta skugga. Men ärligt talat. Varför fly Breaking Bads skugga när man bara vill gosa in sig i den som en meth-osande snuttefilt?

JIMMY HÅKANSSON Better Call Saul finns tillgänglig på Netflix.

Djurrikets kungar och drottningar behöver hjälp. Trots att de är både starka och listiga har de ingen chans emot ett skarpladdat gevär. I femtio år har vi arbetat med att förhindra dödandet i skyddade områden runt om i världen. För att sätta stopp för den avancerade tjuvjakten arbetar vi med myndigheter för att både skärpa lagarna och få dem att tillämpas. Vi jobbar också för att efterfrågan på olagliga produkter ska minska.

Stöd vårt arbete, bli Tigerfadder idag! wwf.se/tigerfadder

Indian Tiger. © National Geographic Stock / Michael Nichols / WWF

Hjälp oss rädda de starkaste

FILM SCI-FI

Chappie Regi: Neill Blomkamp Manus: Neill Blomkamp, Terri Tatchell I rollerna: Dev Patel, Hugh Jackman, Sharlto Copley

I en inte alltför avlägsen framtid satsar Johannesburgs poliskår på en robotarmé som skjuter först och frågar sen. Regissören Neill Blomkamp har tidigare överraskat med skitiga framtidsrullen District 9 som satte en hoppingivande ton för mer kreativ science fiction utan skinande CGI-effekter och hafsverk till storys från exempelvis Hollywood (ja, jag tittar på dig, Prometheus). Här bjuder han på något i samma stil, men ändå helt nytt.

Företaget Tetravaal, med Sigourney Weaver som nedtonad VD, tjänar storkovan på sina robotar, staden är säkrare än någonsin och allmänheten jublar. Men två personer är inte nöjda.

Vincent Moore (Hugh Jackman), vars superrobotprojekt ingen har behov av längre, och Deon Wilson (Dev Patel) som vill skapa en riktig artificiell intelligens men inte får gehör för sin idé. Deon trotsar allt förnuft och testkör sin nya artificiella intelligens på egen hand, men därefter går inget som någon tänkt sig.

Faktiskt ingen, för här slutar filmen vara förutsägbar. Istället för en ondskefull, självmedveten robot får vi stifta bekantskap med Chappie (spelad av Sharlto Copley från District 9) som likt ett barn måste lära sig allt från början.

5

DOKUMENTÄR

My Life My Lesson Regi: Åsa Ekman Manus: Åsa Ekman, Oscar Hedin, Anders Teigen

Felicia filmar sig själv med mobilen i hallspegeln. Hon berättar att hon inte gått till skolan. Ögonbrynen blev fel, hon försökte jättelänge, men sedan grät hon och ville inte gå till skolan rödgråten. Hon berättar vad hon har på sig, en mysig kofta från Gina Tricot och sina nya Uggs, och säger sedan hejdå till sin spegelbild.

Det vore lättare att inte ta det på allvar. Och kanske skönare om de kedjerökande tonårstjejerna, med något oförklarligt hårt i käkarna, inte bar världen på sina axlar och vittnade om vuxenvärldens upprepade svek. Men efter att ha sett My Life My Lesson kan vi inte låtsas att känslorna bara handlar om ögonbryn eller hår. Det är bara det lilla som går att kontrollera i ett liv präglat av maktlöshet.

Det är en otroligt nära och respektfull

6

THRILLER

Girighetens pris Regi: Paulo Virzi Manus: Paulo Virzi, Francesco Bruni, Francesco Piccolo I rollerna: Valeria Bruni Tedeschi, Fabrizio Bentivoglio, Valeria Golino

En cyklist blir påkörd av en bil en sen kväll i norra Italien.

Kring denna händelse formas en berättelse där två familjers komplicerade relationer skildras. Familjerna Ossola och Bernaschi flätades samman när tonårsbarnen blev tillsammans – ett band som blir starkare när männen i familjerna börjar göra affärer ihop. Stora pengar står på spel och klasskillnaden mellan familjerna blir tydlig när pengarna riskerar att försvinna. Med lite slughet kan kanske en bilolycka bli lukrativ.

5

48

NÖJESGUIDEN | NR 3, 2015

kamera som under två år följer Felicia, hennes mamma, syskon och bästa vännen Cherifa. Efter ett tag glömmer vi bort den och upplever att vi själva sitter med på balkongen, i köket, på bussen – överallt där Felicia måste vara vuxnare än sin ålder och balansera sina känslor mot omvärldens viljor och villkor.

Hennes styvfar ringer och hotar hennes mamma tills familjen måste hitta skyddat boende. Hulkande omfamnar Felicia honom i tingsrätten. Hela tiden sitter vi för nära och kan inte värja oss.

Det finns inget sentimentalt eller ursäktande i Åsa Ekmans film. Sällan känner vi oss så nära en sanning och äkthet.

Filmen är en del av ett större projekt för att synliggöra barn som växer upp med våld, och det är svårt att föreställa sig en mer potent ögonöppnare. Om du tillåter kan den faktiskt ändra hur du ser dina medmänniskor. Större än så blir det knappast.

AGNES LINDSTRÖM

LINA ARVIDSSON

”OM DU TILLÅTER KAN DEN FAKTISKT ÄNDRA HUR DU SER DINA MEDMÄNNISKOR.” Edith Olsson om My Life My Lesson.

EDITH OLSSON

Filmen är uppdelad i fyra kapitel, där vi får följa samma händelseförlopp ur olika karaktärers synvinkel. Ett relativt välanvänt grepp som i denna film blir otroligt elegant. Varje möjlighet till subtil plantering och symbolik verkar ha tagits, utan att det blir klyschigt. Händelseförloppet blir mer komplicerat för varje gång vi går igenom det. Ingenting är som det först verkat.

Girighetens pris marknadsförs som en thriller om kapitalism, men jag håller inte med. Jag ser en film om kvinnorna bakom männen. Det är främst genom dem historien berättas, hur deras drömmar krossas på bekostnad av rika, maktgalna män. Och om hur de tvingas hålla ihop när allt rasar samman. Hur de blir hatade om de någon gång uttrycker vad de själva känner och vill. Girighetens pris verkar kvinnorna betala.

Italiens officiella Oscarsbidrag är en kvalitetsthriller med stort djup i framför allt de kvinnliga karaktärerna. Valeria Bruni Tedeschi gör en strålande insats som fru Bernaschi. Det är en smutsig skildring av ett till ytan vackert Norditalien, men framför allt är det spännande.

Stundvis väldigt spännande.

Frågan är bara vilka förebilder Chappie kommer att ta efter när de desperata gangstrarna Ninja och Yo-Landi (spelade av rapparna med samma namn från sydafrikanska musikgruppen Die Antwoord) tar över hans uppfostran.

Ingenting med den här filmen borde fungera. Inte de fula frisyrerna (stackars Hugh Jackman), inte de kletiga kärleksbetygelserna och framförallt inte de smått osannolika programmeringsscenerna. Men det gör de. Efter en skapligt seg start som känns väldigt bekant går filmen sin egen väg och får de logiska ändarna att mötas. Chappie lyckas med konststycket att balansera mellan gulligt och superbrutalt utan att tappa trovärdighet. Till slut kan jag slappna av och sluta vänta på att filmen ska krascha och upplösas i ett moln av logik och istället bara njuta av en stökig, fulsnygg och skapligt oförutsägbar sci-fi-saga. Att Blomkamp ska göra nästa Alien-film känns vid det här laget väldigt tryggt.

SAGOSVULST

Berättelsen om Askungen Regi: Kenneth Branagh Manus: Chris Weitz I rollerna: Lily James, Richard Madden, Cate Blanchett

Det blev som spetsat stjärnstoft för kändismissbrukare när fotografen Annie Leibovitz uppdaterade klassiska sagofigurer med Disney Dream Portrait-serien. Där har vi bland andra sett Beyoncé som Alice, Russel Brand som Kapten Krok, Queen Latifah som Ursula – rollsättning med rejäl pondus som skapat en attraktiv hybridform av kulturella ideal. Därav ett enormt antiklimax när Leibovitz återvänder med affischen till Berättelsen om Askungen, där den minst sagt tråkiga, intetsägande nykomlingen Lily James tagit över titelrollen.

Hennes ensidighet passar på tok för bra för Ella, den tappra flickan som ser sitt hem falla i händerna på en elak styvmor och dennas två vedervärdiga döttrar.

Efter en segtuggad start står det klart att blåögdheten, stärkt av en tråkig prins

4

spelad av Game of Thrones-gäspningen Richard Madden, fungerar som en blank yta för att låta birollerna skina. För det finns nämligen inget vattnigt över Cate Blanchetts bordellburdusa, whiskeydoftande skurkskratt när hon tolkar styvmodern som en giftig femme fatale omgiven av småpsykotiska avkommor (fint teamwork mellan Holliday Grainger och Sophie McShera). Här har man till och med lyckats vända Helena Bonham Carters excentriska autopilot till en fördel med hennes lugghuggna, förvirrade parkbänksversion av gudmodern.

Med dessa personteckningar tycks Kenneth Branagh ha roligast med regin.

Små spår av hans Shakespeare-förflutna skymtas i replikvolleyn på slottet, men framförallt känns effektsekvensernas visuella svulstighet igen från hans oblyga underhållningsmonster Thor. Denna superhjältesensibilitet lyser starkast när Ella genomgår sin förtrollade makeover inför balen: en berusande sekvens liknande en champagneduschad Sailor Moon-förvandling.

Sagan i sig bjuder på få överraskningar, men extravagansen når nästa nivå med Branaghs extaslika djupdyk i flådig flärd, glimrande klänningar och utsmyckade detaljer. I detta ryms en dubbelhet: å ena sidan ett klassiskt storfilmssymptom på att varenda cent ska synas på duken, å andra sidan ett närmast självkritiskt försök till konsumtionskritiskt kostymdrama. Liksom fotoserien av Leibovitz kan det med fördel tolkas på båda sätt.

SEBASTIAN LINDVALL

NOSTALGI

Inherent Vice Regi: Paul Thomas Anderson Manus: Paul Thomas Anderson, Thomas Pynchon I rollerna: Joaquin Phoenix, Josh Brolin, Katherine Waterston

Inherent Vice har Paul Thomas Andersson via Thomas Pynchons namne roman grottat (gottat) ner sig i skarven mellan sextiotalets euforiska dansdagar och det tidiga sjuttiotalets heroinindränkta baksmälla. Dimensionen är en lätt surrealistisk transitperiod mellan hippe och stoner, bohem och outlaw, upphöjning och bedövning. Framför allt är det en film som sätter atmosfären framför det linjära berättandet, som på det dramaturgiska planet inte har några som helst problem med lösa trådar, men stilistiskt och känslomässigt bygger på kirurgisk precision.

Obs! Detta gör inte filmen tråkig.

Joaquin Phoenix och Josh Brolins två epokmässiga stereotyper, och deras omaka partnerskap, är både välspelat och roligt.

Det som däremot gör delar av filmen tråkig och trött är att både Pynchon och Anderson sitter fast i en ultrakonservativ manlig bohemvärld där kvinnorollerna är lika upphöjda som fastlåsta. Medan Phoenix stenade privatdetektiv Doc stapplar runt på gatorna och gör vad han vill, inklusive att utgöra en i alla fall halvkomplex rollkaraktär, förblir Katherine Waterstons exflickvän, liksom Reese Witherspoons jurist, orakel, mystifierade sanningssägare eller rent sexuella intressen.

En film som är mer Boogie Nights än Magnolia, utan att vara lika bra som Boogie Nights.

4

VICTOR SCHULTZ HIGH SCHOOL-KOMEDI

The DUFF Regi: Ari Sandel Manus: Josh A. Cagan I rollerna: Mae Whitman, Robbie Amell, Allison Janney, Ken Jeong

Bianca är smart, rolig och går igenom skolkorridorerna lyckligt ovetandes om att hennes liv kommer att förändras. Hennes största problem är att hon inte vågar prata med drömkillen Toby och att hennes granne tillika barndomsvän har blivit en dryg skolkung. Med sina vänner parerar hon jobbiga lärare och fejkvännen/fienden Madison. På det stora hela leker livet.

På en fest får Bianca reda på att hon är en DUFF (Designated Ugly Fat Friend) och allt ändras. Hon kan inte sluta se sig själv och andra som delar i det system där en DUFF fungerar för att försköna de redan attraktiva och som ingångar för de som vill närma sig de snygga. Hon ber sin granne Wesley om hjälp med att förändra sin position i hierarkin. Men vill Bianca verkligen vara en del av ett sådant system? Och är det verkligen Toby hon vill ha?

The DUFF vill frångå och ifrågasätta den typiska high school-komedin, men

3

faller platt på eget grepp. Medvetet påpekar den att klänningen bara var en klänning med Bianca i den, men publiken får sitt askungeögonblick ändå. Bitvis är dialogen precis sådär rapp och referensfylld som vi kan hoppas på, men ofta är den också stel och ”nere med kidsen” så att vi vill ta till skämskudden. Själva hierarkin ifrågasätts heller aldrig riktigt, och försöket att påtala hemskheten med nätmobbning känns halvhjärtat.

Manuset är klyschigt och det drar ner stjärnorna bland birollerna, däribland mamman Piper (Janney) och mentorn Mr. Arthur (Jeong) som kämpar med tajming och gamla skämt. De är inte dåliga men långt ifrån så bra de kan vara.

Till stor del bär begåvade Mae Whitman filmen helt själv och hennes samspel med Robbie Amell känns så rart naturligt att det är som att se en annan film. The DUFF siktar på att vara en ny kultfilm, som Easy A eller Clueless, men landar i att bara vara stundvis rolig.

EDITH OLSSON

Camp X-Ray är inte någon dussinfilm och skådespeleriet är toppklassigt, speciellt Moaadis. Men det är inte annat än att vi tänker att en så pass intressant miljö, och ett manus som erbjuder möjligheter till lager och djup hos Stewart att fylla, kunde ha blivit något mer. Relationens utveckling kapas och förenklas i slutet.

ISABELLE ESPINOZA

6

DRAMAKOMEDI

The Cobbler Regi: Thomas McCarthy Manus: Thomas McCarthy, Paul Sado I rollerna: Adam Sandler, Steve Buscemi, Dustin Hoffman

The Cobbler är en Adam Sandler-rulle utan särskilt mycket Sandler. Om det är positivt eller negativt beror på vad du har för förhållande till den gamle SNL-stjärnan. Personligen blev jag glatt överraskad av Sandlers rollprestation i den bortglömda Vänner för livet, så jag såg fram emot att få se honom i en dramatisk roll igen. Jag borde ha vetat bättre.

Filmen är ett försök till en nutidssaga med inslag av magisk realism. Sandler spelar en skomakare som upptäcker att när han tar på sig kundernas skor förvandlas han till skornas ägare. Han behåller sin personlighet men får samma utseende, röst och manér som en helt annan människa. Dessa roller görs av andra skådespelare. Det är därför Sandler själv inte är med så mycket vi kan tro.

Det är en löjlig premiss, men inget dåligt upplägg för en komedi. Tyvärr känns skratten avlägsna. Officiellt heter det att The Cobbler är en dramakomedi, men filmen är för seriös för att bjuda på skratt – och för fjantig för att ta på allvar.

Slutresultatet är ett rent misslyckande.

En film som aldrig blir dramatisk, komisk eller hittar rätt tonfall.

Skomakarens äventyr med sin nyfunna shapeshifter-förmåga spänner över hela det moraliska spektrumet.

Från att göra sin gamla mamma glad genom att dyka upp som den bortgångne fadern, till att få se en modelltjej naken i duschen eller att slippa betala en restaurangnota. Det är svårt att känna sympati för protagonisten när han är en vuxen man som beter sig som en tonåring. Och är inte Adam Sandler lite väl gammal för de här rollerna? Tanken är att skomakaren, som har följt sin fars fotspår, är trött på sitt förutbestämda liv och vill bli någon annan. Men hur trovärdigt känns det att en 48-årig man lever i sin fars skugga?

I mindre roller ser vi veteraner som Dustin Hoffman, Steve Buscemi och Ellen Barkin. Jag kan bara hoppas att de fick bra betalt för den här pinsamheten i deras filmografier. På planeringsstadiet var det här möjligtvis ett fint drama om empati, att bokstavligen ”gå i någon annans skor”. Men The Cobbler snubblar och faller pladask.

2 DRAMA

Camp X-Ray Manus och regi: Peter Sattler I rollerna: Kristen Stewart, Peyman Moaadi, John Carrol Lynch

Unga rookie-soldaten Amy Cole stationeras som fångvaktare på Guantánamos tillfälliga fångläger åtta år efter 11 september 2001.

Villkoren är tuffa både för fångar och väktare och kontakten är begränsad, men detta till trots uppstår en vänskaplig förbindelse mellan henne och en av de internerade.

Att Guantanamo inte är det ställe på jorden där det värnas som mest om medborgerliga och mänskliga rättigheter är inget det hymlas om. För att kringgå Genèvekonventionens regelverk kallas fångarna inte för fångar, utan benämns nogsamt som internerade. Ändå är grundhållningen i filmen att ett oförstört gäng soldater tjänstgör här. Bussiga sköna grabbar som i stort stöttar och accepterar den enstaka kvinnan även om hon emellanåt drabbas av sexism och maktmissbrukande, lättskymfade mansegon. De överordnade är blaserade, bittra och desillusionerade, men nyanser finns.

Den internerade Ali inleder relationen till sin väktare med att kasta bajs. Utomordentliga aktören Peyman Moaadi (Nader och Simin – en separation) levererar en mänsklig, på gränsen till desperat, men i grunden civiliserad och känslig rollfigur.

Hans ensidiga konverserande och envisa svada bär filmen. Kristen Stewart är tillräckligt bra som gröngölingen på flykt från hembygdhålans menlöshet i Florida.

Som första anhalt på väg ut i livet har Cole bara råkat hamna i ett av jordens helveten. Lidandet är svårt att se och referensramarna få. Soldaterna på plats är inte främst där för att hindra fångarna från att rymma, utan för att se till att de håller sig vid liv med suicidövervakning var tredje minut.

3

Filmbarometern

Ripleys återkomst Några älskar Chappie, andra hatar.

Desto fler är överens om den höga mumsfaktorn i Neill Blomkamps konceptskisser till den nya, numera bekräftade Alien-filmen. Och det bästa är att Sigourney Weaver axlar huvudrollen.

5 Svenska dokumentärer!

Våren har redan bjudit på Bikes vs.

Cars, Konsten att döda en politiker och My Life My Lesson. Trots den märkliga fäblessen för engelska titlar ser vi gärna mer svenskt dokumentärguld på bio.

4 Fulrollen I u-båtsthrillern Black Sea låter Jude Law bli att sminka sig, dra in magen och ta på tupé. En milstolpe i hans karriär. Och kanske det enda sättet för honom som skådespelare att åldras med värdighet.

3 Jordskott Svensk tv-serie med troll, taskig dialog och Twin Peaks-referenser.

Ingen av de inblandade visar prov på att ha någon aning om hur människor pratar, men visst är det ganska charmigt?

2 Transrevolutionen är här?

Eddie Redmayne har knappt hunnit packa upp Oscarsstatyetten, men är redan på jakt efter en ny.

Receptet? Köra en Jared Leto, det vill säga spela transkvinna. En ”vågad roll” med cis-mått mätt.

1 Grabbig Ghostbusters Grabbgnället fick som de ville. Den nya Ghostbusters-filmen med enbart kvinnliga huvudroller kompletteras med en ”ny” Ghostbusters med bara män. Kul med nytänk!

FREDRIK ASPLUND

NR 3, 2015 | NÖJESGUIDEN

49

MUSIK KRÖNIKA

BERLIN TYSTNAR ALDRIG Text: SARA BERG PÅ BERLINS U-BAHN träffar jag en bekant som är på väg hem från en vernissage i

Schöneberg, där konsten bestått av fyra vindruvsklasar upphängda på en vägg. ”Men det var ändå ingen som var där för att titta på konsten”, säger han. Alla tittade på varandra.

Jag har precis varit och sett Caribou i Columbiahalle, den stora konsertsalen i närheten av den nedlagda kultflygplatsen Tempelhof. En gnistrande, iskall ljusshow, med en ödmjuk artist som får hela den utsålda lokalen att vibrera. Det spelar ingen roll att jag hamnar nästan längst bak, med sikten skymd av långa tyskar, jag hade kunnat blunda och ändå vara nöjd. Det är ett sådant tillfälle då musiken verkligen är essensen, där all visuell estetik känns överflödig. Jag ser hur det blinkar där framme, jag bryr mig bara om den luftlätta sången i Odessa, om det repetitiva mantrat i Can’t Do Without You. När jag träffar Caribou tidigare under dagen, berättar han om visionen han hade när han skrev låten, om sommarfestivaler och en publik med armarna i luften. Jag tittar ut över publiken, de har armarna i luften. ”Jag var på Ariel Pink igår”, säger min metrokompis. ”Det var enbart hipsters där”.

Själv var jag på Berghain och såg Panda Bear, med färre hipsters, men mer fascinerande visuals än under Caribou.

Den här gången är det något av en nödvändighet, då Noah Lennox står nästan orörlig bakom sitt mixerbord under en och en halv timme. Jag ser psykedeliska mönster och kroppsdelar som bildar roterande kalejdoskop, jag väntar på skivans flummigaste spår, Mr Noah, den om hunden som blir biten i benet. Förstasingeln. Den kommer aldrig. ”Men är inte Animal Collective kända för, att aldrig spela det man förväntar sig”, frågar killen bredvid mig. Jag har aldrig sett 6 Panda Bears andra band, men tänker att det ju är lysande.

Läs mer på Varför måste man tvunget spela låten alla räknar med? Det är nojesguiden.se befriande med artister som vägrar kompromissa. /musik Vi skiljs åt vid Warschauer Straße, jag önskar som vanligt att jag bodde i en bättre konsertstad.

”Varför måste man tvunget spela låten alla räknar med?

Det är befriande med artister som vägrar kompromissa.”

Kendrick Lamar To Pimp a Butterfly

Top Dawg /Aftermath/Interscope

Att släppa denna vidsträckta fusion av organiska genrer mitt i 808- och traptrummornas tidsmässiga högborg är mer än djärvt.

Med intentionen att växa, drivs albumet fram av en provokativ, nästan kompromisslös attityd. Där det omedelbara i ett 808-dropp är utbytt mot en mellanraderna-mening, större än rap. Lika samhällskritisk som excentrisk flexar Kendrick Lamar sina rapmuskler och visar prov på en flowmässig arsenal som i nuvarande generation nog saknar motstycke. Någon tanke på radiospelningar eller hitlistor finns inte att skymta. Dock har Kendrick en förmåga, likt en Lauryn Hill eller en Nas, att forma medielandskapet snarare än, som många andra samtida rappare, tvärtom. AJ

6

separation och exkludering. Det är en högst påtaglig och nästan förlamande skrämmande samhällsrörelse, men motrörelsen är lika offensiv och med sitt tredje album ställer sig Jonathan Johansson i främsta ledet bland de goda krafterna. Till att börja med river han alla musikaliska murar och kombinerar sin tidigare dramatiska åttiotalspop både med rytmer som Kaah skulle vara stolt över och med hitvänlig attraktionskraft lika vass som någonsin. Lyriskt har Jonathan Johansson alltid varit ambitiös, och här förmår han samtidigt kombinera ett kraftfullt politiskt ställningstagande mot den framväxande fascismen med små privata minnen från resor till Medelhavet och att bli dissad av Nina Persson. De suggestiva Princerytmerna vaggar till exempel flyktingbåten över Medelhavet i Dröm en dröm, och det enda som håller Lebensraum från högsta betyg är när Jonathan Johansson för en stund överger sin musikaliska subtilitet i Svindel och vind. PF ELECTRO

The Very Best Makes a King

POP

Moshi Moshi/PIAS

Jonathan Johansson

Det är egentligen bara en låt jag inte gillar på den här skivan, den skrikiga och fnittriga Bilimankhwe (feat. Jerere), men den är i sin tur så outhärdlig att jag hoppar över den varje gång jag lyssnar.

Lebensraum Sony

Trångsynthet, rasism, sexism, fraktionalisering, hårdhänt strävan efter ”renhet”,

5 50

NÖJESGUIDEN | NR 3, 2015

5

BÄST JUST NU SARA BERG sara.berg@nojesguiden.se

ningar om postmodernistiskt nittiotal i remix-detaljer, scratch och blåssampling ha saklig riktighet, men det förringar inte Jon Spencer Blues Explosions kraft eller angelägenhetsgrad det minsta. PF

Dralms Domino House Från kommande album

Kanadensiska Christopher Smiths nya band är ett kap.

Grimes REALiTi Singel, 4AD/Playground

Grimes kan ännu konsten att låta sofistikerat naiv.

Christian Knipp Klingeltürchen Låt

Tassande deep house från Berlin.

Marie Dior DJ/producent

Tysk mörkertechno.

Berlins klubbliv Folk slutar aldrig dansa.

SL ACKERROCK

Courtney Barnett

Sometimes I Sit and Think, and Sometimes I Just Sit Marathon Artists/Border

Courtney Barnett väckte uppmärksamhet redan med sina första EP-skivor, och med ett debutalbum av den här kalibern lär det inte sluta där. Den unga australienskan övertygar både i blaserad slackerrock, i småpsykedeliska Velvet Underground-attacker som Nobody Really Cares If You Don’t Go to the Party och i till synes stillsammare betraktelser om bostadsshoppande (inklusive både konsten att göra en perfekt kopp kaffe och renoveringsförslag) i Depreston, så drypande ironisk att hon måste ha hämtat inspiration från yuppiereportage i DN Bostad. Vänner av Annika Norlins texter har massor att hämta här, och när Courtney Barnett går på offensiven i låtar som Pedestrian at Best och Aqua Profundal är det rentav värdigt den unga Patti Smith. PF

5

ROCK

Jesse Malin

New York Before The War One Little Indian

Jesse Malin har aldrig kunnat leva upp till sin debut, det strålande New York-albumet The Fine Art of Self Destruction som år 2002 fick oss att börja yra om såväl Dion och Willy DeVille som om Syl Sylvain och Garland Jeffreys. Trots en röst sammansatt av lika delar sentimental doowop och arrogant CBGB’s-attityd är det först när han nu återvänder efter en femårig paus som han når motsvarande höjder. Det gör han genom att fullständigt ge sig hän åt den sortens melodisk NYC-romantik som nämnda förebilder excellerade i.

Han kan anklagas för att vägra sin samtid, och det New York han skildrar är snarare den skitiga och dysfunktionella staden från sent sjuttiotal än dagens välstädade och nolltolererande gnistrande välståndsmetropol. Upptemporockern Turn Up the Mains till exempel ger plats för både saxofonsolo, Lou Reed-citat och ett inhopp av Alejandro Escovedo, och på andra håll får gamla Sheena sin första kärleksförklaring sedan 1977, New York Dolls tangeras i något munspelsinpass och MC5-gitarristen Wayne Kramer gästar Freeway. Men eftersom det är tidlöshet som alltid kännetecknat den här sortens sentimentala och låtstarka rock’n’roll struntar vi helt i sådana invändningar. PF

5 Resten av albumet är en välbalanserad kombination mellan den brittiske producenten Radioclits sugande, studsande electro och Malawi-födde Esau Mwamwayas ömsom lugnande, ömsom lättsamt trippande röst. En soundmässig mix mellan Londons klubbliv och malawisk folkmusik, allra bäst utförd i den monotont drivande Sweka och minimalistiska hypnoslåten Ufumu. SB BLUES

The Jon Spencer Blues Explosion

Freedom Tower – No Wave Dance Party 2015 Bronze Rat/Border

Det har gått 25 år sedan Jon Spencer, då i Pussy Galore, manglade Little Red Rooster och döpte om den till Eric Clapton Must Die bara för att understryka sin poäng om att blues varit och borde vara en farlig och utmanande genre snarare än en laidback parmiddagstapet för framgångsrika entreprenörer. Den tesen har han aldrig vikit en tum ifrån, och med ett sporadiskt återförenat Blues Explosion åstadkommer han det gång på gång. Från det triumfatoriska inledande stridsropet här om att ”we gotta pay respect” och vidare i suggestiva funkrytmer och rent livsfarligt stenhårda riff är energin i Freedom Tower lika stor som den inneboende hotfullheten. Invänd-

5

POP

Adna

Run, Lucifer Despotz

På den lågmälda, nästan mystiska inledningen Intro/ Berlin trollbinds jag direkt av Adnas varsamma men uppenbart

4

MUSIK BÄST JUST NU PATRIK FORSHAGE patrik.forshage@nojesguiden.se

Mumford & Sons Wolf Från kommande Wilder Mind, Universal

Farväl banjo-gimmick, du är inte saknad.

avvägning av mjukt och hårt tar Armageddonize de bästa uttrycken från svenska moderniteter som Heat och Sabaton. En kombination som stimulerar till både spänstiga bicepspump och lugnare stretching. Med sin aggressiva, men samtidigt följsamma röst kommer Mårtensson locka såväl inbitna Metallicafans som aor-mjukisar till att skaka på huvudet med en energi hurtigare än ett aerobicspass. CB

pianoslinga som får hårstrån att ställa sig rakt upp.

Den som ändå till slut lyckas ta sig förbi belönas med flera små personliga pärlor på piano och akustisk gitarr, och fågelkvittret i Dawning on Me bidrar till en känsla lik den när vårens första varma solstrålar letar sig in genom fönstret. PF HÅRDROCK

Motor Sister

The Vaccines 20/20

Ride

Från kommande English Graffiti, Columbia/Sony

Många hatar begreppet supergrupp. Jag å andra sidan gillar det. Detta band är ett sådant. Ett album som består av nyinspelningar av frontmannen Jim Wilsons bluesrockband Mother Superior (Henry Rollins kompband). Anthraxikonen Scott Ian ville jamma deras låtar på sin 50-årsdag, och med sig fick han Joey Vera (Fates Warning/Armored Saint) på bas och John Tempesta (White Zombie) bakom pukorna. Musiker formade av metal, men uppvuxna med rock. Kan de spela bluesrock? Bättre än vad du tror. Det är högt, svängigt och framför allt live. Spelat med dagens mogenhet, fast ungdomligt producerat.

Bättre än originalet? Mjo… CB

Metal Blade/Sony

4

Pubrock och Buzzcocks i en vällustig omfamning.

My Morning Jacket Get the Point

ENSEMBLE

Från The Waterfall, ATO/PIAS

Brava

Aldrig förr har en tillbakalutad sjuttiotalsballad låtit mer aktuell.

Parlophone/Warner

kraftfulla röst och den melodiska närvaro som sedan återkommande utmärker sig.

Tyvärr bryts förtrollningen redan på följande Living av två påfluget stormiga partier som med sin röstdränkande effekt känns högst malplacerade på den annars svala och rofyllda samlingen.

Albumet präglas annars av ömtåligt ärliga tankar, kanske lite väl mycket röstskiftningar och en fin balans mellan akustiska och elektroniska element. AJ

Brodinski För Brodinskis debutalbum passar uttrycket att ”börja på 100 procent och sedan öka”.

Det är ett gästtätt album med fler vokalister än låtar och ett piggt urval rap- och hiphopartister. För det mesta hänger Brodinskys beats och produktion snyggt ihop, till exempel i Interviews ihop med ILOVEMAKONNEN och Yung Gleesh. Emellanåt är vokalisterna så tongivande att man glömmer att det faktiskt är Brodisnkis album, men det gör å andra sidan inte skivan sämre. CRA

4

8:58

Essential/Border

Det är ett lite underligt men intressant album som Paul Hartnoll presenterar i form av 8:58. Att temat för skivan är ”tid” märks bara i de lätt krystade spokenword-bitarna av Cillian Murphy, men det finns en intressantare tidsaspekt på skivan. Till delar är den ett eko av en svunnen tid i brittisk musikhistoria, och samtidigt har Paul Hartnoll en vilja att testa det absolut senaste inom elektronisk musik post Orbital. Helt plötsligt dyker sedan The Cures Robert Smith, Lianne Hall och Ed Harcourt upp på sång och får albumet att sväva fritt i tidsrymden. ”Från åttiotal till nutid” är det riktiga tidstemat på detta album, och kombinationen fungerar fint. Som bäst låter det som något som hade kunnat släppas på DFA i mitten av 2000-talet. CRA

4

HÅRDROCK

Eclipse

Armageddonize Frontiers/Playground

Erik Mårtensson är ett välkänt ansikte som sångare, låtskrivare och producent inom den melodiska hårdrocken. Hans melodisnickeri är av yppersta kvalitet och imponerar säkerligen på självaste Max Martin. I en närmast utstuderad

4

Bob Moses All In All

FOLKPOP

Domino/Playground

Villagers

Det här är ett typiskt sådant debutalbum som inte är dåligt men inte heller prickar helt rätt. Det största misstaget är när inspirationerna lyser igenom den dunkla scenbelysningen och förebilden Thom Yorke blir allt för närvarande, som i Winter’s Song. När elektronik och sång vägs noggrannare, som på singeln Hands To Hold fungerar det bättre, och i sina bästa stunder låter Bob Moses som en klubbigare lillebror till Darkside och deras popiga djupa electro och house.

Förhoppningsvis låter Bob Moses fortsättningsvis bli de lugnare utsvävningarna och håller sig till de högre bpm-tal som de visar att de kan. CRA

Darling Arithmetic Domino/Playground 15 april

På varje album gör Conor O’Brien en låt som är så fullständigt fantastisk att den ställer resten av albumet i skuggan.

Här heter den Every Thing I Am Is Yours, och är en liten sparsmakad folkpopvisa full av vemod och passion, med en enkel

4

ELECTRO

8:58

POP-HOUSE

BÄST JUST NU CAMILA ASTORGA DÍAZ camila.astorga.diaz@nojesguiden.se

4

Beri Fri Singel

Kombinationen falsett-autotunerefränger och kaxigheten i hennes verser är magi Drake feat. PARTYNEXTDOOR Preach

INDIE

Från If You’re Reading This It’s Too Late

Strangers To Ourselves

Det händer extremt sällan men just här blir Drake helt outplayad av PARTYNEXTDOOR som gjort årets absolut bästa vers.

Sony

Kendrick Lamar feat. James Fauntleroy, Ronald Isley How Much A Dollar Cost Från To Pimp A Butterfly

Det finns typ inget vassare än när jazzstrofer möter mystiska drömska ljud och Kendricks texter. Guld.

Modest Mouse

Sedan senast det begav sig har Modest Mouse samlat på sig så många spretiga idéer att de knappt vet var de ska ta vägen. Det duger förstås inte, för även om Lampshades on Fire är intensiv och komplex, med gitarrinstick som vittnar om avtrycken Johnny Marr gjorde under sin tid i bandet, matchas den och andra höga toppar konsekvent av rejäla dalar. The Ground Walks, with Time in a Box är effektiv och smart ska (!) medan tjugotalsjazz i Brooklynhipstertolkning i Sugar Boats bara blir enerverande. Det märkliga men mycket medryckande ljudexperimentet Pistol prövar rytmer och refräng som hade garanterat radiospelningar om vi levde i en mindre likriktad tid, men när de tar sin rytmiska lekfullhet ett steg längre ut i Ansels

4

BÄST JUST NU CHRISTOFFER REICHENBERG ANDERSSON christoffer.reichenberg.andersson@ nojesguiden.se

Into The Valley Festival i Dalhalla i sommar Infoga valfria superlativer för den här festivalens lineup.

Blandade artister Folk Dubbelvinyl, Woodsman & Lady Log

Ett gäng strålande producenter tolkar klassisk svensk folkmusik.

Caribou Mars (Head High) Remix

En favorit remixad av en favorit.

plojreggae med oljefat spårar det ur i renodlad novelty. Just när det är på väg att kantra räddar Isaac Brock till slut situationen med sitt oefterhärmliga Captain Beefheart-skrovlande i The Best Room, med klassiskt Modest Mousesvårkontrollerad lager-på-lager-indie.

Så som vi vill ha det. PF

ALT-HIPHOP

Young Fathers

White Men are Black Men Too Big Dada

I sina sämsta stunder låter Young Fathers som Gnarles Barkley, i sina bästa skapar de rastlös hippop med följsamma slingor och mjuka rapbeats. Jag gillar variationen, där de krälande soulmelodierna bryts sönder av en störig grabbattityd, vilken i sin tur avlöses av en fluffig frikyrkokänsla för att sedan landa i en joggingtur med oändlig energi. Det är en kul skiva, där nyanserna är behållningen och det stundtals lite väl bröliga och alltför maxade, tonårshetsiga soundet är det som irriterar mest. SB

4

HOUSE

Fort Romeau Insides

Ghostly International/Playground

Fort Romeau inledde sin producentkarriär med ett debutalbum 2012 istället för det mer sedvanliga singelsläppandet. Nu är uppföljaren färdig, och det är en imponerande bredd britten komponerat ihop i albumets åtta spår. Gammal kosmisk disco och tidig electro har fått fungera bollplank och förebild i skapandet. Som bäst är det riktigt bra och förtrollande dansant men vid vissa tillfällen trillar det över i slätstrukna passager. Eftersom dessa är få är ändå Insides ett brett album som fungerar lika väl på dansgolvet som på cykeln till sommarjobbet i juni. CRA

4

NR 3, 2015 | NÖJESGUIDEN

51

MUSIK BÄST JUST NU CHRISTOFFER BERTZELL christoffer.bertzell@nojesguiden.se

en skiva som kommer göra alla Prodigyfans lyckliga plockar de nu upp taktpinnen igen. Samtidigt vinner de kanske några unga själar som inte hunnit höra Firestarter än. CRA

Watain Tonight We Raise Our Cups and Toast in Angels Blood Live-album, Sound Pollution

En oförglömlig kväll där ett av våra viktigaste band tolkar ett musikarv av mörkare snitt.

AOR

Toto

Europe War of Kings

XIV

Album, UDR/Warner

Toto har alltid täckt upp en bred genrerepertoar, fast samtidigt prickat hits. Hitsdelen tog slut efter åttiotalet och Toto förpassades till att vara ett nostalgiturnerande paket av inhyrda musiker.

Tacksamt nog insåg Steve Lukather detta och på XIV medverkar essentiella medlemmar som sprider en genuin experimentell spelglädje. Spelglädje innebär dock inte per automatik att det skrivs starka låtar, utan det är alltför ofta ett lågmält segande som drar mer åt progressiv rock. Den tuffa öppningen Running Out of Time och sjuttiotalistiska fusionrocken i Chinatown är energiska färgklickar i ett annars ganska blekt verk. CB

Tio år efter återföreningen slår Europe sig helt fria från det förflutna.

Celldweller End of an Empire: Dreams Album, Fixt

Muskelberget Klayton har ett kapitel kvar på sin tetralogi, men redan når han nya höjder.

Frontiers/Playground

3

SYNTPOP

Le Muhr BL ACK METAL

Dødheimsgard A Umbra Omega Peaceville/Border

Hade Aldrahns återkomst som vokalist inneburit en uppgradering skulle A Umbra Omega ha varit en stark uppföljare till Supervillain Outcast. Hans experimentella sång är dock inget annat än en missriktad insats där hans röst utdraget försöker imitera musikens eklektiska format. Avantgarde i all ära, men det räcker inte med Vicotniks vackert progressiva vision, även om norrmännens black metal-arv gör sig påmint. Samtidigt som brutalitet sällan prioriteras, finns det likheter med Mayhems nutida konstnärligare anslag. Det är ofta en svår balans mellan vad som kan avfärdas som planlöst harvande och pretentiöst ljudhantverk. CB

3

Ge mig drömmar att leva eller gift att dö

POP

Laura Welsh Soft Control Polydor/Universal

Den själfulla romantik som präglar Laura Welshs r’n’b-influerade pop har gjort att paralleller återkommande har dragits till sångerskor som Adele och Jessie Ware. Även andra genreskilda namn har upprepade gånger hörts i diskussionen om i vilka fotspår hon går, vilket än så länge är hennes stora problem, hon vet inte riktigt vilken fot hon ska stå på. Tråkigt för en så uppenbart talangfull sångare. Tyvärr drunknar hennes röst och sinne för melodi i svulstiga nummer som Ghosts och God Keeps. Istället bör fortsatt fokus ligga på samarbetena med Dev Hynes och Robin Hannibal. Mer lekfullt tillbakalutad r’n’b. Fler Unravel och Still Life. AJ

3

FOLKPOP

Laura Marling Short Movie Virgin/Caroline

Laura Marlings karakteristiska singersongwriterpop med galopperande westerninslag lockar säkert fans av gubbig countryrock, akustiska gitarrer och samtalsvänlig folkpop, men det finns ingenting som gör mig särskilt intresserad. Vare sig den dova pratsången, den skira melankolin eller den dunkla dramatiken.

Det är helt enkelt för mycket sömnig småstad i Texas. SB

6 Björk på MoMA Sällan har någon varit så självklar på Musem of Modern Art.

5 Freddie Wadling Fin dokumentärfilm och dessutom Cortex mästerverk Spinal Injuries återgivet. Vi bugar för en mästare.

2

Beat Butchers

Le Muhr bildades ursprungligen med en tanke om att fylla en lucka i det svenska musiklivet, de ville ha punkig pop och ilsken indie och nu över tio år senare har de fyllt ett helt annat hål. Man skulle kunna kalla det hålet som uppstod efter att Adolphson & Falk övergivit det discosyntiga soundet från sina tidiga skivor. Detta är samma vardagsrealistiska betraktelser, samma försiktiga samtidspoesi och rymdiga atmosfär, men mer malande och mörkt.

Trivsamt, men lite för DIY-igt. SB

Musikbarometern

3

4 Jay Z köper svenska Wimp Det är inte bara den faktiska musikexporten som är extra stark i Sverige just nu.

POP

Madonna Rebel Heart

Interscope/Universal

3

Trots viss experimentell återhållsamhet och ett antal okrystade, för Madonna rentav klädsamma låtar, lyser hennes desperata önskan att fortfarande vara relevant igenom lika tydligt som den gjorde både på MDNA och Hard Candy, även om detta album tveklöst är ett steg i rätt riktning. Likt andra artister som överlevt decennier i popvärldens finrum, tycks törsten för rampljuset vara större än tanken på att låta sitt artistiska jag växa naturligt. Eller så vill inte Madonna något hellre än att sjunga över Diplos härjiga EDM-trap?

Plagiatstämningar i musikbranschen Först tryckte Tom Petty till Sam Smith och nu har Marvin Gayes familj fått vittring av pengar hos Pharrel och Robin Thicke. Pinsamt.

AJ

The Day Is My Enemy

Nya drömduon gör det igen.

Tinashe Amethyst

Cooking Vinyl/Playground

Mixtape

The Scene Between

Blurred Lines överallt Det värsta med domen var inte om det kan skada musikers kreativitet utan att vi blev påminda om den låten igen.

Det känns lite underligt att lyssna på ett nytt Prodigyalbum 2015, sju år efter deras senaste och nästan tjugo efter de var ett av Europas största band. Kanske är det därför lyssningsfilen är den hårdast säkrade jag någonsin varit med om, men det som döljer sig innanför alla digitala spärrar är ett Prodigy som låter ungefär likadant som 1997.

Tiden har hunnit ikapp dem för andra gången, och Prodigys big beat känns förvånansvärt passande för en samtid där EDM-festivalerna är några av världens största. De la grunden och med

Tinashe gör anspråk på r’n’btronen även 2015.

Ji Nilsson Ring mig Julia Spada

Memphis Industries/Border

BÄST JUST NU ADAM JANSSON adam.jansson@nojesguiden.se

Cashmere Cat feat.

Ariana Grande Adore Singel, Friends Keep Secrets/Interscope

BIG BEAT

The Prodigy

3

52

NÖJESGUIDEN | NR 3, 2015

Svar till/Remix på Lägg Dig Ner

Så fin. Så cool. Det går så fort att trilla dit igen.

2

POP

The Go! Team

The Go! Teams livsbejakande high-school-pop är så överentusiastiskt sprudlande att det liksom sprutar cheerleader-pompoms och konfetti ur högtalarna när jag lyssnar. Detta är som att åka bergochdalbana och äta sockervadd samtidigt som en storbild-tv visar singalong-programmet Glee och Hello Kitty är på besök. Det är helt enkelt så mycket av det roliga och gulliga att jag blir alldeles matt. Inte ens inslagen av skitig garage och bossig riot grrrl räcker för att neutralisera den här trippen. SB

2

2

1 Burzums relationsråd Den gamle kyrkbrännaren Varg Vikernes nya karriär som relationsrådgivare på YouTube? Hmm.

72 9 l l i t A K R Y T S a : s m S

80

Vad ville du bli när du var liten?

6 – Redan när jag var 13 ville jag

jobba med radio och tv. Sen golfproffs, men det lär inte hända. Få golfproffs skriker könsord och kastar klubbor längre än vad de slår bollarna.

1 & 6 MÖTER

MÅRTEN ANDERSSON

Vem är din största förebild?

6 – Laleh. Hon visar att det går att vara unik och att det är coolt att vara sig själv. För mig står hennes musik för det viktiga i livet: att vara ärlig och snäll. Jag har sett SVT-dokumentären om henne fem gånger.

1

Han har gjort succé med klubben Sober, men var inte lika populär när han förra året skrev att ingen vill se kvinnliga komiker. Döskalle & Mästerligt äter årets första mjukglass med Mårten Andersson som berättar hur han idag ställer sig i ämnet, hur han nästan drunknade på fyllan och den nya nyktra livsstilen.

Har du komplex för att du själv inte är rolig när du omger dig av komiker?

– Nej, inte alls. Jag tycker själv att jag är mycket roligare privat än på scen. Av oss komiker som skojar mest privat är det jag, Måns Möller och kanske Patrik Larsson. Många andra är förvånande nog rätt tråkiga utanför scenen.

Vad är det värsta någon sagt till dig?

1 – Jag mådde dåligt av drevet mot

mig i samband med bråket med Karin Adelsköld. Jag har aldrig mött så mycket hat från folk som aldrig har träffat mig.

Men att jag skulle vara kvinnohatare…

Det började med mejlet där du skrev ”varför boka kvinnliga komiker när ingen vill se dem?”.

1

– Jag ångrar sättet jag uttryckte mig på.

Det var skrivet till en liten intern grupp.

Om man lyfter ut det från sammanhanget ser det oerhört illa ut. Samtidigt står jag fast vid att jag inte skulle ha startat en tävling för att få fram fler kvinnliga komiker om jag var emot dem.

Ingen tyckts komma ihåg det, alla ville bara hugga.

1

Varför sa du så då? Om ambitionen var att få fram fler kvinnor?

– Det var min uppfattning, och inte bara baserat på den här tävlingen. Det finns ingen kvinnlig komiker som fyller Globen som Schyffert och Lindström, eller kan åka på 30 utsålda 1500-personersteatrar som Soran Ismail eller Magnus Betner.

Vi har en bra bit kvar. Det står jag för – det är svårare för de största kvinnliga komikerna att sälja lika mycket biljetter som de största manliga. Vad det beror på är en annan diskussion. Men det betyder inte att det var smart av mig att skriva 54

NÖJESGUIDEN | NR 3, 2015

att ingen vill se kvinnliga komiker. Är det inte jobbigt att du måste hitta på egna program för att få vara med i dem?

1

– Jo, jättejobbigt. När jag väl får vara med i program är det på ruttna sändningstider: ”premiär midsommardagen 06.15”. Eller så blir jag utröstade direkt som i Let’s Dance. Ofta handlar förslagen om att jag ska programleda när ett gäng blondiner med locktänger åker till Maldiverna. Jag har kanske en personlighet som sticker i ögonen på folk, jag sticker ut hakan och är kaxig.

Förr var jag mer bitter över att jag inte fick ett tv-program eller att det gick bättre för andra. Vet inte om det hänger ihop med att jag har blivit 40. Idag har jag inte samma behov av att bli sedd och uppskattar mer att skriva.

6

Men du kände att du ville synas mer förut?

– Ja, jag drevs av en tomhet. Jag försökte fylla den tomheten med massa saker: rus, korta romanser och bekräftelse. Det fanns en osund desperation i det. Jag befann mig i en festdimma där jag inte kunde se saker riktigt klart. Idag har jag bytt ut det mot meditation, träning, nykterhet och personlig utveckling.

1

Startade du klubb av samma anledning, för att du ville synas?

– Sober startade jag för att de första månaderna jag slutade dricka var som en smekmånad. Jag hade varit bakis och hade ångest halva veckorna. Jag tänkte att jag skulle ta ett break på 60 dagar, men nu har det blivit 14 månader. Efter ett tag gick smekmånaden över i vardag.

Jag kände hur folk knuffades, skrek, hällde drinkar på varandra – betedde sig som apor. Det är okej fram till tolv, sen blir svenskar som drängar från Ytterhogdal med vikingahjälmar. Då tänkte jag att jag ville starta en klubb med allt det bra förutom spriten.

Höll du inte på att drunkna också?

1 – Jo, på fyllan utanför klubben F12 i Stockholm. Har minnesluckor och var dyngrak. Vaktchefen såg och drog upp mig, annars hade jag förmodligen inte levt idag.

Hur många av alla debattartiklar du har skrivit om samhällets besatthet av alkohol handlar egentligen bara om att du vill göra reklam för Sober?

1

– Tio procent kanske.

6

Saknar du aldrig åren som du själv beskriver som dina ”festår”?

– Det jag saknar är njutning, ett grymt glas rött till en köttbit. Kanske också att vara

lite lullig. Men fyllorna, jag har 20 år av fester. Vad ska jag göra, stå på Spybar på helgerna? Nej tack, jag är mycket hellre på landet.

Hur mycket får du höra från dina kompisar att du är tråkig för att du inte dricker?

6

– Det enda Soran Ismail frågar när han hör av sig är när jag ska börja dricka igen. Vissa har slutat ringa helt.

1

Vad är det mest kriminella du har gjort?

– Bilinbrott. Jag hade en stökig period i högstadiet. Jag lärde mig att sno bilar helt enkelt. Jag åkte bara fast när jag snodde mina föräldrars bil och körde sönder den. Då blev det krismöte.

Hur många har du legat med?

1 – Det kommer jag aldrig svara på.

Men jag kan säga mer än 50 personer.

1 Hur stor procent av alla du legat med tror du har legat med dig för att du är ”känd”?

– Förmodligen alldeles för många.

Tjejerna jag var med gillade mig troligtvis för att jag är en offentlig person. Jag tror du får tillbaka det du sänder ut. Om du lever hårt, drar hem tjejer och dricker mycket lockar du nog inte till dig flickvänner direkt. Jag fick inte pojkvänsstatus, och det lider jag fortfarande av.

Varför tar du så många selfies?

1 – Jag tar mer selfies än vad jag vill, men jämför du med Anders Timell har jag inte tagit en enda selfie.

Sen när blev Anders Timell någon slags måttstock för vad som är normalt?

6

– Haha, sant. Men det finns många som är värre än jag.

6

Om du fick ändra en sak med dig själv, vad skulle det vara?

– Min ängslighet ligger fortfarande i att jag bryr mig om vad andra tycker, så det skulle vara att ta bort den.

6

Om du fick byta liv med en annan person för en dag, vem skulle det

vara?

– Zlatan! Han är den ultimata människan som skiter i vad andra tycker och tänker.

Och min stora önskan är att sluta bry mig om vad andra tycker. ◆ Foto: CHRISTIAN KRULL WAHLEN

Nu finns Göteborgs fria kulturliv samlat på ett ställe!

WWW.KULTURPUNKTEN.NU