En annan historia by Nora Märtha Lundberg

En annan historia Av Moa Sandeskog, Line Jacobsson, Maya Ospina Ivarsson och Nora Lundberg

Inledning I en grupp på fem personer har vi gestaltat den historia vi är vana vid att höra utifrån annorlunda perspektiv. I två möten var har vi mött personer som fått möjligheten att berätta om sina livsöden och låtit oss sätta in det i en större och mer omfattande helhet av hur historian under 1900-talet egentligen sett ut för personer som har levt vanliga liv. Våra intervjupersoner har som förstahandskällor gett oss unika perspektiv på politiska reformer och sociala strukturer i samhället från 40-talet tills idag genom våra tolkningar. Ämnen som lyfts i denna antologi av reportage är upplagda i kronologisk ordning efter sådant som rör en människas liv. Exempel på ämnen som belyses är barndom, steget från barndom till vuxen och vuxenlivet. Repotagen 1. 2. 3. 4.

Det fria livet?, Maya - Sida 2-6 Uppfostran i arv, Moa - Sida 7-11 Vi är inte längre hemmafruar, Line - Sida 12-15 “Du får ju inte jobba om du har barn”, Nora -

Det fria livet? Barndom är en stor del av våra liv, vissa säger att barndomen slutar när man blir 18 år och vissa tycker att den håller på hela livet. Oavsett tänker nog alla att barndomen är den tiden som formar en som mest under ens liv. Frågan är om vi är fria att forma våra egna liv, eftersom man blir så formad under den tiden man umgås som mest med sina förälder. Genom två generationsintervjuer vill jag visa först och främst hur individerna hör ihop med den stora historien och även hur man påverkas under sin barndom, särskilt av sina föräldrar. Så låt mig introducera, min mormor och min mamma. År 1934 i december föddes Marie-Anne Ivarsson, min mormor, i Helsingborg, Skåne. Om man frågar henne om hennes barndom beskriver hon den som lugn och positiv, ja bra helt enkelt. Som barn bodde hon i ett stort hus med trädgård och en hund. I huset bodde hon, hennes lillasyster, hennes mor och far och hennes farfar som även hade byggt huset i sina yngre dagar. Hennes relation med sin yngre syster var inte jättebra eftersom de hade så olika åsikter. Siv, som systern hette, var tuff och gick mer än gärna emot deras föräldrar medan mormor var lydig och sa mycket sällan emot. När mormor säger detta tänker jag på min egen relation med min lillasyster, hur det är hon som är den tuffare av oss men att vi samtidigt kommer bra överens. Jag antar att det hänger på hur föräldrarna behandlar barnen, om de väljer att behandla barnen olika och ge olika “rättigheter”. Det kan även bero på hur stor åldersskillnad det är mellan syskonen, mellan min syster och mig är det bara 1och ½ år mellan. Det kanske var mer mellan mormor och hennes syster. Mormors far var mycket respekterad i hushållet, honom ville hon inte störa så de hade inte en särskilt nära relation. Detta var fortfarande ofta fallet i hushåll i Sverige runt 30-talet, att mannen hade högsta positionen i familjen, men det var på väg att förändras menar Hirdman i sin text “Kvinnorna i välfärdsstaten”(1992, 209-213). Hirdman kallar det för husmoderskontraktet. Det var ett osynligt kontrakt påskrivet av samhället om att kvinnor skulle få fler rättigheter som hemmafruar. Mormors mor var hemmafru och en bestämd sådan, kanske att hon hade möjlighet att vara så bestämd på grund av “husmoderskontraktet” eftersom hon fick mer rättigheter och därmed lite mer känsla av makt. När mormor gick i skolan bodde hon nära, hon behövde bara gå på en lite grusväg för att komma fram. Hon beskriver den som en “fin skola”. Mormor berättar om karamellbutiken som låg en bit ner på vägen, det var dit man gick på rasterna när man inte lekte eller tävlade i 60 meter. Hon suckar och får en nostalgisk blick i ögonen. Så börjar hon berätta om den gången en pojke i klassen hade fyllt sina byxor med lingonsylt så att det skulle se ut som om han hade blött igenom efter rappen han fick. 2

- Det var helt okej att dänga till en elev, på den tiden, tillägger hon. Jag tänker på hur det kan ha varit att leva på en tid då det var okej med aga och hur stor skillnad det är jämfört med nu. I Folkskolan gick mormor 6 år, därefter gick hon 2 år på flickläroverket som hon var noggrann med att poängtera var hennes mors idé. Där fick man lära sig hushållsarbete, bland annat, som förberedde en inför arbetet som hemmafru. Kanske var det därför hennes mor så gärna ville att mormor skulle gå där, för att förbereda henne inför det livet som hon hade. Meningen, än en gång enligt hennes mor, var att man efter skolan skulle ta realexamen och sedan studentexamen och därefter fortsätta studera på universitet. Men mormor tog bara realexamen fortsatte sedan till handelsgymnasiet där hon tog handelsstudenten. När hon säger det får hon något trotsigt i rösten, men som samtidigt är bekräftelsekrävande. Jag antar att det är något som ligger kvar från hennes tid med sin mor. Hon berättar sedan att drömjobbet var sjuksköterska men eftersom hennes far sa att hon var alldeles för klen för det var det bara att välja något annat. Det var därför hon hoppade över till Handelsgymnasiet, och för att det fanns möjligheter till jobb med den inriktningen. Det slutade med att mormor började vikariera inom psykiatrin som sekreterare. Hon bytte till ett jobb på en resebyrå och träffade Carl-Ingvar då, pappan till hennes framtida barn. Eftersom Carl-Ingvar bodde i Göteborg flyttade mormor dit med honom men än så länge bodde de inte tillsammans, mormor hyrde en liten lägenhet och bodde där ensam. Efter ännu ett halvår bestämde sig mormor och Carl-Ingvar för att flytta ihop och gifte sig “så småningom”. När jag hör detta “så småningom” blir jag chockad. Alla historier jag har hört om min morfar, som jag aldrig fick chansen att träffa, som var så positiva. Alla barnen älskade honom, jag börjar tvivla på om mormor verkligen ville gifta sig just där, då och med honom. Hösten år 1956 fick de sitt första barn, en dotter som de döpte Chris. Då var mormor endast 22 år. Ungefär två år senare fick de sitt andra barn som de döpte till Anneli. Mormor tyckte troligtvis att det gick lite fort framåt, hon kanske kände sig snärjd i barn och äktenskap, för en kväll sprang hon hem till sin mor och bad om att få hennes godkännande om en skilsmässa. Hon godkände inte och förklarade att mormor inte bara kunde lämna sina barn och sitt giftemål, hon hade gjort ett val och skulle stå för det. Så mormor stannade kvar. Knappt tio år senare fick de sitt tredje och näst sista barn, ännu en dotter, min mamma. Charlotte Ivarsson föddes i juli år 1965, i Göteborg. Till skillnad från sin mammas uppväxt upplevde hon sin som livlig, full av glädje och ständigt i rörelse. Mormor tog inte lika mycket hand om sina senare barn som hon gjorde med Anneli och Chris. Istället lät hon de äldre ta hand om de yngre. Kanske var det den krossade önskan om skilsmässan som tog knäcken på mormor. Jag har ju hört historier om hur mormor förändrades, hur hon var som en helt annan mamma för Anneli och Chris än för mamma och Claes (den yngste).

- Det här var ju 70-talet, förklarar hon när jag frågar om hennes relation med sina föräldrar, på 70-talet var det ju inte så, hon söker efter ett passande ord, stelt mellan barn och föräldrar. Jag tänker på hur stor skillnad det redan nu är på mormors och mammas uppväxt. Mormor med sin bestämda mor och mamma som alltid hade lite “friare tyglar”. Varför mamma hade friare tyglar kan ha varit för att könspolitiken började bli ett väldigt hett samtalsämne i debatter (Arnberg, Sundevall och Tjeder 2012, 22). Eftersom positionerna för de olika könen ifrågasattes släpptes greppet om de gammalmodiga tankarna om hur samhället “skulle vara strukturerat”. Då förändrades även förväntningarna på hur barn av olika kön skulle agera, som att flickorna skulle leka med dockor och pojkar med lastbilar, föräldrarna började låta sina barn gå sin egen väg. Jag skulle tro att det inte bara var därför mamma och hennes lillebror var mer fria i sina val, mormors uppgivande anda kan nog också ha haft ett finger i spelet. Jag frågar om mammas pappa, Carl-Ingvar och än en gång ser jag hennes ansikte lysas upp med en sorgsen glädje i ögonen, en blandning av minnen. - Det var min pappa som var mest livlig, han var mest dominant, säger hon. Senare får jag veta att det även var han som var mest intresserad av att få kontakt och lära känna sina barn. Det var på grund av hans spontanitet som familjen flyttade till landet när mamma var 6 år. På landet, eller lite mer exakt i Frendefors, Dalsland, bodde familjen Ivarsson på en gård med hästar, hundar och katter. Mamma började i skolan och trivdes mycket bra där. På rasterna lekte både killar och tjejer tillsammans och ibland bytte de även bokmärken. Jag frågar om hur läraren och relationen mellan eleverna och lärarna var. Hon säger att alla älskade fröken men att hon var mer respekterad än vad lärare är idag, ingen förälder hade vågat att säga emot fröken då. Jag kommer att tänka på hur utvecklingen egentligen har gått för lärare, hur lite respekt de har nu för tiden. Samtidigt sökte mormor efter dagsaktiviteter eftersom det inte fanns någon anledning att bara stanna hemma som hemmafru nu när barnen gick i skolan hela dagarna. Hon började på en engelskkurs men kom snabbt på att hon kunde mycket bättre än till och med lärarna. Därmed sökte hon arbete där och fick det också. - Jag hade en liten bil, tillägger hon glatt, som jag pilade runt med, hon skrattar lite som om hon kommer ihåg hur det var, ja, det var roligt. Enligt boken “Folkhem och uppror” (Arnberg, Sundevall, Tjeder, 2012, 22) var detta oftast fallet, att det pågick en tvåförsörjarnorm på grund av den könsdebatt som började cirkulera runt på 60-talet. År 1975 hade familjen bott i Dalsland i 4 år, så det var dags att flytta igen. Denna gången flyttade de till Förslöv, Skåne, in i ett stort hus med gigantisk trädgård där en bäck rann igenom. Mamma började gymnasiet, mormor fick ett jobb som sekreterare på en skola och Anneli och Chris flyttade ner till Lund och pluggade. Allt verkar ha varit frid och fröjd.

Vid den här delen av intervjun försvinner både min mormors och mammas leenden och de sänker sina röster som om det de just ska berätta inte kan pratas om för högt eftersom det då skulle bli alldeles för riktigt. Det är nu Carl-Ingvar dör. Jag vet inte vad jag ska fråga men upptäcker snart att jag inte behöver oroa mig för frågorna, svaren flyter på ändå. Jag antar att det kan vara svårt att börja prata om ett så sorgligt kapitel i ens liv men när man väl har börjat blir det svårt att sluta, det finns så mycket som inte blivit sagt men som får sägas nu. De sålde huset, efter att ha levt där i 5 år, med en del svårigheter. Mormor som inte hade varit ansvarig för ekonomin tidigare behövde nu lära sig att vara det. Mamma som gått 1 och ½ år i gymnasiet bestämde sig för att ta ett halvt sabbatsår för att reda ut saker och ting. Detta gjorde hon samtidigt som hon arbetade på en resebyrå. Det var mer praktik så hon fick ingen lön, men det var roligt. - Jag kan fortfarande känna doften av de nya katalogerna, säger hon nostalgiskt och spricker upp i ett leende i kontakt med minnet. Mormor flyttade ensam in i en lägenhet i Helsingborg medan Mamma och Claes fick bo hos antingen Siv, mormors syster, eller hos deras mormor. Efter att ha tagit studenten åkte mamma med en kompis till Spanien. Hon hade jobbat i en affär och hade kommit överens med mannen som hade ansvar för frukten om att han skulle meddela sin leverantör i Spanien om att mamma och hennes kompis skulle komma och jobba för honom. Det hade bestämts att de skulle får skjuts av några lastbilschaufförer och att de skulle jobba på plantagen. Därefter hade de planerat att åka till Italien och bo där ett tag. Problemet lurade sig på dem när de väl hade kommit fram. Leverantören hade inte fått något samtal eller någon annan form av kommunikation ifrån mannen som hade lovat att meddela. Det visade sig även att leverantören inte hade någon plantage som var mogen nog att bli plockad ifrån. Leverantören hade egna barn och ville säkert att de skulle bli bra behandlade om de skulle hamnat i samma knipa, så han bjöd in mamma och hennes kompis till honom där de fick bo i några dagar för att få samla sig. När de hade hittat det billigaste pensionatet bosatte de sig där. Jag frågar varför de inte åkte hem, eftersom de inte hade så mycket pengar med sig och inte heller hade ett arbete. Mamma svarar att det hade varit alldeles för pinsamt att komma hem med svansen mellan benen, de ville bevisa för sig själva och alla andra att de kunde klara sig ensamma. Eftersom pengarna försvann snabbt började mamma och hennes kompis leta efter arbete. De hörde ett rykte om efterfrågade engelsklärare på en skola med språkkurser, de följde dessa rykten och hittade det tillslut. Det var vid den här tiden som mamma hittade Antonio, som hon senare blev ihop med. Ett år stannade de i Spanien, tills pengarna var helt slut. Sedan åkte mamma hem till Helsingborg och började arbeta på ett hotell, för att samla ihop pengar så att hon kunde 5

återvända till Spanien och till Antonio. Hon lyckades samla ihop tillräckligt mycket för att flytta ihop med Antonio och fortsatte undervisa i engelska där, i Spanien. Efter ett tag förstod de att relationen inte fungerade och mamma bestämde sig då för att flytta tillbaka hem till Sverige igen. Denna gången flyttade hon upp till Stockholm för att studera film på kulturvetarlinjen. I kursen ingick en resa till Barcelona där de skulle fortsätta plugga. Mamma följde med på resan där hon träffade Antonio igen, av en slump. De flyttade ihop igen och bodde tillsammans i ett år tills mamma bestämde sig för att göra slut helt och hållet och flyttade än en gång tillbaka till Sverige. Mamma började arbeta temporärt på Perus ambassad där hon träffade Carlos, min pappa. De blev ett par så småningom och fick sedan mig och min syster. Pappa som fortfarande jobbade på ambassaden visste att han inte kunde uppfostra oss eftersom han behövde resa, i relation till arbetet, vart fjärde år. Därför bor vi med vår mamma och träffar inte vår pappa särskilt ofta. Därmed har min mamma påverkat mitt liv, genom att uppfostra mig. Är vi fria att forma våra liv? Jag skulle säga att vi inte är det, helt och hållet. Att vi formas i vår barndom är ett faktum men frågan är hur mycket. Genom dessa intervjuer kan det bevisas att det är mycket, om det påverkar en genom att man vill göra precis motsatsen till sin förälder eller förmyndare, eller att man vill kopiera deras liv till punkt och pricka beror på själva individen. Oavsett har man val, eller har man det? Författare: Maya Ospina Ivarsson, 2016

Källförteckning: Hirdman, Yvonne. Kvinnorna i välfärdsstaten. 1992. Arnberg, Klara, Sundevall, Fia och Tjeder, David. Folkhem och uppror. 2012.

Uppfostran i arv Två intervjuer, två individer. I detta reportage kommer jag att ta upp två människors uppväxt, den ena - Anita Lindberg - född på tidigt 40-tal och den andra - Viveka Lindberg - född på sent 60-tal men båda med samma rötter och blod samt med samma genus. Det handlar om en moders uppväxt jämfört med hennes dotters. Hur dessa två historier smälter ihop och hur individerna har formats och blivit till av deras olika uppväxt och situation i livet. Den andres uppväxt formad av den förstas, eller? Vad tar vi med oss från vår uppväxt och vad för vi med oss vidare när vi själva får barn att fostra? Och hur påverkas egentligen en kvinnas uppväxt beroende på tiden man växer upp i? När vi sätter oss tillrätta frågar jag om det är okej att jag spelar in samtalet. Anita godkänner men tillägger skrattande. - Du kan väl sudda ut norrköpingsdialekten. Dialekten kommer från hennes uppväxt, senast hon bodde i Norrköping var hon 17 år och gick i flickskolan där efter hennes mormors maning. Själv ville hon egentligen söka till Realskolan, läroverket, där man gick blandat pojkar och flickor. - Ja, mormor hade ju gått i, jag tror det hette Högre allmänna läroverket för flickor, det var alltså en separatskola för flickor. Och sedan hade min mamma gått i flickskolan i Norrköping. Då skulle lilla Anita också gå i flickskolan i Norrköping, tyckte mormor, och det hade jag inget att säga till om. Flickskolor var fram till 1960-talet vanliga i Sverige och den främsta anledningen till att man ville ha uppdelade skolor var dels för att umgänget mellan de två könen inte skulle leda till sexuella kontakter men främst var tanken att flickor skulle utbildas inom andra områden än pojkar, såsom att ta hand om hushållet och familjen (Shånberg, 2010, 2). När Anita var fem år gammal flyttade hon med sin mormor och morfar till Lindköpinsvägen i Norrköping. Åren innan hade varit händelserika, hennes lillebror som föddes 1943 gick bort, två år gammal av en medicinförgiftning. Hennes pappa spenderade mycket tid på sjukhus då han var bipolär och i samband med detta skildes hennes föräldrar. - Om man pratar om frihet så hade min mamma ingen frihet tycker jag för det var hennes pappa och mamma som sade åt henne att de skulle skiljas. De bestämde det, säger hon och jag börjar tänka på hur möjligheterna för att skiljas var förr i tiden. Det har lång fram i tiden varit väldigt krångligt att få igenom en skilsmässa och enligt Landsarkivet i Uppsala (2009, 1) erkände lagstiftningen om skilsmässor 1810 obotliga sinnessjukdomar som orsak till skilsmässa. Jag vet inte huruvida det var svårt för Anitas föräldrar att få igenom skilsmässan på 1940-talet men möjligtvis underlättade just den lagstiftningen att det kunde gå igenom eftersom det inte var förren runt 60- och 70-talen som det började bli sånär enkelt att skiljas och man inte behövde intyg eller likande för att göra detta. Hon berättar med en klump i rösten att tiden efter denna var väldigt tung för hennes mor och efter att ha polisanmält läkaren som medicinerat den döda pojken sade hon upp sig från sitt 7

jobb. Nu var hon arbetslös och ensamstående med en dotter vars pappa låg inlagd på sjukhus. Det måste ha varit fruktansvärt att vara i en sådan situation, och att samtidigt bära på den psykologiska påfrestningen av att förlora sitt barn. Anita förklarar att hon därefter flyttade till Norrköping med sin mormor och morfar. - Från det att jag var fem år tills jag var sjutton år så bodde inte jag hos min mamma utan hon åkte runt och jobbade på olika ställen i Sverige som sjukgymnast, på många olika ställen, och även till England. Hon berättar att hennes mor var borta ganska mycket men kom och hälsade på någon eller några gånger per år beroende på var hon för tillfället levde och verkade. Istället bodde alltså Anita med sina morföräldrar i Norrköping, i en stadsdel som kallades för villastaden. - Ja det var en del som låg mot Lindköping till, en fin stadsdel där Motala ström flöt förbi, och jag gick även i söndagsskola nere vid strömmen, när jag var fem-sex år. De första åren i skolan var hon blyg och hon beskriver det som att hon var ganska ensam. I området där de bodde levde dock tre pojkar som hon brukade vara med och hon förklarar hur hon lekte med dem i sandlådan på gården. - Så kom jag där med mina dockor och grejer vet du, eller hade plockat ner mitt dockskåp ut i sandlådan men jag hade ingen chans mot deras tanks och bilar va. Haha, men jag lekte med dem så jag var bara van att leka med pojkar, hon pausar och tittar ut genom fönstret till höger om henne, jag följer hennes blick och ser där den övergivna sandlådan utanför köksfönstret i radhuset jag själv bor i. Jag kan se framför mig lilla Anita och tre pojkar, en yngre och två äldre, sitta där och leka med varandra. -Men i flickskolan hade jag några vänner som jag umgicks med, och Kristina, som bodde nära oss när jag blev äldre, henne har jag fortfarande kontakt med. I flickskolan hade de vanliga lektioner, såsom matematik, svenska, engelska, språk och samhällsorienterade ämnen men de hade även ämnen som inte finns idag, som uppförande och ordning samt hemkunskap och skolkök - då man lärde sig att laga mat samt hushållsekonomi för familjer och liknande. De två Anita med sin skolklass i flickskolan under lektionen “Skolkök”. senare ämnena var speciella just för flickskolan och de hade man inte på läroverket säger Anita. När hon fyllt 17 år tog Anita sitt pick och pack med sig och flyttade till Nyköping där hennes mamma hyrde ett rum i ett stort hus som ägdes av en änka med flera barn som flyttat därifrån. Där gick hon klart sin utbildning på flickskolan där och efter det jobbade hon ett antal år som banktjänsteman på banker på olika platser i Sverige men även i USA under ett 8

år. Hon kom senare att bli programmerare och 1966 gifte hon sig med en man som kom att bli pappa till hennes två barn, varav en - Viveka Lindberg. I ett radhus i Nyköping växte hon upp med sina två föräldrar, Anita och Rolf och senare också hennes yngre syster. - Båda mina föräldrar jobbade mycket, men min pappa läste en ingenjörsutbildning när jag gick på dagis och var två år gammal [...] och då jobbade ju bara mamma och pappa pluggade, och sedan jobbade de båda två mycket, de var knegare kan man säga. Faktumet att Vivekas mamma ensam försörjde familjen är något som var annorlunda. Fohrman (2010) skriver att under 60- och 70-talen tillkom fler och fler yrken för kvinnor men dessa yrken var förtfarande framförallt deltidsyrken för att kvinnan skulle kunna ta hand om hemmet samtidigt. Detta var alltså en annorlunda situation som nog stred emot normaliteten något. Dock kunde Viveka i sin uppväxt tydligt se de normer som fanns i samhället och den tydliga struktur vad gällde manligt och kvinnligt i hemmet. Trots att hennes båda föräldrar arbetade lika mycket när hon blivit äldre förklarar hon hur hennes mamma var den som tog hand om hushållet. Hon var även den som hade kunskap om matlagning av hennes föräldrar. - Pappa hade aldrig lärt sig laga mat, liksom. Han kunde koka kaffe, koka ägg, kanske steka ägg, göra mackor och plocka i och ur diskmaskinen medan mamma var dökunnig på det och hade lärt sig av sin mormor när hon var ung. Viveka upplevde sin pappa som väldigt - och kanske ovanligt - engagerad och intresserad i henne och hennes systers intressen och liknande under uppväxten men hushållsarbetet fanns inte inom honom vilket jag tror beror på att det var så i den tid hon växte upp i. Det fanns väl även kvar från utbildningen under flickskolan vilka som var kvinnans uppgifter respektive mannens trots att de inte var speciellt präglade av dem vad gällde annat. - När jag var väldigt liten, när jag började skolan tyckte jag det var jättepirrigt, jag var så nervös. Mamma och jag hade varit på stan och köpt en blå skolväska men jag minns att det var så otroligt stort att börja skolan och man satt där tyst som en mus spänd på vad som skulle hända. Man märker hur hon nästan blir pirrig bara av tanken på skolstarten och hon fnissar till när hon nämner sin blå skolväska - med blommor på. Precis som sin mamma var hon alltså något blyg under de första åren i skolan men hon tyckte att det var väldigt roligt och hon blev mer och mer självsäker och trygg desto äldre hon blev. Snart hittade hon sina två närmaste vänner och de höll ihop i vått och torrt. Som tioåringar började de tre i en fotbollsklubb där Viveka spelade till den dag då hon flyttade ifrån sin hemstaden. Jag frågar om hon tror att det var ovanligt för flickor att spela fotboll och hon tänker efter en stund innan hon säger. - Nja, jag tror att det var en tid när det började ändras och det kom tjejfotboll och flicklag och så, och mycket riktigt, damfotboll kom igång redan under början av 1900-talet i Sverige men när damerna ville spela mer organiserad fotboll i lag möttes de av starkt motstånd och det var inte förren på 60- och 70-talen - under mammas uppväxt - som de första dam- och flicklagen började formas (Olsson Hillgren 2014, 9). 9

Under den här tiden var det också mycket annat som pågick utanför Sveriges gränser, Kalla kriget - och med det spänningar i alla världens hörn - var i full gång och likaså USAs krig mot Vietnam som Olof Palme, Sveriges dåvarande Stadsminister, hade mycket åsikter om. Jag undrar om Viveka kände av den politiska stämningen i luften och om hon tror att hon och hennes vänner mm var formade av tiden de levde i. - Ja, det måste ju ha varit det och vi hade en väldigt öppen lärare som också bejakade det vi tyckte om och varje individ som vi var. Då gjorde jag och mina vänner pjäser och föredrag om mobbing, politik och situationer i samhället. En hette “Fyllefarsan”, som handlade om en alkoholiserad pappa, helt socialrealistiskt och samhällsengagerat. Hon skrattar när hon minns tillbaka på det och jag förstår att det var något som engagerade henne och något hon var intresserad av. Dessutom gick hon, tillsammans med sina vänner fram till folk inne i centrum i Nyköping under omröstningen om kärnkraft 1980. - Menar du att du tänker rösta ja till kärnkraft. Hela jorden kommer gå under och bli utplånad och dina barn kommer inte kunna leva här, sade de till människor på stan. Hon förklarar att de också var extremt influerade av sina föräldrar och kanske främst av just hennes pappa i dessa frågor. Han var en stark förespråkare för Palme och på kvällarna vid middagsbordet beskriver Viveka hur han lutade sig fram över matbordet och pratade snabbare samtidigt som volymen på rösten höjdes när han talade om kalla kriget, social rättvisa och kärnkraften bland annat. Men det är inte bara det Viveka upplever att hon har fått ifrån sina föräldrar. Hon säger att trots att man som barn till någon mycket fokuserar på att skapa sin egen person när man går ut i livet tar man med sig otroligt mycket från sina föräldrar. Till exempel under sitt liv upplever hon Viveka och hennes lillasyster som är ute och plockar svamp under uppväxten. att hon verkligen har fått med sig både ett otroligt intresse för naturen och havet från uppväxten då de spenderade mycket tid utomhus. De gick i skogen på höstarna och plockade svamp och bär och de hade en segelbåt som de var ute med varje sommar från det att hon var 7 till att hon blev ungefär 17 år. Båda är de kvinnor uppvuxna under 1900-talets Sverige, nästan 30 år ifrån varann. Deras berättelser har gett mig en bild av hur deras verklighet och uppväxt såg ut om man jämför med exempelvis min. 40-talet var en tid då kvinnans roll var att vara hemma och ansvara för hushållet. Min mormor fick med sig detta tydligt i sin uppväxt genom flickskolan då hon lärde sig dessa uppgifter och tog med sig dem i livet och hennes mormor var även noga med 10

att lära henne mycket om hushållsuppgifter mm. Detta kan man se har förts med i hennes vuxenliv och när hon senare skaffade barn och familj själv var det även då, hela 30 år senare, kvinnan som tog hand om hemmet. Genom detta ser jag tydligt hur barndomen och framförallt de roller som finns och har funnits i samhället formar och präglar oss genom livet. Intressen och saker man värdesätter har också en tendens att föras vidare och detta är naturligt i och med att man gärna delar med sig av det man själv gillar. Samtidigt som dessa tydliga kvinnoroller fanns kvar i båda deras uppväxter kan jag dock känna att de inte fördes vidare alls på samma sätt till Viveka från Anita som till Anita från hennes mamma men detta tror jag kan bero på att Anita just uppfostrades till att följa dem. Trots detta kan jag i de båda familjerna se normbrytande beteenden. Anitas mamma reste runt och arbetade vilket jag skulle se som väldigt ovanligt under tiden de levde i och Anita själv var under Vivekas första år den som ensam försörjde familjen vilket var ovanligt för en kvinna. Som jag ser på dessa personers liv har ingen av dem varit väldigt hindrade av sitt kön utan har båda haft möjligheter och frihet i livsval som de gjort. Trots att man kan se könsnormer och liknande i uppväxten för dem båda upplever jag också att de har tagit till vara på de chanser som kommit för dem senare i livet. Som det ser ut har de båda haft friheten och möjligheten att forma sina liv vilket är ett otroligt privilegie när man jämför med andra kvinnor i Sverige under samma tid och detta tror jag absolut har grund i den uppfostran man fått. Referenser Shånberg, 2010, 2). Landsarkivet i Uppsala (2009, 1) Fohrman (2010) (Olsson Hillgren 2014, 9).

Vi är inte längre hemmafruar Jag har intervjuat två män i olika åldrar från olika familjer som levt helt olika liv, min pappa och min morfar, - och har från deras livsberättelser försökt få information om hur situationen för män och kvinnor har sett ut under det senaste århundradet, Om hur utvecklingen från hemmafru till arbetande kvinna har sett ut. Hur har vi kvinnor gått ifrån att få stanna hemma och städa till att vara delaktiga i arbetslivet? När jag träffar min morfar sätter vi oss i det lilla vardagsrummet, ganska obekvämt böjda mot varandra, precis vid fönstren så att solen skiner in på våra ansikten. Vi är ensamma och det är alldeles tyst i lägenheten så när han börjar prata känns det nästan lite pinsamt. Han börjar med att berätta om att han när han föddes var så liten att ingen trodde att han skulle överleva. Men att han tror att hans mor räddade honom genom att hon gick ut med honom i vått och torrt, så att han fick andas frisk luft. Efter det stannar han upp och kollar på mig, han mumlar till lite stressat och så börjar han om igen. - Jag växte upp i Ängelholmshavsbad i en villa med en stor tomt där det under uppväxttiden fanns mycket att hjälpa till med, säger han. Min morfar föddes den 11e november 1929 i Skåne, i Ängelholm. Han gick på småskolan, folkskolan och sedan började han på en realskola. Han gick på realskolan i fem år och efteråt visste han inte vad han skulle göra tills hans syster sa åt honom att han borde lära sig träslöjd. - Då sa min kloka syster att du som bara haft knapparslöjd borde lära dig att hyvla, säger han och ler lite smått. Han började mycket riktigt på Helsingborgs yrkesskola och läste en tvååring utbildning till möbelsnickare. Därifrån gick han vidare till att bli träslöjdslärare vilket ledde till att han senare började på konstfack och utbildade sig till möbel och inredningsarkitekt. Min morfar inredde alltifrån skepp till ambassader. Vi pratar länge, men jag märker snart att det är något som saknas i hans berättelse. Jag vet att hans berättelse stämmer, men det är något som saknas som känns så självklart för mig idag. För när vi pratar om hans jobbkarriär nämner han aldrig några kvinnor. Men det såg ju faktiskt annorlunda ut då än vad det gör idag. Först på 1950-talet skedde det ett genombrott för kvinnor i arbetslivet och siffran som innan varit väldigt låg ökade nu från 30% till 75% 1990. Under 60- och 70- talet var det alltså nästan en halv miljon kvinnor som började arbeta. (Hans Thorbjörnsson, 2016) Den saknade delen kommer istället in lite senare i vårt samtal och är egentligen inte något som kommer på tal så mycket eftersom min morfars liv var så styrt av hans jobb. Men lite tveksamt och försiktigt går han ändå in på sitt liv vid sidan om sin karriär.

Vi träffades utanför postkontoret på Vasagatan i Göteborg och vi var dem enda konstfackarna på många mils avstånd. Ja, det var så det började, säger han ändå med en glad ton i rösten när han beskriver sitt möte med min mormor. Vi förlovade oss och vi gifte oss (…) och så fick jag då ett stipendium och det ledde till att vi emigrerade, tre personer, en av dem en sexmånaders baby, - till New York.

Vi blir avbrutna av ett telefon samtal mitt i en mening. - Where were we before we were so rudely interrupted?, frågar min morfar när han kommer tillbaka och jag påminner honom och skrattar. - Ja din mormor var ju då hemmafru eftersom din mamma var liten, och hon kom snabbt in i en grupp med andra mödrar där i området, fortsätter han då. I New York började min morfar jobba, men min mormor stannade hemma för att ta hand om barnet, min mamma. Detta var ingen ovanlighet under den här tiden och min mormor omgavs av de andra grannfruarna. De var hemmafruar, den typiska kvinnan på 50 talet. Kvinnan som städade, lagade mat och tog hand om barnen hela dagarna. Idealkvinnan ville inget hellre än att vara hemma och ta hand om barnen. Under 1960-talet kom Simone de Beauvoirs “Det andra könet” att inspirera massvis med kvinnor. En bok där Simone kritiserade könsrollerna och satte ljus på att mannen var normen och kvinnan det andra, något som inte riktigt räknades. Ord som sexism och patriarkat började nu synas i debatten och kunde ge en faktisk förklaring till ojämnlikheten. (Moa Hamark) -

Sen var det dags att åka hem igen, säger han sakta efter att vi har bubblat oss igenom historier om deras bil och vad som hände på fritiden i Amerika.

Min mormor fortsatte att vara hemmafru när de kom hem igen, det var inget ovanligt i Sverige heller. Hon stannade hemma med deras tre döttrar enda tills det behövdes lite extra pengar till familjen. Min morfar reste under den här tiden runt i en massa olika länder och inredde olika ambassader. Han var nästan aldrig hemma. - Där fick din mormor det tufft, när hon var hemmafru med tre små barn, säger han och tittar ner i golvet. Han suckar. - Men hon var ju utbildad arbetsterapeut och fick jobb i kommunen. Det var tufft för din mormor. Men aldrig aldrig en klagan från henne. En gång var jag borta så länge så att vår yngsta dotter grät när jag kom hem för att hon inte kände igen mig. Sådär fortsatte det tills vi nådde pensionsåldern. År 1921 fick kvinnor rösträtt för första gången i Sverige. På 1930-talet började begreppet hemmafru användas på allvar. I samband med industrialiseringen blev männen de som arbetade och kom hem med lönen medan kvinnorna tog hand om hemmet. Det var först vid 50-talet som kvinnor började ta sig ut i arbetslivet och först vid 70-talet som attityderna i Sveriges samhälle förändrades. (Martin Nilsson, 2011). 13

Min pappa föddes den 27 mars 1961 och växte upp i Nyckelby på Ekerö. Han gick inte på något dagis eller något förskola utan var hemma med sin mamma tills han började skolan - På den tiden så var väldigt många mammor hemma. Så vi var ute och lekte på dagarna bara. Vi hade dagbarn också, två stycken, som var hos oss på dagarna för att deras mammor var ensamstående och var tvungna att arbeta, förklarar han och jag förundras tyst över hur ojämnställt det fortfarande var mellan man och kvinna så långt senare. Vi sitter i min säng hemma, för att jag är trött och pratar om hur han växte upp 32 år efter att min morfar föddes. Det är mörkt utanför mina fördragna gardiner och mina gäspar smittar av sig på min pappa medans han med snabba lättsamma ord börjar berätta om sitt liv, med alla sina rackartyg. Då fanns alltså fortfarande hemmafruar men bara fram till att barnen började skolan. Idealet kring hemmafrun dyker fortfarande upp här och var men hon börjar nu att försvinna. Hemmafrun hade blivit något gammalmodigt. På 1960-talet började en modern jämställdhetspolitik att växa fram. Kvinnornas arbetskraft behövdes och nu började könsrollerna att ifrågasättas. 1960 fördes en lag in om lika lön för lika arbete. Det krävdes nu av kvinnorörelsen att daghem och lika lön skulle införas och 1968 fanns det ca 10 000 daghemsplatser i Sverige. (Mia Sjöström, 2010) Min pappa började i ettan på Labensky skolan i Nyckelby där han gick framtill sexan. När han började i sjuan fick han åka buss till Tappström där han gick sjuan, åttan och nian. Hans första jobb var på Postgirot, som idag heter Plusgirot där han jobbade i två somrar. Efter nian sökte han in till Thorildsplan till en tvåårig maskinteknisk linje med praktik i nio månader. Men när han gick ut trean hade han förlorat intresset för ämnet och ryckte då in i lumpen istället. Under den här tiden började kvinnor att ta lumpen men det var ingen som blev inkallad och då var det snarare för att utbilda sig till någon högre position. När min pappa var klar med sin militärtjänstgöring började han jobba på en flyttfirma. Efter det var endast av slumpen som han såg att Kungliga slottet sökte en tjänst och ja, där blev han anställd. Han jobbade på kungliga husgerådskammaren i 26 år som museietekniker. I 26 år bestod hans närmaste grupp av arbetskollegor endast utav män, eftersom tekniker var något som krävde fysisk styrka. Kvinnor talas ju om som det svagare könet. Ja vi kvinnor kanske inte är byggda för att bygga lika mycket muskler, är kortare och mindre till växten. Men det här är inget som tyder på att en kvinna inte kan vara starkare än en man. Genomsnittligt är mannen starkare, men om vi istället räknar på styrka mellan enskilda individer kan resultatet mycket väl i vissa fall bli annorlunda. 2009 blev min pappa erbjuden en anställnings intervju av Svenska akademien. Han fick jobbet och vi flyttade till en ny lägenhet. I hans nya tjänst som intendent bestod hans kollegor

till stor del av kvinnor. Han jobbade nu omgiven av böcker och det fysiska arbetet var inte en lika stor del utav vardagen. Något som är är återkommande i de båda berättelserna är att att deras liv styrts mycket utav slumpen och att deras liv också varit styrt av vilket håll deras karriär gick. Ingen av dem visste vad de ville i livet utan tog allt lite efterhand, och trots det hamnade de inom de yrken som de gjorde. Som kvinna skulle det ha sett helt annorlunda ut. Kämpade du inte för något kom du ingen vart. Likadant ser det ut idag. Är du kvinna måste du kämpa för allt du står för och för att inte hela tiden mötas av kränkningar. Situationen är annorlunda idag men i grund och botten finns ändå många problem kvar om än lite gömda vid första anblick. För att återkoppla till Simone de Beavouir var och är fortfarande kvinnan det avvikande som inte riktigt hör hemma i det mansdominerade arbetslivet. När jag tex. söker på google efter kända arkitekter i Sverige under 1900-talet är de namnen som kommer upp på sidor som Wikipedia endast manliga. Inte en enda kvinna. Det var just under den här tiden som de två berättelserna återspeglar som stora förändringar började ske. Kvinnan började komma in i arbetslivet och ja fortfarande som något som inte riktigt hörde hemma där. Men det var ett steg i rätt riktning. Efter de 30 år mellan berättelserna var fortfarande hemmafrun något som förekom men det var inte längre en självklarhet och idag anses det snarare konstigt för en vuxen kvinna att välja att stanna hemma och bli ekonomiskt omhändertagen. En hemmafru skulle idag ses som någon som offrat sitt eget liv bara för att bilda den perfekta familjen med det perfekta hemmet. Idag är kvinnan fortfarande det andra könet, och även fast det står på papper att kvinnor och män har samma rättigheter, är det inte så det ser ut egentligen. Ja, både kvinnor och män får rösta. Ja, både kvinnor och män får jobba inom alla yrken. Men i matchen om tex. ett chefsjobb förlorar nästan alltid kvinnan. Våra åsikter är alltid mer ifrågasatta än mäns, och våra kroppar är alltid på något sätt lika relevanta som vår prestationsnivå och intelligens. Än så länge behöver vi i nästan allt vi gör anpassa oss till männen eller kämpa ännu lite lite hårdare. För även fast det står i lagen att en man och en kvinna som utför samma arbete ska få samma lön, är det absolut ingen självklarhet. Det är just därför det ändå har skett en utveckling. För att vi hela tiden kämpar vidare. Nej vi kvinnor har inte samma möjligheter som män, men eftersom vi kämpar på idag, även fast det inte är endast kvinnan som borde ta ansvar för situationen, - kommer vi kanske att få det i framtiden. Författare: Line Jacobsson, 2016 http://www.rku.nu/rebell/2012-4/kvinnokampens-historia http://www.svd.se/alla-tiders-hemmafru/om/idagsidan http://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/kvinnor-och-man-i-arbetslivet http://www.svt.se/nyheter/inrikes/hemmafrun-ett-historiskt-perspektiv 15

“Du får ju inte jobba om du har barn” Ingrid, född 1939 och Andreas, född 1970 har berättat om sina liv och båda har upplevt att samspelet mellan att ha familj och att sysselsätta sig med yrke eller utbildning samtidigt är något som inte har fungerat smidigt i deras liv. Ingrid berättar om sin ihärdiga jämställdhetslängtan och Andreas om hur det var att växa upp i en familj som inte stod inom normen. Jag ska intervjua Ingrid och det har börjat skymma utanför fönstret. Hon bjuder på glass och föreslår att vi ska sitta i vardagsrummet i varsin fåtölj, jag tackar för glassen och vi slår oss ned. När vi satt oss ber jag henne att berätta om sitt liv för mig. - Jag föddes in i en familj med nästan bara lärare, min pappa, min mamma, moster och till och med min mormor var lärare, inleder hon med, men min mamma var hemma när vi var små. Att hög utbildning, som läraryrket kräver, ofta går i arv visades i en studie av SCB(2016). I studien kan man se att personer födda under 1900-talet har utbildat sig i ungefär samma utsträckning som sina föräldrar, det har bara skiftat med några procent per generation. Exempelvis så har sedan 50-talet drygt 80% av de som har eftergymnasial utbildnings föräldrar som också har eftergymnasial utbildning, vilket betyder att det finns ett kontinuerligt mönster i arv av utbildning. Ingrid berättar vidare berättar vidare om hennes studier på läroverket i Kristinehamn. Under 50-talet var enbart folkskolan obligatorisk och efter det fick var och en betala om de ville studera vidare i första hand vid läroverk. - Det var nog bara 20% av alla elever som gick vidare från folkskolan till läroverket, de flesta började jobba efter sjunde klass – antingen som hembiträden eller på elverket i Kristinehamn, berättar hon om sin upplevelse av bytet från folkskola till läroverket. De flesta hade alltså inte råd med vidareutbildning ens på nivån som idag motsvarar åttonde och nionde klass samt gymnasiet. Kostnaden kan ha varit dåtidens anledning till att utbildning gick i arv eftersom de som inte haft råd att utbilda sig inte fick lika välavlönade yrken och därför inte kunde betala för sina barns utbildning. I studien från SCB kan man dock märka en förändring som skedde mycket kort tid efter Ingrids skolår, de som var födda bara fem år senare fick nio års obligatorisk skolgång till skillnad från det tidigare sju års skolgång, dessutom infördes gymnasium och läroverken avvecklades. Under sitt sista sommarlov sommarjobbade hon på långvården, det som idag bytt namn till äldrevården och fann där drömmen om att bli sjuksköterska. Det som dessutom hände den sommaren, berättar hon mer ett busigt leende på läpparna om att hon fann kärleken på en dansbana i Karlstad. Det dröjde inte lång tid förrän Ingrid och hennes Lars flyttade till varsin lägenhet i Stockholm, där Ingrid sökt utbildningar till att bli sjuksköterska och kort därpå gifte de sig. När Ingrid väl kommit in på en utbildning, fick hon oväntade bostadshinder. - Jag hyrde ett rum på Folkungagatan minns jag, men sedan när jag kom in på sjuksköterskeutbildningen så var jag tvungen att bo på internat, men det ville ju inte 16

jag eftersom jag var gift med Lars, så då fick jag söka ett speciellt tillstånd för att slippa bo där. Hon förklarar att det då liksom idag inte var särskilt vanligt med utbildningar som krävde boende på internat, men att det i detta fall handlade om att man skulle se till de unga kvinnorna som studerade där. Några år senare skulle hon komma att få anställning på skolan och då ingick vaktpass på internatet i tjänsten.

Andreas, som föddes ungefär 30 år efter Ingrid, har en annan historia att berätta. Hans historia börjar i Skåne där han växte upp, på 70- och 80-talet och hur hans relationer har påverkats av hans och andras yrkesliv. Vi slår oss ned i varsin soffa i källaren av ett populärt kafé på Södermalm och jag sätter igång inspelningen. - Jag föddes i Ystad, eftersom min mamma och pappa nyligen flyttat dit från Uppsala eftersom att det var svårt att få jobb i Uppsala men min pappa hade lyckats få ett jobb på en herrekipering i Ystad trots att han var utbildad i ekonomi, men mamma var föräldraledig, han berättar detta som att han minns tillbaka men säger hastigt att det gör han självklart inte. Andreas verkar finna sig i intervjusituationen mer och mer och sipprar på sitt kaffe. Han förklarar att under de tre första åren av hans liv flyttade han många gånger, men att efter det att hans föräldrar genomgått vad han beskriver som en väldigt upprivande separation för alla i familjen blev lugnare. Hans pappa fick då vårdnaden om Andreas och de flyttade till Limhamn in i ett miljonprogramsområde under tidigt 70-tal. Mycket av detta är väldigt tidtypiskt för tidigt 70-tal då många förändringar i samhället hade skett och fortsatte ske. Miljonprogrammet var en storsatsning av Socialdemokraterna som innebar att bygga en miljon nya bostäder under en tioårsperiod för att lösa bostadsbristen som rådde i Sverige under efterkrigstiden. Folkhemmet som Per Albin Hansson myntade som begrepp redan 1928, som innebar att alla svenska medborgare skulle kunna bo i en bostad som hade en bra standard som en taktik att minska klasskillnaderna skrivs i texten Folkhem och Uppror. Miljonprogrammet var antagligen en nödvändig satsning för Socialdemokraterna som ville upprätthålla visionen om en jämlikt samhälle och bevara folkhemmet. Dessutom skulle synen på skilsmässor komma att ändras under början av 70-talet i och med en ny lag som infördes för att det skulle bli lättare att skiljas samt att föräldrarna skulle få gemensam vårdnad om sina barn. Yvonne Hirdman skriver i Kvinnorna i Välfärdsstaten om hur antalet skilsmässor steg drastiskt och nådde rekordhöga tal under denna tid. Även om Andreas föräldrar aldrig var gifta så kan det ha varit lättare att separera under denna tid då bilden av att föräldrar längre inte behövde leva tillsammans började bli allt blekare. Andreas berättar om konsekvenserna han upplevde efter att hans pappa fått ensam vårdnad om honom. - Att pappa var ensamstående från det att jag var väldigt liten betydde att han fick jobba mycket, men det som var mest ovanligt var just att det var min pappa som fick vårdnaden, om folk inte kände mig så väl antog de ofta att mamma var död och att pappa var änkeman. 17

Han berättar också att hans pappa jobbade långa dagar eftersom man då ofta hade anpassade tider för att det skulle finnas två föräldrar inblandade, men att det inte fungerade som tänkt när det bara fanns en förälder. Han tar upp ett exempel som gäller alla fotbollsträningar han gick på som något han upplevde att hans pappa tyckte var stressigt. Medan de andras föräldrar skjutsade till matcher och tittade på dem medan hans pappa stannade hemma, något Andreas upplevde var på grund av att han var tvungen att vara ansvarig själv. Några år senare, fortfarande på 70-talet berättar Andreas om något han tycker är en viktig del av hans barndom, när hans pappa träffade Anders, en man som skulle komma att bli hans pojkvän, och idag även hans make. - Det var ju väldigt ovanligt då, så det var inget man pratade om. Limhamn var ju dock inte så stort så de andra föräldrarna visste säkert att de levde ett liv ihop och även bodde tillsammans, vilket var ännu mer ovanligt. Andreas trevar lite med orden och försöker göra sig förstådd med att han aldrig skämdes eller dylikt över att hans pappa levde som annat än heterosexuell och att han inte kan komma ihåg att någon någonsin sa något elakt men att han hade svårt att anpassa sig till att leva i en familj som stod utanför 70-talets norm på flera sätt. Han förklarar att han ofta drog sig för att ta med vänner och flickvänner hem eftersom han inte visste hur de skulle reagera. Homosexualitet klassades som en sjukdom ända fram till 1979, men inställningen till speciellt homosexuella män var något som bestod av mycket skuldbeläggning under 80-talet när aids kom till Sverige och främst smittade unga män som var sexuellt aktiva med andra unga män. I artikeln 70 år av laglig hbtq-kamp(Fria Tidningen) står det att 80-talet präglades av en negativ syn på hbtq-personer på grund av aids-epedemin som pågick, och att det inte var förrän i mitten av 90-talet som attityden blev mer positiv. Trots att Andreas vad han kan erinra sig inte minns att någon skulle ha uttalat sig om hans pappas sexuella läggning så har han antagligen rätt i att det fanns människor som talade bakom deras ryggar i och med den då rådande attityden. Under denna tid ägnade sig Ingrid däremot mest åt att studera, kämpa för ett jämlikt samhälle och att bilda familj. Hon hade efter några år som timanställd lärare på sjuksköterskeutbildningen börjat studera sociologi, närmare bestämt 1967. Hon beskrev det som ett centrum för revolutionära idéer som fick henne att få bilda nya tankar och åsikte om hur samhället skulle se ut. - Jag läste sociologi, och det var ju på 60-talet, då allt var revolutionärt, allt skulle göras på annat sätt. På institutionen jag studerade vid var det tokigt på många sätt. Allt skulle ifrågasättas, inte kunde man leva i kärnfamilj! Universitetet skulle ifrågasättas. Synen på sex skulle förändras. Det var inte alls så som man hade lärt sig. Kärleken skulle vara fri. Jag det var revolution varje dag. Men jag trivdes så totalt. Hennes beskrivning av tiden på sociologiska institutionen var rätt tidtypisk för den politiska tiden i Sverige då, när jämtälldhetsdebatten tog ett riktigt uppsving som Hirdman beskriver. Ingrid hade dock en annan önskan vid sidan om att få bort kärnfamiljen och det revolutionära, nämligen att själv bilda en familj, hon och Lars hade försökt få barn utan framgång ett tag och de beslöt sig för att ansöka om adoption. För att få adoptera krävdes och krävs än idag 18

mycket administrativt arbete och möten med personer från socialtjänsten som skulle kontrollera att Lars och Ingrid var “lämpliga”. - Den första som kom började fråga utifrån ett formulär, det var mest ja eller nejfrågor. Hon frågade om vi var kristna, vilket jag inte kunde säga att jag var, men jag ljög om det för det verkade vara något som krävdes. Men så var det en fråga om huruvida jag skulle arbeta efter att vi fått barn och jag svarade ja, men det vändes mot mig och lades fram som att “du får ju inte arbeta om du har barn”, säger Ingrid med irrititation i rösten. Hon berättar att de sedan flyttade och fick en ny kontaktperson och att hon var mer överseende med att Ingrid skulle arbeta och att det skulle räcka med en barnflicka. Så adoptionen gick igenom, och några år senare hade de fyra barn, två biologiska och två adopterade. Det tyder på att det antagligen var en inställning som höll på att ändras, kanske beroende på tiden var så pass revolutionär som Ingrid beskrev från sociologiska institutionen. Åren gick för Andreas, han studerade på Malmö Borgarskolas idrottslinje, utförde värnplikt och började jobba. Han beskriver tiden från att han äntligen fick flytta hemifrån tills han slutade studera på universitetet vid ca 29 års ålder som några av de mest händelserika åren av hans liv, då han jobbade på flera jobb för att få flytta hemifrån, för första gången njöt av att studera, åkte på fältstudier själv och fann kärleken hos Ulrika. Trots att de inte bodde tillsammans fick de sitt första av två barn när han var 28 år. - Det var väldigt glada tider, vi två åkte med vår dotter till Centralamerika på fältstudie i några månader och efter det flyttade vi till en hyreslägenhet i centrala Malmö där vi bodde i ett år. Efter det längtade Ulrika hem till Stockholm där hon kom ifrån, så vi flyttade dit. När de flyttat till Stockholm och han avslutat studierna förklarar Andreas att livet bytte riktning. Han var tvungen att börja tänka på andra på ett annat sätt och han fick ett jobb på huvudkontoret för en bensinkedja, ett ställe jag får uppfattningen av att han vantrivdes på. Där jobbade han i några år medan Ulrika hade lite ströjobb och fortfarande hade studier kvar för att kunna försörja familjen. När Ulrika fick ett lärarvikariat på en skola tipsade hon honom om en jobbannons för Migrationsverket som de båda sökte till men som han i slutändan fick och jobbar kvar på än idag. Han beskriver tiden som vuxen och pappa till nu tre barn som något han trivs mycket bra i.

Utifrån dessa intervjuer så har jag förstått hur viktigt det är att samspelet mellan arbetet och familjelivet fungerar bra för att åtminstone Ingrid och Andreas skulle kunna trivas med sina liv och vara nöjda med tillvaron. Om Ingrid inte hade fått adoptera adoptionsbyrån på grund av att hon ville arbeta eller vice versa så hade hon antagligen inte varit lika nöjd med tillvaron som hon både blev och är idag. På samma sätt var det nog i Andreas barndom viktigt att hans pappa fick någon att leva sitt liv med så han kunde balansera arbetet och vardagen samt att Andreas själv i vuxen ålder kände sig mer beroende av att kunna dela på ansvaret över familj

likt för att ingen skulle hamna utanför gemenskapen som bildas i familjen men också ha sitt egna liv på arbetet. Men hur fri är en människa att forma sitt liv? Väldigt fria, generellt sett, men med en gnutta tur. Om man är väldigt målmedveten om något går det ofta att genomföra det, så som både Andreas och Ingrid gjorde, men det underlättar om man försöker under en tid som är mogen det en vill göra. Om man däremot vill forma sitt liv, är en annan fråga, men jag tror att både Ingrid och Andreas har format sina liv i den mån de velat. Av Nora Lundberg, 2016 Källhänvisning: Fria Tidningen 70 år av laglig hbtq-kamp, artikel http://www.fria.nu/artikel/114007 Hirdman, Yvonne. Kvinnorna i välfärdsstaten, 1992 Arnberg, Klara, Sundevall, Fia, Tjeder, David Folkhem och Uppror, 2012 Statistiska centralbyrån Peterson, Kenny Hög Utbildning går i arv Boverket Under miljonprogrammet byggdes en miljon bostäder Senast granskad 10 maj 2014 http://www.boverket.se/sv/samhallsplanering/stadsutveckling/miljonprogrammet/