M i t t l i v f ö l l i h op

För mig är ångest en vardagssak. Vissa dagar är ångest min frukost, lunch och middag, och den kommer gärna även och hälsar på mitt på natten. Ångesten har funnits med mig som den där fläcken på favorittröjan som inte går att tvätta bort. Den är som hålet i ens favoritjeans, och den smakar lika illa som cowboysoppan på torsdagar. Jag som ångestfylld people-pleaser passade in som handen i handsken på naturlinjen. Och sedan jag började gymnasiet hemsöktes jag av prestationsångest nästan varje dag. Jag pratade med kurator och psykolog och gick i stressutbildning, men jag lyckades aldrig släppa prestationsångesten helt och hållet.

När jag den 14 november klev ut från akuten insåg jag att jag inte kunde fortsätta så här. Min kropp var alldeles sliten, och nu krävde den att prioriteras. Det fanns bara en sak jag kunde göra: vila. Det gällde att släppa all prestation, mitt på terminen, och sluta känna skuld. Men allt hände så plötsligt. En dag är jag på skolan från 8:20 till 16:30, går på möten och kanske till och med går ut samma kväll, och nästa dag ligger jag hemma i min säng till klockan 15, kan inte ta mig upp själv, och har svårt att äta. Att prioritera min hälsa har aldrig varit lätt. Jag är van vid att göra det andra vill att jag ska göra, och andra vill sällan att jag ligger i sängen i flera veckor utan att göra något.

Något som jag märkte redan den första veckan var att jag hade en tendens att skuldbelägga mig själv dagarna jag mådde relativt bra. Då kändes det som att jag behövde ta ikapp allt på en gång, då jag kunde börja må dåligt igen vilken stund som helst. Dessa dagar blev tuffa och jag hamnade på botten igen. Men någon gång i december testade jag att inte ta allt på så stort allvar. Mådde jag bra en dag kunde jag passa på och göra saker jag njöt av, och försöka behålla den bra känslan, istället för att förstöra dagen med onödig press och överdrivna förväntningar. Det här var min stora revolution. Kunde en påriktigt gå en hel dag utan att tala ner sig själv för att man inte uppfyllde påhittade krav?

Idag är den 14 januari och jag känner mig som en helt annan person. Det har gått exakt två månader sedan jag klev ut från dörrarna på akuten, och det har även gått två månader sedan jag gick på skolan på heltid. En del av mig känner stolthet. Jag är stolt över mig själv för att jag tar mig igenom en tuff period, och stolt över att jag för första gången lärt mig att prioritera min hälsa. En annan del av mig känner skam och besvikelse. Varför tog jag inte varningsflaggorna på allvar? Min kropp och folk omkring mig försökte varna mig för att det här kunde hända om jag inte saktade ner, men jag bara fortsatte gasa tills jag krockade. Men jag antar att det var oundvikligt i mitt fall. Jag antar att jag behövde gå igenom den här krisen för att äntligen lära mig. Jag vet att jag har lärt mig nu. En annan sak jag vet är att jag inte är ensam. Vi alla går igenom kriser av olika magnitud. De flesta som går på gymnasiet, särskild på så prestigefyllda skolor, känner prestationsångest, men vissa av oss har svårt att sakta ner innan vi krockar, och det är okej. När det känns som att livet faller ihop är det viktigaste att du fångar dig själv.

Ångest, prestationsångest är min arvedel

Istappar växer från revben, skär i mitt hjärta

Tiden är en orientalisk matta som kväver mig

Tiden är en hiss, jag står i hisschaktet

Jagar julgransstjärnan, men trädens rötter drar alltid ner mig

Jag är ensam i min skyttegrav

Jag pulsar den orörda snön, skottar min egen upp - fart

Ingen plogbil kan rädda mig, ingen brandman kan lyfta upp mig i trädtoppen

Den gyllene måsen sätter sina klor i mig och jag faller

Ångest, prestationsångest är min arvedel

Jag räcker inte för mig

Du tittar på mig sådär igen

Sådär som du gör när du inte är nöjd

Det svider när jag ser mig själv genom dina ögon

Det svider i hela min varelse, ska du veta

Men det du inte fattar är att jag faktiskt ser det med

Jag är inte blind för mina brister

Jag fattar att jag är otillräcklig! Jag räcker inte till!

Gud, du tror du är så jävla ensam om att va missnöjd

Men faktum är att ingen är mer missnöjd än mig

Och hur ont det än gör att leva med ditt missnöje

Så är mitt eget mycket, mycket värre anonym