Motorstopp

15:53

Jag sitter vid skrivbordet, tom på energi, tom på idéer. För sakta högerhanden över tangentbordet, som lydigt ger vika för fingrarnas lätta tryck. Vänsterhanden bär upp det blytunga huvudet, som gång på gång envisas med att falla åt sidan. Varför kan det inte bara stå rakt upp, bete sig som alla andra huvuden? Inspirationen tryter, kreativiteten likaså. Kanske skulle jag bara gå ut i det grådaskiga januarivädret? Det brukade alltid min farfar säga. Att det bästa sättet att få inspiration var att andas in frisk luft och lyssna till fåglarnas sång. Men då tar ju ingen krönika form på skärmen framför mig. Det gör den ju i och för sig inte i alla fall, även om hoppet lever kvar så länge ögonen är riktade mot skärmen full av bokstäver och fingrarna dansar fram över tangenterna. Sedan spelar det ingen roll om det jag skriver är nonsens. Det ser ju åtminstone ut som någonting. Nä, nu får det vara nog. Inspiration på ingång. Återkommer snart.

16:29

Vad fan skriver man i en skoltidning? Ja, vad fan skriver man som är journalistiskt nog för att passa in i en tidning som läses av pretentiösa hormonella tonåringar (tillhörighet: kulturmedelklassen) men som fortfarande ska tillfredsställa denna grupps behov av … Ja, vadå? Vulgaritet låter fel, men något i stil med … dramatik. Storhet. Vad innebär ens det där irriterande lilla adverbet som ställer till det så mycket för mig, journalistiskt? Det kan ju vara precis vad som helst, om man bestämmer sig för det. Fast så är det förstås med alla ord, kopplingen mellan dess faktiska innebörd och ordet i sig är ju i de allra flesta fall godtycklig. Tiden går, men någon krönika växer absolut inte fram på skärmen framför mig. Tvärtom. Allt jag ser är vågor som med tilltagande kraft sköljer över mitt sandslott och får det att falla, bit för bit. Och det slutar precis som alla andra gånger. Prestationsångesten som en gång varit en drivkraft tar överhanden och till slut är det enda som återstår det här. En text utan handling och röd tråd, utan själ och hjärta. Bränslet var prestationsångest men resultatet blev motorstopp.

Freja Taube

Snow is all there is endless, bright, chaotic, covering Trees missing their leaves, anthills buried with all its soldiers, streets impassable for far too long, rooftops unrecognizable across the city

Winter has come, but but did it surrounds all things it ever, fully, leave? The coldness it brings with it, the sharpness of the air It creates, the darkness that in its presence is always there, pulsating like a second heartbeat, unwanted

Snow naturally follows the cold enough to

It leaves no room for warmth except maybe wrapping yourself in thick blankets, if you’re lucky have the time Sometimes you do anyway, but then it snows.

Outside, inside Your mind goes numb

Everything falls and you become a part of the bed it keeps your secret: you’re in bed you mustn’t; you are

Don’t forget. You should not you know it, but your sight is gone the sharpness of your thoughts, the coldness in your heart,

Then it snows. Does it actually snow? No, you just want it to Winter never leaves the darkness.

But then it snows. And all there is, covered except time; it will be back

You see it even in the storm flakes flying everywhere endlessly Winter never leaves it waits, and with a heartbeat. waits, luring

En tårdroppe i ett präktigt hav av

Skymningen lägger sig över ett vindstilla

I mörkret utspelar sig tårdroppens

Droppens eviga olyckliga strävan efter att

-

Den som kollar noga på ytan ser att den saltvatten, hav, gnistrade ytan i dagsljuset, samvetskval, vara följsam och älskad, Näktergalens melodi berör allt som dött. fortfarande lever, starkare än någonsin,

Stjärnorna och galaxerna ovanför lyser

Den upplysande despoten ersätts av

En solnedgång sedan pärlade och Innan dagbräckning önskar och ber natten att droppen inte förgör sig i kopiösa magiska konstellationer, kämpalek, under stjärnorna.

Trots sina olikheter gnistrar den lika fint

Ah, I’m zoning out again. Right, the school hike. We’re taking a break. We´ve been walking for over four hours now. I’ve really gotta start exercising. I´m at the very back of the group. The wind carries with it the smell of sweaty teenagers and expired sunscreen. It´s humid. My t-shirt is sticking stubbornly to my back. The trees around us are huge, beckoning. As far as I can see there are only trees. A sea of green. They stand so close together they almost look like bars in a cell. It’s so quiet. Very quiet. No birds sing, even though it’s the end of May. The complaints and chatter coming from in front of me have also stopped. It feels like time is standing still. My classmates are also sitting entirely still, staring up at the trees.

This…what was that? A sound of something moving? It’s coming from behind that huge rock. It casts a tall shadow on the ground. It’s almost like it´s…calling me. It wants me to come. A face is peaking out from behind it. It´s…It´s my face. No, it’s really my face. I´ll leave my backpack here. The thing that looks like me has disappeared behind the rock again. The air around me feels cool as I step into the shadow of the rock. I feel strangely at home. I can look behind it now, and…nothing? Maybe it moved. A sharp branch is digging into my knee. A drop of blood falls onto the ground. The thing that looks exactly like me runs towards my classmates. It´s stopping. It sits down and looks up at the trees.

God, it really looks just like me, from the sweat-stained t-shirt to the greasy hair plastered to its forehead. The only difference is my scraped knee. I should try to move…shit. The branch broke. Loudly. I´m breathing too loudly. The thing also seems to move now. I´ve got to check. It’s gotten up and it´s walking right towards the rock. Oh God, it’s looking me right in the eyes with that blank expression. I´ve got to hide. What should I do? When it´s at the rock I´ll make a run for it. It’s almost here. Three, two…one! Is it following me? I can’t hear…wait. What…did something happen? I…I´m…Ah, I´m zoning out again. Right, the school hike…