Lars Hansare
Kristina Roman
Kristina är en episk krönika om tre unga människor - Thorleif Braatland, Kristina Johansson och Walter Rothkopf - och deras liv och relationer. Boken berättar också om deras fäder - Terje Braatland, Julius Johansson och Wilhelm Rothkopf - och om hur de påverkade sina barn. Kristina är en berättelse om svek, skuld och girighet, om hämnd, om sann och förbjuden kärlek, om gott och ont i ett Europa, sönderslitet av krig och vansinne. Boken är en fiction men där finns gömt bakom maskerade personligheter lånade detaljer från några sammanvävda verklighetsskildringar. Handlingen utspelar sig huvudsakligen i den norska staden Moss under åren 1942 – 45. Den dramatiska tiden är fem år, men för att historien skall förstås, för att personligheternas inpassning skall bli trovärdig, finns tillbakablickar, bakgrundsteckningar och glimtar från 1900-talets båda förödande världskrig.
Kristina Lars Hansare
Prolog En nyckel sattes i låset. Jag hade just kommit hem, ställt min cykel på gården, gått uppför trappen och in i vår lägenhet, stoppat min röda basker i kappfickan och hängt kappan i garderoben. Jag skyndade ut i köket och ställde in min cykelkorg i skafferiet. Från hallen hörde jag en harkling och en röst. – Frau Braatland, sind Sie zu Hause? Ich habe etwas für Sie. Javisst var jag hemma och vad kunde han ha till mig? Oberleutnant Walter Rothkopf stod plötsligt i dörröppningen i sin välpressade uniform och blankputsade stövlar. Han hade flyttat in i vår lägenhet strax efter att tyskarna hade deporterat Thorleif, min man, till ett läger utanför Tromsö i Nordnorge. Det var på våren 1943. En dag hade en patrull stövlat in på fabriken och arresterat Thorleif under förevändning att man behövde arbetskraft för fästningsarbeten i Nordnorge. Sanningen var väl närmast att han var skäligen, och rätteligen, misstänkt för samröre med motståndsrörelsen. Tyskarna resonerade så att hans unga blonda hustru, den vackra flickan från Sverige, skulle få behålla lägenheten, givet att hon erbjöd rum till Oberleutnant Rothkopf. Även om de var så innerligen illa sedda så var de inte dumma, tyskarna, de ville självfallet hålla ett öga på mig. Det förstod jag efterhand på tyskens lite inlindade frågor. Jag fick husera i en tältsäng i vardagsrummet. Han ockuperade Thorleifs och mitt sovrum. Det räckte inte med att de hade ockuperat Norge. Nu stod han där i dörröppningen med ett paket i handen och upprepade. - Ich habe etwas für Sie. Han gav mig paketet och jag öppnade lite fumligt och pliktskyldigast. Jag minns hur omtumlad jag blev av innehållet, ett par silkesstrumpor av finaste kvalitet. Jag neg och försökte lite tafatt förklara att jag naturligtvis inte kunde… men han avbröt mig, hyschade och sade med en otäckt len röst att de säkert skulle passa mig utmärkt. Han skulle själv gärna vilja se mig i dessa strumpor. – Kanske kunde vi dinera tillsammans? Fastfrusen i köksgolvet stammade jag ett ja..jawohl Herr Oberleutnant Rothkopf. Jag rös, kände en lätt yrsel.
- Frau Braatland bitte, mein Name ist Walter, Walter ! Jag heter Walter ! Han log sitt mest förbindliga leende, slog ihop klackarna och skulle just gå mot sitt rum när han plötsligt vände sig om. Han tittade ner på mig och frågade om jag möjligen kände till någon blond flicka som brukade cykla runt i Moss i en röd basker? Jag hann inte svara förrän han förtydligade sin fråga med att förklara att han fått i uppdrag av sin kapten att forska. Kommandot i Moss hade blivit lite förbryllade. Som tur var kunde jag lite tyska, jag blev plötsligt tacksam för att jag hade tyckt om de lektionerna på flickskolan i Norrköping. Jag mindes den högreste, korrekt klädde lektor Berglund, alltid med västkostym och fluga, och jag kunde i mitt inre framkalla bilden av honom där han stod vid den svarta tavlan. Pekpinnen vilade i hans högra hand och han granskade mig med sänkt huvud. De halva glasögonen vilade på nästippen och jag rabblade prepositionerna som var styrda av dativ och ackusativ - an, auf, hinter, in... Rothkopfs nästa fråga väckte mig ur min vandring i minnet. – Kunde det till synes oskyldiga cyklandet i staden av flickan i baskern på något vis ha med motståndsrörelsens kommunikationsvägar att göra? Det fanns något i hans hållning som påminde om Berglund. Jag minns också att lektorn var, som de flesta svenskar på den tiden, väldigt imponerad av Hitler. Det var ju far också för den delen. Sedan Thorleif gått med i motståndsrörelsen hade jag blivit tillfrågad om jag ville hjälpa till med att hämta lite här och lämna lite där. Signalen om att jag kom med något viktigt skulle vara att jag bar min röda basker på ett visst sätt. Egentligen var det inte så speciellt med en röd basker. Det var populärt på den tiden. Röda toppluvor var däremot inte tillåtna. Tyskarna hade så dumma förbud. Jag visste egentligen inte så mycket om motståndsrörelsen, var de fanns, vad de gjorde eller vem som var med, och det var nog lugnast så. Vi blev tysta några sekunder, vi stod på köksgolvet och såg på varandra och jag tänkte – Gud, hur gör jag, hur kommer jag ur det här? Någon förunderlig ingivelse fick mig att oskyldigt titta i hans blekblå ariska irisar och jag frågade: – Jag tänkte steka torsk till middag, kan det passa Herr Oberleut… Walter?
– Gerne, Frau Braatland vielleicht darf ich Kristina sagen? Han frågade om han fick kalla mig för Kristina, tur att han inte frågade varifrån jag fått torsken.