Stabbläggarens dotter

1

Birgitta Walentin

Stabbl채ggarens dotter

2

1.

Ramvik 1916

Rut vaknar av slamret från en dörr som slår igen. Hon ligger i sin säng, men har inget minne av hur hon hamnat där. Gardinerna är inte fördragna och genom fönstret kan hon se tysta tallskuggor sakta röra sig i månljuset utanför.

Hon försöker resa sig och känner en skärande smärta i kroppen.

Förstår inte varifrån den kommer. Vrider huvudet en aning. Sängen bredvid, där Stig brukar sova står tom och orörd. I nattdunklet ser hon Saga och hör hennes rofyllda andhämtning där hon ligger i sin säng. Hon tänker att det är märkligt, att Saga borde skrika i högan sky av hunger. Men där ligger hon till synes mätt och tillfreds med tillvaron. Förtvivlat försöker hon komma ihåg vad som hänt. Fragment letar sig fram i medvetandet. Hon försöker sortera och lägga samman.

Minnesbilderna är alltför lösryckta ur sitt sammanhang för att de ska bli begripliga.

När bitarna till slut faller på plats är det morgon. Hon minns doften av den svarta jorden, fuktig och mättad efter en hel dags regn. I famnen bär hon en femliters stenkruka med sylt hon kokat. Hon är på väg till matkällaren för att lämna krukan. Försiktigt kliver hon ner på det första steget på stentrappan. Det är våtslipprigt och hon tar det lugnt. Någonting får henne att stanna upp och vända huvudet aningen till höger. Kanske är det en kvist som bryts eller bara en känsla av att inte vara ensam. Hon kommer inte ihåg. I ögonvrån ser hon Stig komma fram från stenraset snett bakom henne. På ostadiga fylleben snubblar han fram till källartrappans översta steg. Ett kort ögonblick blir han stående där och iakttar henne under tystnad. Sedan höjer han armarna och vräker henne nerför trappan. Hon minns att hon släpper

3 krukan och att hon med armarna försöker skydda ansiktet. Sedan blir allt svart.

Från trappan upp till sängkammaren hörs steg som närmar sig. Rut har lärt sig att tyda dem. Han slår upp dörren på vid gavel. Under täcket knäpper Rut händerna så att knogarna vitnar och ber till Gud att han ska skydda henne.

Hittills har han aldrig rört henne när hon sovit. Hon ligger blickstilla och försöker andas så obemärkt som möjligt. Stegen fortsätter förbi hennes säng och stannar först borta vid fönstret. Hon vet inte om han betraktar henne på håll eller tittar ut över ägorna och vågar inte öppna ögonen och se efter.

Strax därefter planar stegen ut. Rut väntar tills hon kan vara helt säker på att han verkligen har gått, innan hon försiktigt öppnar ögonen. Sagas säng är tom och nerifrån hörs hennes gråt.

Efter ett tag hörs åter steg i trappan. Den här gången stannar Stig vid huvudändan av sängen. En kväljande lukt från hans bakrusiga andedräkt slår emot henne när han böjer sig över henne. Instinktivt vänder hon bort huvudet och han inser att hon är vaken.

- Nu får du allt ta hand om ungen, för nu är hon bytt på, säger han och lägger ner henne bredvid Rut. Han låter nästan som vanligt igen. Inte aggressiv som i går, tänker Rut och tar mod till sig och söker hans blick.

- Jag tänker gå till fjärdingsman, säger hon med stadig röst.

- Jaså, och vad har jag nu gjort säger han och betraktar henne med ett arrogant leende på läpparna.

- Du vet mycket väl vad du har gjort, säger hon med allvar i rösten.

- Drömmar och fria fantasier är vad det är, säger han obekymrat och lägger in en snus och ordnar till den med tungspetsen innan han fortsätter. Vem skulle fästa avseende vid vad en fattig torparjänta dillar ihop, säger han och går fram till det öppna fönstret och spottar brunt. Kan du få tig i ungen innan jag blir tokig, säger han och drar igen fönstret med en smäll. Myggen, säger han. Fönstret måste vara stängt så att inte myggjävlarna tar sig in. Se till att hålla det stängt i fortsättningen.

Trots smärtan kravlar Rut sig upp till halvsittande med några kuddar bakom ryggen.

4 När den lilla munnen suger tag i bröstvårtan blir trycket över bröstkorgen så smärtsamt att Rut drar sig undan. Försiktigt hasar hon ner på höger sida och lägger en kudde bredvid sig, föser varsamt över Saga på kudden och makar sig intill så att hon når bröstet.

- Så du tänker gå till fjärdingsman, säger han och tittar roat på henne.

- Ja, det tänker jag, säger hon.

Då kan han inte längre hålla sig och brister ut i ett skratt som får snusbussen att sakta glida ner över framtänderna och fortsätta ner på hakspetsen.

Ja du, hos fjärdingsman har du inget att hämta. Inte så länge han får sina söndagsstekar från mina kor, kan jag säga dig.

Till kvällen kan hon varken stå eller sitta på grund av värken och Stig tvingas kalla på provinsialläkaren. Redan i förväg har han informerat doktorn om vad som skett och några ytterligare frågor behöver inte ställas.

Läkaren konstaterar snabbt, två revben brutna samt blånader på armar, ben och bål.

- Revbenen kommer att läka av sig självt, säger han, även om det kan ta tid. För att lindra smärtan får hon pulver att lösa upp i vatten och en mixtur i flaska som ska tas till natten, men restriktivt eftersom hon ammar.

Han beklagar Stig för det olyckliga som hänt hans unga hustru och försäkrar att hon kommer att bli helt återställd. Med blänk i blicken och darr på rösten trycker Stig provinsialläkarens hand och uttrycker sin lättnad och tacksamhet.

När Rut ännu efter tre dagar i sängen inte är på benen börjar Stig tröttna på att behöva bära runt på Saga när magen hennes kniper och rapen låter vänta på sig.

- Det här är fan i mig fruntimmersgöra, säger han irriterat. Tror du inte jag har annat att göra än att ta hand om ungen som bara skriker.

Nej, i morgon är det jag som åker och hämtar mor din. Det passar väl henne som ändå inte har något vettigt för sig.

Rut svarar inte, vill inte visa att hon blir glad, kniper med munnen för att inte avslöja de känslor som tränger på. De har inte träffats sedan bröllopet. Moderns värkande fötter har gjort det omöjligt att

5 resa. I stället har de skrivit brev. Rut har läst dem om och om igen i sin ensamhet för att finna tröst och känna moderns närvaro. Hon kan dem nästan utantill.

Tidigt följande morgon lämnar Stig huset utan ett ord. Hon förstår vart han är på väg. Rut ligger kvar i sängen med Saga tätt intill sig och lyssnar till det avtagande motorljudet. Stackars barn, tänker hon och vecklar försiktigt ut de små fingrarna som genast sluter sig om Ruts pekfinger. Vad är det här för hem att växa upp i.

Första gången hade hon förlåtit honom. Ångerköpt hade han bedyrat att det aldrig mer skulle ske. Det var spriten. Det förbannade brännvinet som fick honom att tappa förståndet. Ganska snart hade hon insett att utbrotten även kom när Stig var nykter.

Det som var svårast att förstå var den förändring han genomgått.

Genast efter bröllopet hade det börjat. Som ett barn pockade han på uppmärksamhet. Lät henne aldrig vara ifred. Var efter henne vart hon än gick. Till slut hade hon tröttnat och sagt ifrån. Då kom örfilen, den första.

Med gapande mun hade hon stått där på lagårdsbacken, mållös och förvirrad. Aldrig tidigare hade någon slagit henne.

En ljusstrimma letar sig in under mörkläggningsgardinerna de tvingas använda på grund av kriget. Det har blivit en vana att sätta upp dem på kvällen då de tänder fotogenlamporna. Inte ens då tänker hon särskilt mycket på att det råder krig ute i Europa. Det enda hon märker det på är ransoneringen av livsmedel. Fast på gården är de nästan självförsörjande.

Försiktigt lämpar hon benen över sängkanten och tar tag i gaveln och häver sig upp. Hon tänker klä sig för att dölja blånaderna. Hon skäms, som om felet vore hennes. Hur ska hon kunna berätta. Ingen kommer att tro henne. Och hur ska de kunna göra det.

Redig och ämabel. Så hade han sagt om Stig, kyrkoherden.

Visserligen efter det att Stig lovat ge ett bidrag till kyrkan. Och hennes pappa. Ja, han var nog lite stolt i alla fall, att dottern kommit upp sig och äktat en bonde. Ingen vanlig fattiglapp utan en karl med både kor och mark. Även om bönder i vanliga fall inte tillhörde hans favoritsläkte.

6 Med varsamma steg tar hon sig ner till köket, öppnar spisluckan och hivar in några vedträn. Hon skulle behöva raka ur askan, men smärtan gör att hon avstår. Kaffepannan är fortfarande varm. Han måste ha kokat nytt innan han åkte, konstaterar hon lättad. Då slipper hon tömma ur sumpen och diska pannan. Bara att värma på.

En plåtburk med trasiga veteskorpor står kvar på köksbordet. Hon lägger upp några skorpbitar på vaxduken och ställer fram en ren kopp.

Långsamt häller hon upp kaffet för att sumpen inte ska följa med och släpper ner tre sockerbitar i koppen. Skorpbitarna blöter hon upp i kaffet innan hon fiskar upp dem med skeden. Han kostar på sig Stig, tänker hon, att koka nytt, inte som hemma där de kokar på sumpen tills kaffet är så lankigt att det inte längre går att känna kaffesmaken.

Smärtan gör sig återigen påmind när hon reser sig för att ställa koppen i zinken. Hon skopar upp lite vatten i ett glas och låter pulvret hon fick av doktorn sjunka till botten. Med kaffeskeden rör hon runt tills vattnet slutar grumla sig och tömmer sedan glaset i några klunkar.

Rut går fram till farstudörren och öppnar den på glänt. Ännu en varm dag är att vänta. På håll hör hon röster, följt av klingande skratt.

Så längesedan det var. Hon tar några försiktiga steg i det daggvåta gräset och känner fukten mot de nakna fötterna. När hon kommer närmare kan hon urskilja en av rösterna, Jennys, Stigs syster. Den andra känner hon inte igen. Framför Jennys hus står en svart droska.

Förmodligen har hon kommit med morgontåget, tänker Rut. Det var säkert tre veckor sedan de sågs.

Jenny som har en liten syateljé i Härnösand kommer bara hem var tredje vecka för att se till huset och pusta ut. Rut drar sig inåt, vill inte visa sig oklädd. Och Saga kanske har vaknat. Ännu efter flera månader i huset beter sig Rut som en objuden gäst. Inhyst på nåder och utan rättigheter. Till och med telefonen måste hon be Stig om tillåtelse att få använda. Hon smyger uppför trappan och öppnar försiktigt dörren till sängkammaren. Så ljudlöst hon kan öppnar hon klädskrubben. Gångjärnen jämrar sig högljutt men verkar inte störa Saga. Rut har blivit tilldelad någon halvmeter av klädstången längst in där taket sluttar. För att komma dit måste hon huka sig och flytta undan Stigs kostymer och skjortor som hänger i vägen. Något långärmat måste det bli. Valet är inte särskilt svårt. Hon äger tre

7 klänningar, en grå ylleklänning med långa ärmar, en blåprickig med trekvartsärm och knytskärp i midjan och den blåblommiga klänningen hon bar när Stig och hon träffades vid dansbanan. En tanke föds. Hon ska klä sig som den gången. Samma klänning, skor och skärp och det långa rödblonda håret flätat och uppsatt i knut. Hon ska få honom att minnas. Minnas hur förälskad han var. Kanske blidkar det hans vrede något.

Först ska hon ta hand om Saga. Byta på henne och ge henne bröstet. Några trådiga gamla lakan får duga. Hon klipper tyget i stora fyrkanter, tillräckligt stora för att kunna dubbelvikas till trekanter.

I början tog det lång tid för Rut att få tygstyckena att sitta stadigt över Sagas lilla stjärt. Knutarna skar in och Saga skrek. Dessutom förslog den tunna lakansväven inte långt, trots att den var dubbelvikt flera gånger om. Hon lade beslag på två virkade grytlappar nerifrån köket. Trodde väl inte att han skulle märka något, men hade fel.

Uppståndelsen som följde när han upptäckte hennes tilltag var som om hon bestulit honom på hans arvegods. Och arvegods var just vad det var. Det var hans mor som virkat de två grytlapparna, såväl som alla andra grytlappar som tronade högvis i linneskåpet i sällskap med allt annat hon lämnat efter sig. Det hjälptes inte att skåpet var fullt av oanvända vita grytlappar med virkad röd kant i bomullsgarn.

Ingenting fick röras. Men då var det redan försent. Grytlapparna användes redan som stjärtlappar åt Saga och tvättades visserligen ordentligt efter varje byte, men i köket skulle de aldrig mer kunna återta sin plats vid sidan av järnspisen.

När bilen rullar in på grusplanen framför huset står Rut beredd.

Håret är flätat och uppsatt i en stor knut i nacken och klänningen, den blåblommiga, har hon med möda fått på sig. Senast hon bar den var för ett år sedan, där på dansbanan då hon fortfarande var smal.

Hon öppnar dörren, men står kvar på tröskeln och sväljer hårt för att inte släppa fram gråten. De möts i ett försiktigt famntag, Rut och hennes mor och hon fylls med ens av en längtan att vara liten igen.

Hon minns moderns omsorger då hon i lekens hetta skrubbat knäet.

Hur modern blåste bort det onda, vyssjade och kramade. Efter ett glas saft och en veteskiva var allt bra igen och leken kunde fortsätta.

8 - Ja kära barn, vilket elände, säger modern och suckar djupt. Att gå och trilla nerför källartrappen. Du kunde ju rentav slagit ihjäl dig. Ja, han Stig, sa att han varnat dig för att gå ut i mörkret. Men tjurskallig har du ju alltid varit, säger hon och klappar Rut försiktigt på kinden.

- Vart blev det av Stig då? Blev han kvar där ute, säger Rut undrande och lösgör sig från moderns famn.

- Nej, han gav sig av igen, men sa int vart han skulle hän.

- Du får bära upp den själv, säger Rut och pekar på den kantstötta resväskan i hårdpapp modern satt ner innanför dörren.

- Ja, doktorn sa att jag inte skulle bära något tungt förrän det läkt.

- Läkt? Modern tittar undrande på Rut. - Ja, revbenen. De gick av när jag föll i stentrappen.

- Herrejesses. Det sa han inget om, ’n Stig. Men kära barn, ta och sätt dig, så tar jag hand om det som ska göras. Och vart har du lilljäntan?

Rut pekar mot övervåningen och tar några steg mot trappan. Hon ser att modern undrar. Blicken känner hon igen, den har hon sett många gånger förr, kritiskt iakttagande. Några skolor har hon inte gått i, förutom småskolan, men dum är hon inte, det vet Rut. Tankarna far runt i skallen på Rut som korta garnstumpar som inte leder någonvart. Om hon berättar kommer hon att förlora Saga.

Fjärdingsman kommer inte att tro henne. Och Stig har sagt att han kommer att säga att hon blivit alldeles konstig efter födseln. Att hon knappt kan ta hand om sig själv längre och än mindre om dottern.

Tanken på att lämna Saga i Stigs vård skrämmer henne. Hans häftiga humör har visserligen inte drabbat Saga. Inte ännu. Men vad händer om hon flyttar hem till föräldrarna. Vem ska då ta hand om Saga? Kanske han skickar bort henne till fosterhem. Själv kan han ju inte ta hand om henne, inte så länge hon ska ha bröstet.

Om Rut stannar kvar får hon krympa sig själv. Inte höras eller synas. Tassa på tå, jämka och lirka. Allt för att hålla Stig på gott humör.

Ibland skräms hon över sina tankar. Fantiserar om att slå ihjäl honom. Ta yxan bakom huggkubben och drämma till i skallen när han somnat. Men då om någonsin blir det väl hospitalet. Till vilken nytta skulle det då vara?

9 När svartsynen är som värst vill hon bara göra slut på allt. Gå ut i älven och svepas in i det barmhärtiga mörkret. För varje gång han höjt handen har slagen blivit kraftigare och knuffarna hårdare. Och ingenstans kan hon ta sin tillflykt utan att riskera att förlora rätten till sitt barn.

Stig är en respekterad man på bygden. Hur lönlöst det skulle vara att slåss mot Stig har hon redan insett och för länge sedan övergett tanken på.

- Hur är det egentligen fatt, Rut? Han är väl snäll mot dig?

Moderns ord får Rut att rycka till. Den återhållna gråten svider i bröstet. Om hon berättar kommer det att bli en uppståndelse utan dess like. Stig kommer att bli rasande och kanske tvinga henne att avstå från kontakten med sina föräldrar. Hon kommer att bli isolerad på gården utlämnad åt Stigs nyckfullhet utan någon att prata med.

- Jodå, jag är bara lite trött, säger hon och tittar bortåt sängen där Saga ligger och sover.

- Jo, det är myttje i början. Men nu ska du bara vila. Jag tar hand om lilljäntan när hon vaknar, säger modern och böjer sig ner för att riktigt syna den lilla som sover djupt i sin säng.

Rut drömmer att hon svävar fjäderlätt och bekymmerslös över bördiga åkrar svepta i rykande morgondimmor. Om sjöar som låter solen spegla sig i oändligheten. De lätta vindarna för henne bort till platser hon inte visste fanns. Överallt möts hon av godhet och välvilja.

Med en fjärils lätta vingslag förflyttar hon sig och skrattar högt när vinden löser upp hennes hår och lekfullt tar tag i det.

- Förbaskade fruntimmer till att vara lat. Sova är det enda du duger till.

Rut spärrar förskräckt upp ögonen. Abrupt väckt ur sina drömmar.

Framför henne står Stig på ostadiga ben och stirrar på henne.

- Middagsmaten, sluddrar han och tar tag i fotgaveln för att inte dråsa omkull. Varför står inte maten på bordet?

- Jo du Stig, det blir allt till å laga soppa på en spik det. För i matkällarn kom vi int in, den har han sett till att låsa ordentligt. Han kanske är rädd att Rut ska äta han ur huset.

Rut som legat hopkurad på sidan, vänder sig om och ser sin mor stå med armarna i kors i dörrhålet och blicken fäst på Stig. Moderns

10 underdåniga fjäskande för bättre folk som Rut är så van att se hemmavid är som bortblåst.

- Vi vanligt folk äter det som finns. Finns det int kött, äter vi sås å pärern. Det är bara att rätta mun efter massäck. Ska han ha fläsk till pärern får han allt lämna ifrån sig nyckeln. För han har väl inte tänkt att vi ska gräva oss in i matkällarn.

Tillfälligt svarslös lommar Stig ut ur rummet och nerför trappan. Rut tänker att det nog blir surt efteråt. Inte kan Stig tåla att bli tillrättavisad av någon från hennes familj, dessutom så fattiga att de tvingas hyra stugan de bor i. Så länge hennes mamma finns kvar i huset kommer han säkert inte att våga röra henne. Men sen, när hon har åkt. Rut bävar för den dagen samtidigt som hon känner stolthet över att hennes mor vågat ta ton mot storbonden Stig Fällman.

11