Varför Disney inte har någon

VARFÖR DISNEY

INTE HAR NÅGON ÅLDER

Text: Anna-Maria Munirji

Vi har alla varit barn en gång i livet. Alla växer upp på olika sätt och på olika platser i världen. Vi följer olika traditioner, äter olika sorters maträtter och pratar olika språk. Men ändå finns det något som de flesta barn har gemensamt. Disneyfilmer.Jag har nog aldrig träffat någon som inte sett en enda Disneyfilm, vare sig de såg en när de va små eller när de var vuxna. Folk från hela världen har sett samma filmer och budskapen har förts vidare på alla möjliga språk.

Jag är en sådan person som kan titta på samma film en massa gånger, och Disneyfilmerna är absolut inga undantag. Men så ska jag alltid få höra samma gamla visa: “Disney är för barn”. Låt mig berätta för er om varför det påståendet är så falskt som det kan bli. Walt Disney föddes år 1901och var en animatör, filmproducent och entreprenör. Han hade inte en “fin” uppväxt om man säger så, då hans pappa misshandlade honom regelbundet, bl.a. för att han ville utöva sin passion, vilket var teckning. Hans sätt att fly vardagen var genom hans livliga fantasi.

År 1928 kom hans mest kända figur till liv, Musse Pigg. Musse blev en folkkär karaktär och därmed Disneys ansikte utåt. Den sista filmen som gjordes under hans livstid var Djungelboken (1967) och sedan dess har ett stort antal fler producerats i hans ära. Det finns oändligt många lärdomar man kan få av dessa filmer. Lejonkungen (1994) är en favorit hos många och jag kan inte komma ihåg en enda gång då jag sett den utan att bli rörd. (Fun fact är att filmen faktiskt är inspirerad av Shakespeares tragedi “Hamlet”. Farbrodern mördade sin bror kungen för att själv kunna ta makten och prinsen vill sedan hämnas? Börjar ni känna igen handlingen?) Rafiki, den kloka babianen, delar med sig av sina visdomar vid flera tillfällen och ett exempel är; “Det förflutna kan göra ont, men som jag ser det kan du antingen rymma från det eller lära av det. ”Detta är något vi alla behöver höra, för som sagt, vi är alla uppvuxna på olika sätt och bär med oss olika erfarenheter och upplevelser, både goda och dåliga.

”Det förflutna kan göra ont, men som jag ser det kan du antingen rymma från det eller lära av det” - Rafiki

”Om du inte kan säga något snällt, säg ingenting alls” - Stampe

”Ohana betyder familj, en familj betyder att ingen lämnas utanför eller glöms bort” - Nani

Antingen kan vi rymma från våra sorger, eller så kan vi lära oss av dem och bli bättre människor på vägen. Allt vi upplever formar oss till personerna vi är idag, och Lejonkungen visar att det alltid kommer solsken efter regn. En annan klassisk lärdom kommer från Bambi (1942). Bambis lilla kaninkompis Stampe säger något som alla av alla åldrar och bakgrunder behöver höra; “Om du inte kan säga något snällt, säg ingenting alls”.’

Tänk om alla faktiskt hade implementerat detta i sina liv istället för att helatiden kritisera och hata utan någon anledning, hade inte tillvaron varit så mycket enklare och mer fridfull då? Filmerna tar upp även flera olika allvarliga, mer mogna och allmänmänskliga förhållanden som tyvärr fortfarande sker i dagens samhälle och som måste belysas på ett eller annat sätt. Pocahontas (1995) belyser rasism och kolonialism i det gamla Amerika. De brittiska kolonisatörerna kom till amerikanskt land och behandlade de inhemska indianstammarna som avskum, bl.a. för att de inte såg likadana ut som dem.

Detta sker sorgligt nog fortfarande i många delar av världen trots att filmen utspelar sig för längesedan. Man kan anse att filmen glorifierar situationen och romantiserar den, men ifall denna skildring bara triggar igång konversationer så är det en liten framgång i sig. Hitta Nemo (2003) och Hitta Doris (2016) tar upp ämnen som psykisk nedsättning, i detta fall närminnesförlust. Alla i ens omgivning tänker inte likadant och har inte samma förutsättningar att ta rationella beslut, men det bästa sättet att hjälpa någon med sådana problem är genom att visa tålamod och acceptans så att de kommer över alla hinder de har framför dem på det sättet de själva kan. Lilo & Stitch (2002) tar upp ämnen som föräldralöshet och vårdnadstvister. Lilo förlorar sina föräldrar vid en väldigt ung ålder och hennes storasyster Nani får ta på sig allt ansvar medan socialtjänsten hotar med att separera dem. “Ohana betyder familj, en familj betyder att ingen lämnas utanför eller glöms bort”.F ilmen framhäver hur sådana känsliga förhållanden kan ha en inverkan på ett barn emotionellt, mentalt och socialt, och ger en bättre inblick hos splittrade familjer.

Ringaren i Notre Dame (1996) belyser flera olika allvarliga ämnen såsom diskriminering, fördomar, maktmissbruk och folkmord. Quasimodo må vara filmens huvudkaraktär, men Claude Frollo, katedralen Notre Dames ärkediakon och filmens antagonist, anser att det romska folket är roten till allt ont och han missbrukar sin makt som han säger är given från Gud till att etniskt rensa Paris. Han använder sin status och falska lojalitet till Gud till att rättfärdiga hans onda och fördomsfulla handlingar och åsikter. Många av Disneysskurkar vet om att de är onda men Frollo tror genuint att han är en bra människa, vilket gör honom till en väldigt komplex karaktär. Händelser som dessa sker fortfarande i dagens värld på olika sätt och Disneys skildring av Victor Hugos roman från 1831 gör historien mer tillgänglig för alla att ta del av, och konversationer kring dessa förhållanden måste än idag hållas.

”Man kan alltså alltid lära sig något av alla filmer och finna något eller någon man kan relatera till och identifiera sig med.

Coco (2017) lär oss att familj betyder ovillkorlig kärlek, även om man ibland kanske behöver gå i andras fotspår för att följa sin passion. Skönheten och odjuret (1991) lär oss att skönhet finns på insidan. Dumbo(1941) lär oss att samma saker som håller oss nere är de som kommer lyfta oss högre och högre. Insidan ut(2015) lär oss att omfamna alla våra olika känslor, lyckliga som sorgliga, för att bli starkare och växa som människor. Frost (2013) lär oss att kärlek betyder att man sätter andra före sig själv. Askungen (1950) lär oss att aldrig sluta drömma. Hercules (1997) lär oss att hos en sann hjälte så är kroppens styrka inte lika viktig som hjärtats styrka. Man kan alltså alltid lära sig något av alla filmer och finna något eller någon man kan relatera till och identifiera sig med.

Folk kanske tycker att Disney är barnsligt för att filmerna är animerade. Men se bara på “The Simpsons” eller “Family Guy”. Visst, de serierna är mer riktade mot en vuxen publik med deras vågade skämt och ibland vulgära satir. Men hade ni tittat på Disneyfilmerna en gång till så hade ni kanske lagt märke till vuxna skämt som ni aldrig hade märkt som barn. Exempel finns i Hercules (1997);“Vet du, jag har inte sett såhär mycket kärlek på ett ställe sen Narcissus upptäckte sig själv.” “ Och sen det där spelet, dendär, dendär Oidipus grejen. Och jag som trodde jag hade problem.” Man får ju heller inte glömma Andens alla referenser och imitationer av t.ex. Robert De Niro, Arnold Schwarzenegger, Jack Nicholson och enmassa fler i Aladdin (1992). Ju äldre man blir, desto mer uppskattar man alla diskreta skämt och referenser som alltid finns i filmerna och som ett barn omöjligt hade kunnat snappa upp. Och låt oss inte glömma musiken! Det finns nog inte en enda låt som inte är härlig och medryckande. Man lyssnar på dem en gång och de fastnar i huvudet direkt. Lyssna bara på “Alla snubbar vill ju vara katt” från Aristocats (1970), “Havet är djupt” från Den lilla sjöjungfrun (1989) eller “Var nöjd med allt som livet ger” från Djungelboken (1967). Det är nästintill omöjligt att sitta still när man hör dessa låtar spelas. Och så har vi de lugnare, mer meningsfulla låtarna som gör en (iallafall mig)rörd, t.ex. “Känn en doft av kärleken” från Lejonkungen (1994), “Jag kan klara av det” från Hercules (1997), “Nu när jag ser dig” från Trassel (2010), “En spegelbild” från Mulan (1998) och en massa massa fler.

Det finns alltid en låt som kommer passa alla slags situationer man upplever, vare sig de är glada, sorgliga, arga, lyckliga, besvikna, ångerfulla, förvirrade etc. Min Disney-spellista på Spotify lyckas alltid göra min dag lite bättre. Avslutningsvis vill jag uppmana er alla som tyckt att Disney är barnsligt att ge filmerna en till chans, ni kanske ser allting från ett annat perspektiv nu och börjar uppskatta dem mer. Och till er som aldrig vänt Disney ryggen till, fortsätt göra det ni gör. Om jag inte lyckats övertyga er om varför detta är sant, feel free att komma till mig närsomhelst varsomhelst och så kan vi diskutera detta i timmar så blir ni övertygade förr eller senare. Man är och kommer aldrig bli för gammal för Disney