Nu är det snart sommar och det är dags att plocka fram solkräm och handukar och åka till stranden. Ett måste är att ha något att läsa och i denna månadens tidning så finns det något för alla. Jag och min redaktion är glada över att ni valt att läsa just LifeStyle Magazine och vi hoppas att det finns någonting här i som lockar just dig. Trevlig sommar. Hanna Rosengren
Hanna Rosengren
Lisa Nilsson
Simon Andersson
Annette Johansson
4-5. Tatueringen är här för att stanna, för evigt Provokatör eller innovatör .6 7. Man Overboard Roadtrip .8-9 10-12. När Springsteen är en livsstil Volleyboll - Världens största sport .13 14. Fri från flyckten men inte accepterad En kedja av vänlighet .15 16. Nästa nummer
Tatueringen är här för att stanna, för evigt. Att se en tatuerad person i dagens samhälle är knappast något som förbryllar någon eftersom att det i dagens samhälle blir allt mer accepterat. Den acceptans som byggts upp kring tatueringen garanterar dock inte att personer med tatueringar undgår att bli diskriminerade. Diskriminering sker dagligen, speciellt i arbetslivet. Frågan har pågått i flera decennier och lär pågå ett bra tag till. Men är det inte fel att acceptera att någon diskrimineras på grund av sitt utseende? I dagens samhälle är tatueringar väldigt vanliga och någorlunda accepterat. Kanske mest accepterade är de hos de yngre generationerna. Om vi backar bandet 35 år bakåt i tiden så såg det inte riktigt likadant ut som det gör idag. Innan tatueringarna blev ett mode på 1980-talet så var det mest sjömän och kriminella som bar dom. Tatueringarna fungerade som en form av identifikation för de personerna. Det är nog därför tatueringen ses som något negativt hos den äldre skaran av samhället, just för att det har förknippats med bland annat kriminalitet och allt vad det innebär. Vad är det då som gör att tatueringar blir allt mer accepterat i samhället egentligen? Jag tror att det är en generationsfråga. Eftersom att föräldrar präglar sina barn med sina egna värderingar så faller det naturligt att som förälder förhindra att sitt barn skulle tatuera sig, givet att föräldrarna har en negativ syn på tatueringar. Med tanke på att det kom till att bli ett mode att tatuera sig, och blandningen av lättillgängligheten och generationsskiften så tror jag att den negativa synen på tatueringar avtog rejält, men den finns givetvis kvar. Idag finns det säkert lika många tatueringsstudios som det finns cafeer och jag tror varken att du eller jag skulle höja på ögonbrynen om vi skulle gå förbi en tatueringsstudio. Likaså skulle vi inte reagera negativt om vi mötte en person med en tatuering. Eftersom att tatueringar blivit mer accepterade så skulle man kunna tro att anmälningarna till diskrimineringsnämnden är väldigt få. Det stämmer inte. Personer med tatueringar diskrimineras dagligen. Vi har nog alla hört historier om folk som har antingen fått sparken eller blivit nekade jobb på grund av sina tatueringar. Att man sparkar eller nekar en person enbart efter hur denna person ser ut är givetvis mycket fel och bör klassas som diskriminering. Dessa diskrimineringsfrågor är väldigt breda och har diskuterats i flera decennier och kommer antagligen överleva både dig och mig.
Vad kan man göra åt saken då? Det är en väldigt bra fråga. Jag förstår ju givetvis på en viss nivå varför en person med tatuerat ansikte blir nekad ett servicejobb. Men å andra sidan är det väldigt tragiskt att en person blir nekad på grund av sitt utseende. Frågan är bred och har många förespråkare och motståndare på många olika nivåer. Frågan bör i allra högsta grad tas på allvar. Jag kan dock inte hjälp att dra lite extra på smilbanden när jag ser en tatuerad person jobba i en offentlig miljö, det återställer min tro på mänskligheten. Hela frågan berör ju ett ordspråk som vi alla är väldigt, väldigt bekanta med. ”Döm inte en bok efter omslaget”. Låter det bekant..?
PROVOKATÖR ELLER INNOVATÖR? Harmony Korine, den ofta udda, avant-garde och alltid kontroversiella regissören har skapat rubriker sedan tonåren. Hans senaste film, Spring Breakers, sviker inte i detta avseende men blir även hans debut inom den kommersiella filmen, en genre han länge föraktat. Harmony Korine kommer från en trasig bakgrund bestående av droger, brott och skolavhopp och där drömmen till en början var att bli en professionell skateboardåkare. Under denna brokiga fasad dolde sig även drömmen om att skapa filmkonst, en dröm som har sitt ursprung från då Korine som liten pojke brukade följa med sin pappa på bio. Det var då han upptäckte att poesi av den kraftfullaste sort existerade inom filmen. Spring Breakers är Korines senaste tillskott i sitt försök att återge samma känsla av poesi som han en gång fann så häpnadsväckande. I filmen medverkar skådespelare som Selena Gomez och Vanessa Hudgens, tidigare kända från barnvänliga disneyproduktioner, samt James Franco. Hur kom Spring Breakers till? - Idén till filmen kom först till några år tillbaka när festande och fulla ungdomar spydde ner min veranda samtidigt som de till max-volym spelade sönder Taylor Swift låtar. Bilder, inte alltid tydliga, kom till i mitt huvud som med tiden byggde upp ett narrativ som till slut resulterade i Spring Breakers. Jag kan inte undgå att se det visuella språket i stort fokus i Spring Breakers. Du gillar att göra stiliserade filmer? - Jag har alltid föredragit det visuella över det narrativa och känner att många känslor kan förmedlas utan att karaktärerna alltid ska behöva tala. Spring Breakers kan ses som en experimentell filmvision skapat i syfte att imitera en drog-liknande upplevelse med hjälp av färger, ljud och klipp. Det är en åktur som inbjuder sin publik till att ta del av en fräsch adrenalinkick, en hyllning till de sex-besatta sinnena hos den amerikanska ungdomen. Sedan hatar jag skiten som kommer från det kommersiella Hollywood. Där allt alltid ska överförtydligas i framför allt det narrativa. Det förtär filmkonstens själ. Filmskapandet har blivit som en process, och allt det där är skit. Alla dessa rika ungar som förr ville bli läkare vill nu bli filmskapare men saknar livserfarenhet och skriver endast skitvitsar för varandra. Filmen skildrar unga kvinnor i extremt våld och sex, vilket budskap kan detta ge dagens ungdomar? - Filmen kan ses som en social kommentar på, framför allt, dagens amerikanska ungdomskultur där självhävdelse och yttrande spelar en stor roll. Det handlar om galenskapen hos ungdomar, deras liv och vad de gör med dem och sina kroppar. Samtidigt som filmen sympatiserar med dess subjekts drömmar och begär visar den även på baksidan av det vilda och ”fria” livet. Du har gjort dig känd som mannen som korrumperade halva generationen av Disney stjärnor. Vad säger du om det? - Ha ha, vet inte det men dessa ”disney-tjejer” representerar en del av den generation som filmen skildrar. Samtidigt är de subjekt för idolisering och levande bevis på jakten på livet som rika celebriteter vilket är en av de aspekter som utforskas under filmens gång. Svenskbiopremiär: Spring Breakers har svensk biopremiär den 22 juni 2013 i begränsade städer såsom Stockholm, Göteborg, Uppsala och Örebro. Åldersgräns från 15 år.
Man overboard Pop-punkens försvarare Man Overboard börjar nu ladda upp för realeasen utav ”Heart Attack” deras 3e studioalbum den 28 Maj. Bandet som tidigare i år, efter att ha varit okaraktäristiskt tysta under en längre period, överraskade med nyheten att ett nytt album hade spelats in i hemlighet under vintern. Bandet, vars namn är inspirerat utav blink-182-låten som heter just ”Man Overboard”, kommer ifrån New Jersey och består utav bandmedlemmarna Zac Eisenstein (ledsångare/ Gitarrist), Nik Bruzzese (Ledsångare/Basgittarist), Wayne Wildrick (Gitarrist), Justin Collier (Gitarrist), Joe Talarico (Trummis). Bandet startades år 2008 utav barndomskompisarna Nik och Wayne som började skriva låtar i Niks inspelningsstudio och rekryterade sedan Zac och Justin ifrån bandet The Front Page för att färdigställa kärnuppställningen av bandet, Joe blev medlem år 2012. Efter att ha släppt ett par EP’s så signade de år 2009 ett kontrakt med Run For Cover Records och började bygga upp momentum. År 2010 så skrev bandet kontrakt med Rise Records som ledde till deras stora genombrott. De släppte samma år deras kritikerrosade debutalbum ”Real Talk” som beskrevs av en mängd olika magasin och kritiker som det bästa pop-punk albumet år 2010. Bandet drar stor inspiration från band som, Blink-182, Saves The Day och Taking Back Sunday och följer i deras fotspår för att som de själva kallar det ”försvara pop punken”. Och försvarar pop-punken gör de då de har blivit ett utav dem mest framgångsrika pop punk banden just nu. Med ett sound som inte bara lever upp till förväntningarna utav ett band inspirerat utav 90-talets emo/punk band utan också tar musiken steget längre med fräschare inslag från dagens svar på den tidiga pop punken så har bandet lyckats bygga upp en gemenskap med sina fans som har skapat något utav en kulturell rörelse. Bandet hade under sina tidigare år varit väldigt frekventa med releasen utav musik men låg något lågt under 2012, eller det var i alla fall det man trodde. I januari så gick de ut med nyheten att ett helt album hade spelats in under vintern 2012/2013 och att de planerar att lansera plattan den 28 Maj. Bandmedlem Wayne Wildrick beskriver skivan som något annorlunda i jämförelse med deras tidigare musik men att det fortfarande är ett Man Overboard album. Han säger också att vissa låtar reflekterar låtar från tidigare album. Nik Bruzzese lägger till att bandet har tittat tillbaka på sina tidigare framgångar och att de vill göra ännu bättre ifrån sig med ”Heart Attack”. 3 Låtar från albumet, ”White Lies”, ”Open Season” och ”Where I Left You” finns redan nu på Rise Records YouTube-kanal samt att ladda ner via iTunes. Skivan kan förbeställas på Man Overboards MerchNOW sida. Bandet kommer att följa upp releasen utav skivan med spelningar på Slam Dunk UK tour 22-29 Maj och VANS Warped Tour 15 juny – 4 augusti.
Roadtrip Att spendera 6000 kilometer i en bil låter väl inte så kul? Men om man lägger till att dessa 6000 kilometer gick genom 7 länder, låter det roligare då? Om man då besöker städer som Köpenhamn, Hamburg, Amsterdam, Brügge och London på 16 dagar så låter väl dessa 6000 kilometer i en bil ganska roligt trots allt? Det var hösten 2011 som killarna Jimmy och Rezgar bestämde sig för att göra en ”roadtrip” till England. Från Åland skulle de ta sig hela vägen till Loughborough som ligger några kilometer norr om Leicester i England. - De första dagarna gick ut på att ta sig till Loughborough då jag ville träffa min flickvän så snabbt som möjligt, säger Rezgar. Rezgars flickvän Malin studerade på Loughborough University och det var saknaden mellan dem som lade grunden till hela resan. Den första dagen tog de sig från Åland genom att åka med Viking Line över till Sverige och sedan köra hela vägen ner till Köpenhamn innan de stannade där för att övernatta. I Köpenhamn gick de runt samt åt en bit mat innan det var dags att sova för de skulle upp tidigt nästa morgon. Följande dag tog de sig från Köpenhamn till Esbjerg där båten över till England väntade. -Det var de tråkigaste timmarna på hela resan, berättar Jimmy om den 18 timmar långa båtresan. -Det fanns absolut ingenting som båten erbjöd som underhållning, tillägger Rezgar. Som tur var hade killarna packet ner datorerna där filmer och serier fick stå för underhållningen. Men den som väntar på något gott...
En av de vanligaste frågorna killarna har fått i efterhand är om det var svårt att köra på vänster sida av vägen. -Rondellerna var svårast men man blev van ganska snabbt och de gick ändå väldigt bra att köra, svarar Jimmy. På den tredje dagen kom killarna äntligen fram till Loughborough och nu skulle resan börja på riktigt. Större delen av resan spenderades i England där killarna bland annat besökte Manchester två gånger, Leicester två gånger och London två gånger men det var alltid Loughborough som var utgångspunkten. Killarna åkte runt och såg på sevärdigheter, shoppa och framför allt kollade de på fotboll. -Vi såg på 4 olika fotbollsmatcher och besökte 12 olika arenor på resan, berättar Jimmy. När det sedan var dags att bege sig hemåt bestämde sig killarna för att ta vägen via Frankrike, Belgien, Holland och Tyskland. - Hela resan var väldigt spontan och i princip ingenting var bokat eller planerat, säger Rezgar. - Det var en speciell känsla att köra ombord ett tåg med vår bil för att spendera 35 minuter under vatten, sedan är man i Frankrike, berättar Jimmy om Eurotunnel. När man körde av tåget så befann man sig i norra Frankrike och killarna hittade inget de ville se eller besöka utan nästa stopp blev i staden Brügge i Belgien. - Den vackraste staden vi besökte faktiskt, säger Rezgar. Efter några timmar for de vidare till Amsterdam i Holland. - Det var väldigt roligt att köra runt i Amsterdam då klockan var 2-3 på natten så det var ingen trafik, vilket var riktigt skönt, säger Jimmy. Sedan vidare till Bremen och till sist Hamburg som ligger i Tyskland. På vägen hem körde killarna 32 timmar i sträck! - Vi ville verkligen hem, speciellt efter att vi kört genom Tyskland, då kände vi att vi hade sett och gjort allt vi ville, berättar Jimmy. Så efter 16 dagar i sju olika länder var killarna väldigt glada över att komma hem igen. - Borta bra, men hemma bäst, avslutar Jimmy och Rezgar.
När Springsteen är en livsstil Det finns många trogna Springsteen-fans i Sverige. Rickard Andersson är en av de personer som säger sig sett honom flest gånger. Vi har fått följa med Rickard på konsert, där han berättar om sitt liv präglat av ”Bossen”. – Den ena konserten är inte den andra lik. Det är det som gör det så speciellt, säger han. Rickard Andersson står längst fram i kön utanför Friends Arena. Solen skiner och trots att det till och från blåser i ordentligt, börjar våren ge sig till känna. Ikväll är det dags för Bruce Springsteens andra konsert i Sverige på två dagar. För Rickard är alla Springsteenkonserter i Skandinavien en självklarhet – Är Bossen där, är jag där, säger Rickard.
50 gånger Bruce
Rickard är fyrtio år och har hitintills sätt Bruce Springsteen spela femtio gånger. – Första gången var 1985 på Ullevi, en magisk konsert jag aldrig glömmer. Utöver konserterna har han även träffat Springsteen på flertalet signeringstillfällen och en och annan efterfest. – Bruce är en ödmjuk och trevlig person. Men vem kunde tro något annat, säger han.
Skriver eget och uppträder
Att vara ett inbitet fan kräver både tid och pengar. Rickard finansierar sitt intresse genom att på fritiden själv uppträda på pubar där han spelar gitarr och sjunger. Han berättar att han ibland spelar Springsteen-låtar, men att det främst blir eget material. – Jag är ingen stjärna, men jag hankar mig fram och tjänar lite extra slantar. Till vardags jobbar Rickard i en skivbutik. Där är han känd för att sprida Bruce Springsteen till nya kunder. – Självklart pratar jag gott om honom om någon frågar om tips. På så vis hjälper jag ju Bossen att sälja mer, säger Rickard och skrattar.
Friends Arena
När klockan börjar närma sig åtta på kvällen har Rickard tagit sig in på arenan. Han står nu längst fram vid scenen. Publiken på läktarna gör vågen fram och tillbaka. Några fans skriker ”andra sidan är ni klara” medan andra tappert skriker till svar, ”jajamensan, fattas bara!”. Det märks att stämningen är på topp. Kort därefter står han där på scenen, Bruce Springsteen och hans eget E Street Band. Konserten rullar igång, ljudvolymen är hög och publiken jublar. Rickard står så nära att han flera gånger får ögonkontakt med dem på scenen.
Bra stämning
En bit in i konsertern öser bandet på med låten ”Badlands”. Stämningen kokar. I den lite lugnare låten ”Something in the night” lyser publikens smartphones upp arenan. Även Rickard tar upp telefonen och gungar i takt med musiken. Han ser nöjd ut. När nära tre timmar passerat spelas låten ”American Land”. Strax därefter tänds lamporna och det är över för den här gången. Applåderna och jublandet fortsätter i takt med att arenan töms på människor. Rickard känner sig nöjd efter konserten. – Jag gillade att han spelade hela ”Darkness on the edge of town- plattan”. Det är ovanligt att han spelar låtar från det albumet live.
Turnérandet fortsätter Rickard berättar att han blivit medbjuden på efterfest med Bruce Springsteen och bandet. – Det är ett tag sedan sist, så det är väl på tiden. Efter kvällen väntar nästa Bruce Springsteen konsert i Åbo på tisdag, därefter är det Stockholm som gäller på lördag igen. Rickard ska se båda, men hoppas på att hinna vila där i mellan. – Det tär på krafterna att resa runt och se alla konserter. Men det är verkligen värt det.
Alla kan ha glädje av att se Bruce live
Till sist vill Rickard hälsa alla som inte sett Bruce Springsteen live ännu. – Det är dags nu, ni kommer inte att ångra er. Det är en upplevelse att minnas hela livet, avslutar han. Sedan hoppar han in i en taxi med destination Grand Hotel, där efterfesten med självaste Bruce ”Bossen” Springsteen kommer äga rum. Förmodligen natten lång.
Volleyboll - Världens största sport Den 9 februari 1895 uppfanns en sport som nu har blivit den sporten i världen med flest medlemsländer, sporten är volleyboll.
Historia
Volleyboll kallades från början för Mintonette, men eftersom bollen alltid slås på volley så tog det inte lång tid innan sporten fick namnet volleyboll. Syftet med volleyboll var att skapa en inomhussport för de kalla årstiderna där risken för skador var relativt liten och med mindre kroppskontakt än i basket. William G Morgon som var uppfinnaren till denna sport drog inspiration från en mängd andra sporter som t.ex. tennis, baseboll, handboll och basket. Volleyboll spred sig snabbt över USA och redan år 1900 kom sporten upp till Kanada och därefter spred sig sporten runt om i världen. Det internationella förbundet, Fédération Internationale de Volleyboll (FIVB), skapades 1947 och uppger nu att det finns runt 35 miljoner spelare i 218 länder och på grund av detta så är sporten den största i världen om man räknar i antal medlemsländer.
Fri från flykten men inte accepterad Många flyr sitt hemland från förtryck och förföljelse i hopp om att finna lugnet i livet. Men detta lugn kräver uppoffringar, styrka och beslutsamhet. Att komma till ett fridfullt land innebär inte att svårigheterna är över. I det här reportaget berättar Siamand sin historia om ankomsten till Sverige, utanförskapet och hur hans drömmar hjälpte honom. Siamand möter upp mig på tunnelbanestationen i Vällingby. Han har ett par mörkblåa jeans, och en svart tunn jacka. Hans ögon är mörkbruna med jättelånga ögonfransar. Med ett smittsamt leende på läpparna kommer han emot mot mig, hans hår är lite tillplattat av skyddshjälmen han har haft på jobbet. Vi bestämmer oss för att sätta oss på caféet Waynes precis vid torget. Efter att ha beställt en varsin kaffe sätter vi oss vid ett bord. - Ska du inte ha socker i kaffet? frågar Siamand samtidigt som han själv stoppar i tre stycken bitar i sin kopp. Han tar en klunk av sitt kaffe och tittar eftertänksamt ut genom fönstret innan han börjar berätta. Den 10 juli 1997 kl: 02:00 landade Siamand och hans familj på flygplatsen i Borlänge. - Det första jag tänkte på när vi kom ut ur planet var den härliga luften, den kändes så ren och frisk jämfört med luften i hemlandet. Jag la också märke till alla lampor, det kändes som att det var dagtid fast det var mitt i natten. I mitt hemland fanns det inga lampor som lyste på natten så det var kolsvart ute säger han samtidigt som han ler. På flygplatsen möttes vi av socialen som körde oss till en lägenhet i Falun som de hade ordnat åt oss. Jag frågar om han var rädd. - Rädd? Nej jag var bara så glad, det var så fint med all grönska och socialen var så hjälpsam svarar han efter att ha tagit en klunk av kaffet. Han fortsätter berätta, han pratar långsamt så att det märks att han tänker tillbaka i tiden. När sommaren var slut så startade skolan igen, Siamand började i sjätte klass. - Självklart var det svårt, men jag hade en stark vilja så det gick bra. Det absolut svåraste var att jag inte kunde prata med klasskamraterna och att de av någon anledning stötte bort mig. Det kanske var för att vi inte kunde varandras språk, men också för att de var fördomsfulla säger Siamand eftertänksamt. Eftersom svenskarna tog avstånd så började jag automatiskt umgås med andra invandrare. De flesta av dem var stökiga, hängde på stan under nätterna och bråkade. Jag gillade inte deras beteende så i stället satsade jag på att vara hemma och plugga för att bli bättre på språket. Jag drömde om att få bra betyg så att jag kunde börja på gymnasiet och det lyckades jag med. I den nya skolan blev det lite lättare att hamna i ett bättre umgänge, men ändå kände jag mig inte riktigt accepterad. Jag frågar Siamand varför. - Fråga svenskarna säger han och skrattar lite kort. Jag vet faktiskt inte varför de inte vågade ge mig en chans. Men det fick mig att fortsätta fokusera på plugget och följa mina drömmar om bra betyg.
Med tiden blev det bättre, och nu är jag här i huvudstaden efter 16 år i Sverige säger han och suckar belåtet. Jag känner att det har lönat sig att ta den vägen jag tog, att jag kämpade mig igenom de svårigheter som uppstått. Det har resulterat i att jag känner mig mer accepterad, att jag är har fått en bra utbildning och kan fokusera på en bättre framtid.
En kedja av vänlighet Ibland har du kanske funderat över hur världen vore om det fanns riktiga superhjältar? Några utvalda personer med krafter som kämpar för det goda, som finns där för oss när vi behöver dem och som utgör starka förebilder för oss att se upp till. Vi kanske inte kan rädda folk lätt som en plätt på egen hand ur en brinnande byggnad likt Superman, eller lyckas bekämpa all brottslighet i vår stad likt Batman - men vi kan fortfarande utföra stordåd. Vi behöver inte ha superkrafter för att kunna göra världen till en bättre plats. Med hjälp av små medel skulle inte den 13-åriga flickan som utsatts för nätmobbning desperat behövt ta sitt liv framför ett tåg, för att få ett slut på helvetet hon upplevde. Ibland behövs inte mer än ett vänligt leende för att lysa upp någon annans tillvaro. Att både ge och få känns bra, vi påverkas positivt. När vi känner hur den positiva kraften inom oss överväger den negativa, då gör vi positiva handlingar. Idén om att ge ett leende till, för dig, den främmande personen på bussen, eller kanske till och med ge hen en komplimang - kan verka lite skrämmande. Vad är det vi rädda för egentligen? Att vi ska framstå som framfusiga eller konstiga? Tänk efter, t.ex. på den gången då en främmande person senast gjorde en vänlig gest för dig. Inte analyserade du väl hens beteende ytterst noggrant för att sedan komma fram till att den måste vara en alien från yttre rymden? Nej, istället blev du kanske positivt förvånad, samtidigt som du fick en varm känsla inombords. Du kunde känna hur de lyckobringande endorfinerna sprudlade inom dig, som uppstår när vi känner just glädje. Som tidigare nämnt; vi gör positiva handlingar när vi känner oss glada, och vi blir glada när någon gör något snällt för oss. De positiva handlingarna skapar ringar på vattnet, en kedja av vänlighet. Många har sett filmen Pay it Forward, vars budskap handlar om att en ung pojke försöker göra världen till en bättre plats genom att göra tre goda gärningar till de som är i behov av dem. Det enda han kräver i gengäld är att de lovar att i sin tur göra tre goda gärningar. Det är en film vi alla kan inspireras av. Du kan ta dig an rollen som lokal superhjälte redan idag. Det finns enkla saker som vem som helst kan göra, men som ändå ger en stark effekt. Du kan t.ex. ha för vana att hålla upp dörren för personen bakom dig, skänka lite pengar till en hjälporganisation eller varför inte berätta för din kompis hur mycket du uppskattar er vänskap. Det är bara din fantasi som sätter gränser för vad du kan åstadkomma för att göra vår värld lite bättre.
I Nästa Nummer Intervju med Bon Jovi Anledningar till att besöka Gekås i sommar Så lyckas man i Los Angeles Det du inte visste om London
Med Mera...