Sandra Wik

FACING PEOPLE Maj 2013

Beskedet om sjukdomen fick Jonna att ändra sin livsstil

Reportage

Katariina studerar till obduktionstekniker

DRÖMRESAN!

Asien

Diskriminerad på grund av tatueringar

”En fråga som bör tas på allvar”

Anton, 22 offrar sin bekvämlighet för människor på andra sidan Jorden

2

Redaktionen

M

ajsolens varma strålar börjar värma sin omgivning och grönskan vågar titta fram. Det är så härligt att vara ute dessa soliga dagar, det känns som att alla människor kommer ut från vinterdvalan. Överallt är det fullt med folk på uteserveringar och i parker som skrattar medans de njuter av solen. Det blir på något sätt mer liv i samhället när värmen kommer. Jag kan inte annat än älska det, men många av mina vänner och bekanta blir för ivriga av den långsamma värmen och lämnar därför landet för varmare breddgrader.

Självklart kan jag erkänna att det är lockande med riktig sommarvärme och en härlig semester, men jag vill inte åka nu när det är så vacker vår här hemma. Jag kan låta mig få lite inspiration till en utlandsresa längre fram, men under tiden stannar jag här och njuter av den livfulla värmen.

Maria Eriksson Maria Eriksson, Chefredaktör & ansvarig utgivare

Karin Berg Redaktör

Lydia Kerimi Illustratör

Joel Nordin Art Director

Camilla Forsberg Fotograf

Jenny Sander Fotograf

Övriga medarbetare i detta nummer

Kontakt

FACING PEOPLE

E-post: Redaktion@FacingPeople.se Postadress: Engelbrektsgatan 11, 112 50 STOCKHOLM

Adam Bergman, Skribent Olivia Synnerdahl, Skribent Jenniina Martikainen, Skribent Sara Bruggeman, Skribent Amelia Walday, Skribent Nils Larsson, Skribent Ulrik Nilsson, Skribent Sandra Wik, Skribent

3

Innehåll s.12

”Vetskapen om att jag kan hjälpa dessa människor är givande.”

2 Redaktionen 3 Innehåll 4 Reportage - Tatueringen är här för att stanna 5-6 Reportage - Fri från flykten, men inte accepterad 6-7 Reportage - Vikten av att våga tala om livets slut 8-9 En kedja av vänlighet 10 Reportage - Kärlek i praktisk handling 11 Månadens krönika 12-13 Intervju - En resa genom Asien 14 Reportage - En resa att minnas 15 Intervju - Diabetesen fick Jonna att ändra sin livsstil 16 Nästa nummer

s.4

s.11

s.14

Nr: 5 Maj 2013

4

Tatueringen är här för att stanna, för evigt Att se en tatuerad person i dagens samhälle är knappast något som förbryllar någon eftersom att det i dagens samhälle blir allt mer accepterat. Den acceptans som byggts upp kring tatueringen garanterar dock inte att personer med tatueringar undgår att bli diskriminerade. Diskriminering sker dagligen, speciellt i arbetslivet. Frågan har pågått i flera decennier och lär pågå ett bra tag till. Men är det inte fel att acceptera att någon diskrimineras på grund av sitt utseende?

I dagens samhälle är tatueringar väldigt vanliga och någorlunda accepterat. Kanske mest accepterade är de hos de yngre generationerna. Om vi backar bandet 35 år bakåt i tiden så såg det inte riktigt likadant ut som det gör idag. Innan tatueringarna blev ett mode på 1980-talet så var det mest sjömän och kriminella som bar dom.

Tatueringarna fungerade som en form av identifikation för de personerna. Det är nog därför tatueringen ses som något negativt hos den äldre skaran av samhället, just för att det har förknippats med bland annat kriminalitet och allt vad det innebär.

Vad är det då som gör att tatueringar blir allt mer accepterat i samhället egentligen? Jag tror att det är en generationsfråga. Eftersom att föräldrar präglar sina barn med sina egna värderingar så faller det naturligt att som förälder förhindra att sitt barn skulle tatuera sig, givet att föräldrarna har en negativ syn på tatueringar. Med tanke på att det kom till att bli ett mode att tatuera sig, och blandningen av lättillgängligheten och generationsskiften så tror jag att den negativa synen på tatueringar avtog rejält, men den finns givetvis kvar. Idag finns det säkert lika många tatueringsstudios som det finns cafeer och jag tror varken att du eller jag skulle höja på ögonbrynen om vi skulle gå förbi en tatueringsstudio. Likaså skulle vi inte reagera negativt om vi mötte en person med en tatuering.

Eftersom att tatueringar blivit mer accepterade så skulle man kunna tro att anmälningarna till diskrimineringsnämnden är väldigt få. Det stämmer inte. Personer med tatueringar diskrimineras dagligen. Vi har nog alla hört historier om folk som har antingen fått sparken eller blivit nekade jobb på grund av sina tatueringar. Att man sparkar eller nekar en person enbart efter hur denna person ser ut är givetvis mycket fel och bör klassas som diskriminering. Dessa diskrimineringsfrågor är väldigt breda och har diskuterats i flera decennier och kommer antagligen överleva både dig och mig.

Vad kan man göra åt saken då? Det är en väldigt bra fråga. Jag förstår ju givetvis på en viss nivå varför en person med tatuerat ansikte blir nekad ett servicejobb. Men å andra sidan är det väldigt tragiskt att en person blir nekad på grund av sitt utseende. Frågan är bred och har många förespråkare och motståndare på många olika nivåer. Frågan bör i allra högsta grad tas på allvar.

Jag kan dock inte hjälp att dra lite extra på smilbanden när jag ser en tatuerad person jobba i en offentlig miljö, det återställer min tro på mänskligheten. Hela frågan berör ju ett ordspråk som vi alla är väldigt, väldigt bekanta med. ”Döm inte en bok efter omslaget”.

Låter det bekant..?

Av: Adam Bergman

Reportage

Fri från flykten men inte accepterad Många flyr sitt hemland från förtryck och förföljelse i hopp om att finna lugnet i livet. Men detta lugn kräver uppoffringar, styrka och beslutsamhet. Att komma till ett fridfullt land innebär inte att svårigheterna är över. I det här reportaget berättar Siamand sin historia om ankomsten till Sverige, utanförskapet och hur hans drömmar hjälpte honom.

Siamand möter upp mig på tunnelbanestationen i Vällingby. Han har ett par mörkblåa jeans, och en svart tunn jacka. Hans ögon är bruna med jättelånga ögonfransar. Med ett smittsamt leende på läpparna kommer han emot mot mig, hans hår är lite tillplattat av skyddshjälmen han har haft på jobbet. Vi bestämmer oss för att sätta oss på caféet Waynes precis vid torget.

Efter att ha beställt en varsin kaffe sätter vi oss vid ett bord.

- Ska du inte ha socker i kaffet? frågar Siamand samtidigt som han själv stoppar i tre stycken bitar i sin kopp.

Han tar en klunk av sitt kaffe och tittar eftertänksamt ut genom fönstret innan han börjar berätta. Den 10 :e

juli 1997 kl: 02:00 landade Siamand och hans familj på flygplatsen i Borlänge.

- Det första jag tänkte på när vi kom ut ur planet var den härliga luften, den kändes så ren och frisk jämfört med luften i hemlandet. Jag la också märke till alla lampor, det kändes som att det var dagtid fast det var mitt i natten. I mitt hemland fanns det inga lampor som lyste på natten så det var kolsvart ute säger han samtidigt som han ler. På flygplatsen möttes vi av socialen som körde oss till en lägenhet i Falun som de hade ordnat åt oss.

Jag frågar om han var rädd.

- Rädd? Nej jag var bara så glad, det var så fint med all grönska och socialen var så hjälpsam svarar han efter att ha tagit en klunk av kaffet. Han fortsätter berätta, han pratar långsamt så att det märks att han tänker tillbaka i tiden.

När sommaren var slut så startade skolan igen, Siamand började i sjätte klass.

6

- Självklart var det svårt, men jag hade en stark vilja så det gick bra. Det absolut svåraste var att jag inte kunde prata med klasskamraterna och att de av någon anledning stötte bort mig. Det kanske var för att vi inte kunde varandras språk, men också för att de var fördomsfulla säger Siamand eftertänksamt. Eftersom svenskarna tog avstånd så började jag automatiskt umgås med andra invandrare. De flesta av dem var stökiga, hängde på stan under nätterna och bråkade.

Jag gillade inte deras beteende så i stället satsade jag på att vara hemma och plugga för att bli bättre på språket.

Jag drömde om att få bra betyg så att jag kunde börja på gymnasiet och det lyckades jag med. I den nya skolan blev det lite lättare att hamna i ett bättre umgänge, men ändå kände jag mig inte riktigt accepterad.

Jag frågar Siamand varför.

- Fråga svenskarna säger han och skrattar lite kort. Jag vet faktiskt inte varför de inte vågade ge mig en chans.

Men det fick mig att fortsätta fokusera på plugget och följa mina drömmar om bra betyg.

Med tiden blev det bättre, och nu är jag här i huvudstaden efter 16 år i Sverige säger han och suckar belåtet. Jag känner att det har lönat sig att ta den vägen jag tog, att jag kämpade mig igenom de svårigheter som uppstått. Det har resulterat i att jag känner mig mer accepterad, att jag är har fått en bra utbildning och kan fokusera på en bättre framtid Av: Sandra Wik

Vikten av att våga tala om livets slut Dagens människa har inte samma slags kontakt med döden som förr i tiden då familjen själva tog hand om sina nära och kära som gått bort. I och med att vi försöker leva längre och längre så har döden blivit något främmande och tabubelagt.

händer när en människas liv tar slut, och om varför hon valde en yrkesinriktning som behandlar just detta.

Hon tar upp faktumet att sättet man hanterar en människas bortgång och allt den innebär har förändrats med tiden.

I vardagsrummet hos obduktionsteknikerstudenten Katariina Heikkilä sitter vi och pratar om vad som

- Det som en gång var en naturlig och oundviklig del av livet är idag något som få ens vill prata om. Att inte

Reportage

”Vetskapen om att jag kan hjälpa dessa människor är givande.”

prata om döden gör det i sin tur svårt för anhöriga att hantera förlusten av en närstående. Vet man inte hur den avlidne exempelvis ville bli begravd eller om denne vill donera organ så ställs man framför svåra beslut i en situation som redan är tuff i sig.

Tevattnet kokar. Katariina smiter snabbt iväg till köket och kommer tillbaka med två rykande koppar. Vi konstaterar genast att tet är för varmt för att drickas, och återgår till konversationen I sommar tar Katariina examen och blir färdigutbildad obduktionstekniker, vilket har varit hennes dröm sedan länge. Hon berättar om hur viktig obduktionsverksamheten är och varför just denna utbildning lockade henne.

- Arbetet är väldigt viktigt för utveckling och forskning när det gäller sjukdomar, medicin och behandlingar.

Personligen tycker jag även att arbetet är spännande, utmanade och framförallt varierande, eftersom alla fall är olika.Det är dock inte spänningen och variationen som hon upplever vara det bästa med sitt framtida yrke. Hon talar om vilken stor hjälp obduktionen och fastställandet av dödsorsak är i sorgeprocessen hos de avlidnes närstående.

- Att kunna ta reda på varför en människa plötsligt gått bort ger de anhöriga lättnad i sorgen, de slipper leva med obesvarade frågor. Vetskapen om att jag kan hjälpa dessa människor är givande.

Det märks tydligt att Katariina har ett genuint intresse

för yrket. Trots ämnets allvarliga natur känns det lätt att prata med henne och det hela blir avdramatiserat.

När jag frågar henne om vilken relation hon personligen har till döden och om hur hon påverkas av att ha sådan närkontakt med den blir hon tyst en stund, tar en klunk te och tänker till för att sedan lugnt besvara mina frågor.

- Visst påverkas man av vissa saker. Man ser på livet och döden med mer ödmjukhet och uppskattar saker på ett annat sätt. Samtidigt kan man inte ta åt sig för mycket, som i vilket arbete som helst ska man även här göra sitt bästa hela tiden, då får man inte ta allt så personligt.

- Det finns såklart gånger då man tycker att livet är orättvist, som när man tar hand om ett spädbarn eller en ung människa som gått bort, men när det gäller gamla människor så tänker man mer på att människan levt ett helt liv, så släpper man det.

Personligen känner jag att jag fått ett annat perspektiv på vad som är viktigt i livet och kan känna större uppskattning för det jag har.

Tiden går, konversationen om hur döden bara är en del av livet fortsätter. Det sista tet som finns kvar i kopparna har hunnit kallna. Vi är eniga om hur viktigt det är att kunna prata om livet i alla sina delar, och jag lämnar Katariinas lägenhet med ett lättat sinne.

Av: Jenniina Martikainen

En kedja av vänlighet Ibland har du kanske funderat över hur världen vore om det fanns riktiga superhjältar? Några utvalda personer med krafter som kämpar för det goda, som finns där för oss när vi behöver dem och som utgör starka förebilder för oss att se upp till.

Vi kanske inte kan rädda folk lätt som en plätt på egen hand ur en brinnande byggnad likt Superman, eller lyckas bekämpa all brottslighet i vår stad likt Batman men vi kan fortfarande utföra stordåd. Vi behöver inte ha superkrafter för att kunna göra världen till en bättre plats. Med hjälp av små medel skulle inte den 13-åriga flickan som utsatts för nätmobbning desperat behövt ta sitt liv framför ett tåg, för att få ett slut på helvetet hon upplevde.

Ibland behövs inte mer än ett vänligt leende för att lysa upp någon annans tillvaro. Att både ge och få känns bra, vi påverkas positivt. När vi känner hur den positiva kraften inom oss överväger den negativa, då gör vi positiva handlingar. Idén om att ge ett leende till, för dig, den främmande personen på bussen, eller kanske till och med ge hen en komplimang - kan verka lite skrämmande. Vad är det vi rädda för egentligen?

Att vi ska framstå som framfusiga eller konstiga? Tänk efter, t.ex. på den gången då en främmande person senast gjorde en vänlig gest för dig. Inte analyserade du väl hens beteende ytterst noggrant för att sedan komma fram till att den måste vara en alien från yttre

rymden? Nej, istället blev du kanske positivt förvånad, samtidigt som du fick en varm känsla inombords. Du kunde känna hur de lyckobringande endorfinerna sprudlade inom dig, som uppstår när vi känner just glädje.

Som tidigare nämnt; vi gör positiva handlingar när vi känner oss glada, och vi blir glada när någon gör något snällt för oss. De positiva handlingarna skapar ringar på vattnet, en kedja av vänlighet. Många har sett filmen Pay it Forward, vars budskap handlar om att en ung pojke försöker göra världen till en bättre plats genom att göra tre goda gärningar till de som är i behov av dem. Det enda han kräver i gengäld är att de lovar att i sin tur göra tre goda gärningar. Det är en film vi alla kan inspireras av.

Du kan ta dig an rollen som lokal superhjälte redan idag. Det finns enkla saker som vem som helst kan göra, men som ändå ger en stark effekt. Du kan t.ex. ha för vana att hålla upp dörren för personen bakom dig, skänka lite pengar till en hjälporganisation eller varför inte berätta för din kompis hur mycket du uppskattar er vänskap. Det är bara din fantasi som sätter gränser för vad du kan åstadkomma för att göra vår värld lite bättre.

Av: Sara Bruggeman

Reportage

Kärlek i praktisk handling I maj kom Anton Nilsson, 22, hem från sin tredje utlandsvistelse som volontär. Under fyra månader har han gjort vardagen ljusare för burmesiska flyktingar i Indien. Anton berättar om varför han offrar sin egen bekvämlighet för att älska människor på andra sidan jorden.

Sommarsolen skiner, fiskmåsarna skrattar och vinden svalkar. Färjan lägger till vid en liten hamn och tillsammans med bofasta öbor och sommarturister kliver jag av. Jag möter Anton på en liten ö i Göteborgs skärgård, en miljö som skiljer sig drastiskt från det Indien han ständigt bär inom sig.

– Indien är ett fantastiskt land med underbara människor. Visst, vi äger större ekonomiska tillgångar i västvärlden, men vi äger inte samma gästfrihet. Jag har blivit så berörd av människorna där, förklarar Anton.

Första gången Anton reste på en utlandsresa som volontär var 2010. Under tio veckor arbetade han på ett kristet barnhem i Ukrainas huvudstad Kiev.

– På barnhemmet tog vi emot föräldralösa barn. Flera av barnen var hemlösa och missbrukade droger. En del av dem hade blivit medvetet dumpade av sina föräldrar, medan andra hade svåra relationer till dem på grund av att föräldrarna satt i fängelse eller tvingats in i prostitution. Året därpå reste Anton till Indien för första gången.

Efter nästan fem månader i Indien landade han på Arlanda och visste redan då att han skulle återvända.

– Jag älskar att älska människor och det kan jag göra praktiskt i Indien. Jag kan inte bara sitta still och ignorera fattigdom, rasism och det diskriminerande kastsystemet. Jag måste göra någonting!

Det märks att Antons ord har fötts ur egna upplevelser. Ögonen skiner och hans röst bär på en djup medkänsla.

– Under min senaste resa har jag varit en del av ett team som haft dagliga aktiviteter för burmesiska barn i Dehli. På grund av ett inbördeskrig i Burma har dessa barn med deras familjer tvingats fly.

Vardagen för dessa människor är dock svår. På många platser blir burmeser diskriminerade av den indiska ortsbefolkningen.

– Vi höll i lekar, lärde ut sånger och hade filmvisningar - allt för att barnen skulle förstå att de är värdefulla.

Anton minns speciellt tillfället när teamet visade den animerade barnfilmen Madagaskar 3.

– Femtio barn satt tätt packade framför tvn och skrattade konstant, trots att filmen var på engelska och barnen inte förstod språket. Det var roligt. Det krävde inga stora ansträngningar för oss ledare att arrangera det, men det betydde jättemycket för dem.

I slutet av sin senaste resa i Indien arbetade Anton några dagar på Moder Teresas Center i Calcutta. I mer än 45 år tog nunnan Moder Teresa hand om de sjuka, fattiga och föräldralösa. Hon dog 1997, men hennes arbete lever kvar än idag.

– Det är en plats som utstrålar så mycket kärlek och givmildhet. Det var en förmån att få komma dit och få tjäna människor. Jag diskade, torkade golv och klippte skägget på äldre män som inte kunde göra det själva.

Anton brinner för att älska människor i praktiskt handling.

– Människor behöver kärlek, oavsett om du är rik eller fattig. Men jag har ett speciellt hjärta för utsatta människor och kommer garanterat resa utomlands igen.

Av: Ulrik Nilsson

Här kan du läsa mer om volontärarbete:

www.goodtravel.se www.volontarbyran.org www.volontarresor.se

11

Karin tipsar

Månadens

krönika ”... jag ska älska mina rynkor...”

1.

Paulo Coehlos nya bok är läsning som berör ända in i själen. Perfekt att läsa ute i vårsolen.

2.

3.

Öppna ögonen och njut av din omgivning. Den här bilden tog jag nyligen på ett hus i Gamla stan där jag gått så många gånger, men jag har aldrig lagt märke till hur vackert detta hus är.

Utmärkt till grillat! Jensens favoritsås finns att köpa på livsmedelsbutiker.

4.

Läcker design på en kaffemugg att ta med sig till jobbrt . Finns att beställa på www.coolstuff.se

Jag har verkligen stor respekt för riktigt gamla människor, de vet så mycket om livet och har upplevt mer än du kan föreställa sig. De sitter med kunskap som ingen skola i världen kan lära dig. Visst, de kan ha lite svårt att hänga med i dagens teknik och de är lite långsamma, men ändå har de levt ett helt liv och förstår saker som kanske ingen annan gör. Tycker du inte att det är ganska fantastiskt egentligen?

När jag ser eller träffar en rikitg gammal människa kan jag bara sitta och kolla på detaljerna på kroppen. Jag ser inte en gammal skröpplig tant/farbor som snart tar sina sista andetag, jag ser deras vackra skrattrynkor vid ögonen. Ett tecken på ett liv med många skratt och stor glädje. Jag ser deras grummliga bleka ögon och tänker på allt deras ögon har sett. Deras skrynkliga och torra händer, på allt som de händerna har rört vid. Så många platser, saker och mäniskor. Jag tänker också på deras fötter, de har säkert tagit miljontals steg på så många platser.

Jag sitter och kollar på mina små mjuka händer, en vacker dag kommer de också vara torra och rynkiga. Allt jag rört vid kommer att sätta sina spår på mig med. Livets händelser kommer att skapa ärr i mitt ansikte och bilda rynkor. Jag kanske inte kommer bli så vacker men jag ska älska mina rynkor, för de kommer påminna mig om livets händelser som jag upplevt. När jag kommer till den åldern vill jag bli den där stackars tanten som ungdommarna suckar över, jag ska bara le och tänka på allt de kommer få vara med om underlivets gång. Och kanske kan jag också inspirera någon ung själ och få dem att förstå den ljusa sidan av livet.

Av: Sandra Wik

12

En resa genom Asien Att resa i Asien under en längre period är något som ökar i popularitet. Någon som gjort slag i saken är västeråsaren Isabella.

- Jag vill återvända, ler hon.

Det gröna gräset och knopparna på träden skvallrar om att våren nått Västerås. Isabella Hägglöf, 22, är precis hemkommen från en nästan tre månader lång resa runt Asien.

- Det känns som att jag inte ens varit iväg, berättar hon.

Hon lämnade Västerås hösten 2011, för att flytta upp till Luleå efter att hon fått drömjobbet som butikschef.

Då började hon spara pengar till resan på riktigt.

- Jag levde aldrig på existensminimum. Pengarna gick till hyra och mat, men jag roade mig och unnade mig fina saker också.

“... dyka i Hikkaduwa var fantastiskt...”

Tionde februari var avgångsdagen. Veckan innan flyttade Isabella ner till Västerås .

- Jag flyttade hem till föräldrarna igen, det underlättar att ha det som bas när jag är tillbaka.

Som arbetslös är det en bra lösning, tycker hon.

- Att slippa utgifter som hyra och mat är skönt.

Första stoppet blev Sri Lanka där Isabella och hennes resekompis Pernilla landade i huvudstaden Colombo, för att direkt åka till Hikkaduwa. Båda hade dykarcertifikat sedan tidigare.

- Att dyka i Hikkaduwa var fantastiskt, även snorklingen. Vi såg hajar bland annat. Hikkaduwa överlag var underbart, vi umgicks bara med lokalborna, det fanns nästan inga turister där alls, berättar Isabella.

Efter Hikkaduwa bar det iväg till en annan stad, Ella.

Bussresan dit var en traumatisk upplevelse, berättar Isabella.

- Vägen upp dit var helt galen, bussarna var dåliga, det kändes inte som att de orkade upp. På ena sidan var det berg och på andra sidan var det stup. Där fick man känna på att man lever, kan jag säga. När vi kom fram besökte vi vattenfall och tittade på teplantage, det var så vackert där.

I Nepal stannade de inte längre än tre dagar, innan det var dags att flyga till Kina, och Peking.

- Jag har varit i Peking förr, men staden är helt otrolig.

Lite som jag förklarade New Delhi: en stad som ger en massa intryck. Shoppingen i Peking var himmelriket, jag handlade hela elva par skor bland annat, skrattar Isabella.

Isabella har rest i Asien förr, men den senaste resan var helt klart bäst, tycker hon.

- Så mycket jag upplevt, platser jag sett. Den här resan slår den förra med hästlängder, och då var den förra resan helt fantastisk, avslutar Isabella med ett leende.

Indien var land nummer två att besöka.

- I Goa solade vi en hel del, där blev det mer en klassisk solsemester.

Reportage

Hon upplevde vistelsen i Goa som lite obehaglig: - Vi blev förföljda och hade människor utanför vårt hotellrum på nätterna.

Efter Goa flög de till Indiens huvudstad, New Delhi.

- Det var så häftigt, man fick så många intryck och det var människor överallt. Så mycket intryck att man nästan bara kan sitta och titta.

lördag, då templet är stängt, det hade vi inte en aning om. Det var som ett slag i magen.

Efter missödet med Taj Mahal fortsatte rutten till Nepal. Där stod bungy jump på schemat.

- Jag ser mig själv lite som en ”adrenalinjunkie”, jag har hoppat bungy jump förr, och även fallskärm, säger Isabella, och fortsätter: trots att jag är medveten om riskerna så är det en riktigt häftig känsla.

Från New Delhi reste de med tåg till Agra, för att se Taj Mahal.

- Tåg rekommenderar jag inte, vi satt på träbänkar i tolv timmar. Vi hade dessutom otur att komma dit en

Av: Amelia Walday

EN RESA ATT MINNAS ”Att se glädjen och sorgen som växlar här i klacken är helt sjukt, man känner verkligen hur kärleken till sporten och vårt landslag strömmar härifrån” säger Robin Hansson lite uppgivet när Sverige precis förlorat mot England.

Em i Ukraina blev ett sportsligt misslyckande för det svenska fotbollslandslaget, efter att ha förlorat första matchen mot värdnationen Ukraina och sedan sett England vända underläge var Sverige redan ute ut EM-slutspelet. Men det som skedde på sidan av planen, i supporterlägret ”Camp-Sweden” och i hejarklacken under matcherna har garanterat satt sina spår i många svenska fotbollsfans hjärtan, inte minst bland mig och mina vänner.

Jag började min fotbollskarriär vid blotta fem års ålder och det är via den som jag fått den jag skapat ett fantastiskt band med min far men men jag har också lärt känna några

av mina absolut bästa vänner via fotbollen. Så långt tillbaka jag kan minnas har jag och mina vänner alltid drömt att få uppleva ett fotbollsmästerskap på plats tillsammans, vi har dock alltid missat dem för att vi har vart för unga för att åka själva eller inte haft råd. Men under vinterlovet 2011 så bestämde jag och min far att vi nu äntligen skulle försöka komma iväg, tillsammans med mina närmaste vänner som jag känt sedan barnsben skulle jag åka till sommarens EM slutspel i Kiev.

Sommaren närmade sig och biljetterna vi ansökt om från UEFA kom på posten, helt plötsligt blev vår barndomsdröm sann. Det var en konstig känsla, trots att jag vid den här tiden bodde uppe i Umeå och hade mina reskamrater i Stockholm så kändes glädjen i telefonsamtalen jag ringde när jag hade biljetterna i min hand.

För att hoppa lite framåt i tiden. När vi anlände till Ukrainas huvudstad Kiev tog vi en taxi till ”Camp Sweden” som det svenska supporterlägret kallas under internationella slutspel. Enligt arrangören trodde dem att det skulle vara ungefär femton till tjugotusen svenska fans på plats när matchen sparkades igång dagen efter.

Campingplatsen där vi skulle bo var inte mycket att hänga i julgranen, men det spelade inte så mycket roll när vi började slå upp våra tält på den lilla sandfläck som

fanns till godo.

Efter en natt med tveksam bekvämlighet i ett överdrivet varmt Ukraina så var det första matchdagen, från dem tidiga morgontimmarna var större delen av campingen vakna och laddade för premiärmatchen. Runt lunchtid begav vi oss i samlad trupp till ett torg mitt i stan där dem ställt upp bussar och partytält som var exklusivt placerade för oss från Camp Sweden. ”Att se alla svenska fans här i Ukraina är nog bland det häftigaste jag sett”, orden från min gode vän Fredrik när han står helt paralyserad en bit utanför smeten och med ”när vi gräver guld i USA” dånandes i bakgrunden, och jag kunde inte annat än hålla med, kan fortfarande få gåshud när jag tittar på bilder från marschen mot nationalarenan i Kiev.

Så här i efterhand är jag så klart besviken på att jag inte fick uppleva att landslaget lyckades bättre, men jag skulle ändå åka på den här resan om och om igen så ofta jag kan.

Efter att ha deltagit i det svenska supporterlägret så vet jag tydligare än någonsin att fotbollen binder samman individer, folkgrupper och till och med hela länder på ett sätt som få andra saker kan. Tillsammans kommer vi alltid minnas denna resa som ett mål vi uppnått i livet, och som min far sa på flyget på väg hem ”det är ju fan så man måste åka till EM i Frankrike om fyra år”. Ett löfte jag tror han håller.

Av: Nils Larsson

Reportage

Diabetesen fick Jonna att ändra sin livsstil Idag finns det många så kallade snabba genvägar till att gå ner i vikt, men hur många av dem fungerar egentligen? Vi har i flera år hetsats av både reklam och samhälle att det enda rätta utseendet idag är en smal kropp utan underhudsfett. Men är det möjligt att nå den kroppen med hjälp av de genvägar tidningar som Aftonbladet och Expressen lägger fram?

Vi har pratat med dietisten och motionären Jonna Gustavsson som har en annan åsikt om hur man kan nå sin drömkropp.

Många känner idag att det inte hinner med både jobb, barn, skola och träning. Det som faller bort är ofta träningen, vilket leder oss till de hundratals dieter som finns idag för att effektivisera vår vardag. Ny forskning från Linköpings universitet visar dock att den enda vägen till drömkroppen är en kombination av träning och sund kost. I studien delas 435 överviktiga kvinnor i ålder 20-45 upp i två olika grupper som skulle testa två olika metoder. Den första gruppen skulle enbart använda sig utav en så kallad pulverdiet och fick enligt den endast äta 1200-2000 kalorier om dagen, beroende på startvikt. Den andra gruppen fick i uppgift att träna 45 minuter per dag fem gånger i veckan och äta en sund kost som bestod utav 60% frukt & grönt,10% långsamma kolhydrater och 30% protein. Studiens resultat visade att gruppen som enbart gick på pulverdiet förlorade i genomsnitt 2,4 procent av sin startvikt. Den andra gruppen förlorade i genomsnitt 10,8 procent av sin startvikt och förutom att förlora vikt så förbättrande de även balans, styrka och kondition.

Vi träffade dietisten Jonna som själv varit överviktig och som vände sitt liv totalt när hon bestämde sig för en sundare livsstil. Jonna har själv varit i träsket med alla genvägar. Hon har provat många metoder utan resultat såsom: GI, LCHF och flertalet olika pulverdieter samt alla dessa kommersiella träningstips om hur man går ner flera kilo på bara några dagar. Men en dag fick hon ett besked som ändrade allt. Hon fick veta att hon var i ett tidigt stadie till diabetes typ 2 och hon ombeddes av läkaren att ändra sin livsstil totalt. Jonna åkte direkt och köpte ett gymkort i ren panik, det kändes som att varje minut som hon inte ändrade sin livsstil kröp diabetesen längre in i henne. Hon började äta mycket grönt och så lite kolhydrater som möjligt. Dagen efter läkarbesöket gick hon till gymmet och eftersom hon

inte tränat på flera år hade hon en kondition på noll.

Jonna berättar: - Det första gympasset var fysiskt jobbigt men eftersom jag då fortfarande hade kvar paniken för sjukdomen så orkade jag kämpa. När jag skulle ta mig till det tredje och fjärde gympasset tog det emot rejält. Jag blev medveten om hur andra tittade på mig och jag märkte inte någon skillnad utseendemässigt vilket gjorde att jag slutade tro på mig själv.

Jonna ville ge upp efter det fjärde gympasset men med hjälp av familjen fortsatte hon att gå till gymmet regelbundet. Efter att tre veckor hade passerat korsade hon en gräns där hon såg och kände skillnad med sin kropp.

- Jag var på gymmet och slog ett rekord på crosstrainern vilket var ett stort genombrott och dagen efter märkte jag alla skillnader träningen gjort både fyskiskt och psykiskt. Jag hade förlorat 5 kilo, var mycket piggare och gladare än vad jag varit på flera år. Träningen förändrade verkligen mitt liv och jag är lycklig över att jag vågade ta de steget. Det gäller bara att bestämma sig så klarar man allt och det finns inga genvägar.

Av: Olivia Synnerdahl

Nästa nummer

FACING PEOPLE

Ute i juni 2 0 1 3

Stor guide till sommarens bästa ute serveringar

• Reportage - Johannes var 19 år när han fick beskedet att han hade cancer • Intervju - Malin fick tvillingar mot alla odds • Reportage - Sebastians föräldrar sa upp kontakten när han kom ut som homosexuell • Karin tipsar • Intervju - Peter startade eget i Italien