Ensam och omgiven av människor

Text Lina L Fstrand Illustration Chiara Cuccui

Hur kommer det sig att man i vissa grupper blir den osynliga vännen? Varför finns det ibland plats för en, ibland inte? Beroende på sammanhang kan man gå från superintressant till sistahandsval, men är det verkligen orimligt att förvänta sig att bli sedd?

Jag är osynlig. På något sätt hamnar jag alltid sist i kön, alltid längst ut i kanten på gruppfoton, förutsatt att jag faktiskt råkar närvara när de tas. Jag blir ofta avbruten och förväntas vara tyst så att den andra personen kan prata klart. När det inte finns plats för alla att gå bredvid varandra är det jag som går bakom gruppen, och om jag har en bra idé så kommer folk senare att minnas att den var någon annans. För varje ny person som tillkommer så blir jag lite mindre intressant, lite mer satt åt sidan. Jag hamnar ofta i situationer där folk pratar om ämnen jag inte vet något om, där jag har svårt att hänga med och bidra, och det känns som att de knappt märker att jag är där. När det så småningom blir för jobbigt och jag avlägsnar mig från situationen, tycks det ta en lång stund innan de märker att jag är borta.

Jag har ofta saker att säga, men kommer sällan in i konversationen förrän man har bytt samtalsämne. När jag väl försöker bidra tycks min åsikt sällan intressera folk, utan jag känner mig istället ännu mer oviktig och önskar att jag bara hållit tyst. När folk runtomkring mig får förhinder och inte kan vara med på saker så försöker jag höra av mig och se hur de mår, och när detsamma händer mig blir jag istället positivt överraskad om en enda person skriver något. Detta betyder inte att mina andra vänner inte bryr sig, men hur ska jag kunna veta att de gör det?

I ensamheten och eländet känns det definitivt inte självklart. Om någon ignorerar mig trots att de vet exakt hur det får mig att känna så ser jag ingen annan anledning än att de helt enkelt inte bryr sig.

Jag är en backup-vän. När det finns andra att prata med så är jag ett sistahandsval, men när jag är det enda alternativet så blir jag plötsligt oändligt mycket mer intressant. Om det dyker upp någon mer förvandlas jag dock återigen till plan B. När jag bjuder in någon ny till gruppen kommer alla direkt bättre överens än med mig, och jag läggs åt sidan som att man nu har fått ut allt man ville av mig. Jag menar inte att mina vänner inte får ha egna vänner, jag vill att de ska vara så omtyckta som de förtjänar. Men hur kommer det sig att jag alltid tycks ha lägst prio? Varför är jag tredje hjulet bland de jag kallar mina vänner? Den naturliga slutsatsen att dra, när detta tycks hända inte bara i en, utan i de flesta situationer, är att det är mig det är fel på. Jag förstår inte hinten, jag är i vägen för de andra, jag stör dem bara eller så är jag rent utav tråkig och ingen vill ha mig där. Det är mitt fel.

Men jag har också varit i grupper där alla skrattar är mina skämt, där folk är genuint intresserade av vad jag har att säga, där det finns tillräckligt med utrymme för mig. Jag har träffat folk som verkligen tycks förstå mig, som ställer följdfrågor och faktiskt lyssnar på svaren. Folk som oroar sig för mig när något händer, som saknar mig när jag inte är där, folk som anstränger sig för att hålla kontakten och inte låter allt rinna ut i sanden när distraktioner dyker upp. Som får mig att känna att jag har en plats, att jag har samma värde som dem, där jag får tillbaka samma energi som jag ger, och vice versa. Om det då är mig det är fel på, hur kommer det sig att det ibland fungerar så bra? Om jag är stel, konstig, tråkig, borde inte dessa människor också avvisa mig då?

Jag är inte passiv, jag sitter inte och väntar på att saker ska hända utan att anstränga mig för att sedan tycka synd om mig själv när allt inte går som jag vill. Jag bär ett ansvar för det jag gör, och jag kan till stor del påverka vad som händer med mig. Om jag inte själv bidrar så kan jag heller inte vänta mig att andra ska göra det, men att konstant känna att man anstränger sig mer än andra, och lägger ner mer energi än man får tillbaka, är inte heller rimligt. Det är svårt att veta hur länge man bör kämpa, och när det är dags att ge upp och gå vidare. Jag vill inte vara någon som lägger ner och drar mig undan så fort det blir lite jobbigt, jag vill ha förståelse och tålamod med andra, men jag vill inte vara en dörrmatta. Jag försöker leva efter den gyllene regeln “behandla andra som du själv vill bli behandlad”, men det är svårt när inte alla tänker likadant. Var går gränsen?

Det är inte synd om mig. Jag är en relativt vanlig person i en relativt vanlig situation, och när jag har pratat med andra har jag insett att många delar exakt samma upplev- else, och det får mig att känna mig oändligt mycket mindre ensam, konstig, som att det är något fel på mig. Det är inte konstigt att vi dras till varandra, för när man upplevt detta så försöker man ofta inkludera andra då man vet hur det känns att vara på utsidan. Den här texten handlar inte om mig och den betyder inte att jag själv är perfekt och aldrig har råkat få någon att känna sig utanför. Problemet är när det blir ett mönster; om jag insåg att jag fick någon att känna så skulle jag må hemskt och anstränga mig för att bli bättre. Många är öppna för den typen av diskussion, men inte alla tar det till sig och många glömmer det tyvärr snabbt igen.

Det är dock viktigt att komma ihåg att vi aldrig vet exakt vad andra tänker och vad de menar med sina handlingar. Många har mycket annat som försiggår i deras liv, men detsamma gäller många av oss andra med. Ibland kan exempelvis blyghet eller osäkerhet upplevas av andra som ointresse och kylighet när man egentligen bara är rädd för att bli dömd. Som någon som blivit kallad både stel och tråkig bakom min rygg tidigare är det svårt att avfärda tanken på att folk fortfarande tänker så, även nära vänner när jag känner mig som mest osäker. Men många gånger är det värt att försöka reda ut. Det finns forskning som länkar ihop ensamhet och fysisk smärta, och som tyder på att dess negativa hälsoeffekter är på samma nivå som rökning och fysisk inaktivitet. Vi har ett evolutionärt behov av att passa in, en medfödd rädsla att bli avvisade, så det är inte konstigt att detta har så stor påverkan på mångas mående.

Ibland glider vänner ifrån varandra av naturliga orsaker, man växer ifrån varandra eller går olika vägar i livet. I vissa, mindre roligare fall, måste man göra valet att ta avstånd om man inser att man mår dåligt i sin situation, och att sådant här händer lite för ofta. Det är inte alltid ett misslyckande, och om personer konstant får dig att känna dig utanför så säger det många gånger mer om deras sociala förmåga än om din. Det ska inte vara orimligt att förvänta sig att bli sedd, hörd och inkluderad av sina egna vänner, det är inte att be om för mycket att inte vilja vara ett konstant sistahandsval. Jag vet inte om man kan få folk att bry sig, men man kan definitivt hitta folk som gör det. Så ge dig inte förrän du hittar människor som verkligen bryr sig. Jag lovar att de finns där ute.