Jobba mindre, lev mer by Maria Österåker

JOBBA MINDRE LEV MER – min resa mot inre hållbarhet

© Maria Österåker 2021 Österåker & Österåker Ab, Anixor Tryckt hos Livonia Print, Riga 2021 ISBN 978-952-68234-5-4 (hft) ISBN 978-952-68234-6-1 (EPUB) Boken har finansierats med stipendier från Svenska kulturfonden, Eugéne, Elisabeth och Birgit Nygréns stiftelse samt Svensk-Österbottniska samfundet Glada hälsningar kan sändas till: maria.osteraker@gmail.com

Bör läsas långsamt *

* Stanna till vid varje punkt. Smaka på orden. Glöm inte bort att andas.

VI KAN VÅGA många olika saker. Någon vågar bli förälder,

medan någon annan vågar berätta att hen inte vill skaffa barn. Andra vågar låta en spindel krypa längs armen eller ringa ett telefonsamtal som de vet kommer att förändra deras liv. Kanske någon till och med vågar säga att ”Det räcker nu” till den vän som egentligen aldrig brydde sig om hur den andra mådde. Jag vågade säga upp mig. Dels för att jag ville få mera tid för min familj och dels för att jag ville ta reda på om mina idéer och drömmar gick att förverkliga. Visst ältade jag och funderade. Jag bestämde mig, för att i nästa stund ångra mig. Jag tänkte ”nästa år” samtidigt som jag inte stod ut med att vänta. Jag pratade, pratade, pratade med alla som orkade höra på. När jag pratade som mest om min längtan efter att leva lugnare märkte jag att jag minsann inte var ensam. Det fanns många som stod med tårna över kanten och som funderade på att hoppa och byta liv. Även de pratade, pratade och pratade. Till sist blev jag förbannad. Varför gjorde så få av oss något mer än bara pratade? Så jag hoppade. Efteråt, när beslutet var taget och dörren var stängd, var det lätt att se när allting egentligen hade börjat. Trots att dagen när det drog igång just då kändes som en helt vanlig dag i 7

r aden av många andra vanliga dagar. För mig började min resa till att omvärdera mitt liv och synen på mig själv en regnig novemberkväll i Göteborg. Just den dagen i raden av vanliga dagar satt jag med min kollega Linda på ett folktomt Landvetter och väntade på ett flyg till Stockholm. Det var fredag. Jag minns att jag satt och tittade ut på flygplanen som sakta rullade till och från landningsbanan. Plötsligt kände jag mig så oerhört sorgsen och det var omöjligt att hålla tillbaka en svag snyftning. ”Varför är du ledsen”, frågade Linda. Jag var tvungen att tänka efter en stund innan jag svarade. ”Jag tror jag är ledsen över att jag just nu befinner mig på ett helt annat ställe än där jag önskar att jag skulle vara.” Jag ville vara hemma och det var denna känsla som blev startpunkten till mina kommande försök att lugna min själ, hitta mig själv och skapa ett liv jag orkar leva ända till slut. Missförstå mig inte. Det här var ingen allvarlig kväll i ett allvarligt liv. De flesta dagar av mitt liv har varit bra. Jag har haft en lycklig barndom, jag har hittat kärlek, jag har bildat familj, jag har gjort karriär, jag har trivts med mina jobb och med mina kollegor. Jag har varit omgiven av vänner, jag har hittat mitt drömhus och jag har varit frisk. Ja, kort sagt har jag seglat fram genom livet med god och stadig fart. Ändå fanns den där, den gnagande känslan av att inte leva mitt liv så som det borde levas. När jag satt där på Landvetter bestämde jag mig för att ändra på mitt liv. Jag ville jobba mindre och leva mer. Väl tillbaka i vardagen glömdes mitt beslut rätt snabbt bort. Vardagen rullade på med sina göromål och jobbet började 8

varje morgon och slutade varje kväll. Dag ut och dag in. Så gick tiden sin gilla gång och det blev jul året därpå. Jag och min kollega Linda bestämde oss för att ta långledigt i två veckor. Min yngsta dotter var då fyra år och när jullovet började ta slut var det dags att igen börja förbereda henne inför vardagen. ”Snart skall mamma börja jobba igen och du får åka till dagis. Kul va?”, försökte jag hurtigt beskriva den kommande situationen. ”Varför måste du jobba mamma? Varför?” Som den pedagogiska mor och ekonom jag är drog jag till med den samhällsanalytiska förklaringen att föräldrar måste jobba för att få tillgång till pengar. Och för de pengarna köper vi till exempel mat och kläder som vår familj behöver. ”Men mamma, vi kan ta pengar ur min spargris för att köpa mat. Bara du är hemma med mig.” Det är i sådana lägen ett mammahjärta nästan stannar. Det är sådana gånger det inte är läge att glatt kontra med att ”Lilla stumpan, du har nog inte tillräckligt mycket pengar i din spargris, men tack för erbjudandet”. Nej, det är nu man inser att hennes erbjudande direkt är ett uttryck för en önskan om att få tillbringa mera tid med mig. Och hur fint är inte det? Mitt barn väljer mig. Nu måste jag väl till mitt försvar få säga att jag inte har varit en frånvarande mor. Jag har inte jobbat mer än de flesta. Min lediga tid har jag tillbringat med mina barn och eftersom mina barns småbarnsår inte har sammanfallit med smarttelefonens intrång i världen har jag aktivt tagit del av deras liv. Men jag har gillat att jobba. Ända tills jag inte gillade det längre. Jag hade nämligen alltid närt en tanke om att jag än en gång skulle ta en paus från jobbet och ägna mig 9

mer åt min familj, medan barnen var små. Nu insåg jag att de höll på att bli stora med raketfart och att det snart skulle vara för sent. Jag drog mig till minnes lappen jag många år tidigare hade sett på en anslagstavla. Lappen där det stod att de två sorgligaste orden i världen är orden ”för sent”. När jag började para ihop kvällen på Landvetter med diskussionen med min dotter insåg jag att jag varit rätt ansvarslös mot mig själv. Ett helt år hade gått sedan jag bestämde mig för att göra något åt min jobbsituation och jag hade inte gjort ett dugg. Jag tror inte jag är ensam om att ha svårt att omvandla dylika tankar till handling. Jag tror världen är full av människor som längtar efter något annat, men aldrig omsätter denna längtan i en konkret handling. Speciellt vi kvinnor är rätt duktiga på att känna ansvar för andra. Mår mina barn bra? Min partner? Mina vänner? Tar jag tillräckligt bra hand om mitt husdjur och mina gamla föräldrar? Borde jag orka vara trevligare mot grannarna? Är mina handlingar bra för miljön? Men tar vi, kvinnor som män, ansvar för våra egna liv? Utan att känna er som läser denna bok vågar jag påstå att rätt många av er tar betydligt mindre ansvar för era egna liv än för alla andras liv. Kanske du är en av dem. Har du någon gång satt dig ner och funderat på vad du egentligen vill? Har du tagit dig tid att varva ner och lyssna på dig själv? När det blir tyst runt omkring dig och din egen röst tillåts tala, vad säger den då? För ser du, tystnaden är inte tom utan full av svar. Och när du inser att den inre röstens önskan kanske inte sammanfaller med det liv du lever, vågar du då göra någonting åt det? 10

Jag sade helt enkelt upp mig för att göra det jag har märkt att jag tycker väldigt mycket om – att föreläsa och att s kriva. Jag sade upp mig för att mer kunna ta dagen som den kommer. Jag närde en dröm om att hinna prata, skratta och baka bullar. Samtidigt hade jag börjat förstå att om jag gav mig möjlighet att sänka mina stressnivåer, på samma gång som jag gavs tid att ta hand om min kropp, skulle jag se ett resultat som sträcker sig över ett helt liv. Jag ville komma till den dagen när jag återigen började tänka att ”Åh, vad himlen är vacker”. Jag ville komma till den dagen när jag kände värmen i kroppen av att se en nyckelpiga på vägrenen och när jag plötsligt märkte hur vinden lekte i mitt hår. Jag sade upp mig för att jag ville känna livet. Och visst kom jag dit. När jag skriver detta är det tio år sedan jag hoppade och livet förändrades. Mycket har hänt på dessa år. Barn har spelat fotboll, barn har flyttat hemifrån, får har sprungit i hagen, böcker har skrivits, föreläsningar har hållits, hundar har dött, hundar har fötts, honung har flödat, bullar har bakats, bloggar har skapats, tankar har tänkts, världen har upptäckts, vänskapsband har stärkts och vänskapsband har brutits, magiska ögonblick har upplevts och nya jobb har testats. Blev livet som jag hade tänkt mig? Till stora delar ja. Jag ångrar inte en minut att jag vågade kasta mig loss. Sedan sticker jag inte under stol med att det inte alltid har varit en rosenskimrande dröm. För samtidigt som jag är så innerligt glad och stolt över att jag vågar ta mig tid att leva själva livet, kan jag inte förneka att jag ibland tycker det är och har varit svårt att gå emot samhällets och mina egna ingrodda för11

väntningar. Att skapa en identitet utan de stereotypa hjälpmedel som samhället erbjuder har inte alltid varit lätt. Vem är jag när jag inte längre är som jag alltid har varit? Vem är jag när jag inte längre är som alla andra tror att jag är? Vem är jag när jag är mig själv?

Att våga VI KAN SÄGA ATT DENNA BOK är andra delen av en följe-

tong. Ungefär ett år efter att jag sade upp mig skrev jag en liten bok om att våga. Boken andades stor lättnad. Ja, den snuddade faktiskt vid en eufori utan dess like. Mellan raderna kunde utläsas en stor dos av nyfikenhet. Vad skulle hända nu? Boken samlade tankarna hos en person som kände en lättnad i att ha överlevt och nu glatt började blicka framåt i livet. Boken satte jag ut gratis på nätet och den har levt med mig i alla år. När jag själv läser den kastas jag tillbaka till euforin, nyfikenheten och lättnaden. Med årens lopp har det blivit fler böcker. En del av dem har getts ut på stora förlag och blivit uppmärksammade i media både här och där. Men det är ändå denna lilla Att våga på sina tjugo sidor jag inte kan släppa. Jag minns mejlet jag en dag fick där jag kunde läsa att personen ifråga printat ut min lilla bok, förvarade den i skrivbordslådan på jobbet och läste i smyg när chefen var jävlig. Jag minns Anna som sade upp sig från fina jobbet i storstan och började jobba med blommor. Mycket tack vare att hon läst min bok, påstår hon 13

själv. Och jag minns alla andra mejl jag fått under årens lopp. Så jag känner ett stort behov av att fortsätta min berättelse om att våga. Vad händer när euforin mattas av? När nyfikenheten kanske får ge vika för en önskan om kontinuitet och stabilitet? Och när lättnaden mörka vinternätter byts ut till oro? Ångrar man sig då? Och vad följer i kölvattnet av att medvetet jobba mindre och leva mer? Vi kan därför betrakta dessa rader som den nakna följetongen om att våga – i mitt fall genom att jobba mindre. Det här är en berättelse där alla känslor får finnas med, men där s lutresultatet ändå är övervägande positivt. Det här är b erättelsen om hur jag hela tiden strävat efter att nå en inre hållbarhet och ett lugn som får mig att orka med både mig själv och med världen runt omkring. Det här är berättelsen om en strävan efter att hela tiden fatta fler och fler medvetna beslut. För om jag inte lever livet medvetet, resulterar det i att jag till stora delar lever det medvetslöst. Så tänker jag.

Förlåt JAG VILL REDAN NU be om ursäkt för att det här inte kom-

mer att bli en strukturerad bok, med logisk innehållsförteckning och en röd tråd som löper mellan sidorna. Jag har försökt att få till en sådan bok, det har jag. Först skrev jag innehållet och kände glädjen sprudla i mig över att återigen få producera text. Förtjust satt jag och läste det jag skrivit samtidigt som jag tänkte att ”Oj vad det här är bra! Vad jag kan!” Sedan kom jag till det stadiet när all text skulle paketeras i en snygg förpackning. Stadiet när övergångarna mellan de olika kapitlen skulle sitta som en smäck och där historien skulle byggas upp med en inledning, ett problem, en lösning och ett resultat. Nu var det inte längre lika glädjefyllt. I flera veckor satt jag och paketerade min text, men kände aldrig riktigt att jag fick till det. Till sist började jag tycka att allt bara var riktigt, riktigt dåligt. Så gick det som det brukar gå i mitt liv, jag fick oväntad hjälp. Denna gång av en okänd person som en helt vanlig torsdag skickade mig ett mejl där hon berättade hur min bok Att våga hade gett henne gåshud, samtidigt som ett lugn och ett mod hade kommit över henne. Boken hade lett till att hon vågade säga upp sig och 15

testa en dröm hon haft sedan länge. Hennes mejl var precis vad jag behövde läsa och jag började fundera på hur den här bokens föregångare Att våga är uppbyggd. Den saknar helt innehållsförteckning och som läsare vet du inte vad nästa sida bär i sitt sköte. Sidorna är som små berättelser i berättelsen, samtidigt som jag tror att läsaren när hen har läst klart känner att det blev en bra helhet. Därför har jag bestämt att skriva även denna bok på samma sätt. Jag måste få skriva en bok där glädjen att skriva finns med och där jag själv kan rymmas både i texten och mellan raderna. Så än en gång, förlåt att den här boken kanske inte låter sig läsas som andra böcker. Men även livet självt är fullt av plötsliga händelser och oväntade tankar som sällan låter sig struktureras efter en färdig mall. I boken kommer du även här och där att stöta på h änvisningar till andra böcker, författare och tänkare. Det här är böcker, författare och tänkare som jag tycker mycket om. Ibland vill jag visa vad det är som har fått mig att tänka nya tankar, ibland finns de med för att visa att det visst finns andra som tänker på samma sätt som jag och ibland vill jag belysa saken med andra ord än mina egna. Det finns säkert många andra författare och böcker som tar upp samma sak och som skulle vara värda att lyftas upp, men jag har inte tagit som uppgift att läsa så mycket som möjligt kring detta ämne. Istället har jag läst det som har dykt upp i min väg, kanske precis som du gör med denna bok. Så förlåt om jag glömt att ta med någon av dina favoritböcker eller någon författare som det ”hör till” att man skall citera. Nu är det så här. 16

Mitt sista förlåt gäller min skrivna text, språkmässigt. Det kan hända att du hakar upp dig på något grammatikaliskt fel eller att någon bokstav rent av trillat bort. Kanske tänker du att jag troligen inte ens har haft någon att korrekturläsa min text. Rätt! Det har jag inte. Jag skriver som sagt av glädje och ju mer jag sitter och funderar på grammatik, desto tråkigare blir det att skriva. Innan jag började skriva böcker tänkte jag att hur skulle jag, som aldrig plockade hem de högsta vitsorden i skolans skrivuppgifter, kunna skriva en bok? Det var innan jag på en skrivkurs fick höra att varje författare har rätt till sitt eget språk. Så jag började skriva. Genom åren har jag aldrig fått en recension som lyft fram mitt dåliga språkbruk. Däremot brukar jag få positiva kommentarer om att läsaren lätt sjunker in i min text. Det tror jag beror på att jag helt enkelt skriver av hjärtats lust. Nej, jag hyser inga höga tankar om mitt språk. Några av mina böcker har skrivits med hjälp av en redaktör och oj vad många förslag till ändringar hen har haft! Det är småord som jag använder till lust och leda, det är syftningsfel och det är fel tänkt gällande grammatiken. Men jag orkar inte sitta och fundera på om jag borde sätta ut ett kommatecken eller huruvida jag får börja en mening med ”och” eller ”men”. Skulle jag ägna mina skrivtimmar åt det här skulle jag aldrig skriva. Glädjen skulle försvinna. Så du får ta det som det är, annars skulle det helt enkelt inte vara något alls. Och vet du, trots att mitt språköra inte är perfekt är det i de flesta fall tillräckligt bra. De flesta läsare lägger inte märke till mina språkmässiga grodor, vilket gör att jag tycker det är onödigt att sätta timme efter timme på att lusläsa min text i ett försök 17

att nå språkmässig perfektion. Adam Svanell beskriver i sin bok Anonyma prestationister hur hans syn på sig själv gjorde att han sakta men säkert jobbade sig mot en sjukskrivning. Efteråt insåg Adam att han alltid hade jämfört sig med de av hans vänner som kan kategoriseras som högpresterare. Detta trots att han inte har några bevis på att de här vännerna är varken lyckligare eller mera tillfreds med tillvaron än vad andra av hans vänner är. Förvånat ställer han sig frågan varför han aldrig kommit på tanken att jämföra sig med någon som har ett genomsnittligt hem, ett genomsnittligt jobb, en genomsnittlig familj och ett genomsnittligt utseende. I den här boken kommer du att möta en genomsnittlig skribent.

Visst jobbar jag I SKRIVANDETS STUND har jag fem olika jobb. Jag är ansva-

rig för ett hundraårsjubileum, jag drar ett byautvecklingsprojekt, jag är biodlare, jag föreläser och skriver samtidigt som jag får betalt för att fungera som mentor. Det låter onekligen som jag jobbar rätt mycket, men så är det inte. En normal arbetsdag brukar bli tre timmar. Vissa kortare perioder jobbar jag visserligen mer, men å andra sidan brukar jag ha minst fyra månader ledigt varje år. Idag har jag till exempel vaknat av mig själv, läst tidningen i sängen, skjutsat dottern till skolan, strosat omkring på loppis, pysslat i trädgården, skrivit lite på denna bok, svarat på några mejl och haft ett möte. Snart är arbetsdagen slut. Med tiden har jag kommit fram till att jag troligen inte kommer att ta ett heltidsjobb igen. Jag har inte tid. Istället samlar jag på roliga projektjobb. Jobb som inte alltid kräver en närhet i tid och rum. De flesta av oss vill dock jobba och många av oss mår bra av rutiner, sammanhang och en känsla av mening. Med min bok vill jag således inte uppmana folk att sluta jobba helt och hållet om det inte är vad de drömmer om. Jag vill istället öppna 19

upp för tanken att det faktiskt går att jobba mindre än vad vi vanligtvis tänker är möjligt. Det går ofta att klara sig på mindre pengar än vad vi först tror. Det går även i många fall att organisera om jobbet så att det kan skötas på ett annat sätt och det går att jobba med många andra uppgifter än vad vi först tror att vi klarar av. Många av de saker vi förknippar med både ett jobb och välmående i allmänhet; identitet, rutiner, sociala relationer, bekräftelse och mening går faktiskt riktigt bra att få på andra sätt än genom att jobba. Varför skulle annars så många pensionärer rankas så högt på lyckobarometern? Jag tror att en bredare syn på hur vi kan organisera vårt arbete skulle få oss att leva mer. För det är ett faktum att många i arbetsför ålder idag inte mår bra eller hinner njuta av livet. Vi tokstressar och sjukskrivs till höger och vänster. Det är visserligen inte bara jobbet som stressar oss sjuka. Även livet utanför jobbet kan påverka vår livskvalitet negativt, men med en lugnare arbetstakt kan vi ofta parera resten av livet bättre. En av de stora förändringarna i mitt liv började genom att jag vågade säga upp mig, börja jobba mindre och leva mer. Därför kommer mina egna tankar och exempel här i boken långt att handla om det. Det innebär naturligtvis inte att boken endast är tillämpbar i sådana situationer eller att jag som sagt till höger och vänster uppmuntrar folk att säga upp sig. Att våga byta liv, att våga leva lugnare och att skapa en förändring handlar om att till livet medvetet våga sätta till saker som får dig att må bra och att ta bort saker som du innerst inne inte längre vill ha kvar i ditt liv. Det kan till exempel handla om att 20

återuppta ett fritidsintresse som du tidigare älskade eller att avsluta ett fritidsintresse som du egentligen inte tycker om. Du kan återuppta kontakten med en person som du saknar och/eller avsluta kontakten med en person som får dig att må dåligt. Skulle det inte vara härligt att fira din semester enligt dina egna önskemål eller generellt lösgöra dig från din släkts förväntningar? Välja att leva i den kropp som du trivs i och äta den mat som du känner att du mår bra av. Kanske vill du införa mera ritualer och traditioner i ditt liv eller så känner du att du fått nog och vill bli den spontana dagdrivare som du innerst inne är. Jag hoppas att jag med denna bok kan få dig att våga närma dig det liv som du vill leva. Jag hoppas att jag väcker din äventyrslust och att livet börjar pirra i dig. Samtidigt hoppas jag att du får modet att sakta ner i vår annars så hektiska vardag och att du till ditt liv vågar sätta till och ta bort saker i enlighet med vad som är viktigt för dig. Jag hoppas att du vågar börja lyssna till dig själv och till löven. Swanberg och Jonsson beskriver det här så oerhört vackert i sin bok Långsam mat och lugnare liv. ”Lyssna på ljudet av ovana löv, det tar konstigt nog tid innan löv lär sig susa. Sådant märker man bara om man tar sig tid att lyssna.”

Inre hållbarhet INRE HÅLLBARHET är ett begrepp som de senaste åren allt

mer ofta har poppat upp på folks skärmar, slunkit över folks läppar och dykt upp i böcker och artiklar. Naturligtvis har det här sammanfallit med att hållbarhetsdiskussionerna generellt har fått mera utrymme i media. Hållbarhet har i media långt diskuterats utgående från ett ekonomiskt, socialt och miljömässigt perspektiv, men som sagt de senaste åren har det inre perspektivet börjat göra anspråk på att få delta i leken. Trots att inre hållbarhet är ett begrepp som blir allt vanligare är det svårt att sätta fingret på vad vi egentligen menar när vi talar om inre hållbarhet. Någon enhetlig definition står inte att finna. Slå till exempel in ”inre hållbarhet” i din sökmotor och du hittar en uppsjö olika sammanhang som begreppet används inom. Att det inte finns någon som en gång för alla kan berätta vad inre hållbarhet faktiskt är kan ju å ena sidan skapa en lätt irritation, samtidigt som det å andra sidan är rätt skönt att tänka att om ingen ännu har kommit på det ”rätta” svaret är ju mitt svar lika rätt som någon annans. Där22

för får ni här hålla till godo med hur jag ser på inre hållbarhet. Varsågoda!

Inre hållbarhet är att medvetet skapa liv vi trivs med att leva – ända tills vi dör. Hållbara liv där både kroppen och själen mår bra. Samtidigt är det för mig viktigt att låta mitt välmående rinna över min kroppsliga bägare och tränga ut genom min hud. Frågan blir därför hur jag kommer till en självinsikt som gynnar såväl mig själv, samhället jag lever i, som miljön. Jag lever starkt i tron att människor som lyckas finna sitt lugn och som lever enligt sina inre drömmar är mera givmilda mot andra. Jag tror att dessa människor konsumerar mindre, eftersom de är mer nöjda med vad de har och jag tror att de bättre förstår värdet av att vara aktsamma med vår jord. Kanske helt enkelt för att de, när de saktar ner bättre hinner se och uppleva sin omgivning. Åtminstone är det så för mig. Så vill du på riktigt ta ansvar för dig själv, för människorna runt omkring dig och för miljön, se till att börja trivas med ditt liv. Din inre hållbarhet handlar om att du mår bra och att du låter ditt välmående spridas vidare. På så vis resulterar din inre hållbarhet i en yttre hållbarhet. Vad som skapar din inre hållbarhet är sällan exakt identiskt med det som skapar min inre hållbarhet, trots att många av grundelementen är rätt lika. Fuska därför inte genom att kopiera vad som ser ut att funka för någon annan, utan känn efter hur det känns i din egen kropp. Vad mår du bra av? Jag tror det är viktigt att redan här tänka att vägen till inre håll23

barhet inte automatiskt handlar om att skapa ett lätt liv. När vi tänker efter kanske vi inte automatiskt väljer bort allt det svåra och utmanande i livet, eftersom det utvecklar oss och ger vårt liv fler nyanser. Med fokus på inre hållbarhet väljer vi inte ett lätt liv, vi väljer ett rikt liv. När du läser boken kommer du kanske ibland att reflektera över att det jag skriver många gånger känns väldigt ojämlikt ur ett större perspektiv. Uppmaningar att sträva efter inre hållbarhet, följa sina drömmar, skapa sin egen framtid och vara tacksam för det man har känns kanske som ett slag i ansiktet om man bor i ett slumområde, ser sina barn svälta, har förlorat allt man äger i en tyfon eller varje dag tvingas sälja sin kropp till främlingar. Jag är fullt medveten om att jag sitter här i den bästa av världar och att det faktum att jag ”inte trivs med mitt liv” och därför ”vill utveckla mig själv” kan kännas som ett hån mot den stora delen av världens befolkning som aldrig har orkat eller ens har vågat känna efter hur de egentligen mår. Men det faktum att jag faktiskt sitter här i den bästa av världar får mig att känna att jag inte har rätt att slösa bort mitt liv genom att leva det på halvfart. Om jag har dragit vinstlotten i livets lotteri och fötts i vårt land, där möjligheterna är nästintill obegränsade, har jag inte då en skyldighet att göra det bästa av det? Inte genom att planera för ett liv i överflöd där mina pengar förvandlas till lyx och flärd utan mer att faktiskt ta mig tid att tänka efter om jag lever mitt liv så att jag mår bra. Om vi dessutom låter vår inre hållbarhet spilla över i en yttre hållbarhet, resulterar det faktum att vi mår bra automatiskt i att vi tär mindre på jordens resurser, vilket förbättrar levnadsvillkoren för väldigt många andra här 24

på planeten. Vi kanske bättre orkar ställa oss upp och skrika när något känns fel. Vår tacksamhet och vår förnöjsamhet över det vi har, gör att vi gärna delar med oss av det vi inte behöver. Vi blir socialt och ekonomiskt sett helt enkelt mer givmilda. Vi ser tiggaren i hörnet, vi blir månadsbetalare till en välgörenhetsorganisation, vi börjar jobba ideellt, vi hjälper granntanten och vi kanske ser barnet som ingen annan har tid att se. Och nej, jag har ingen forskning på det här. Du får helt enkelt själv tänka efter om du tror det kan stämma att vi är mer benägna att hjälpa andra ifall vi själva mår bra. Hur vi mår styr vad vi gör. Tänk dig att du mitt i allt möter Gud i ditt vardagsrum och tänker att nu tusan skall du en gång för alla ställa hen till svars. Du frågar lite argsint varför hen inte fixar världen istället för att låta allt gå åt helvete. Tänk om Gud då helt enkelt bara ställer motfrågan att ”Varför gör inte ni det?” Har vi människor möjlighet att rädda världen? Ja. Varken du eller jag kan ensamma rädda världen, men mänskligheten kan rädda världen. Ändå väljer vi att inte göra det. Varje minut väljer mänskligheten att inte rädda världen. Så vad spelar det då för roll vad vi gör? Jo, för att vi är en del av m änskligheten och när en av oss förändras, förändras mänskligheten lite grann. Och ju fler av oss som förändras, desto större förändring blir det och ju större handlingar kan vi få till stånd. Men vi måste alltid börja med vår egen förändring. Oberoende av vad jag gör står jag inför det faktum att när jag förändras, förändras världen. Världen som helhet, påverkas av det du väljer varje minut. För ditt liv påverkar din närmiljö, som påverkar 25

lokalt, som påverkar nationellt, som påverkar internationellt, som påverkar globalt. Egentligen är det helt fantastiskt att vi varje minut, ja till och med varje sekund, har möjligheten att förändra våra liv (och i många fall även andras liv) genom de val vi gör. Det är egentligen den största gåvan vi har fått i våra liv, att vi varje minut kan börja om. Skall jag ta en chokladbit eller låta bli? Skall jag säga det här eller hålla tyst? Skall jag le mot den där personen eller inte? Skall jag byta jobb eller stanna kvar? Skall jag ringa morfar eller titta på Netflix? Skall jag ge till tiggaren eller köpa en kaffe? Skall jag beställa en flygresa eller ta tåget? Skall jag köpa ny jacka eller ha den gamla ett år till? Skall jag skaffa barn eller inte? Skall jag vara helnöjd eller halvnöjd? Skall jag äta kött eller bönor? Skall jag slå ihjäl myran eller låta den springa vidare? Skall jag ge beröm eller kritik? Skall jag hoppa eller stå kvar? Alla har inte samma möjligheter som vi, men det betyder inte att vi inte skall använda de valmöjligheter vi faktiskt har. Vi skall välja väl.

Att drömma sig ända fram FÖR ATT SKAPA DET LIV jag drömde om behövde jag veta

vad jag innerst inne ville. Jag behövde väcka min längtan. För att komma till den punkt där jag vågade förändra mitt liv behövde jag en tanke om hur livet skulle se ut efter att förändringen hade trätt i kraft. Vad ville jag göra istället för att jobba? Vad ville jag ägna tiden åt? Vad ville jag göra en regnig fredagkväll? Hur ville jag det skulle kännas i kroppen? Vilka tankar ville jag hinna tänka? Jag behövde drömma mig ända fram. Hur ville jag att mitt lugnare liv skulle se ut? Vad skulle det innehålla? Vad skulle det inte innehålla? Svaren på dessa frågor var min målbild. Problemet är bara att vår målbild inte alltid är så enkel att klura ut som vi först kunde tro. Många av oss tycker att det är både tungt och tråkigt att sätta oss ner och föra en dialog med oss själva. Det är ju sorgligare än sorgligast att svaret för många av oss inte kommer naturligt när någon frågar oss vad vi tycker är roligast, vad vi tycker mest om och vad vi drömmer om. Vi behöver alla en målbild, en bild av hur livet ser ut när det inte skaver i kroppen. 27

Läs föregående mening igen. En målbild behöver inte vara en utopistisk framgångssaga om hur vi lever i lyx och flärd livet igenom. En målbild kan bra vara en lugn vardag där livet inte skaver i kroppen. En gråmulen måndag när lyckan för en kort sekund pirrar till. Vi tänker ofta att en dröm består av något helt enastående härligt, fantastiskt och underbart. I verkligheten består det liv vi vill leva av rätt konkreta, vardagliga grejer. Vi pratar om jobb, fritid, relationer och hälsa. När vi inser detta är det mycket lättare att göra små förändringar för att nå vår dröm. Ibland läser vi om personer som påstår sig ha hittat sin plats i livet och visst skulle det vara spännande om vi likt våghalsiga äventyrare gav oss ut i världen för att hitta och erövra denna vår plats. Men nu är det bara så, att det inte finns en plats i livet som orört väntar på att vi skall upptäcka den. Vi skapar själva denna plats. Med alla de val vi gör, stora som små, skapar vi våra liv och genom att själva vara aktiva kan vi långt styra våra liv i den riktning vi önskar. Kanske du redan nu känner dig lite utmattad vid blotta tanken om att du själv skall fixa biffen, men det är nu som äventyret börjar. Så länge du är omedveten om att det är du som aktivt kan styra förändringen hoppas du bara på en förändring styrd utifrån, att omständigheterna runt omkring dig förändras och du med dem. I samma stund (typ nu) som du börjar inse att dina tankar, val och handlingar fångar upp möjligheterna i ditt liv och omvandlar dem till konkreta faktum, inser du att du inte behöver förlita dig på att förändringen enbart kommer utifrån, utan även från dig själv. 28

Min syn på livet är att det är fullt av möjligheter. Ja, egentligen svischar möjligheter förbi hela tiden och det gäller att lära sig att upptäcka dem och nappa tag i dem, men även att låta en del av dem passera. Vi kan inte hoppa på alla tåg. En del tåg tar oss till helt andra platser än dit vi vill. Vilka möjligheter vi väljer och vilka tåg vi hoppar på beror naturligtvis helt och hållet på vart vi vill och det är här som våra drömmar och fantasier blir så oerhört viktiga. När vi drömmer och fantiserar tillåter vi oss att bli lite mer av de vi egentligen är. Tycker du att det låter flummigt och barnsligt att prata om fantasier och drömmar kan du översätta det med att du skapar en livsplan – eller helt enkelt ett mål. Så sätt igång! Stäm träff med dig själv på ett ställe där du är ostörd och kan slappna av, gärna ute i naturen. Packa en liten matsäck, en skön filt, ett fint anteckningshäfte och en bekväm penna. Reservera så mycket tid att du hinner landa i dig själv och hinner börja känna efter vad du innerst inne vill. Björn Natthiko Lindeblad uttrycker det här så bra. ”Om du går och funderar på stora livsbeslut, se till att du är beslutsför. Är du orolig, stressad eller har bråttom är du inte det. Vänta in en lugn stund, när du kan lyssna in din egen röst och fatta sedan ett beslut.” Under den här träffen bör du inte låta din oro, din eventuella brist på självförtroende eller de förutsättningar du för tillfället har begränsa dig. Allt är möjligt i din fantasi och allt du känner att du innerst inne önskar spelar roll. Så kom igen, hur skulle livet bli om det blev precis så som du vill? Vad längtar du till och från vad längtar du bort? 29

Hoppa fem år framåt i tiden. Tänk dig att du vaknar på morgonen. (Redan det är ju en bra början ...) Hur ser det ut runtomkring dig? Vilka ljud hör du? Vilka färger ser du på tapeterna? Var bor du? I vilken typ av hus? I staden eller på landet? Var? Ligger någon bredvid dig? Vem? Hur känns det? Det är vardag. Du åker till ”jobbet”. Hur förtjänar du ditt uppehälle? Vad jobbar du med? Hur mycket eller hur lite jobbar du? Varje dag? Hela dagar? Jobbar du ensam/har du jobbkompisar? Telefonen ringer. Du blir glad. Vem är det som ringer till dig? Du bestämmer dig för att ringa till någon du länge funderat på att kontakta. Vem ringer du? Varför? Det är lunch. Vad äter du? Finns det något som du inte längre äter? Finns det något som du äter mer av än vad du gjorde tidigare? Vad gör du på din fritid? Finns det något som du länge velat göra som du äntligen kommit dig för? Finns det något som du helt avslutat? Har du helt nya intressen? Vem umgås du med? Vem har du valt bort i ditt liv? Vad gör dig lycklig den här dagen i ditt liv om fem år?

Nu har du nått ditt mål – i tanken. Nu återstår att ta dig dit ”på riktigt”. När du jämför ditt mål och ditt drömliv med din nuvarande situation är det rätt enkelt att se vad som behöver förändras för att drömmen och nuläget skall närma sig varandra. Gör en lista över vad som behöver förändras.

Hur vill jag leva? Hur lever jag idag? Vad är skillnaden mellan dessa? Vad behöver förändras? = min förändringslista Hör du till dem som inte kan släppa din oro? Du kanske märker att du under din träff med dig själv hela tiden sitter och motar bort reella eller uppdiktade problem. Alla dina drömmar skjuts ner av dina negativa tankar. Då skall jag ge dig ett tips. Innan du börjar tar du fram en burk och en mängd papperslappar. På varje lapp skriver du ner en negativ tanke eller en oro som du tycker påverkar din förmåga att drömma. Sätt lapparna i burken och där förvarar du dem medan du drömmer. De försvinner ingenstans och du har dem med dig, trots att du inte aktivt tänker på dem under din dejt med dig själv. När du drömt klart och skall åka hem, tar du fram burken och tar dig en titt. Det är nu du kan välja vilka lappar du behåller. Vilken oro, vilka tankar och problem vill du ta med dig hem? Vilka av dem skall få påverka din dröm och ditt mål? En del kanske du vill (eller till och med måste) stoppa in i ditt huvud igen, men redan det att några får lämna kvar under en sten kan göra underverk. Med din tankeburk sätter du åtminstone din oro på 31

paus och en kort stund med positiva drömmar gör gott för en orolig själ. Vill vi förändra våra liv, behöver vi alltså ett mål och vårt mål skapar vi genom att fantisera och drömma. En viktig fördel med att aktivt fantisera och drömma är att våra drömmar fokuserar på något positivt och positiva tankar gör att vi oroar oss mindre. Så är det bara. Jag brukar räkna min förmåga att fantisera till en av mina viktigaste talanger. Jag ser ofta framför mig hur bra allt kommer att gå och känner lyckan över att nå mitt mål (om än bara i tanken). På så vis blir jag mindre rädd att testa mina idéer. Min absoluta tanke är att det är mycket lättare att materialisera det jag redan tillåtit mig att visualisera. Min medvetenhet skapar min verklighet. En annan viktig sak att komma ihåg är att det vi övar på blir vi bättre på. Inga konstigheter där heller. När vi övar oss på att drömma, fantisera och se våra möjligheter ser vi dem lättare. När vi tänker en positiv tanke är det lättare hänt att även nästa tanke vi tänker är positiv. Det är ett obestridligt faktum att vi inte kan tänka två tankar på en och samma gång. Väljer du att tanken du tänker är positiv och för dig framåt, får de negativa tankarna allt svårare att bryta sig igenom. Men klumpen i magen då? Hur skall jag förhålla mig till det faktum att jag sitter och försöker affirmera ”jag kan” samtidigt som ångesten utvidgar bröstet och magen består av ett tomt, svart hål. Klart det är svårt att ”lura” kroppen och det går inte vid första tanken, men som jag skrev några rader upp, det vi övar på blir vi bättre på. Så trots ångesten och 32

klumpen vänj dig vid att tänka att det faktiskt går. Och en dag är tanken inte lika främmande och du välkomnar känslan av att det faktiskt kanske är fullt möjligt. Det är viktigt att komma ihåg att allt inte sker på en gång, men att ingenting alls sker om du aldrig börjar. Så länge du vet att allt du gör tar dig närmare dit du vill gör det inget fast stegen är små. Med tiden blir de större. Allt som idag är stort har någon gång varit mycket litet. Allt har börjat med en tanke som har tillåtits bli en konkret handling. Känner du dig osäker, låt det ta tid. Det som är på riktigt kommer att finnas kvar – drömmen finns kvar. Men nästa gång du känner att du borde göra något åt saken, gör det. Lev inte ditt liv i tvekan. Då får du aldrig veta hur det gick.

Men tänk om ... MAN SKULLE KUNNA BESKRIVA MIG som en ganska rea-

listisk person. En person som funderar kring alla möjligheter och förbereder sig inför alla eventualiteter. Därför är ”tänk om” en fras jag ofta använder. Jag minns så väl en förmiddag några månader efter att jag på allvar börjat fundera på att säga upp mig och skriva en bok. Denna dagen, när jag låg i kontorssoffan och pratade med min kollega Linda hade jag dock ännu inte vågat slå slag i saken. ”Tänk om vi blir fattiga och aldrig kan åka på semester! Tänk om jag tröttnar på att jobba hemma tillsammans med min man och plötsligt vill begära skilsmässa! Tänk om jag om 20 år tänker på det här beslutet som det dummaste jag har gjort!” Ja, det hör ju liksom till att vi under våra ”tänk om-orgier” alltid drar saker och ting till sin spets. Plötsligt sade Linda att ”Tänk om det blir precis som du vill ha det”. Och plötsligt fick mitt negativa och misstänksamma ”tänk om” en positiv och nyfiken klang. För det var precis det jag blev, nyfiken! Nyfiken på om jag kunde få precis det jag drömde om. Jag vågade helt enkelt inte låta bli att ta reda på. 34

De allra flesta av oss känner en stor trygghet i att veta hur saker och ting kommer att bli. Vi ryggar tillbaka för det okända, det oplanerade, det öppna och det gränslösa. Vi tänker att nog vore det enkelt om vi liksom kunde prova på vårt nya liv för att sedan kunna gå tillbaka om vi ångrar oss. Ibland kan vi göra det, men inte alltid. Därför tänker vi kanske på det gamla beprövade talesättet ”man vet vad man har, men inte vad man får” och intalar oss att det här är bra nog. Kanske är det så. Det kommer vi aldrig att få veta om vi inte har något att sätta det i relation till. Kan följande ord få dig att våga lite mer? De flesta som vågar byta liv vill inte tillbaka. Så var det till exempel för mig. Det betyder inte att jag och de andra modiga jäklarna som vågat bytt liv nödvändigtvis inte har trivts med det som var innan. Vi kan istället se det som att vi människor är nyfikna djur, ivriga att se vad som väntar bakom nästa krök. ”Sådan är minsann inte jag”, kanske du nu försiktigt tänker. Kanske känns det så just nu, men jag vågar nästan lova dig att när du märker att du kan och att det okända inte är farligt, ja då vill du inte tillbaka till det du redan vet hur det är. Då blir du nyfiken på det du ännu inte provat på. Så oroa dig inte över att du inte kan ångra ditt beslut, vi vill sällan gå bakåt i livet. I livet träds skeenden upp efter varandra som pärlor på en tråd. Vi kan kanske tycka att några pärlor är udda pärlor som inte passar in, men efter ett tag när vi kan se tillbaka på hela bandet av livspärlor märker vi att det vi tog med oss från en situation gav oss förutsättningarna att lyckas i nästa. Mina jobb har sett väldigt olika ut, men mina jobb bygger ändå väldigt m ycket på varandra. Inte nödvändigtvis innehållsmässigt, men en 35

person som jag lärt känna i ett jobb kanske blir oerhört viktig i ett annat jobb, en kurs som jag gick på i ett jobb gav mig grunden att stå på i ett annat jobb och den pondus jag fick via ett jobb fick mig att bli trodd i ett annat. Den d anska filosofen Kierkegaard säger att man förstår livet baklänges, men måste leva det framlänges. Tänk om det blir precis så som du vill ha det ... Ps. Ungefär ett och ett halvt år efter att jag legat på kontorssoffan och pratat med Linda möttes vi igen. Det var på en kreativitetsgala där jag i samband med min bok hade fått ta emot priset för årets samarbete. När vi glatt kramade om varandra viskade hon i mitt öra att ”Tänk att det gick”.

Jag är framgångsrik FÖR MÅNGA ÅR SEDAN läste jag en rapport om framgångs-

rika företag, där syftet var att ta reda på vilka faktorer som gör ett företag framgångsrikt. För att komma fram till detta hade man intervjuat företagare som med alla mått mätt (till exempel ökat antal anställda och en snabb ökning av omsättningen) var framgångsrika. En företagare gav ett väldigt oväntat svar, som jag tror satte myror i huvudet på forskarna. ”Jag är inte framgångsrik, för jag är inte lycklig.” Det fick mig att tänka på att måttet på framgång ofta ses som något väldigt objektivt (antal anställda, ökad omsättning, snygg bil, snyggt hus, vita tänder) medan känslan av att vara framgångsrik är något väldigt subjektivt. Och jag vågar mig nästan påstå att det yttersta måttet på subjektiv framgång är lycka. För se på företagarens ord ovan och ta bort orden inte. Då får du följande starka livspåstående: ”Jag är framgångsrik, för jag är lycklig.” Och när vi förstår det och lyckas intala oss att det faktiskt är så, kan vi viska till oss själva att ”Jag är framgångsrik, på mitt sätt. Jag lever som jag vill och det gör mig lycklig”. Den här tolkningen av framgång gör begreppet till något väldigt vackert och rätt så demokratiskt. Jag är framgångsrik – i mitt liv. 37

I vårt samhälle är det så vanligt att framgång förknippas med prestationer i arbetslivet, att en människa som saktar ner, avsäger sig jobbmässiga framgångar eller stiger av karriärstegen sällan symboliserar en framgångsrik person. Är du som person van vid jobbmässig framgång och nu vill förändra ditt liv genom att jobba mindre kan därför din tanke om vad framgång är bli ett hinder för dig att ta dig över. Kom då ihåg att ett framgångsrikt liv är ett liv där du är lycklig. Är du inte lycklig på ditt jobb, hur mycket du än presterar är du måhända framgångsrik i andras ögon, men inte i din egen känsla. När jag för något år sedan inför en grupp ungdomar presenterade tanken att man själv kan välja vilken innebörd man sätter in i ordet ”framgång” fick jag mothugg direkt. Ja, det var faktiskt en kille som blev riktigt arg. ”Man kan väl inte ändra på ord heller?” Och visst hade han rätt. Det finns många ord som måste få följa en kollektiv innebörd, till exempel rasism, men när det kommer till ordet framgång kan jag faktiskt ändra på innebörden helt hur jag vill. Det är mitt liv. Jag har allt rätt i världen att välja vad som är framgång för mig. Detsamma gäller för dig. Du behöver inte ha ett fräsigt jobb, tjäna massor av pengar, uppfylla dina föräldrars drömmar, bo i rätt område, ha rätt antal barn, tänka de rätta tankarna eller vad det kan tänkas vara. Du behöver inte vänta på att andra skall kalla dig framgångsrik. Lev som du vill. Det är framgång. En framgång som verkligen betyder något. De flesta dagar av mitt liv är jag väldigt stolt över mig själv. Inte för vad jag har lyckats prestera här i livet och som andra kanske skulle klassa som framgång utan jag är framför allt 38

stolt över att jag lyckats skapa ett liv som jag tycker om att leva. Jag tycker om att vara mig själv och jag tycker om att vakna på morgonen och leva mitt liv. Därför ser jag mig själv som framgångsrik. Visst finns det dagar när jag inte håller med mig själv. Dagar när jag ser hur andra jobbar, presterar och flyttar sig framåt i rasande fart. Dagar när dagstidningen avslöjar vad andra personer tjänar och när jag får frågan vad jag gör om dagarna. Då översvämmas jag av tankar kring hur jag tror att jag borde vara och jag känner mig allt annat än framgångsrik. Då förvandlas mitt lugn och min stolthet till en hemsk känsla av att jag är lat och att jag inte gör rätt för mig. Efter så här många år finns det fortfarande en liten del av mig som säger att ”Du borde börja jobba. Du borde göra rätt för dig. Vad går du här och släpar för? Vad är meningen med ditt liv? Vad åstadkommer du egentligen?”

Att växa sig större SEDAN JAG SADE UPP MIG och började jobba mindre har

jag med jämna mellanrum haft perioder där jag känt mig både framgångsfattig och värdelös. Därför tror jag att du, om du går ner mycket i arbetstid, i något skede bör vara beredd på den känslan. I början var det mycket svårt, det sticker jag inte under stol med, men med tiden har jag lärt mig några knep hur jag motarbetar känslan av värdelöshet. En del kanske skulle säga att jag förtränger verkligheten, men jag kallar det att växa mig större. Här får du fem av mina bästa knep att använda när värdelösheten vässer sina klor bakom din rygg. Hoppas du hittar något/några som funkar för dig.

• Vissa kvällar kan jag känna mig rätt liten och tänka att vad

har jag månne gjort idag som spelar någon roll? Vad har jag åstadkommit som är till nytta för mig själv, för någon annan och för världen? Och ibland blir tyvärr svaret ”ingenting”. Men till min stora glädje insåg jag en dag att jag kan svänga på det och tänka på vad jag inte har gjort. Jag har inte mördat någon, jag har inte varit otrogen, jag har inte rånat, misshandlat eller sagt hårda ord. Jag har inte krigat, jag har inte förgiftat 40

och jag har inte skadat ett djur. Tänk om alla skulle vara som jag, vilken underbar värld vi skulle leva i!

• Om det inte hjälper fortsätter jag med att tänka på den

amerikanska tidskriften som för några år sedan bad sina läsare skicka in den mening som de fann mest tröstande och som de helst ville och behövde höra. Det kom in tusentals meningar och de tre som hamnade högst upp på listan var följande: 1. Jag älskar dig 2. Jag förlåter dig 3. Maten är klar. Hos oss är maten klar två gånger per dag ...

• Eller så brukar jag sitta och fundera på saker som någon har

sagt till mig och som jag kommer ihåg. Saker som har gjort mig väldigt, väldigt glad. Saker som har berört mig djupt och som har fått mig att känna mig stolt över mig själv. De här sakerna har sällan haft att göra med mitt jobb, trots att jag naturligtvis även blivit jätteglad när någon berömt resultatet av mitt arbete. Nej, de saker jag bär med mig närmast hjärtat är när någon har sagt saker som berör mig som person, som förälder eller som vän. Alla de saker som jag har tagit till mig allra mest har inget att göra med om jag jobbar eller inte. Och eftersom jag värdesätter dem så högt borde även de få räknas.

• Trots att dessa kvällar med värdelöshetskänsla nu för tiden

kommer allt mera sällan har de inte helt försvunnit. För någon månad sedan vällde känslan över mig igen. Jag tyckte att jag inte hade fått något vettigt gjort under hela dagen. Den dagen hade jag dock tillsammans med mannen, flickorna och hunden varit till ett kärr mitt i skogen. Snön låg orörd, det enda vi såg över isen var ett spår av ett lodjur. Vi skrinnade 41

och hade en mysig picknick. På kvällen insåg jag att jag med den dagen hade skapat ett fint minne som jag förhoppningsvis kommer ihåg länge. Plötsligt förstod jag att fina minnen är något av det bästa jag kan åstadkomma med en dag. Sådana dagar är aldrig värdelösa.

• Till sist brukar jag tänka på mig själv som tonåring. Skulle jag ha blivit förfärad eller glad om jag kunnat hoppa trettio år framåt i livet och se hur jag lever idag? Jag tror jag skulle ha blivit rätt glad faktiskt.

Knepen här ovan har jag i hemlighet använt mig av i flera år, men eftersom betoningen har legat på ”i hemlighet” är det ju inget jag har kunnat använda när någon frågat vad jag jobbar med. En fråga som jag för övrigt tyckt har varit svår att besvara. En kväll på bio fick jag en aha-upplevelse som dock gjorde allt så mycket lättare. Jag satt tillsammans med mina döttrar och såg filmen Grindelwalds brott. Mot slutet av filmen hade trollkarlarna, häxorna och andra magiska varelser krismöte och en av dem uttryckte sin oro över att mugglarna (de människor som saknar magiska förmågor och inte känner till den magiska världen eller magins hemligheter) håller på att förstöra världen, eftersom de så starkt eftersträvar pengar och makt. Precis då insåg jag att ju mindre jag fokuserar på pengar och ju mindre jag ”traditionellt” jobbar, desto bättre är det för miljön. När jag jobbar mindre (och framför allt hemifrån) kör jag mindre bil. När jag jobbar mindre får jag mindre pengar och konsumerar mindre. När jag jobbar mindre, stressar jag mindre, vilket får mig att må bra och när jag mår bra orkar jag engagera 42

mig mer i miljön och i andra. När jag jobbar mindre hinner jag tänka och bättre förstå helheten. När jag jobbar mindre, kan jag förhoppningsvis inspirera andra att även de jobba mindre. Ja, ni förstår. Det var den dagen den sista känslan av värdelöshet försvann. Efter den dagen känns det inte problematiskt när någon frågar vad jag gör. Då svarar jag oftast vad jag håller på med för tillfället, med det stolta tillägget att ”Egentligen försöker jag jobba rätt lite”. För nu känns det som att jag inte längre jobbar mindre enbart för min egen skull. Jag gör det för något mycket större, för framtiden, för barnen, för djuren och för naturen. Det har släppt så enormt mycket av min självupplevda skuld över att vara lat så ni kan inte tro. Idag när jag jobbar lite, känner jag att jag gör det för att jag förstår något som alla ännu inte har förstått.

Drömtavlan EN DEL AV OSS tänker mer i bilder än i ord. Kanske hör

du till dem och tyckte att övningen några sidor tidigare var svår? Dig vill jag tipsa om att försöka klä dina drömmar och ditt mål i bilder. De senaste åren har jag gjort flera visionboards där bilder och ord har fått representera mina innersta drömmar. Det finns inget egentligt bra ord för visionboard på svenska, men låt oss kalla det för ”drömtavla”. När jag på en jobbkurs gjorde min första drömtavla måste jag erkänna att jag till en början gjorde den rätt motvilligt. Klippa och klistra i syfte att utveckla mig själv har aldrig känts som min grej, på samma sätt som jag kan känna mig obekväm med tanken på skrattyoga, att måla ut mina aggressioner eller frigörande dans. Med den känslan tog jag mig an min första drömtavla. Tillsammans med de andra satt jag och slöbläddrade i tidningar och alla bilder och ord som slog an en sträng i mig klippte jag ut. Sällan kunde jag sätta fingret på varför jag valde bilden, jag bara gillade den helt enkelt. Jag sorterade bilderna, arrangerade dem och klistrade upp dem på en tavla. Min första tavla innehöll egentligen inte så många bilder, men 44

när jag tänker på drömtavlan nu efteråt inser jag att det mesta faktiskt har slagit in. I mitten på min tavla hade jag klippt ut en bild på Kattis Ahlström (eftersom hon på bilden liknade mig lite) som står på en trave med böcker. Ur Kattis mun kommer det pratbubblor med ord som pengar, livet, glädje, coach, mening. Tolv år senare sitter jag och skriver min åttonde bok och jag har i många år kunnat leva på att föreläsa kring prissättning, ekonomisk uppfostran, självhushållning och att våga. Ja, jag har till och med jobbat som mentor och coach. Visst är det rätt intressant? Mina drömmar fanns där, många av dem omedvetna för mig själv, men när jag fick upp dem på papper så förvandlades de kanske inte direkt till en handlingsplan, men väl till en vägvisare. På den tiden jobbade jag med ett utvecklingsprojekt och hade en nära kollega (Linda som du redan mött här i boken). En dag stod vi inför dilemmat att det behövdes en VD till ett avknoppningsföretag. Jag hade den rätta utbildningen, men kände mig inte helt sugen. Linda var sugen, men inte rätt på pappret. Vad skulle vi göra? Våra drömtavlor hade vi satt upp i bokhyllan på kontoret, så vi slog oss ner och betraktade dem en stund. På min drömtavla fanns inte en enda bild som skulle uppfyllas om jag blev VD. På Lindas drömtavla fanns flera. Valet var rätt enkelt och bra blev det. Efter att jag gjort mina drömtavlor har jag låtit dem bli mentala fotografier inne i mitt huvud. När jag skall fatta ett beslut tar jag fram dem ur hjärnans skafferi och tänker på dem i relation till mitt beslut. Vilket beslut leder mig närmare bilderna på drömtavlan i fråga? Om jag gör det här, leder det mig då närmare det liv jag vill leva? Är svaret nej, så tackar jag nej. Blir svaret ja, då kör jag hårt. 45

Vill du göra din egen drömtavla behöver du alltså tillgång till bilder, bilder, bilder och åter bilder. Det bästa är om bilderna kommer till exempel från tidningar av väldigt olika karaktär. Eftersom du fångar bilder som representerar dina drömmar (av vilka kanske många ännu är nästintill okända för dig) behöver du utsättas för bilder du kanske inte först tänker på. De flesta gånger jag gjort en drömtavla har jag gjort den tillsammans med andra. Då har alla fått i uppgift att ta med sig alla tidningar de bara hittar. Det här kan bli problematiskt om du bara känner vänner som tar med sig Hemmets veckotidning och du själv har drömmar som inte finns mellan dessa pärmar. Nästa drömtavla jag gör kommer jag därför att göra elektronisk på så vis att jag via en tidningstjänst får tillgång till ett enormt utbud av tidningar av alla de slag. Sedan sitter du och tittar, klipper ut, väljer och klistrar. Klipp ut alla bilder som du av någon oförklarlig anledning tycker om. Tänk inte efter för mycket, eftersom du i ett senare skede kan välja vilka bilder du faktiskt tar med på din drömtavla. Du behöver alltså inte ta med alla du klippt ut. Det som är intressant är att du rätt snabbt ser ett mönster bland de bilder du väljer ut. Signalerar de lugn, handlingskraft, djur, människor, äventyr, skratt, familj, ensamhet, natur? Från att med en väldigt krass första inställning ha skapat en drömtavla, som under de följande åren slog in till nästan hundra procent är jag idag beredd att se drömtavlan som ett bra verktyg när jag tänker kring hur jag vill att mitt nya liv skall se ut.

Den inre rösten NU SKALL JAG SKRIVA något som är o så viktigt. För att ska-

pa modet att inleda en förändring måste du själv tycka att du är värd att få ett bra liv. Du måste tycka att din dröm och ditt liv är lika viktiga som alla andras. Ja, eftersom du lever det här livet måste du egentligen tycka att ditt liv är lite viktigare än de andras liv. Inte så att högfärden lyser i dina ögon och du armbågar dig fram genom livet, utan så att du väljer att ta hand om dig själv enligt bästa förmåga och skapar ett liv som är förenligt med hur du vill leva.

Det ligger ingen mening i att du jämför dig med andra och det är bortkastad energi att vara avundsjuk. Ditt fokus bör ligga på att ta reda på vad du vill och skapa redskap för att ta dig dit. Det är som Tomas Sjödin skriver i boken Den som hittar sin plats tar ingen annans att det inte är den främsta platsen som hägrar, bara den egna. Tänk inte på livets möjligheter som ändliga, när de i verkligheten är oändliga. Tänk inte på livet som en tävling över vem som först hinner nappa tag i de bästa möjligheterna och att du kanske själv står där som enbart en förlorare. Direkt en möjlighet blir tagen frigörs en 47

annan. Och hur kan du redan i nuläget vara säker på att den andra passar dig sämre än den första när du ännu inte vet om att den finns? Ifall andra kan drömma fram sina liv och på så vis får uppleva det som de önskar kan även du. Deras drömliv tar inte bort något från dig utan är istället bevis på att det går. Steve Jobs, grundaren av Apple, uttryckte det så här: ”Livet blir mycket större när du inser ett enda enkelt faktum. Allting runt omkring dig som du kallar livet, byggdes av människor som inte var smartare än du.” Ta-da! Det är här den inre rösten gör entré. Lyssna väldigt noga på vad den nu säger dig. Är den snäll eller elak? Peppar den eller bryter den ner? Tvivlar den eller håller den med? Det är inte sant hur elaka inre röster många av oss har utan att vi egentligen reflekterar över dem. De har ju liksom alltid funnits där. Men det är stor skillnad på att ha en inre röst som säger att ”Nu gick det här inte så bra, men du gjorde ditt bästa och nästa gång då tusan smäller det” eller att höra den inre rösten tyst viska att ”Typiskt att det gick så där, du som är så dålig. Bäst att du aldrig utsätter dig för det här igen”. Det är minsann inte lätt att våga följa sina drömmar ifall en elak röst har invaderat ens inre. Vem skulle till exempel våga jobba mindre, byta jobb eller säga upp sig om man har en röst som säger att ”Du vet vad du har men aldrig vad du får. Tror du verkligen att någon vill ha dig? Det finns säkert många andra som är bättre än du. Det är bara tjugo år till pension så bit ihop och jobba på”. Det som många av oss säger till oss själva är sådana saker som vi aldrig skulle säga till någon annan. Skandal! Vi sti48

ger upp, ser oss i spegeln och tänker att ”Hur ser du ut människa”. Varje gång vi sedan passerar en spegel upprepar vi för oss själva hur fult hår vi har eller vad runda vi blivit om baken. Inte konstigt att vi inte trivs med oss själva. Kanske sitter vi tysta när andra pratar, eftersom rösten inombords viskar att ”Knip käft, ingen vill ändå höra vad du säger”. Eller så råkar vi spilla kaffe på bordet och genast bannar rösten oss för vår enorma klumpighet. Jag hoppas att du inte behöver leva med en sådan röst. Var snäll mot dig själv. Du har precis lika stor rätt att drömma som alla andra och din möjlighet att förverkliga dina drömmar är inte mindre för att du är du. Du är världen. När du förändras, förändras världen. Det om något är väl stort? Hör du till dem som måste jobba hårdare för att komma dit du vill, hoppas jag att du inte ser detta som enbart något negativt. När du väl lyckas kommer du att känna en stark glädje över att verkligen ha förändrat ditt liv. Den känslan är inte alla förunnade. När du når dit kan du sträcka på dig lite extra för du har gjort ett större jobb än många andra. Den engelske författaren Steve Taylor, lär ha ställt följande fråga som jag tycker om att bära inom mig när livet ibland känns tungt. ”Hur skall du få veta hur stark du är om din styrka aldrig sätts på prov?”

Styrkor och svagheter VAD TYCKER DU ÄR LÄTTAST? Att lista saker som du är då-

lig på eller att lista saker som du är duktig på? De flesta tycker sorgligt nog att det första är lättare. Testa! Ta ett steg utanför dig själv, se på dig med objektiva ögon och beskriv personen framför dig. Vad är det som gör hen så unik? Skriv ner tjugo bra saker. Ja tjugo, varken fler eller färre.

Ibland brukar vi få tipset att analysera våra styrkor och svagheter. Många brukar tänka att det är bra att känna till sina svagheter för att kunna jobba på dem och på så vis bli bättre. Det tycker inte jag. Visst blir du bättre på det du inte kan, men i de flesta fall kommer du bara upp till en neutral nivå. Den tid som de flesta sätter på att bli okej på sina svagheter tycker jag istället de borde sätta på att jobba med sina styrkor. Genom att jobba med något de redan är bra på kan de nå oanade höjder. På så vis får de möjligheten att sticka ut, bli unika och helt känna att de är sig själva. Jobba med dina styrkor, skit i dina svagheter! Så ta en titt på din lista med tjugo saker. Vilka saker är dina styrkor? Jobba med dem! Vilka saker blev du varm om hjärtat när du skrev? Låt de styra dina livsval, för 50

när du väljer livssituationer där de får träda fram kommer du att trivas och lysa som den klaraste av stjärnor. Det finns ännu en sak du behöver göra med din lista. Skriv om den så att den uttrycker dig själv som person. Börja varje mening med ”Jag” och skriv den i aktiv form. Jag ser alltid framför mig hur jag lyckas. Jag pratar inte så mycket, men jag är duktig på att lyssna. Jag är blyg, men finns alltid där för mina vänner. Jag är duktig på att handskas med pengar. Jag är noggrann och en hejare på att göra listor. Jag är kreativ och får ofta idéer för hur jag kan förbättra saker. Jag tycker inte om förändring, vilket gör att jag känns trygg. Blir du inte nu en rätt intressant person? En person som det är mycket lättare att tänka ut i vilka situationer hen passar (och inte passar) för att trivas? Jag tycker väldigt mycket om att skriva och jag hoppas du tycker att jag gör det bra (här gör den bekräftelsetörstande lilla flickan en piruett in i min text). Något jag däremot aldrig kommer att bli bra på är andra språk än svenska, så jag sitter här i min stuga och skriver rad efter rad på just svenska. Trots idoga försök att lära mig även andra språk har jag till sist accepterat att min finska och engelska aldrig kommer att bli så starka att jag kan använda dem på samma sätt som jag använder svenska. Du skulle bara veta vad jag har kämpat genom åren och vad misslyckad jag har känt mig innan jag resignerade inför detta faktum. Mina bristande språkkunskaper har fått mig att både skämmas och nedvärdera mig själv. Till sist beslöt jag att nu slutar jag kämpa. Nu tänker jag om och utnyttjar det faktum att svenska faktiskt är ett språk som 51

jag kan rätt väl. Var är det bra att kunna svenska? Jo, i Sverige. Jag övergav tanken om Finland och världen för att fokusera på Sverige som min främsta marknad och så blev det. Plötsligt var det en bisak att jag inte var så bra på finska. Skulle jag dock inte ha vågat tänka tanken att det skulle vara möjligt att lyckas i Sverige, trots att jag sitter i en liten, röd stuga långt ut på landet i Finland, skulle jag aldrig ha fattat sådana beslut som gjorde att det faktiskt gick. Och låt mig berätta om något fantastiskt som då hände, men först vill jag slänga ur mig några frågor. Känns det ibland som att du geografiskt är på fel ställe för att saker och ting skall kunna hända? Tror du på allvar att det faktiskt är så, att saker bara händer på andra platser än där du är? Var finns i så fall jordens och händelsernas centrum? Är det kanske i New York, Helsingfors, London eller Bangkok? Eftersom jorden är rund innebär det att precis varje punkt på dess yta är lika mycket centrum som någon annan punkt. Det betyder att platsen där du befinner dig är lika mycket centrum som någon annan plats i världen. Där du befinner dig utgör en plats där det är lika stor chans att saker faktiskt sker som på något ställe där du inte befinner dig. Jag bor i en liten by med 300 invånare. Jag bor rätt avsides, i en röd gammal bondstuga vid vägens ände. Jag träffar vanligtvis inte så många människor per dag. Det kan ta veckor innan någon annan än familjen ringer på min telefon. Ändå känner jag att jag har alla möjligheter i världen. Jag kan i livet befinna mig precis där jag skall vara just nu. Som en sann livsfilosof brukar jag ställa mig frågan: ”Maria, tror du faktiskt att du kan hitta dig själv någon annanstans än där du är?” Så muttrar jag småsurt 52

till svar, eftersom jag tycker att det är en väldigt präktig och störande fråga att ställa. Men så en dag fick jag ett mejl. Ett helt vanligt mejl som jag snabbt ögnade igenom. Först väckte det inte egentligen min nyfikenhet så värst mycket, men efter en stund insåg jag vad som hade hänt. Ett stort förlag från ett annat land (nåja, Sverige) hade hört av sig och frågat om jag ville skriva en bok. Jag funderade en stund för att sedan tacka ja. Huvudsaken för mig var egentligen inte att få skriva en bok, utan det viktigaste för mig var att inse att jag sittandes i min stuga, klappandes min lilla katt och ätandes mina morötter var tillgänglig. Det viktigaste var att inse att saker inte alltid sker någon annanstans utan även precis där jag är. Mejlet gav mig känslan att om detta händer mig nu kan nästan vad som helst hända. Samtidigt som det gav mig känslan av att just då befinna mig i jordens och händelsernas centrum. Kanske nu någon läsare sitter och tänker att jordens centrum, det är ju minsann jordens inre. Visst, men då skriver jag i min tur att det skulle innebära att ditt centrum är ditt inre och det har du alltid med dig. Vilket i sin tur innebär att händelsernas centrum för dig alltid är där du själv befinner dig. Så sluta tänka att allt händer någon annanstans. Sluta använd det som ursäkt för att inte våga drömma. Våga tro!

Att se döden i vitögat JAG HAR UNDER MIN EGEN RESA mött många människor

som har stått med tårna över kanten och försökt samla mod till att flyga iväg. En del vill byta jobb, andra vill jobba mindre. Någon vill starta företag och förverkliga sina barndomsdrömmar eller helt förändra sin livssituation – kanske skilja sig, bo i en husbil och åka jorden runt. Alla har samma fråga. När skall jag kasta mig ut? Hur kan jag veta att tiden är mogen? Det kan du inte. Jag tror att du, istället för att vänta på ett klart och entydigt svar på när det är dags, måste tänka på ett annat sätt. Vill du glatt hoppa iväg med skräckblandad förtjusning eller vill du att livet skall ge dig en (kanske inte alltid så angenäm) spark i baken? Något år före jag själv flög iväg var jag i Örebro på en konferens kring kvinnligt företagande. En av föredragshållarna påstod att de flesta kvinnliga företagare sett döden i vitögat. ”Typisk svensk dramatik”, tänkte jag (min känslokalla finne) där jag satt i publiken. Det kan väl ändå inte stämma att de flesta kvinnor som startar företag har varit med om en dramatisk händelse i livet? Men så började jag tänka efter. Plöts54

ligt kom jag på flera sådana företagare bland personer jag mött. Personer som varit med om olyckor och svåra sjukdomar, för att sedan när de tillfrisknat bestämma sig för att ägna resten av livet åt något de tycker väldigt mycket om. Visst är det konstigt om det faktiskt är så att många av oss behöver vara med om en omvälvande händelse för att lyfta från klippkanten? Känner du att du vill gå och vänta på den händelsen eller vill du fatta beslutet nu? Själv kände jag att jag verkligen ville ha modet att förändra mitt liv utan att sju års olycka först skulle inträffa. En av mina vänner brukar berätta att det känns som att hen varje dag ger det bästa av sig själv till sitt jobb. När hen kommer hem till sin familj och till det liv som hen älskar finns inte mycket kvar. Hen är sällan sitt bästa jag tillsammans med familjen. Att välja ett lugnare liv är en gåva både till oss själva och till de vi älskar. Sjödin påpekar i sin bok Det händer när du vilar, att det är när vi är tröttare än tröttast vi säger saker som vi inte borde säga eller fattar olyckliga beslut. Han fortsätter med att krasst konstatera att när allt går fortare än fort och vi stressar själen ur oss glömmer vi ofta bort att det är enklare att skaffa ett nytt jobb än en ny familj. En annan vän gillar sitt jobb, men är väldigt trött. Hen är så trött att hen har svårt att sova om nätterna. Visst är det konstigt hur kroppen fungerar? Måste det vara så att vårt beslut att jobba mindre eller förändra våra liv i många fall är en reaktion på att vi mår dåligt? Kan vi inte istället vara proaktiva och förändra våra liv medan vi mår hyfsat bra? Efter en rätt intensiv period på några månader hade jag ett stort behov 55

av att vila. Vilan inleddes med att ligga på sängen och läsa böcker. PÅ DAGTID! Rätt snabbt inträdde det dåliga samvetet. Hade jag månne inte något bättre för mig? Något mer produktivt? Mitt i allt var njutningen i att ligga och läsa som bortblåst. Boken jag höll i min hand handlade om en kvinna som övervunnit sin svåra sjukdom och plötsligt började jag tänka att ifall jag svårt sjuk skulle ligga och läsa en bok på dagtid skulle alla tycka att det var rättfärdigat och till och med var bra att jag vilade. Varför har vi skapat ett samhälle där jag måste vara sjuk för att känna att det är okej att vila? Varför måste en frisk människa känna att vilan är utom räckhåll, i alla fall den njutningsfulla, totala vilan? Jag beslöt mig för att göra uppror. Jag vill inte vara sjuk, men jag vill vila. Kanske för att inte bli sjuk. Jag vill kunna se vilan som en proaktiv handling istället för en reaktiv handling. Ibland när någon frågar vad jag jobbar med och jag känner mig ovanligt modig och frigjord brukar jag därför svara att jag är självutnämnd deltidspensionär, inte för att jag är sjuk utan för att jag vill förbli frisk. Friskpensionär vid 47 års ålder – hur skönt är inte det? Låt oss återgå till de som står på kanten och tvekar. De som ännu känner sig osäkra på vad som kommer att hända när de flyger iväg. Ingen av oss vet i detalj hur marken kommer att se ut vid nedslaget. Finns där en vacker blomsteräng eller en gyttjig åker? De allra flesta av oss tänker därför att det är nog bra vettigt att planera väl innan vi bestämmer oss för att byta spår i livet. Därför står vi där på kanten och tänker att vi förändrar våra liv när vi väl i detalj vet hur det nya livet kommer att se ut. Vår plan är att vi funderar klart, breder ut mjuka 56

kuddar, hoppar och verkställer. Och det låter ju onekligen bra i teorin, men funkar tyvärr inte alltid lika enkelt i praktiken. Det är nämligen rätt vanligt att det enda vi känner när vi knegar på är att vi vill göra något, men vi vet i detalj inte vad. Det finns liksom sällan energi att börja tänka på det nya när vi är mitt uppe i det gamla. Philip Bäckmo beskriver detta i sin bok Själen är ett verb som att när stressen ökar krymper vår förmåga till distanserad eftertanke. Ökad stress ger allt mindre utrymme för reflektion och därför måste stressen avta för att du skall kunna se alla möjligheter livet ger dig. Livet förändras hela tiden och det kan även visa sig att dina planer, som du kanske har satt så stor möda på att tänka ut, inte överensstämmer med det nya livet. Därför bör vi många gånger helt enkelt bara kasta oss ut och tänka att livet bär. Helt enkelt ”hoppa och hoppas” som Fredrik Warberg och Jörgen Larsson skriver om i sin bok Rik på riktigt. Vi vet inte exakt hur det kommer att bli, men vi litar på att det kommer att bli bra. Du har lyckats tänka tanken att du vill förändra ditt liv och det är en oerhört viktig början. Du har vågat drömma om vad du vill skall hända. Dina tankar och drömmar gödslar verkligheten att slå ut i full blom.

Lite hjälp på traven TA DIG EN TITT på den förändringslista du gjorde under

träffen med dig själv. För att ta dig från nuläge till drömläge behöver du vanligtvis resurser och hjälpmedel. Det kan vara hjälp av andra, pepp och stöd, rätta kontakter, pengar, kunskap, energi, mod, tid eller självförtroende. Som du märker kan vi dela in våra resurser eller hjälpmedel i inre och yttre. De förstnämnda resurserna ovan är resurser du skaffar dig med hjälp av andra, medan resten är sådana du själv måste jobba med för att skapa i ditt liv. Behöver du lära dig något nytt? Behöver du mer kraft och ork? Behöver du tro mer på dig själv? Behöver du inspiration och nya tankar? För många av oss är problemet med att tänka kring våra mål och resurser, att vi förbiser målet och direkt börjar fundera på våra resurser. Vad kan jag, var bor jag, vem känner jag, hur mycket pengar har jag, vad vågar jag, vilken tid har jag till mitt förfogande? Så tar vi de resurser vi har/känner till och börjar bygga våra liv kring dem, för att med tiden se var vi hamnar. De flesta av oss börjar så att säga med nuläget. Jag vill istället be dig att börja med framtiden, med ditt mål. Hur 58

vill du det skall bli om det blir precis så som du vill? Du behöver även fundera på vilka förändringar som behöver ske för att drömmen skall slå in. Sedan är det dags att klura på vilka verktyg eller resurser du behöver för att förändringen skall kunna ske. Som tidigare nämndes kan de resurser du behöver vara till exempel tid, pengar, kontakter, stöd, mod, kunskap, energi och hjälp. Tycker du att det är svårt att direkt komma på vilka hjälpmedel du behöver så återgå till listan med vad som skulle behöva förändras och uppmana dig själv att fortsätta meningen med orden ”det här kunde funka om”. Hur du fortsätter meningen är svaret på vilka resurser du behöver. När du vet vilka konkreta resurser du behöver, tar du ett steg tillbaka och funderar på hur du får tag i dessa resurser. Finns det personer du borde träffa? Finns det platser du borde besöka? Föreningar eller nätverk du borde gå med i? Finns det något som ger dig mer energi eller mer pengar? Var finns tillgången till större eller annorlunda kunskap? Helt enkelt, vilka alternativ har du? Kommer du fram till att din förändring skulle kräva att du behöver lära dig något som du idag inte kan, då blir ju frågan hur du får tag i denna kunskap. Skall du anmäla dig till en kurs, fråga om du kan få lära dig av någon som redan kan, skaffa dig ett nytt jobb eller öva på egen hand? Känner du att din förändring aldrig kommer att bli av om du inte börjar orka lite mer eller får loss lite pengar? Ja, då är ju frågorna vilka saker du kan avsluta i ditt liv för att frigöra tid och energi samt vad du kan spara in på ganska aktuella. Finns det något du kan sälja? Kan du bli bättre på att ta betalt för något du redan tjänar på? Ja, du förstår ... 59

Nu tar du ännu ett steg tillbaka och funderar på vad du kan göra nästa måndag för att sätta igång förändringen. Kan du ringa en person du behöver träffa? Söka på nätet efter lämpliga kurser? Träffa någon du inte sett på länge? Ta dig tid att göra något du tycker är roligt och som ger dig energi? Avsluta ett kapitel i ditt liv som tar mer än det ger? Sätt ut en annons om studsmattan som aldrig används eller vinterjackan som var i fel storlek? Anmäla dig till ett evenemang som du vanligtvis inte skulle gå på, men som garanterat ger dig nya kontakter och nya tankar? Det är svårt att skapa förändring i våra liv om vi enbart fokuserar på våra drömmar. Drömmar tenderar nämligen ofta att kännas som stora, svårgripbara och luddiga i kanten. Men om du börjar med dina drömmar och tar ett steg i taget, bakåt mot nuet, så blir de konkreta och greppbara. Plötsligt står du här i nuet med några uppmaningar till dig själv 1) Ring Henrik på Startia tel. 040-462 86 453 2) Använd 1 h om dagen under mars månad till att läsa om att publicera böcker 3) Sälj motorcykeln och använd pengarna till en brännugn. Och när du vågar börja, startar förändringen. Låt oss därför komplettera förändringslistan du gjorde tidigare:

Vilka resurser behövs för att skapa denna förändring? (Det här skulle funka om ...) Hur får jag tag i resurserna? Vad kan jag göra imorgon för att skapa en liten förändring som med tiden blir rätt stor?

Det som kan vara bra att tänka på när du gör upp din lista över resurser är att det visserligen är just bristande resurser (till exempel pengar, tid, kunskap) som i många fall håller oss tillbaka, men inte alltid. En del av de resurser vi säger oss behöva är ibland inget annat än svarta får vi skyller på, eftersom vi inte vågar eller orkar titta längre in i oss själva. Ta till exempel tid. Vi kanske skyller på att vi inte har tid, att tiden är en bristande resurs, men tiden är ett skapat ting. Det här innebär att jag när jag säger att ”Jag har inte tid” samtidigt säger att ”Jag vill inte skapa mig tid att göra det här”. Varför inte det? Det finns alltid en bakomliggande orsak. Det gäller att hitta den för att förstå sig på sina rädslor och sin tvekan.

Fördelar med att jobba mindre: • Jag känner ofta att tiden går långsammare än tidigare, vilket gör att jag hinner fylla livet med fler saker.

• Jag kan leva livet mycket mera spontant. Jag har ofta tid att göra saker som mitt i allt bara dyker upp. Det här handlar inte bara om att dagen är flexibel, utan även veckan och månaden. Dyker det upp något roligt kan jag oftast tacka ja. Det är ingen annan som bestämmer att jag måste vara på en annan plats just då.

• Mitt liv har blivit mycket mer inifrånstyrt än utifrånstyrt. • När söndagskvällen kommer behöver jag inte längre tänka på det jag inte hann under helgen, utan kan tänka att jag fortsätter med det på måndagen, tisdagen, eller onsdagen.

• Jag kan vakna av mig själv på morgonen. • Ligger jag på kvällen och läser en väldigt spännande bok,

ser en intressant film eller har ett väldigt flyt i det jag gör kan jag bara fortsätta. Jag sover istället längre följande morgon.

• Min fritid kan jag helt ägna åt saker jag tycker om, eftersom t.ex. hemsysslor hinns med under ”arbetsdagen”.

• Mina stressnivåer har sjunkit betydligt. Ja, jag har faktiskt mätt dem både före och efter.

• Jag hinner vara i stillhet, vilket föder nya tankar. • Jag känner en stolthet över att jag vågade och vågar lyssna på mig själv

• Jag har inte längre lika dåligt samvete, eftersom jag bättre

hinner med min man, mina barn, min hund, mina vänner och framför allt mig själv. Det här gör att jag känner mig som en bättre fru, mamma, matte och vän.

• Jag hinner ta hand om min hälsa. Förstås stressar jag

mindre, men jag äter även bättre, sover mer och har tid att motionera. Vintertid är jag sällan trött, eftersom jag för det mesta har möjlighet att ta vara på minsta lilla solstråle.

• Jag känner att jag gör en gärning för miljön, eftersom jag

inte åker bil till jobbet och inte behöver tänka på jobbkläder. Att jag har mindre pengar gör att jag automatiskt konsumerar mindre.

• Att jag konsumerar mindre leder konstigt nog till att jag är mera nöjd med det jag har.

• När jag har mindre pengar har jag även, vilket förvånar mig, blivit mera givmild.

• Min tid blir så flexibel. Går jag på gården och känner att

jag får en stark lust att rensa en rad ogräs så gör jag det, för att sedan flyga iväg till nästa sak.

• Jag känner att jag är mycket mera sann mot mig själv. När

jag gör mindre, blir det jag gör mer tydligt och jag försöker tänka att jag bara skall göra sådant som jag faktiskt vill och tycker om.

• Jag har fått öva mig på att vara tacksam och på att känna tillit – o så svårt, men o så viktigt.

• En större värld än den jag först såg har öppnat sig. 63

Prästfrisörskan JAG KOMMER SÅ VÄL IHÅG en artikel om en manlig un-

dersköterska som sadlade om till frisör, för att mitt i allt bli präst! ”Om folk slutade identifiera sig med sina yrken skulle fler våga byta karriär”, sade undersköterskan/frissan/prästen. I en annan tidningsartikel, denna gång kring utmattning på arbetsplatsen, intervjuades den finlandssvenska psykologen och psykoterapeuten Bo Mellberg. Att många stannar kvar på jobbet, trots att tröttheten många gånger nästan förlamar dem, förklarar han med att jobbet idag är en stor del av en människas identitet. Många av de aspekter som bygger upp en identitet, till exempel att umgås med vänner eller att kvällstid delta i kursverksamhet, får många idag på sina jobb. Inte konstigt att vi är rädda att inte känna igen oss själva utan våra jobb. Men du behöver inte ditt jobb för att utveckla din identitet. Om du tänker på Mellbergs ord ovan inser du att vad Mellberg egentligen säger är att många använder jobbet som verktyg för att få tillgång till de pusselbitar som bygger deras identitet. Jobbet är i sig inte en nödvändighet. Väljer du till exempel att jobba mindre får du helt enkelt andra verktyg att skapa din identitet med. Det viktigaste verktyget är tid. 64

När jag började jobba mindre hade jag plötsligt tid att umgås med mina vänner, odla nya fritidsintressen och lyssna till mina egna tankar. Ett intressant och meningsfullt arbete är för de flesta av oss väldigt viktigt i våra liv. Det kommer vi inte ifrån. Men ett intressant och meningsfullt arbete är inte själva livet. Du är inte ditt arbete. När jag läste om den yrkesmässigt svårplacerade prästfrisörskan drog jag mig till minnes ett radioprogram som jag av en slump råkade ratta in för många år sedan. Programmet handlade om ”intressanta människor” och programledaren frågade gästen hur hen definierar en intressant människa. ”En intressant människa är för mig en person som inte kan svara på vad hen gör om fem år, eftersom hen upplever möjligheterna som oändliga.” Jag minns att jag förundrades enormt över detta svar och att jag kände en stark längtan efter att bli en sådan person. En person som tillåter sig att vara nyfiken på sig själv och som aldrig ens själv vet vad hen kommer att hitta på.

Dåtiden DET ÄR VIKTIGT ATT LEVA med en nyfikenhet på och en

förväntan inför framtiden, men det är även viktigt att se över huruvida vår dåtid sätter käppar i hjulet för oss när vi vill maxa vår livsupplevelse. En fråga det kan vara bra att fundera på är huruvida vi har barndomsmönster som än idag styr vårt sätt att leva. Hur tänkte vi till exempel kring arbete och prestation när vi var små? Vilken roll har pengar spelat in i våra liv som barn? Hur pratade vuxna runtomkring oss om arbete, pengar, status och framgång? Vi har alltid ett barn inom oss och hur det barnet har bemötts och agerat i vår barndom styr än idag hur det barnet talar till oss som vuxna. Beroende på vilka mönstren är blir det lättare eller svårare att bryta dem, men helt klart är att det finns många mönster som är rätt lätta att bryta bara vi får syn på dem. Utmaningen blir därför att se tillbaka och fundera på hur livet såg ut då. Finns det en förklaring till varför jag idag reagerar som jag gör gällande vissa saker? Om jag tänker tillbaka på Maria som barn, ser jag att Maria hade en farfar som var väldigt, väldigt snäll. Maria var hans 66

ögonsten och han följde med stort intresse allt hon företog sig, speciellt hennes studier. Varje jul och sommar sprang Maria stolt in till sin farfar och farmor för att visa sina betyg. De ojade och vojade sig och så tog farfar fram börsen. Hennes prestationer belönades med pengar. Genom pengarna såg och bekräftade han henne. En gång hade han hittat en lång lista över svåra, finska ord och utmanade henne att lära sig alla orden så skulle hon få sig en slant. Redan då var Maria en hejare på att lära sig saker utantill. Motprestationen kändes för låg, det kändes som ”en ful affär” och Maria låtsades helt enkelt att det var för svårt. Så fortsatte de. Hon presterade, han belönade och så blev Maria som hon blev. En kvinna som såg pengar som ett tecken på att hon gjorde rätt. Jag har växt upp med en mamma som älskar mig och alltid har velat mig väl. Vi är dock väldigt olika. När jag har lätt till mina känslor och ibland har dem överallt, både inne och utanpå kroppen, bär min mamma sina känslor mer inombords. För henne har det varit lättare att visa sin glädje och stolthet i samband med en prestation än genom en spontan kärleksballad. Förutom att jag som barn odlade mina betyg, spelade jag fotboll och tränade friidrott. Och jag minns känslan av att vinna ett lopp. Förstås minns jag känslan av att vara bäst (!), men framför allt minns jag glädjen i min mammas ögon och hennes spontana kram. Känslan av att göra henne glad och stolt. I de stunderna kände jag mig extra mycket älskad. Ja, med facit i hand är det ju inte konstigt att jag blev en prestationsprinsessa ut i fingerspetsarna. Jag jobbade och gick an, presterade på högvarv och levde på andras bekräftelse. I något skede insåg jag att mitt fokus på pengar och prestation 67

gjorde det svårt att leva som jag innerst inne ville. Finns det händelser eller mönster från din barndom som gör att inte heller du följer dina drömmar? Visst kan vi nu tänka att mitt beteende som barn långt styrdes av hur andra behandlade mig och att denna behandling även långt har styrt hur jag idag är som vuxen. Jag håller inte helt med. Som barn är det visserligen så, eftersom barnet sällan har förmågan och självinsikten att ta ett steg tillbaka och utifrån betrakta sitt beteende och sina känslor, fundera på vad de beror på och vad barnet kan göra för att förändra dem. Som vuxna kan vi däremot göra så. Det är fullt möjligt, eftersom vi själva kan välja hur vi tolkar situationen och hur vi låter situationen styra oss som individer. Det är därför viktigt att börja förstå vilka saker som har präglat oss och fundera på om vi vill låta dem fortsätta styra våra liv. När vi tänker tillbaka på varför saker och ting har blivit som de blivit, handlar det inte om att bestämma var skulden ligger eller vems fel det är att det blev som det blev. Det handlar istället om att hålla kvar kraften hos oss själva. Väljer vi att lägga över ansvaret för hur våra liv ser ut på andra ger vi samtidigt bort en stor del av kraften att forma vår framtida tillvaro. Istället skall vi lyfta fram eventuella svårigheter och göra de till våra på så vis att vi tolkar dem på vårt sätt och själva väljer hur de skall få påverka oss i framtiden. Det är vårt liv och vi kan själv med våra egna tankar sätta etiketter på saker som hänt. Var det ett misslyckande, en katastrof, en utvecklingsfas, en lärdom eller en möjlighet? Vad tar vi med oss i vårt bagage? Hur lätt eller tungt låter vi det vara? Epiktetos skrev redan för tvåtusen år sedan i sin bok Handbok i livets konst att ingen annan kan 68

skada dig om du inte själv vill det och du kan aldrig bli sårad förrän du tycker att du har en anledning att bli det. Vi väljer själva hur vi bemöter de saker vi varit med om. För att kunna göra det måste vi synliggöra dem. Var därför nyfiken på såväl din framtid som din dåtid, eftersom dåtiden påverkar både hur du ser på framtiden, men också hur du lever i nuet.

Värt att tänka på: • Är det någon annan som matar i dig att du inte kommer att

lyckas? Varför gör hen så? Kanske beror det på hens eget bristande självförtroende, hens egen längtan eller på hens egna rädslor. Ibland kan det vara svårt att se på när någon annan vågar göra det man själv drömmer om. Ifall det är någon annan som vill hindra dig från att utvecklas behöver du börja lyssna mer på dig själv än på andra, samtidigt som du frågar dig om du i slutändan vill leva ditt eller deras liv.

• Det går inte alltid att göra förändringar i det yttre och tro att det blir precis som vi vill ha det. Vi släpar alltid på oss själva och vårt eget inre i varje förändring vi gör. Det är därför ofta vettigare att börja förändringen inne i oss själva och jobba oss utåt. Då kan vi också vara mer säkra på att förändringen blir vad vi faktiskt vill, innerst inne. • När vi tänker på vår egen förändring sätter vi sällan in den i ett större sammanhang. Vi lever i vår egen lilla värld och våra rädslor blir stora i avsaknaden av annat. Skulle jag till exempel sänka min levnadsstandard med två tredjedelar har 70

jag det ändå bättre än de flesta människor i världen. Skulle jag stå upp för mig själv, gå emot en annan människas åsikter och outtalade krav blir resultatet en för stunden missnöjd människa, men sällan en fiende för livet. Det mesta av vad vi oroar oss för slår aldrig in. Så är det bara. Men vår oro och våra rädslor resulterar i många oförverkligade drömmar.

• Att göra något annat gör dig inte till mindre av den du är. Det gör dig till mer av vad du egentligen är.

• Fyra frågor som kan vara bra att fundera på. Vilka saker ger

dig energi? När tappar du känslan av tid? Vad vill du bidra med till världen? Vad tycker du är roligast att hjälpa andra med? Ger du svaren till frågorna utrymme i ditt liv, kommer din glädje i livet att öka i ett nafs.

Att stånga sig blodig i onödan INNAN JAG FLÖG IVÄG var jag en tävlingsmänniska ut i

fingerspetsarna. Jag var enormt prestationsinriktad och det var viktigt att ses som duktig, kreativ, smart och gärna lite söt. Andras bekräftelse var drivkraften i mina handlingar och därför funderade jag naturligtvis väldigt mycket på vem jag skulle vara utan mitt fina jobb. Tänk om det var jobbet som fick mig att bli allt det jag ville vara? Tänk om jag utan mitt jobb helt enkelt bara försvann. På en kurs fick vi i uppgift att sända iväg ett antal frågor till personer som kände oss från olika sammanhang och i olika roller. Jag sände iväg frågor till min mamma, till några vänner, till min man, till ett av mina syskon och till min arbetskamrat. När de sände tillbaka sina svar måste jag erkänna att en tår föll från min kind. En del svar var aningen tunga att höra, men de var skrivna med omtanke och jag visste innerst inne redan att det förhöll sig så. Det som dock kändes stort (och som orsakade den fallande tåren) var att upptäcka hurudan bild andra hade av mig, att se vilka styrkor de såg hos mig och att läsa när de tyckte att jag kom till min fulla rätt. 72

Jag märkte att så som jag själv önskade vara, det som jag strävade efter att bli, det var jag långt redan i andras ögon, men inte i mina egna. Jag behövde inte ändra på mitt sätt att vara, bara mitt sätt att betrakta. Mina hårda krav på mig själv hade gjort att jag aldrig hade känt att jag nått ända fram, trots att jag i andras ögon tydligen hade nått målet för länge sedan. Låt mig avslöja något annat som hände när jag gick emot mina egna förväntningar på mig själv och mitt yrkesverksamma liv. Jo, efter att jag flugit iväg upplevde jag att folk var nyfikna på mig som aldrig förr. Jag har aldrig tidigare känt mig så duktig, kreativ, smart (och söt) som efter att jag hoppade. Snopet konstaterar jag att det var först när jag slutade göra allt det jag trodde förväntades av mig, som jag blev allt det jag ville bli. Trots att det har gått många år sedan jag slutade jobba ”traditionellt” har det fortsatt att vara på samma sätt. Ju mindre jag anstränger mig för att finnas, desto mer finns jag. För det är ju så, att när en människa mår bra och gör det hen t ycker om då lyser hennes ögon. Och lysande ögon drar andras uppmärksamhet till sig som malfjärilar till en nattlampa. En människa som hittat sitt lugn är lugnande. En människa som mår bra ger hopp. En människa som inte kan placeras i ett fack väcker nyfikenhet. Så låt inte livet bli en kamp för att komma fram. Kanske är du, om du vågar se på dig själv med snällare ögon, redan där? Och oroa dig inte över att förlora din plats, sporras av vetskapen om att det finns en ny plats att erövra, och kanske en till och en till.

Test ÅH, DESSA KRAV! Vi är snabba att tänka att kraven vi upp-

lever kommer utifrån – från samhället, våra föräldrar, vår partner, våra barn eller vår chef. Visst kan det vara så, men vi glömmer ofta bort att de största kraven vi känner av ofta kommer från oss själva och orsakas av vår egen tanke om vem vi är.

Skriv ner en lista med de krav du känner på dig själv just nu. Ta du dig en funderare på vilka av dessa krav du kan sänka utan att något negativt egentligen händer. Stryk dessa krav från din lista. Funderar över vilka krav du behöver sänka för att må bättre. Fundera på vem det är som ställer de här kraven på dig. Är det du själv måste du jobba med dig själv, är det någon annan kanske du behöver berätta för dem hur du känner eller fundera på hur du kan förändra er relation. 74

Att växa sig mindre DET ÄR KNAPPAST BARA JAG som vill känna mig betydel-

sefull och uppleva att jag åstadkommer något meningsfullt här i livet. Som jag redan skrev är känslan av meningsfullhet något vi ofta förknippar med våra jobb och det vi jobbmässigt presterar. Därför har den avtagande, jobbrelaterade prestationen varit något som många gånger tärt på både mitt självförtroende och min självkänsla. Vem är jag utan mitt jobb? Gud förbjude, vad har jag månne gjort av min fina utbildning? I början, efter att jag hade hoppat, bestod den jobbmässiga förändringen mest av att jag helt ändrade karaktär på mitt jobb, men jobba det gjorde jag. Skillnaden var kanske att jag nu jobbade helt med det jag i många år hade drömt om och att jag jobbade främst när jag kände för det. Mina uppdrag haglade in. Lyckan var stor. Med tiden innebar f örändringen dock inte enbart att jag jobbade med annat, jag jobbade även mindre. Att jag saktade farten berodde långt på det faktum att alla roliga jobb och alla lyckokänslor hade kommit på en och samma gång, vilket hade gjort själen trött. Än en gång 75

gav livet mig nya insikter om mig själv. En lugn period, få stora jobb, många lediga dagar, få mejl, en tom kalender ... allt det här blev väldigt svårt. Det lugna, jobbfria livet har onekligen en baksida. Denna baksida är nödvändigtvis inte ekonomisk, trots att många förenklar saken och skyller på ekonomin. Nej, baksidan med att jobba lite är att ständigt behöva omvärdera sin betydelse. ”Är almanackan fullspäckad innebär det att jag är en betydelsefull person. För en ointressant och obegåvad individ kan väl inte behövas på så många platser eller vid så många tillfällen?” Den frågan ställer sig den finska psykologen Tommy Hellsten och påpekar att många av oss nutidsmänniskor borde utveckla förmågan att kunna växa sig mindre. När vi växer oss mindre erövrar vi samtidigt förmågan att bättre njuta av det vi har. Vi skalar bort de självklara delarna (i mitt fall jobbet) och återupptäcker nya delar som bättre visar oss vem vi egentligen är. I lugnare perioder när jag inte får bekräftelse genom mitt jobb, genom en full kalender eller genom nya intressanta projekt har jag som sagt ofta tvivlat på mig själv och mitt värde. Jag tror att alla har glömt bort att jag finns och att det faktum att ”folk vet om att jag finns” rättfärdigar min existens här på jorden. Med tiden har jag förstått att utmaningen ligger i att börja inse att jag både finns och utrymmesmässigt tar lika stor plats, oberoende av det utrymme jag tar i ett arbetssammanhang. När jag växer så mycket som människa att jag kan vila i vetskapen om att jag blott är en liten skit, då känns det bättre. Om inte kan jag använda mig själv till att gödsla morötterna och så är måhända meningen med livet nådd. 76

Ja, vi är nog många som sitter och funderar över meningen med livet. Vad är min uppgift i livet? Är jag den jag är ämnad att vara? Vad är min roll i helheten? Joseph Campbell frågar sig dock om det vi människor verkligen söker efter är meningen med livet. Det vi enligt honom egentligen febrilt söker efter är själva upplevelsen av att leva. Inte heller det här gör det enklare, för även när vi sitter och funderar på vad vi borde göra för att följa vår livsplan, maximera vår livsupplevelse eller åstadkomma något som gör skillnad tänker vi ofta på rätt stora saker. Skall jag gömma flyktingar, bygga barnhem, få folk att förstå att vi måste rädda världen, skapa ett företag som erbjuder folk arbetsplatser, uppfinna en ny produkt och fokusera på mina medmänniskors lycka och välfärd? Skall jag vara god, givmild, ödmjuk, stark, klok, vis, kreativ och modig? Skrika för dem som inte har en röst, skriva för de som behöver läsa, lära de som inte ännu kan och föregå med gott exempel för alla de som skall komma efter? Finns jag till för mina barn, för min man, för mina föräldrar, för mitt land, för mina medmänniskor, för djuren och för naturen? Vad är sanningen bakom min existens? Förra våren sådde jag ärter. När jag grävde i jorden med min lilla planteringsspade föll mina ögon plötsligt på en spindel som gick och bar på en stor, vit kula av frigolit. Jag tittade en stund på spindeln och insåg att det inte alls var en kula av frigolit utan en stor kula med ägg. Spindeln ville föra sina ägg i trygghet. För att hjälpa till satte jag spindeln i planteringsspaden för att placera den i ett skyddande buskage. Jag trodde nämligen att äggkulan satt fast på spindeln. Det gjorde den inte och plötsligt såg jag hur spindeln tappade 77

äggkulan. Jag blev helt kall. Vad hade jag gjort? Efter lite pillande satte jag ner spindeln, fångade upp kulan och lyckades placera kulan så nära spindeln att den hittade kulan igen. Spindeln omfamnade kulan och började på nytt mödosamt släpa iväg med sina ägg. Jag kände mig lycklig över att inte ha orsakat en spindelkatastrof och jag kände mig tacksam över att ha sett vad som hänt, gjort något åt det och inte bara struntat i det med en axelryckning. Efter en stund började jag fundera på att det här kanske var en av mina lärdomar i livet. Vi tänker som sagt att vår livsuppgift är väldigt stor, men en del av oss kanske finns till för att i rätt ögonblick finnas till för någon annan – måhända en spindel. Kanske har du varit med om att en medmänniska kommit fram och berättat att du för veckor, månader, år sedan sagt något till dem som de funderat mycket över. Något som kanske har gett dem nya insikter eller tröst, men som du själv inte ens kommer ihåg att du har sagt. Vi påverkar ständigt alla runtomkring oss, medvetet och omedvetet. Om vi slutar tänka att det endast är de stora handlingarna som räknas kan vi se mycket gott i det vi ständigt gör. Samtidigt som vi växer oss mindre i tanken om oss själva som yrkesmässigt, presterande individer och den betydelse vi behöver spela i helheten blir vi tvungna att växa oss större som människor. Jag tycker att det finns en dikt som så fint beskriver det faktum att vi för att behärska vårt eget liv, på en och samma gång behöver kunna såväl förstora som förminska oss. Dikten av den danska författaren och konstnären Piet Hein är bland annat återgiven i Svend Brinkmanns bok Våga missa. Dikten börjar så här: 78

Du skall inte vilja allt, du är blott en liten del. Du äger en värld i världen, den ska du göra hel ... En enda väg skall du välja och bli till ett med den. Andra vägar får vänta, vi kommer alltid igen. För den som besitter tanken om att vi lever många liv och att vi i varje liv har en lärdom att ta till oss och en pusselbit att finna är dikten en självklarhet som icke desto mindre tål att upprepas. Visst kan jag stressa genom livet i ett försök att hinna med så mycket som möjligt. Eller så kan jag gå långsammare och bättre hinna uppleva det som möter mig. På så vis lever jag mitt liv mer på djupet än på ytan. Jag tar en bit av livet och lever det till fullo som den begränsade del av helheten det är. Istället för att enbart slicka på livets glasyr hinner jag känna grundsmakerna.

Självupplevda svårigheter med att jobba mindre: • Känslan av att inte göra rätt för mig • Känslan av att vara lat • Känslan av att ”kasta bort” min utbildning • Oron över att inte klara mig ekonomiskt • Oron över att inte förbli attraktiv på arbetsmarknaden • Oron över att helt enkelt bli jättekonstig • Oron över att inte längre vara lika omtyckt • Fasan över att bli bortglömd • Skammen när gamla studiekompisar frågar vad jag gör • Känslan av att vara korkad när jag inte enkelt kan förklara vad jag faktiskt gör

• Barn som tycker jag är lat och borde tjäna mera pengar • Personer som tycker jag kan göra en massa extra grejer, eftersom jag ändå inte jobbar

• Stressen över att jag har för mycket tid • Svårigheten att hejda mig från att hoppa på alla möjligheter som dyker upp

Livet på en räkmacka VI HÖR IBLAND att vi skall lära oss av våra svårigheter och

att de tillsammans med vårt lidande många gånger är viktiga beståndsdelar i vår livsutveckling. Men måste jag ha ett besvärligt liv för att överhuvudtaget kunna utvecklas som människa? För några år sedan satt jag på en föreläsning där föreläsaren långt förde fram att motgångar i livet ger oss stora möjligheter att utvecklas. Med sin livssyn, att vi lever många liv där varje liv ger oss nya insikter och att vi sakta men säkert strävar efter fullkomlighet, avsåg han att varje liv för med sig en mängd lärdomar och att ett tyngre liv ger fler chanser till utveckling och på så vis är lika mycket värt (om inte lite mer) som ett enklare liv. Här hyllades utmaningen och den påföljande utvecklingen. Exemplen på de andra deltagarnas motgångar var många. Ju längre in i föreläsningen vi kom, desto mer började jag skruva på mig och till sist var jag tvungen att räcka upp handen och fråga om mitt liv, som hittills känts som en solskenshistoria, månne var ett bortkastat liv? Levde jag månne ett parentesliv som inte skulle hjälpa mig att nå denna fullkomlighet? ”Jaha, du har ett räkmackeliv”, log föreläsaren. ”Ibland föds vi in i ett räk81

mackeliv, eftersom vi behöver vila upp oss.” Det lät ju onekligen trevligt. ”Även ett lätt liv kan ge dig många lärdomar. Den största lärdomen av dem alla är tacksamhet. Var tacksam för att du lever ett lätt liv. Tacksamheten är förvånansvärt nog ingen lätt lärdom att erövra.” Sedan fortsatte föreläsaren med att berätta att inte heller ett utmanade liv automatiskt leder till utveckling. Ibland vägrar vi utvecklas. Vi väljer istället att göra oss själva till offer, för alltid påverkade av de yttre omständigheterna. Vi tycker synd om oss själva och godtar inte att vi själva är tvungna att göra något åt det. Varför skulle vi vara det? Det är ju inte vårt fel. Vi utvecklas endast genom att synliggöra våra misslyckanden och våra svårigheter och omvandla dem till lärdomar. Vad kan jag lära mig av det som skedde? Vad tar jag med mig? Vad var viktigt? Vilka positiva saker kom ur den negativa situationen? Kom det inte en enda? Jo, det gjorde det nog. Om än så liten.

Några ord om tacksamhet HAR DU ETT LIV utan kännbara svårigheter blir utmaningen

att utveckla förmågan att känna tacksamhet. Kan du det? Är du innerligt tacksam över det som är bra i ditt liv? Låt i så fall dina tacksamhetskänslor lägga sig som ett fluffigt täcke över alla andra känslor i ditt inre. På så vis blir det lätt att gå vidare, eftersom du nu blir modigare och vågar drömma mer. När du inser att du har saker att vara tacksam över inser du att det är möjligt att drömma om mer. Samtidigt blir behovet av mer inte längre lika stort och du börjar måhända drömma om det som är äkta, istället för att drömma om det som du kanske tror hör till. Den gamla stofilen Epikurus påpekade redan för några tusen år sedan att vi inte bör förstöra det vi har genom att ständigt begära det vi inte har. Det här för mig in på en av mina favoritböcker S amtal med Gud, skriven av Neale Donald Walsch. Boken har även filmatiserats med samma titel. Det finns en sida i boken som fått mig att helt omvärdera hur jag uttrycker mina drömmar. ”Du får inte det du ber om, inte heller kan du få något du saknar och vill ha. Det beror på att själva förfrågan är en utsaga om avsaknad och att säga att du vill ha något 83

skapar bara just den upplevelsen, upplevelsen av avsaknad, i din verklighet. Den rätta bönen är därför aldrig en bön om att få något, utan en bön av tacksamhet. Bönfall aldrig, uppskatta och tacka istället.” Efter att jag läste detta har jag helt ändrat mitt sätt att tänka på vad jag ”ber om”. Låt oss ta pengar som exempel. Skulle jag tänka att jag vill ha mera pengar uttrycker jag, enligt tankegångarna i boken, att jag har för lite pengar i mitt liv. Bristen på pengar är således den ursprungliga tanken bakom vad jag vill ha/ber om och den tanken är alltså negativ. Om vi utgår från att vi med vårt sätt att tänka kan styra vår verklighet är det ingen bra strategi att låta en negativ tanke styra hela tankekedjan. Hänger du med? Därför uttrycker jag i stället en tacksamhet över att jag har tillräckligt med pengar i mitt liv. Detta är en positiv, underliggande tanke som skapar en positiv tankekedja, vilket i sin tur leder till att jag alltid har tillräckligt med pengar i mitt liv. För jag behöver ju aldrig mer än tillräckligt. Med facit i hand har jag alltid klarat mig, tillräckligt med pengar har alltid funnits på mitt konto eller i min börs för det liv jag har önskat leva. Jag behöver aldrig leva i överflöd, tillräckligt är tillräckligt. Ifall jag är försenad tänker jag inte längre att ”Åh, bara jag skulle ha lite mera tid”, eftersom det uttrycker att jag har för lite tid just då. Istället försöker jag komma ihåg att tacka för att jag alltid har den tid jag behöver och det är ytterst, ytterst sällan som jag kommer försent. Kommer jag senare, har det ofta inträffat något som gör att även allt annat är försenat, vilket innebär att senare i mitt fall inte innebär att vara för84

senad. Varje gång du uttrycker en önskan om att få mer av något du saknar, fundera på hur du kan omvandla din önskan till en tacksam tanke som i slutändan ger dig samma resultat. Det kommer att lugna ner din själ enormt. Tack för att jag har tillräckligt med jobb. Tack för att jag får nya jobbförfrågningar. Tack för att jag får jobba med det jag vill. Tack för att nya möjligheter dyker upp. Tack för att jag, om jag vill, kan förändra mitt jobb. Ja, ni fattar galoppen. Bredvid min dator har det i flera år legat och skräpat en liten, skruttig lapp. Ibland tar jag upp den för att läsa om det är något jag kan slänga. När jag läser orden som jag en gång skrivit ner väljer jag att återigen spara lappen några månader till. Efter några månader upprepar sig proceduren. Jag vecklar upp, läser och sparar. På lappen står det: ”Tänk om vi vaknade imorgon och bara hade det vi var tacksamma för idag.” Vad uttrycker du automatiskt äkta tacksamhet över? Vad skulle du ha kvar när den nya dagen gryr?

Måney, måney, måney ”MEN DET ÄR JU MÅNEY ”, brukade min farmor utbrista när

jag som liten klagade på tråkiga jobb som jag tilldelades i syfte att med tiden bli en duktig, arbetande kvinna. Snabbt lärde jag mig att bara det var ”måney” inblandat fanns det inget att klaga på och när jag tänker tillbaka har en stor del av mina tankar kretsat kring just pengar. Vi pratade mycket pengar när jag var liten. Inte på så vis att pengar var en bristvara, vi var helt enkelt bara intresserade av pengar. Tjäna pengar, spara pengar, använda pengar, ge pengar och investera pengar. Vi brukar än idag skratta åt att farfar tyckte bananer var ett dåligt inköp, eftersom han betalade så mycket för skalet, medan kiwi var ett bra inköp. Hela min uppväxt har jag levt med min farfars ekonomiska brandtal. 1) Ta inga lån och tar du mot förmodan ett lån, betala tillbaka det så snabbt du bara kan. 2) Det är inte på de höga inkomsterna du blir rik, utan på de låga utgifterna. Jag valde till och med en ekonomisk utbildning som gjorde att jag tänkte pengar under nästan hela min studietid och minnet farfars brandtal gjorde att jag inte tog något studielån, utan istället flitigt jobbade varje sommar och var noga med utgifterna varje vinter. 86

Idag sticker jag inte under stol med att pengar är en av de största anledningarna till varför jag har haft svårt att förändra mitt liv. Inte bristen på pengar utan snarare tanken om att gå miste om pengar. För mig har pengar betytt att jag har kunnat konsumera saker jag både behövt och önskat mig, samtidigt som extra pengar på banken har gett mig en trygghet. Med tiden har jag börjat förstå att pengar för mig även genom åren har fungerat som en bekräftelse på att jag har gjort något så bra att någon annan är beredd att betala för det. Pengar har visat att jag gjort rätt för mig i samhället och de har fungerat som en mätare på hur duktig och smart jag är. Bra betalt jobb = smart kvinna med enastående driv. Vi kan säga att tjäna pengar för mig helt enkelt har varit ett sätt att boosta min självkänsla. När andra har samlat på pennor, suddgummin, porslinskossor eller dyra viner då har jag tyckt om att samla på pengar. Pengar i en trevlig hög på banken har varit min hobby. Inte nödvändigtvis till konsumtion, inte ens till investering, utan mer som en bekräftelse på att jag kanske är lyckad. Min man har aldrig, aldrig, aldrig knystat något om att han tycker att mitt beslut att jobba mindre och således även tjäna mindre pengar har varit fel. Istället är han glad över att jag mår bra och trivs med mitt liv. Det är väl så kärleken fungerar? Men ändå har jag i många år tampats med tankar om att kärleken kanske inte alls fungerar så. För tänk om han innerst inne tycker lite, lite mindre om mig för att jag monetärt inte bidrar lika mycket till hushållet som tidigare? Och tänk om han innerst inne tycker att jag inte gör rätt för mig? För mig har pengar varit ett sätt att mäta mitt värde och jag har även 87

börjat förstå att jag tydligen tror att andra kanske även mäter mitt värde i pengar, till och med min man. Med tiden förstod jag att pengar även gjorde mig rätt olycklig. Min tanke om att tjäna pengar hindrade mig många gånger från att leva det liv jag faktiskt ville leva. Tanken om att tjäna pengar gav mig andra tankar än de jag innerst inne ville tänka. Jag var så van att tänka i monetära värden, det vill säga vad saker och ting är värda i euro och cent, att många andra värden föll i skymundan. Vad är värdet av att må bra? Vad är värdet av att skratta? Vad är värdet av att få ta det lugnare? Vad är värdet av en god relation? Vad är värdet av att få vakna av sig själv, att få njuta av solen och att kunna läsa en bok precis när man vill? När jag jobbar mindre (och tjänar mindre) orkar jag bry mig mer om andra och även om mig själv. Jag mår bra både fysiskt och psykiskt, jag har ett fint äktenskap, jag har en bra relation till mina barn, jag hinner träffa mina vänner, jag har min hund med mig nästan jämnt, jag hinner koka vettig mat, jag hinner odla mat, jag har tid att tänka viktiga tankar, jag kan vara spontan och så vidare. Hur mycket är det värt? Rätt mycket har det visat sig. Ändå är det svårt att frigöra sig från tanken att man borde tjäna pengar, gärna så mycket som det bara går. Det här är faktiskt den tanken och den känslan som jag har tampats allra mest med i mitt liv hittills. Det här är utan tvekan den känsla som fram till nu styrt min självkänsla allra mest. Skit i utseendefixering eller inredningshysteri! Jag har kunnat bryta ihop av tanken på att mitt penningmässiga värde på marknaden är i dalande. Så föreställ dig hur mitt jag skrumpnade ihop när 88

sonen för några år sedan en kväll kom ner från sitt rum och frågade mig hur mycket jag tror att vi ekonomiskt har gått miste om när jag valde att sluta mitt välbetalda jobb. Det har faktiskt hänt! Han hade faktiskt suttit på sitt rum och kalkylerat på mina gamla löner. Vilket förräderi! Och så tanken som därefter strax slår till, att han nu tycker att jag är lat och inte gör rätt för mig. Att en mammas pussar och kramar inte räcker till i hans ögon utan att hon även borde tjäna mycket pengar. Det sade han visserligen aldrig, men säkert var det precis så han tänkte. Jag ljög visserligen inte det minsta när jag sade till honom att säkert var summan på det vi ”gått miste om” rätt hög, men att jag faktiskt inte vet vad jag skulle göra med de pengarna idag, eftersom jag inte behöver något mer i mitt liv för att bli lycklig. Jag tänkte visserligen att jag minsann var en viktig förebild i hans liv precis för att jag är den mamma som jag är. Ändå satt min självkänsla och slickade sina sår och deklarerade att det minsann skulle ta länge innan hon hämtade sig från denna smäll. Ja, det är bara att konstatera att det är rätt svårt att slita sig från tanken om att livet långt går ut på att tjäna pengar. Men det är värt ett försök. Livet blir ofta så mycket roligare sen. Än en gång räddades jag av mitt miljötänk, precis som när jag tidigare skrev om att jag en dag räddat min självbild genom att tänka tanken att jag räddar världen genom att jobba mindre. För plötsligt var det bättre än bäst att konsumera lite. Köpstopp var den nya modeflugan, loppisen blev det nya innestället, flygskammen var ett faktum och många hälsogurus och idrottare anslöt sig till en vegetarisk kost. Vad behöver man mycket pengar till då? Med mindre pengar hamnar du 89

förstås att tänka kring vad du använder dina slantar till. Kanske kommer du att bli fattigare och kanske kommer du att tvingas avstå från något. Men det behöver inte betyda att du samtidigt inte kan leva ett rikare liv. Ju mindre jag använde mina pengar, desto färre saker märkte jag att jag behövde. Och känslan av att ha allt jag behöver är verkligen obetalbar. Inte ens vid födelsedagar och till jul brukar jag numera komma på något jag önskar mig.

Materiell förnöjsamhet MÅHÄNDA KOMMER DU om du förändrar ditt liv att behö-

va leva enklare och billigare, men det innebär inte automatiskt ett sämre liv. För någon månad sedan damp det ner en gratistidning från vårt elbolag i postlådan. I tidningen hittade jag ett reportage om en äldre, självhushållande kvinna med en stor känsla för vårt gemensamma miljöansvar. Hennes ord gjorde mig så varm om hjärtat, att jag var tvungen att riva ut artikeln och spara den som en minneslapp till mig själv. ”Jag har inte levt ett lyxigt liv, men jag har levt ett lyckligt liv.” De senaste åren har det skapats många böcker, bloggar och poddar om hur man dels sparar pengar och dels gör sig fri från ekorrhjulet. Några av mina favoriter hittar du i tipslistan längst bak i boken. Jag skulle kunna brodera ut texten med exempel på hur min vän länsar butiken på mat med lappen - 30 %, eftersom hen har räknat ut att hen på det sättet kan jobba en dag mindre per vecka. Jag skulle kunna berätta om hur mycket pengar jag sparar genom att bara köpa kläder på second hand eller hur jag ofta försöker ge upplevelser i 91

present. Mitt bidrag kommer här dock enbart att bestå av ett enda spartips:

Öka din materiella förnöjsamhet. Det allra viktigaste sparknepet är nämligen att var nöjd med det du har. Luukkainen gjorde år 2013 en dokumentär ( Tavarataivas/My stuff) som baserade sig på ett experiment kring konsumtion och ägande. I början av experimentet placerade han alla sina ägodelar i flyttlådor som han låste in. Under ett helt år fick han plocka ut en sak per dag ur lådorna och han fick inte köpa något nytt förutom mat. I början plockade han åt sig kläder och hygienartiklar, men rätt snabbt plockade han till exempel ut sin gitarr. När året och experimentet var slut frågade han sig vad han dels behöver för att klara sig och dels behöver för att vara lycklig. Han kom fram till att han behövde hundra saker av varje, det vill säga hundra saker som fick honom att klara vardagen och hundra saker som dessutom gjorde honom glad och fick honom att må bra. Hur många behöver du? Finns de redan i ditt hem? För två år sedan utmanade jag mig med ett köpstopp. Någon vecka innan nyår lyssnade jag till en kvinna som under ett helt år endast tillåtit sig att köpa tio nya plagg, inklusive strumpor, skor och underkläder. ”Det där kan väl inte vara så svårt”, tänkte jag och tävlingsmänniska som jag är drog jag för egen del ner antalet till sju plagg. När året var slut hade jag klarat mig på två nyinköpta saker; ett par löpskor och ett par sandaler. Mitt köpstopp tillät dock att jag köpte kläder 92

på loppis, vilket gjorde att utmaningen egentligen inte var så svår, men nyttig. Behöver jag ens nämna att det här sparade in så mycket pengar så det var inte klokt! Följande år skärpte jag till reglerna ytterligare. Nu fick jag endast köpa fem nya plagg och samtidigt var jag tvungen att begränsa mina loppisinköp till det jag faktiskt behövde. I detta skede handlade utmaningen nämligen inte längre om att enbart spara pengar och miljö utan även om att komma till en punkt där jag inser att jag faktiskt har vad jag behöver. Och om målet är att jobba mindre kan den tanken direkt omvandlas till minskad arbetsmängd. Förra året finansierade jag mina klädinköp med 1 dags arbete. Helt överkomligt om du frågar mig. För det är ju så att allt vi köper kostar pengar och för att få tillgång till dessa pengar behöver de flesta av oss spendera tid på jobbet. Därför blir det rätt enkelt att räkna ut vad din timlön är och fundera över om du till exempel tycker det är värt att jobba tre timmar för en till tröja. Eller snarare avstå tre timmar fritid för att få en till tröja. Vad är din tröja värd i tid? Vad är alternativkostnaden till din tröja? Tre timmar mer med familjen? Två timmar egentid + en timmes promenad med en vän? En halv timmes mindre stress varje morgon i en hel vecka? En intressant fråga blir även hur mycket vi betalar för att arbeta. Det kan röra sig om transportkostnader, arbetskläder, lunchmåltider, barnomsorg, halvfabrikat, eller städhjälp. Jag rekommenderar dig att läsa Jag lämnar ekorrhjulet: ett liv utan lönearbete av Åsa Axelsson. Efter en period av ”icke-jobb” konstaterade Åsa att hon under denna period sparat in så mycket pengar på att inte arbeta, att hon blev tveksam till huruvida det lönade sig att återgå till arbe93

tet. Hur som helst så behöver vi, när vi tänker på lönen vi får av vårt arbete komma ihåg att dra ifrån de kostnader som uppstår för att vi utför arbetet. Det är inte klokt hur mitt köpstopp har ändrat min syn på det jag äger och hur min förnöjsamhet över det jag har frigör tid. Plötsligt står jag framför min garderob och känner att jag har allt jag behöver, vilket leder mig till tanken att jag inte behöver jobba för att köpa mer kläder. Köpstoppet har gjort att jag idag tycker mycket mer om mina kläder än tidigare. Förutom att jag tycker de är fina och att de håller mig varm, låter de mig ägna min tid åt andra saker än att vara på jobbet. En dag städar jag ur våra köksskåp och samma sak där. Plötsligt inser jag att jag har porslin så det räcker ett helt liv. Där och då besluter jag att aldrig mer köpa nytt porslin utan att använda det jag har. Och vips behöver jag inte längre jobba för att tjäna pengar till porslin. Tänk om det faktiskt är så här enkelt? Ju mer nöjd jag är över det jag redan har, desto mindre behöver jag jobba för att tjäna ihop till nya grejer. Oscar Lindberg (även känd som ”Farbror Fri”) pratade i en podd om familjens resa till ekonomisk frihet. ”Tidigare var meningen med att ha ett lönearbete att kunna sätta mat på bordet, att kunna försörja sin familj. Idag räcker inte det, utan meningen med att ha ett lönearbete är att kunna konsumera saker vi egentligen långt klarar oss utan.” Det som gör tanken ännu mera komplex är att många av oss som lönearbetar dessutom upplever att vi idag inte har tillräckligt med pengar för att kunna köpa oss allt det vi behöver. Detta trots 94

att många av oss idag har nästan dubbelt så stark köpkraft som våra föräldrar hade. Hur klarade de sig, kan man undra. Hade de ett usligt liv? Hade du ett usligt liv när du växte upp? I en klimatdiskussion kom följande upp: ”Vi tänker ofta att om vi för klimatets skull måste leva ’som förr i världen’ skulle vi tvingas leva ett väldigt obekvämt och tråkigt liv, men redan det att vi skulle gå tillbaka till den levnadsstandard vi hade för trettio år sedan skulle innebära en klar vinst för klimatet.” För trettio år sedan var jag 17 år. Jag hade betydligt färre kläder än vad min egen dotter har idag. Jag hade i ngen telefon eller dator, hade varit ett fåtal gånger utomlands (och det var mycket jämfört med många av mina vänner) och min familj hade bara en bil. När jag köpte lösgodis blev det tjugo stycken i en påse istället för 200 gram. Trots denna ”misär” kan jag inte minnas att jag under min uppväxt skulle ha saknat något. När vi diskuterade detta kring köksbordet utbrast min mamma, som växte upp på 50-talet, att också hon minsann hade haft en fin barndom där hon hade tillgång till allt hon behövde. Så vad är det som idag gör oss så materiellt oförnöjsamma? Vågar du själv stanna vid tanken att du jobbar för att kunna sätta mat på bordet och betala dina nödvändiga utgifter (telefon, försäkringar, boende etc.) plus att du skapar lite roligt och billigt skoj i ditt liv? Eller tycker du att en person som enbart tjänar ihop till detta och inte jobbar några timmar till för att dessutom kunna konsumera mer grejer är en smula ... fattig? Själv börjar jag mer och mer tycka att en sådan person är rätt klok. Förra sommaren köpte jag och min man oss en husbil. Vi hade funderat i många år, men aldrig riktigt lyckats övertyga 95

oss själva om att campinglivet var vår grej. Men plötsligt dök hon upp – Bollon. Husbilen Bollon är en trettio år gammal husbil med originalinredning och egen själ. Oss har hon erbjudit en lektion i förnöjsamhet. Hittills har ingen, oberoende av vart vi kommit, haft en så gammal husbil som vi har. Varma dagar när folk svettas på campingen och snabbt sätter igång sin AC, fäller ner persiennerna och drar igång de stora takluckornas fläktar står vi med både munnen och dörren på vid gavel. På sin höjd kan vi i hopp om att skapa korsdrag öppna alla fönster samt vår minimala (1 st) taklucka. Samtidigt flockas de. De gamla gubbarna. Gubbarna som glatt delar med sig av sina minnen från när Bollon var ny på marknaden. Då var hon minsann det lyxigaste flaggskeppet man kunde ståta med. Och jag tänker på den familj som fick äga Bollon då. Vilken stolthet! Vilken komfort! Taklucka! Och fönster som går att öppna! Vad exakt i vår mänskliga fysiologi har på trettio år förändrats så mycket att vi inte längre klarar av att bo i en husbil som Bollon? Inget. Det enda som har ändrat är vårt sätt att se på vilka saker vi nöjer oss med. Och få nöjer sig med en egen Bollo utan vill istället köpa stora, bekväma och dyra fordon. Men det finns en stor skillnad. De flesta av de som sitter där i sina svala läderfåtöljer, tvingas att sitta på sina jobb för att kunna betala av sina husbilar. Vi nöjer oss med Bollon och får istället tid att resa. En vecka, en månad, bara så ofta andan faller på. Var nöjd med lite så har du mycket att glädjas över. När det gäller konsumtion överlag så har jag satt upp en lapp 96

med ”ingen reklam, tack” på postlådan. För jag vet att om jag läser reklam och ser alla fina erbjudanden väcks även mitt ha-begär väldigt lätt. Jag går nästan aldrig i butiker, förutom i matbutiker. Istället använder jag tiden till att träffa vänner, motionera, läsa böcker och pyssla i trädgården. Det här är en rätt stor omställning, för en gång i tiden var jag en shoppare av rang. När jag jobbade kunde jag ofta koppla av med en shoppingrunda efter jobbet eller på matpausen, men ungefär samtidigt som jag började leva ett lugnare liv försvann det här behovet. Det känns så oerhört skönt att ha avprogrammerat sig själv och inse att jag egentligen inte behöver nästan någonting alls.

Värt att tänka på: • Tanken om att tjäna pengar kan göra dig olycklig, eftersom

den många gånger hindrar dig från att leva så som du egentligen vill.

• Jag tror att många inte vågar förändras, eftersom de tror att

förändringen måste vara permanent. Vill du starta ett företag, men inte får det att funka kan du väl alltid bli anställd igen? Vill du inte säga upp dig kan du väl bara be om en time-out? Får du tråkigt av att jobba 60 % kan du väl på nytt gå upp i arbetstid? Hatar du att bo på landet kan du väl flytta in till stan? Gör inte saker så svåra och tänk inte så allvarligt på saker och ting.

• Vad är vettigare när det kommer till att leva ett lugnare liv,

att alltid göra sitt bästa eller att nöja sig med tillräckligt bra? Jag brukar råda mina barn att söka sig till en arbetsplats där 90 % av deras kapacitet upplevs som en 110 %-ig insats.

• Att barnen så småningom flyttar hemifrån är som en fet löneförhöjning – håll ut.

• Men hur blir det med pensionen? Själv tänker jag att är det

inte lite konstigt ifall mitt pensionssparande skall få styra hur jag lever idag, när jag inte ens vet om jag blir pensionär. Det är ju onekligen smartare att fördela sin tilltänkta, framtida pension på flera perioder under livet, med början idag. Eller varför inte kontinuerligt ta ut en dagspension eller veckopension livet igenom?

• I samhället har vi länge haft ett on/off-tänk när det gäller

arbete. Antingen kan du jobba eller också inte, men människans arbetsförmåga varierar under hela ens yrkesverksamma liv. Låt det få synas i ditt sätt att tänka kring arbete och livet runtomkring.

• Jag satte mig ner och klurade på vilka ord jag vill ge till

mina barn kring det här med att jobba. Orden lyder så här: "Vi lever inte för att jobba. Du skall inte tro att du måste jobba hårt för att kunna leva. Istället hoppas jag att du väljer ett liv där du, samtidigt som du jobbar, verkligen känner att du lever."

Att vara en parasit Vi läser om dem överallt. De ”modiga” förebilderna som hoppar av ”ekorrhjulslivet” för att förverkliga sig själva på olika sätt. Ofta avstår de lönearbete och därmed även att bidra med skatteintäkter. Avhopparna förutsätter dock att vi andra stiger upp i regnet varje morgon och går till jobbet. De förutsätter att andra bidrar till att finansiera välfärden. Det här är varken en hållbar eller solidarisk livsstil. Orden ovan är hämtade från en debattartikel i GöteborgsPosten och personen som bör få erkännande för sina rader är arbetsmarknadsanalytiker Agneta Tjernström Lustig. Jag har tidigare nämnt min egen känsla av att inte göra rätt för mig, men jag har helt glömt bort att varna för att även andra, ifall du väljer att jobba mindre, kan uttrycka sin skepticism kring huruvida du är en hygglig samhällsmedborgare eller inte. När jag läste Agnetas rader drog jag mig till minnes ett mejl som jag själv fick några år efter att jag hade hoppat. ”Om man arbetar mindre, eller inte alls, och dessutom odlar sin egen mat bidrar man ju mindre till den skatt som 100

betalar för vår välfärd. Är det inte egoistiskt? Skall ni då ha tillgång till samma sjukvård för era barn som jag?” Det är inte ofta jag mött detta motstånd, men det finns. Hör du till dem som vill jobba mindre kan det därför vara bra att ha några argument på lager. På så vis kan du påvisa att det även samhällsanalytiskt kan vara helt okej att inte följa normen. Här är mina argument. ”Skatt betalas på den summa jag förtjänar, inte på den tid jag jobbar. Kan jag med mindre arbetsinsats åstadkomma samma finansiella resultat, så minskar inte mina skatteintäkter.” ”När jag sade upp mig och skapade en egen arbetsplats, lämnade jag även efter mig en ledig arbetsplats. Rätta mig om jag har fel, men innebär inte det här att skatteintäkterna ökar istället för minskar? Trots att jag själv går ner i såväl arbetstid som skattepliktig lön?” ”När jag och min man drar in pengar via vårt företag, betalar vi skatt både som arbetstagare och som företagare. Dessutom producerar vi tjänster och produkter som staten kan belägga med mervärdesskatt.” ”Att jag däremot konsumerar mindre bidrar till lägre mervärdesskatt, men är troligen bättre för miljön, vilket jag prioriterar högre. Gör inte du?” ”Många som jobbar mindre har mer tid att sätta på oavlönat arbete inom tredje sektorn. Denna sektor producerar värden som innebär direkta inbesparingar för stat och kommun. Hur bidrar du själv till den tredje sektorn?” 101

”Genom att jag jobbat mindre har mina barn behövt färre dagvårdstjänster, vilket torde göra att vi här har sparat in på de samhälleliga kostnaderna. Vårt sätt att leva gör att vi mår väldigt bra, vilket leder till att vi hittills ytterst sällan behövt belasta sjukvården. Min obefintliga belastning av sjukvården har troligtvis sparat in mer till samhället än vad min modesta skatteintäkt skulle ha gett.” ”Jag tycker själv det är ytterst trångsynt att tänka att en person som jobbar mindre automatiskt har en lägre inkomst. Kanske har personen ifråga investerat sina tidigare löneinkomster och nu lever på avkastningen. Du kanske har hört om rörelsen FIRE (Financial Independence, Retire Early)? I så fall betalar de kapitalskatt på avkastningen (plus att de tidigare betalat lön på de pengar de tjänade för att kunna investera). Med sina investeringar skapar de möjligheter till företagstillväxt, något som kanske bidrar till en högre generell företagsskatt i samhället. För att inte glömma bort att företagen i sin tur anställer personer som får lön och betalar skatt ...” Det är sist och slutligen enkelt att argumentera för varför man både kan jobba mindre och göra rätt för sig. Stå på dig!

102

Jobba mindre – några förslag • Säg upp dig och sälj dina tjänster till din gamla arbetsgivare

(och andra om det behövs). Vill du prata finspråk med din chef kan du kalla det att ”utlokalisera” eller att ”omvandla fasta kostnader till rörliga”.

• Är du till exempel lärare, kan du säga upp dig och anmäla dig som timvikarie. Brukar finnas rätt stor efterfrågan och du har en större frihet att tacka nej om du har något bättre för dig den dagen.

• Bli egen företagare. Alla företagare jobbar inte 24/7. Istället

kan ditt företag bli ett verktyg för att helt kunna styra över din arbetstid.

• Vad skulle hända om du gick ”neråt” i karriären? Skulle du

få roligare arbetsuppgifter, känna lägre krav, få kortare dagar, men ha tillräckligt med lön ändå?

• Omvandla dina saker till pengar. Sälj det du inte behöver.

Hyr ut allt från en del av ditt hus till släpkärran och slalomskidorna du inte använder. 103

• Gå helt enkelt ner i arbetstid. Kanske din arbetsgivare tycker det är helt okej att betala lägre lön för att du jobbar mindre?

• Bli bättre på att ta betalt för det du gör. Är du företagare

och kan höja dina priser kan den ökade vinstmarginalen omvandlas till ledig tid. Är du anställd kanske du kan förhandla om en högre lön, vilket gör att du lättare kan spara ihop till längre ledigheter.

• Löneförhöjning kan också betyda att du börjar jobba indre för samma summa pengar. Om du lyckas förhandla m dig till att du får betalt enligt resultat istället för den tid du lägger på det (varför tänker inte alla så?) kan du bli snabb och duktig på det du gör och få samma lön för mindre insatt tid. • Är du väldigt effektiv så lönar det sig för dig att jobba på distans. Då märks inte den tid du (inte) jobbar utan bara ditt resultat. Ta ledigt med gott samvete när du för dagen presterat det som förväntas av dig. • Tillbringa din lediga tid i ett land där det är billigare att leva. Då kan du vara ledig betydligt mer för de pengar du tjänar ihop. Hyr ut ditt boende och lev gott på hyresintäkterna. Vill du fortsätta att bo i hemlandet, sänk dina kostnader. Det är betydligt enklare än du först tror. • Våga tänka snuttjobb. Ta flera korta jobb samtidigt. Ta två korta projektjobb efter varandra. Efter en tid märker du att det nästan alltid finns korta uppdrag att fås. Då kan du enkelt räkna ut hur mycket pengar du faktiskt behöver och jobba enligt det. 104

• Vi är så vana vid att tänka att vi har si och så många veckor betald semester, men vi vågar sällan tänka hur många veckor obetald semester vi kan ta. Kanske har din chef inget emot att du förlänger din semester, bara du betalar för det själv. Fundera på vad du tycker din tid är värd. Kanske du kommer fram till att den är värd mer än vad du får i lön. Enkelt val!

• Omvandla din talang till pengar. Sälj onlinekurser för hur

du gör egen tvål. Bli hantverkare. Bli föreläsare. Sälj artiklar till tidningar. Ta jobb som kursdragare för ett studieförbund. Skriv korta instruktionsböcker. Skriv långa romaner. Bli pianolärare hemma. Sälj hembakat. Bli en avlönad social kontakt. Reparera bilar. Ordna pysselkvällar. Ta ut japaner i skogen.

• Ta kontakt med ett företag och fråga om det finns uppgifter du mot timarvode kan göra hemma.

• Byt till ett mer flexibelt jobb • Bli duktig på att låta pengarna jobba för dig. Eller som

lbert Einstein sade ”Ränta på ränta är världens åttonde unA derverk”. Bekanta dig med konceptet FIRE (Financial Independence Retire Early).

• Jobba med något du tycker väldigt mycket om, så känns

det knappt som att du jobbar.

105

Vila i frid MÅNGA AV OSS BÄR PÅ EN DRÖM om något annat. Ändå

fortsätter vi att leva våra liv precis som vanligt. Vi är trötta och stressade. Orken att sätta igång en förändring finns inte, trots att något i oss försöker tala om att det sätt vi lever på inte gör oss hela. Vår uppgift blir här att vila tills vi återigen känner oss hungriga på livet. Vi bör i detta läge inte sätta till fler saker i våra liv, istället bör vi plocka bort. På så vis skapas ett tomrum för vila. När vi vilar skapar vi orken att fortsätta och när fortsättningen följer kan vi välja att fortsätta som förut eller att välja en annan väg. Men utan ork är det svårt. Vi tänker ofta på vilan som något passivt, nästan synonymt med att vara lat och oföretagsam. Det här tror jag är en av anledningarna till varför speciellt många män idag känner sig utmattade och ledsna. Vilan ses som något för de svaga, vilket gör att vilan är vad man tar till när allt annat prövats. När man ätit extra vitaminer, testat en ny hobby, börjat renovera huset, gått i terapi eller åkt på en semesterresa och ändå konstaterat att inget hjälper mot trycket i bröstet och klumpen i magen, då vilar man. Först då. Det är synd att folk idag ofta 106

glömmer bort att det även finns en aktiv, skapande och medveten vila. Här ingår vilan i din strategi för att leva ett kreativt, njutningsfullt och framgångsrikt liv. Redan för tjugo år sedan satt jag på en föreläsning med en arbetsplatspsykolog som siade om framtiden. ”Utvilade hjärnor kommer att bli en bristvara i framtiden”, sade hon. Den framtiden har varit nutid rätt länge, vilket får mig att tänka att den aktiva vilan, den vi väljer med eftertanke, är väldigt viktig oberoende av vilket perspektiv vi tar – oss själva, familjen, samhället eller arbetslivet. Vilan är inte enbart något för den lata, utan även för den kloka. Att vila är något vi dock måste lära oss. När vi kör på med full fart tänker vi på vilan som något som lätt låter sig f ångas, men att vila är faktiskt rätt tungt. Kanske inte direkt fysiskt, men psykiskt. Det är svårt att ge sig själv tillåtelse att vila och att stanna kvar i vilan. I boken Det händer när du vilar lyfter Tomas Sjödin upp vilans tre huvudfiender – oron, ledan och rastlösheten. Oron kommer redan innan vi börjar vila. Borde jag istället för att vila dra in mer pengar eller passa på att marknadsföra mig lite mer? Tänk om min man (eller svärmor) tycker jag är lat och vilket föredöme är jag för mina barn om jag mest strosar omkring? Tänk om jag tappar greppet och inte kommer igen? Ser det här dåligt ut på mitt CV? Alla de här frågorna är verkliga frågor som för mig dykt upp tillsammans med min stora längtan efter att få ta det lugnare. Oron botas med tillit. Tillit – den svåra, svåra lärdomen att livet bär. För visst är det så, saker och ting ordnar sig för det mesta. Och om vi återgår till den aktiva vilan som jag skrev om ovan så kommer vilan att åter ge dig förmågan att klarare 107

se dina möjligheter. Vilan kommer att göra att du känner igen dig själv och vilan kommer att få det att spritta till i hjärtat. Du kommer att bli lugnare, tryggare och mer hungrig på livet. Den aktiva vilan leder till ny aktivitet i ditt liv. Våga lita på det. När du övervunnit oron och tillåter dig att börja vila, träder vilans andra fiende in – ledan. Det är tråkigt att vila. Visst är det i början skönt att läsa böcker, titta på tv eller vad du använder din initiala vila till, men rätt snart blir det tråkigt. Vad skall jag hitta på med all min tid? Vilan är verkligen speciell. Vi längtar efter och drömmer om den, men när vi väl har den tycker vi ofta att den är stressande och tråkig. Vilans tredje fiende är rastlösheten. Den träder in efter att ledan har slagit sina klor i oss. Den otäcka, otäcka rastlösheten med sitt otäcka, negativa pirr i kroppen. Rastlösheten när jag vandrar från rum till rum utan att få något gjort, pillandet på telefonen och bläddrandet i tidningen utan att egentligen fästa blicken. Rastlösheten som direkt gör mig sällskap när jag vaknar och får mig att ställa mig frågan vad jag borde hitta på idag. Rastlösheten som får mig att vilja göra något, men inte tillåter mig att komma igång, eftersom vilan ännu inte givit mig den nödvändiga orken. Rastlösheten som inte låter mig fokusera och som i tanken tvingar mig att vara någon annanstans än i nuet. Det är nu utmaningen blir att tvinga sig själv att stanna kvar i vilan, för det är nu den kanske behövs som allra mest. Det är som att baka en kaka, trots att du har alla de rätta ingredienserna och har följt alla anvisningar i receptet behöver den vara tillräckligt länge i ugnen för att komma ut som något bra. 108

Sjödins budskap står tydligt och klart, när vi känner oss rastlösa skall vi inte falla i fällan och aktivera oss. För det är inte aktiviteten vi saknar, fast det känns så, det är rasten och vilan. Du är rast-lös, inte sysslolös. Rastlösheten kan inte botas genom att åka någonstans, ringa någon eller kolla mejlen. Den kan bara botas genom att vila ännu mer. När rastlösheten en dag hade fått mig att fylla tomrummet till max hörde jag en fredag hur jag säger till min man att ”Fördelen med att jobba mycket är att veckorna går så fort. Det är helg nästan hela tiden”. Men vill jag att tiden går fort? Vill jag snabbt komma fram till slutet? Ja, rastlösheten fick mig att fylla tomrummet, men utvilad blev jag inte. Så jag struntade i allt och jag började vila. Det tog en stund, men här sitter jag nu i vårsolen och skriver. Jag har en varm känsla i mitt bröst. Det kommer att gå bra. Låt oss därför en kort stund undra över hur vi vet när vi har vilat klart. Kanske är det olika för oss alla, men för mig ser processen ofta ut på följande sätt. När jag vunnit över oron, ledan och rastlösheten och tillåtit mig att gå in i den tillitsfulla vilan, då märker jag efter en stund att jag ser livet mer i detalj. Färgerna blir klarare och känslorna starkare. Som jag tidigare nämnt, tar det sig hos mig ofta uttryck i att jag tycker allt blir så vackert. Ljuset, vinden, nyckelpigan, den lilla blomman ... Jag känner mig lugn i själen och jag känner igen mig själv. Nya tankar dyker upp och jag känner ett pirr i kroppen. Jag vill tillföra något nytt i mitt liv! Att gå från tanke till handling känns återigen lätt. När jag på nytt är hungrig på livet, då har jag vilat klart. Min förhoppning är att även du vågar vila i frid.

109

I naturen existerar inga tomrum NÄR JAG I LIVET SKALADE AV SAKER som jag inte längre

ville ha, skapade jag som vi redan konstaterat ett tomrum. Tomrummet behövdes för att jag skulle hinna känna efter vad jag innerst inne ville, för att nya saker skulle få plats att hända och för att jag skulle få möjlighet att tacka ja till det jag önskade och längtade efter allra mest. Det är dock ett faktum att det i naturen inte existerar några naturliga tomrum. När tomrum uppstår i våra liv bör vi därför vara medvetna om att livet (läs vår hjärna) febrilt kommer att försöka fylla igen detta tillstånd av ingentinghet. Vårt skapade tomrum kan börja kännas väldigt obekvämt. Efter att jag började jobba mindre och leva lugnare, har jag många gånger upplevt ett så starkt behov av att fylla tomrummet att jag nästan omedvetet tillfört saker i mitt liv. Jag faller tyvärr lätt i fällan och tänker att passivitet och lathet är samma sak, vilket gör att jag uppmanar mig själv att göra rätt för mig och jag börjar således fylla mitt tomrum med arbetsuppgifter som visar på att jag minsann GÖR någonting. Problemet är bara att jag sällan innerst inne vill göra dessa saker. Dessa uppgifter görs inte av hjärtats längtan, utan är baserade på hjärnans krav. Om hjärnan vinner 110

blir resultatet sorgligt nog ett liv där jag gör det jag egentligen inte vill, samtidigt som jag inte har utrymme att göra det jag vill. När jag inte aktar mig så hamnar jag lätt i en vardag där jag halvhjärtat sitter och jobbar, samtidigt som jag längtar ut till min trädgård. För att när jag tar klivet ut i trädgården få dåligt samvete för att jag inte gör det som jag med samhällets mått mätt borde göra – jobba. Här gäller det att verkligen våga drömma sig ända fram. Vad vill jag att livet skall fyllas av när mindre jobb skapar mera tid? Att jobba mindre för att sedan fylla tiden med saker som inte gör oss glada är ju inte direkt det resultat vi eftersträvar. Som jag tidigare skrev är det ju verkligen inte så att jag aldrig jobbar. Visst jobbar jag, men sedan jag sade upp mig har mina traditionella jobb mer varit som gästspel i ett annars så flexibelt och långsamt liv. Jag har ofta tagit på med jobb som haft en klar slutpunkt, gärna inte alltför långt fram i tiden. Jag älskar projektjobb, där jag kan vara flexibel i både tid och rum. Två gånger har jag dock varit riktigt nära att ändra på detta. Två gånger har jag sökt ett jobb som skulle kräva mitt totala engagemang från morgon till kväll. Roliga jobb i och för sig, men inga jobb som i ansökningsögonblicket fick mitt hjärta att darra av iver. Varför sökte jag jobben? Första gången berodde det på att det var ett jobb som på pappret var klippt och skuret för mig, andra hade tipsat mig om att söka och det var för en organisation som jag hade ett gott öga till. Dessutom gjorde den berömda känslan av att göra rätt för sig intrång i min hjärna. När jag skrev min ansökan kände jag att det skulle gå vägen. Jag upplevde att jag hade alla meriter för att vara en god kandidat till jobbet. Jag öppnade mejlprogram111

met, skrev mitt mejl och satte med min ansökan som bilaga. Det enda jag behövde göra var att trycka på ”sänd”-knappen, men mitt finger kom sig aldrig för att trycka. Efter en stund stängde jag ner datorn och kände en stor lättnad. Det kändes som jag hade kommit undan med blotta förskräckelsen och att jag ännu en stund fick leva mitt liv så som jag ville. Så gick det några år och så var det återigen dags. Min man hade efter en tids stor trötthet beslutat sig för att dra ner på sin jobbmängd rejält. Det fick mig att känna att det nu minsann var min tur att vara den som försörjer familjen och den som träder in i arbetslivet. Vart försvann min tillit till att det skulle ordna sig ändå? Jag vet inte, men återigen läste jag jobbannonserna och beslöt mig för att stå till förfogande. Denna gång kom jag mig så långt att jag lämnade in min ansökan. Dagen efter ringde de och ville ha mig på intervju. Åh, denna underbara bekräftelse! Trots att jag inte var utbildad för jobbet ifråga gick intervjun bra och jag lämnade rummet med ett löfte om att de snart skulle höra av sig igen. Vilken pärs! Som jag gick och bävade för detta samtal. När jag rannsakade mig själv insåg jag att det jag oroade mig för var ett positivt besked. Min kropp gjorde nästan ont när jag tänkte på att jag kanske skulle börja jobba heltid. Så ringde telefonen och som i ett glädjerus hör jag personalchefen meddela att valet hade varit svårt, men att de efter många diskussioner hade valt den andra kandidaten. Jag tackade för samtalet och sade att de säkert hade gjort ett bra val. Jag tror att jag lät lite konstig, lite oväntat lättad. Återigen hade lättnadskänslan nämligen visat mig, att min själ inte vill stängas in i ett 8–16 jobb. Det här var för flera år sedan och vi har klarat oss bra ändå. Livet bär. 112

Varje gång jag har sökt ett jobb utan att själen längtat har jag handlat emot min längtan och jag har skadat mina drakar. Drakar? Kanske tycker du nu det låter lika konstigt som jag tyckte den gången en kvinna plötsligt sken upp när hon såg mig och sade: ”Oj, vad du har många drakar som flyger kring ditt huvud!” ”Ursäkta, är det bra eller dåligt?” ”Dina drakar är tecken på din kreativitet. Var rädd om dem. När du stänger in dem i miljöer där de inte kan flyga kommer de att må dåligt och mår dina drakar dåligt mår du dåligt.” När jag jobbar mindre får drakarna automatiskt ett större tomrum att sväva genom. Som tack ger de mig kreativa tankar och en känsla av att jag skapar. Våga stanna i det många gånger obekväma tomrummet. Det är inte här som livet har stannat utan det är här som livet förbereder dig för nästa steg. Det är här som livet testar din förmåga till att känna tillit. Du vet inte hur ditt liv kommer att se ut om ett halvår, kanske har ditt liv tagit fart igen och kanske kommer du då att längta tillbaka till denna tid av ingentinghet. Så passa på att njut när du ändå är här.

113

Tecken i skyn JAG SKREV TIDIGARE att jag tror det finns oändligt med

möjligheter för alla och envar. Det gäller bara att våga tro att de finns. Vi måste tillåta oss att se dem och vi måste, med tanke på vart vi vill komma, välja vilka möjligheter vi nappar tag i och vilka vi låter passera. Låt mig även avslöja något annat som få vet om att jag tror på. Jag är rätt övertygad om att vi kan få hjälp med att veta vilka val vi skall göra och samtidigt bli styrkta i att vi gör rätt val. För många av oss nutidsmänniskor låter det rätt flummigt och otroligt att en osynlig hand, bara vi ger den tillåtelse, hjälper oss att skapa våra liv. De flesta av oss vill direkt veta vem en sådan osynlig hand månne sitter på. Är det på Gud? En utomjording? Donald Trump? Vårt högre jag? Vår andliga vägvisare? Är det Universums energi? Attraktionslagen? Eller den berömda slumpen?

Jag har faktiskt ingen aning om vem den hjälpande handen sitter på (men jag antar att det inte är på Donald), men för mig spelar det liksom ingen roll. Huvudsaken är att jag känner att det funkar. Kanske du nu suckar och bestämmer dig för att lägga boken ifrån dig (synd eftersom du redan 114

läst 98 % av den), eftersom det verkar bli en väldigt konstig vändning på den här texten. Jag förstår dig. Trots att jag innerst inne tycker att livet är så mycket roligare om jag tror att allt är möjligt, än om jag sitter och väntar på att en bunt vetenskapsmän skall komma upp med en generell teori som visar huruvida det är legitimt att tro på det jag gör, är jag väldigt skeptisk till det mesta jag hör. Samtidigt, vem är jag att avgöra vad sanningshalten är i det en annan person berättar? Som jag ser det är verkligheten alltid subjektivt sann, vilket gör att jag ofta har svårt att direkt göra en annan persons sanning till min egen. För att det skall vara möjligt måste jag känna att det resonerar med mina egna känslor. Gärna också med mina tankar, men det är känslorna som är det viktiga. Det finns många saker jag tror på, för att det känns rätt, trots att jag inte med ord kan förklara dem. Jag kan bara välja min egen sanning och nu råkar det vara så att jag varit med om en del grejer som fått mig att börja fundera på om det kanske inte finns mer än vad vi först tror. Låt mig berätta ... Låt oss återigen vända tillbaka till den lilla 20-sidiga boken Att våga. En kort tid efter att jag hade publicerat boken på nätet fick jag en fråga om jag ville komma och hålla en föreläsning om ”att våga”. Eftersom jag älskar att prata tackade jag ja. Kanske var det cirka hundra personer som kom till föreläsningen och jag minns att jag tyckte den var svår att hålla, men att jag fick fin respons efteråt. Så gick tiden. Den gick och den gick. Några år förflöt i en rasande takt. Plötsligt befann jag mig i Skövde av alla ställen. Jag och min man var nämligen på biodlarkonferens där jag skulle prata om hur man marknadsför och prissätter honung. Ja, jag är en föreläsare med 115

många strängar på min lyra. Efter min föreläsning gick vi till den lokala pizzerian. Väl på plats började vi diskutera livet och hur vi ville att våra jobb skulle utvecklas. Jag berättade för min man att jag drömde om att ordna en ”Att våga”-workshop hemma på vår gård, men att jag inte hade den blekaste aning om ifall det fanns intresserade deltagare. Frågetecknen var många och risken var stor att drömmen skulle förbli just en dröm. Pizzan var uppäten, diskussionen var slut och vi gick tillbaka till vårt hotell. Jag minns att min bärbara dator låg på sängen och jag slängde mig ner för att kolla mina mejl. Det hade kommit ett mejl, endast ett. Mejlet var från en kvinna som deltagit i min ”Att våga”-föreläsning flera år tidigare. Hon skrev att hon ville berätta hur min föreläsning hade förändrat hennes liv. Med sitt mejl ville hon uttrycka sin tacksamhet över det jag delat med mig av under kvällen. Jag bara låg och gapade. Visst kan vi åberopa slumpens medverkan i denna berättelse, men kom igen. Visst är det lite konstigt att jag får ett mejl från en deltagare i en föreläsning som skett flera år innan, en timme efter att jag för första gången berättar att jag är i valet och kvalet om jag skall utföra en specifik handling eller inte, det vill säga ordna en ”att våga”-workshop. Det hade ju liksom varit knäpptyst gällande föreläsningen under alla dessa år och nu kom ett långt, långt mejl. Jag tackade, tog emot och ordnade några månader senare min workshop. Den blev fullbokad och alla var nöjda och glada. För mig hade min värld blivit lite mer spännande och färggrann. En kort stund därefter gick jag hemma i vårt vardagsrum och funderade på huruvida jag skulle trycka upp en andra upplaga av min första bok, som nu började sina i lagret. Boken 116

hade sålt bra och jag var verkligen tveksam till om det fanns potentiella köpare kvar. Plötsligt ringer telefonen. Det var från en lokal bokhandel som ville göra en beställning på boken ifråga. Jag svarade att det gick bra, men att boken snart var slutsåld och att jag funderade över hur jag skulle göra härnäst. ”Boken kommer att sälja mycket än”, svarade tanten i bokhandeln. Jag valde att se detta som ett tecken, tackade och tog emot. Jag tryckte upp en andra upplaga. Även den har varit slutsåld sedan flera år tillbaka. De flesta tecken jag får är små. Det kan hända att jag sitter och klurar på någon föreläsning jag skall hålla följande dag och vips berättar de i radion om precis det jag behövde höra för att komma vidare. Det kan vara att jag går till biblioteket, drar med fingrarna över bokryggarna, stannar till, slår upp en bok och börjar läsa. Många gånger har det varit saker som jag direkt behövt läsa för att komma vidare med något jag klurat på. Visst kan det helt enkelt förklaras med att saker som redan snurrar runt i min tankevärld påverkar min tolkning av det som möter mig. På samma sätt som det kan förklaras med att jag bättre uppmärksammar saker som jag redan ägnat en tanke åt. Typ om jag tänker att jag vill ha en röd bil, ser jag plötsligt bara röda bilar och kanske tolkar det som ett tecken på att visst tusan försöker universum berätta för mig att jag SKA ha en röd bil. Kanske är det helt enkelt så, att jag spelar mig själv ett spratt. Men som jag tidigare skrev, spelar det ingen roll om det är jag själv eller någon annan som ger mig dessa tecken och denna vägledning. Resultatet blir det samma, jag förstår bättre hur jag skall välja, jag känner mig styrkt i att jag gör rätt val och att jag får hjälp att förverkliga mina 117

drömmar. Kajsa Ingmarsson beskriver i sin bok Den magiska gnistan hur viktigt det är att förfina vår uppfattningsförmåga, eftersom ju mer subtila tecken vi lär oss att känna igen, d esto mer omhuldade kommer vi att känna oss. Tro mig, livet blir väldigt roligt och spännande när vi öppnar upp för denna tanke. Som gången när vi skulle köpa en ny bil. Vår dotter som då var i dagisåldern hade när det begav sig en förkärlek för låten Änglahund av Hasse Andersson. Hon sjöng den på repeat. När jag och min man var ute och provkörde den nya bilen bad min man mig att sätta på radion. Den tidigare ägaren hade tydligen glömt i en cd-skiva och istället för att radion gick igång slog CD-spelaren på och ni kan ju gissa vilken låt som ljöd ur högtalarna. Klart som korvspad vi köpte bilen, trots att den var dyrare än vad vi hade tänkt oss. Den har fungerat problemfritt.

Mitt örn-exempel har jag sparat till sist. Det är nog måhända det flummigaste av alla, men även rätt fantastiskt. Det finns en del av oss som påstår att djur fungerar som budbärare av viktiga lärdomar. Beroende på vilket djur vi kommer i kontakt med, kan vi få viktiga insikter om hur vi skall handla och tänka. För en tid sedan var jag mitt uppe i ett jobb som jag egentligen inte tyckte så värst mycket om. Jag hade återigen trillat i fällan att tycka att jag borde göra något med min tid, tjäna lite pengar och vara till nytta för samhället. Jag funderade ofta på att jag borde säga upp mig, men jag kom aldrig till skott. Så kom dagen när jag skulle åka iväg för att hålla en föreläsning kring köpstopp. Precis innan tog jag hunden för att gå ner till älven som rinner förbi vårt hus. Jag minns att jag var glad för att jag skulle iväg och föreläsa, 118

samtidigt som jag återigen tänkte att jag borde göra något åt mitt tråkjobb. När vi kom ner till älven småpratade jag med hunden som sprang ner till isen. Plötsligt hör jag ett ljud från strandkanten. Jag hör direkt att det låter som ett stort djur och jag blir lite rädd. Vi har en del rådjur kring vår gård och jag tänkte att kanske något av dem hade gått genom isen och behövde hjälp, så jag smög mig sakta närmare. Nu stod jag kanske två meter från djuret och stirrade ner på en välvd, mörk rygg. ”Är det en bäver?”, tänkte jag, vilket är lite smålustigt eftersom det inte finns några bävrar där jag bor. Jag började på kroppen urskilja bruna fjädrar och samtidigt som jag förskräckt insåg att det var en havsörn, upptäckte örnen mig. Försök att föreställa dig känslan av att en havsörn två meter ifrån dig breder ut sina vingar och flyger iväg. Det var så overkligt att det inte var klokt. På smått darriga ben gick jag in för att kolla upp vilken lärdom havsörnen sägs bära med sig. ”Dela din visdom med andra. Örnen står för mod, frihet och ett högre seende. Lyft och flyg vidare, var inte rädd. Modet du behöver för att gå vidare finns inom dig. Framtiden ligger öppen, släpp det gamla och gå vidare. Din inre visdom leder dig rätt. Var inte rädd!” Två dagar senare sade jag upp mig. Bra har det gått och jag är glad att jag än en gång slog slag i saken, om än med lite hjälp av en örn. Våga tro på att det finns såväl möjligheter som hjälp att fås. Det spelar ingen roll varifrån hjälpen kommer, men om du vågar öppna upp för tanken finns den ofta där. Allt börjar när du börjar ...

119

Tipslistan Axelsson, Åsa. Jag lämnar ekorrhjulet: Ett liv utan lönearbete. Norstedts 2020. Brinkmann. Svend. Våga missa. Om begränsningens konst i en gränslös tid. Norstedts 2018. Bäckmo, Philip. Själen är ett verb: Konsten att ha en god relation till sig själv. Roos Tegner 2018. Epiktetos. Handbok i livets konst. Bakhåll 2018. Hellsten, Tommy. Ju mindre du gör desto mer får du gjort: Om livets paradoxer. Verbum AB 2004. Ingemarsson, Kajsa. Den magiska gnistan: vägen till ett kreativt liv. Bladh by Bladh 2013. Lindberg, Oscar och Leander Lindberg, Maribell. Ut ur ekorrhjulet. Så blir du också ekonomiskt fri. Pug förlag 2019. Sjödin, Tomas. Den som hittar sin plats tar ingen annans. Fontana Media 2016 Sjödin, Tomas. Det händer när du vilar. Libris Förlag 2015. Svanell, Adam. Anonyma prestationister: en historia om stress. Albert Bonniers förlag 2020.

120

Swanberg, Lena Katarina & Jonsson, Marita. Långsam mat och ett lugnare liv. Bokförlaget Forum 2003. Walsch, Neale Donald. Samtal med Gud. Ponto Pocket 2015. Österåker, Maria. Lev mer på mindre. Österåker & Österåker 2012 Bortom ekorrhjulet. Podcast & FB-sida Andra sätt. Podcast

121

”Vi kan våga många olika saker. Jag vågade jobba mindre. Jag ville ta dagen som den kom, ta reda på om mina idéer och drömmar gick att förverkliga, samtidigt som jag ville tillbringa mer tid med min familj. Jag närde en dröm om att hinna prata, skratta och baka bullar. Livet hade även lärt mig att om jag gav mig själv möjlighet att sänka mina stressnivåer, på samma gång som jag gav mig tid att ta hand om min kropp, skulle jag se ett resultat som sträcker sig över ett helt liv. Jag började jobba mindre för att jag ville känna livet.” Vad händer när jobbet saktar ner? Maria Österåker berättar här personligt om hur hon tvingats omvärdera sin syn på pengar, framgång, mening och identitet. Det här är berättelsen där alla känslor får finnas med, men där slutresultatet är övervägande positivt.

ISBN 978-952-68234-5-4

Österåker & Österåker Ab

122