DEN GAMLE OCH ZEN: POETEN KAI NIEMINEN

Kai Nieminen

• Baggböle, Pernå • ålder: 71 • flerfaldigt prisbelönt poet • 19 diktsamlingar • översättare av japansk litteratur, bland annat Kaikō, Mishima och haikumästaren Basho

DEN GAMLE A och zenA

NNieminen debuterade som poet för mer än 40 år sedan och han har aldrig lämnat dikten. – Det är det här jag kan och jag har inte lärt mig något annat, säger han.

Bladen i träden är gula och röda, kala grenar ritar streck mot den stålgrå himlen. I sluttningen står en stor japansk vedeldad keramikugn. Nieminen har kommit hem från sin dagliga skogspromenad. Solen är på väg ner bakom träden.

Skogspromenaderna är en viktig rutin för honom, ett slags meditation. Att vandra är ett sätt att tänka, men poeten tänker inte på något bestämt, tankarna vandrar fritt medan han lyssnar på fåglarna. Han tycker om fåglar, men han är inte fågelskådare. Att gå är att tänka – på allt, eller inget. Nästan varje dag får han syn på nya saker längs skogsvägarna, saker som kanske alltid funnits där, men som han aldrig tidigare fått syn på. Gässen kacklar på himlen. Nieminen frågar om jag hör dem. Begreppet zen Det sympatiskt åldrade huset på backen har varit Nieminens och avlidna hustrun Elina Sorainens hem sedan 40 år. Diktarens hem är ett konstnärshem, enkelt inrett, fyllt av keramikföremål och konst – som man föreställer sig att en poet ska bo. Meditation och buddhism intresserar Kai Nieminen. Man kunde kalla honom sensei, alltså mästare, på japanska. Han är inte intresserad av institutionaliserad religion – en guidad väg till visdom. Han tror inte på upplysningen som ett permanent tillstånd, istället handlar det om att förstå allt på nytt varje dag. – Jag upplever inte att jag själv blivit klokare, men många saker känns inte så viktiga längre, säger han. Kanske det är en form av visdom. Begreppet zen handlar om att inte oroa sig i förväg, utan om att ta itu med saker och problem då de uppstår. Kai Nieminen blir fortfarande stressad ibland, men försöker att inte bli det. – Saker löser sig, eller också inte, säger han.

Humor och poesi hör också till zen. – Allt finns redan, jag finns, och jag lever, man måste glömma alla läror. Enkel ironi Platsen och geografin är viktiga för dikten. Naturen i Pernå inspirerar Nieminen. Mycket har förändrats i landskapet – de gamla skogarna har gallrats och Nieminen saknar nattfjärilarna och andra små insekter som brukade krypa in genom myggnätet i fönstret om nätterna då han satt och skrev. Nieminen tycker om att arbeta på natten, natten betyder frihet, men med åldern har han anpassat sin rytm enligt ljuset.

Då Nieminen var ung bodde han i Helsingfors, men längtade till landsbygden. Dikterna han skrev i stan var mörkare och dystrare. – Dikterna var allvarliga på den tiden.

Ironin och humorn som kännetecknar hans dikter hittade han på landsbygden.

Poesi är dialog och Nieminens dikter är samtal med läsaren. Den personliga rösten får dikterna att kännas intima. Nieminen berättar att han inte kan skriva trendigt, eller komplicerat. Han talar direkt till sina läsare och vill inte spela mästare, dikterna ska inte vara för fina och bildade, istället känner han efter. – Jag ställer frågor: kunde det vara så här? Är det här intressant?

Enkelheten ligger i hans natur, han varken kan eller vill vara invecklad.

Då jag läser Nieminen känner jag att han

TEKSTI BOSSE HELLSTEN KUVA KALEVI KETOLUOTO talar just till mig och det känns som om det är han själv som talar i dikterna. – Det är sant, det är jag, men jag är inte bara den som framträder i dikterna. Eremitliv Kai Nieminen trivs för sig själv och eremitlivet passar honom. Skrivandet kräver tid, avskildhet och ensamhet. Han kör inte bil och är även därför djupt rotad där han bor. I ungdomen valde han att resa till Tyskland istället för att ta körkort och anser fortfarande att bildningsresor är viktigare än bilism. Han håller kontakt med sina närmaste per telefon. Telefonen ringer flera gånger under vårt samtal. Nieminen svarar vänligt. Musi Högst uppe på ken erbjuder också avbrott i ensamheten. Nieminen spelar blåsinstrument i en trio en backe längs en igenvuxen som övar hemma hos honom. sandväg i Baggböle, Pernå, Kai Nieminen är ingen nostalgisk romantiker, trots att han skriver dikter blickar poeten Kai Nieminen och bor i ett gammalt hus i skogen. Han ut över träden från sin köpte sin första dator år 1985 och bar veranda. Huset är en gammal upp sin skrivmaskin på vinden. – Poesin är inte beroende av red byskola. Nieminens hår är skapen. knutet i hästsvans, det Teknologin underlättar skrivandet och vita poetskägget gungar speciellt översättningsarbetet, men han håller sig borta från sociala medier. Han i vinden. vill inte ödsla sin energi på debatter. – Man har så lite tid och med åldern blir ögonen snabbt trötta. Den tid han har vill han ägna sitt arbete. Världens första roman Nu bor Nieminen ensam kvar i det stora huset. Han saknar sin fru varje dag, men han är inte bitter. Han har försonats med att hon blev sjuk och dog, sorgen och saknaden bär han med sig. Nieminen skriver det som han annars skulle ha sagt till henne. Dikterna är samtal med Elina. Han håller också på att översätta världens första roman, ett arbete som sysselsatt honom i 20 år. Romanen är skriven för mer än 1000 år sedan av Murasaki Shikibu, en japansk hovdam. Berättelsen handlar om prins Genji och de kvinnor han möter. Jag lämnar poeten i sitt kök och betraktar silhuetterna av barrträd, skogen där Kai Nieminen vandrar, med enkel poesi och världens första roman i huvudet.